Dagen innan hade jag ringt D. Jo, han hade en kajak att hyra ut. Vi träffas 9:00, sade han. Nu satt jag här och väntade, men han dök inte upp. Efter 20 minuter ringde jag. Det visade sig att han hade försovit sig. Jag är där om fem, sa han. Men inte dök han upp efter fem.
Så ringde han. Var är du? På Bike & Boot, svarade jag. Skulle du inte komma hit?
Då uppdagades missförståndet. Han hade utgått från att jag skulle komma till honom och jag till mig. Så det var bara att sätta sig på cykeln och ge sig av till honom en mil bort.
D var en väldigt trevlig och generös person. Han hade bott i Norge i många år och hade släktingar i Göteborg. Men han hade återvänt till sitt hem och drev nu kanotuthyrningen och en liten camping vid floden Peene.
Peenedalen är ett naturskyddsområde på 45000 hektar.
Vi pratade om situationen i Sverige och om kriminaliteten. Han sa att Göteborg är inte vad det var. En annan man som hade varit mycket i Värmland sade att till södra Sverige kunde man inte längre åka. Det är för farligt. Flest skjutningar i Europa!
Det var dags att lämna dem och samtal om Sverige för lugnet på floden Peene. Jag ville paddla österut mot deltat men det fick jag inte. Då kan du bötfällas, sade D. Men jag vill till området öster om Anklam. Där ser du ändå ingenting, svarade han. Vassen är för hög.
Paddla du till Stolpe an der Peene, sade han. Du kommer att se tillräckligt. Om tio minuter är solen här och vinden kommer att lägga sig.
På Peene
Det dröjde innan molnen och vinden försvann. Det var motvind hela vägen. Så jag var mör när jag nådde Stolpe. Men det gjorde ingenting.
Jag höll mig längs den norra stranden och paddlade lugnt. Sävsångare och både hus- och ladusvalor höll mig sällskap. En gök hördes. Plötsligt flög den rakt framför mig över floden.
Det mesta är alträd.
Näckrosorna växte in till vasstranden. I den blöta alskogen stod det både döda och levande stammar.
En gång ville man odla den här delen. Man dikade ut och gjorde åkrar av torven.
Nu har den här vackra dalen fått uppstå. Efter besöket på Naturpark i Peenedalens flodlandskap förstod jag äntligen vad jag hade sett längs vägen då jag såg dessa hinder på vägen.
Dessa hinder som korkar igen utdikningarna.
Runt omkring dem frodas grönskan. I de döda alarna gör hackspettar bon och plockar insekter.
Al
Alen är ett häftigt träd som skapar sin egen ö att växa på. Rötterna bygger en plattform så att de inte täcks med vatten och dör.
Plattformen av rötter
På plattformen får andra växter ytor att kunna slå rot på.
Inga andra träd klarar sig i områden där det är för blött. I stället sprider sig videbuskar som inte blir för tunga och sjunker ned i gyttjan.
Det gick små naturliga kanaler in i vassen som jag undersökte. Där kunde jag också vila från vinden och strömmen.
En kanal som jag undersökte. En liten lagun låg där inne.
Jag närmade mig Stolpe och såg ännu en öppning i vassen som jag paddlade in i. Ladusvalor flög in i vassen och vällde ut när jag kom och störde dem. Så kom något i vattnet. En bäver? Men så hann jag se att det var en utter innan den dök.
Lagunen där jag såg uttern.
Jag låg kvar med kajaken för att se om den skulle dyka upp igen, men det gjorde den så klart inte.
Döda alträd.
Det första jag fick se i Stolpe an der Peene var en skylt om att jag inte fick lägga till. I den lilla byn som en gång hade hyst ett kloster fram till reformationen var nu ett hotell.
Längre fram kunde jag dock lägga till på en liten strand. Jag åt en god lunch och gick sedan för att bese klosterruinen och informationshuset, Der Naturpark Flusslandschaft Peenetal.
Snart stötte jag på ännu en av dessa skyltar att jag inte fick gå in på hotellområdet.
Privatområde, tillträde bara för hotellgäster
Jag skrattade och gick ned längs allén som ledde fram till hotellet. På utsidan förstod jag varför de inte ville ha andra än sina gäster. Det var ett ”fint privat hotell” för folk med ”kultur och passion”.
Feine Privat Hotels: Kultur und Leidenschaft
Och på andra sidan vägen förstod jag vad de var rädda för. På informationsskylten till kyrkan såg jag följande klistermärke:
Uppståndna ur ruinerna. Hansafans! Broderligt förenade mot fienden
Och det var rakt över från hotellingången.
Och senare fick jag se ett ännu värre exempel på smaklöshet.
På skylten står det: Begegne der Welt mit einem Lächeln ( möt världen med ett leende)Hela rabatten fortsatte med alla dessa små skulpturer av smaklöshet.
Färden tillbaka gick desto snabbare. Fast nu var molnen borta och solen gassade. Jag upptäckte att jag hade druckit för lite. Jag började noja mig något till en början men sedan så fångades jag av intrycken.
En rotvälta har givit plats.
Längs floden stod det askar som dog av svampinfektionen som sprider sig bland dem, se Är du för rewilding? Gamla pilträd som bröts isär hade skapat tillfällen för andra arter.
Ett pilträdSvamp och insektshålPilträdets rötter tål att komma under vatten.
Så såg jag en större vitsvart rovfågel. Är det ännu en ängshök, se gårdagens inlägg Från Simrishamn till Anklam? Då kom den i min riktning och jag såg den stora näbben och den kraftiga kroppen. Det var en vithövdad havsörn!
Jag var alldeles tagen. Med händerna höll jag fast i en gren och tittade i riktningen den hade flugit.
Så fortsatte färden tillbaka.
Att paddla här var lisa för själen. Jag var inte den ende. Men få tycktes ta in naturen. De som fiskade förstår jag, de hade sitt. Men paret som bara solade?
Jag dömer och jag tillåter mig det för det värdefulla framträder inte bara i att kunna paddla på en flod. Det är fåglarna, växterna och djuren. För om man inte uppmärksammar dem: varför ska det då bevaras?
Visst kan jag tycka att det är konstigt att jag inte får paddla överallt, då jag är „so eine Naturfreak“, som D skrattande kallade mig när jag ville paddla i deltat. Men för att skydda är det ibland nödvändigt.
Unde paddlingen tänkte jag på hur mycket konceptet rewilding, har gjort för mig. Det finns mycket att kritisera i det, som att det är en gimmick, snarare än genuina ekologiska koncept, lyssna till 171: Rewilding with Steve Carver.
Men det ledde mig hit till Anklam och till en kajaktur på Peene. Det har gjort mig uppmärksam på det lilla i det lokala som du vet som följer bloggen.
Var det en lövsångare? Visserligen porlade sången. Men det var något i tonen. Lite för kraftig? Jag gissade på svarthätta. Merlin bird ID gav mig rätt. Jag tittade upp i ekens lövverk och så såg jag den även utan min kikare. Jag fylldes av glädje. En bra elev. Det började sitta. (Se Vad oroade härmsångaren?)
Det var en varm dag förra helgen. Jag gick längs med Solviksgatan i Strömstad. Där är en någon kilometer lång slinga som går upp för berget för att sedan avslutas vid marinan vid Nils Ljungqvists väg. Vid badet samlades det människor. På vägen låg skräp som jag plockade upp och slängde i papperskorgen. Jag fortsatte upp för backen, tittade mig omkring. Det växte tall, ek och björk uppför klipporna.
En gammal ek.
Först gick jag raskt. Nu vid terminens slut var jag full av orolig energi som ville ut. Men solen sken så vackert i det gröna. Efter badet var det inga människor. Jag började lugna mig. En öppning bland buskarna och träden visade mig en fin klippa att ligga på vid stupet med blick mot Röseberget.
Lavar på hällen, denna urtida symbios mellan de första livsformerna, alg och svamp.
Jag lade mig ned på hällen och blundade. Tankarna bearbetade föreställningen om att kunna beskriva verkligheten så simpelt som möjligt och ändå göra den begriplig. En beskrivning är inte bara kommunikation med andra utan också för mig själv. Det är genom att kunna strukturera och kategorisera det vi upplever omkring oss som vi kan göra den begriplig. Vi finner mönster i bruset och sedan testar vi oss fram om föreställningarna är begripliga.
Här testar ett frö (ljung?) om betingelserna är de rätta för överlevnad. Jorden är torr och sprucken.
För att kort förklara vad jag menar citerar jag min sammanfattning av två artiklar av systemteoretikern och antropologen Gregory Bateson:
I artiklarna ”Cybernetic explanation” (1967) och ”Redundancy and coding” (1968), som finns att läsa i det eminenta verket Steps to an ecology of mind (Bateson, 2000[1972]), går han igenom hur organismer genom att se mönster i bruset kan anpassa sig till sin omgivning. Det leder till kunskap.
Kunskap ska här förstås framför allt som mönster som organismen plockar upp i omgivningen utifrån information som avges. Mönster fångas upp genom att vi får information som vi kan utläsa delar av och utifrån den kan vi utröna saker. Den gör att organismer kan anpassa sig till miljön. Den kan givetvis vara fel. Mönstren kan vara fel på grund av svårtolkad information. Allt det som inte är information är brus och det är ur bruset som vi kan finna nya mönster (Bateson, 1967). Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?
Grässtrån i en vertikal skreva. Bristen på vatten har stängt dess porer och den håller på att torka bort.
Jag tänkte att allt biologiskt behöver energi för att leva. Då jag håller på att öva mig i matematikens logik, tänkte jag att kanske kunde det skrivas med formeln ”X+Y” eller ”x+y=X”. Som ni märker är det väldigt introvert och inte alls meddelsamt. Tanken är att X är organismen och Y är energikällan. Och just genom att jag är tvungen att förklara detta med ord som är förståeliga visar på hur språket ger oss verktyg och därmed bygger in oss i en föreställningsvärld.
Här ser vi hur betingelserna ger olika möjligheter för olika organismer. På klipporna finns olika lavar, medan i skrevorna och de skyddade områdena kan kärlväxter som ljung och tall växa.
När jag reste mig upp iakttog jag växtligheten. Då jag har sysslat en del med botanik under våren har jag fått begrepp för att kunna sortera dem i både familjer och tidsepoker. Jag har redan nämnt lavarna som är en symbios mellan alger och svampar.
Kärlväxterna kommer långt senare i evolutionen. Det är växter som har kärl där vattnet kan pressas uppåt genom kärlen. Mossor och lavar kan inte spara vatten. De lever därför där det är vått.
I denna lilla skreva i norrläge och skyddat från solen växer mossor. Rhizoiderna (rotliknande delar) fungerar som svampar som håller kvar vattnet. Den här blommar med gametofyterna som står upp. Det är alltså inga kärl för att för att samla vatten utan i ”blommorna” bildas könsceller (gameter) så de kan föröka sig.
Jag fortsätter på stigen. Fågelsången ackompanjerar mig. Från en tall innan toppen hör jag en specifik sång som jag inte kan placera. Det är nötväckor. Och så i kanten av den mindre tallen ser jag en tofsmes. De brukar röra sig så fort, men nu hänger den kvar och fångar insekter. Jag står glad med kikaren och kan skåda den medan den rör sig från gren till gren.
Tofsmesen märkte inte min närvaro.
