Etikett: landskap

I Anklams stadsträsk

I natt har jag inte sovit gott. Det var lite för kyligt för sovsäcken vilket gjorde att jag gled in och ut ur massor av drömmar. Likväl vaknade jag utsövd som jag gör när jag sover i tält.

Så nu fick jag pallrat mig till caféet på torget. Kaffet är ingen höjdare men det är de tyska bakverken.

Igår gjorde jag ännu en utflykt i närområdet. Jag cyklade österut för att se på poldrarna, de utdikade torvområdena. Längs med floden Peene går en vall och sedan följer hagar, ängar och åkrar. Åkrarna är längst från floden, vilket skyddar dem från översvämningar.

Det är ett fint system för att kunna bruka landskapet. Längre österut kommer deltat, eller Anklamer Stadtbruch, som det heter på tyska. Tydligen betyder ”Bruch” träsk på svenska. Igenom träsket gick ett gammalt järnvägsspår som jag ämnade cykla på.

Mellan B och C löper den gamla järnvägen. De är nu omgjorda till vandringsleder.

På satellitbilden nedan ser du floden Peene i norr, vallen och sedan de indelade fälten. i nedre delen av bilden är vägen som jag cyklade på.

För en gångs skull hade jag vinden i ryggen och asfalten var perfekt. Innan jag kom ut ur Anklam var en sockerfabrik. En märklig sötaktig doft spred sig i området. Det luktade inte illa, men inte trevligt.

Färden mellan fälten följdes av sånglärkor och sävsångare. I hagarna betade herefordkor. Hö slogs. Vete och majs hade kommit en bit på väg.

Grödorna på södra sidan och hagar och slåtterängar i norr. Bilden är från vägen tillbaka så norr är höger i bilden.

En rovfågel slog ned på fältet, lyfte och flög bort en bit. Bakom kurvan såg jag ängshöken sitta stängslet med en sork mellan klorna. Tydligen störde jag där jag stod med kikaren så den lyfte och flög i väg med sorken mellan klorna.

Så var den borta.

Landskapet var helt flakt. Jag passerade en del cyklister i andra riktningen. Senare träffade jag några av dem. Det visar sig att många cyklar runt 9 mil per dag, visserligen har många elcyklar, likväl imponerande.

Igenom landskapet gick de utgrävda dikena. De regleras delvis med slussar på sina ställen. I vattnet är algblomningen i gång i värmen.

Här är det inte så mycket algblomning som i andra.

I Anklamer Fähre hade jag planerat att testa getosten som de var kända för lokalt. Men där fanns inte mycket att hämta. Det var kul att få se en ko med hornen kvar. Senare fick jag reda på att det var där jag hade kunnat köpa ost.

Imponerade horn på en ganska liten ko. Hon var liksom kompakt.

Nu började jag komma ut i träsket. Vassen stod högt, men så i en öppning fick jag se något. Det var en brushane. Jag stannade och tittade på snäppan. Det var en hanne med sin krans av fjädrar runt huvudet. Det är första gången jag har sett en så nära. Täckningen var väldigt fin.

En gräsand låg på upphöjningen och ruvade. I bakgrunden syns två glador.

Jag hade planerat att dricka en läsk i Kamp, men där var det inte mycket på gång så jag fortsatte till det gamla järnvägsspåret. Det var inte utan att jag tvekade. Jag var rädd för att få punka och jag ville inte behöva leda en punkacykel i värmen, men vad fan, tänkte jag och cyklade. Det ångrar jag inte.

Vägen var en vall som kantades av al och pilträd. Ute i träsket stod döda träd. Luften fylldes av grågäss, skrattmås, grodor och sävsångare.

Ofta stannade jag för att titta ut i bland vass och öar av dy.

En sävsparv satt på grenen.
Här såg jag krickor, några snäppor, en häger och annat.

Jag cyklade på den knaggliga vägen med ett leende. Det var så fint i träsket. Alla de döda träden, den gröna vassen och det rika fågellivet. I en anteckning skrev jag:

Hur kan en sådan här väg göra mig lycklig? Det är varmt och jag är rädd för punka, men grågäss och fisktärnor gör något speciellt med mig.

