Samhälle – Förvilda Sverige

Vi måste skjuta vargar

Du svarade inte på huvudfrågan. Skulle du fortsätta ströva fritt i de skogar som finns på Österlen även om en vargflock helt plötsligt skulle kunna dyka upp, ljudlöst utan förvarning, och attackera Maggie och dig? (Lars i kommentar till Björnar kan vara farliga, även för storstadsmänniskor)

Grundfrågan gällde om jag skulle ändra mitt beteende när jag är ute och går med Maggie här på Österlen om vargar etablerade sig. Jag svarade nej och förklarade min inställning. Vi bollade frågan mellan varandra, varav det ovan var en kommentar.

Det gick inte att mötas Personligen fick jag min åsikt klar för. Det är därför det är bra att diskutera. Vi hjälper varandra att klargöra vad vi menar för den andre och därmed blir det klarare för oss själva.

Flera frågor väcktes hos mig av diskussionen. Den första har jag nämnt redan då och då och jag har fått inspiration att fundera mer på den. Förra helgen körde jag hemåt från Värmland och lyssnade på en intervju med Helen Arusoo. Hon pratade med Tommy Serafinski på bloggen 168: Coexistence with Wolves in Estonia with Helen Arusoo (2024).

Där berättade hon att vargen numera är nationaldjur i Estland. Det stod lustigt nog mellan vargen och igelkotten.

Avsnittet är väl värt att lyssna på då det beskriver hur man kan förhindra att ett land splittras. I varje land finns det olika faktiska frågor som blir symboliskt viktiga för folk och som splittrar dem. Vargen är så i Sverige och i stora delar i Europa, men inte i Estland. Arusoo berättar att de arbetar aktivt för att motverka det. Ett sätt är att inte bortse från gruppers ilska.

För att ta ett exempel från min blogg som kan väcka ilska. Jag skriver att fårfarmare är få. De bidrar lite till ekonomin och det är framför allt ett livsstilsval. I detta gör jag ingen värdering, menar jag.

Men, som hon beskriver, livsstilsval eller inte, så är det att ignorera det trauma som folk genomgår när de får sina får rivna. Eller för att ta ett annat exempel, en jägare får sin jakthund ihjälbiten. I Tyskland, berättar hon, har de öppnat upp för trauma hantering hos dem som har fått sina djur ihjälbitna.

Det är genom att inte ignorera traumat och försöka att hitta vägar ur detta som Estland fick med sig både fårfarmare och jägare i sin omröstning och beslut om att göra vargen till ett nationaldjur.

En annan sak som hon nämnde är att Estland har aldrig varit utan varg. Dessutom har det alltid varit en viktig del av den estniska kulturen.

Här tror jag är en viktig del i inställningen till vargen och den anknyter till den diskussion som jag och Lars förde. För vad han talar om är om det invanda förändras och hur man reagerar på detta.

För en stor del av Västeuropas befolkning har vargen varit en ickefråga. Den utrotades och få saknade den. Nu är den tillbaka. Den har dessutom vuxit snabbt eftersom den är väldigt anpasslig och duktig på att föröka sig.

[A] wolf population can be viewed as a highly dynamic system in which breeding pairs hold territories and pump out numerous offspring that travel about, criss-crossing the population and striving to gain their own breeding positions. In this flux, each pack tries to hold its position while competing with neighbors that try to expand their territories /…/ as well as with new breeding pairs, local lone wolves, and immigrants that are all trying to leverage themselves into the population structure. Mech & Boitani (2003:39f).

Det är därför som vi ser väldigt snabba ökningar i där vargen har återetablerat sig och det har den gjort i hela Europa. Numera finns den i alla Europas länder, förutom på de brittiska öarna.

Det som framför allt skiljer sig åt mellan länderna är antalet och här är Estland intressant. Där finns de över hela landet och även på öarna utanför kusten. Nedan här ser vi en översikt över det ungefärliga antalet i alla länderna.

Även om statistiken är något år gammal så ser vi att populationen ökar. Denna ökning har skett över några decennier och de som framför allt har fått uppleva det negativa i ökningen är de som bor på landet och framför allt längre från tätorterna.

Just ökningen vill jag beröra för den har ställt biologer och framför allt de som hanterar bevarande nya frågor. Vad gör vi nu?

Detta leder mig till en artikel som jag fick höra talas om på just Tommy Serafinski, 216: EU Wolves and the Conservation Success Conundrum with Hanna Pettersson (2025). Här pratar svenska Hanna Pettersson som är samhällsvetare om artikeln hon har skrivit med Erica von Essen. Artikeln är väl värd att läsa och heter Now what? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation (Pettersson & von Essen, 2025).

I artikeln diskuterar de Europa på ett övergripande plan och inte enskilda länder. Det är viktigt att ha med i diskussionen för till exempel i Sverige har vi tillsammans med Norge cirka 400 vargar. Det är en beräkning efter inventeringen förra vintern. Svensson et al, skriver att det är cirka 355 stycken i Sverige (2025). Inaveln är dock fortfarande hög, även om den sjunkit något.

Den genomsnittliga inavelskoefficienten som uppskattar inavelsnivån i den skandinaviska populationen har beräknats till 0,21 (±0,09 SD) för vinterns familjegrupper, vilket är en minskning jämfört med förra säsongen (0,23 ±0,09 SD). (Svensson et al., 2025:5)

Låt oss återgå till artikeln så att jag inte helt går vilse här.

Bevarandebiologi, skriver de, har varit en krisberättelse, ”crisis narrative” och genast kom jag att tänka på bevarandebiologen Michael Soulé som beskrev det som en ”crisis disciplin”.

Det lustiga är här att när jag vill hitta ett inlägg om där jag hade skrivit om honom upptäckte jag att jag har redan nämnt denna artikel i Vargen i Europa, en framgångssaga. Då talade jag fram för allt om genetisk renhet. Attans!

Här märker läsaren hur långt mitt minne är ibland och att allt jag läser sätter sig inte. Intressant nog påmindes jag inte alls under läsningen av artikeln idag att jag hade läst den innan.

Nåväl. Låt mig gå tillbaka till början där jag inledde med hur vi ska hantera närvaron av varg och då utifrån det estniska perspektivet. För något som hon tar upp är att bevarandebiologi handlar i grunden om människan och hennes förhållande till faunan. Det handlar inte om vargens förhållande till människan. Frågan blir då hur vi som samhälle kan lära oss att förhålla oss till vargen och rovdjuren i stort?

Det här är en intressant fråga inte minst för att argumenten oftast utgår från ekologiska resonemang om hur den trofiska strukturen ska bevaras och att alfapredatorn kontrollerar de lägre nivåerna. Men, som Pettersson och von Essen skriver, så visar det sig att vargar genom sin färdighet att anpassa sig, snarare börjar utnyttja landskapet utifrån de mänskliga resurserna.

Wolves, like many other species, are increasingly adapting to human-dominated landscapes, utilizing human resources for survival. (Pettersson & von Essen, 2025:4)

Alltså, som jag tolkar det, varför kämpa med älgen om det finns enklare byten att få?

De talar för att det måste finnas en ärlighet i debatten och det var just det som man gjorde i Estland. Arusoo, från Estland, talar om licensjakten och hur viktig den är. Hon för fram ett argument som jag fann tankeväckande. Vargen är duktig på att föröka sig, vilket betyder att den kommer att nå ett tak då människorna inte längre tolererar antalet.

Det är således inte tal om en biologiskbärande nivå utan är en samhällelig fråga. Då de behöva jagas. Problemet med varg är att den är svårjagad och att det kräver färdigheter. Om man upphör med jakten förlorar man de färdigheterna. (Se Vargjakt: Samhällstjänst eller jaktdiktatur?).

Vi är åter tillbaka till våra vanor. För det handlar inte bara om att vilja gå ut med hunden i biotoper där varg vistas, utan också om färdigheterna om hur vi ska leva med dem i vår närhet.

Och att ha dem i vår närhet är inte bara viktigt för mig utan också för många andra i Sverige. Det kräver en kunskap om vargen och att utveckla den igen tar tid. Det tar tid då den förbjudna vanan att gå med okopplad hund i skogen måste upphöra eller att undvika att vänja vargen vid människor så att den förlorar sin rädsla. Och den sista punkten är, enligt Arusoo, ett argument för vargjakt. De måste lära sig att människan är farlig för dem.

Det blev ett okoncentrerat inlägg idag och så blir det ibland. Nu är det dags att gå ut med Maggie.

Referenser:

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Pettersson, Hanna L.; von Essen, Erica. (2025). Now what? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation. Conservation Letters. Vol. 18:5. https://doi.org/10.1111/conl.13143

Serafinski, Tommy. (2024). 168: Coexistence with Wolves in Estonia with Helen Arusoo. Tommy’s Outdoors. Publicerad 240130 [251213]

Serafinski, Tommy. (2025). 216: EU Wolves and the Conservation Success Conundrum with Hanna Pettersson. Tommy’s Outdoors. Publicerad 251209 [251213]

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Jensen, M. Ø., Milleret, C., Dupont, P., Bischof, R., Åkesson, M. & Flagstad, Ø. (2025) Bestandsovervåking av ulv vinteren 2024-2025. Inventering av varg vintern 2024-2025. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien. 1-2025.

Björnar kan vara farliga, även för storstadsmänniskor

Då jag går i skogen är jag tyst. Möjligen säger jag några ord till Maggie. Är jag med min käraste tenderar vi också att vara tysta. Vi är människor som är vana vid att gå i ofarliga skogar. Med det menar jag skogar utan björn. För i skogar med björn kan det bli farligt om man råkar skrämma dem.

I ett av Hans inlägg på Liv i fri luft berättar han om hur han stötte på en björnhona med sina ungar. Hon gör ett utfall, men attackerar honom inte, På gränsen – dag 32.

Hon har fullt fokus på mig och jag på henne. För när jag får syn på första årsungen, liten och nästan svart päls, inser jag faran. Samtidigt gör hon en 10 meters rusning mot mig för att skrämma bort mig från ungarna.

I kommentaren till Jag söker vargspår berättar Lars Lundqvist om hur en bekants dotter fick sin dröm uppfylld och blev jägmästare, men slutade på grund av björnmöten.

Efter några väldigt nära möten med björn ute i skogen, ensam, valde hon ganska snart att omskola sig till nåt helt annat, där hon slipper vara rädd att ensam möta rovdjur som faktiskt kan döda en människa.

Lars använder exemplet för att kritisera det perspektiv som jag framför. Han menar att jag inte förstår hur det är att leva nära rovdjur. Kritiken kommer i samband med att jag introducerar filosofen Baptiste Morizot och hans sätt att se på relationen människa och natur. Morizot gör det genom att fokusera på vargens återkomst.

För Lars är han en typisk stadsmänniska som dessutom undervisar vid Aix-Marseille Université, alltså i en storstad långt borta från dem som har problem med rovdjuren.

Ett spöknät som har flutit i land vid Gislövs Hammar.

Låt mig fortsätta att introducera hans tankar med ytterligare ett citat. Det är från hans första stora bok Wild Diplomacy: Cohabiting with Wolves on a New Ontological Map (2022 [2016]). Det är den bok som jag läste sist av honom och är en relativt teknisk filosofisk bok.

Han skriver att genom att rovdjuren kommer tillbaka, att folk flyttar från landsbygden skapar det en tid då symboliken omformuleras. Vad han syftar på är den kosmologi som gör skillnad mellan naturen och kulturen, djuren och människan.

Wildness is coming back into play as an economic reality induced by population decline in rural areas; the extent to which its symbolism is being reevaluated points up a growing tendency to reject the ideology of a civilization that separates the human from the natural. (2022:18f)

Han fortsätter och skriver att vargarnas återkomst gör att vi får syn på de dolda föreställningar som styr hur vi ser på naturen. ”The wolves’ return highlights the deep metaphysical and generally invisible infrastructures of our relation to nature.” (2022:19).

För mig, skolad i det sättet att tänka, är det underbart att läsa. Vi lämnar jordelivet och studerar allt på distans. Just den där distansen är det som han vill lämna genom sin bok On the animal trail (2021), där han beskriver hur han vänder på perspektivet genom att spåra.

Spårandet blir ett sätt att försöka få syn på djurets perspektiv. Det är genom att se hur djuret rör sig i landskapet som man kan få syn på hur det uppfattar landskapet.

To track, in this sense, is to decipher and interpret traces and pawprints so as to reconstruct animal perspectives: to investigate this world of clues that reveal the habits of wildlife, its way of living among us, intertwined with others. (2021:4)

Men, för att följa Lars kritik, fortfarande blir det en slags bild av storstadsmänniskan som besöker landsbygden och undersöker den för att sedan återvända till staden och dricka en perfekt dubbel espresso på ett barristacafé.

Det är därför jag inledde med historierna om björnar. För, som jag skrev i början, här i södra Sverige riskerar vi inte dessa björnmöten. Vi glömmer bort faran.

En vän till mig arbetar som läkare. Han berättade om en man som kom in björnriven. Det hade skett under svampplockningen. Då han länge hade varit hemifrån under sin utbildning glömde han att man inte får sy ihop björnsår. Panikslagen kom han senare på det, ringde till mannen och fick skära upp stygnen.

