Etikett: Samhälle

Problemet med minoriteter

Det var kaos. Vi var vid Fulufjället. Vi gick längs med stigen bland alla andra som skulle se Njupeskär. Till skillnad från de flesta skulle vi även ge oss upp på fjället och vandra där i några dagar. Trängseln på stigen tröttade. Det började bli varmt. Folk genade ned för branten i stället för att ta trapporna.

Väl nere fick jag se några forsärlor. Jag log och ville peka ut dem för de omkringstående, men de tycktes bara vilja ta sina selfies, bocka av besöket och dra vidare. Att komma upp på fjället och komma bort från massan var skönt.

Att jag tänker så är problematiskt av många orsaker.

Under julledigheten har jag ägnat betydande del åt att läsa verket Conservation science: balancing the needs of people and nature (Kareiva & Marvier, 2011). Jag rekommenderar den verkligen. Den väckte många frågor, viss bedrövelse och en del optimism. För den som vill läsa en kort introduktion till deras kärnbudskap rekommenderar jag artikeln Conservation for the people (Kareiva & Marvier, 2007). i Scientific American.

Min blogg har sedan starten knutit an till ett av budskapen med boken, vilket är att vi kan inte tro att vi kan se oss människor som något som står utanför naturen. Ett av problemen med att vi separerar människor från naturen är att vi inte ser oss som delaktiga. Om naturen är något som finns där borta får vi ingen relation med den.

På många sätt är det en minoritet som bryr sig om naturen (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008). De flesta tar den för givet och njuter av att strosa runt ett varv i parken eller det lokala skogsområdet. De åker till platser som Njupeskär för att ta en selfie och åker vidare. En annan del i detta är att majoriteten av dem jag ser är liksom jag etniska svenskar. Efter covid har jag dock stött på allt fler svenskar av utomeuropeiskt ursprung. Det glädjer mig. Ju fler som upptäcker naturen ju fler kommer att bry sig.

Som jag skrev ovan var jag nöjd med att vi kunde vara nästintill ensamma på fjället och att det är ett problem. I artikeln The impact of nature experience on willingness to support conservation (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) visar författarna att det är just en minoritet, en ”elit”, som ägnar sig åt att campa. De har relativt gott ställt och är även villiga att spendera pengar på bevarandet av miljön. Skälet, menar de, är att de skapar sig en relation med naturen då de tältar och vandrar i terrängen. De är också villiga att åka långt och genomgå strapatser för att få den där innerliga upplevelsen.

Ensam i skidspåret Blokkhus, Brandbu.

Denna tanke slog mig också när vi var i Norge. Vår tvåhjulsdrivna bil klarade knappt upp att ta sig upp till backen där skidspåren på bilden är. De bilar jag såg där på toppen var fyrhjulsdrivna och dyra.

Varför är då detta ett problem? Egentligen tycker jag ju det är skönt att i lugn och ro skida i min takt. Det är tyst och fridfullt. Jo, för utan relationen tenderar människor att bry sig mindre (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) och detta kommer att bli ett problem. I det här exemplet är det frågan om skattepengar ska fördelas på att spåra, men det finns större frågor.

Hitintills är den bevarade marken, enligt Kareiva och Marvier (2011), koncentrerad till relativt onyttig mark som höjder och otillgängliga platser. Man har valt att skydda mark som har varit till övers. Resten har brukats. Detta har varit ett problem eftersom den biologiska mångfalden är högre i de bördiga områdena och lägre på den skyddade marken. De skriver ur ett globalt perspektiv, men jag har svårt att tro att det skiljer sig från Sverige.

Det finns även andra påträngande problem och det är att befolkningen på jorden stiger. Trycket på marken kommer därför att öka. Detta medför problem ur bevarandebiologins perspektiv eftersom frågor kring skyddad mark förmodligen kommer att bli intensivare. Är det värt att skydda mark som egentligen kunde brukas på ett kommersiellt sätt? Ja, om det finns turister som är villiga att besöka platserna och bringa inkomster till dem som bor där, som har försakat något annat.

Urbaniseringen har gjort att många har lämnat landsbygden, vilket har gjort att brukningstrycket på många platser har blivit mindre. Åkrar har växt igen. Fast om vi ska handla lokalare kanske det bördiga som lagts i träda genom att det övergavs återigen bli värdefullt och kanske för värdefullt för att man ska anse det vara värt att överlämna till den biologiska mångfalden?

Kärnfrågan blir då att om det endast finns en minoritet som är villiga att betala för att lämna staden och ge sig av ut i naturen, som uppskattar mångfalden snarare än att bara vara där i några timmar med en musikanläggning och grilla, kommer det bli svårt att hävda hur viktig prioriteringen är. Kommer skogsindustrin att göra både frivilliga och påtvingade avsättningar av värdefull mark?

Vid Tommarpsån

Vad Kareiva och Marvier skriver i Conservation science: balancing the needs of people and nature (2011) är att bevarandebiologin hela tiden måste utgå ifrån människors behov för att ur det skapa intresset och förståelsen för värdet av naturen. Kan människor leva på platserna som blir naturreservat i stället för att skogen brukas för industrin?

Kanske borde mer jakt uppmuntras då det skapar en relation till naturen som inte främst handlar om att skjuta och döda? Även sportfisket borde uppmuntras än mer. De senare är en stor och viktig grupp för återställandet av älvarna, se till exempel Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig.

Många frågor har väckts under läsningen, som till exempel vad och varför geografiska områden bör bevaras? Vad är det vi vill uppnå? Är det vackra och inspirerande områden? Är det en viss biotop eller en eller flera arter?

Vad det hela kokar ned till är att vi kan inte ta människan ur ekvationen och framför allt kan inte politiska beslut fattas utan att de förankras lokalt. Det gäller i Kenya lika mycket som i Sverige.

Jag har haft många föreställningar om vad vi borde göra. Men jag har gått från övertygad till eftertänksam. Vad är det mer specifikt som vi vill uppnå? För bara för att den biologiska mångfalden bör prioriteras innebär det inte att varje liten plätt bör bevaras. Det finns till och med indikationer, skriver Kareiva och Marvier, att ett område som har rik mångfald ändå inte bör prioriteras eftersom arterna i stort finns på andra platser, medan andra platser har en mindre mängd arter men innehåller en viss fauna som vi bör prioritera.

Så avslutningsvis: Vilka är det som bör fatta besluten? Är det biologer, allmänheten eller politiker? De som bor nära eller bör de som bor långt borta vara de som bestämmer? Hur bör besluten fattas? Detta är frågor som jag kommer att återkomma till under året.

Efter jag hade publicerat detta kom jag att tänka på det underbara inlägget av Hans på Liv i fri luft där han berättar om en resa han gjorde i sin ungdom till ishavet för att skåda fågel och se vitval. Ännu har jag inte nått den hängivelsen till naturen, men jag tror det är ditåt vi alla borde sikta. Läs Nostalgica # 4: Varanger tur och retur.

Tidigare har jag berört turismen i inlägg som Turister bringar välsignelse och förbannelse.

Jag har berört problemet med dåligt förankrade beslut med exemplet om tjuvjakt i Sverige i inlägg som Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Referenser:

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2007). ”Conservation for the people”. Scientific American. October: ss. 50–57.

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2011). Conservation science: balancing the needs of people and nature . Greenwood Village, Colo.: Roberts and Co.

Sportfiskarna (2023). Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig. Sportfiskarna: Sverige sportfiskare och fiskevårdsförbund. Publicerat 231117 (hämtat 240103)

Zaradic PA, Pergams ORW, Kareiva P (2009). ”The Impact of Nature Experience on Willingness to Support Conservation”. PLoS ONE 4(10): e7367. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0007367

En julhälsning från förvilda Sverige!

Jag ska berätta en hemlighet, säger jag till mina religionselever när jag introducerar världsreligionerna. Vi ska alla dö!

Jag brukar visa dem en bild på en ring och igenom den går det en pil. Det representerar två sätt att se på tiden, den cykliska och den linjära. Den cykliska benämner jag mytos och den linjära logos. Tankarna kommer från antikens Grekland där μῦθος (mythos) och λόγος (logos) representerade två sätt att definiera kunskap.

Kommentaren till bilden för att hjälpa mig att komma ihåg vad jag ska säga lyder: Tiden upphör inte. Men samtidigt vet vi att den liknar det som har varit. Människor föds och dör. Men samhället tycks bestå. Det betyder att samhället är ett kosmos, en världsordning.

Myten är berättelsen som skapar mening. Det kan inte logiken göra. Däremot kan logiken bidra till myten. Eftersom den cykliska tiden (μῦθος) står för det som tycks vara oföränderligt kommer de föreställningarna som är förknippade med myten till slut att bli ohållbara. Då sker paradigmskiften. Logos tågar obönhörligt framåt, även om många vill inte erkänna förändringen.

Jag kom att tänka på detta under läsningen av Discordant harmonies: A new ecology for the twenty-first century (Botkin, 1990). Biologen Daniel B. Botkin går igenom de myter och föreställningar som ligger till grund för hur vi förstår miljön omkring oss. Han pekar på metaforer som maskinen, gudomlig ordning och så vidare som även om vi inte vet om det ändå påverkar vår förståelse.