Att jag bara nämnde två helt vanliga arter är just poängen. Visserligen hade jag sett en törnskata och massor av ägretthägrar. Men det var just denna rikedom av fågelliv och inte nödvändigtvis att det var annorlunda arter än hemma. Jag var mitt i det.

Även om min kikare inte är den bästa och den söndriga sadeln är silvertejpad för att inte riva upp mina byxor, så handlar det om att komma ut och iväg. Och jag var på väg!

De små prickarna är fåglar. Jag kan bara tänka mig hur det är här på vår och höst när flyttfåglarna rastar inför fortsatt färd

Jag kom ut på den bättre leden och cyklade till Bugewitz där en äldre dam hade ett litet fik. Jag köpte en ostkaka med mandariner och en apfelschorle, äpplejuice blandat med kolsyrat vatten. På en bänk bredvid mig låg en katt. Jag satt under parasollet och vilade mig.

På skylten står det: Ein gutes Bier, ein nettes Weib das ist der schönste Zeitvertreib. (En god öl, en snäll kvinna, det är det härligaste tidsfördrivet).

Vägen tillbaka var den samma förutom att det var motvind. Så nu var det mest koncentration på att komma tillbaka.

Innan Anklam stannade jag vid fälten och lyssnade till en distinkt fågelsång. Det var en storspov. Så såg jag plötsligt en stork stå mellan höbalarna. Det var så fint i det enformiga.

Storken var stor nog och stod still så att jag kunde få den på bild.

På kvällen satt jag och pratade om livet med T. Han är en man som har levt. Åk till Boot & Bike och med lite flyt så får du ta del av hans livshistorier.

Framme i Kittelfjäll

En tanke följde mig från Östersund. Jag skrev igår att vissa samhällen i Sverige hade blivit lämnade av historien.

Vad menas egentligen med det uttrycket?

För det är ingen människa som har lämnat historien. Nej, jag tror snarare det syftar på att utvecklingen har sprungit ifrån samhällen som Degerfors och Lesjöfors. Andra tycks frodas. I Östersund har man byggt om regementet till universitetet och det var festival. På alla restauranger satt det folk och trivdes. Längs Storsjöns norra strand var det mattält och tivoli.

Norrut längs E45 är det få samhällen. Byar med ett par nedgångna hus med flagnande färg och rostiga bilar. Det är människor som fortfarande håller dessa landsändar levande. Deras barn kommer med epatraktorer som stannar upp trafiken och de är dem som tar hand om våra gamla eller fixar mitt däck när jag är på semester.

Sverige struntar i dessa. Jag tänker på sociologen Arlie Russel Hochschild som skriver om amerikanerna som har lämnats. I Strangers in their own land (2016) beskriver hon dem som om de väntar på sin tur i en lång lång kö, men som aldrig tycks komma framåt. Är systemet riggat?

Historien kan inte gå ifrån dem, men utvecklingen kan. Vägen norr om Strömsund som går från ås till ås blir sämre.

Jag tänker på dem som säger att norrlänningarna är kolonialiserade. Egentligen är det väl främst samerna, resten är likt de algeriska svartfötterna del av moderimperiet. Likväl gav sig deras förfäder av, lovade skattelättnader och fri mark. Men rikedomarna skickades någon annanstans. Elledningarna leder söderut. Här är det skogen som är guldet.

Längs grusvägen mot Granliden.

Något slog mig på vägen längs Västra och Östra Ormsjö som ligger väster om Dorotea. I södra Sverige blir jag alltid lika glad när jag ser de oklippta gräsmattorna. Här tänker de på miljön, ler jag. Men här i ödemarken är det tvärtom. När jag ser de omhändertagna tomterna och gröna gräsmattor bland högväxt älggräs och rallarros så tänker jag civilisation.

Jag skäms vid tanken, samtidigt som det återigen slår mig hur olika Sverige är. I söder är naturen så tuktad. Den har svårt att få röja fritt. Här i norr är det tvärtom. Det omhändertagna känns tryggt för mig när det är långt mellan husen.