Jag fortsätter att bruka min nya begreppsvärld. Tallen är gymnosperm, som betyder nakenfröig. De är kärlväxter. Nu har mutationer och naturlig utveckling skapat stående växter. Men innan dess kom ormbunkarna. De har rötter som stabiliserar dem.
Mossa, som inte är kärlväxter, och en ormbunke som har utvecklat rötter och kärlsträngar som gör att de kan stå upp och transportera vatten.
Innan ormbunkarna kom levermossorna, som har rhizoider, som är rotliknande tingestar som sticker ut. När jag gjorde i ordning plattorna utanför upptäckte jag plötsligt dessa förtjusande växter.
Här har de utvecklat groddkoppar för att kunna föröka sig med endast en genuppsättning (haploid)Här har de utvecklat ”palmer” vilket gör att de förökar sig genom sexuell reproduktion (diploid).
På bilden nedan ser man både med groddkoppar (gemma cup) och gametofyterna.
Frågan som vi kan ställa oss är om dessa växter får en slags kunskap? Som jag skriver ovan så handlar kunskap om mönster som organismer plockar upp i den information som ständigt kommer till oss. Det är genom den som de kan anpassa sig till omgivningen, som gör att ett från en gymnosperm som en tall gör att den väntar tills de rätta förhållandena uppstår.
Eller är det endast det mekaniska maskineriet som styr? Alltså ett slags binärt system där det finns en mängd delar som sätts av och på? Är evolutionen blind och ett slags evigt tärningsspel, där vinsten är förökning och förlusten död utan förökning?
Här ser vi ormbunkar som reser sig ur mossan. Vi ser gametofyter som sticker upp från väggmossa (?).
Jag gick ned för berget och började närma mig Nils Ljungqvists väg. Jag tänkte på hur jag under denna korta promenad fick se evolutionens överlevare och de olika stadierna i växternas utveckling. Levermossorna såg jag visserligen inte då, men det berodde nog på min uppmärksamhet.
Något som fångade min uppmärksamhet var dock en gärdsmyg, dessa högljudda, men ack så små fåglar med sin stjärt som kavat sticker upp.
En gärdsmyg. De svarta strecken visar var den sitter.
Till skillnad från växterna så kan djuren röra på sig. De skaffar sig kunskap genom att kunna tyda det omgivande landskapet. De är medvetna. Gärdsmygen höll ut, men ju närmre jag kom ju mer osäker blev den. Till slut flög den i väg.
Aspen är en angiosperm, alltså gömfröiga växter som kom efter gymnospermerna.
Idag på morgonen läste jag i Dan Binkleys bok Forest ecology: an evidence-based approach (2021). Han berättade om hur fotosyntesen fungerar och angav formeln vatten + koldioxid =>socker + syre. Vad många missar skriver han är att koldioxiden är att växternas byggmaterial är kolet som är en del av kol-dioxiden.
Tänk hur fantastiskt detta är och att under denna korta promenad som tog lång tid för att jag ständigt stannade så kunde jag iaktta det timliga resultatet av cyanobakterier i algerna som är i symbios med svampar eller ekar som är en del av angiospermerna (de gömfröiga växterna) som kommer efter gymnospermerna (de nakenfröiga växterna). Och allt detta som har skapat liv, alltså att celler kunde fånga upp ljuset och koldioxiden i sin tur kunde skapa socker och framför allt syre, som var det som gjorde att jag som ett däggdjur kunde röra mig längs en stig på en bergsknalle i Strömstad.
Mossa, gymnosperm och angiosperm
Som ni kanske märker är terminologin fortfarande osäker. Jag skriver, tvekar, slår upp och fortsätter. Jag lär mig helt enkelt och bildar mig en allt mer sammanhängande föreställningsvärld. Jag får ett språk.
Det gör att mina steg i naturen blir långsammare. Blicken blir nyfiknare för att den kan börja tolka myllret av information och placera in den i meningsfyllda mönster.
Jag kom ned på Nils Ljungqvists väg och gick längs med vattnet. Jag var mentalt trött och samtidigt upprymd av alla intrycken. Suget efter kaffe, avbröt samtalet med min omgivning och jag skyndade på stegen.
Referenser:
Bateson, Gregory (1967). ”Cybernetic explanation”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 405–416.
Bateson, Gregory (1968). ”Redundancy and coding”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 417–431.
Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell
Ett snabbt beslut, inspirerad av ett möte gjorde att jag ändrade planerna, se Förvirrad i Tjörnedala. Istället för att cykla tillbaka till Tjörnedala i lördags gick färden söderut längs med Östersjön. Jag cyklade längs cykelvägen till Brantevik, förbi strandhagarna, igenom det gamla fiskesamhället som numera är en semesterort och upp för den 4 kilometer långa backen till Gislöv.
Elever som tog studenten gav mig den här tallriken.
Väster om M1500 börjar åkrarna. Längs vägkanten såg jag blodklöver, vallmo och blåeld. Vallmon lyste rött ute i vetefälten. Det var vindigt så det gick trögt till Gislöv, sedan var det endast några kilometer till Gislövs stjärna, vilket var målet. Skälet var ett möte med en gammal kommunekolog som jag mötte nere vid revet i fredags. Han rekommenderade mig ett besök där.
Jag stötte på honom nere vid revet i Simrishamn. Efter jag hade varit i Tjörnedala cyklade jag förbi för att se om det hade kommit in någon kul fågel, se Kunskap är farligt. Den förändrar oss. Bland de kentska tärnorna var en fisktärna. Annars var det storskarv och gravänder.
En gammal elev kom förbi. Han var en av mina första elever. Vi skrattade åt vad de tyckte om mig då. De var hårda men bra lärare för en nykläckt magister.
Första året fick jag inte så här fina ord.
Så nu befann jag mig mellan Gislöv och Gislöv stjärna. Fortfarande motvind och på vänster sida av vägen var kor ute och betade i den magra hagen. Jag trivdes. Solen, hagar och besådda fält och på cykeln som lät mig komma hit till Gislövs stjärna.
Jag svängde av vägen och cyklade längs allén som ledde till en camping. Jag blev förvånad, då jag inte visste att det låg en camping här. Fågelsången fångade min uppmärksamhet och de gamla ekarna. Emellan dem växte hasseln tät.
Hur ska eken kunna förnya sig här?
På en skylt vid parkeringen läste jag om platsen. Se nedan citat från Länsstyrelsen:
Gislövs stjärna utgörs av ett ädellövdominerat skogsparti som omges av ett i övrigt öppet jordbrukslandskap. Området har en lång skoglig kontinuitet och har troligtvis varit skogbevuxet sedan 1600-talet. Det gör Gislövs stjärna till en viktig tillflyktsort i det skogsfattiga landskapet för många växter och djur. Flera lavar som indikerar att skogen hyser höga naturvärden finns i reservatet, däribland den rödlistade bokvårtlaven. Gislövs stjärna
Orden gjorde mig tveksam. ”Skoglig kontinuitet” och ”skogsbevuxet sedan 1600-talet”; varför är det ens intressant? Det må låta löjligt av mig, men jag har blivit alltmer skeptisk till dessa skyltar och beskrivningar. De berättar så lite, men använder ord som ska väcka positiva känslor hos dem som hört om gammelskog och ”riktig” skog, se Naturpodden: Lina Burnelius om den grönmålande skogsindustrin.
Det var som att gå i en tunnel.
Näktergalarnas vilda sång omringade mig. Jag tittade upp mot ekträdens kronor. De var ungefär jämnhöga. De lägre grenarna var döda. Jag tänkte på att här skulle ett par visenter få härja som betade av lite av buskarna.
Vad hade det varit här tidigare? Äng, hagar eller var det verkligen kontinuitetsskog? Vad betyder det ens? Ja, jag var skeptisk. Och var kunde jag hitta dessa bokvårtlavar? Ja, inte på stigen i alla fall!
Så jag gick av stigen och in bland träden. Det var knappt någon död ved, vilket förvånade mig. Skulle inte det här ha varit relativt orört? Kanske inte?
Så stötte jag på avenbok. Det gjorde mig glad för att det var ett kvitto på att jag började lära mig och framförallt mindes det man hade berättat för mig.
Avenboken och på bilden ser man hur få örter som växer på marken.
Så såg jag något som fångade min uppmärksamhet. En död trädstam hade konstiga raka linjer med prickar. Jag satte mig på knäna och tog upp min kära lupp. Då såg jag att det var små insektshål.
Nej det var inte bokvårtslav.
Jag gick vidare och på en halvförmultnad trädstam fick jag se något vitt. Jag satte mig åter på knäna och tittade med luppen. Det verkar som att jag hade hittat koralltaggsvamp.
De små knopparna växte längs hela stammen.
Nu började jag lätta upp. jag gick tillbaka till stigen. En öppning i hasseln gav mig möjlighet att gå in i en liten glänta. En fågel fick mig att ta upp kikaren.
Det var en nötväcka i eken. Men den var så vit på bröstet. Sedan såg jag en till och så sedan en; fyra såg jag totalt som hoppade runt bland grenarna. Det var årsungar med föräldrarna som verkade lära dem att hitta mat i barken. Jag tänkte på hur eken skrovliga bark erbjuder möjligheter för olika arter, till skillnad från boken, se Erbjuds biologisk mångfald?.
Tankarna kring hur den här skogen har utvecklats har gjort mig uppmärksam, se Förvirrad i Tjörnedala. Jag använder följande frågor från Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021)
1. What’s up with this forest?
2. How did it get that way?
På västra sidan övergick eken i bok. Hasseln försvann och det öppnade upp sig på marken. Men trädkronorna höll undan växtligheten. Några stubbar berättade om avverkning.
Här har grenarna kunnat strecka ut sig. En nedbruten stubbe och utblommade vitsippor.
Jag kom upp till allén och gick över vägen. En bred stenmur gick genom området. Visade den på boskapshållning eller någon gränsdragning?
Stenmuren.
Stigen svängde söderut. Bokarna var på norra sidan, men eken och hasseln kom tillbaka. Jag såg några träd med bär. De var stora och hade körsbärsliknande bär. Jag frågade en kvinna som kom emot mig om hon visste var det var. Hon vissteinte och jag sökte på telefonen. Var det oxel? E skulle vara här. Hon kan sådant.
Senare förstod jag att det var fågelbär.
Till bilden antecknar jag: När boken minskar kommer ek, hassel och fågelbär.
Snart kom jag ned till den gamla campingen. Byggnaderna är sönderslagna. Här var det förr dansbana och annat liv. Men nu var det övergivet.
Jag antog att då växte inte hasseln som den gjorde nu. Säkerligen höll de undan buskagen. Då var det färre näktergalar här.
Vid cykeln stötte jag på en man med kikare. Vi började prata som vi fågelskådare gör. Jag frågade om ”oxeln” och han visste inte. Han frågade om jag sett sommargylling och jag svarade nej. Vi talade om campingen som man borde göra något av. Kanske en hippiecamping?
På vägen hem gick det fortare. Vinden var i ryggen och jag cyklade över Simris. Jag tänkte på dessa små skogsområden.
Ingen vet riktigt varför Gislövs stjärna blev kvar. Jag trodde det tillhörde någon adelsman som jagade där, men så förtäljer inte källorna. Det var i kanten av två socknar. Ägandeförhållandena var oklara. Det blev en slags utmark. Träden fick stå kvar.
Och jag mindes samtalet med en god vän. Jag frågade om han hade kvar sin skog. Nej, den var såld. Han bodde för långt därifrån. Man måste bo nära sin skog, förklarade han, annars kanske det kommer någon art som gör att jag inte kan hugga ned den.