Skillnaden mellan det mytiska och det logiska tänkandet är att det senare kan man testa. Problemet inom ekologin, skriver Botkin, är att den samlade kunskapen inte rymmer tillräckliga tidsrymder för att kunna ge oss tillräcklig kunskap. Det är därför vi använder metaforerna, fast vi tenderar att glömma bort att de i grunden är heuristiska hjälpmedel för att göra världen begriplig.

Det finns dock viss information som kan ge oss den saknade kunskapen och det är pollen ansamlingar som ligger på botten av sjöar. Den äldsta pollen ligger lägst och den yngsta överst. Forskaren kör ner ett rör i sedimenten och fryser sedan ned innehållet, vilket sedan gås igenom.

Här ska jag inte gå igenom de olika fynden, utan snarare peka på att pollen visar på stora förändringar. Naturen är inte en maskin som fungerar efter mekaniska föreställningar. Så som det ser ut nu har det inte alltid gjort.

Blåhammaren i Jämtland

För 14000 år sedan var Sverige täckt av is. För cirka 9000 år sedan hade den smält och på de isfria områdena uppstod med tiden ett tundralandskap som på bilden ovan. Växtlighet och djur började etablera sig och en ekologi uppstod. Människorna följde djuren och på så sätt var även de med och formade ekologin i Sverige från början.

Även om naturen inte är en maskin så finns det processer som ständigt är där. Pilen som ständigt rör sig framåt men som inte når målet. Den eviga förändringen som gör att myten till slut måste ändras. Detta är fakta och ändå föredrar vi att tro på myten, det som vi är vana vid, tron att cykeln är oföränderlig.

Just denna oföränderlighet gör att vi reagerar och ger mening åt det ovanliga. Å ena sidan uppskattar vi det ovanliga. Å andra sidan skrämmer det oss. Förr talade vi om omen. Som fågelskådare reagerar jag framför allt på det ovanliga. Rödhakens närvaro konstaterar jag, men när jag i norr får se blåhakar blir jag exalterad. I gästinlägget Re-wilding del 2: Om hur värderingar av det ovanliga lurar oss skriver Lars Lundqvist om just detta och menar att vi upphöjer det exotiska över det vanliga.

Från Ekoparken Raslången

Botkin skriver om sjölandskapet i norra Minnesota där folk gillar att paddla kanot. De vill bevara, skriver han, men vad är det de vill bevara? Tundran som var där? Nej, svarar han, det är föreställningen om att vara pälsjägaren eller indianen som rörde sig i landskapet för några hundra år sedan. Det är känslan av att befinna sig i vildmarken. Här vill jag tillägga, att de vill bevara föreställningen om att tiden står still.

På många sätt lever vi i en avförtrollad, eller avmytifierad, värld. Det var sociologen Max Weber som myntade begreppet när han begrundade det modernistiska samhället som växte fram vid det förra sekelskiftet. Till trots vad jag har skrivit tidigare tror jag att det förtrollade samhället är viktigt, ja nödvändigt för vår plats på jorden. Mytens kunskap är en annan. Det är det ärvda som sammankopplas med våra erfarenheter och ändå är förändringen konstant.

Det är i den mytiska världen som vi kan ge mening och det är där som vår och andras existens kan få ett värde. Tanken att det är en frälsare som kommer nu när dagarna blir längre pekar på hur värdefulla våra och andras liv är. Vi är inte bortglömda på en planet i en obetydlig galax. Vi har betydelse. Och även om vi lever i en föränderlig värld, så tycks den oss så bestående och värdefull.

Och även här finns myten till hjälp för att förstå. Enligt myten föddes vi i Edens lustgård. Allt tycktes oss för evigt. Men så åt vi av den förbjudna frukten, fick kunskap och då mötte vi den linjära tiden. Men. och det här visar hur den cykliska tiden består, Gud lämnade oss inte. Våra liv har mening, i alla fall enligt myten.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land

Du måste se Leif G.W. och vargen, sade eleven till mig. Jag dröjde. Tiden fanns inte till, men igår efter julavslutningen på skolan lade jag mig i soffan med en kopp te och såg de två avsnitten. Några saker förblev i mina tankar och den jag framför allt begrundade var just detta ständiga upprepande kring konflikten mellan stad och land.

Det är en inramning av människans relation till vargen som gör att den snarare blir en symbol för den diskussion som pågår i Sverige mellan olika samhällsgrupper än att prata om vilt- och rovdjurförvaltning i Sverige.

Snarare tror jag att vi i stället borde utgå från viltet och hur det rör sig i landskapet. Det leder till en förståelse för det ekologiska snarare än det antropologiska. I ekologin ingår människor genom att vi sätter premisserna som organismerna har att utgå ifrån.

Tiveden

Det är genom hur vi formar av landskapet som vissa arter trivs och andra minskar. I artikeln ”Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization” (Bluhm et al., 2023) påpekar författarna att ofta koncentrerar vi oss på rovdjuren, men vi glömmer bort att det är växtätarna som är drivande i de ekologiska processerna. De skapar förutsättningarna för rovdjuren och asätarna, påverkar hur bränder beter sig, hur vegetationscykler och så vidare.

I artikeln ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent” (Ausilio et al., 2021) undersökte författarna vilken påverkan som vargen har på växtligheten genom att deras närvaro får växtätare och att röra på sig.

Utgångspunkten är de numera kritiserade slutsatserna från Yellowstone där forskare menade att vargens närvaro gjorde att wapitihjortar rörde på sig mer. Det i sin tur medförde att de inte kunde beta ned aspen lika mycket som förr. Därför började aspen växa vid strandbankarna vilket påverkade floden och gjorde att bävern kom tillbaka. (Se Nog fan tänker vi inte som ett berg.)

Författarna till ovan artikel undersökte svenska förhållanden och kom fram till att skadorna på skogen inte blev mindre på grund av vargens närvaro. Snarare var det så att mängden älg var större i vargreviren, vilket gjorde att skogsskadorna inte minskade. Det som påverkade älgens beteende var istället skogsvägar och andra tecken på mänsklig närvaro, vilket gjorde att de drog sig längre in i skogarna. Vargen följer älgen.

Älgskalle

I grunden menar jag att det finns andra perspektiv på frågan och det är frågan hur vi ser på naturen. Varför utgår vi från vargen och rovdjuren, när det snarare handlar om mängden bytesdjur? Eftersom det finns väldigt mycket bytesdjur i Sverige, från vildsvin till älg är det naturligt att varg och andra rovdjur trivs i den svenska naturen.

Låt oss kort fundera över den svenska naturen genom att begrunda de brukades skogarna. De är numera mörkare och till exempel blåbären kräver ljus, vilket gör att på många ställen i Skandinavien minskar blåbären. Blåbären i sin tur är en nyckelart för väldigt många arter, inte bara för hjortdjuren. (Eldegard et al., 2019). Det andra som påverkar är att skogarna har kortare omloppstid, vilket gör att vissa arter inte får chansen. Allt detta påverkar växtätare som hjortdjur. De kan till exempel koncentreras i vissa geografiska områden, snarare än att de fördelar sig över större ytor. (Se t.ex. Wallgren, 2022).

Älgen, till exempel, genom sin storlek och sin stora mun har förmågan att leva på näringsfattigare tallskott (Spitzer et al., 2021), medan andra hjortdjur inriktar sig på gräs, blåbär och lingon och annan näringsrika lågbuskar inom odonsläktet.

Rådjuret är en annan intressant illustration då det är ett relativt krävande hjortdjur som inriktar sig på lättsmälta örter (Bjärvall, 2010). Denna nisch har gjort att de gärna söker sig till villaträdgårdar. Eftersom rådjuret är ett annat av vargens byten finns det exempel på när den tar rådjur nära människor.

Om vi ser till vilttillgången i Sverige ser vi att genom att förändra förvaltningen har det uppstått stora populationer. (Se till exempel Bestämmer jägarna för mycket?) Om vi ser i ett perspektiv på några hundra år har vi inte tidigare haft så stora mängder vilt och det till lycka för de flesta. Det leder till att rovdjuren också ökar och de följer även viltet.

Framför allt under det senaste seklet har vi ändrat hur vi ser på naturen och vårt ansvar för den. Vi är trevande. Kunskapen om ekologi är ny. Låt oss därför inte fastna för vissa perspektiv utan låt oss undersöka olika möjliga synvinklar. Är program som Leif G.W. och vargen bästa vägen? Det är ganska ytligt och befäster det redan sagda. Men som samtalsinledare fungerar det i alla fall. Låt oss fortsätta på djupet. För det krävs det inte bara prövning av olika perspektiv utan också att man tar del av kunskapen som forskare hela tiden ökar. Den får inte vara orörd utan måste förtäras, på så sätt bringar den näring.