Björnar är inte gosedjur.

Det är den andra sidan av rovdjurens återtåg och att deras populationer ökar. Faran ökar och livsstilar störs.

I kapitlet ”The future of coexistence: resolving human–wildlife conflicts in a changing world.” (2005) skriver Rosie Woodroofe, Thirgood och Alan Rabinowitz om hur konflikterna ökar mellan dem som bor i områden som har ”drabbats”* av varg eller något annat rovdjur.

Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz menar att i väst inte vet hur man kan leva i områden med rovdjur, vilket beror på att väldigt många inte har levt med dem i sin närhet.

I denna tanke finns det ytterligare en faktor och det är den underliggande idéen att många såg utrotandet av rovdjuren som ett sätt att utveckla länderna. Genom att de togs bort tämjde man vildmarken. Djuren kunde gå fritt och herdarna kunde göra annat.

Not only do these animals encounter conflicts with people as they recover– they experience conflicts with people who have not encountered them for decades. Such circumstances can be particularly problematic since traditional mitigation measures will usually have been lost. More subtly, the return of problematic wildlife may be perceived as ‘a step backwards’ in societies that have a strong commitment to ‘progress’ and economic development. Hence, the environmental conditions that allow population recovery may prompt conflicts more severe than would have been the case had the ‘conflict’ species been present continuously. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:394)

Vad vi ser här är således två saker som sker. Å ena sidan har utrotandet av rovdjuren lett till en lättare livsstil. Yrken som herdar har tagit bort. Fårägare har kunnat stängsla in sina får och lämna dem obevakade över natten. Det är således en tillvaro där man kan vara fårägare utan att ha de problem som kan uppstå i rovdjurens närvaro. När det nu förändras uppstår konflikterna.

Det andra som sker nu när de återvänder och skyddas är en oförmåga att kunna hantera det. Dels beror det på lagar, då det till exempel är förbjudet i Sverige att låta vakthundar gå obevakade i hagar, dels på grund av att herdeyrket inte är särskilt eftertraktat.

Finally, of course, many conflicts now occurring in developed countries are in areas where ‘conflict’ species had been locally extirpated and are now recovering– hence traditional mitigation methods had been abandoned in large part because they were no longer needed. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:397)

Att bedriva fårskötsel i Norge och Sverige är främst ett livsstilsval och inte huvudinkomsten för ett hushåll. I Norge, berättar Swenson och Andrén (2005), tenderar folk att skydda fåren mindre och låta dem beta långt från sina hem. Vad vi ser är således viljan att ha en livsstil och som kompenseras av staten, men där utövarna inte är villiga att leva livsstilen fullt ut. Genomsnittet i Sverige är 26 får och i Norge pendlar det, vilket inte är ekonomiskt bärande.

Frågan som jag får är om livsstilsval ska få stå över andra faktorer som rovdjurens närvaro och existens?

Men varför förändras då synen på rovdjuren. Enligt Woodroofe, Thirgood och Rabinowitz bygger det just på det som jag ständigt återkommer till att vi blir mer urbaniserade. Detta i sin tur skapar en positivare attityd till rovdjur hos dem som bor långt ifrån dem och det leder till en oförståelse för de problem som rovdjuren skapar. Det skapar sociala konflikter.

As people become more urbanized, they seem to become more positive towards wildlife; of course, they also become more insulated from the problems of actually living with wildlife. Hence, in many countries, both developed and developing, human–wildlife conflict becomes transformed into a social conflict between groups of people with differing views on how wildlife should be managed–a conflict that falls fairly predictably across the urban–rural divide. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:404, citat borttagna)

Jag ska strax återkomma till Morizot. Men först vill jag anmärka på två citat från Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz. Om Sverige skriver de att till skillnad från andra länder har man inte varit lika inriktade på att stödja livet på landet, genom till exempel bidrag till jordbruket. Det har lett till att färre arbetar inom lantbruket. Det i sin tur har lett till att rovdjuren har kunnat öka så mycket.

Interestingly in Sweden, where government policy has not attempted to conserve a ‘living rural landscape’ through agricultural subsidies, farming populations in rural areas have declined and large carnivores have been able to stage an impressive recovery. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:404)

Det andra de tar upp är att människor i utvecklade länder har vant sig vid att samhället ska betala för saker som de håller för värdefullt. Det bygger på en villighet att betala skatter. Eftersom majoriteten skattebetalare bor i städerna, betyder det att det är de som till viss del stödjer de som vill ha en livsstil på landet som inte lönar sig.

People in developed countries are accustomed to the idea that society should pay to protect things that they value– ranging from historic buildings to unprofitable industries which nevertheless provide jobs. By extension, then, people may need to accept that the costs of coexisting with wildlife– many of them currently borne by rural people, and in developing countries– may need to be met in large part by funds derived ultimately from the people who benefit most from biodiversity conservation, often in cities, and in developed countries. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:405)

Låt oss nu återvända till Morizot och det som jag så ofta återkommer till.

Vargens återvändande väcker konfliktzoner som har dolts. Det visar på hur vi har gått från ett ruralt till ett urbant samhälle. Det beror på en teknologisk förändring där arbetstillfällen blir allt mindre på grund av maskiner. En skogsmaskin gör jobbet för ett helt arbetslag. De nya jobben skapas i städerna. Skatter genereras av dem som jobbar och sedan fördelas de utifrån politiska beslut. En välfärd har byggts ut som folk tar för given.

I detta skapas nya föreställningar, nya frågor och nya konflikter. Vargen och rovdjuren blir då en symbolfråga som delvis döljer den egentliga konflikten som handlar om olika grupper i samhället och resursfördelningen dem emellan.

Vad vi ser är hur de ekonomiska faktorerna också skapar nya förutsättningar, vilket leder till att nya samhälleliga frågor uppstår. För 150 år sedan skulle man utrota vargen. Nu ska den skyddas. Nu har den ekonomiska basen förändrats.

Men Morizot utgår inte från de ekonomiska faktorerna utan utifrån kosmologiska. För att upprepa citatet citat sm jag skriv i början och nu få in det i ett bättre sammanhang: ”The wolves’ return highlights the deep metaphysical and generally invisible infrastructures of our relation to nature.” (2022:19).

Citatet syftar på vad det är som styr våra föreställningar om människans plats i naturen? Enligt honom är det en människocentrerad syn, där vi ser vår plats överst i hierarkin. Men i vår tid har vi möjligheten att förändra den synen och snarare undersöka frågorna om hur vi kan finna en samvaro med naturen och rovdjuren. Problemet ligger hos oss och vår oförmåga att leva i rovdjurens närvaro.

But the problem is not how we can best protect our supremacy; the problem is how we can learn to coexist with even the most stigmatized forms of the biodiversity that grounds our own existence. It is the problem of our ability to cohabit with our wild animals. (2021:8

För att kunna leva i rovdjurens närvaro handlar om förändringar av attityder och om att undersöka vilka möjligheter som finns. För att göra det krävs det att vår kosmologi och föreställningar förändras. Det är nämligen inte bara ekonomiska frågor som skapar konflikt utan hur vi ser på tillvaron och hur den är inordnad kulturellt.

Avslutningsvis handlar det inte om att göra rovdjuren till gosedjur. De kan vara farliga. De påverkar oss människor och de skapar konflikter. Det är detta som skapar en möjlighet till att studera konflikten och se att den inte bara är ekonomisk utan dessutom pekar på en kosmologi och hur vi föreställer oss vår tillvaro. Härmed kan vi också påbörja en förändring till kunna se alternativ. Det är spännande. Likväl kan det inte ske på ordination utan måste ske organiskt och den kan endast ske genom samtal.

Det undviker vi gärna i Sverige.

*Att ”drabbas av varg” är ett intressant uttryck då det syftar på en slags vanmakt som upplevs. Nu upptäckte jag att det finns en bok som heter Att drabbas av varg: de drabbades egna känslor, tankar och erfarenheter (Albinsson, 2017). Enligt förlaget handlar den om följande:

Fokus i boken ligger på den fysiska och psykiska press det innebär att leva med varg tätt intill knutarna. Boken är skriven ur ett nyanserat perspektiv och syftet är att få andra att förstå att vargen har blivit mer aggressiv och mer hotfull mot människor såväl som djur vilket skapar stor oro för de som har vargen i sin närhet. Ebes förlags pressmeddelande

Referenser:

Morizot, Baptiste. (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge

Morizot, Baptiste. (2022[2016]). Wild diplomacy: cohabiting with wolves on a new ontological map. Albany: SUNY Press

Swenson, Jon E & Andrén, Henrik. (2005). A tale of two countries: large carnivore depredation and compensation schemes in Sweden and Norway. In: Woodroffe R, Thirgood S, Rabinowitz A, eds. People and Wildlife, Conflict or Co-Existence?. Conservation Biology. Cambridge University Press; 2005:323-339.

Woodroffe Rosie; Thirgood Simon & Rabinowitz Alan. (2005) ”The future of coexistence: resolving human–wildlife conflicts in a changing world.” In: Woodroffe R, Thirgood S, Rabinowitz A, eds. People and Wildlife, Conflict or Co-Existence?. Conservation Biology. Cambridge University Press; 2005:388-405.

Jag söker vargspår

För flera år sedan läste jag en bok av filosofen Baptiste Morizot. Jag blev helt betagen och läste två till så fort jag kom över dem. Hans böcker väver samman ekologi, filosofi och antropologi på ett väldigt kreativt sätt.

En av mina önskningar när jag började den här bloggen var att kunna intressera dig för honom. Men hans idéer kan verka så märkliga då de utgår från komplexa filosofiska resonemang om vår relation till naturen.

Då jag inte visste hur jag skulle kunna introducera honom struntade jag i att nämna honom. Det skulle krävas för mycket förarbete. I stället valde jag den popigare varianten med rewilding och utgick från naturvetenskapliga resonemang, fast som du har märkt har filosofin och antropologin varit närvarande. Så började jag ta upp kosmologier och gå igenom hur man kan fundera på det begreppet i förhållande till natur/kultur och plötsligt gick det upp för mig att nu har jag övergången. Så på sätt och vis kan man se dessa snart tre år av bloggande som en väg för att kunna presentera hans tankar.

Den första boken jag läste av honom var On the animal trail (2021). Det är en blandning av naturupplevelser, reseskildring och djuplodande resonemang om hur vi ska förstå varat. Jag kommer att avsluta inlägget med ett citat av honom som jag tänkte inleda med, men det krävde för mycket kringsnack så det kommer allra sist. Först vill jag ge bakgrund till citatet. (Som du kanske märker är jag orolig för att hans tankar ska vara helt främmande och stöta bort dig.)

Bokens tema är att genom att lära sig spåra kan man börja undersöka naturen omkring sig. En av de böcker som har inspirerat honom är en sydafrikansk antropolog som jag fick läst för ett tag sedan och som knockade mig totalt. Så låt mig börja där i stället.

Antropologen heter Louis Liebenberg och boken The art of tracking: The origin of science (1990). Boken utgår från Liebenbergs fältarbete bland !Xo, ett jägar- och samlarfolk i Kalahariöknen. Under sitt leverne där blev han intresserad av deras enorma kunskap om sin omgivning och färdigheter i att spåra. Detta ledde honom till tankar om att förmågan att spåra är en slags prototyp för hur vetenskapliga undersökningar görs. Det handlar om att samla kunskap för att kunna nedlägga ett byte/formulera en tes. I grunden skiljer sig de två inte om man ser till de kognitiva delarna.

I förordet skriver Liebenberg att föreställningen att naturen är som en öppen bok är fel. Snarare är krävs det kunskap, färdigheter och föreställningsförmåga för att kunna läsa naturens bok. Han utgår från spåraren som han menar måste bygga upp färdigheter genom erfarenheter. Det dock som han framför allt behöver göra är att bygga upp en förmåga att föreställa sig saker.

Det betyder att för att kunna tyda tecknen bland löven, för att ta en svensk skogskontext, krävs inte bara att man ser vad som är där utan vad det kan betyda. Det gör, skriver Liebenberg, att en stor del av tydningen sker genom att föreställa sig saker i huvudet, snarare än att enbart tolka de tecken som finns på marken.

Spåraren, skriver han, kan inte läsa allt i sanden utan måste kunna läsa in saker i sanden.

Trackers themselves cannot read everything in the sand. Rather, they must be able to read into the sand. To interpret tracks and signs trackers must project themselves into the position of the animal in order to create a hypothetical explanation of what the animal was doing. (Liebenberg, 1990:v)

Att spåra är därför väldigt mycket en kognitiv förmåga. Det är förmågan att kunna göra sig föreställningar om tecknen på marken, samt, och detta menar han är unikt för människan, förmågan att kunna föreställa oss hur djuret agerar.