Jag mindes att jag funderade på om jag skulle börja predika om den biologiska mångfalden och det där. Men jag höll tyst, för han berättade om saker som gav mig insikter om vad som styr många i slutändan.
Det handlar om ägande, vad som är mitt och ingen annans. Men också en annan diskussion som jag hade stött på i LRF:s tidning ATL.
Den handlar om att skogsbolagen en ska få köpa privatägd skog, se ”Skogsbolagen ska inte tränga undan familjeskogsbruket” (Gustafsson, 2025). Vad bolagen gör är att de kan använda de mindre områdena för att kunna utnyttja skogsområden med bättre förutsättningar för produktion.
Den 1 juli 2005 fick också skogsbolag som ingår avtal om naturreservat möjligheten att köpa skogsmark av fysiska personer som kompensation. Det har lett till att reservatsbildningar kan bli en bra affär för skogsbolagen. De kan därigenom dels få ekonomisk kompensation från det allmänna för förlusten av marken, dels få möjligheten att förvärva mark från enskilda som ligger bättre till i förhållande till industrin. (Gustafsson, 2025
Gustafsson med sin yviga penna hotar om baggböleri, men jag kopplade ihop detta med min väns ståndpunkt. För honom var skogshektaren betydelsefullt kapital som han inte ville riskera.
Och jag tänkte att för skogsbolagen kan naturreservatet vara en vinst som också kommer Sverige till del då mer skog blir skyddat. Då kan sommargyllingen få större skogar att få sjunga i under sommarkvällarna.
Det knepiga ägandet skyddade Gislövs stjärna. Kanske är skogsbolagen, de små biologiskt värdefulla skogarnas räddare?
Referenser:
Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell
Är du inte för rewilding längre? undrade personen jag pratade med. Han har följt min blogg sedan start.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Frågan kändes så definitiv. Är du för eller emot rewilding? När jag funderar nu kring frågan och försöker formulera något slags svar så vet jag inte riktigt hur jag ska börja. Hela bloggen bygger på ett utforskande, ett personligt bildningsprojekt, som tog sin början långt innan bloggen började. Specifikt när är inte relevant. Vad jag däremot hade i åtanke från början var att bygga en grundläggande kunskap så att jag inte bara skulle tycka en massa.
Då jag är en person som gärna är konträr och snarare vill utforska det som ifrågasätter det allmänna tyckandet, vill jag också kunna ha en kunskap som gör mitt ifrågasättande relevant.
Som alla bildningsresor har det förändrat mig och gjort att jag ser på min omvärld på ett litet annorlunda sätt. Jag upptäcker andra saker nu. Som när jag för några dagar sedan var ute och gick i solskenet efter jobbet.
Det var ingen ek. Det var en ask.
Jag gick på stigen längs med Åbackarna i Simrishamn. Vid sidan av stigen är en brant slänt åt öster där det växer lövträd, mycket bok. Men så såg jag ett nästan dött träd. Bokträdens kronor ringade in det tätt (se ovan). Jag tittade på den skrovliga barken och tänkte först att det var en ek. Men något gjorde mig osäker. Jag tror det var färgen på barken, så jag kikade upp i kronan och såg på de få knopparna att det inte alls var en ek.
Tanken att det var en ask kom till mig. Jag googlade ”ask” på måfå. Tittade på bilderna och använde kikaren för att jämföra knopparna. Jag hade rätt. Det var en ask. Det var första gången jag veterligen har sett en. Vad var det som fick mig att associera stammen med ask? Jag vet inte.
Jag fortsatte längs stigen och fick se ännu en skrovlig stam, som avvek dels på grund av barken, men framför allt bristen på löv. Var det också en ask? Det var det.
Jag mindes en krönika i Godmorgon Världen, där författaren Göran Rosenberg talade om Askdöden (Rosenberg, 2016) i Sverige.
En mindre dramatiska benämning är askskottsjukan (Roberge, 2024). Det är en svamp som angriper askarna. Cornelia Roberge, programchef för SLU Riksskogstaxeringen, skriver att under en inventering, var stora mängder angripna av askarna. I Litauen är 60-80% angripna.
Under åren 2009 och 2010 genomfördes vår inventering. Mer än 50% av ask grövre än 10 cm i brösthöjd uppvisade betydande kronutglesning. Ungefär 30% av askarna hade svåra skador eller var döda.
Göran Rosenberg påpekade i krönikan att har man väl fått syn på dessa döende askar ser man dem överallt, ”[j]ag har under några år nu försökt låta bli att se de döda eller döende askträden i landskapet, men har ögat väl fått syn på dem ser det snart inget annat än de kala grenarna som spretar fram ur lövverken och de gråvita luckorna av förtorkade stammar i lövridåerna” (2016). Så var det nu då jag fick jag syn på den längs med hela vägen.
Angripen ask bland lönn och bok.
Men låt mig kort återvända till inledningsfrågan: Är jag för rewilding eller inte? Det är omöjligt att svara på. Däremot har en romantisk tanke om rewilding lett mig till ekologins underbara domäner, se Romantiken drev mig till rewilding. Likaså har jag blivit mer luttrad och det enkla har blivit komplext.
För kopplat till rewilding är också mitt friluftsintresse. Jag är en skogsvandrare som alltid haft en ambivalent syn på skogsbruket.
En dröm är att äga skog och där någonstans började jag att försöka läsa på och började följa i skogsbruksdebatten och avskyn mot kalhyggen som många uppvisade, i alla fall på ena sidan. Den konträre i mig började undersöka skogsbruket, se andra perspektiv, samtalade och utmanades av framför allt skogsbruksexperten Lars Lundqvist som jag ofta samtalar med här på bloggen.
Gång på gång upplevde jag kunskapsbristen hos mig och de ogenomtänkta och framför allt okunniga argumenten. Detta har lett mig till att ströva vidare och förstå lite till och uppleva okunskapens vidder där jag visserligen kan urskilja vissa delar i landskapet.
Idag stötte jag på ett nytt begrepp, den hemiborela skogen.
I artikeln möts flera av de perspektiven som jag ständigt återkommer till i bloggen. Dels de olika perspektiven som skogsindustrin och bevarandebiologerna har, dels det politiska där befattningshavarna ska hitta någon slags balans mellan vetenskap, ekonomi och samhälleliga synvinklar. Det jag fastnade för var hur dagens brukande av skogen sägs efterlikna det dynamiska ekosystemet i skogen. Även det är något som jag, framför allt den senaste tiden har återkommit till, se till exempel Tillbaka till Tjörnedala och frågorna om biologisk mångfald.
Ett askskott slår ut
Här vill jag utveckla det som jag tidigare har skrivit med utgångspunkt från Manton et al.’s artikel för att visa hur jag ständigt återkommer till delar som jag tidigare har skrivit om med ny information fördjupar det jag kan och framför allt väcker frågor.
Låt oss inleda med en skogsutvecklingsstadier. I artikeln (Manton et al., 2025) utgår de från fyra delar. Det första är direkt efter någon stor störning har skett. Förutsättningar har uppstått för att en ny skog ska kunna utveckla sig, sammansatt med de arter som lyckas etablera sig eller som planteras. I det andra stadiet benämns medelåldern och då är all mark upptagen av någon växt. Under den här tiden dör vissa träd vilket ger plats för nya individer som intar de platser där tillfälle ges, vilket är den tredje stadiet. Det fjärde stadiet ett skogsområde där träd i olika åldrar står, varav vissa är döda, medan andra lyckas ta sig upp i de öppningar som bildas. Marken har en hög mängd död ved.
Här vid Tommarpsån ser vi död ved och träd som befinner sig i olika åldrar vilka skapar en undervegetation.
Den här fyra olika stadier påverkar en skogs arv, hur den ser ut, vilket jag tar upp i Är ”rewilding” seriöst?. En skogs arv skapar de förutsättningar för hur skogen utvecklas. Dock, beroende på området, skapas nya förutsättningar och olika ofta. För att diskutera detta vill jag återvända till en kär figur som jag senare ska visa i ett nytt perspektiv och det är figuren från från Skogsindustriernas rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023).
Där visar Hannerz och Simonsson hur olika delar av en skog har påverkats olika av störningar som eld och stormar. Skogen indelas utifrån störningsfrekvensen i fyra delar, ofta (eldhärjad), ibland (eldhärjad), sällan (eldhärjad), samt aldrig (eldhärjad), på engelska kallat ASIO för ”Absent, Seldom, Intermediate and Often”(Manton et al., 2025). Elden sker ofta på torrare och utsatta platser högre upp i landskapet, medan egentligen aldrig i de lägre blötare delarna.
(Hannerz & Simonsson, 2023:81)
Som jag avslutade stycket innan bilden så har eldfrekvensen mycket med höjdskillnaderna i landskapet att göra. Men i figuren ser vi inte topografin tydligt. I Manton et al’s artikel illustrerar de detta tydligt i nedan figur.
Begreppen ska strax förklaras, men låt oss först se hur topografin skapar olika skogsområden, med sina olika förutsättningar för både bevarande och brukande.
Om vi går från vänster till höger så är de lägre delarna där där aldrig eller sällan brinner då det är blötare. Då sediment samlas i sänkan är det också bördigare där. I mitten är det bördigt, medan längst till höger är det torrt och näringsfattigare.
(Manton et al., 2025)
Detta skapar också förutsättningar för olika sätt att bruka skogen. I bilden ser vi att den vänstra delen har färre uttag, mittendelen har stora uttag, medan i den högra delen där det är torrare och näringsfattigare är uttaget mindre.
Enligt författarna finns det tre störningsmekanismer (”disturbance regimes”) gap dynamics, succession och cohort dynamics.
Gap dynamics är när det sker en lokal förändring som att ett eller några träd faller vilket öppnar upp trädkronorna. På bilden nedan ser vi hur två träd har fallit, vilket öppnar upp trädtaket.
Stenshuvud Nationalpark
Succession, eller följdordning som jag översätter det till svenska är när ett större område har öppnats upp på grund av en större störning som till exempel en eld eller ett kalhygge. Det innebär att fröbanken i jorden får sin chans och att pionjärer som blåser in utnyttjar de öppna förhållandena. Som på nedan bild där det nakna jordtäcket ger otaliga chansen på grund av att de etablerade arterna är borta.
Vid Tommarpsån
Cohort dynamics är när en art eller en grupp arter gynnas eller missgynnas av de lokala förhållandena. Det är områden som är magrare och torrare. Det skapar enhetligare områden eftersom det oftare sker störningar som brandhärjningar. Eller så kan ett insektsutbrott ske på de magrare och torrare markerna under ett år som är varmare än vanligt. Ett annat exempel är att en svamp kommer in som arterna inte har skydd emot. På bilden nedan ser vi från Dalby Söderskog där almsjukan har härjat, vilket har givit chansen för andra arter.
De fallna almarna.
På något sätt ska jag närma mig slutet i detta vildvuxna inlägg för om vi tittar på bilden ovan ser vi till höger i bilden en bred alm som ligger och bryts ned. Det är detrivorerna, nedbrytare som insekter och svampar som tar del av energin som är lagrad i dess ved. Få träd i den brukade skogen när den åldern. Manton et al. visar i sin artikel hur tidigt som de olika träden skördas, vilket leder till att de inte når den genomsnittsålder som de annars hade möjlighet att nå.