Referenser:

Ausilio, Giorgia; Sand, Håkan; Månsson, Johan; Mathisen, Karen Marie; Wikenros, Camilla. (2021). ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent”. Frontiers in Ecology and Evolution. 10.3389/fevo.2020.577963

Bjärvall, Anders (2010). Däggdjur i Sverige: alla våra vilda arter. Stockholm: Bonnier fakta

Bluhm, Hendrik et al. (2023). Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization. Diversity & distribution. Vol. 29:423–437. DOI: 10.1111/ddi.13671

Eldegard, Katrine; Scholten, Janneke; Stokland, Jogeir N.; Granhus, Aksel; Lie, Marit. (2019). The influence of stand density on bilberry (Vaccinium myrtillus L.) cover depends on stand age, solar irradiation, and tree species composition,
Forest Ecology and Management, Vol 432. ss. 582–590, https://doi.org/10.1016/j.foreco.2018.09.054.

Leif G.W. och vargen (2023). TV4. (Sett 231219).

TV-programmets titel (Produktionsår). Säsong X, avsnitt X [TV-program]. TV-kanal, Datum och klockslag för sändningen. 

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management, Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

Wallgren, Märtha (2022). Skogsbruket och beteskadorna – en verklig och en
pedagogisk utmaning. I Johansson, Catrin et al. (red.) Skogens värden – forskares reflektioner. Mittuniversitetet. ss. 126–127.

Bestämmer jägarna för mycket?

Tack och lov vet inte frugan vad korven kostar, sa jägaren jag pratade med. Han syftade på hur mycket pengar han lade på att jaga. Det är inget billigt nöje, tillade han.

Jaktgubbarna var ursinniga på min far när han vägrade att låta dem plocka upp älgen från grannens mark, berättade norrlänningen för mig. Efter han blev Jehovas vittne gick fadern inte med på att älgen som sköts på rätt sida markgränsen föll på grannens mark släpades över på ”rätt” sida och där slaktades.

Maggie sniffar nyfiket.

Dessa två möten får introducera detta inlägg som kommer att bli väldigt virrigt. För ju mer jag sätter mig in i älgen desto snurrigare blir det, eller komplext för att uttrycka mig akademiskt.

Min tanke från början var att undersöka vargen utifrån dess bytesdjur älgen. Men det jag upptäckte var hur älgen, detta partåiga hovdjur, som jag som barn fick lära mig var skogens konung, hör ihop med så mycket i Sverige. Jag tänkte beröra detta ytligt, men det har utvecklats sig till ett famlande i alla riktningar. Igår började jag trevande med att beskriva älgen (se Älgskallen).

Å ena sidan är, som jägaren jag inledde med uttryckte det, jakt väldigt dyrt. Då talar vi inte bara i pengar utan också i tid. 2021 fanns det nästan 300 000 registrerade jägare som löste jaktkort i Sverige (Svenska Jägareförbundet & Neumann et al., 2022). Det djur som det läggs mest tid på är just älgen (Mattsson, Boman & Ericsson, 2008). Enligt författarna lade jägarna i genomsnitt ned 9 jaktdagar på älgen, men då är det inte inbegripit all den tid som pågår innan och efter jakten. Enligt Älgdata sköts det 76 397 älgar under säsongen 22/23 över hela landet. Flera jägare jag har pratat med har inte ens skjutit någon älg, någon inte ett enda under hela sin jägarbana.

Å andra sidan, som den andra jägaren jag syftade på, så är ett jaktlags mark begränsad. Älgen tillhör markägaren, som mannen som tillhörde Jehovas Vittne underströk för sina irriterade jaktkamrater. Älgen är inte ett stillastående djur utan den rör sig över stora avstånd. I norr rör den sig längre och i söder kortare, men området de rör sig i är mer än 1000 hektar för honorna och dubbelt så mycket för hanarna (Bjärvall & Ullström, 2010). Samtidigt är storleken på en genomsnittlig jaktmark i Sverige 45 hektar (Sandström, Wennberg Di Gasper & Öhman, 2013).

Sluttning upp mot Billingen

Sveriges jägare har tilldelats en roll i svensk viltförvaltning som gjorde mig förvånad. Naturvårdsverket skriver i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 (2022) att viltförvaltningen fördelas på en mängd olika grupper i samhället, men författarna understryker jägarna ”arbete är en förutsättning för en framgångsrik förvaltning av många vilt arter” (2022:26). Förvåningen kan tyckas märklig för den insatte, då det torde vara naturligt att jägarna tilldelas ett stort ansvar när jag tänker efter. Men jag kommer från en annan vinkel.

För mig är naturen främst ett ekosystem där de olika nivåerna reglerar sig själva genom att det finns en balans mellan rovdjur och bytesdjur. Således ser jag inte automatiskt människan som den aktive här. I svensk viltförvaltning den mänskliga närvaron dock vara det naturliga.

Varför är det då så i Sverige?

Av flera anledningar, varav vissa har jag varit inne på tidigare då jag har nämnt att regleringen av jakt har lett till höga viltstammar i Sverige (se Den andre varje månad och viltförvaltningen, läs gärna också samtalet som följde på inlägget i kommentarsfältet).

Inför presentationen av anledningarna vill jag nämna följande meningen i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029: ”Markägarnas sätt att bruka sin mark har samtidigt stor betydelse för hur vilt stammarna utvecklas” (2022:26). Älgen har på grund av konkurrens med de andra hjortdjuren hittat sin nisch bland tallplantor (Spitzer et al., 2021), till skogsindustrins irritation och konflikter med jägarkåren. Sandström et al. (2013) ger exemplet Kronobergslän för att undersöka konfliktytorna. Där påpekar de har till exempel stormar gjort att mycket av den mogna skogen har blåst ned. Omplanteringarna skapar perfekta förutsättningar för älgen.

Även 1960-talet avslutades med en präktig storm som skapade ofantliga skador för skogsindustrin, men också utmärkta livsmöjligheter för älgen. Om vi tittar på den vänstra spalten nedan ser vi hur älgavskjutningarna höjdes kraftigt under 1970- till början av 1990-talet. En del är till följd av tillgången på föda.

Figur 1 (Dressel et al. 2022)

Men det finns andra saker som är intressanta att se. Lägg märke till hur lågt avskjutningen var i förhållande till idag före 1970-talet och framför allt på 1940-talet och före. Dels ser vi hur regleringen ökade, samtidigt som de ekologiska förutsättningarna fanns på grund av mycket mat en effekt av hur skogsbruket bedrev, samt stormar. Dels ser vi också hur jaktsverige börjar omorganiseras.

I ”Betänkande av Utredningen om en bättre älgförvaltning” (SOU, 2009:54) läser vi att ”[f]ram till slutet av 1930-talet bedrevs jakten efter älg nästan enbart som allmän jakt, dvs. rätt att under en viss jakttid skjuta obegränsat antal älgar” (2009:42). Med tiden började man tänka om och 1987 stod den nya jaktlagen färdig. I den fördelades besluten på olika nivåer. Längst ned är jägarna och markägarna. Delar har tillkommit som att vi måste ta hänsyn till EU, men vad som är typiskt för den är att besluten fattas så nära den lokala nivån som möjligt.

Dressel et al. har beskrivit den i en figur. Den är intressant på många vis, framför allt att de understryker det sociala kapitalet som ligger till grund för beslutsfattandet. Det är de lila, gröna och oranga pilarna i figuren nedan. Med det menar de just den personliga kontakten mellan olika personer. Det positiva i det är att det byggs upp en tillit inom systemet. Det negativa är att de som inte ingår i systemet inte blir delaktiga.

Figur 2 (Dressel et al., 2020).

Enligt Dressel och medförfattarna har det skapats ett system som har en adaptiv kapacitet, det vill säga att därigenom kan beslut anpassas efter lokala förhållanden och är därmed tämligen rörliga när förhållandena förändras.

Avslutningsvis vill jag påminna om hur ett djur kan leda oss till så många frågor om ett land. Vi ser hur orsaker utanför människans kontroll skapar förutsättningar för en slags livsstil, att många fler kan ägna sig åt jakt, än vad som förr var möjligt. Likaså ser vi hur reglering också är en stor del i det som har möjliggjort detta. Ett av skälen som jag inte har nämnt är vikten av att koncentrera sig på kalvarna. Det tredje som jag har nämnt är det fokus som finns på att jägarna ska förvalta viltet. De har sina incitament, vilket också styr deras beslut, vilket kan stå i konflikt med andra delar av Sverige.

Det är just den här intressekonflikten som jag tycker är intressant. För som figur 2 ovan visar så har jägarkåren, alltså 3 % av Sveriges befolkning, väldigt mycket att säga till om när det kommer till Sveriges natur och hur den bör förvaltas.

Är det verkligen rimligt?

Referenser:

Bjärvall, Anders (2010). Däggdjur i Sverige: alla våra vilda arter. Stockholm: Bonnier fakta

Dressel, Sabrina; Johansson, Maria; Ericsson, Göran; Sandström, Camilla. (2020). Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital. Environmental Science & Policy, Vol 104, ss. 88-97, https://doi.org/10.1016/j.envsci.2019.11.011.

Mattsson, Mattsson; Boman, Mattias; Ericsson, Göran (2008). Jakten i Sverige– Ekonomiska värden och attityder jaktåret 2005/06. Rapport från adaptiv förvaltning av vilt och fisk nr. 1.