Tracking is not strictly empirical, since it also involves the tracker’s imagination. Generally speaking, one may argue that science is not only a product of objective observation of the world through sense perception. It is also a product of the human imagination. A creative hypothesis is not found or discovered in the outside world, it comes from within the human mind. (Liebenberg, 1990:v)

Han gör en skillnad mellan systematisk spårning och spekulativ spårning. Det förra är att man samlar ihop det synliga i omgivningen och bildar sig en uppfattning om vart djuret är på väg. Det är väldigt ”lätt” i säg snöiga områden. Spåren förstörs inte lika lätt. De är tydliga i snön och det är bara att följa efter.

Det svåra sker i förhållanden som inte är lika tydliga som på en berghäll. Det kan finnas få tecken, som dock kan vara tillräckliga för en erfaren spårare för att kunna utläsa och föreställa sig vart djuret är på väg. Det viktiga här är att betänka att det krävs andra färdigheter som att kunna föreställa sig vad tecknen kan betyda. Man måste spekulera!

Men det är inte bara att hitta på utan man måste skapa sig en hypotes vilket leder till att man formar en idé som man testar. Man gör en deduktiv undersökning, skriver han.

The difference lies in the degree of skill, and the skill required for systematic tracking depends on how difficult tracking conditions are. In contrast to simple and systematic tracking, speculative tracking is based on hypothetico-deductive reasoning, and involves a fundamentally new way of thinking. (Liebenberg, 1990:29)

Här kan jag ge ett exempel från min egen spårningsfärdighet.

Den är kass och fylld av romantiska idéer. Jag gillar att åka till Rebbetuaröd på vintern då, i alla fall förr, var det en del av Linderödsreviret, Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

Jag gick i snön i skogen och letade vargspår. Min käraste höll på att bli galen på mig då jag än en gång visade upp ett vargspår. Det är hund, suckade hon. Kom nu!

Det hör till saken också att i närheten är Agusa Vilthägn som tillhör Jägareförbundet Skåne, så det är många jägare med hundar i skogarna där omkring, se också Vägen mellan Rebbetuaröd och Agusa.

Jag är fortfarande övertygad om att det här är varg (fast i närheten bor en dam som har borzoihundar).

Låt oss återgå till mitt försök att introducera Baptist Morizot.

Och det kan vi göra genom att jämföra mig och Maggie. Hon söker framför allt med sitt luktsinne. Då det inte är snö eller lerigt vet jag inte vad hon har fått vittring på. Då får jag i stället följa henne och se om något senare dyker upp som ett grävlingsgryt, På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till.

Människor är framför allt seende jägare (Morizot, 2021), vilket betyder att vi måste tyda tecknen och tydandet av tecken betyder att det är en kognitiv process som sker i hjärnan.

Den kognitiva förmågan betyder inte bara att jag kan föreställa mig vart det potentiella bytet är utan det kan också skalas upp och skapa en kosmologi.

Vad jag menar är att vi ser tecken som vi sedan sätter i ett större sammanhang, som kan vara att spåra ett byte, förstå relativitetsteorin eller att skapa mening i tillvaron mellan olika delar. Det är alltså en grundläggande kognitiv förmåga som ger oss möjligheter att kunna skapa en bild av vår tillvaro som vi inte kan se här och nu.

Kärnfullt uttryckt är det vår kollektiva kognitiva förmåga som har kunnat skapa kunskap som vi har kunnat föras över till andra i generationer, det vill säga tack vare denna kognitiva förmåga har vi tillsammans skapat kulturer och kosmologier.

Då människor lever i olika geografiska delar kommer detta givetvis att göra att det skiljer sig åt mellan olika kulturer.

Från början var kulturen väldigt lokalt förankrad, men med civilisationen har de förändrats. Det som en gång var väldigt konkret får snarare en symbolisk betydelse.

Bara för att något har en symbolisk betyder inte det att den är lätt att förändra eller att ta bort. Det sker dock med tiden. Symbolerna omformuleras och ibland till att det inte går att känna igen dess ursprung, trots att de är essentiella delar i kulturen.

Då civilisationer möts uppstår dialoger vilket också förändrar kulturer och kosmologier. Sammanfattningsvis skiljer sig kulturer och kosmologier mellan olika grupper beroende av omgivningen och erfarenheterna. I möten uppstår dialoger och omformuleringar.

Nya erfarenheter, ny kunskap kommer sakta att förändra kulturer och kosmologier. Det är här som Morizots tankar kommer in.

Han tar sin utgångspunkt i den förändring med faunan som sker i dagens Europa. Han, liksom jag, begrundar det med speciellt fokus på vargen som sprider sig alltmer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga. För det som sker i Europa är att inte bara vargen utan också en mängd rovdjur inte bara kommer tillbaka utan de ökar också. De finns bland oss och ibland skapar det konflikter, med till exempel vissa sätt att leva och försörja sig. Men också symboliska frågor väcks och frågor om landsbygd och tätort kommer till uttryck i föreställningar och åsikter om vargen, se Hångla inte med vargar.

Spår efter hackspetten vid slänten vid Backåkra.

Låt oss nu avslutningsvis för ihop de tankar som jag här har presenterat för att äntligen kunna presentera citatet.

Människan har förmågan att spåra djur genom att tolka synliga tecken i naturen och sedan kunna göra sig en föreställning om hur det beter sig. Denna förmåga har medfört att vi har kunnat skapa kosmologier som gör hela vår omgivning begriplig. En kosmologi är en blandning av gammalt bös från förr, kloka idéer om hur man bör bete sig och föreställningar om hur världen fungerar. Det skapar ett kunskaps- och värdesystem som formar hur vi beter oss och rättfärdigar varför vi handlar som vi gör.

Vad vi i detta ser är att många av de idéer som är formade kring rovdjuren bygger på ärvda erfarenheter från förr där kampen om överlevnad följde oss som skuggan. Så är det inte längre i väst och i många andra delar av världen. Det betyder att mycket av det som bygger upp vår förståelse om vår omgivning kommer ur idéer och föreställningar som är förlegade. De är dessutom väldigt destruktiva för vår miljö och klimatet. Det i sin tur leder till tanken att vi därför kunde utveckla en annorlunda kosmologi. Och det uppmanar han oss till.

Why not try to piece together a more likeable cosmology, through practices: by weaving together practices, sensibilities and ideas (because ideas alone do not change life so easily)? (Morizot, 2021:2)

Jag kommer nästa helg och framgent att pilla med dessa idéer som han framför. Och för att avsluta rekommenderar jag dig att läsa On the animal trail. Det är synd att den inte finns översatt och sprids i Sverige!

Referenser:

Liebenberg, Louis (1990) The art of tracking: The origin of science, Claremont, South Africa.

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge

För hackspetten är jag ingenting, för krokodilen blev hon ett byte

Där är den! Jag pekar på en större hackspett som landade i eken. Den gråa kvällningen gör att det röda undergumpen framträder starkare. Vi står och tittar på den. Den bryr sig inte om oss utan kommer närmre och närmre på grenarna ovanför oss. Den hackar och bark sprätter. Det måste vara ett bra träd för den fortsätter. Jag står och beundrar den.

Vi är i Backåkra och har gått nedanför slänten för att sedan gå ned mot Östersjön. En gröngöling landar en bit bort från oss. Den är så vacker.

Stranden eroderar bort. Den hoptryckta sanden bryts ned och vågorna för bort den. Hur hård den är upptäckte jag när jag skulle hoppa ned på en sandhög. Men istället för att jag skingrade sanden i hoppet höll den ihop. Det blev en hård landning. Jag skrattade av förvåning.

Vid vågbrytaren ser jag två fåglar. I kikaren upptäcker jag att det är två sädesärlor som ännu inte har lämnat Sverige. De ser annorlunda ut, ljusare och haklappen framträder skarpare.

Vi fortsätter mot bilen genom björk- och tallskog. Jag imponeras av de gamla björkarna. Barken är tjock och grå. Det framträder formationer i dem.

På en björk växer det häxkvast. En tjock bit har trillat ned och jag förvånas av att detta tossiga grenverk hade en sådan kompakt klump. Häxkvasten är egentligen parasiterande svampar.

Åter till hackspetten. Vi står där och jag tar kort för att fånga ögonblicket. Den är helt oberörd av vår närvaro. När vi går tackar jag den för att den visade sig för oss. E tittar förvånat på mig. Jag brukar göra så, säger jag, när djur visar sig utan rädsla.

Vi går igenom en del där ormbunkar växer högt. Lika tvärt upphör de. Jag förundras över dessa kantzoner.

Nu på morgonen läste jag återigen i Bron Taylors bok Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010). Han nämner filosofen Val Plumwood. Hon blev känd för en essä där hon beskriver en attack av en saltvattenskrokodil. Läs den här, rekommenderas: Prey to a crocodile (Plumwood, 1985).

Det intressanta med essän är inte att hon överlever utan de reflektioner hon gör.

Hon stirrar in i de gula ögonen från krokodilen som glider förbi kanoten ser skönheten, ”its beautiful, flecked golden eyes looked straight into mine”. Men det är inte bara skönheten hon upplever utan att hon helt plötsligt blir ett byte. Krokodilen välter kanoten och hon får kämpar för sitt liv.

Rollerna har bytts och hon är inte längre en del av härskarna på jorden; hon är krokodilens mat. Hon är inte längre högst upp i näringsväven.

It seems to me that in the human supremacist culture of the West there is a strong effort to deny that we humans are also animals positioned in the food chain. (Plumwood, 1985).

Hon överlever attacken genom att slåss tillbaka. Efter att hon har tagit sig upp på stranden blir hon upphittad och inlagd på sjukhuset.

Första gången jag läste essän för många år sedan var den så främmande. Hela tankesättet upplevde jag som anstötligt. Det är för radikalt att tänka att allt vi gör, vad vi upplever och hur vi beter oss är format av ett narrativ vilket får oss att tro att det här är det enda alternativet.

Men upplevelser kan bryta berättelsen och det är det som sker henne. Att varda ett byte förändrar hela hennes förståelse av vår plats på jorden och i miljön.

Hon skriver att innan var hela universum format utifrån hennes berättelse. Men när hon fångas och tvingas att kämpa mot krokodilen så kommer tankar som att det här kan inte hända mig. Jag är en människa. Jag är mer än mat.

Dessa tankar blir inte bara en sanning för henne utan också för allt som är en del av näringsväven. Vi är alla mer än bara mat.

Before the encounter, it was as if I saw the whole universe as framed by my own narrative, as though the two were joined perfectly and seamlessly together. As my own narrative and the larger story were ripped apart, I glimpsed a shockingly indifferent world in which I had no more significance than any other edible being. The thought, ‘This can’t be happening to me, I’m a human being, I am more than just food!’ was one component of my terminal incredulity. It was a shocking reduction, from a complex human being to a mere piece of meat. Reflection has persuaded me that not just humans but any creature can make the same claim to be more than just food.

Den här känslan och önskan att att vara mer än bara ett objekt i en miljö tror jag är det som får mig att tacka hackspetten för att den tillät mig se, iaktta och fotografera den medan den letade insekter på en ekgren. Samtidigt hör jag inget tack från hackspetten. Snarare tror jag att det är total ignorans inför min närvaro. Den enda slutsats som den har gjort är att den där konstigheten på marken är inget hot. Även om den riktar någon märklig tingest mot mig.

I kapitlet ”Globalization with predators and moving Pictures” tar Taylor även upp tecknade filmer som Pocahontas och Lejonkungen, där just en tanke om tillhörighet i universum framställs. Genom fabeln delges vi en föreställning om att vi är del av livets cirkel och i Pocahontas lär vi oss om en annan kosmologi där vi kan möta familjemedlemmar i naturen. Tanken är fin och det kan kanske bidra till föreställningen om att vi är delaktiga och därmed har ansvar för miljön omkring oss.

Men det som snarare väcker min tanke är ett citat av Alfred Russel Wallace, upptäckaren som kom fram till evolutionen samtidigt som Charles Darwin. Han skriver om skönheten som han upplever omkring sig där han går i de indonesiska djunglerna. Han skriver att det är sorgligt att det förr inte fanns någon intelligent varelse som kunde njuta av prakten. För honom är det beviset på att livet är inte bara skapat för människan utan att alla varelser lever för sin egen existens, ”all living things were not made for man” (citerat i Taylor, 2010:143).

Låt oss avslutningsvis återgå till Plumwoods tankar om narrativet som vi lever i och berättelsen som gör livet begripligt. Ofta har den tanken varit för radikal för mig. Tänk att allt bara är en berättelse, ett mönster som har lagts på det menlösa runt omkring oss? Nihilismens förtvivlan griper tag i mig. Det kan inte vara så. Vi måste vara skapelsens krona! Men så är det inte.

Vi är en del av våra relationer och det skapar en berättelse som försöker synliggöra delar som skapar mening i vårt liv. Samtalet som vi för när vi går längs i ekdungen, bekräftelsen av att bli sedd av en annan individ som berättar att vi är viktiga för dem.

Om vi tittar på ett högre plan och lämnar vår promenad i Backåkra kan vi se oss som en del av ett samhälle som har en kultur, en samlad kunskap. Vi tar till oss delar av den och ur det skapar vi förståelse för vår omgivning. Den får en ordning, alltså en slags kosmologi. Utanför den ordningen finns kaoset som vi ständigt ignorerar då livet går sin gilla gång.