De gröna staplarna är respektive arts förväntade livslängd och de rosa är skördeåldern. I detta ingår inte nedbrytningsprocessen som kan ta många hundra år till. Det gör att många arter inte erbjuds livsutrymme i de brukade skogarna, se Erbjuds biologisk mångfald?.
(Manton et al., 2025)
Att enbart skylla på skogsbruket är att missa de biologiska förutsättningarna. Som vi ser bland staplarna är den förväntade livslängden på en ask 300 år, men på grund av askskottssjukan blir de sällan så gamla. Nedan ser vi en som kanske klarar av att överleva, men de döende runt omkring pekar på dåliga förutsättningar.
Avslutningsvis efter denna exposé över hur skogar utvecklas och hur olika saker påverkar, vill jag återkomma till frågan om jag fortfarande är för rewilding. Jag vill inleda med att jag är nöjd med att jag inte namngav bloggen med detta koncept utan skrev ”förvilda” i stället. Som jag ofta har återkommit till är även denna tanke komplex, se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?. För vad som är vilt eller inte är något som delvis kommer inifrån. Det är tanken om något som vill sig självt. Det är den grundläggande biologiska processen som genomsyrar allt: viljan till liv.
En ung ask.
Så nu återvänder vi till dagen då jag upptäckte askarna. Innan jag gick hemåt över Kristianstadsvägen fick jag syn på denna ungplanta, en ask som i solen hade brett ut sina blad.
Det var en vacker syn. Jag stod kvar och tittade andaktsfullt på den. För även om dess ursprung är ett frö som föll på en plats med gynnsamma förhållanden, vilket satte igång en process, så var det objektivt vilja till liv. Inte som en medveten tanke utan som en kraft som framträdde och som sökte sin manifestation.
En entita rörde sig bland ekarnas grenverk. Jag satte mig ned på den övervuxna stenmuren som höll upp den gamla vägen, som en gång hade använts för att komma till möllan. Dammen var kvar. Ekarna gamla. Det var en fin plats att slå sig ned på.
Det hade varit mulet på morgonen. Utanför Hanebukten drev en regnbank förbi. Nu var det soligt.
Det är en vacker plats nu i maj. Löven är utslagna, men blommorna har fortfarande kvar sina kronblad.
På bilden nedan som är tagen en dag i slutet av april 2021 ser vi hur området har en mängd olika habitat. Fördelen med bilden är att löven har ännu inte slagit ut, vilket gör att man kan se var det är lövområden och barrskogsområden.
Ungefär mitt på pilen är dammarna där jag satt. Bilden är från Google Earth och är tagen 210423
Jag kom in på den gamla vägen som numera endast brukades av vandrare. Mitt mål var att ströva i delarna söder om stigen. På den äldre bilden ser vi tydligare hur löv och barr är möter varandra.
Ibland, sällan, ofta och aldrig betecknar frekvensen av eldar. Det är därför som skogarna naturligt har denna blandning av områden.
(Hannerz & Simonsson, 2023:81)
Som vi såg på satellitbilderna över Tjörnedala är det även där uppdelat i områden. Detta är format av människornas brukande.
Bilden är från Google Earth och är tagen 210423
I mina tankar under promenaden undrade jag ofta över detta då jag såg stengärdsgårdarna som korsade landskapet och ofta markerade en ny biotop. Var det ägomarkeringar eller hagar? Växtligheten i det kuperade landskapet var olika beroende på vilken sida man stod om gärdsgården.
På bilden nedan ser vi hassel på södra sidan (höger i bilden) och gamla ekar som växer på branten ned mot ån.
Stengärdsgården löper rakt österut. Den är låg.
Så å ena sidan har vi diskussionen om områden utifrån frågan om skogsbruket efterliknar de ”naturskogens dynamik” som Hannerz & Simonsson skriver i bildtexten (2023:81)? Den andra är frågan om storleken på dessa områden påverkar mångfalden? För även om områdena som har avverkats generellt är små, skapar deras myckna antal få djupa enhetliga områden.
Även detta är uppdelat i två resonemang. Den första delen handlar om att olika arter kräver olika förhållanden för att leva. Det betyder att artsammansättningen kommer att se olika ut i ett område som förändras ofta och ett som förändras aldrig. Det som också spelar in är hur nära arterna befinner sig i förhållande till gränsregionerna.
På bilden nedan ser vi hur olika habitaten blir beroende på om de är i lövskog eller i granskog.
En stengärdsgård skiljer de två områdena åt. I granskogen ser vi det enhetliga substratet, medan i främre delen ser vi en betydligt större mängd kämpa om utrymmet. Att tänka på är att de befinner sig i olika mognadstillstånd.
Jag gick in bland granarna för att hitta grönsångaren som jag ständigt hörde. Jag rörde mig långsamt, väntade på sången och rörde mig i dess riktning. Till slut fick jag se den. Jag fylldes av värme inför den lilla oansenliga fågeln. Den sjöng både när den var still på en gren och när den flög runt ett varv.
Låt oss återvända till landskapets olika områden. Binkley skriver att det historiska landskapet hade större enhetligare delar av skog, till skillnad från nu. Det innebär att de delar som hade utvecklat en viss dynamik nu inte längre har den, vilket minskar de arternas habitat.
A largelandscape that lacked large patches (from natural eventsor harvests) would not develop the widespread interiorhabitats that characterized historical landscapes. (Binkley, 2025:13)
I figuren nedan ser vi hur stor skillnaden är mellan 1940 och 1990 i ett område i Finland.
(Binkley, 2025:12)
Att områdena blir mindre tränger ihop de arter som är beroende av vissa förutsättningar.
Nu kommer vi till del två och det är om mindre områden har mindre eller högre antal arter. Jag har själv skrivit om detta i till exempel Nej, ingen massutrotning, men… där jag visar en graf som Michael L. Rosenzweig tar upp i den fina boken Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise (2003). Den visar en uträkning som en ekolog gjorde i England. Sedan har den tanken utvecklats och blev en slags ”naturlag”.
Hon avslutar artikeln med orden att det kan inte vara en generell bevarandeprincip att alltid inrikta sig på att bevara väldigt stora områden och bortse från mindre.
[I]t is critically important that conservation practitioners understand that there is no evidence supporting a general conservation principle that values preservation of large, contiguous habitat areas over multiple small areas of the same total area. (Fahrig, 2020)
Jag återvände till stigen för att vända tillbaka mot Tjörnedala. Vid branten satte jag mig ned och tittade på blomstern som hade växt upp intill en fallen ek.
Gulplister, vitsippor och bräken.
Jag fortsatte mina steg ned till ån och gick på norra sidan av den. Även här ser vi hur området har delats av med en stengärdsgård.
Höger i bild bakom ekarna löper ån.
Ett ljud fick mig att stoppa. Jag tittade ned bland de utblommade vitsipporna. Först fick jag se tre majbaggar och sedan fick jag se massor som alla var på färd. Jag studerade en hanne som kom mot en större hona. Han besteg henne och sedan tumlade de omkring ett längre tag.
Parning
Men jag är ingen biolog och hade inte tålamod att sitta där någon längre tid innan jag gick vidare. En stock låg över stigen. Den var översållad av hackspettars verk. I ett hål hade en ört slagit rot.
Avslutningsvis frågar jag mig om jag har gjort samma misstag som jag anklagade andra för i gårdagens inlägg Är ”rewilding” seriöst? Jag har trots allt diskuterat de boreala förhållandena men befunnit mig i lövskogsbiomet.
Så vad har då varit min poäng med inlägget förutom att dela med mig av en fin majpromenad? Jo, det är det komplexa i naturen. För frågan är om jag hade rätt i min kritik igår av det överdrivna användandet av rewilding? Jag tror det, då det har blivit ett paraplybegrepp för så många olika delar.
Så nu på morgonen gjorde jag en sökning på rewilding och boreal och då kom ett av de svenska projekten upp, Nordic Taiga. Där skriver de om rewilding utifrån introducering av nyckelarter för att ”återskapa hälsan och ekosystemets funktioner”. Men i norra Sverige lever de nyckelarterna fortfarande. Lägg märke till en sak med citatet nedan där de skriver om habitatens storlek och att de är fragmenterade.
Rewilding is often associated with the reintroduction of missing keystone species to restore the health and functionality of ecosystems. In Sweden’s Nordic Taiga, however, most ecologically important wildlife species are still present – but populations are often unnaturally low and constrained by limited space and degraded, fragmented habitats. Nordic Taiga
Det är just detta som Binkley och Fahrig diskuterar. Spelar områdets storlek roll? I det här fallet förmodligen ja, då renen som är en av nyckelarterna, behöver just väldiga områden att röra sig över.
Fokuset ligger fel då jag ville fotografera buskstjärnblomman.
Promenaden fortsatte ned till Östersjön och avslutades, liksom förra gången, med ännu ett fantastiskt bakverk på Tjörnedala krog & café by Maryloys. Är ni i krokarna så får ni inte missa ett besök.
Rosenzweig, Michael L. (2003). Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise. New York: Oxford University Press
Det är en mandelblomma, sade rösten bakom mig. Jag satt på huk och tittade på en vit liten blomma med kluvna kronblad.
Det är det inte alls, svarade jag. Titta på de kluvna kronbladen. Jag slog upp mandelblomma i Svensk fältflora (Mossberg & Stenberg, 2021).
Ja se, svarade hon paff. Det var ett äldre par som stod lutade mot sina gåstavar. De liksom jag skulle ströva runt i Stenshuvud Nationalpark.
Där borta på ängarna växer mandelblomman, inte här, fortsatte jag. Jag tittade vidare i fältfloran och till slut kom jag fram till att det borde vara en buskstjärnblomma (Stellaria holostea). Jag missade att ta ett kort, men nedan ser vi hönsarv som har liknande kronblad.
I Erbjuds biologisk mångfald? skrev jag att det här var fältarv, men nu ser jag att bladen är annorlunda, så jag tror snarare att det är hönsarv (Cerastium fontanum)
Skälet till att jag satt på huk och studerade dem så intensivt var för att vi har fått i uppgift från botanikkursen att välja ut en växt och sedan se vilka växter som finns i 15 meters radie. Själv hade jag bara kommit innanför ingången till Södra delen av Nationalparken innan jag tog ett kort och studerade vilka växter jag hittade i närheten. Nedan ser ni listan under bilden.
Bak i bilden går Rörums ån. Det är skuggigt och lummigt, så växterna har stora blad som kan fånga ljuset. Stjälkarna är långa för att nå så högt som möjligt. Det som de har gemensamt är att de växer i mullrik och näringsrik jord.
Jag fortsatte mitt strövande längs med Rörumsån, tittade efter mandelblomman och upptäckte att buskstjärnblomman växte överallt, både i de mer skuggiga regionerna och i de solbelysta. Mina tankar gick till förra året då jag gick här med Maggie och E, se Undervisning ute i det fria. Vandring i Stenshuvuds nationalpark. Det var en fin dag som denna, även om det var kallare nu. Jag saknade sällskapet.
Gulplister (Lamium galeobdolon)
I Skötselplan för Stenshuvud nationalpark (Naturvårdsverket, 2004) läser jag att det förr var åkermark där jag gick. Nu är det ängar som hålls öppna av betande boskap. De vandrar fritt. I stora delar av den södra delen av nationalparken strövar korna. De håller ängarna öppna eller beteshävd, som det står i skötselplanen.
Jag tänkte på några artiklar om rewilding som jag hade läst inför gårdagens inlägg Galileo och jag samtalar i Tjörnedala. Det var dessa som hade väckt mina funderingar kring naturlagarna som jag nämnde. Det där med naturlagar är något som jag har återkommit till utan att ha haft kunskapen för att kunna formulera det i ett sammanfattande koncept.