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Neumann, Wiebke; Levers, Chrisitan; Widemo, Fredrik; Singh, Navinder J.; Cromsigt, Joris P.G.M.; Kuemmerle, Tobias. (2022). Hunting as land use: Understanding the spatial associations among hunting, agriculture, and forestry. Ecology and Society Vol: 27(1):2. https://doi.org/10.5751/ES-12882-270102

Sandström, Camilla; Wennberg Di Gasper, Sofia; Öhman, Karin (2013). Conflict resolution through ecosystem-based management: the case of Swedish moose management. International Journal of the commons. Vol. 7:2, ss. 549-570
DOI: 10.18352/ijc.349.

SOU. (2009). Uthållig älgförvaltning i samverkan: betänkande. Stockholm: 2009:54.

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management, Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

Svenska Jägareförbundet (2023). Tio snabba frågor om jakt. Svenska Jägare förbundet. Publicerad 20230105, Ändrad: 20230328 (hämtad 231217)

Vargen som vägrar låta sig fångas

60 vargar ska förflyttas till södra Sverige, läser jag i rubriken. Jag har fått en artikel skickad till mig från min far. Jag ler för mig själv och tänker att det där är idioti. Jag berättar för honom om försöket med att flytta en varghona för några år sedan. Magasinet Filter har skrivit det underhållande och tragikomiska reportaget ”Sagan om världens dyraste varg” (Brännström, 2020) om varghonan som vägrade göra som människorna ville.

Idag började jag försöka förstå vad vad Länsstyrelsen Gävleborg menar och sökte efter information på deras hemsida. Men där står det inget. Det är bara ett uttalande av Sandra Wahlund, chef för viltenheten på länsstyrelsen i Gävleborg, (sr.se, 2023) som jag hittar och som alla tycks hänvisa till. Är det inte officiellt? Varför säger hon så?

Det finns många saker som löper genom mina tankar när jag läser och hör om detta. Jag tänker beta av dem enligt följande: Vargens sociala ekologi och hur de rör sig, samt en del hugskott.

Sveriges Radio skriver i anslutning till inslaget Länsstyrelsen: Flytta över 60 vargar till södra Sverige att ”Länsstyrelsen vill flytta mellan 60 och 85 vargar till det södra förvaltningsområdet där Skåne ingår när vargstammen ska spridas jämnare över hela landet”(sr.se, 2023). I Förvaltningsplan för stora rovdjur i Skåne 2021-2024 (Länstyrelsen Skåne, 2021) finns en översikt på hur Sverige är indelat. I översikten nedan ser vi att det är över en relativt stor yta som är i åtanke.

(Länstyrelsen Skåne, 2021:6)

Men detta förtar inte det märkliga i uttalet. Frågan är nämligen hur det ska ske, då det inte handlar om att att samla 60 till 85 vargar på ett flak och förflytta dem till det Södra rovdjurförvaltningsområdet.

Under tiden som jag har skrivit den här bloggen har jag fördjupat mina kunskaper i vargen. I flera inlägg har jag berört hur vargen rör sig. Här vill jag göra en kort beskrivning över hur de etablerar sig och sedan hur de som population breder ut sig, se också inläggen Vargen och vad är en metapopulation och Hångla inte med vargar.

En vargpopulation, skriver Mech och Boitani (2003), kan ses som ett dynamiskt system där ett vargpar etablerar i ett revir. De får valpar och efter några år knoppas de av genom att de etablerar ett närliggande revir. När det har fått pågå ett tag ligger reviren i kant och ser ut lite grand som en genomskuren bikupa. Jämför de två bilderna nedan. Den första är en översikt för hur reviren har utökats i nordvästra Minnesota och den andra är i Gävleborg.

”Wolf social ecology” Mech & Boitani, 2003:71

Jämför likheterna i strukturen med hur det ser ut i Gävleborgs län nedan.

Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022 (Viklund & Nordin, 2022:15)

Avknoppningen betyder att vargarna i området är nära besläktade. Mellan reviren finns det även en viss dynamik där de rör sig fram och tillbaka, men det förekommer också aggressiva möten där det naturliga är att en av kombattanterna dör.

[N]eighboring wolf packs tend to be genetically related. The closer one pack lives to another, the greater its chance of being related to the other. This tendency results from the budding and splitting processes constantly under way in a vigorous population, as well as from attempts by dispersed offspring to fill in interstices among pack territories.

Mech & Boitani (2003:106)

När reviren är etablerade finns det två faser till, enligt Mech och Boitani (2003). Dels är det några individer som ”flyter runt” (floaters) mellan reviren. Jag tolkar att det blå reviret ovan skulle kunna vara en sådan. Dels finns det dem som sprider sig (dispersers). Det kan ta tid tills de etablerar sig i ett revir vilket visar sig i exemplet med vargarna i Skåne:

Observationer av vargar i Skåne har blivit vanligare under den senaste 10-års perioden. /…/. Observationer av varg har ökat under 2020 och flera olika ensamma vargar har bekräftats under 2020/2021. I februari 2021 kunde länsstyrelsen bekräfta att två vargar etablerat revir på Linderödsåsen.

(Länstyrelsen i Skåne, 2021:12.)

Enligt DNA:prover på spillningen har det visat sig att tiken är ifrån ”Långbogenreviret i Östergötland och hanen kommer från reviret Kesberget i Västmanland” (2021:12). I inlägget Vargen, dovhjorten och Kinnekulle berättar jag om ett annat vargpar som har etablerat ett revir mellan Skövde och Kinnekulle. Det är alltså spridare från olika delar av Sverige som möts i ett nytt område.

Maggie gillar inte myggen

För att vargar och andra rovdjur ska kunna etablera sig i ett område måste det finnas tillgång på föda. Länstyrelsen i Skåne skriver att den är god i länet och därför finns det bra förutsättningar för etablering inte bara av varg utan även kungsörn och lodjur.

De biologiska förutsättningarna för rovdjursetablering i Skåne är goda på grund av den stora tillgången på naturligt förekommande, potentiella bytesdjur för rovdjuren. Dessutom finns även stora arealer av lämpliga livsmiljöer för varg, lo och kungsörn.

(Länstyrelsen i Skåne, 2021:9.)

Att det är så beror på den viltförvaltning som har pågått i Sverige under de senast hundra åren, se Den andre varje månad och viltförvaltningen.

Det intressanta är här att genom god förvaltning, genom jägarnas disciplinerade och reglerade jagande finns det stora populationer av klövvilt. Detta skapade förutsättningarna för en stark vargstam.

Även hur skog och mark brukas har skapat en gynnsam situation. Skogsbrukets tallplanteringar lockar älgen, vilket i sin tur gör att vargen kommer (Ausilio et al., 2021). Att vargen i detta läge kommer till områden får effekter. Dels är risken större att tamdjur rivs eller dödas, vilket Länsstyrelsen i Skåne tar upp, dels att vargens bytesdjur börjar röra på sig över större ytor.

Sandhammaren

I Sverige är det människorna som har format landskapet genom sitt verkande. Genom lantbruk och skogsbruk är det vi som sätter de villkor som djuren har att anpassa sig till. Detta undersöks i artikeln ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent” (Ausilio et al., 2021). De undersöker hur närvaron av varg påverkar älgbeståndet, och hur det i sin tur påverkar älgjakten och skadorna på skogen.

Vad de kommer fram till är att i det området som de undersökte var närvaron av älg högre i de etablerade vargreviren än utanför. Mängden älg påverkade i sin tur hur skadad skogen var på grund av deras betande.

Varför försöker jag föra in denna artikel i ett inlägg som handlar om hur dumt det låter att förflytta vargen? Jo, för att än en gång understryka att det som gör att vargar etablerar sig är just närvaron av föda. Det låter onödigt att påpeka det, men det som får dem att röra på sig är när födan minskar i ett område. De som framför allt rör sig är är de som flyter omkring mellan reviren och som sedan sprider sig till andra områden. Men det finns en annan vinkel på detta och det är att vargar tenderar till att återvända till områden som har övergivits eller som har blivit tomma, till exempel genom att vargarna har dödats.

Avslutningsvis i detta röriga inlägg med alldeles för många idéer och hugskott vill jag säga att det finns något märkligt i vissa av de idéer som politiker och tjänstemän kastar ur sig. Det är som om de inte har de biologiska faktorerna klart för sig. Det finns en underliggande vantro på kontroll, men allt är väldigt komplext. Det som görs på ritbordet stämmer ytterst sällan med förhållandena i naturen.

Jag vill jämföra detta med ett samtal jag har om värden efter det jag skrev i gårdagens inlägg. I en kommentar för jag fram Charles Sanders Peirce idé om index, ikon och symbol. Han menade att människan förstod vår omgivning utifrån tecken och vårt förhållande till dem.

Index är det vi ser direkt, till exempel ett vargavtryck i snön pekar på att varg har befunnit sig här. Exempel på ikoner är till exempel de kartorna som jag har visat i inlägget där vi kan se de geografiska områdena där vargen befinner sig i Sverige. Symboler är det kulturspecifika och det är här jag menar att vargdiskussionen ofta hamnar i Sverige.