Om det sker något som gör kaoset tydligt, så kämpar vi frenetiskt för att återskapa en slags ordning. Plumwoods berättelse om sin upplevelse av att vara ett byte är ett sådant försök. Den är väl värd att läsa och är inte lång, så här har du än en gång länken till den: Prey to a crocodile.

Referenser:

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59

Plumwood, Val (1985). Prey to a crocodile. The Aisling Magazine. [Hämtad 251116]

Surfing och jakt är vägar till kunskap om naturen

En grå söndag parkerade vi bilen vid Mälarhusen och promenerade norrut. Polarforskaren J. och hans fru hade pratat om platsen. De hade nämnt ett hus där, som de kallade för ”Hitlers bunker”, och naturreservatet där. ”Bunker” kallade de huset för att det såg ut som en bunker. Själv är jag väldigt förtjust i den slags arkitektur som använder mycket betong. I Berlin besökte jag Hansaviertel, där arkitekter i den brutaliststilen i början av 1950-talet fick bygga just så som de tyckte framtidens hus skulle se ut.

Vi upptäckte inget brutalistbygge utan gick i stället till stranden genom reservatet Sandby backar.

Där planterade man tallar för att förhindra att flygsanden skulle driva in på åkrarna och nu har det bildat en egen biotop där man gå bland sanddyner; det är nästan som en labyrint.

På bilden nedan ser du tallskogen i bakgrunden och det hedliknande landskapet som har bildats i sanden. Höstfärgerna och gråvädret gjorde det väldigt vackert.

Maggie drog för att vi skulle gå ned till stranden. Själv ville jag dröja mig kvar för att inta skönheten. Vi var inte de enda där. Många gick med sina hundar.

Nu på morgonen läste jag om surfare och den andlighet som många av dem känner till ”moder jord”. Jag har själv surfat och de gånger då jag har fångats av en våg och kunnat rida på den gör att jag förstår det behov av att ständigt återvända till det ögonblicket.

Religionsvetaren Bron Taylor kallar kapitlet för ”Surfing spirituality” i boken Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010), som jag sakta läser, se till exempel Hur andliga är de svenska miljöradikalerna?.

I slutet av kapitlet, när han vill summera det han beskrivit, fångas jag av hans ord att umgänget med naturen formar en slags religiös erfarenhet.

Det intressanta är nu när jag söker efter citatet upptäcker jag att jag läste in mer än vad som stod där. Så låt mig först citera och förklara hans resonemang, för att sedan utveckla min association.

Jag fascineras av hur björkarna släpper sina löv, som bryts ned och hur de sedan förändrar sandens näringsfattighet till mylla som kan behålla sin näring. På bilden ser vi det på förändringen i växtlighet. (Sandby Backar).

Att surfa är att vara ute i naturen. Det är att befinna sig på stranden och ute på vattnet. Det är att lära sig att hantera vågornas och strömmarnas krafter genom att lära sig färdigheter som att kunna kravla sig upp på brädan tillatt kunna läsa av vattnets rörelser. Att surfa blir därför ett sätt att tar sig ur sin egen tankevärld för att umgås med naturen. De färdigheter man utvecklar i surfen blir allt mer än del av ens kropp, vilket gör att man förändras som människa.

Taylor skriver att det är färdigheter och erfarenheter som är sammankopplade med naturen. Om de bör förstås i religiösa termer beror på hur utövaren beskriver det och hur iakttagaren tolkar utövarens beskrivningar. Det är inte bara kopplat till surfing utan även till flygfiske, skidåkning och annat.

[W]hether nature-related practices and experiences can be considered religious depends on how religion-related terms are constructed and understood. /…/
And the same sorts of dynamics are occurring with other outdoor sports and activities, although they seem not so far advanced: some fishers (especially fly-fishers), whitewater kayakers, skiers (especially backcountry), rock climbers and other mountaineers, for example, also have experiences they construe as religious. (Taylor, 2010:125

Jag läste inte stycket så noggrant upptäckte jag utan i stället hade jag börjat associera till egna slutsatser.

Det syns var människorna rör sig. Stigar bildas och färre människor rör sig utanför dem.

Tanken som kom till mig är just de olika lager av erfarenhet som skapas i naturen och vilken funktion miljön får för oss. Hur jag rör mig i naturen skiljer sig beroende på om jag är där själv, med någon annan och i så fall med vem jag är där.

Med vissa för jag så djupa konversationer att det knappt spelar någon roll om vi rör oss i naturen eller i stan, medan med andra går vi tysta. Med Maggie handlar det ofta om att följa henne, vilket ibland gör att jag hittar ett grävlingsgryt, andra gånger med rivsår för att hon ledde mig in bland sly.

Det är framför allt ensam, med min käraste, eller med Maggie som jag når de andliga upplevelserna ute i naturen.

Andra människor stör den introverta öppenheten inför det magnifika som jag tror krävs för de andliga upplevelserna.

Vad jag menar är att det är de inre upplevelserna som formar de yttre intrycken och ensam kan det yttre väcka inre sinnesrörelser som leder till andliga erfarenheter. Jag tror det är en av anledningarna till varför surfpraktiken i den andliga upplevelsen är så viktig. På vågen är det endast jag som kan uppleva samhörigheten och extasen.

Ordvalet ”extas” är viktigt då det kommer från ἒκστασις, ekstasis, det vill säga att gå från ett tillstånd till ett annat. Man hänförs, alltså förs någon annanstans. Egentligen är det fascinerande att detta sker inombords och likväl förändras förståelsen av det yttre.

Något som Taylor inte nämner i sin uppräkning av praktiker är jakt och hur den skapar ett ekologiskt beteende. Det är en praktik som leder till en ökad kunskap om faunan, vilket i sin tur leder till ett beteende som formar hur man ser på sin miljö. Jag har tidigare nämnt hur jägare genom sina sammanslutningar har lett till en rewilding av Sverige genom sin organisering av jakten, se Den andre varje månad och viltförvaltningen.

Där berättar jag om hur en ny jaktetik och tänkande kring vilt har gjort att arter som älg har kunnat bli en naturlig del av den svenska faunan. Många är emot jakt och vissa ser det som något barbariskt som inte borde finnas. Likväl är det en praktik som upprätthåller bevarandet av naturen.

Jag nämner det för jag började lyssna på en intervju med bevarandebiologen och jägaren Mike Arnold på Tommy’s Outdoors, se 214: Bringing Back the Wild with Mike Arnold – A Hunter’s View of Global Conservation.

Arnold har precis givit ut en bok som jag spontanköpte, Bringing Back the Wild: Stories from revitalized ecosystems around the world and how sport hunting supports them (2025). I morse läste jag kapitlet där han är i Sverige. Det var intressant, men jag kan tyvärr inte rekommendera boken. Jag trodde att den skulle mer utgå från hans kunskap som bevarandebiolog, snarare än att snabbt berätta om sina jaktupplevelser.

Med dessa exempel finns det en tanke som jag vill formulera. Den lyder att det är just hur praktiker i naturen, från svampplockning till surfning, jakt till biologistudier, leder oss vidare till en relation med naturen. Liksom alla relationer kan den vara på olika plan, ytlig och djup.

På samma sätt kan olika utövare värdera andras relationer olika. Taylor nämner i Dark Green Religion om hur surfare kan aggressivt hålla borta andra från en viss strand eller se ner på nybörjare. Andligheten uppstår hos vissa. Som jag beskriver ovan kommer den ur en konstruktion vilket skapar en religiös förståelse för praktiken.

Oberoende vilken praktik som vi brukar för att upprätthålla en relation med naturen så kan den fördjupas. För att förstå vad jag menar, vill jag berätta om mystikern Simone Weils tankar som citeras i Divine teaching: an introduction to Christian theology (McIntosh, 2008). Där beskriver Weil hur vi kallas till tro genom att lockas in i en labyrint som vi sakta börjar lära känna. Hon beskriver det som att skönheten är en öppning in i en labyrint som lockar och kallar på oss: ”The beauty of the world is the mouth of a labyrint” (citerat ur McIntosh, 2008:17). Kallet är inte alltid högt, kan vara en viskning och den finns där ständigt. Vi kan hamna i labyrinten av misstag. Det kan vara farligt, men när vi kommer ut igen är vi förändrade.

Hon var en kristen mystiker, medan jag här framställer en slags ekologisk religion, där naturen övertar föreställningen om en högre makt.

När vi rör oss ute i naturen, gräver i rabatten eller beskär äppelträden så finns öppningen till labyrinten där. Vi kan lära oss mer och då lockas vi att undersöka hur de olika delarna hör ihop och förhåller sig till varandra. Det ger oss en kunskap som vi visserligen kan läsa oss till, men som också kräver sin praktik. Vi behöver inte formulera det i religiösa termer. Däremot tror jag att vi måste göra relationen till vår egen och det gör vi genom att sätta egna ord på det som vi försöker beskriva.

Det är när vi försöker sätta egna ord på det som vi blir en del av relationen. Denna tanke kommer från en matematiker som jag läser nu. Boken heter Mathematica: a secret world of intuition and curiosity. (Bessis, 2024). Han menar att den personliga kunskapen kommer när vi börjar undersöka dissonansen mellan vår intuition och logiken. Det är detta jag menar med att luras in i labyrinten.

En labyrint är skapad för att vi ska känna oss vilsna. Det är inte konstigt om vi inte begriper. Likväl finns det en logik där, det vill säga mönster som vi kan lära oss att förstå. Den praktik som vi utövar i naturen leder in oss i denna labyrint och det är så vi påbörjar vår inlärning. Det är också därigenom som vi har förstått här i väst att vår färd bär inte av till något liv i himmelriket, utan livet här är det som är värt någonting och för att det ska kunna förbli måste vi också se till de möjlighetsbetingelser som det bereder.

Vi är en del av naturen och därför måste vi bete oss så att vi inte förstör våra livsbetingelser. Praktikerna berättar det för oss när vi låter oss lockas in i dess labyrinter och om vi är öppna kommer det att förändra oss. Hur vet vi inte, men det är ett fantastiskt äventyr, som bara väntar på oss, och den kan ta sin början när vi börjar anläggandet av en rabatt eller frågar oss vad det är för konstig svamp.

Referenser:

Arnold, Mike (2025). Bringing Back the Wild: Stories from revitalized ecosystems around the world and how sport hunting supports them. Arnold Outdoor Writer, LLC

Bessis, David (2024). Mathematica: a secret world of intuition and curiosity. New Haven: Yale University Press

McIntosh, Mark Allen (2008). Divine teaching: an introduction to Christian theology. Malden, MA: Blackwell Pub.

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59

Hur andliga är de svenska miljöradikalerna?

I veckan upplevde jag en oförrätt i en dröm och när alarmet gick vaknade jag på ett fruktansvärt humör. Jag tänkte att den här dagen kommer inte att gå bra. Sinnesstämningen var i hela kroppen och novembermörkret hjälpte inte till. Men så skedde något som fick allt att vända. Medan jag klädde på mig för att gå till jobbet tittade jag ut i trädgården. Något rörde sig bland kastanjelöven som jag ännu inte hade krattat upp. Det var en ekorre.

Den klättrade upp i ett tanigt asiatiskt träd för att sedan ta sig över till kastanjen. Den rörde sig fort och avståndet var lite för långt för att få en bra bild med min mobil.

Två fick jag, men det fantastiska är hur denne Ratatosk fick min kantrade sinnesstämning till att återgå till min vanliga känsla av att det här är ett bra och meningsfullt liv. Tack!

Jag kom att tänka på denna upplevelse och även andra som jag har haft, och beskrivit här, då jag läste om radikala miljökämpar i Bron Taylors Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010).

Individerna som han beskriver har jag mött tidigare i boken The ecocentrists: A history of radical environmentalism (Woodhouse, 2020). Denna bok gjorde stort intryck på mig och jag reflekterar kring den i inläggen Var går anständighetsgränsen? Förstår du att du är en komplett människa? och Ekocentrikerna har fel! Men deras tankar lever i mig. Det är framför allt den sista överskriften som här är intressant. I avslutningen av inlägget skriver jag att många av deras tankar har letat sig in i den litteratur om ekologi som jag har läst som är mer filosofisk. Men det som historikerna Keith Mako Woodhouse inte tar upp är de andliga aspekterna av figurerna i till exempel organisationen Earth first!.

Vad religionsvetaren Taylor koncentrerar sig på är hur deras upplevelse av världen kommer ur en andlig förståelse av sin omgivning, samtidigt som den är sprungen ur en ekologisk kunskap. För religionsvetaren är det intressant hur den ekologiska kunskapen som är baserad på vetenskapliga metoder blandas med en andlig förståelse.

I Vetenskapen berättar om vår relation till moder Gaia citerade jag honom när han skriver att personerna som han kategoriserar som mörkgrönt religiösa har världsåskådningar som hänger ihop med vetenskapen, men de går utöver den då de menar sig kunna få en intuitiv kunskap som går utöver det som den vetenskapliga metoden kan frambringa.

[D]ark green religious and moral sentiments are embedded in worldviews and narratives that are believed to cohere with science— but they are also often grounded in mystical or intuitive knowledge that is beyond the reach of scientific method. (Bron, 2010:14)

Ratatosk skulle snart kila upp för den högra grenen då den märkte att jag var på väg ut.

Som jag tidigare har nämnt finns det andliga aspekter i mina föreställningar om naturen, se Nej, jag är ingen schaman, men jag har värjt mig emot dem då tankarna är kulturellt främmande. Vad jag menar med det är att de är tagna från kulturer som jag inte är socialiserad i. Det i sin tur gör att det för mig snarare handlar om ett slags påhitt. Tankarna som jag tog blev ett hopplock av det som jag tyckte var intressant, medan jag ignorerade det andra. Detta har gjort mig väldigt skeptisk till personer som för fram dito tankar då jag ser dem som förvillelser.

Självbedrägeriet är vår ständige följeslagare och den vetenskapliga metoden har utvecklats just för att varsamt röra oss bland dessa grund och grynnor. Men låt oss vända på det och peka på att upplevelser av vår omgivning följer ur det inomvärldsliga mötet med det utomvärldsliga. Frågan består alltid när vi avlägsnar oss för mycket från det som faktiskt är inför oss.

Låt mig ge ett exempel från en erfarenhet från min tid i Sydamerika, vilket jag också påmindes om under läsningen. Jag bodde i en fiskeby i nordöstra Brasilien som hette Jacumã i några månader. Ofta vandrade jag längs stranden och en dag gick jag längre norrut än vad jag oftast gjorde. Det var en del av kusten där höjden eroderades bort av vågorna från Atlanten. Lägre träd växte på stranden nedanför höjden. Där jag befann mig såg det ut som om det gick att ta sig under dem. Det gjorde jag.

Jag kom in i ett öppet rum som jag upplevde som en inverterad kyrka. I sandvallen hade det bildats strävbågar likt de stenvalv som håller upp de gotiska katedralerna. Jag var ensam och blev alldeles upprymd av denna plats som jag hade hittat. Jag stod och beundrade platsen som abiotiska krafter, som vind och vatten hade arbetat fram i sanden. Samma känsla som jag kan få då jag går in i kyrkobyggnader fick jag här. Kanske borde jag ha gjort korstecken när jag lämnade den?

För att återvända till den mörkgröna religionen som Taylor beskriver iakttar inte dessa människor bara den känsla som uppstår utan de går in i den och gör den till något som konstituerar deras livskall.

En person som han presenterar är Julia Butterfly Hill. Hon blev känd för att ha bott i två år i ett redwoodträd för att förhindra att det togs ned av ett skogsbolag. Där uppe i träden skapade hon ett andligt band till trädet som hon gav namnet Luna.

Taylor beskriver hur hon blev så samstämd [!] med sitt träd att hon kunde känna Lunas ”tårar”. Hon upplevde att hon var ansvarig för trädet och grät och bad om förlåtelse när hon såg hur de andra träden höggs ned. Hon fick kåda på sig och tolkade det som att det var Lunas tårar.

”I was scared at first, and then I just started paying attention to the tree, drawing strength from the tree,” she said. ”I could see all her scars and wounds, from fires and lightning strikes. I was making a spiritual connection. … Eventually, I took my shoes off so I could feel the tree and started free climbing around,” she said. When Pacific Lumber started logging the steepest part of the ridge and hauling logs out by helicopter, ”I found myself crying a lot and hugging Luna and telling her I was sorry… Then, I found out that I was being covered by sap pouring out of her body from everywhere, and I realized, ‘Oh, my God, you’re crying too?” (Taylor, 2010:94)

Medan jag läser funderar jag på skogsaktivister i Sverige. Har de samma andliga inställning som de som Taylor beskriver?

I ATL läser jag om Skogsupproret i artikeln Aktivist: Vi har inget emot skogsbruk i sig (Marklund, 2025). När jag går in på deras hemsida verkar de vara mer ideologiska även om de argumenterar utifrån ekologiska begrepp som ”biologisk mångfald”. De skriver om avkolonialisering och att skogarna befinner sig i ett ”nödläge”.

Våra skogar befinner sig i ett nödläge. Vill du också gå med i kampen mot kalhyggen och för samers rättigheter? Har du också fått nog av att Sápmi koloniseras? Skogsupproret

På deras sida Skogens nödläge läser jag följande: ”De kommande åren planeras skogsmissbruket att fortsätta lika intensivt för att producera nya produkter i klimatkrisens namn.” Läser jag vidare på sidan för de fram argument tagna ur ett ekologiskt tankesätt. Ingenstans ser jag någon andlig förklaring utan enbart en argumentation som utgår från vetenskapliga rön.

Frågan jag ställer mig är om detta räcker? För problemet med att enbart använda vetenskapliga argument är att den inte är entydig. Det finns ständigt olika perspektiv som väger emot varandra och det finns inte heller någon slutgiltig ståndpunkt som man kan luta sig emot.

Hur är det då med de andliga argumenten?

Det är här jag kommer till kärnan i min kontemplation. För min tanke är att om det inte finns någon kosmologi som för in någon slags andlighet, någon slags upplevelse av relation, så blir det tomt. Det blir logiska argument vars värdehierarki upplöses.

För att tydligare förklara vill jag ta exemplet med slåttergubben som jag läser om i senaste numret av Svensk botanisk tidskrift. I artikeln ”Slåttergubbar jag minns” (2025) går Torbjörn Tyler igenom hur slåttergubben har gått tillbaka i området runt Maglehult i Hässleholms kommun. Han besöker gamla platser och visar hur tillbakagången av utebetet och plantering av gran har gjort att växterna har försvunnit.

Skälen är framför allt en förändring av djurskötsel och en annorlunda livsstil.

För mig är slåttergubben intressant ur perspektivet med värdehierarkier. Tyler berättar om hur en hage betades för hårt för att slåttergubben skulle kunna växa där. Men, och det är det här som är min poäng, där kom upp andra växter i stället som gynnades av det hårda betet.

Denna betesmark har fortfarande en artrik flora med bland annat stagg och ängsvädd, samt i fuktiga partier blågrönt mannagräs Glyceria declinata. För slåttergubbe däremot har några år av alltför hårt bete varit förödande. (Tyler, 2025:85)

Frågan är då vad vi ska prioritera? Skogsuppropet skriver om att skogen binder kol och om det är ett argument kanske det är bättre att låta hagarna växa igen? Det blir en annan växtlighet, men kolet binds.

Det är dags att avsluta detta inlägg.

Som avslutande ord kommer ingen sammanfattning utan ett meddelande om att det börjar bli dags att avsluta den här bloggen. Jag har snart hållit på i tre år och det var målet som jag satte upp för mig. Det börjar också bli dags att försöka sammanfatta idéerna i någon slags enhetlig form som jag inte riktigt vet hur det ska se ut. Men jag ska försöka.

Referenser:

Marklund, Michael (2025). Aktivist: Vi har inget emot skogsbruk i sig. ATL. Publicerad 251028 [hämtad 251109]

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59

Tyler, Torbjörn. (2025) Slåttergubbar jag minns. [Arnica montana in my memory -a case study of local extinction in Skåne]. Svensk Botanisk Tidskrift. 119: 74–89.

Woodhouse, Keith Mako (2020). The ecocentrists: a history of radical environmentalism. Paperback edition. New York: Columbia University Press

Söker vi fortfarande mening i naturen?

Fredrik II, mer känd som Fredrik den Store, bygde en plats för sig där han skulle slippa känna sorg, Sanssoici, utan sorg. Jag var där för lite över en vecka sedan. Jag besökte palatset en vacker solig dag. I palatset beundrade jag rokokoornamentiken. Innertaket var både målat med mytologiska scener och hade mönster av guld inspirerat från naturen. Det är små pojkar, men också hundar som jagar harar. Jag beundrade och förundrades.

Dagen innan hade jag besökt slottet Charlottenburg. Det asiatiska rummet var helt galet. Länge stod jag där och tittade. Det välvda innertaket var bemålat med gudar och djur kom ur vägen (se tredje bilden) och vilade där taket mötte väggen. Det var fascinerande och jag rekommenderar ett besök på båda slotten om du har vägarna förbi.

De tre bilderna är från slottet Charlottenburg.

Efter allt detta överdåd av natur som hade gjorts till konst, var det skönt att lämna palatset Sanssoici och ge mig ut i slottsparken. Höstens färger i solen fångade mig. Jag vandrade omkring helt betagen.

En fågels lock lockade mig bort från stigen och in på gräset och bland de gamla träden. En liten djurstig ledde mig in bland buskarna. En hackspett gjorde att jag ångrade att jag hade lämnat kikaren hemma i Simrishamn.

I Berlin, i slotten och i parken mötte jag naturen i konsten både som målad och planerad. Allt byggde på föreställningar om hur den borde vara och den hade formats därefter. I barockslottet i Charlottenburg stod jag inför det överdådiga och svulstiga, medan i rokokomiljön i Sanssoici var den mer nedtonad i allt sitt guld. Men det var i parken där jag upplevde något annat. Där hörde jag fåglarna, såg löven i gul och rött guld. Det var lämnat och ändå så tuktat.

Jag kom att tänka på detta under morgonens läsning där jag rörde mig i det allra minsta i fysikens värld där livets uppkomst uppkommer ur materian (Al-Khalili & McFadden, 2017) till upplevelsen av naturen blir en slags förandligad föreställning som påverkar hur man bör eller inte bör förstå sin omgivning (Taylor, 2010). Jag upplevde en förvirring. Det var för stora rymder att hantera.

Fysikern Al-Khalili och biologen McFadden beskriver i Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer (2017) det förunderliga i att liv (bio) kan uppstå ur det kemiska förenade och förklarar att förvisso upplever vi liv och är liv, men vi förstår det inte. Här uppstår frågan vad som är förståelse och de hänvisar till Robert Feynman som påstod att ”Det vi inte kan tillverka kan vi inte förstå” (2017:61f).

Det är för mig ett bisarrt uttryck och likväl är det talande för vår tidsålder där vi har en tämligen mekanistisk syn på världen. Förståelse blir då att kunna skapa en process i två riktningar: ”substrat=>produkt” eller ”produkt=>substrat” (2017:60). Livet är annorlunda, fortsätter de, då dödligheten är en del av livet. Levande cell blir död cell, men död cell kan inte bli levande.

Människan är det enda djuret som är medveten om detta och i alla kosmologier är livet, skapelsen, och döden, undergången, nödvändiga delar som måste förklaras.

I och med upplysningen och de idéer som följer blir de religiösa förklaringarna alltmer betydelselösa och förlorar sin möjlighet att ge mening till våra liv.

Människan är inte bara medveten om sin egen dödlighet utan också sin tid i rummet. Vi blir allt med medvetna om att vår tid är begränsad inte bara som individ utan också som art. Och det gäller inte bara homo sapiens utan alla arterna, ja i grunden livet på jorden. Oändligheten existerar inte.

Och ändå söker vi ständigt efter mening. Jag möter det hos elever som frågar sig vad som är meningen med det livet som de lever. Det skapar hopplöshet och förvirring. De finner inte svar. Vissa av dem blir håglösa och ger upp att studera, likt en symbolisk protest mot ett samhälle som de inte längre tror på.

Fredriks grav med potatisar som han tvingade folk att odla.

Religionsvetaren Bron Taylor blickar tillbaka i Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010). Han visar på hur tänkare under upplysningen som Jean-Jacques Rousseau, Edmund Burke och Immanuel Kant såg till naturen, det som var utanför samhället. Hos Burke kunde man överväldigas i naturen och den var behäftad med skräck och i den upplevelsen kunde man ha andliga upplevelser.

I romantikens konst är människan liten och naturen överväldigande. Vad vi märker är att naturen blir en del av en kosmologi och föreställningar som utgår helt från människans perspektiv. Naturen blir symbolisk när hon börjar fundera på sin nya roll.

Romantiken pågår samtidigt som industrialismen och det är också tiden då allt fler överger gårdar för fabrikens krav. Det innebär att man lämnar landsbygden och samlas i städerna. Det man innan producerade blir nu något som man köper. Individer blir konsumenter. De som producerar blir färre och effektivare då deras överskott kan säljas på en marknad. Vi går från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle.

Då Bron Taylor utgår från USA är det också tänkare därifrån som han diskuterar. Det är personer som Henry David Thoreau som menar sig överge samhället genom att flytta in i en stuga vid den lilla sjön Walden. Förvisso är det inte långt från det lilla samhället där hans samtänkare Ralph Waldo Emerson skriver sitt verk Nature (1849), som jag verkligen rekommenderar.

Just konsumtionstanken finner jag tankeväckande då till exempel Emerson beskriver naturen just som en vara, a commodity. Den är skapad för hennes väl.

Nature, in its ministry to man, is not only the material, but is also the process and the result. All the parts incessantly work into each other’s hands for the profit of man. The wind sows the seed; the sun evaporates the sea; the wind blows the vapor to the field; the ice, on the other side of the planet, condenses rain on this; the rain feeds the plant; the plant feeds the animal; and thus the endless circulations of the divine charity nourish man. (1849, se andra kapitlet Nature)

Taylor tar även upp John Muir som ger sig ut på långa vandringar och som får extatiska upplevelser i bergen. Just vandringar är ett genomgående tema hos dessa tänkare. Thoreau har skrivit en fin essä om att vandra.