Likväl luras jag. Skogarna här är inte vilda. De är planterade med gran och tall ämnad för träindustrin. Det är levebröd för många på samma gång som det är omstritt. För det är inte bara kolonisatörernas land utan också samernas. För dem är skogsbruk inte vara positivt.

Renar på vägen.

Vi stannade på vägen vid Västansjö. Fågelkvitter och Merlinappen visade mindre korsnäbb och där fick jag se en i toppen av en gran. Jag hade inte sett den innan.

Västansjö

Vi såg fjällen omkring oss. Än såg de små ut.

Och jag tänkte på den fjällnära skogen som man vill skydda. Skogsutredningen menade att ”100 mil långt sammanhängande område av intakta naturskogar på totalt över 1 miljon hektar produktiv skogsmark” (Aronsson, 2020). Var är den? För här såg jag kalhyggen längs sluttningarna.

Stämmer inte det som Aronsson skrev 2022 att ”Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat” (2022)? Regeringen gick inte med på det, men Skogsstyrelsen nekar allt mer tillstånd:

Skogsstyrelsen ger bara avverkningstillstånd om det inte finns höga naturvärden i den fjällnära skogen, och sen 2020 har de tagit beslut om sammanlagt 37 000 hektar. (Aronsson, 2024).

I Kittelfjäll byggs det. Här satsar de på turismen. Och jag tänker på dessa visioner, utveckling som går förbi och vilka som står rätt i kön. För mig är är det turism. Fast jag är part i målet och visst ser skidbackarna illa ut på sommaren.

Skälet är att turistbranschen kräver inte stora insteg för att få jobb. Det var räcker att vara trevlig och uppmärksam. Man måste bo på orten. Det gör bygden levande. Men för att locka turister krävs ett mål som lockar och skövlade fjällsluttningar förutom där skidbackarna är inte något som lockar.

Likväl, för att säga emot mig själv, så är skogen en del av basindustrin i Sverige. Den ger inte bara jobb i många olika branscher utan också pengar från exporten.

Avslutningsvis så önskar jag mig inte ett land där vissa tycks komma allt längre bak i kön. Ett land som Sverige kan inte överlämna utvecklingen till marknaden.

Här kommer jag inte längre i mina funderingar. I morgon bär det av till fjälls.

Marsfjällen i bakgrunden

Referenser:

Aronsson, Ulf (2020). ”Internationellt ansvar”. ATL. Publicerad 201127 (uppdaterad 200213) [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2022). Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat. ATL. Publicerad 220425 [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2024). Allt mer fjällnära skog brukas inte. ATL. Publicerad 240530 (uppdaterad 240531) [hämtad 240726].

Hochschild, Arlie Russell (2016). Strangers in their own land: anger and mourning on the American right. New York: The New Press

Övernattning i Östersund

Dansken på vandrarhemmet kom och sa att vi hade fått punktering.

Mycket riktigt. Högra framhjulet var tömt. Vad fan nu då? tänkte jag med oro medan jag rastade Maggie.

Vi hade tur. En däckservice tog emot oss direkt. Det var inte långt dit. Jag körde försiktigt dit och hoppades att däcket skulle överleva. Jag fick hjälp direkt. Såpatricket gjordes. Pumpa upp däcket till 3,5 bar och häll på såpavatten. Om det finns ett hål kommer det att spruta.

Men inget hittades. Mannen hittade ett litet, men det kunde det inte vara, sa han. Besviken över att inte hitta något behövde jag inte betala. Han var en konstnär.

Så vi kunde åka iväg och tog oss hela vägen till Östersund, genom Orsa, där vi åt lunch. Här i Östersund åt jag langos och den var inte särskilt god. Jag som mindes denna festivalrätt som det bästa jag visste. Men inte den här gången.

Och vägen hit kändes förändrad och ändå densamma. Många av samhällena såg ännu mer nedgångna än som jag mindes dem. Det var kalhyggen, men de var små längs med turistvägen. Det sista var en tanke som slog mig när vi söder om Sveg svängde av mot Hamra.