Vargen blir en symbol för konflikten mellan stad och land och mellan olika regioner i Sverige. När vargen diskuteras på det symboliska planet, tappar vi bort arten och de levnadsvillkor de har utifrån genetiska förutsättningar och hur vi människor har format miljön. Då hittar politiker på idéer som är knepiga och då kan det bli väldigt dyrt, som exemplet med vargtiken i Filters reportage.

Referenser:

Ausilio, Giorgia; Sand, Håkan; Månsson, Johan; Mathisen, Karen Marie; Wikenros, Camilla. (2021). ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent”. Frontiers in Ecology and Evolution. 10.3389/fevo.2020.577963

Brännström, Bertholf (2020). ”Sagan om världens dyraste varg”. Filter. Uppdaterad 20200107. (Hämtad 231203)

Lindwall, Joacim (2023). Länsstyrelsen: Flytta över 60 vargar till södra Sverige. sr.se. Publicerad 231125 (Hämtad 231203)

Länstyrelsen Skåne (2021). Förvaltningsplan för stora rovdjur i Skåne 2021-2024. Länstyrelsen Skåne. Diarienummer: 218-34467-21. (Se https://www.lansstyrelsen.se/skane/djur/jakt-och-vilt/stora-rovdjur.html)

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Den andre varje månad och viltförvaltningen

På väg till Skövde berättar läkaren Per Adolf Edgren hur de upphunnes av vargar. Det är vinter och vargarna jagar hästarna som drar släden. De är ute efter hästarna får vi förmoda. Ekipaget lyckas undkomma. Det är en spännande historia som han nedtecknat i sin dagbok. Det är under den tidigare hälften av 1800-talet. Händelsen står beskriven i boken Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar (Linde, 1976).

När jag läste boken reflekterade jag inte mycket över händelsen. Nu med mer kunskap tänker jag mig att det bästa hade varit att stanna släden och försöka skrämma bort vargarna. Det visar dock hur rädd man var för vargen och den rädslan finns kvar i många av oss än idag.

Det andra jag kom att tänka på var vad det berodde på att vargarna jagade hästarna och släden? Jag utgår från att händelsen är sann. Det jag tänker mig är att desperat beteende på grund av hunger och det fick mig att tänka på Sveriges viltförvaltning.

Detta har jag tagit upp tidigare inlägget Jägarna, älg och varg del 1 som då handlade om ilskan som råder mellan jägare och skogsbolag.

Där citerar jag vad Naturvårdsverket skriver om jakt i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 (2022). Det tåls att återciteras då den handlar om den viktiga roll som jägarna har i vårt samhälle när det kommer till viltförvaltningen.

Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.
Ingången till ett rävgryt

Viltförvaltningen har olika mål som ska vägas mot varandra för att uppnå en gemensam vision som utgår från följande övergripande perspektiv: ”bevarande av viltarter”, ”brukande av viltet som resurs” och ”begränsning av skador och olägenheter av vilt” (Naturvårdsverket, 2022:9).

En formulering som jag tycker är värt att framhålla här är att de nämner egenvärde, något som jag har diskuterat på bloggen. (Se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.)

Det finns ett egenvärde i att viltarter som är en del av Sveriges fauna finns i vår natur.

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 13.

Viltarterna betydelse är således inte främst definierade utifrån människans nyttovärde utan utifrån arternas existens.

Sandhammaren

Tanken om viltförvaltning har en två hundraårig historia i Sverige och grundar sig på effekterna av Gustav IIIs beslut att släppa jakten fri för dem som inte tillhörde aristokratin. Det var förödande för många viltstammar.

Överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis började försöka förändra hur man bedrev jakt för att bevara rådjurs- och älgstammen (Mattsson, 2016). I inlägget En tänkande apas föreställningar om jakt går jag igenom det något utförligare.

På samma sätt som jag tidigare har diskuterat bevarandebiologi så är det inte självklart vad som menas med viltförvaltning. I kapitlet ”Viltförvaltningens teoretiska grund” (Carlsson, Danell, Lundberg, 2010) skriver författarna att det är en svår fråga eftersom organismerna ingår i ett ekosystem där de är beroende av varandra.

Oavsett vad vi bestämmer oss kan de enskilda arterna eller bestånden inte ryckas loss ur sitt biologiska sammanhang, eftersom de är beroende av och påverkar en rad andra organismer.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:209)

Det innebär att om biotoper förstörs i allt för stor utsträckning eller att vissa arter försvinner då kommer hela systemet att påverkas. Det sker kaskadeffekter, vilket innebär att inverkan kommer att ske i olika delar av näringssystemet.

Om det inte finns någon organiserad viltförvaltning finns risken att ekosystemet kollapsar. Carlsson, Danell och Lundberg beskriver det i figuren nedan. De utgår från att naturen är en gemensam resurs som kan nyttjas. Hur den nyttjas kan ske antingen reglerat eller oreglerat. Tillträde till delar i naturen kan också vara öppet eller stängt. Till exempel hade aristokratin i Sverige (Sörling, Mattson och Danell, 2016) och i övriga Europa (Cartmill, 1993) reglerat nyttjandet och stängt tillträdet till jakten. Vilket, utgår jag ifrån, gjorde att det fanns en hel del klövvilt. I Sverige ändrades detta i och med Gustav III. Som tidigare nämnts gjorde det att man ånyo var tvungna att reglera.

I Sverige har vi således pendlat mellan hur vi ser på nyttjande och tillträde. Förenklat kan man säga att genom att numera ha ett öppet men reglerat system. Det har fått effekten att nu har vi återigen en livskraftig älgstam och mycket annat klövvilt.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:218)

För att återgå till de skrämmande upplevelserna som läkare Per Adolf Edgren hade under sin färd mot Skövde kan vargarnas beteende mycket väl bero på hur utarmad den svenska faunan var efter Gustav IIIs beslut.

Det är också värt att betänka att effekterna är långvariga. I slutet av 1800-talet fanns det fortfarande knappt någon älg i Sverige, men med den svenska älgförvaltningen och jakten så har den återhämtat sig. Se artikeln ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien” (Johansson, 2023) för en snabb överblick. 120 år senare diskuteras det återigen hur livskraftig älgstammen är och dess relation med vargen. Om detta ämnar jag skriva om i morgon.

Det är idag den andre december och det är dags att avsluta den bildserie av trädgården som jag har gjort under året. Jag fick rådet av en kollega att placera varje bild bredvid varandra, men bloggformatet tillåter inte det. Istället hoppas jag att ni vill klicka på länken Den andre varje månad och dels se bilderna, samt att läsa de reflektioner som jag har gjort. Ibland har de hört ihop med bilderna och ibland, som idag, har de ingenting med dem att göra. Under nästa år kommer jag inte att fortsätta att ta bilder varje månad i trädgården.

I bakgrunden har jag lagt några hamlade grenar från pilträdet.
Idag ville Maggie vara med.
Pilträdet är fortfarande grönt trots att minusgrader har rått i flera dagar.
Rosenbusken är fortfarande grön, medan bokhäckens löv hänger kvar på grenarna.

Referenser:

Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Johansson, Staffan (2023). ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien”. Magasin Vildmarken. Publicerad 26 oktober 2023 (hämtat 231202)

Linde, Gunnar (1976). Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar. Skövde: Karlstedts bokh.

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Vargen, dovhjorten och Kinnekulle

”På Kinnekulle finns ingen orörd natur,” skriver Länstyrelsen i Västra Götaland om detta platåberg vid Vänerns strand. Likväl är det en vacker plats, dit vi återvände ofta när vi bodde i Skövde. Vi vandrade vid olika platser. Jag har druckit ur källan där Olof Skötkonung döptes. Den medeltida kyrkan i Husaby är väl värd ett besök.

För den som vill se det brukade landskapet, det exploaterade och det varsamt omhändertagna rekommenderar jag att vandra mellan Blomberg och Hällekis.

Det som ständigt slog mig när jag var där var hur mycket dovhjort det var. Nu när jag skriver det här kollar jag upp lite information om det lär jag mig nya ord som ”hjortavskjutning” (Hällekis Kuriren, 2021), och ”avdrivningsjakt” (götene.se, 2022). Sveriges Radio har ett inslag som heter ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma'” (sr.se, 2023). Wilhelm Klingspor skrev i Hällekis Kuriren att det fanns 3424 hjortar vid inventeringen 2021.

Att övergivet stenbrott, planterad skog och en anlagd vandringsled är tre exempel på hur Kinnekulle ständigt brukas och nyttjas av de som bor där.

Dovhjorten inplanterades i Sverige under senare delen av 1500-talet för att jagas. De hölls i hägn, men att hålla inne dem torde vara omöjligt. De hoppar vackert och graciöst över stängsel.

Som vi förstår på ord som ”hjortavskjutning” och ”avdrivningsjakt” har de börjat att bli ett stort problem i trakterna. Att de har kunnat bli så många beror på att de inte har naturliga fiender, ja då om inte människan räknas. Det finns också en hel del mat, alltifrån bokskog till trädgårdar. De är tämligen orädda, även om de är naturligt skygga och ger sig av om man närmar sig dem.