Vad menar jag? Låt oss tänka på succession, på vilka arter och vilken växtlighet som är pionjärer och vilka som sedan etablerar sig. Det inträffar i en följdordning. Först kommer kolonialisterna, de vars frön sprids med vinden, och etablerar sig där de får fäste. Med tiden etablerar sig andra tills ett klimax nås med mogen växtlighet.
[C]ertain plant species colonize the area and are in turn replaced by later colonialists, beginning with weedy pioneer species and continuing until mature, or climax, vegetation is reestablished. (Lomolino et al. 2018:50).
Den här följden kan hindras om det sker störningar, men hela tiden sker det försök till etablering av växter för att kunna nå sitt klimax, det vill säga att kunna föröka sig.
Varje art har sina betingelser för att kunna etablera och föröka sig. Så om mandelblomma läser jag på Artfakta att de ”[g]ynnas av hävd, störning och viss näringspåverkan. Missgynnas av igenväxning.” (SLU Artfakta, 2025).
För örter som mandelblomman är det nödvändigt att ängarna hålls öppna, annars tar buskar och träd över vilket leder till igenväxning. För att förhindra det måste det finnas något som fortsätter störningen så att ett moget tillstånd uppnås med höga träd. Se bakgrunden i bilden nedan där skogen hela tiden kan utöka sin radie.
Mandelblomma i skogsbrynet en bit upp i backen. Är det magrare jord här?
I Stenshuvud Nationalpark låter man boskap fylla den funktion som gör att ängarna kan hållas öppna. Det är här jag vill återvända till rewilding och till de artiklar som jag läste där den danske ekologen Jens-Christian Svenning har varit medförfattare. Han är en del av Rewilding Europes styrelse.
I What moves large grazers? (Rech et al, 2025) beskrivs ett projekt i Århus där de har låtit hästar, kor och vattenbuffel leva året runt i ett område. De upptäckte att de tre olika arterna rörde sig olika. Det innebär att de ”störde” olika delar av området; de hade olika funktioner. Vad vi ser är att följdordningen hela tiden störs på olika sätt, vilket ger vissa arter de livsbetingelser som är nödvändiga.
Jag fortsatte min vandring och kom in i skogen. Lövtäcket hindrar nu ljuset för många ört vilket gör att de redan har blommat ut.
Avenbok (Carpinus betulus) är inte släkt med boken (Fagus sylvatica), vilket man skulle kunna tro. Här uppkom på betesmarken när ”betesgången” och hävden upphörde. ”Även mark som upphört att brukas de senaste decennierna håller till stora delar på att beskogas med avenbok” (Naturvårdsverket, 2004:15).
En avenbok
Medan jag går upp för slänten norrut upptäcker jag allt mer avenbok. Det är ett intressant fenomen att har man väl fått syn på något tenderar man att få syn på det igen. Där jag går är det framför allt utblommade vitsippor, men när jag kommer högre upp är det återigen blommor.
Några äldre bokträd har fallit. Ljuset trillar ned i öppningen och där hittar jag både sankt Pers nycklar, gulplister och buskstjärnblomman.
Sankt Pers nycklar (Orchis mascula)
På botten av en rotvälta växer en bukett gulplister.
Gulplister i naturens kruka.
Intrycken överväldigar mig. Att kunna namnge växterna skapar en märklig känsla av sammanhang. Det är en svår känsla att beskriva. Jag tittar mig omkring och har tappat bort väderstrecken. Så jag går mot en bäck som jag ser en bit bort. Här sträcker sig majsmörblommor upp ur grönskan.
Det som har format landskapet och dess sammansättning är människor genom att de har planterat vissa träd och att de har bedrivit betesgång. Detta är inte något orört landskap.
Frågan vad det är som har format ett landskap och huruvida det är viktigt att det är de ”ursprungliga” djuren lever där för att upprätthålla den trofiska strukturen är en lång diskussion inom bevarandebiologi. Författarna menar i artikeln att det viktigaste är inte vilka arterna är utan vilka funktioner som arterna har.
Frågan som diskuteras är vad det är som formar ett landskap. Låt oss titta på nedan figur från What moves large grazers? (Rech et al, 2025). Vi inleder i den blåa delen.
Överst är de fysiska förutsättningarna. Så om vi använder Stenshuvud som exempel är det avslutning av Linderödsåsen. Bergrunden är gnejs och det har två höjder. Att det ser ut som det gör är berggrunden. Sedan har det skett vissa tillfälliga händelser som stormar. Jag vet inte om istiden räknas. Människornas påverkan är tydlig. Om vi går till den gula delen så har det skett urvalsprocesser och evolutionär anpassning, vilket har skapat vissa nischer för olika djur och växter.
Figur 5 (Rech et al., 2025)
Om vi går till de gröna delarna så kommer vi in på det som jag har beskrivit där brukandet har format miljön. Det i sin tur bestämmer hur det formas, det vill säga hur har följdordningen störts. Vilka funktioner upprätthåller och formar landskapet? Som vi ser är det framför allt människorna och som nämnts har det skett olika ut under olika tider. Ängarna var åkrar och i skogen betade djur och träden höggs ned för bränsle och byggnation.
Jag fortsatte mitt strövande och kom upp på en stig. Jag blev något förvånad, då jag inte hade förväntat mig den där. Jag följde den och kom fram till en stor bok som jag tycker om att besöka när jag är i denna del av Stenshuvud.
Den gamla boken
Boken har verkligen hävdat sin plats. Men grenarna börjar bli tunga och röta minskar möjligheten att hålla emot tyngdlagen. Mitt i över delen av bilden ser vi ett färskt brott. Där jag stod låg grenen. Röta hade spritt sig i den.
Jag drog handen längs med barken. Den var skrovlig, men inte alls så skrovlig som ekens är. Det är också därför som mindre mossa och lavar får fäste på dess stam. Jämför med eken på bilden nedan som jag stötte på senare under vandringen.
I de små skrymslena hos den skrovliga ekbarken finns det gott om plats att etablera sig.
Jag började gå tillbaka till min cykel vid parkeringen. Jag var nu trött på alla intryck och det närmast maniska blomletandet.
Där skogen öppnade upp sig hörde jag plötsligt fågelsång. Det var som om jag hade gått med endast ett fokus i tanken och det var att studera växterna.
Jag vet inte vad den här heter.
Medan jag gick ned för berget och kom ur skogen tänkte jag på hur min läsning om ekologi har följt ur mitt intresse för rewilding. Upptäckten av begreppet är typiskt för mitt sätt att läsa. Det var en artikel i New Yorker, Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans (Colbert, 2012). Jag fångades av den romantiska idéen om det fria och vilda. Så började en tid av intensivt läsande.
Det som sticker ut är att just då var det väldigt lite artiklar som beskrev experiment. Men vad vi ser nu, och där är just What moves large grazers? (Rech et al, 2025) ett exempel på, är att numera görs det experiment för att undersöka om de underliggande teorierna till rewilding är giltiga eller om de bara är romantiska drömmar.
Det må vara hänt att det var en romantisk föreställning som drev mig från början. Dock, en sak som är säkert är att det är en av anledningarna till att det inte bara väckte mitt ekologiska intresse utan också fick mig att verkligen försöka förstå mig på de naturlagar som ligger till grund för dess teorier. Och det har drivit mig till att skriva alldeles för långa blogginlägg.
Inte heller det här vet jag vad det är, men jag misstänker att den är släkt med den vita ovan.
Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates
Lundgren, Erick J.; Bergman, Juraj; Trepel, Jonas; Le Roux; Svenning, Jens-Christian (2024). Functional traits—not nativeness—shape the effects of large mammalian herbivores on plant communities. Science383:531-537 .DOI:10.1126/science.adh2616
Mossberg, Bo & Stenberg, Lennart (2021). Svensk fältflora. [Stockholm]: Bonnier fakta
Rech, B.J., Buitenwerf, R., Ruggiero, R. et al. (2025). What moves large grazers? Habitat preferences and complementing niches of large herbivores in a Danish trophic rewilding area. Environmental Management. https://doi.org/10.1007/s00267-025-02164-8
Jag satt på stocken i Tjörnedala och tittade på en drillsnäppa, som knappt syntes på den lilla stenen i vattnet. Kentska tärnor skränade och krickorna skötte sitt. Det var dags att gå vidare mot den västra delen av vandringsrundan.
Jag gick på stigen på ängen, kom in i en lummigare del för att sedan gå över Tjörnedalavägen. Marken täcktes där av vitsippor. Äldre lövträd, som bok och ek blandades med yngre generationer. Torrträd höll sig kvar, medan andra hade fallit och allt detta i den lilla triangeln mellan väg 9 och Tjörnedalavägen.
I mitten står ett torrträd.
Ett fallet träd som hade tappat all sin bark låg vid sidan av stigen. I den avbrutna stubben växte det en vit ticka.
Jag fascineras av mönstren som bildas i den döda veden som bryts ned. För mig finns det en skönhet i nedbrytelsens stadier.
Vad är det för ticka?
Liksom vid stranden upplevde jag fåglarnas närvaro, men nu var det de mindre sångfåglarna, som svarthätta, rödhake, bofink och naturligtvis den eviga gransångaren, vars engelska namn chiff chaff beskriver dess sång. Sedan hörde jag också grönsångarens vars sång är som ett mynt som försöker hitta sitt stillestånd på ett marmorblock.
Efter väg 9 gick jag ner i en sänka där en å hade börjat torka ut då det knappt hade regnat de sista månaderna. En majbagge kom i min väg.
Jag iakttog de fallna träden, de små insektshålen, deras uppspruckna stam, algerna och hur mossan spred sig.
Det var en så sinnlig upplevelse att gå där i sänkan, fågelsången, att få känna på de döda stammarna, det gröna och vitala tillsammans med det gråbruna och döda.
En fågel ledde mig att skynda på mina steg. Jag såg bara dess konturer i ljuset i trädkronorna och ville komma i en annan vinkel. Därför gick jag upp ur sänkan längs med stigen. Då upptäckte jag att det var en bofink. Jag satte mig på en stam och tog in prakten i den lilla kanjonen. På botten rann ån. Den skulle fångas upp av ett vattenverk, där en mölla stod för länge sedan.
Överallt, märkte jag spåren efter människors brukande. En stengärdsgård delade av södra sidan. Där stod högrest gran. Hitom var det lövskog. En gammal väg avdelade träden. Den skulle leda mig tillbaka mot Tjörnedalagården.
Innan jag kom till väg 9 igen såg jag honan av en aurorafjäril som rörde sig bland löktravens blommor och murgörna vid sidan av stigen.
Äntligen höll den sig still.
Jag hade gått från de betade strandängarna till skogsbrynet, utmarken, som inte längre brukades på samma sätt som förr. Björk och ek hade tagit över den gamla beteshagen.
En konstig känsla kom över mig. Jag vet inte varför och jag förstår den ännu inte. Den första tanken var att det var mark som inte brukades och således bara stod onyttjad; det kändes fel. Men nu när jag tittar på bilden nedan tror jag det är kontrasten från det andra. Det var få blommor, utan med eklöv bland mossa, gräsplättar och löktrav.
Hade jag rätt i att det var en gammal igenväxt hage?