Runt nationalparken var det stora kalhyggen. Jag trodde att man försökte bluffa turister. Fram tills dess hade vi åkt E45 igenom Härjedalens skogar och myrar. Det var enformigt, så när vi svängde av och kalhyggena dök upp blev det förändringar i landskapet.

Norr om Los. Vid åsen i fjärran är kalhyggen täta.

Igår skrev jag om nedgångna samhällen som historien tycks ha lämnat. Idag handlar det om kalhyggen. Ju närmare vi kom kalhyggena i fjärran desto intensivare blev upprördheten. Jag ville ta kort på bedrövelsen. Kalhyggen som numera skulle vara små, men här hade skogsbolagen gått hejdlöst och vettlöst till vägs.

Men jag fick ingen bra bild och vi körde vidare.

Vi svängde av till väg 296 och där bredde de ut sig. Hektar på hektar utan träd.

De bruna fläckarna sydost om gränsen till Jämtland.

Så började jag lägga märke till saker. Några döda träd stod kvar. Varför var där inga frötallar? Varför var stubbarna så svarta?

Då började jag förstå. Det här var ärren av skogsbränder.

När vi kom till E45 mindes jag plötsligt. Vi hade åkt här förr. 2018 hade vi åkt igenom ett landskap som fortfarande glödde.

Nu har de gjort vandringsleder här

Och medan vi åkte norrut minns jag de som stod vid vägarna, de som ägde skog och vi nyfikna som for förbi var fyllda av nyfikenhet. Då var allt spännande. Nu förstod jag att människors kapital bara hade brunnit upp. 150 privatägare drabbades, läser jag på Ljusdals kommuns hemsida, Fakta om bränderna.

Tallen tål egentligen eld, men elden som härjade 2018 var så het att tallarna dog. 9500 hektar brann. Skälet var blixtnedslag denna hets sommar. Jag minns att vi hade vandrat norr om Ljungdalen, i Vålådalen och Gåsen. Den stugan sista är nu stängd. Från Helags fjällstation hade vi gått genom regn. Men att det regnade hade inte hjälpt mot eldhavet.

Helagsfjället 2018

Och nu ser jag att vi var där i första veckan i augusti. Så vi hade missat den riktiga eldhärden. Men jag läser att det tog 21 dagar att släcka bränderna helt. Så inte ens när vi åkte där hade allt slocknat.

Nu är vi i Östersund och jag hoppas att när vi i morgon kommer ut till bilen är däcken luftfyllda och vi kan köra vidare.

Frågan som dyker upp, nu när jag sitter här på vandrarhemmet, är hur mycket av intrycken som stämmer och hur mycket vi förstår där vi sitter bakom ratten och drar fram genom landskapet? Och jag tänker på att jag bör vara mindre dömande och snarare låta undran vara blickens mått från ratten.

Dag 6 Pruchten till Dierhagen

Vägen jag valde efter Greifswald var inte den planerade. Att resa oplanerat och planlöst har inte förändrats på mina 24 år sedan jag var i Greifswald sist.

Först hade jag planerat att cykla till Rügen, men redan från färjan till Polen då jag länge såg ön i fjärran förstod jag att jag hade underskattat storleken. Det blev ingenting heller med Oderdeltat, men natur fick jag tillbaka med råge, då jag valde att cykla över Fischland-Darß-Zingst. Detta rekommenderar jag alla.

Från Pruchten cyklade jag norrut mot Prerow. Det är ett närmast unikt landskap som benämns bodden. Redan vid istidens slut skapades ett ölandskap med grunda vikar. Sötvatten och saltvatten blandades och de grunda boddarna skapade ett perfekt landskap för fåglar och fiskar. Numera är det en nationalpark.

På väg ut mot halvön Fischland-Darß-Zingst.
Bron mellan Bodstedter Bodden & Barther Bodden

Det var fortfarande tidigt då jag cyklade och i sumpskogarna följdes jag av bofinkens sång. Jag kom att tänka på att de första demonstrationerna mot regimen i DDR var av miljörörelsen som såg hur skogarna dog. De trodde att de var opolitiska, men ledarna fängslade dem. Miljörörelsen såg att det handlade inte bara om att ha ett jobb utan också att naturen omkring oss får inte skövlas.

Mellan Zingst och Prerow går en hög vall kantad av ängsblommor. På den går cykelbanan.

1872 är ett år som återkommer på skyltarna och det var då den stora stormfloden kom. 271 människor omkom i den tre meter höga översvämningen.

Nu ser jag att den förekom även i delar av Sverige och kallas för Backafloden eller Stormfloden i Östersjön 1872.

Efter frukosten cyklade jag söderut i lugn takt. Jag var inte den enda utan det var fullt av cyklister på de formidabla cykelvägarna. I de olika byarna fanns det caféer och restauranger. Jag förundrades över varför det inte är likadant på Österlen där jag håller till?

Och så var det fågellivet. Snart såg jag dagens första havsörn. Det blev fler. På ett annat ställe såg jag storspov som jag är så fascinerad av.

I Wieck auf dem Darß stannade jag för ännu en kaffe. Där flög tre havsörnar lågt, men ingen reagerade. De var så försjunkna i sitt. Ett par diskuterade om de skulle åk till Grekland i september och andra tittade i sina mobiler. Endast barn hörde jag reagera. De vuxna var som icke existerande, som sömngångare i detta underbara landskap.

För att hålla landskapet öppet har de vattenbufflar. De klarar de våta ängarna och håller tillbaka växtligheten.

Norr om Wieck auf dem Darß

Nedan är norra delen av en polder. Det är land som ligger under havsnivån. Vatten pumpas ut för att få mer åkrar.

Gräsänder, svanar, vadare och gäss. Ingen syns i bild.

Detta håller man nu på att renaturalisieren, som rewilding heter på tyska. Genom att släppa tillbaka vattnet vill man återställa biotopen. Vattenbufflarna syns inte i bilden, men de är en del av skapandet av ett nytt landskap, skulle jag säga. Förvisso försöker man återfå den gamla vegetationen, men det är ingen återställning.

På bilderna nedan ser du hur det ska gestalta sig. Överst är hur det en gång såg ut. I mitten är hur det ser ut idag och längst ner är målet.

I Ahrenshoop åt jag lunch för att sedan ta mig vidare till campingen An der Dünen i Diershagen. Där tillbringade jag natten till idag och fick testa mitt tält i en åskstorm. Det höll bra, men jag sov inte särskilt gott. Värre var det med grannen. Hon fick tömma tältet på vatten ett par gånger, berättade hon för mig på morgonen. Det gjorde inte så mycket, sade hon. Hon och barnbarnet skulle åka tillbaka till Dresden.

Dag 4 Loissin till Stralsund

Igår var en minnenas cykling, mina egna och delade. Kanske var vägen lättare, musklerna vanare, i alla fall så fyllde tankarna mig längs vägen.

Jag gav mig av från campingen innan åtta och cyklade längs kusten. I en fin bokskog var det fullt av mellanspett, alltså den att som är något mindre än våra större hackspettar. Det var ännu inte så varmt och jag cyklade i ett bra tempo genom små och större byar.

Först 20 km senare i Greifswald åt jag frukost på Konditorei und Bäckerei Kässler. Det var där jag bestämde mig för att boka ett rum på Hotel Stralsund i stället för att ordna med tältning i storstaden.

Jag förundrades över att jag så bekymmerslöst hade klarat cyklingen på tom mage och ändå är det så typiskt för hur lite vi tror att vi klarar och hur väldigt mycket mer vi är förmögna till.

Jag skrev att det var en minnenas dag och det menar jag på flera sätt. Redan i Anklam skrev jag att resan har haft sitt eget mål och det är det förgångna.

Bynamnen i landskapet minnet om en tid då slaver bodde här, de ursprungliga preussarna. De talade inte tyska. Namn som Bünzow, Rubkow eller Kemnitz som jag cyklade genom igår. De utrotades inte av fiender utan blev en del av de tysktalande stammarna och försvann. Endast namnen påminner oss om deras existens.