Det intressanta med att vandra är just att man rör sig i landskapet likväl som man rör sig i sitt inre landskap. Det är som om stegen som ständigt fortsätter framåt försätter oss i ett kontemplerande tillstånd. I sin tur leder det till att vi befinner oss i ett landskap där vi kan uppleva skräcken och andligheten som Burke talade om. Vi blir så små i det stora.

Allt fler människor gav sig av då och även nu på vandringar bland fjällen där vi möter vyer som visar på vår litenhet. Vandringen i landskapet blir en andlig upplevelse.

För många i framför allt den amerikanska miljörörelsen är dessa tänkare inspiratörer. Att en religionsvetare diskuterar dem beror just på att var andliga tänkare som försökte förstå sin samtid utifrån sin relation till naturen i motsättning till fabrikscivilisationen som bredde sig ut omkring dem.

Och det är här någonstans som jag vill avsluta. I morgon kommer jag att återvända till miljörörelsen och den mörkgröna religion som, enligt Taylor, influerar och formar dem, se Vetenskapen berättar om vår relation till moder Gaia.

Innan jag avslutar vill jag först föra ihop de underliggande och de formulerade tankar som jag har haft i inlägget.

Naturen, som jag använder ordet här, ska inte här förstås som ett biologiskt begrepp utan som ett kulturellt. Föreställningarna formas utifrån ett historiskt sammanhang. Vi har föreställningar om vår omgivning som mer berättar om hur vi förstår världen än hur den är beskaffad.

Det intressanta här och som jag finner så tankeväckande är att då kristendomen förlorar sin roll som meningsskapare, försöker många hitta det i sina naturliga omgivningar. Detta är under samma tid som allt fler upptäckter om biologiska upptäckter om vår omgivning sker. Denna utveckling går allt fortare, samtidigt som mycket av det som upptäcks, inte tycks vara en källa till meningsskapande.

Eller, för att nyansera det och försöka göra det mer komplext. Ekologin visar på hur sammansatt allt är och hur delarna påverkar helheten. Men det betyder inte att det är ett korthus som faller samman utan hellre kan beskrivas som ett tillstånd som finner nya konstellationer. Just nu befinner vi oss i en konstellation, men Gaia har befunnit sig i många andra konstellationer och ingen är mer värdefull än den andra, förutom i den medvetnes ögon.

Människan är det medvetna djuret. Biologin utvecklar kunskap som medvetandegörs, men det betyder inte att den är meningsskapande. Det gör vi i dialog med vår kosmologi, hur vi tycker att något bör vara. I detta bör det finnas en dialog mellan föreställningarna och det faktiska.

Vad jag menar är att om människans föreställningar avlägsnar sig för långt från de faktiska biologiska och ekologiska förhållandena och låter de inre föreställningarna om hur något borde vara dominera, då har vi kulturellt lämnat det jordiska för de himmelska. Och eftersom det är de jordiska betingelserna som avgör den nuvarande konstellationens förutsättningar, leder ett alltför stort avstånd till dess potentiella nedbrytning.

En bärkraftig kosmologi är således en som organiskt utvecklas i dialog med de jordiska villkoren. Upplysningen ledde till ett omformulerande av det rådande paradigmet till att nya meningsskapande eftersökningar igångsattes. Det sökandet pågår fortfarande.

Referenser:

Al-Khalili, Jim & McFadden, Johnjoe (2017). Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer. [Lidingö]: Fri tanke förlag

Emerson, Ralph Waldo (2008). Nature. London: Penguin

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59

Algoritmerna säger att människorna är ett hot mot naturen

De stod och tittade på gässen som höll sig till revet i Simrishamn. Jag ställde mig och tittade slött på grågässen. Finns det något intressant? undrade jag.

Det är tundragäss där ute, sade en av dem. De är bakom stenen där en storskarv torkar vingarna.

Jag tittade bakom den runda stenen som hade en vit fågelskit täckning. Där var de. Jag såg det på näbben som skilde sig från grågässen. Jag tog upp Fågelguidesappen, men hittade dem inte.

Sök efter sädgås, sade mannen. Sädgåsen har delats upp i två arter, tundra- och skogsgås.

Bland havstrutar, grågäss och vitkindade gäss döljer sig tundragässen.

Några dagar senare satt jag med J., fågelinventeraren i Malmö. Jag väntade på tåget till Berlin och han höll mig sällskap. Vi drack en öl och pratade. Stolt berättade jag att jag hade sett tundragäss, men i stället för ett grattis beklagade han sig över att de hade delat upp sädgåsen (Anser fabalis) i skogsgås (Anser fabalis) och tundragås (Anser serrirostris). Hur ska jag kunna höra och se skillnad på dem? Vad fyller det för syfte?

Jag skrattade.

På Wikipedia läser jag följande förklaring:

Sedan juni 2025 urskiljs tundragåsen dock som egen art av BirdLife Sverige, varvid sädgåsen i begränsad mening blev tilldelat namnet skogsgås. Uppdelningen grundas på skillnader i morfologi, ekologi och genetik, där genomdata konsekvent visar att spetsbergsgåsen är en del av komplexet och faktiskt närmare släkt med skogsgås än tundragås. (Skogsgås)

Då skrattade jag mest åt hans klagan, men nu hemkommen från Berlin började jag begrunda dess egentliga betydelse, för är det i grunden inte märkligt hur vi konstant håller på och kategoriserar runt omkring oss?

Frågan är något som jag ofta återkommer till i mina tankar. Ibland på grund av frustrationen att jag själv inte kan skilja på två arter eller att jag inte kan namnen på dem. Andra gånger då jag begrundar den kosmologi som jag är en del av. Eftersom jag nu skriver om naturen utifrån kosmologier vill jag fördjupa mig i denna fråga.

Det kommer jag att göra utifrån antropologen Roy Ellen text Variation and uniformity in the construction of biological knowledge across cultures (Ellen, 2003). Den är intressant ur flera olika aspekter. Dels går han igenom om vad kunskap är, hur den inhämtas och befästs; dels om den skiljer sig åt mellan olika kulturer, och avslutningsvis vad den säger om människan som art.

Till att börja med, skriver Ellen, finns det en kognitiv strategi för hur människor konstruerar sin kunskap om den biologiska världen. Den förs vidare kulturellt och formas av miljön och samhället, vilket gör att den skiljer sig från plats till plats. Detta skiljer sig inte nämnvärt från andra djur, det gör däremot vår förmåga att kunna skaffa oss biologisk kunskap som är oberoende av den lokala miljön. Vetenskaplig biologi är då förmågan att kunna abstrahera kunskap från det lokala till en slags generaliserad kunskap, vilket gör att den kan föras över till andra som inte har lokal kunskap. Det innebär att experten kan ha en kunskap om de lokala förhållandena som den lokale icke-experten inte har.

Although underlying cognitive strategies influence how people construct what they know about the biological world, most knowledge is culturally transmitted and shaped by environmental and social forces which vary from place to place. In part, what people know is constrained by local ecology, although what is uniquely human is the capacity for acquired biological knowledge to diffuse independently of what can be experienced in local habitats. (Ellen, 2003:48)

Även här är det vitkindade gäss och grågäss, men jag såg inga bläsgäss. Dock var det ett par viggar.

För att komma vidare måste vi ge någon slags definition av vad kunskap är och Ellen menar att vi kan se det utifrån flera perspektiv. Först kan vi se som det som en färdighet där vi har visst kunnande som gör att vi kan lösa olika tekniska och sociala problem. Likaså kan vi se det som det kunnande som vi får genom socialiseringen in i en kultur, alltså det som vi lär oss för att kunna fungera i den sociala sammanhang som vi lever i.

The default understanding of knowledge, at least in anthropology, is usually of what we might call ‘‘conscious’’, ‘‘cognised’’ or ‘‘reflective’’ knowledge: something we are aware of acquiring and using, and often do so purposefully in order to solve various technical and social problems. However, people also acquire knowledge unobtrusively and unreflectively as part of the process of socialisation and growing up. This is no less knowledge than that which we consciously articulate or recognise. (Ellen, 2003:48

Den första kunskapen som bygger på en slags färdighet handlar om dels av kunna namnen på saker, lexikal, men också en kategoriserande (classificatory) kunskap där vi placerar in saker i olika fack. Till det kan vi lägga ytterligare en form som bygger på det som tycks uppenbart, men som, fortsätter Ellen, inte är systematiserat i språket. Det är en substantiell kunskap som handlar om det som ett ämne innehåller. Kunskapen om den biologiska världen, enligt Ellen, är substantiell och det är den kategoriserande kunskapen som hjälper oss att få förståelse om den.

Detta är väldigt abstrakt, så låt oss ge exemplet med en skogspromenad. Vi ser träd, men vet kanske inte vilka arter som det är. Vi ser mossa, men inte vilka och så vidare. Vi har substantiell kunskap, men den är inte precist kategoriserad. Dessutom kanske vi inte vet vilka arter som trivs i granskogen, däremot har vi lagt märke till att där tenderar vi att se kungsfågel. Varför vet vi dock inte.

På stenen står en liten gärdsmyg, medan i vattenbrynet är det gräsänder och en mås.

Olika kulturer gör olika kategoriseringar. Enligt Ellen bygger de på en utveckling som har skett över lång tid. Det som tenderar att styra är dess nyttighet. Vissa djur har fler namn. Nötkreatur delas in i ko och tjur, kviga och kalv och så vidare. De är viktiga för vårt samhälle och har därför tilldelats flera kategorier.

At a local level, much general biological knowledge is linked to the way organisms are grouped according to their usefulness. In all societies biological knowledge is innovated and embedded in applied contexts, and therefore all knowledge people have of organisms is, ultimately, because it is useful. (Ellen, 2003:63)

Eftersom kategoriseringarna skiljer sig åt kan det uppstå svårigheter om man vill jämföra olika kunskapssystem. Hur bör man översätta kunskapen emellan systemen?

Ellen delar upp kategoriserandet i fyra delar. A) den kategoriserande kunskapen skapas genom B) kunskap om till exempel anatomi och hur processerna sker mellan enskilda och grupper av organismer vilket leder till C) kunskap om ekologiska system, som i sin tur leder till D) allmän kunskap kring generella principer om växter och djur biologi.

(a) classificatory knowledge from (b) knowledge of anatomy, autoecology and processes with respect to individual organisms, or groups of organisms; from (c) knowledge of ecological systems (synecology: plant interaction, dynamics of various kinds of landscape, seasonality, food chains, pest ecology); and from (d) knowledge of the general principles of plant and animal biology. (Ellen, 2003:49)

Förr tenderade antropologer att klassificera lokal biologisk kunskap utifrån A vilket betyder att man hade ett klassifikationssystem. Med tiden, skriver han, har man dock sett att i den lokala kunskapen ingick också kunskap om de andra tre delarna. Däremot, tillägger han, fanns det ett problem där då den kunskapen var kopplad till estetiska och symboliska värden.

Det senare ska vi inte gå in på här, däremot är det viktigt att betänka att den lokala kunskapen utgår från lokala förhållanden och att den är en del av den sociala miljön, vilket gör att den är svår att frånkoppla detta.

Det finns också en annan aspekt i detta som handlar om att kunskapen skapas utifrån det sociala. Det innebär att modeller av hur vi ser världen skapas utifrån det samhälle/kunskapsystem som vi lever i. Så för att sammanfatta, å ena sidan utgår kunskapen från den lokala miljön och å andra sidan är den formad av den lokala kulturen.

I parken till Sanssouci i Potsdam upptäckte jag mandarinänder bland gräsänderna

För att göra det tydligare hur vi använder det sociala kan vi se hur vi till exempel delar in sambandet mellan olika organismer i metaforer som släktskap och familjer. Vi beskriver kroppsfunktioner utifrån teknologiska metaforer som att hjärtat är en pump.

The classificatory language we use for plants and animals is derived from the way we talk about genealogical relations, and we understand the functional dynamics of both organisms and ecological systems in terms of our experience of participating in social systems[.] (Ellen, 2003,50)

Likaså ges naturen olika värden som utgår från samhället. Så för att ta ett enkelt exempel så ses hundar som en vän i ett samhälle och som smutsiga i ett annat. I äldre europeisk konst placerades en hund i målningen som symbol för trofasthet och inte nödvändigtvis för att det var en avbildning av kungens egen hund.

I språket stöter vi på äldre sätt att tänka som inte har övergivit oss, som att tänka med hjärtat. De antika grekerna utgick däremot från magen, vilket finns kvar i tanken på att ha en magkänsla. Så φρόνησις, fronesis, klokhet, bygger på φρόν, som kan betyda mage eller bålen (φρόνησις) och har därför inte med hjärnan att göra.

Vad betyder då allt det här? För det första kan vi fundera kring människans kognitition. För genom att jämföra hur olika kulturer från olika delar har kategoriserat världen kan vi, enligt Ellen, komma till vissa slutsatser om hur människor kognitivt skapar sig en förståelse av världen.

I detta finns det vissa olikheter som till exempel av man delar in den i genus, positivt och negativt. Mycket grundar sig i hur människorna medvetet förändrar sin omgivning. Likväl menar Ellen kan vi se vissa universella saker.

Det finns en tanke om vad som är naturligt och inte och att skilja på det som är mänskligt och det som är utanför oss. Dessutom visar just kategoriserandet på att evolutionärt är människan utvecklad till att se sin miljö på ungefär samma sätt. Skillnaderna och likheterna visar på att människan är utvecklad till en anpassad inlärning utifrån den sociala och biologiska miljön de befinner sig i. Detta betyder att den kulturella inlärningen är öppen, men också villkorad av det samhälle som vi lever i. Genomgående är att den biologiska kunskapen är formad av hur användbara. Det betyder att hur kunskapen om den förändras är beroende av hur de används kulturellt.

Den låg på rygg och jag hjälpte den att komma på fötterna igen. Men den stapplade omkring och snart låg den på rygg igen. Jag kom och tänka på alla skalbaggar som ligger på rygg och funderade på om den var döende. Så tittade jag i luppen. På den kröp ett spindelliknande djur och den verkade söka efter en öppning i skalet. Svagheten, tänkte jag, är upptäckt och nu kommer rovdjuren.

För att avsluta detta finns det ett par reflektioner som kommer till mig. Den biologiska kunskapen som ett samhälle har berättar något om samhället och dess kosmologi. Det betyder att vi kan förstå vissa delar som möjligen inte är uppenbara för alla. Samtidigt som det ställer frågor om samhället i stort.

Låt mig därför ställa frågan om varför vårt samhälle är så upptaget med att begrunda om sädgåsen är en eller två arter? Vilken nytta fyller det om vi nästan enbart på grund av den genetiska konstitutionen kan skilja en art från en annan, medan vi hur vi upplever arterna/arten när vi ser den i naturen, är det närmast omöjligt att kunna skilja på dem. Vad är det användbara i det?

Men jag tror min ingång i frågan är fel. Låt oss fråga oss i stället om det i grunden handlar om hur teknologin förändrar oss?

Till det yttre ser vi inte skillnaden mellan en skogsgås eller en tundragås, men med hjälp av teknologin kan vi upptäcka skillnaderna. Det betyder att teknologin blir drivande för hur vi kategoriserar vår omgivning. Vad gör det med samhället? Förändrar teknologin kosmologin?

För att förklara vad jag menar vill jag peka på två saker som Ellen för fram. Första påståendet är att den lokala kunskapen bygger på en samlad kunskapsinhämtning som har skapat ett system som utgår från de lokala förhållandena. Det är beprövad kunskap.

Det andra påståendet är att om det lokala förs upp på en global nivå så förändrar det kunskapen på en djupare nivå. Det sker små förändringar som för bort det från det lokala, vilket också förändrar förståelsen av det. Det blir generaliserat och förlorar därmed dess lokalitet. Det blir därmed inte längre beprövad erfarenhet. Lägg därtill att om det är teknologin som börjar bli styrande i kategoriseringen då avlägsnar vi oss än mer från det lokala genom att kategoriseringen utgår från andra premisser än vad som styrde innan.

Det här är märkligt då det å ena sidan är styrt av en slags överkultur som har uppstått ur den vetenskapliga metoden. Låt oss kalla den för upplysningen, för att ge den en kategorisering. Å andra sidan har den lämnat det organiska för det digitala. Vad jag menar är att hur kategoriseringen bör ske utgår från en samlad kunskap, men görs den utifrån en digital kategorisering, tas det sinnliga bort för det teknokratiska. Kosmologins omformas utifrån en teknologisk genererad kunskap, avknoppad från en lokalt beprövad kunskap, driven av en vetenskap som inte längre drivs av nyttosyfte utan av andra syften, vilka jag i alla fall inte begriper.

För frågan är vad de fyller för samhälleligt syfte? Det vet inte jag. För att använda en term som min vän J.M. använder, det blir en teknocentrerad kunskapsgenerering snarare än mänskliga behov. Teknologin förändrar då grunden i samhället om kunskap inte längre byggs upp utifrån kategorier formade av människornas kollektiva kunskap utan att det i stället blir algoritmer som blir den ultimata kunskapsskapandet.

För att följa tanken till dess gräns. Låt oss säga att den urbana människan blir allt mer alienerad från naturen genom att hon befinner sig i en lägenhet i stan och den närmaste grönskan är parken utanför. I sociala medier läser hon om ”klimatkatastrofen” och att den biologiska mångfalden hotas. Då kunskapen om ekologi är artificiell i den bemärkelsen att den är inhämtad från digitala källor och inte genom att röra sig ute i naturen, samt formad av algoritmer som utgår från hur hon kategoriseras och identifierar sig själv blir förfrämligandet från naturen allt större och inträdet i den artificiella världen allt större. Om då kunskapen om naturen skapas tekniskt snarare än organiskt genom ett uppbyggande av kunskap genom iakttagande, är det inte konstigt att tankar om att människan är ett hot för naturen. Det vill säga att hon ses som något som inte är en del av naturen utan som något onaturligt.

Detta bildar en synnerligen destruktiv återkopplingseffekt om kosmologin och grunden till hur vi uppfattar varat snarare bygger på teknikgenererad kunskap.

Så avslutningsvis måste vi återgå till fältbiologernas credo, leriga stövlar. Vi måste röra oss ute i naturen och uppleva den. Det artificiella kunskapsinhämtandet med begrepp som biologisk mångfald riskerar det som vi mest av allt vill undvika, nämligen förlusten av ett förhållande till naturen. Och det mest ironiska är att då har tekniken lett oss totalt vilse.

Referenser:

Ellen, R. (2003). Variation and Uniformity in the Construction of Biological Knowledge Across Cultures. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_3

På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till

Så hör jag ett fågelkvitter som jag sällan hör och där ser jag domherrarna, de tjocka röda finkarna. På engelska heter de bullfinch, alltså tjurfink, och det är träffande. Jag står och ser dem klättra i vårtbjörken och äta frön i hängena. Försök att fota dem med min mobil går inte alls.

Jag fortsätter längs med svämlövskogen. Det torra året har gjort att något vatten har jag inte sett där i år. En klibbal fångar min uppmärksamhet. Tre hål i stammen visar på hackspettens närvaro. Där kan nu andra småfåglar häcka som inte själva klarar av att göra hål i stammen. På så sätt är hackspetten viktig för andra arter.

Små bygghål av hackspettar som sedan kan användas av andra fåglar som inte själva kan bygga bon i stammarna.

Infallet att gå in bland klibbalen kommer över mig, så jag går ned från stigen och tar mig in i det skiktade skogspartiet. Där står höga klibbalar där bäcken flyter fram under blötare år än årets och ungträd och nedbrutna träd. Marken sviktar något där jag går.

Återigen fångar kvitter min uppmärksamhet och jag ser kungsfåglar röra sig i grenverket. Jag kikar på en som tycktes lite annorlunda. Är det brandkronad kungsfågel? Då tror jag att jag bara skulle iaktta färgen på huvudstrecket. Senare träffar jag en fågelskådare som visar på andra delar som är lättare att använda för artskillnad.

Nu befinner jag mig vid ”hallen” och kommer till den brant som skiljer hagen i söder och svämlövskogen.

[Hall]: (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klippa med brant o. jämn sida; brant (o. jämn) bärgsida, bärgstup; förr stundom: (brant) bärg o. d[.] SAOB

Sandstenshällen berättar om kambrium och jag kom att tänka på det jag hade skrivit tidigare under dagen. Då skrev jag om värden och att den vetenskapliga metoden kan finna värden i naturen, vilka kan bli normerande, se Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Jag är missnöjd med formuleringen och synen här på lavarna på hällen och den kambriska sandstenen uppvisar på otaliga förändringar som har skett. Geologerna räknar med fem massutdöende, varav den sista var dinosaurierna. Den döden öppnade upp för däggdjuren. Numera pratar man om ett sjätte och menar att det beror på människan. Kanske är det så? Mycket tyder på det. Likväl inställer sig frågan om det går att tala om värden och vad det egentligen innebär?

Jag vill förtydliga att tanken på värden utgår från de relationer som uppstår i och med närvaron och verkan av olika organismer, som exemplet med hackspetten. Dess beteende att göra hål i stammar, vilket den bara använder en gång, ger andra arter och organismer möjligheter till förökning. Men för att hackspetten ska kunna göra det krävs det viss mat, vissa trädslag och så vidare. Det skapar ett system av olika delar som möjliggör och hindrar. Det är relationerna som framträder i systemet som är värdefulla och människorna kan genom sin nyfikenhet och kunskap möjliggöra dess fortsatta existens. Det är värdefullt.

Så värdet uppstår i relationerna och för att tänka det krävs en kosmologi som formar koncept som kan kategorisera systemets konstitution. Jag uttrycker mig abstrakt och vill nu göra det konkretare.

Låt mig börja med ett exempel på när koncepten inte är tydliga i kosmologin.

Idag började jag läsa boken Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer (Al-Khalili & McFadden, 2017). Den handlar om hur fysiken och biologin kan föras ihop. För mig är den ytterst svår. I inledningen återkommer också författarna till att de ger exempel som ”intuitivt” fungerar populärvetenskapligt, men att i grunden är kvantmekaniken ”kontraintuitiv”.

I den här boken försöker vi ge intuitiva analogier för att förklara kvantfenomenet, där det är möjligt, men i själva verket är kvantmekaniken helt och hållet kontraintuitiv. I försöken att förklara riskerar man att överförenkla. (Al-Khalili & McFadden, 2017:24, fotnoten.)

I dessa analogier översätter de ett matematiskt tänkande till bilder som den som inte kan det matematiska språket kan begripa. Vad vi ser är således ett försök att begripliggöra materians grundstenar för att se hur det hör ihop i ett system som gör det möjligt för oss att förstå. Det är ett försök att beskriva hur allt är ordnat och hör ihop, det vill säga en kosmologi. Märk väl att föreställningarna för att förstå är översatta till att passa in i den vardagligare världsbilden som en utbildad person har.

Jag går vidare i svämlövskogen. Ungträden växer för tätt så jag går upp för branten och kommer in i hagen. Där står nedbrutna tallar. Komockor torkar i gräset.

Utanför hagen går jag åter ned i hallen. En rovfågel får mig att fortsätta längs branten. Fågeln flyger bort, men en djurstig som löper ned för slänten lockar mig att gå upp i bokskogen.

Efter kaffet nu på morgonen lade jag undan boken om kvantbiologi och vände mig till kosmologin i stället. Jag läste The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide (Dove et al., 2003). I den beskriver antropologen Michael R. Dove med andra hur koncept inom kulturer påverkas av andra kulturer. De är inte alls så intakta och monolitiska som många har velat påstå.

Ett intressant exempel de nämner är hur zapoteksamhällen i Sierra Juarez i Oaxaca, Mexico, har prisats för sitt kulturella sätt att bedriva skogsbruk. Men när man började undersöka deras kunskap visade det sig att de hade lärt sig det av skogsföretag. När skogsbolag kom till området började många arbeta för dem. Där lärde de sig saker som de tog tillbaka till sina egna samhällen och förändrade det traditionella svedjebruket.

Huvudtesen i kapitlet är att koncept finns i samhällen och de färdas mellan olika samhällen. De uppstår inte automatiskt utan de tas emot och upptas i gemenskapen. Sedan omformas de för att fungera lokalt. Det viktiga är, skriver de, att koncepten kan sammanlänkas med idéer som redan finns i samhället.

Environmental concepts do not travel independently from one place to another and impose themselves on agency-less people. Rather, the concepts of one part of the global community get appropriated, transformed, and contested by specific local actors when they move to another part /…/. Transformation of concepts is made both possible by this movement and also necessary: concepts become powerful in a new setting only if they can be integrated into it, at the same time as a part of their power derives from continued identification with their prior setting. (Dove et al., 2003:20, referenser borttagna)

Just detta finner jag så viktigt. Idéer rör sig, fångas upp eller förkastas. För att de ska bli en del av samhällets kollektiva kunskap måste de kunna harmoniera med kosmologin för att då kan de bli en del av helheten. Teorierna som framträder i arbetet med att vetenskapligt utröna hur världen fungerar måste finna grogrund i kulturen.

Ett exempel på när idéer inte fungerar med kosmologin är just kvantmekaniken som, skriver Al-Khalili och McFadden, är över hundra år, men fortfarande anses den vara ”förbryllande” och analogier krävs för att göra den begriplig för allmänheten. Det är ironiskt då kvantmekaniken är grunden i kosmos.

I bokdungen ovanför slänten försvinner det mesta av buskar och ungträd. Bland löven fortsätter djurstigen. Spåren är otydligare här då löven täcker över den. Det är små skillnader som visar på att här har djur gått.

Jag kommer ned till vägen och går in i den västra delen. Här sluttar slänten svagt. Jag är på väg till grävlingsgrytet för att se hur det ser ut. Det var ett tag sedan jag var där senast.

Här har träd fallet och tre stycken ligger på varandra. På undersidan av stammen växer tickor.

Snart är jag uppe vid grävlingsgrytet och det börjar bli dags att avsluta inlägget. Dessutom börjar jag komma till ett avslut till inledningen inför de idéer som jag kommer att fortsätta med. De kommer att handla om kosmologier, om olika föreställningar och hur de relaterar till varandra utifrån synen på ekosystem. Även om jag har återkommande har nämnt detta har jag varit utförligare (på mitt sätt i följande inlägg: Ska ekologerna alltid få sista ordet?, Nej, jag är ingen schaman, Står vår kultur i vägen för kunskap?, samt Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Innan jag avslutar vill jag citera vad författarna skriver om hur miljörörelsen har lyft fram urbefolkningar och hur de har blivit symboler alternativ till syn på miljön. Förespråkare för fram hur de genom sin kosmologi och beteende har stått som väktare av naturen. Den västerländska vetenskapen har setts som dess motsatts. Den västerländska vetenskapen har i stället objektifierat naturen för att kunna manipulera den.

A prominent feature of global environmentalism since the 1970s has been the discourse of indigenous environmentalism, in which indigenous peoples are portrayed as protecting nature due to their cosmology. In this same discourse, Western science is often posed as a polar opposite to indigenous knowledge, objectifying nature in order to manipulate it. (Dove et al., 2003:30)

Den dikotomin stämmer inte.

I texten gav jag exemplet från zapoteksamhällena, men de visar många fler exempel, hur alla vi fångar upp idéer och kunskap, som vi sedan förändrar för att passa in i våra föreställningar och kosmologier. Ett exempel de nämner är hur trakten norr och New York presenteras som orörd, vilket inte alls stämmer, men som framhålls av intressenter.

As a strategic response to resistance to environmental initiatives among local residents, the environmental community has elevated local people to a central place in this imagined landscape. But even as some local concerns such as jobs and property rights have been added to the environmentalist agenda, others – including questions of absentee land ownership and loss of local political control – have been sidestepped. These latter concerns are missing, thus, from recent proposals for creating ‘‘healthy communities’’, which focus on ecotourism and, increasingly, heritage tourism. Dove et al., 2003:30)

När jag kommer upp till grävlingsgrytet tycks det övergivet. Så hittar jag några ingångar som tycks vara använda. Efter regnet har spåren försvunnit. Jag böjer mig ned, placerar mina knän på den fuktiga marken och tittar noggrannare. Då ser jag tassavtrycken ned i gången in till grytet.

Jag reser mig upp och går tillbaka ned till svämlövskogen. Egentligen har jag tänkt att gå längre, men det börjar regna och jag har inga regnkläder. I stället vänder jag hemåt.

Referenser:

Dove, M.R. et al. (2003). The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_2

Al-Khalili, Jim & McFadden, Johnjoe (2017). Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer. [Lidingö]: Fri tanke förlag

Nej, jag är ingen schaman

Det var en het dag. Jag och Maggie gick längs med en timmerväg genom ett bestånd granar som hade vuxit någon meter. Det fanns ingen skugga. På kalhyggen är det varmare än i den omkringliggande skogen och det märkte jag av denna dag. Mina vattenflaskor blev allt lättare och det var långt kvar till Höör där vi kunde fylla på. Vi hade gått Skåneleden från Hässleholm och skulle den dagen anlända till Höör. Ännu var det någon mil kvar.

Även om jag har vandrat mycket och vet att jag klarar av bra mycket mer än vad jag upplever, så börjar tankarna komma. Oron sprider sig i kroppen. Värmen tryckte, fantasierna kom och de var kopplade till indianerna i Nordamerika och deras shamaner som kunde resa i andevärlden.

Jag har alltid varit lockad av deras andliga syn på världen och försökt anamma och applicera den när jag har varit ute på långvandringar. Vandringarna har då blivit tillfällen för andlig utveckling och där jag har kunnat inhämta kunskap om tillvaron som jag inte har förmått i den vanliga världen. Vandringarna var en slags allvarlig lek för att nå kunskap.

För att förstå vad jag menar med det tänker vi oss barn som leker affär. Alla vet att man inte handlar, men vi agerar som om vi gör det. Det är också ett sätt att socialiseras in i en värld av regler och normer. När vi leker affär får jag inte bara ta något från barnet, utan jag måste betala med det, men med låtsas pengar. Det är så vi lär oss hur vår värld fungerar. Eftersom vi faktiskt lär oss hur världen fungerar genom leken är den allvarligare än vad vi tänker oss.

För att återknyta detta till vandringen så lekte jag schaman. Men det finns ett problem. Barnet som leker affär socialiseras in i den kultur som hon lever i. Men jag, som lekte schaman som gör en anderesa, hade tagit på mig en kulturyttring, med allt vad som är behäftat med det, och överfört det i ett sammanhang som ytterst ytligt var kopplat timmervägen norr om Höör. Likväl trodde jag på det jag gjorde. Men så kom jag till insikten att det var absurt vad jag höll på med.

I värmen och bristen på vatten kom jag plötsligt till insikt att hela tankemenageriet som jag upprätthöll inte var mitt. Jag lekte schaman i en kultur som inte har schamaner.

Den enda kunskapen som jag hade till mitt förfogande var det jag hade läst i de antropologiska verken och framför allt i antropologen Michael Harners bok Schamanens väg: en vägledning till kraft och helande (1989). Den är en nyandlig bok, där han menar sig ha tagit kunskap från olika folkslag och gjort ett mischmasch av. Eller för att vara lite schysstare; han menade sig ta delar ur alla dessa kulturen och menar sig ha funnit en kärna eller en essens av vad schamanism var. För andligt öppna som mig var det perfekt! Och jag läste den som 17:åring och blev helt till mig!

Men nu gick jag där i den vibrerande hettan och kom jag på hur mycket de tankarna hade genomsyrat hur jag uppfattade naturen omkring mig. Dessa tankar hade format och inramat det jag upplevde i en slags kosmologi formad av det jag hade läst mig till (Meskin, 2002). Mer om vad jag menar med ”läst” kommer, men först måste jag gå en omväg.

För här måste jag stanna upp lite för att gå igenom vad jag menar. För jag vill använda erfarenheten på timmervägen som grund för det jag vill diskutera i framtida inlägg.

Som jag skrev i förra inlägget Ska ekologerna alltid få sista ordet? vill jag jämföra olika kulturers syn på miljö. Egentligen vill jag inte gå in i det för djupt i hur vi uppfattar verkligheten omkring oss, men jag kommer inte förbi den teoretiska biten, då utan den grunden blir min utgångspunkt obegriplig. Den kommer också att tydliggöra det samtal som jag och Lars Lundqvist för om vad vetenskapen kan säga och hur det förhåller sig till de värden som vi har i ett samhälle.

Först och främst är utgångspunkten att vi alla lever i en socialt konstruerad värld. Det betyder att det som vi upplever omkring oss formas av ett mönster som vi har lärt oss att se sedan vi föddes och började socialiseras in i samhället/kulturen vi lever i. Det är i från kulturen som vi får ett värdesystem.

För att förklara vad jag menar hänvisar jag till av de grundläggande böckerna i diskussionen kring social konstruktion. Den är skriven av sociologerna Peter L. Berger och Thomas Luckmann och heter The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge (2011 [1966]). I boken skriver de om hur en individ formas in i ett samhälle och hur den formningen blir hennes verklighet.

Premissen, menar de, är att människodjuret skiljer sig från andra djur då det föds underutvecklat. Det som skiljer oss från andra djur är hur länge som vi är hjälplösa. Det beror på att vi måste lära oss så mycket innan vi kan fungera socialt.

Det gör avkommorna ytterst sårbara, men som art är människan oerhört anpassningsbar till nya miljöer.

Vi har en inneboende öppenhet för världen vi föds in i, men ju äldre vi blir ju inneslutna blir vi i det som vi är vana vid. På ett sätt kan vi säga att vi konstrueras av det sociala. Det skapar ett system av kunskap som vi lever i; det berättar för oss hur vi bör förstå världen. Det är också i det olika kunskapssystemen som det kan uppstå konflikter med andra kulturer.

Begreppet kunskapssystem har jag fått från filosofen Bernard Williams som använder det i essän ”XIV – The truth in relativism” (1974). I den diskuterar han vad relativism är och hur vi ska förstå det.

I det här sammanhanget bygger det på hur ett samhälles kunskap ska värderas i relation till ett annat samhälles kunskap. Kan relativism existera? Alltså kan man påstå att två verklighetsuppfattningar, sanningsanspråk, är riktiga trots att de är oförenliga?

För honom kan det uppstå om det finns en underdeterminerad kunskapsnivå, det vill säga att man vet inte tillräckligt mycket för att kunna fälla ett avgörande. Är informationen tillräcklig är det ingen mening att fortsätta diskussionen. Ett kunskapssystem kan därför ha fel.

Så ett kunskapssystem som påstår att jorden är 6000 år gammal för att det står så i en skrift som de betraktar som helig har fel. Det finns tillräckligt med observationer för att vederlägga påståendet.

För Williams finns det i grunden ingen relativism om vi ser det som ett kunskapstekniskt problem. Har vi tillräckligt med fakta, så är diskussionen löst.

Som alla filosofer utgår han från en teoretisk scenario. Själva är vi djupt insyltade i de sociala konstruktionerna och ofta bryr vi oss inte om hur mycket fakta som ligger på bordet. Vår kunskap är viktigare, trots att den kan motbevisas.

Här uppstår det dock ett problem som redan Galileo berörde i brevet till storhertiginnan som jag nämnde i Vad krävs av en fjortonåring?. Galileo menar att mycket av kritiken mot Kopernicus berodde på att den senare hade skrivit på matematikens språk och det begrep inte hans vedersakare. Vad jag menar är att hur vi förstår världen, utifrån vetenskap eller pseudovetenskap kommer från det lästa och för att kunna läsa det krävs ämnesspecifik kunskap. Har vi inte den kan vi hänfalla åt åsikter och detta får företräde framför kunskapen, se En miljö bara för människan?.

Det intressanta i detta är att ju mer vi läser, ju mer formar vi vår världsbild av det vi läser. Filosofen Jacob Meskin menar i ”Textual reasoning, modernity, and the limits of history” (2002) att vår läsning formar vår verklighetsuppfattning. Så hur vi uppfattar världen är allt mer textkonstruerad.

This dimension refer to the way in which traditional reading practices tend, over time, to locate individuals in ever more textually shaped, or textually constituted worlds. (Meskin, 2002, s. 167).

Tittar Maggie på molnen eller vattenytan?

Det är här jag vill återgå till den heta dagen i juni då jag och Maggie gick på timmervägen.

En bok som jag hade läst som 16:åring som handlade om schamaner, Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande (Harner, 1989) hade gjort så stort intryck på mig att jag som 45:åring fortfarande påverkades av den. Men där och då upptäckte jag att jag i grunden var förvirrad och konfys.

Ordet konfys använder jag här i dess ursprungliga betydelse som kommer från latinets confundo, att blanda samman två vätskor som är oförenliga. På samma sätt hade jag försökt att anamma ett kunskapssystem, det så kallade schamanistiska, i det samhälle som jag levde i, vilket baserade sig på helt andra grunder. Dessutom, för att följa Williams regel, gjorde jag fel då jag använde mig av ett kunskapssystem som inte var anpassat till min sociala miljö samtidigt som det fanns observationer som gjorde att det jag försökte uppnå något som inte var förenligt med faktan på bordet.

Det var ett uppvaknande som skedde där på timmervägen. Eller för att uttrycka mig metaforiskt utifrån Meskin: Jag lyfte mina ögon från boken jag läste och upptäckte att jag hade befunnit mig i en sagovärld. Texten som jag hade haft inför mina ögon var fel.

I de fortsatta inläggen kommer jag att återkomma till begrepp som kunskapssystem och hur de kan komma i konflikt med det som vetenskapliga discipliner finner. För i slutändan, även om vi ständigt lever i en socialt konstruerad värld, så kan vi undersöka den disciplinerat genom metoder. I detta bör vi också erkänna att det i kunskapssystemet finns värderingar och dessa är formade utifrån systemet som man befinner sig i.

Vad jag personligen söker är värderingar som finns inneboende i varat och vars betydelse vi endast kan ana. De tankarna har jag från andra böcker. Vi får se om även de bör förkastas eller förändras?

Referenser:
Berger, L. Peter, och Luckmann, Thomas (2011 (1966)) The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Open Road Integrated Media: New York

Harner, Michael (1989). Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande. Göteborg: Korpen

Meskin, Jacob (2002). Textual reasoning, modernity, and the limits of history. Ss. 162–174. Från Ochs, Peter & Levene, Nancy (red.) (2002). Textual reasonings: Jewish philosophy and text study at the end of the twentieth century. London: SCM Press

Williams, Bernard (1974) ”XIV – The truth in relativism”, Proceedings of the Aristotelian Society New Series, Vol. 75 (1974 – 1975), Ss. 215-228. http://www.jstor.org/stable/4544875

Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Tack för kommentar. Den uppskattas. Apropå en annan diskussion här i kommentarsfältet så vill jag minnas att du lät din…