Jag förstår fortfarande inte min reaktion. Var det kontrasten från det jag hade upplevt tidigare? Var det bristen på uppenbar frodighet? I vilket fall så var det mina inre föreställningar som mötte det utanför mig och de två tycktes inte harmoniera. Det var en slags dissociation då jag inte känslomässigt kunde knyta an till det jag såg. Istället upplevde jag en slags stumhet, som tystade min upplevelse av skönhet.
En sten hålls kvar i rotvältan.
Idag, en mycket gråare dag än förra lördagen då jag strövade i Tjörnedala tänkte jag på upplevelsen och märkligt nog kom jag att tänka på Galileo Galilei och den tid som han levde i. (Vägen till 1600-talets Italien var lite längre än så, men det besparar jag dig.)
Låt mig i denna avslutande del försöka använda mig av det som tänkarna under övergången till upplysningen kom fram till.
Galilei är mest känd för att han blev tystad av inkvisitionen för heretiska tankar, alltså han uttryckte tankar som gick emot det som den katolska kyrkan lärde ut. I Galileo: watcher of the skies (Wootton, 2010) fick jag lära mig att problemet med vad han yttrade var inte att solen var i centrum utan att naturen följer lagar. Vad det innebär är att Guds förmåga att ändra på naturen förnekas.
Teologiskt var detta djupt problematiskt då det han beskrev gjorde transubstantiation omöjlig. Det betyder att i nattvarden blir brödet verkligen blir till Jesus kropp och vinet verkligen blir till Jesus blod. Transubstantiation betyder substans som byter innehåll.
Upptäckten av naturlagarna är fascinerande då de betyder att man kan lära sig om naturen. Den är inte en i grunden kaotisk plats endast kontrollerad av en gudom. Den följer lagar och när vi förstår dessa lagar kan vi också förstå konsekvenserna av det som sker.
Två saker här: det första är att för att förstå och kunna begripa måste vi förenkla. Så genom att liksom sätta parenteser runt ett fenomen och ta det ur sitt sammanhang, kan vi genom till exempel en matematisk metod börja begripa vad hur det fungerar.
Det andra är att när vi förenklar missar vi också dess komplexitet, då det är sammansatt med en mängd olika andra saker.
Filosofen Robert P. Crease skriver i The Workshop and the World: What Ten Thinkers Can Teach Us About Science and Authority (2019) att det galileiska tänkandet ledde till att väst matematiserar upplevelser. Det förenklar hur vi navigerar i världen, men det blir också ett konstgjort sätt att förstå världen.
Galilean thinking has led us in the West to instinctively mathematize experience, which is a special, even artificial way of thinking. (Crease, 2019:220f)
Geometry and math provided maps that connected abstractions with real and concrete phenomena, enabling humans to navigate the world better. (Crease, 2019:221)
Det matematiska sättet att se på världen skapar visserligen ett konstgjort sätt att se på världen. Likväl upptäcker vi därigenom naturlagarna. Det är denna kombination som gör att vi kan förstå hur naturen fungerar.
Sist vill jag nämna ytterligare en sak som Galilei propsade på och det är att vi upplever inte världen som den än utan som vi tror den är. Wootton skriver ”Our other senses do not tell us how the world really is, but how it is for us” (2010:292). Detta kan vi knyta till vår tid och samtal och diskussioner i debatten. Personligen tänker jag på miljödebatten.
För ju mer jag följer och delvis deltar i samtalet om miljön omkring oss och hur den brukas desto tydligare blir det hur mycket vår upplevelse är styrd av hur väl det vi varseblir överensstämmer och harmonierar med våra föreställningar.
Jag märker det hos mig själv. Det roliga är att jag inte längre måste slå upp vilken fågel det är jag ser eller hör. Det svårare är att erkänna att världen är tämligen mekanistisk, men att jag är relativt okunnig om den.
Detta har lärt mig att andligheten som jag upplever i miljön är inte i mig och inte utanför mig utan i mötet. Det gör det dock inte mindre värdefullt att kunna njuta av skönheten omkring mig, som i stubbarna som sakta bryts ned och blir en del av myllan.
Referenser:
Crease, Robert P. (2019). The workshop and the world: what ten thinkers can teach us about science and authority. First edition New York: W. W. Norton & Company
Wootton, David (2010). Galileo: watcher of the skies. New Haven: Yale University Press
Maggie är med matte och bilen likaså, så mitt utforskande sker nu ensam och med cykel. Det är annorlunda, då jag dels håller mig inom en mils radie, dels rör jag mig annorlunda i miljön eftersom Maggie inte är där. Så igår cyklade jag till Baskemölla för att promenera i Tjörnedala.
Det är just ett sådant område med den naturtyp som är mest hotad i Sverige, nämligen gräsmark (Wenche, 2020). Det bevaras aktivt genom olika insatser. Skälet skriver Länsstyrelsen är att ”Tjörnedala lund visar ett äldre kulturlandskap, vilket till stora delar formats av slåtter och betande djur.” (Kulturmiljöprogram: Baskemölla-Tjörnedala-Vik).
Solen sken och jag var inte den ende som besökte området.
Promenadrundan
Först strosade jag på stigen genom ängen och lade märke till maskros och mandelblomma.
Mandelblomma.
Men så såg jag en annan vit blomma vars kronbladsspetsar var kluvna istället för mandelblommans runda spets. Sådant har jag börjat lägga märke till efterhand som jag läser kursen i botanik. Det är fältarv.
Fältarv
Plötsligt blev jag entusiastisk och tittade efter blommor som jag inte kunde. Jag satte mig på knä och böjde mig för att komma nära. Med mig hade jag varken fältflora eller lupp. Jag nyttjade mobilen för att ta kort. Där och då ville jag inte söka efter namnen utan endast inta deras olikheter och skönhet.
De jag kände igen var bland annat smörblomma och backsippa, men så såg jag en orkidé. Senare fick jag veta att det var Sankt Persnycklar (Orchis mascula L.)
Sankt Pers nycklar (Orchis mascula L.)
Jag fortsatte mitt strosande norrut längs vattnet, såg ängsviol och gullvivor. Ännu var det inga betande kor, däremot lade jag märke till att man hade röjt undan rosenbuskarna som annars tar sig upp i den öppna miljön. Fortsätter man förbi Tjörnedala kommer man till Vik och då går på en stig kantad av nyponrosor.
Det som är typiskt för de växter som jag har nämnt är att de behöver det öppna landskapet. På Artfakta läser jag att Sankt Pers nycklar ”[m]issgynnas av igenväxning.” (SLU Artdatabanken 2025).
Här kan vi stanna upp under promenaden och begrunda det som jag tog upp i gårdagens inlägg Minskar den biologiska mångfalden? och det samtal som utspann sig mellan mig och Lars Lundqvist i kommentarerna. Jag skrev att skälet till att naturtypen som jag nu gick igenom var så liten var på grund av att samhället hade förändrats.
Här kan jag dock modifiera det något då i alla fall Tjörnedala berättar om en ny typ av samhälle. Det är en naturtyp som är kopplad till välstånd och fritid. För denna vackra lördag då jag gick där, var jag inte ensam. Vi var många där som njöt av solen och skönheten. Det som jag såg var ett landskap format efter den livsstilen. Det var visserligen en strandbetesäng, men det var också ett strövområde. Men det är inte bara det utan också en konsthall. Lägg därtill att det är markerat där och dit man ska gå. Avvik inte från stigarna. (Nej så står det inte.)
Så vi bevarar naturbetesängen, samtidigt får det en annan funktion, ett strövområde.
Han menar, på min fråga, att populationsbestånd är bättre. Hans poäng är, och som jag också tassar kring i det inlägget, att naturen befinner sig inte i ett stillestånd utan förändras. På ett sätt är Tjörnedala också en museal miljö där man försöker bevara något genom att enträget röja för att förhindra igenväxten.
På bilden nedan ser vi gullvivor vid stigen och hur man har röjt upp så att inte slyn ska sprida sig.
Till höger om gullvivan ser vi hur buskar har klippts för att det ska fortsätta vara öppet. Kanske är det björnbär som hindras.
Apropå begreppet omformulering så ser jag inte att populationstillstånd och bevarandetillstånd fångar samma fenomen. För det första menar jag att begreppet bevarandetillstånd inte bör stå ensamt utan ses i relation med värdemåttet gynnsam eller inte. Är det en gynnsamt i naturtypen för att bevara arten?
För att skifta fokus lite vill jag använda mig av ett begrepp som jag har stött på då och då i olika sammanhang och det är affordance. Det myntades av psykologen James J Gibson och syftar på vad som erbjuds i en miljö. Under morgonens läsning av antropologen Tim Ingolds bok The appropriation of nature: essays on human ecology and social relations (1987) fick jag det bättre beskrivet för mig. Han menar att affordance ska förstås som det som erbjuds i en miljö, samt att det är olika för olika organismer.
The same objects, whether living or non-living, will afford quite different things to different individuals, depending on the nature of their project: for example a tree affords movement to a squirrel, but place of rest for birds. (Ingold, 1987:2)
För mig blir begreppet tydligt hur vi ska förstå en naturtyp. Det handlar således om vilka möjligheter och begränsningar som en viss naturtyp erbjuder. Strandängen som jag gick på erbjöd Sankt Pers nycklar en plats att växa på då man aktivt arbetade för att hålla landskapet öppet, dels med röjsåg, dels med boskap. Om det växte igen skulle det inte längre erbjuda denna möjlighet. Miljön skulle inte längre vara gynnsam för den. Den skulle missgynnas.
För mig och andra erbjöd synen av orkidéen skönhet och det är värt att bevara.
Jag gick genom en dunge innan jag kom ut på nästa äng. Då hörde jag skränet från kentska tärnor. Jag kunde inte låta bli att le. Jag tycker så mycket om dem. Hans skriver på sin blogg Liv i fri luft att svarthättan liknar en raggare från 50-talet, se Svart hätta [sic].
För mig är det den kentska tärnan som har denna svarta bakåtkammade ragg, som i vinden kan stå upp. Fast det är ungdomliga raggare. De har något ungdomligt över sig i sina rörelser, där de liksom står och hänger på stenarna i vattnet. De flyger en lov, som om de burnar, för att sedan landa igen. Svarthättan håller sig alltid så dold som möjligt.
Storskarv, storskrake, kentsk tärna, kricka, skedand, gravand, snatterand. Och så upptäckte jag en drillsnäppa på en sten.
Jag gick ned till stranden, satte mig på en ilanddriven stock och kikade ut bland stenarna i vattnet. På bilden syns det inte, men i bildtexten har jag noterat alla arter som finns att se i bilden om man hade varit där.
Jag kikade på två kentska tärnor som skränade. Så kom en tredje. De vände sig om och tittade liksom förvånat på nykomlingen, som om de ville tillåta eller inte dess närvaro. Så slappnade de av. Jo, du får vara med.
En drillsnäppa fångade min uppmärksamhet, trots att den var väl kamouflerad på stenen. Jag tittade mig omkring, såg människorna som passerade och ville kalla på dem. Titta! Men i stället satt jag kvar en stund och njöt av mångfalden.
Jag skulle kunna fortsätta att berätta om denna trevlig promenad, men jag väljer att avsluta den här på stocken jag satt på.
Referenser:
Ingold, Tim (1987). The appropriation of nature: essays on human ecology and social relations. 1st ed Iowa City: University of Iowa Press
Var är du? frågar J. mig i ett sms då jag hade skrivit att jag låg i en husvagn och lyssnade till en revirmarkerande enkelbeckasin.