Jag hade varit i Greifswald förr. Då var 23 år jag och minnet har varit diffust. Men när jag kom till gångstråket där den gamla stadsmuren var kom minnen tillbaka. Här deltog jag i en bier-case-run. Det innebar att två personer skulle gå med en full ölback och den skulle drickas ur innan man hade gått klart typ fyra kilometer. Alltså sex liter öl skulle hävas under den tiden. Folk som såg oss måste ha tyckt att vi var riktiga drägg. Det hade jag tyckt idag. Men det var en del av tyskt studentliv som jag hamnade i då jag var här med F.,en av mina äldsta vänner.

Han och jag skulle efter denna eskapad ge oss av till Rumänien för att lyssna på romsk musik. Vi liftade och åkte tåg genom Östeuropa. Jag hade inte med mig någon sovsäck för jag hade förläst mig på Maxim Gorkij och under hans luffande sov han i sin rock. Vad Gorkij inte berättade var hur mycket han måste ha frusit. Det märkte jag på ett fält en underbart stjärnklar natt vid ungersk-rumänska gränsen.

Min cykel utanför Caspar David Friedrichs födelsehus.

Jag ledde min cykel igenom Greifswald. Jag besökte målaren och romantikern Caspar David Friedrichs födelsehus. Jag ställde mig framför Sveriges äldsta universitet. För Greifswald var svenskt till 1815 då Preussen köpte staden.

Universitetet

Inne på universitetets gård satt jag och tittade på tornseglarna och mindes min tid som 23:åring. Jag ville bara leva. Jag tillhör den generation då världen var gränslös. Då hade muren fallit. Min vän F. var från Dresden och vi träffades i Spanien. Nu bor han i Wiesbaden. Östeuropa var ännu inte en del av EU. De var nyfikna på oss och vi på dem. Om vi inte sov ute, sov vi hemma hos unga personer som oss.

Jag fortsatte vandringen i Greifswald. Jag gick på den gamla stadsmuren med vallgraven. Den var byggd för marktrupper, men under Andra världskriget kom fienden ovan. Staden bombades sönder.

Hamnen hade en gång varit viktig, men den var nu ett museum. Skeppen drogs då in av hästar de fem kilometrarna från Östersjön.

Från Greifswald till Stralsund är det tre mil. Sträckan kallas för Hansavägen. För under medeltiden tillhörde städerna här den handelssammanslutningen som kallades Hansan. Jag cyklade längs åkrar där det växte havre, råg och korn. Vägen hette Lindauer Allee men kantades inte bara av lindar utan också kastanj och ek.

Så det var inte bara personliga minnen där frågan om vem jag då var kom upp, utan norra Europas historia. För jag reste igenom en landsbygd av åkrar och små byar, som dolde det slaviska, visade ärr från krig, från sammanslutningar som handelsförbund och kristenheten. För överallt stod det gamla kyrkor.

Strålsund, som det hette i svensk ägo, är en vacker stad. Men det mesta är uppbyggt. Bombningarna från kriget lämnade inte mycket kvar i denna viktiga hamnstad. I rådhuset finns en byst av Gustaf II Adolf.

Likt en romersk kejsare med lagerkrans blickar Gustaf II Adolf segersäll uppåt i det gamla rådhuset.

Det var en fransman som övergav den till preussarna. Så här i efterhand tror jag att Carl XIV Johan gjorde rätt val. Järnkanslern Otto von Bismarck och kejsar Wilhelm hade krossat Sverige när de ville skapa Tyskland av de små furstendömena. Sverige slapp att förödmjukas som Danmark 1864.

Förvilda Simrishamn! 3

Ortsnamn skvallrar ibland om hur landskapet såg ut och ett sådant namn några kilometer väster om Simrishamn är Bjärsjö.

Jag ska erkänna att jag trodde att bjär hade med bäver att göra, liksom bjur gör. Men när jag undersökte det en extra gång kom det fram att det är ett skånskt uttryck för kulle. För den skull ska jag inte ledsna för det för i namnet finns ordet sjö, men på kartan finns inte det alls längre.

I alla fall förtäljer namnet att det en gång har funnits en sjö där, men den finns där inte sedan länge. Tittar vi på en karta från ser vi att det också har funnits en kvarn där. Det skånska ordet är mölla och då hette den lilla byn Bjersjömölla. Där gör fortfarande Tommarpsån en krök. Det går också att se på kartan att marken höjer sig söder om byn. Minnet av möllan finns kvar då det finns en silo där de hämtar upp säd.

Bjersjömölla syns i mitten av bilden. Generalstabskarta 1861, Lantmäteriet

På kartan ser vi hur Tommarpsån rinner i en dal och dess form har inte förändrat sig nämnvärt under de 160 år som har gått sedan där här kartan gjordes.

70 år framåt i tiden ser vi hur ägorna löpte. Vi ser också att det redan då var åker mark. Simrishamn var en utskeppningshamn för säd och de olika gårdarna som finns längs med Storgatan var handlare som köpte in säden när bönderna kom in på hösten med sina vagnar.

Häradsekonomiska kartan 1926-34, Lantmäteriet

Sedan cirka 40 år går också järnvägen västerut mot Tomelilla och Ystad. I Jerrestad fanns en station.

Att lägga märke till på kartan från 1934 är att Simrishamn fortfarande är väldigt koncentrerat, men att det finns ett grönområde norrut längs med det som kallas för Åbackarna. På västra sidan är det åkrar.

På generalstabskartan från 1934 nedan är det enklare att se hur bebyggelsen var norrut längs med Kristianstadsvägen.

Generalstabskarta 1934, Lantmäteriet

De största förändringarna sker mellan 1965 och 1975. Nedan följer två flygbilder, varav den första är från 1965. På den bilden är åkrarna öster om Tommarpsån kvar från förr. På vissa ställen går de hela vägen ned till åns kant.

Flygbild 1965, Lantmäteriet

Bostadsbyggandet har ökat under de 30 åren. Det är ägaren till Ehrnbergs Läder som gick i borgen för sina anställda så att de kunde bygga sig en villa, där de kunde odla sin potatis. Huset vi bor i är ett arv från honom.

Längs Åbackarna finns växtligheten kvar. Bokarna står kvar, men de håller numera på att plantera tall på den södra delan. På vintern hör jag kattugglan som håller till där.

Den stora skillnaden mellan 1965 och 1975 är flera av åkrarna har försvunnit på östsidan om Tommarpsån. Nu har de blivit bebyggda av villor och skolor.

Flygbild 1975, Lantmäteriet.

Om vi återvänder till nutiden ser vi att förutom att Simrishamn har blivit större och att Gröstorp håller på att växa, ser det tämligen likadant ut sedan 1861. Tommarpsån har mejslat sig in i landskapet. Åkermarken ser ungefär likadan ut.

Google Earth

Avslutningsvis kan man fundera på vad rewilding innebär. Tänk om en bäver skulle komma till Tommarpsån öster om Simrishamn. Det skulle bildas en damm och vattnet skulle stiga upp längs åkrarna. Delar av landskapet skulle sakta förändras till att onyttjad natur allt mer tar över. Det är inte precis att återställa naturen utan att genom att införa ekologiska funktioner, som en bäver, så skulle något nytt framträda. Det skulle inte vara restaurering.

Det tänkte jag på när jag läste senaste numret av SLU:s tidskrift Biodiverse vars tema var ”Kulturpräglad natur och biologiskt kulturarv”. Rewildings koncept skiljer sig från det traditionella sättet att se på naturvård. Snarare än att blicka bakåt handlar det om framtiden. Genom att införa vissa funktioner, som till exempel betande djur, rovdjur, naturens ingenjörer som bävrar, för att göra näringsväven intaktare så är tanken att det uppstår ett rikare och robustare system. Men det handlar inte om att återställa naturen som den en gång såg ut.

Referenser:

SLU (2023). Biodiverse. Nr 2:2023, Uppsala: SLU

Lantmäteriet. https://www.lantmateriet.se/sv/kartor/