Det intressanta här är att ett vargpar torde göra susen. Som Mech och Boitani skriver i ”Wolf social ecology” (2003) behöver vargar en parningspartner, mat och ett exklusivt territorium . Nu är det som så att det finns ett revirmarkerande par i Klyftamons naturreservat som ligger öster om Götene (Länsstyrelsen i Västra Götaland, u.å.).

Google Maps

Tidigare har det skådats varg på Kinnekulle och Freddie Wendin och Lena Brodin berättar om sitt vargmöte när de ordnade i trädgårdslandet, se Vårt möte med varg en 2008. De berättar även att en varg hittades död i närheten en tid senare.

Således finns det redan ett revirmarkerande par i Klyftamon. Möjligen har de fått valpar i år. Den lokala dagspressens artiklar ligger bakom betalvägg så jag kan inte läsa artiklarna, men i ingressen dryftas det. Honan kommer från Sjundareviret och hannen från Vargavidderna. De har således lämnat sin tidigare flock och mött varandra i denna biotop av myrar och barrskog. Det är imponerande hur honan har kunnat ta sig till denna plats från Sjundareviret som ligger söder om Södertälje.

Om det stämmer att de har fått valpar kommer deras avkommor att börja sprida sig i området. Kanske kommer de att råda bot på dovhjortsmängden och vildsvinen? Frågan är hur de boende kommer att reagera på spridningen. Wendin och Brodin skriver till exempel att en varg hittades död utan att vara precisare.

Trakten runt Kinnekulle är en av de äldsta jordbruksområdena i Sverige. Det finns gott om tamdjur. Förhoppningsvis kommer vargarna att hålla sig till viltet.

Kinnekulle och trakten kring Götene är ett exempel på den komplexitet som råder i Sverige när det kommer till rovdjursfrågan. Å ena sidan visar mängden dovhjort på ett ekosystem i obalans och den kan återställas genom vargens och andra rovdjurs närvaro. Å andra sidan finns risken att tamdjur kommer att rivas och den kommer att öka ju fler vargarna blir. Närvaron kommer att gillas av vissa, medan andra kommer att känna en stor osäkerhet.

Politiska beslut som jag stödjer vill att Sverige ska ha en vargstam. Det betyder att vi måste diskutera det utifrån ett komplext sammanhang, där olika aspekter kommer samman utan att kunna ge enkla svar. För en vargstam som en betydande del av befolkningen inte gillar kommer att leda till tjuvjakt och till osämja i bygderna, se Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Vargens närvaro och symbolik visar på hur ekologi och antropologi inte kan särskiljas. Frågan är därför hur vi föreställer oss ett samhälle och vilka föreställningar som ligger till grund för de visionerna?

Referenser:

Borg, Torbjörn (2023). ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma’”. SR.se. Publicerat 230502 (hämtat 231126).

Brolin, Lena & Wendin, Freddie (u.å.). Vårt möte med varg en 2008. Vargbesök på Kinnekulle. (Hämtat 231126)

Götene Kommun (2022). Avdrivningsjakt på hjort i Hällekis. Götene Kommun. Publicerad 221208 (hämtad 231126)

Klingspor, Wilhelm (2021). ”Hjortavskjutning kring Kinnekulle summerad”. Hällekis Kuriren. Publicerad 210430 (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Kinnekulle. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Stora Rovdjur. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Vargen och vad är en metapopulation?

Men, sade eleven, komplicerat och komplext är väl samma sak!

Nej, svarade jag, för komplexitet handlar om att olika delar är sammansatta, vilket gör det svårt. Det är sammansättningen som gör det komplext, dock utan att det måste vara särskilt komplicerat.

Vargens existens i Sverige är komplext och ju mer jag sätter min in i det ju komplexare tycks det mig. Det är därför jag envisas med att ständigt föra in nya aspekter. Idag vill jag undersöka ännu en, vargen och metapopulation.

Eftersom jag inte är biolog utan endast en amatör som ständigt fördjupar mig i ekologins värld stöter jag ständigt på nya termer och begrepp som jag inte begriper mig på. Ett sådant som jag har tampats med är metapopulation. Jag stötte på det i boken Corridor ecology (Jodi et al., 2019). Då jag samtidigt läste om hur vargen sprider sig Mech & Boitani (2003) vilket jag tar upp i Hångla inte med vargar började jag fundera på om och hur detta hänger ihop.

Låt oss klargöra grundproblematiken ur ett mänskligt perspektiv. Vissa vill ha varg och det finns politiska beslut som stöder det, även om det diskuteras hur många som det ska finnas, se Referensvärde för varg i Sverige (Naturvårdsverket, 2023). Andra som Jägarnas riksförbund är helt emot ”frilevande varg i Sverige”, se Jakt på de stora rovdjuren – då är vi rätt val för dig!?

Maggie stolt efter att ha lyckats spåra rådjursklöven

En metapopulation kan beskrivas på olika sätt, men i grunden utgår man från ett landskap där en populationer av en art lever. De är spridda i landskapet och när arten försvinner i ett område intas det av arten igen (se bild nedan).

Grundteorin kommer från genetikern Richard Levins som begrundade hur parasiter kan kontrolleras. Han skapade en matematisk modell för hur metapopulation fungerar. Den tänker jag inte försöka förklara.

Om vi tittar på de fyra exemplen nedan så ser vi hur arter rör sig i olika riktningar. De har olika områden där de kan överleva. Här blir det något tekninskt, men om jag förstår det rätt inriktar sig begreppet metapopulation på hur väl arten kan överleva genom att utgå från det större området. Så om vi tittar på C nedan (Levin’s classic) så har vi 6 områden. Om arten försvinner i ett område kommer det ånyo att besättas av samma art. Det skapar en livskraftig population. Om vi jämför det med D så är de olika områdena för långt ifrån varandra för att områden där arten har försvunnit kan återintas. D är ett exempel på utdödendeskuld (se t.ex. Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocens pris).

Illustration ur Corridor Ecology (Jodi et al., 2019:24)

Poängen med den matematiska modellen är att se hur livskraftiga olika arter är. Om vi tar vargen som exempel så har de ett revir som styrs av ett alfapar. Deras avkommor kommer snart att börja röra på sig. Först genom att driva runt i utkanten av reviret för att möjligen sedan lämna reviret helt för att skapa ett helt nytt revir.

I inlägget Hångla inte med vargar visade jag hur reviren ligger in till varandra i Gävleborgs län. De röda markeringarna visar på familjerevir och de lila på revirmarkerande par. Att betänka är då att familjereviren består av ett alfapar med valpar i olika åldrar. Det innebär att vi talar om små grupper av vargar på stora ytor. Jag har tittat runt i olika publikationer och det är svårt för mig att se hur stora de olika grupperna är. Men, om jag förstår det är det endast ett par i till exempel Lomsjön, se nedan.

Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022 (Viklund & Nordin, 2022:15)

Just storleken på grupperna menar jag är värt att ha i åtanke när vi hör eller läser att ett revir har skapats. Det ser det ut som om det är väldigt mycket varg, men i grunden är det ett fåtal i varje revir.

På bilden nedan ser vi hur den största mängden varg är koncentrerade norr om Vänern och Vättern. Cirklar är familjegrupper, medan trekanterna är revirmarkerande par (Svensson et al.; 2023:13). Se inlägget Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna för en längre betraktelse.

I den övre delen av bilden finns en röd linje och den markerar var renbetesområdet börjar eller slutar beroende om man bor i södra eller norra Sverige. För att kunna fortsätta diskutera metapopulation och komplexitet måste vi ha den linjen i åtanke.

Inventering av varg vintern 2022–2023 (Svensson et al.; 2023:13). Bilden är beskuren av mig.

Vargen i Sverige har en dålig genetisk variation. Svensson et al. skriver i ”Inventering av varg vintern 2022–2023” att ”[d]en skandinaviska vargpopulationen härstammar från sex invandrade vargar från den finsk-ryska populationen.” (2023:20). Enligt rapporten är den beräknade mängden vargar i Sverige 510 och dessa härstammar från de sex invandrade vargar sedan 1983.

Inaveln är alltså väldigt hög. För att den inte ska bli högre behövs det att nya vargar migrerar till Sverige. Det är här metapopulationen kommer in. För om vi ser till vargens förekomst i ett större geografiskt område, ser det ut som på bilden nedan, tagen ur artikeln ”Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf (Canis lupus) population (Laikre et al., 2016).

Artikeln är från 2016 vilket gör att siffrorna inte är desamma som de ovan angivna. Som vi ser på bilden är vargen fördelad i olika områden, där det stora antalet är i Ryssland. Det är således dessa vargar som sedan börjar sprida sig och etablera sig i norra Tyskland och i Skandinavien. Som vi ser på bilden har de framför allt etablerat sig i Svealand i Sverige.

Se bild 1 i Laikre et al. 2016.

Författarna skriver att biologer och beslutsförfattare är överens om att en livskraftig vargstam är endast möjlig om vi ser den ur ett större geografiskt område där de kan röra sig fram och tillbaka för att undvika inaveln som har skett i Sverige.

