Etikett: Landsbygd

Hönö, Ersdalen och marknadspotentialen i olika regioner i Sverige

Strandängen hade klippts. Rosenbuskar hade fått växa någon decimeter och låg ännu intill marken. En av dem hade tagit fart före de andra. Var det en liten genförändring som gav den försprånget gentemot de andra?

Över de andra reser den sig.

Inifrån buskaget hörde jag en fågel. Nyfiken gick jag fram till kanten av ängen där knotiga ekar, asp och törnbuskar hindrade varje försök att ta sig in. Jag använde Merlinappen och det stod att det var en gärdsmyg. För att testa spelade jag upp dess sång och varningsläte. Snart var den där och tittade på mig i kanten. Den dolde sig halvt bakom en gren.

Buskaget är ogenomträngligt.

Vi gick upp mot parkeringen. En nötskrika visade sig ljudligt i toppen av en tall för att sedan väsnandes flyga österut. Vi gick genom en dunge som förr hade betats. Vita slingrande björkar växte i tredelade stammar. Markvegetationen var låg. Ekar, lönn och tall växte där också.

Kameran fångade inte det vackra ljuset.

Vi var i Ersdalen på Hönö utanför Göteborg. Det var första gången, som jag var i den här delen av Bohuslän. Dungen berättade om tidigare sätt att försörja sig här. Då vandrade boskap på ön. Vi hade också sett bunkrarna som hade sprängts in i bergsknallar eller äldre skyddade hamnar.

Den här muren/kajen förundrade mig. Vad kunde vara så grundgående att det kunde lägga till här?

Gnejsen är som vackrast här. Dess ådror bildar abstrakta konstverk. Märken från inlandsisen och eroderingen av vind och vatten har skapat mjuka hällar. Lavar växer där de är skyddade.

Innanför är en numera igenmurad bunker.

På färjan tillbaka var jag fundersam. Här bor de åretrunt. De hade både Willys och Ica, Systembolaget och naturligtvis alla dessa vinterförvaringar för båtar. På Öckerö där vi åt lunch gjorde man i ordning det sista innan vintern.

Det som förundrade mig var hur levande det fortfarande var. Jag är van vid Orusts yttre delar och Simrishamn där allt stannar av på vintern, trots tillgång på livsmedelsbutiker. Sommargästerna har åkt och hetsen övergår i stilla lunk. Den hetsen var fortfarande här med mycket trafik och folk. Kanske var vädret? Det viktigaste är att här tycktes man kunna leva året om.

Och det är här jag vill landa i dagens inlägg för en man skrev till mig från Halmstad. Han hade läst mitt inlägg De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det? och undrade om jag hade läst artikeln Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022) som beskrev hur Sverige förändras?

Det hade jag inte och fann den väldigt intressant. I den visar de att Sverige får ännu färre kommuner och befolkningen koncentreras i ännu färre regioner. Se nedan hur koncentrationen har förändrats från 1981, 2021 idag och prognosen för 2061.

Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022).

På sidan kan man även gå in och se hur beräkningen ser ut för sin kommun. Det ser illa ut för Simrishamn, kan jag meddela. Detta beror delvis på omständigheterna, men det är också medvetna politiska beslut. Som jag visar i inlägget som nämndes tidigare är detta inte bara något som gäller Sverige utan även EU, ja egentligen hela världen.

Vad är det då som får vissa att minska, som Simrishamn eller att öka som Öckerö, kommunen där Hönö ingår?

I Öckerö fanns det 9 874 invånare år 1981. År 2021 bor det 12 902 invånare i kommunen. Om befolkningen framskrivs till 2061 beräknas kommunen ha 13 977 invånare. (SCB,2022, markerad skrift i original.)

Ytligt tror jag att det är närheten till storstaden och förbindelserna. Det var inte länge vi behövde vänta på färjan.

Ett ostronskal

Jag vill inte göra det här till en politisk fråga, även om det är det. Och inte heller förmår jag avsluta med en tydlig sammanfattning, som att det är resultatet av historiska omständigheter. För liksom SCB kan göra prognoser kan vi människor fatta beslut som kan gynna en viss utveckling och det betyder att vi bör fråga oss om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Så låt mig öppna upp för framtida reflektioner för mannen skickade mig flera bilder. Och låt mig avsluta med följande bild som kommer från rapporten Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner (Hammarlund & Gullstrand, 2016) där de beskriver marknadspotentialen i de olika kommunerna i Sverige.

(Hammarlund & Gullstrand, 2016:9)

Där ser vi hur allt koncentreras tre regioner. Det går en zon mellan Storstockholm och Storgöteborg, samt västra Skåne, medan resten inte tycks ha någon potential alls, för att uttrycka mig krasst.

Frågan är vad Sverige blir om det i slutändan endast definieras som ekonomiska centran och marknadspotential? Det är ett väldigt fattigt perspektiv.

Jag har kommit långt från gårdagens promenad på Hönö, och ändå inte.

Referenser:
Hammarlund, C., & Gullstrand, J. (2016). Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner. (AgriFood Rapport; Nr 2016:2). AgriFood Economics Centre.

SCB (2022). Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner. Senast uppdaterad 220816 [hämtad 241020].

Framme i Kittelfjäll

En tanke följde mig från Östersund. Jag skrev igår att vissa samhällen i Sverige hade blivit lämnade av historien.

Vad menas egentligen med det uttrycket?

För det är ingen människa som har lämnat historien. Nej, jag tror snarare det syftar på att utvecklingen har sprungit ifrån samhällen som Degerfors och Lesjöfors. Andra tycks frodas. I Östersund har man byggt om regementet till universitetet och det var festival. På alla restauranger satt det folk och trivdes. Längs Storsjöns norra strand var det mattält och tivoli.

Norrut längs E45 är det få samhällen. Byar med ett par nedgångna hus med flagnande färg och rostiga bilar. Det är människor som fortfarande håller dessa landsändar levande. Deras barn kommer med epatraktorer som stannar upp trafiken och de är dem som tar hand om våra gamla eller fixar mitt däck när jag är på semester.

Sverige struntar i dessa. Jag tänker på sociologen Arlie Russel Hochschild som skriver om amerikanerna som har lämnats. I Strangers in their own land (2016) beskriver hon dem som om de väntar på sin tur i en lång lång kö, men som aldrig tycks komma framåt. Är systemet riggat?

Historien kan inte gå ifrån dem, men utvecklingen kan. Vägen norr om Strömsund som går från ås till ås blir sämre.

Jag tänker på dem som säger att norrlänningarna är kolonialiserade. Egentligen är det väl främst samerna, resten är likt de algeriska svartfötterna del av moderimperiet. Likväl gav sig deras förfäder av, lovade skattelättnader och fri mark. Men rikedomarna skickades någon annanstans. Elledningarna leder söderut. Här är det skogen som är guldet.

Längs grusvägen mot Granliden.

Något slog mig på vägen längs Västra och Östra Ormsjö som ligger väster om Dorotea. I södra Sverige blir jag alltid lika glad när jag ser de oklippta gräsmattorna. Här tänker de på miljön, ler jag. Men här i ödemarken är det tvärtom. När jag ser de omhändertagna tomterna och gröna gräsmattor bland högväxt älggräs och rallarros så tänker jag civilisation.

Jag skäms vid tanken, samtidigt som det återigen slår mig hur olika Sverige är. I söder är naturen så tuktad. Den har svårt att få röja fritt. Här i norr är det tvärtom. Det omhändertagna känns tryggt för mig när det är långt mellan husen.

Likväl luras jag. Skogarna här är inte vilda. De är planterade med gran och tall ämnad för träindustrin. Det är levebröd för många på samma gång som det är omstritt. För det är inte bara kolonisatörernas land utan också samernas. För dem är skogsbruk inte vara positivt.

Renar på vägen.

Vi stannade på vägen vid Västansjö. Fågelkvitter och Merlinappen visade mindre korsnäbb och där fick jag se en i toppen av en gran. Jag hade inte sett den innan.

Västansjö

Vi såg fjällen omkring oss. Än såg de små ut.

Och jag tänkte på den fjällnära skogen som man vill skydda. Skogsutredningen menade att ”100 mil långt sammanhängande område av intakta naturskogar på totalt över 1 miljon hektar produktiv skogsmark” (Aronsson, 2020). Var är den? För här såg jag kalhyggen längs sluttningarna.

Stämmer inte det som Aronsson skrev 2022 att ”Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat” (2022)? Regeringen gick inte med på det, men Skogsstyrelsen nekar allt mer tillstånd:

Skogsstyrelsen ger bara avverkningstillstånd om det inte finns höga naturvärden i den fjällnära skogen, och sen 2020 har de tagit beslut om sammanlagt 37 000 hektar. (Aronsson, 2024).

I Kittelfjäll byggs det. Här satsar de på turismen. Och jag tänker på dessa visioner, utveckling som går förbi och vilka som står rätt i kön. För mig är är det turism. Fast jag är part i målet och visst ser skidbackarna illa ut på sommaren.

Skälet är att turistbranschen kräver inte stora insteg för att få jobb. Det var räcker att vara trevlig och uppmärksam. Man måste bo på orten. Det gör bygden levande. Men för att locka turister krävs ett mål som lockar och skövlade fjällsluttningar förutom där skidbackarna är inte något som lockar.

Likväl, för att säga emot mig själv, så är skogen en del av basindustrin i Sverige. Den ger inte bara jobb i många olika branscher utan också pengar från exporten.

Avslutningsvis så önskar jag mig inte ett land där vissa tycks komma allt längre bak i kön. Ett land som Sverige kan inte överlämna utvecklingen till marknaden.

Här kommer jag inte längre i mina funderingar. I morgon bär det av till fjälls.

Marsfjällen i bakgrunden

Referenser:

Aronsson, Ulf (2020). ”Internationellt ansvar”. ATL. Publicerad 201127 (uppdaterad 200213) [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2022). Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat. ATL. Publicerad 220425 [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2024). Allt mer fjällnära skog brukas inte. ATL. Publicerad 240530 (uppdaterad 240531) [hämtad 240726].

Hochschild, Arlie Russell (2016). Strangers in their own land: anger and mourning on the American right. New York: The New Press

Dag 6 Pruchten till Dierhagen

Vägen jag valde efter Greifswald var inte den planerade. Att resa oplanerat och planlöst har inte förändrats på mina 24 år sedan jag var i Greifswald sist.

Först hade jag planerat att cykla till Rügen, men redan från färjan till Polen då jag länge såg ön i fjärran förstod jag att jag hade underskattat storleken. Det blev ingenting heller med Oderdeltat, men natur fick jag tillbaka med råge, då jag valde att cykla över Fischland-Darß-Zingst. Detta rekommenderar jag alla.

Från Pruchten cyklade jag norrut mot Prerow. Det är ett närmast unikt landskap som benämns bodden. Redan vid istidens slut skapades ett ölandskap med grunda vikar. Sötvatten och saltvatten blandades och de grunda boddarna skapade ett perfekt landskap för fåglar och fiskar. Numera är det en nationalpark.

På väg ut mot halvön Fischland-Darß-Zingst.
Bron mellan Bodstedter Bodden & Barther Bodden

Det var fortfarande tidigt då jag cyklade och i sumpskogarna följdes jag av bofinkens sång. Jag kom att tänka på att de första demonstrationerna mot regimen i DDR var av miljörörelsen som såg hur skogarna dog. De trodde att de var opolitiska, men ledarna fängslade dem. Miljörörelsen såg att det handlade inte bara om att ha ett jobb utan också att naturen omkring oss får inte skövlas.

Mellan Zingst och Prerow går en hög vall kantad av ängsblommor. På den går cykelbanan.

1872 är ett år som återkommer på skyltarna och det var då den stora stormfloden kom. 271 människor omkom i den tre meter höga översvämningen.

Nu ser jag att den förekom även i delar av Sverige och kallas för Backafloden eller Stormfloden i Östersjön 1872.

Efter frukosten cyklade jag söderut i lugn takt. Jag var inte den enda utan det var fullt av cyklister på de formidabla cykelvägarna. I de olika byarna fanns det caféer och restauranger. Jag förundrades över varför det inte är likadant på Österlen där jag håller till?

Och så var det fågellivet. Snart såg jag dagens första havsörn. Det blev fler. På ett annat ställe såg jag storspov som jag är så fascinerad av.

I Wieck auf dem Darß stannade jag för ännu en kaffe. Där flög tre havsörnar lågt, men ingen reagerade. De var så försjunkna i sitt. Ett par diskuterade om de skulle åk till Grekland i september och andra tittade i sina mobiler. Endast barn hörde jag reagera. De vuxna var som icke existerande, som sömngångare i detta underbara landskap.

För att hålla landskapet öppet har de vattenbufflar. De klarar de våta ängarna och håller tillbaka växtligheten.

Norr om Wieck auf dem Darß

Nedan är norra delen av en polder. Det är land som ligger under havsnivån. Vatten pumpas ut för att få mer åkrar.

Gräsänder, svanar, vadare och gäss. Ingen syns i bild.

Detta håller man nu på att renaturalisieren, som rewilding heter på tyska. Genom att släppa tillbaka vattnet vill man återställa biotopen. Vattenbufflarna syns inte i bilden, men de är en del av skapandet av ett nytt landskap, skulle jag säga. Förvisso försöker man återfå den gamla vegetationen, men det är ingen återställning.

På bilderna nedan ser du hur det ska gestalta sig. Överst är hur det en gång såg ut. I mitten är hur det ser ut idag och längst ner är målet.

I Ahrenshoop åt jag lunch för att sedan ta mig vidare till campingen An der Dünen i Diershagen. Där tillbringade jag natten till idag och fick testa mitt tält i en åskstorm. Det höll bra, men jag sov inte särskilt gott. Värre var det med grannen. Hon fick tömma tältet på vatten ett par gånger, berättade hon för mig på morgonen. Det gjorde inte så mycket, sade hon. Hon och barnbarnet skulle åka tillbaka till Dresden.

Rewilding och övergivet land

Sedan vi flyttade tillbaka till Sverige och skaffade hund har vi sällan åkt utomlands. Istället har vi besökt olika delar i Sverige. I stort sett varje år i tio år har vi åkt norrut för att vandra i fjällen. Eftersom vi har hund kör vi inga långstreckare utan högst tio timmar per dag. Det har gjort att vi har hamnat på ställen som inte alltid är de finaste, men de har alltid givit oss något, om inte annat så ett kul minne.

Po Tidholm skriver i sin essäbok Norrland (2012) att skillnaden mellan att åka i USA och i Sverige är hur tråkigt och enformigt det kan vara i Sverige. Jag håller inte med även om jag förstår vad han syftar på. Att köra genom delar av till exempel Småland eller Jämtland är att åka genom ett platt skogsåker landskap som inte är mycket annorlunda än att åka genom Ohio. Samtidigt ger denna enformiga skogsåkermark tid för reflektion, som efter vi har åkt igenom ett litet samhälle där det mesta ser övergivet ut. Det finns få om ens någon affär, men desto fler loppisar. Vad är det som sker i Sverige?

Stora delar av Sverige är nästan övergivna. Det bor få människor där och många som har stannat kvar har valt eller väljer att behålla en livsstil som kräver pendling och tålamod. De är i minoritet. Politikerna är beroende av en stor väljargrupp och trots orden verkar de bry sig lite om denna minoritet. Denna utveckling har pågått i över tvåhundra år då man allteftersom har flyttat dit jobben finns. Industrialismen har förändrat Sverige i grunden.

Ibland är det svårt att förstå hur tätbefolkat landsbygden i Sverige var. För oss blev tydligt när vi gick Utvandrarleden i södra Småland. I Ljuders socken inleds Vilhelm Morbergs utvandrarepos. Vi vandrade genom Backa och Bredanäsmåla och såg skyltar om hur många familjer som hade utvandrat till USA och de var många. Men det som var tydligt när vi vandrade där var att marken hade inte lämnats obrukad. Virkesåkrarna stod där.

Men även virkesåkrarna har sina hemligheter till allmän beskådan för den uppmärksamme. De berättar om en tid då landskapet brukades på ett annat sätt. Då det var ängar, åkrar och framför allt ett öppnare landskap. Jag har tidigare nämnt hur jag och Maggie då och då promenerar mellan Agusa och Rebbetuaröd. Det är just en sådan landsbygd där det bor få människor. Där ser man de gamla stengärdsgårdarna som berättar för oss att här brukades landskapet annorlunda.

I mitten löper stengärdet. I bakgrunder ser vi planterad gran i jämnhöjd och öster om den lövskog, med björkens vita bark. Mellan gärdet och fonden är ett kalhygge och närmast oss framgallrad bok. Där kalhygget är, var det förmodligen en åker.

Vad har då rewilding med detta att göra? undrar förmodligen någon som stör sig på min oförmåga att komma fram till kärnan. Jag kommer till det strax, men först är det viktigt att se att denna rörelse av människor förekommer i hela Europa. Allt mer mark överges och mer blir det som vi kan se i rapporten Agricultural land abandonment in the EU within 2015–2030 (ISPRA, 2018).

Det intressanta är att i svensk kontext kan man se att övergivandet av jordbruksmark redan har skett. Nedan ser vi uträkningen inför 2030 och i både Sverige och Finland är den större delen ingen jordbruksareal.

Endast i Skåne beräknas det som låg risk att jordbruksmark överges.

Inom framför allt Rewilding Europe ser man detta ur framför allt två perspektiv. Å ena sidan är det en möjlighet att kunna använda den marken till rewildingprojekt:

Rewilding can be the best option for land-use in cases of farmland abandonment in Europe and all over the world when the social structure of farming communities has been eroded and low-intensity farming is no longer socially or economically viable. In some areas maintaining a moderate level of agricultural disturbance can maximize species richness with benefits for biodiversity.

Rewilding as a land-use option – further studies (2013)

I stället för att göra dessa övergivna marker till virkesåkrar kan man genom att till exempel introducera arter som till exempel visenter (min favorit), gotlandsruss eller bäver (också en favorit) utveckla ett ekosystem där många fler arter kan ha en utpost.

Det andra är att genom att göra detta kan man skapa arbetstillfällen genom att satsa på turism.

Communities benefit

Rewilding boosts local economies where alternatives are scarce. We work towards situations where nature tourism flourishes and local people earn a fair living from nature-based enterprises. This will help revitalizing both rural and urban communities.

Why is rewilding vital in Europe?

Just något som har slagit mig när jag har åkt genom Sveriges många natursköna delar och sett husbilarna. Jag tänker till exempel på Vildmarkleden i Jämtland. Efter vi hade varit och vandrat åkte vi söderut mot Gäddede längs med Jomssjöarna. Det fanns inga restauranger där vi kunde stanna för att äta en bit. Efter frystorkad bolognese såg jag fram emot tillagad mat. Men den kom först när vi var i Gäddede där det närmast var trafikstockning av hungriga turister. Vi åt en okej pizza till lunch och bodde sedan på den trevliga campingen. Där jag äntligen fick en god hamburgare.

Funderingar kring landsbygden, arbete och rewilding har jag tidigare berört i inlägget Kroppefjäll, skogsbruk och turism: några inledande tankar och för att fortsätta denna tankegång vill jag uttrycka mig konfrontativare: Varför tycks så stora delar av Sverige vara så oföretagsamt? Vad beror det på?

En restaurang till exempel ger arbetstillfällen. Det gör att människor kan stanna kvar och livnära sig. Det drar in kronor till samhället.

Jag har själv arbetat i både inom hotell och restaurang. Jag vet att det är ett hårt jobb. Och inte heller är turism den enda lösningen. Men samtidigt blir jag väldigt fundersam när jag läser en del av kritiken från de som säger sig föra landsbygdens röst.

På Facebook hittade jag följande inlägg på Forum för landsbygd av en man som vältaligt röt till. Forumet har över 45000 medlemmar och det är intressant att läsa deras ofta kritiska röster. Jag har strukit över hans namn då jag inte har frågat honom om lov. Det andra överstrukna är för att förenkla läsningen mellan de två skärmdumparna.

Han upprepar ”Ekoturism kan vi anordna själva” och jag håller med om att så borde det vara. Vi har själva upptäckt fantastiska platser som har drivits av företagsamma människor.

För att nämna två fina minnen: Getnö Gård vid Åsnens nationalpark drevs en fin kanotuthyrning av en familj. Restaurangen var full av turister med olika nationaliteter på kvällen. På natten vaknade jag upp av småfåglarnas gemensamma sång och det var som en massiv ljudvägg. Jag somnade om lyckligt om. Nordic Discovery vid naturreservatet Malingsbo-Kloten kunde vi hyra kanoter och sedan upptäcka sjösystemet. Under paddlingen såg vi fiskgjuse och kungsörn.

Men det som jag inte förstår är detta motstånd mot tankar som rewilding från dem som jag tänker mig skulle kunna tjäna mest på det genom den reklam som det skulle innebära för bygder som är hotade av total avfolkning.

Än en gång har jag skrivit alldeles för långt och jag kom inte fram till det jag hade tänkt mig. Och det beror på att detta är både intressanta och svåra frågor.

Sverige förändras. Men rewildingrörelsen är ingen fiende i denna förändring utan tvärtom. Den är en öppning för en ljusare framtid.

Referenser:

EU Kommissionen (2018). Agricultural land abandonment in the EU within 2015–2030. JRC113718 – Ispra, Italy: European Commission

Rewilding Europe (2013). Rewilding as a land-use option – further studies, Rewilding Europe. Publicerat 130801 (hämtat den 230325)

Rewilding Europe (o.å). What is rewilding?. Rewilding Europe (hämtat den 230325)

Tidholm, Po (2012). Norrland: essäer & reportage. Luleå: Teg Publishing