Utanför Sunne, svarar jag. Jag är i Laxå och inventerar skogshöns, berättar han.
Vi träffas då och då när han är i Simrishamn och inte är ute och inventerar. Han lär mig att höra skillnad på olika fågelarter, se Vad oroade härmsångaren?.
Jag tänker ibland på det arbete som han och andra inventerare som jag träffar utför. Jag minns en som berättade att han åkte på skogsvägar i Värmland med öppna rutor och lyssnade på fågelsång. Så skrev han ned arterna han hörde. Att promenera med J. är att ofta stanna, studera en blomma, lyssna till en fågel eller försöka få syn på vad det är för fjäril som flyger runt. Det han upptäcker för han in i Artportalen. Kort sagt inventerar han jämt.
Det är genom inventeringar som vi ser var arterna är och som vi förhoppningsvis kan se mönster.
Jag går en botanikkurs för Svenska Botaniska Föreningen och veckans läxa är att se utbredningsområden av olika arter. En av dem är Adam och Eva (Dactylorhiza incarnata × sambucina). På en sökning ser jag att under 2024 har fynd inrapporterats från följande platser. De gula är enskilda fynd och de blå fler.
Även om mönstret tycks tydligt, finns det fynd som avviker. Varför finns det flera funna utanför Växjö och varför är de inte hittade vid ett vattendrag?
En annan art är blåbär (Vaccinium myrtillus L.). Nedan ser vi att den är observerad över hela Sverige. Vad beror det på att det finns luckor? Dels kan det vara ändringar i terräng, dels kan det vara en lägre iver att rapportera.
Om vi går in i Artfakta ser vi att i Närke så är det endast 1470 observationer, medan i Södermanland är det 11219. Skiljer sig Närkes naturtyper nämnvärt från Södermanlands? På Artfakta står det att den växer i både skog och fjäll och den växer både i löv och barrskog. Så förmodligen påverkar ivern mer i utfallet.
För att kort sammanfatta innan jag går vidare så bygger vår kunskap om arter och deras utbredning på observationer. Det i sin tur är beroende av inrapporteringar. Det som inte är inrapporterat syns därmed inte.
Det börjar bli dags att slänga lövsäckarna i garaget. En kastanj har börjat gro.
Här vill jag utgå från dessa två samlingsord, observationer och föreställningar. Det senare är viktigt då de formar hur vi uppfattar och tolkar det som vi observerar. Det ger oss den inramning som sedan formar informationen.
För att förklara det sista vill jag kort nämna det jag under morgonen lärde mig då jag läste om biogeografins idéhistoria i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]). En av de verkliga pionjärerna inom botanik är Carl von Linné. Jag har besökt hans födelsehem i Råshult flera gånger. Det rekommenderas.
Under sina observationer och de observationer som han inhämtade från sina adepter började han försöka foga in det i den världsbild han levde i. Lomolino et al. berättar att hans hypotes var att alla arter kom från ett högt berg varifrån de sedan hade spridit sig under 6000 år.
Det som styrde hans tankar var naturligtvis bibelns berättelse om Noah och syndafloden. Det andra som styrde honom var att eftersom Gud hade skapat allt så skedde det inga förändringar hos arterna.
Sjön Lomsen vid början till 7-torpsleden väster om Sunne.
Linnés teorier som var i enlighet med rådande världsbild började ifrågasättas av de upptäcktsresande som gav sig ut i världen och observerade. De påverkades av allt från fossiler som berättade om att arter dog ut, till likheter och olikheter mellan arter; de gjorde hypotesen allt ohållbarare.
Att det skedde berodde dessutom på att samhället förändrades. Genom upplysningens idéer gavs möjligheter för andra sätt att förstår sig på världen.
Det motstånd som tidigare vetenskapsmän som Galileo Galilei hade mött bröts ned. Världen sågs som en bok som man kunde lära sig av genom att studera den (Wootton, 2010), en tanke som jag följer då jag vandrar omkring både bland bokträd och böcker.
Det intressanta i att undersöka tidigare tänkare är att om man är uppmärksam tycks det finnas idérester kvar från förr. En sådan tycks vara föreställningen om det eviga och oföränderliga. Jag har själv tampats med detta i mina samtal med Lars Lundqvist då vi begrundat om det finns inneboende värden i naturen. I till exempel Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv tar jag upp denna fråga.
Författarna skriver det är en utvärdering av bevarandestatusen för perioden 2013–2018 och det utgår från EU:s art- och habitatdirektiv.
Den här rapporten sammanfattar resultaten från 2019 års utvärdering av bevarandestatus för perioden 2013–2018, vilket innefattar tillstånd och trender i Sverige för de 89 naturtyper och 166 arter och artgrupper som listas i EU:s art- och habitatdirektiv. (Wenche, 2020:6)
I rapporten delar författarna upp Sveriges natur i olika naturtyper samt arter och beskriver sedan om bevarandestatusen är gynnsam eller inte. För att göra den bedömningen utgår de från vissa kriterier.
Utgångspunkten är en populations utveckling: blir de fler, stabilt eller minskar. Om de minskar tyder det på att det har skett förändringar i deras livsmiljö som gör att deras bevarandestatus förändras. Utgångspunkten för en arts bevarande är att naturtyper finns kvar som gör att de kan överleva.
Gynnsam bevarandestatus Enligt art- och habitatdirektivets definition anses en arts bevarandestatus vara gynnsam när:
• uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö,
• artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och
• det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, tillräckligt mycket livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt. (Wenche, 2020:95)
Ännu en vy över sjön Lomsen. Här efter vi hade vandrat stora delar av 7-torpsleden.
Det finns ytterligare en del som ska införas och det är om deras livsmiljö och den naturtyp som är förutsättningar för arters livsförutsättningar finns. Alltså finns det strukturer och funktioner kvar.
[D]e särskilda strukturer och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att den ska kunna bibehållas på lång sikt finns och sannolikt kommer att finnas under en överskådlig framtid[.] (Wenche, 2020:95).
För att illustrera detta med ett exempel så återvänder jag till Mats Hannerz och Per Simonsson. De skriver i Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (2023) att vissa arter som lever i skogen är beroende av att det finns död ved, det vill säga en struktur som gör att de kan överleva.
Nära hälften av de rödlistade skogsberoende arterna är knutna till död ved. Död ved är dock inget entydigt substrat. Grov och hård död ved har särskilt stor betydelse, men alla nedbrytningsstadier, storlekar och trädslag fyller en roll för olika arter. (Hannerz & Simonsson, 2023:20)
För att sammanfatta måste vissa villkor finnas för att arter ska kunna leva där. Tas de bort, ergo strukturerna försvinner, så minskar det överlevnadsmöjligheterna för vissa arter.
Så för att äntligen närma sig målet med denna exkursion så vill jag visa två figurer från Naturvårdsverkets rapport vilket visar på bevarandestatusen av dels naturtyper och dels arter. Hur gynnsam bevarandestatusen är visas i mest positiv grön och mörkröd som negativ. Som vi ser nedan är det gynnsamt för berg och grottor medan gräsmarker är det riktigt illa för.
(Wenche, 2020, 12)
De delar som framför allt påverkar hur gynnsamt det är för naturtyper och arter är framför allt jord- och skogsbruk, men också ”Exploatering och byggnation för bostäder, industri, kommersiell verksamhet och fritidsbebyggelse” (Wenche, 2020:17). Utifrån det förstår vi varför berg och grottor, och fjäll är mindre påverkade, medan till exempel skog och gräsmarker är är väldigt påverkade.
Om vi tittar på nästa figur så ser vi att däggdjur överlag i Sverige har en god bevarandestatus, medan för fjärilar som i hög grad är beroende av gräsmarker ser det väldigt illa ut.
(Wenche, 2020, 12)
Som vi ser påverkas arternas förutsättningar människans kultur och levnadssätt. Med det kommer jag till det som jag ämnade med föreställningen om det eviga och oföränderliga.
För vad vi ser är den livsstilsförändring som har skett i Sverige genom industrialiseringen och den medföljande urbaniseringen. Gräsmarkerna, för att ta ett exempel, tillhör den livsstil då svenskarna försörjde sig på lantbruk som inte var mekaniserat.
Huvudorsaken är de omvälvande landskapsförändringar som har skett och fortfarande sker till följd av det moderna jord- och skogsbruket. Naturbetesmarker och slåtterängar har övergivits i stor utsträckning till följd av rationaliseringar och för låg lönsamhet. Deras arealer är idag små och förekomsterna isolerade. Kvaliteten hos de miljöer som fortfarande finns kvar är på många håll dålig, främst på grund av förändrad skötsel. (Wenche, 2020:26)
På bilden nedan ser vi boendeförändringen som har skett i Sverige under 110 år.
Eller för att ta ett annat exempel som har skett i och med den historiska förändringen är vargens återkomst. Det är ett däggdjur som är välanpassat till överlevnad i olika naturtyper och förflyttar sig lätt över långa avstånd, se Synen på vargen och samhällets förändring.
Av de stora rovdjuren bedöms varg, lo och björn ha gynnsam bevarandestatus då populationerna på lång sikt är ökande/stabila, liksom utbredningen och förekomsten, och ligger över referensvärdena. (Wenche, 2020:43).
Karlsviken vid sjön Mangen där man i slutet av 1800-talet bröt koppar.
Avslutningsvis vill jag sammanfatta reflektionerna. Den första är det är genom observationer som vi får kunskap om vår omvärld. Det betyder att det som inte rapporteras finns inte. Detta i sin tur riskerar att påverka hur vi förstår oss på tillståndet i naturen, både i positiv och negativ riktning.
Det andra är att även om vi har föreställningar som formas av kunskapen att förändringar har skett över tid, så påverkas vi av en föreställning om att det opåverkade är det som är mer gynnsamt för olika arter. Det måste inte alls vara så. Snarare är det strukturer, som att man var år slog ängarna med lie och lät djuren beta, som över lång tid gav de villkor som var nödvändiga för vissa arters överlevnad.
Så frågan är vad vi menar med att den biologiska mångfalden minskar? Som jag hoppas ha visat i det här inlägget är det väldigt komplext. För vad menar vi egentligen? Och vad vet vi? Och vilka föreställningar styr vad vi menar?
Detta är inte ett försök att förringa den allt mer minskande mångfalden. Däremot, menar jag, att vi måste se till de olika faktorerna som påverkar. Dessutom måste vi använda mindre svepande begrepp och vara mer precisa. Och sist men inte minst: Vi måste inventera mer! Och då menar jag inte bara de som gör det professionellt utan vi alla måste notera vad vi upptäcker i naturens bok.
Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates
Sakta gick jag mot kullen, den högst upp i hagarna i Backhalladalen. Det var soligt, men en kall vind höll undan värmen. På gångvägen såg jag en liten parksnäcka som ihärdigt bytte från den buskigare östra delen, mot den gräsigare delen åt Tommarpsån till.
Parksnäckan på bilden är högst 2 cm.
Under promenaden tänkte jag på det som jag missade att skriva då jag gick vilse förra veckan, Irrblossen ledde mig vilse. Det handlade om vetenskapliga begrepp, som skillnaden mellan naturtyp och habitat, vilka jag försökte reda ut. I stället ledde de ut mig i ett allt blötare och tröttande moras. Till slut hade jag tappat bort mig helt.
Det är problemet för amatörer, de som gör det av kärlek. Begreppen är snäva i sin betydelse eftersom de är verktyg för att kunna samtala om det vi ser. Det är därför som Carl Linnés kategoriseringssystem är så underbart. Parksnäckan heter till exempel lundsnegl på danska, men vi vet alla att vi pratar om samma sak när vi nämner Cepaea nemoralis.
Det är enklare att fotografera parksnäckor är humlor.
Jag gick över Tommarpsån på den nybyggda bron och tittade på hästarna som betade i hagarna vid Tobisborg. Under morgonen hade jag läst Eileen Crists kapitel ”Ptolemaic Environmentalism” (2014) i Keeping the Wild: Against the Domestication of Earth (Wuerthner, 2014). Det är en bok som går hårt åt vad de kallar de nygröna, de som försöker fumla bort begreppet vildmark.
Crist skriver att den nya miljörörelsen ser den mänskliga dominansen som naturlig och menar att det har lett till att det mänskliga psyket är sjukt. Så länge, fortsätter hon, som vi inte ser det sjuka kommer vi inte att kunna läka.
Humanity’s rupture from the Earth community along with humanity’s takeover of the planet as an in strumental totality of objects-and-services-for-human-use have pathologized the human psyche in a way that will likely continue to prevent the healing of intra-human conflict. (Crist, 2014:28)
Problemet, som hon och medförfattarna ser, är att den mänskliga påverkan och omformandet av sin miljö ses som naturlig och till och med accepteras. Fiender som lyfts fram är till exempel vetenskapsjournalisten Emma Marris.
I sitt verk Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011) skriver hon att jorden ska snarare se ut som en vild och oregerlig trädgård än vildmark.
We are already running the whole Earth, whether we admit it or not. To run it consciously and effectively, we must admit our role and even embrace it. (Marris, 2011:2)
Marris kritiserar synen på en vildmark som skulle vara jungfrulig och orörd. Vi måste acceptera det nuvarande tillståndet.
Jag kom upp till kullen och satte mig i gräset ovanför kaninboet. Jag hörde och såg sånglärkor, kol- och björktrast, kungsfågel och gransångare och andra fåglar. Runt omkring mig surrade det av två olika humlearter och svävarflugor. Som du ser på korten ovan försökte jag ta kort på dem. Det gick så där.
Medan jag tittade ut över ge gröna fälten stoppade jag min pipa. Kikaren låg bredvid. Hagen var uppbökad av vildsvinen. En glada gled förbi. Här var jag skyddad från den kalla vinden. Jag tog av mig jackan, lutade mig bakåt och tände pipan.
Frågan som man kan ställa sig är varför jag är så upptagen med dessa idéer som tongivande och mindre tongivande personer framför? Jo, för det är idéerna som formar hur vi förstår oss på vår omgivning. Se till exempel Förundran inifrån en älgmage där jag presenterar ekologen Daniel Botkins genomgång av de metaforer som har format våra föreställningar (se Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century, 1990).
Så länge som vi ser världen som skapad av Gud och att han ger och han tar, så handlar det mer om iakttagelser som vi samlar till en kollektiv kunskap. Men hur det egentligen fungerar begrundas endast i perioder av historien och av vissa personer. Vi lever i upplysningens epok, vars grundtanke är att genom kunskap minskar mörkret; vi förstår mer och mer. Likväl är vi formade av våra föreställningar. För vetenskapen handlar det om att jämka dessa föreställningar med den verklighet som finns omkring oss.
Men låt oss lämna metaforerna kort och hellre undersöka vad jag såg där på kullen.
På bilden nedan ser vi hur kaninernas ingång i kullen har lett till att jorden har trillat ned och där kan humlorna gräva sina bon. Kaninerna öppnar upp grässvålen så att insekter kan skapa sina hålor. Boet leder också ned vattnet i marken.
Insekthål
Så nu kan vi kort återgå till metaforer och föreställningar.
Under morgonen idag läste jag kapitlet ”The distribution and dynamics of communities, biomes and, ecosystems” i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]) och där inleder de med två tankegångar som har format hur vi ser på biologisk mångfald.
Det är Fredric E. Clements som 1916 kom med idéen att ekosystem kan ses som en superorganism. Tanken följer ur en analogi att samspelet mellan celler och organ kan överföras på individer och arter. Utvecklingen mellan arter kommer ses som en följd av samspelet mellan individer och arter. Ett ekosystem blir då en integrerad helhet.
Under samma tid skrev Henry A. Gleason att det inte alls var så utan att arterna skulle ses som en sammansatt samling som hade uppkommit på en plats och utgick från det som miljön erbjöd, juxtaposition.
Ännu ett försök att fotografera en humlan.
Ska vi se ett ekosystem som en superorganism eller juxtaposition, alltså som en samling arter i samspel med sin miljö? Frågan är inte så lätt att besvara. Vad man måste göra är att ge sig av ut i naturen, iaktta det som sker, skapa hypoteser utifrån det som kan upptäckas, jämföra med andra och sakta men säkert bygga upp en föreställning.
I undersökningen av ekosystem utgår man, enligt Lomolino et al. från två perspektiv: Det biologiska samhällets struktur eller funktion. I strukturen ser man till statiska faktorer som mångfald, sammansättning och den totala biomassan. Funktionen ser till den dynamik som sker mellan de olika delarna och hur energi flödar i näringsväven.
Låt oss stanna upp här kort och se hur debatten om biologisk mångfald. När jag lär mig dessa begrepp får jag mig en tydligare bild av det jag ser. Så åter till kullen. Pipan har nu slocknat. Jag ligger och blundar medan humlorna surrar omkring mig. Sånglärkan får mig att le och solen håller mig varm.
Jag ligger där ringen är.
Frågan vad man kan ställa sig är varför det är så mycket gräs och andra örter, färre insekter, än färre mindre fåglar, men typ bara en glada?
För att göra det väldigt komplexa enkelt, ser vi en typisk näringsväv i fyra olika stadier. Gräset och örterna får energi från solen som de omvandlar genom fotosyntes. Insekterna lever på nektarn samtidigt som de pollinerar blommorna. De mindre fåglarna äter insekter och rovfåglarna äter kaniner.
Ju längre man är från energikällan solen ju större tenderar arten att vara eftersom rovdjuren måste kunna besegra bytesdjuren. Det i sin tur leder till att ju högre upp i näringskedjan man är ju större ytor kräver man. Så att jag bara såg en glada, rovfågeln, glida över landskapet, medan koltrastarna höll sig i buskarna, är inte särskilt märkligt.
I nedan figur visas de nordamerikanska arterna. Som ser vi hur växtätare är många fler än rovdjuren. Rovdjuren tenderar behöver större ytor och är större än bytesdjuren.
Figur 5.4 (Lomolino et al. 2018:106)
Ju högre upp en art är i näringsväven ju mer energi kräver den, vilket gör att rovfåglar är det naturligt färre av än mindre fåglar som lever på frön och insekter. Det är färre träd än gräs då de förra kräver mer energi och det är också därför som de släpper sina löv på hösten när solenergin minskar. I vår nordliga del av världen finns det således många färre arter än runt ekvatorn då solenergin är lägre under stora delar av året.
Detta skapar olika förutsättningar som vi kan se i figurerna nedan.
Figur 5.10 (Lomolino et al. 2018:112)
Men det är inte bara breddgraden utan det samverkar också mellan temperaturen och nederbörden som vi ser i nedan figur. Sverige består framför allt av boreal skog och ädellövträd (temperate deciduous forest).
Figur 5.11 (Lomolino et al. 2018:112)
Vi har här sett hur energin färdas igenom ekosystemet och att det skapar en struktur. Frågan som jag nu kort vill ställa är om Clements superorganism eller Gleasons juxtaposition av arter som stämmer med datan? Mycket talar för att det framför allt är en tillfällig sammansättning av arter, alltså Gleasons bild. Även om det på kort tid kan verka som om ett ekosystem är stabilt, så är det inte det, även om det kan vara stabilare över en viss tid.
Varför har Gleason rätt över Clement? Jo, innan nämnde jag att de biologiska samhällena kan undersökas utifrån struktur och funktion. Om strukturen ständigt är den samma så är också systemet stabilt. Men så är det inte. Det sker störningar, vilket får följder. Man talar man om följdordningar, det vill säga vilka arter tar över när det har skett störningar av något slag vilka har förändrat strukturen.
I inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk beskrivs ett kalhygge och de pionjärarter som snabbt etablerar sig och utnyttjar den minskade konkurrensen och solljuset. I bakgrunden ser vi enfalden av gran och i förgrunden mångfalden av örter.
”rönn och fläder hade letat sig in. Men också gulplister och viol”
Örterna som har spridit sig snabbt kommer med tiden att utkonkurreras av träd och mindre ljuskänsliga örter. De olika arterna delas in i två kategorier: r- och k-arter. Kategorin r:arter gynnas av att habitat störs och förändringar, medan kategorin k:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Nedan ser vi en figur över förhållandet.
Beeby & Brennan, 2008:120
För att sammanfatta det som jag hitintills har skrivit så handlar det om olika förutsättningar för olika arter i olika miljöer. Vissa är väldigt anpassade till förändringar och gynnas av det, medan andra inte. Vissa är fenomenala på att sprida sig, medan andra inte.
Det är här som följdordningen kommer in då ett stört ekosystem ytterst sällan börjar från primär stadiet utan befinner sig i det andra stadiet (secondary succession).
If a disturbance such as a fire or a storm has removed most of the living organism but left some signal of the previous system in surviving individuals, or in the seed bank, the process is called secondary succession. (Lomolino et al. 2018:111)
För att illustrera detta använder jag mig av en figur från rapporten Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023). Vad vi ser är en överblick över ett område där det över längre tid sker störningar i mindre eller hög grad. Där det står ”ofta” är det torrt och utsatt för vind, vilket betyder att området har störts av vind eller eld. ”Ibland” är lägre ned, det är blötare, vilket betyder att störningarna har skett ”i medeltal en gång per sekel” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). Ju mer skyddat det är och ju längre ned i dalen, desto mindre störningar har det förekommit. Författarna skriver: ”Skogen påverkas både av intern dynamik och (men mer sällan) av brand.” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). I ”aldrig” innebär inte att det sker störningar utan att det är ”småskaliga störningar som vindfällning, träd sjukdomar med mera som står för dynamiken” (Hannerz & Simonsson, 2023:81).
(Hannerz & Simonsson, 2023:81)
Skogsbruket, skriver de, koncentrerar sig framför allt på O- och I-markerna och de kallar det för ”‘den svenska modellen”, alltså ”tanken om kombinerade mål, att all mark som används för virkesproduktion också ska säkerställa att det finns strukturer och miljöer för den biologiska mångfalden och de sociala värdena” (Hannerz & Simonsson, 2023:80).
Än en gång blev det ett långt inlägg med många olika delar. Jag inledde med två ytterligheter: Crist (2014), som ser vildmarken som något upphöjt och Marris, (2011) som ser miljön omkring oss som en oregerlig trädgård. Jag är här snarare på Marris sida och även om det inte har varit uttalat har jag försökt att förklara varför.
Ekosystemen är ingen superorganism, men däremot påverkas de olika delarna av dynamiken. Men det lämnar vi därhän nu. Det är dags att förbereda sig på att njuta av solen.
På väg ned genom Bäckahalladalen hörde jag först och såg sedan en dovhjort som brölade.
Referenser:
Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press
Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press
Crist, Eileen. (2014). Ptolemaic Environmentalism. Ur Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press. Ss. 16–30.
Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates
Marris, Emma. (2011). Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world. New York: Bloomsbury
Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press