Jag vill understryka att de menar att vargindivider inte bara ska lyckas ta sig ned till södra delarna av Sverige utan att bli skjutna eller dö av annan orsak, de ska också kunna ta sig norrut igen. Enligt författarna är denna rörelse fram och tillbaka över stora ytor för att ha en bred genpool som definierar metapopulationen i norra Europa.

För att komma fram till denna slutsats har de en komplicerad matematisk modell där de kan visa på de olika rörelserna (se nedan).

Se bild 2 i Laikre et al. 2016.

Jag skrev medvetet komplicerat för vad denna modell inte tar med i beräkningen är komplexiteten i vargfrågan. Nu är inte det deras syfte. De vill bidra med en aspekt för att förstå den större komplexiteten i frågan.

Så avslutningsvis försöker jag i detta och i andra inlägg försökt att belysa att vargen kan inte förstås endast utifrån ett perspektiv.

För att ta två exempel på vardera kant. Å ena sidan fick jag berättat för mig om en vän till familjen vars hund blev ihjälbiten av en varg. Personen är fortfarande traumatiserad av händelsen. Å andra sidan ur ett ekologiskt perspektiv, där vi tittar på metapopulationer, är inte det relevant. Bevarandebiologen Michael Soulé skriver till exempel att för bevarandet av arter kan vi inte se till de enskilda djurindividerna utan måste se till populationen (Soulé, 1985/2014). Och däremellan är det. Fortsättning följer.

Referenser:

Hilty, Jodi A., Lidicker, William Zander & Merenlender, Adina Maya (2019). Corridor ecology: the science and practice of linking landscapes for biodiversity conservation. 2:d edition. Washington, DC: Island Press

Laikre, L., Olsson, F., Jansson, E. et al. (2016). Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf (Canis lupus) population. Heredity 117, 279–289. https://doi.org/10.1038/hdy.2016.44

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Naturvårdsverket (2023). Referensvärde för varg i Sverige. Naturvårdsverket. Senast uppdaterad 231011 (hämtad 231125)

Soulé, M. E. (1985/2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse

Under flera år bodde jag i Skövde. Jag och Maggie gick långa promenader. Vi undersökte omgivningarna. Det var under den tiden som jag blev allt mer intresserad av ekologi. Naturen är en bok som man läser bäst utan att man lyssnar på något i lurar. Långa promenader utan telefonsamtal, musik, ljudböcker eller poddar öppnar oss det omkringliggande för oss.

Vi gick längs Våmbskleven. Där gick järnvägen mellan Skövde och Skara. Nu är det en cykelbana. Skaravägen och cykelbanan skär två streck över Billingen, detta berg som höjer sig över Västgötaslätten. En gång var det en sjön nu är det bördig jordbruksmark. Längs med vägen löper ett viltstängsel som hindrar djuren från att röra sig mellan östra och västra Billingen.

Cykelbanan är vägen som löper parallellt med Skaravägen. (Maps.google)

Just detta hinder funderade jag en del på och tänkte att en faunapassage eller ekodukt skulle passa där.

Den streckade ytan är ett förslag på en faunapassage. (Maps.google)

Under resan i Europa i somras såg jag många ekodukter. Dessa passager minskar djurkollisioner, tillåter djur att röra sig över större ytor. Även om jag ser fler i Sverige är de fortfarande ytterst få. De är kostsamma. Faunapassagen Sandsjöbacka över E6:an söder om Göteborg kostade 80 miljoner kronor.

Trafikverket skriver:

E6 mellan Mölndal och Kungsbacka har i analyser visat sig vara ett stort vandringshinder för både människor och djur på grund av att vägen är hårt trafikerad och kantad av viltstängsel. För att motverka denna barriäreffekt har vi byggt en ekodukt, viltuthopp och färister samt effektiviserat stängslingen. På så sätt binder vi samman grönområdena öster om E6 med naturreservatet och Natura 2000-området i Sandsjöbacka på västra sidan. Vi förväntar oss också att antalet viltolyckor på E6 ska minska, vilket förbättrar säkerheten för både människor och djur.

E6, faunapassager vid Sandsjöbacka (Trafikverket, 2020).

Samhället håller på att förändras. Föreställningar förändras vilket delvis drivs av en ökad kunskap om ekologi, vilket här ska förstås i vid mening. Det är inte bara kunskapen utan andra värderingar som blir starkare. Föreställningen om naturen och allt vad som inbegrips i det förändras.

Ytligt sett är vi mindre beroende av naturen. Vi lever i ett konsumtionssamhälle, vilket betyder att vi handlar det vi behöver och vill ha istället för att själva producera det. På ett djupare plan är vi mer beroende av det som naturen ger i andra länder. Förutom människoliven som släcks i Ukraina förstörs också den svarta jorden, den bördiga jord, vars vete gör att människor i andra länder kan överleva.

Filosofen Karl Marx talar om alienation, att vi blir främmande inför samhället. Detta sker när vi inte längre är en del av produktionen. Igår i affären stod jag och vägde mellan vilken gurka jag skulle köpa, den en ekologiskt odlade eller den som inte var ekologiskt odlad. Båda var från Spanien. Jag såg på gurkan utifrån dess prislapp och funderade på om det var omoraliskt att köpa den den som inte var ekologiskt odlad. Just gurkan är ett intressant exempel på hur en växt har blivit en produkt, en vara.

Marx skriver att man måste förstå en produkt, en vara, i sitt sammanhang och inte för vad den är. Han kommer fram till detta genom att skilja på olika dess bruksvärde, dess nyttovärde och dess bytesvärde.

Luft, vildväxande skog och annat, skriver han, kan vara värdefullt i brukandet även om det inte har ett bytesvärde. På samma sätt kan en sak, som min fars hemodlade gurkor, vara både nyttiga och en produkt av mänskligt arbete, utan att vara en vara. För att det ska bli en vara måste det få ett bytesvärde. Det blir den först när det får ett ”samhälleligt bruksvärde”.

Ett ting kan vara bruksvärde utan att vara bytesvärde. Detta är fallet om dess existens [Dasein] för människorna inte förmedlas av arbete. Så är det med luft, jungfrulig mark, naturlig äng, vildväxande skog o.s.v. Ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att vara vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde, men inte vara. För att producera vara måste man inte bara producera bruksvärde, man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde. Slutligen kan inget ting vara värde utan att vara bruksföremål. Är det utan nytta, så är också det arbete det innehåller utan nytta, räknas inte som arbete och skapar därför inget värde.

Kapitalet del 1 (Marx, 1970/1876)

Igår skrev jag om hur skogen blev värdefull och hur den tidigare främst hade setts som en resurs för bruken, se Skogsbrukens betydelse för Sverige idag. Lars Lundqvist skriver i kommentarsfältet att den användes även för bränsle och byggnadsmaterial för människorna. För att fortsätta Marx begrepp ser vi hur skogen, egentligen träden, från början hade ett bruksvärde utan att egentligen ha ett bytesvärde. Det var först när samhället förändrades och industrialiseringen satte igång som skogen fick sitt bytesvärde.

Som vi ser blir de enskilda träden värdefulla genom det nyttovärde som de ger. Det värdet riskerades att förstöras genom sättet man brukade skogen på, vilket skapade ett nytt sätt att arbeta med skogen. I inlägget nämner jag trakthyggesbruket.

Vad Marx pekade på är att tingen har ett instrumentellt värde, vilket betyder att värdet ges utifrån det man kan uppnå med det. Detta kan man använda på flera områden. Vi kan till exempel diskutera utifrån normer och fundera på varför vi har vissa normer och inte andra. Vissa av dessa normer är instrumentella, vilket betyder att normen är ett ”medel för att uppfylla en annan (högre) norm” (Næss, 1981, 83).

Ett värde är således en föreställning om ett ting i ett samhälleligt sammanhang. Värdet tillkommer alltså när det har blivit en del av ett sammanhang och det är här tudelningen mellan samhälle och natur blir intressant.

För det finns ett annat perspektiv och det är att inte utgå från en saks förhållande i ett samhälleligt sammanhang utan ifrån dess inneboende värde. Biologen Michael Soulé postulerar normativt i artikeln ”What is conservation?” (1985/2014)  En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40/1985)) och ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42/1985)). 

Arne Næss skriver i Ekologi, samhälle och livsstil (1981):

Också djur och växter har rätt till utveckling och självförverkligande. De har livets rätt.

Markering i original. (Næss, 1981:284).

Det inneboende värdet förändrar perspektivet, men det gör det också komplexare. Det innebär nämligen att definitionen inte görs utifrån dess användning (instrumentalitet) utan ifrån något annat. Vi lämnar dess bruksvärde. Næss talar om rättigheter och syftar på en naturrätt som är en del av naturen. Det innebär också att en arts existens inte definieras utifrån dess funktion i ekosystemet, utan utifrån dess skapelse.

Tiveden

Om vi återgår till ekodukten och faunapassagen som jag önskar mig mellan östra och västra Billingen så handlar det om att de olika djurens rätt att få röra sig över stora ytor. Många djurs genotyp, alltså hur de är skapade, är att de behöver stora ytor att röra sig på. De behöver dem för att kunna hitta föda, föröka sig och förflytta sig på grund av väder- och klimatförändringar. Deras rätt till utveckling och självförverkligande leder till att de behöver korridorer i ett urbant landskap.

En ekodukt kan således instrumentellt motiveras utifrån minskningen av olyckor, vilket Trafikverket gör, eller så kan det motiveras utifrån djurens inneboende rätt till rörelse.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta genom att peka på vikten av att skilja mellan någots instrumentella och inneboende värde. Jag menar nämligen att vi blir alltmer alienerade från naturen. Det skapar en förändring i hur vi ser på naturen. Det kan gå i flera riktningar. Två förslag är att å ena sidan kan synen fortsätta att utgå från det instrumentella värdet, exemplifierat i begreppet ekosystemtjänster. Å andra sidan kan det göra att vi kan se till det inneboende värdet i naturen och se att till exempel ekodukter handlar inte främst om att minska viltolyckor utan att tillåta djur och växter möjligheten till rörelse.

Referenser:

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.

Marx, Karl (1970/1876). Kapitalet, första upplagan. Marxists Internet Archive. (Hämtat 231112)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

Trafikverket (2020). E6, faunapassager vid Sandsjöbacka. Trafikverket. Senast uppdaterad 200120 (hämtat 231112)

Den andre varje månad: det etiska samtalet och vargen i S:t Olof

Maggie nosade i gräset vid Ankedammen i Jonebergsparken. Gräsänderna strömmade upp mot oss. De måste vara vana vid att bli matade. Maggie tittade på dem utan att veta vad hon skulle göra. Vi gick vidare i solskenet. Jag var på väg för att köpa bensin till gräsklipparen. Ängen skulle klippas. Pilskotten hade jag redan klippt ned.

Efter klippningen läste jag valda kapitel ur Arne Næss filosofiska verk Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi (1981).

När jag läste boken första gången reste jag i Sydafrika och Zimbabwe. Jag hade stoppat in tidningsklipp, som jag nu kastar förutom en kopia av förordet till Guardians of the Soil: Meeting Zimbabwe’s Elders (Hove & Trojanow, 1996). Då strök jag under några meningar från den poeten Chenjerai Hove om hur visdomen kommer ur iakttagandet av naturen. Han skriver:

A tree has a leaf. The leaf cheats the onlooker. We call the tree green. Instead of remembering that the leaf is only a part, a small one, of the tree. The Shona people of Zimbabwe looked at the tree and learnt that the leaves cheat.

En poet vrider och vänder på orden. Om vi är tålmodiga väcker det andra tankar. Jag tänker på Næss utläggning av värderingar och hur hans tålmodiga genomgång av dess olika aspekter. Hans mål är att bygga ett system som han kallar ekosofi T. Ett system är viktigt, menar han, för att det gör klart för en själv var man står och det leder till en förmåga att presentera något genomtänkt och giltigt. Han skriver om system att:

‘Varje påstående som ställer krav på giltighet, förutsätter att det själv utgör en del av ett tillnärmelsevis totalt system’. Fruktbarheten hos denna tes består huvudsakligen i en implicerad uppfordran till medvetenhet om ett påståendes förutsättningar och situationsramar.

Næss (1981:80).

För att anknyta till Chenjerais ord gör det systematiska tänkandet att vi förhoppningsvis inte påstår att vi pratar om trädet, när vi egentligen bara påtalar att löven är gröna.

I gårdagens inlägg påtalade jag vikten av att värderingarna är tydliga, vilket bygger på att jag själv och andra förstår förutsättningarna. I detta finns det också en inramning i samtalet som vi alla behöver vara vaksamma på.

Allt för ofta, menar Næss, låter vi det teknokratiska tänkandet ta över, då det låter mer vetenskapligt och värderingsutsagorna döljs. Han tar exemplet med en motorväg som planeras att byggas. Byggnadschefen motiverar skälen med att de har räknat på det och att datan menar att den bör byggas. Byggandet av motorvägen blir det enda giltiga alternativet och därigenom fråntas de som ifrågasätter byggandet sin legitimitet.

I denna anda används behovsutsagor. Ett exempel som han nämner är industrin som ”har behov av dubbelt så mycket energi” (1981:88). Slika påstående, menar han, döljer de underliggande värderingarna och motargumenten blir ett förnekande av ”behoven”, det nödvändiga. Likaså, skriver han, är att hävda att vida och abstrakta begrepp som industri har ”behov” är att besjäla dem.

Levande varelser har behov. Frågan uppstår då om det är möjligt att tillfredsställa dem. Att äta är ett behov, men vad vi föredrar att äta är en preferens. Genom att vi uttrycker en preferens, blir värderingen tydlig. Därför vill han snarare att man använder sig av preferensutsagor.

Låt oss ta exemplet rovdjursfrågan i Sverige. I inlägget Nog fan tänker vi inte som ett berg tar jag upp spridningen av vargen i Europa. Vargens utbredning möts både positivt och negativt. Ur ett ekologiskt perspektiv är vargen viktig eftersom den uppfyller vissa funktioner som att den får vilt som älg att röra på sig vilket minskar sjukdomar. Ur skogsbrukets perspektiv är det bra då det minskar skadorna på tallplanteringarna. Däremot finns det vissa livsstilar som påverkas. Till exempel upplever vissa en rädsla när de rör sig i skogen. Jakten med lösa hundar påverkas då det inte är ovanligt att vargen dödar hundar.

Här finns det olika värderingar som är potentiellt i konflikt. Å ena sidan finns det positiva delar med vargen och å andra sidan uppstår det problem. Genom att här tydliggöra värderingarna och se dem som preferensutsagor blir skiljelinjerna synliga. Till exempel tänker vi oss en som bedriver fårskötsel vilket försvåras av närvaron av varg, samtidigt som fårskötsel är en viktig del i att hålla landskapet öppet. Problemet kan uttryckas i en formel. Fårägare föredrar att vargen inte vistas i närheten av hennes får. Dessa preferensutsagor kan uttryckas ur flera perspektiv och konfliktlinjerna blir då tydliga.

Utifrån utsagorna kan man se till vilka prioriteringar som bör få företräde. Genom att konflikterna är definierade, kan man utgå från om det finns en överordnad utsaga. Ett aktuellt exempel från här i trakten läser jag om i Jägarnas riksförbunds tidskrift Jakt & Jägare. De skriver att en ”genetiskt viktig varg” inte får skyddsjagas trots att den har dödat tre får i S:t Olof, Genetiskt viktig varg – länsstyrelsen stoppar skånsk skyddsjakt (Grahn, 2023). Ett överordnat mål gör att vargen får leva, medan fårägare i trakten riskerar att fler får rivs.

Næss poäng är att genom att att se till preferenserna, som kan grunda sig i upplevda behov, kan problemet diskuteras. Grundförutsättningar och situationsramar fastställs och olika möjliga lösningar presenteras. Har det funnits möjlighet att sätta upp rovdjursstängsel? Kompenseras fårägarna för förlusten? Hur ska vi se på genetiskt viktiga vargar? Ska de prioriteras även om de river får? Likaså är frågan om Jägarnas riksförbund använder händelserna för att argumentera för sin ståndpunkt att de är helt emot ”frilevande varg i Sverige”, se Jakt på de stora rovdjuren – då är vi rätt val för dig!?

Etik handlar om värderingar och hur de i sin tur påverkar vår syn på handlingar. Länsstyrelsen i Skåne har avslutningsvis beslutat att skyddsjakten är tillåten, men beslutet har överklagats och den ”är pausad i väntan på att förvaltningsrätten tar ställning till överklaganden som kommit.” (Länstyrelsen Skåne, 2023)

Trots att det är november är det fortfarande grönt. Jag klippte ned pilskotten från roten. Först hade jag tänkt att lämna ett grövre skott, men valde att klippa bort alla.
Kastanjelöven sprider sig över gräset. Solljuset och värmen gör att gräset fortfarande växer.
Idag klippte jag ängen. Jag krattade även undan gräs och blommor. Egentligen ska det ligga kvar så att de fröar av sig, men eftersom jag inte hade gjort det tidigare skulle det bara ligga och ruttna i vätan. Nu hoppas jag att nya blommor kommer nästan år. En gång planterade jag backtimjan, men den har övertagits av gräs och andra bredbladiga växter.
Det här hörnet är intressantast tidigt på våren. Det är här den tidigaste vårblomstern kommer. Under resten av året tar gräset över.

Referenser:

Grahn, Ossian (2023). Genetiskt viktig varg – länsstyrelsen stoppar skånsk skyddsjakt. Jakt & jägare. Publicerad 231018 (hämtat 231102).

Hove, Chenjerai; Trojanow, Ilja. (1996) Guardians of the Soil: Meeting Zimbabwe’s Elders. München: Frederking & Thaler Verlag

Länsstyrelsen Skåne (2023) Skyddsjakt i reviret Linderödsåsen efter fjärde konstaterat vargangrepp. Länsstyrelsen Skåne. Publicerat 231025, uppdaterat 231027 (hämtat 231102)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT