Etikett: Samhälle

Stadsbon söker friheten på landsbygden

Jakttornet kan användas i många år till. Det står på en höjd med blick över granodlingen. Men här ska det inte jagas mer, säger min vän som är en av de många som har lämnat storstaden för landsbygden. Jägarna som har jagat här i 25 år är inte längre välkomna. Marken går som en lång remsa mellan två andra marker. Det bryr sig min vän inte om. Han vill inte att det skulle jagas på hans mark.

Jakttornet på bilden står mellan Agusa och Rebbetuaröd och står inte på min väns mark.

Medan vi står och pratar om att han infört jaktförbud på sin mark rekommenderar han mig två av Axel Lindéns böcker: Fårdagboken (2017) och Tillstånd (2020). Med beundran framhåller han framförallt den senare. Den måste jag läsa.

Efter att ha läst den första med stor behållning, påbörjade jag nyfiket den andra. Den första bokens dagboksanteckningar var som aforismer över livet. Den senare är en sammanhållen bok som får mig att tro att dagboksanteckningarna har utvecklats till kortare essäer om sakens tillstånd. Jag läser den motvilligt utan att begripa varför. Efter ett tag pausar jag läsningen. Det är en märklig bok. Jag vänder på boken och läser baksidestexten.  Det står att ”Axel Lindén är en motvillig skogsägare, och en tjurskallig sådan.”

Han har flyttat ut på landet, lämnat sitt arbete i akademin och fått överta sina föräldrars skog. Han vill ta hand om den på sitt sätt. Hans ensamma arbete i skogen varvas med en allt större uppgivenhet över sin omgivning och världens tillstånd. Ofta tycks grannar komma förbi, men istället för möten till samtal tycks han uppleva sig iakttagen, bedömd och som någon mindre vetande. På samma sätt tycks han redan från början ha bestämt sig för att de andra inte heller är värda att lyssna på. Samtidigt som författaren inte vill samtala och utbyta med sina grannar, försöker han och hans fru hjälpa en afghansk yngling som har fått beslut om att han inte får stanna. Trevande försöker han tala med honom, tar med honom upp i skogen, men tycks själv hamna i någon slags letargi över att saker försvinner bortom hans kontroll. Ynglingen utvisas.

Varför lägger han ner all energi på en främling, frågar jag mig, men inte på dem från bygden som vill prata med honom? Rikedomen i boken är hans förmåga att skriva så att man lockas att läsa mellan raderna. Men där min vän ser honom som en hedervärd person förvånas jag över hans högdragenhet. Som i följande utdrag:

– Vad är det för konstig avverkning du har gjort?

Jag har lärt mig att inte försöka svara. Han är inte intresserad av vad jag har att säga. Han pratar om skiftet där maskinerna var. Jag vet att det inte ser ut som en vanlig avverkning. Det är ett experiment, på sikt kan det bli en mer naturlig skog, Jag väntar tyst på hans fortsättning. Det är konstigt hur lika alla gubbar är.

– Det blåser väl ner så småningom.

Lindén, 2020, s. 99.

Mannen som tilltalar honom är jägare och ”gubbe”. Han är en av de oförstående.

Det som gör att läsningen fortsätter är att tankar väcks kring vad som utspelar sig mellan författaren och jägare. Det ena är att då det är ett experiment, något nytt och därför outforskat, tycks det väcka motstånd hos de konservativa och inskränkta ”gubbarna”. Författaren skulle då vara en slags rebell och nydanare. Men det jag läser in är snarare att han på grund av sin okunskap inte förmår förklara och rättfärdiga sitt mål. Författaren tycks inte förstå att även den traditionella kunskapen trots allt bygger på en uppbyggd informationsinsamling. För ”de” är ju så slutna och oföränderliga. Det möjliga mötet mellan två olika synsätt tycks, enligt författaren inte vara möjlig. Båda grupperna är slutna.

Att tilläggas är att träden senare blåser ner. Att det nämns hedrar författaren.

Ytterligare ett exempel som väcker funderingar är hur han beskriver sitt märkliga beteende när han ska jaga med gubbarna. Det jag förundras över hur han visar på sin egen misantropi och hur det snarare verkar vara han som är den slutne, i stället för de andra.

Jag kommer alltid några minuter för sent till jaktstugan. De andra blir sura, men de får ju jaga på min mark, tänker jag. Det behövs så lite för att sådana översittarfasoner ska krypa fram. Men jag vill också avskärma mig, jag vill inte sugas in i deras snack. Så jag begränsar mitt umgänge med jägarna. Jag begränsar mitt umgänge överhuvudtaget. Jag vill inte vara som andra. Det går inte att tänka om man umgås hela tiden. 

Lindén, 2020, s. 103.

Under läsningen minns jag essän On Hunting (1998) av den framlidne filosofen Roger Scruton, där han beskriver sin upptäckt av rävjakten. Liksom Axel Lindén har han blivit led på staden och dess inbördes intellektuella strider. Genom sin bekantskap med en änka börjar han upptäcka landsbygden. Han gör det med en ponny som heter Dumbo, som skildras som ett trögt ök som ser sina dagliga ritter som ett omständligt sätt att komma tillbaka till stallet. Han, liksom ryttaren, är inte delaktig i landskapet. De skrittar genom landskapet som Scruton betraktar, men han deltar inte i det. Istället bekymrar han sig över dess förfall.

En dag stannar Dumbo upp, lystrar och hur mycket Scruton än sparkar rör han sig inte. Författaren förstår inte vad som pågår, men det gör hästen. Ett jaktsällskap dyker upp. Först kommer hundarna. Sedan skönjs färgglada ryttare vid ändan av fälten. Då de kommer nära blir det liv i hästen. Författaren förlorar kontrollen över den då den hetsigt sätter igång att följa klungan av människor och hästar. Händelsen avslutas med att han trillar av, men det är början på ett nytt skede i hans liv som kommer att förändra honom.

Upptäckten av en ny livsstil får honom att förändra sig och framför allt att lära känna sin omgivning. Han anpassar sig genom sin klädsel, sitt beteende och till gruppen som han jagar med. Han underkastar sig sitt nya hem, men förblir sig själv just genom förändringen. Men det gör inte Lindén. Han kommer försent, vill inte anpassa sig till jägarna och människorna. Skogsbruk gör han på sitt sätt. Scruton får syn på högre värden som inte är uppenbara på avstånd. Men Lindén vill inte delaktighet utan håller sig på avstånd, kan inte förstå att det finns något värde i deras levnadssätt. Han måste själv tänka, gå ut i skogen och själv förstå, för uppenbarligen håller världen på att gå under.

Båda beskriver jakten. Men där Lindén sitter ensam på pass deltar Scruton i rävjaktens gemenskap. Det är två olika jaktformer som inte går att jämföra, likväl illustrerar de dessa två författare som båda upptäcker sig själva när de lämnar staden och bosätter sig på landet. Scruton hittar äntligen sin gemenskap som han gör allt för att bli en del av, från klädsel och attribut till okritisk hyllning. Lindén tycks inte söka gemenskapen.

I denna kontrast öppnas tanken att å ena sidan kan utflyttningen från staden ses som ett ökat oberoende, ett frigörande från andra. Å andra sidan är det tvärtom, att utflyttningen från staden som kan leda till gemenskap. Men för att en gemenskap ska kunna uppstå måste man vara öppen för de människor som bor där. Landsbygden är inte en plats för att uppfylla sina egna visioner om frihet utan en plats för kultivering.

Det som jag finner så märkligt i Tillstånd är att författaren söker gemenskap med det som inte är en del av det som är framför honom. Han tänker på världen, på flyktingarna, men inte på dem som är omkring honom. De är bara oföränderliga ”gubbar” som inte bryr sig om annat än det egna. I Lindéns värld lyssnar man inte till den andre och begrundar vad han har att säga och svara på det. Det blir tjurigt och bevakat. Man vill säga sitt utan att vilja utbytet och samtalet. Kan gemenskap och förståelse för varandra uppstå om blicken och bekymret handlar om det långt där borta än det som är förhanden?

Medan jag pillar med orden i texten kommer Edith Södergrans ord i dikten Dagen svalnar till mig.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken. 

Dagen svalnar

För är det inte så att det är så mycket lättare att bry sig om dem där borta än att möta de nära. Då riskerar man inte att bli besviken.

Avslutningsvis pratade jag senare med en jägare och berättade om min vän och om hans vägran att tillåta jakt på sin mark. Jägaren var oförstående. Men om han gör det kan han ju få gratis kött, sa han. Eller är han vegetarian? Inte alls, svarade jag. Han stod först tyst.

I grunden, sade han sedan leende, spelar det ingen roll. Jag kan inte kontrollera min hundar och om de jagar rådjuren över hans mark och in på nästa mark så är det inte mitt problem. Så vad han tycker och säger är oviktigt.

Samtalet förbigås än en gång.

Referenser:

Lindén, Axel (2017). Fårdagboken. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Lindén, Axel (2020). Tillstånd: varannan gran, varannan tall och andra orimligheter. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Scruton, Roger (1998). On hunting. South Bend, Ind.: St. Augustine’s Press

En tänkande apas föreställningar om jakt

En dimma hade svept in från Östersjön och hade stannat hela dagen. Det var vindstilla. Jag satt i trädgården, rökte min pipa och drack ett glas vin. Maggie sökte efter gömd mat i det oklippta gräset. I kastanjen sökte småfåglar efter mat, insekter som spindeldjur och annat. Jag hade inte kikaren med mig, men de jag såg tycktes vara blåmesar. På långt håll ser jag ganska dåligt.

Spontant skriver jag att blåmesarna ”sökte” efter mat. Insekterna dödar de, men jag har svårt att se det som jakt. De snarare plockar sin föda. Jakt är en förunderligt begrepp och i ett inlägg beskrev jag det som kultur.

Eftersom jag är antropolog tenderar jag att använda begreppet kultur annorlunda än gemene man, vilket ibland kan leda till missuppfattningar. Så låt mig därför förklara användningen av ordet i sammanhanget utifrån artikeln ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality” av antropologen Robert W. Sussman och den väl läsbara boken View to death in the morning: nature of hunting through history (1993) av antropologen Matt Cartmill.

Jakttorn mellan Rebbetuaröd och Agusa

Vad natur eller naturligt är finns det olika föreställningar om, ergo det kulturella perspektivet. Dessa föreställningar förs vidare genom generationer, liksom de förändras över tid. Kulturen som föreställningar formar bara inte vår vy utan också hur vi agerar och beter oss, samt hur vi förklarar vårt beteende. Att vi behöver förklara vårt beteende tyder på att någon har tillfrågat oss om varför vi gör på ett visst sätt. Det kan vara ett barn, någon från en främmande kultur eller bara den stilla frågan ”varför gör vi på detta viset?” som är frågeställaren.

I och med att vi får frågan nödgas vi till en förklaring eller ett rättfärdigande och dessa kan vara mer eller mindre genomtänkta. Dels kan det bero på om man själv har tänkt igenom frågorna redan innan eller om man överraskas och hittar på något i stunden som låter rimligt. Antropologer tenderar att ta hänsyn till människornas förklaringar för att sedan undersöka dem utifrån en teori och komma fram till helt andra förklaringar.

I ett inslag i P1 morgon (23/8-23) om licensjakten på björn möttes Svenska rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant och Jens Gustafsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas riksförbund. I inslaget hävdade Orrebrant att endast skyddsjakt rättfärdigade jakt på björnar. Gustafsson tyckte snarare att det var självklart att björnar skulle få jagas eftersom ”det är ett jaktbart vilt”. Han sa att ”vi behöver inte titta på det djupare än så”. Då lagen tillåter det, enligt honom och det finns dem som vill jaga i det här fallet björn, finns det inget problem. Fördelen med argumentationen är att han slipper att krångla in sig i frågor som björnpopulation eller etik utan det räcker med att lagen tillåter det och ”det är kul”.

Om jag skulle vilja fultolka honom skulle jag kunna säga att det är dödandet som är kul, men generellt sätt bland jägare är dödandet endast en liten del av hela upplevelsen. Jag pratade med en jägare som har jagat i 20 år och han har ännu inte skjutit en älg. Det är inte därför han ägnar all denna tid åt att stiga upp tidigt på morgonen. Det är gemenskapen, naturupplevelsen och arbetet med sina hundar som gör att han lägger ner alldeles för mycket pengar på jakten.

Frågan är vad för djur vi är och om jakten är något naturligt? Både Sussman och Cartmill ifrågasätter bilden av att människan kan definieras som jägare. Likaså gör Sörling, Mattson och Danell det i boken Jaktens historia i Sverige (2016)

”Människan” är inte jägare mer än hon är samlare eller odlare, men inte heller mindre.”

Sörling, Mattson och Danell, 2016:11

Myten om människan Jägaren är en myt med korta anor. Dels diskuterades det utifrån Darwins teori om artens överlevnad och tankarna om att människan kunde dominera sin omgivning eftersom hon var väl anpassad till det. Men framför allt kom dessa tankar efter Andra världskriget och då färgat av en kritik av vad människan egentligen var för djurart. Myten av människan som jägare användes som en samhälls- eller kanske hellre som en civilisationskritik (Cartmill, 1993 & Sussman, 1999).

Märk väl att detta motsäger inte att människan har jagat, för som Sörling et al. skriver så jagade människan när hon förmådde det. Redan föregångarna till homo sapiens jagade. Men det finns anledning att tänka på den paleolitiska människan som samlare och jägare, hellre än i omvänd ordning som är vanligare. Den dagliga födan bestod snarare av vegetarisk kost, som kompletterades med kött när tillfälle gavs.

Under den yngre stenåldern då människorna lärde sig att domesticera vissa djur och odla systematiskt förändrades samhällena. Jakten blev då mindre viktig för proteinet. I många kulturer blev det ett privilegium för dem med makt. Cartmill tar upp skillnaden mellan den grekiska antiken och romarriket.

Grekerna såg jakten som viktig för det manliga, men det gjorde inte romarna. Odysseus känns igen av sin amma på ärret han fick från en vildsvinsjakt. Men jakten i antikens Grekland är också farlig då man kan reta upp gudarna. Det intressanta är också att jakten är kopplad till gudinnor och inte till manliga gudar.

I romarriket ses jakten som något barbariskt, vilket är märkligt då man på arenor som Colosseum hade gladiatorspel. Men det var ingen jakt på arenan och Cartmill påminner mig om att i Ovidius diktverk Metamorfoser (2022/8 e.Kr.) går det illa för jägarna. Ett exempel är en jägare som förvandlas till en hjort och sedan jagas ned av sina egna hundar.

I det Europa som framträder efter Västroms fall blir jakten ett skyddat privilegium för aristokratin. Kungar och adelsmän straffar dem som jagar utan deras tillåtelse. I England tvingades de vanliga att skada sina hundars tassar för att de inte skulle kunna av jaga kungens villebråd. Marker utsågs för jakt och skogar bevarades för att överheten skulle kunna jaga. Vokabulär och ritualer skapades för att göra jakten till något för de invigda. (Cartmill, 1993). Jakten blev inte främst ett sätt att hitta föda utan:

I det feodala Europa under medeltiden blev jakt också alltmer en övning i vapenbruk och ledarskap för aristokratin under fredstid.

Sörling, Mattson och Danell, 2016:12

I Sverige, skriver Leif Mattson (2016), sker en förändring när Gustav III ger rätten till de ofrälste, alltså de som inte är adliga, att få jaga med samma rättigheter som adeln på sina marker. Detta leder till att högviltet försvinner från stora delar av Sverige.

Personer som överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis, fortsätter Mattsson, börjar arbeta för viltvård så att rådjurs- och älgpopulationen ska kunna återhämta sig. Det är ur dessa insatser som viltvårdskonsulenter och dito får sin roll i Sverige. Jakten har också därmed blivit en företeelse som inte bara förekommer hos aristokratin. I vår tid finns det cirka 300’000 jägare i Sverige i olika samhällsklasser. Att tillägga dock är att även om jakträttigheten inte längre är förbundet med en titel, så är jägarna ”överrepresenterade bland de högsta inkomstskikten” (Sörling et al, 2016:14) och, fortsätter författarna, hos landsbygdsbefolkningen.

Sammanfattningsvis ser vi utifrån människoartens historia att jakt har förekommit, men att den har varit knuten till kulturella föreställningar som vilka som har rätt att jaga, således en fråga om klass och makt, om det är civiliserat eller inte, och framför allt har synen på jakt förändrats. Människan är trots allt den tänkande apan och ur det kommer föreställningar om hur vi borde och inte borde bete oss.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Ovidius Naso, Publius (2022). Metamorfoser. Stockholm: Modernista

Sussman, Robert W. (1999). ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality”. Zygon: journal of religion and science. Vol. 34:3, https://doi.org/10.1111/0591-2385.00226

Sörling, Sverker, Mattsson, Leif & Danell Kjell (2016). ”Jaktens rikedom och mångfald – ett inledande panorama”, ss. 11–18 ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Jakt är kultur

Det var fullt av nyckelpigor. De kröp bland grässtrån, på mina byxor, i min nacke. Jag satt lutad mot en sten och rökte min pipa. Solen var framme och jag vilade min blick på kalhygget. Mossan var fortfarande torr, trots att det hade regnat mycket. Kantarellerna som vi hade plockat var bleka, torra och fasta; de är de godaste.

Mittemellan Agusa och Rebbetuaröd

Maggie och jag samarbetade under kantarelljakten, hon med sin nos och jag med mina ögon. Ibland såg jag det gula, men där det var öppnare bland bokträden upptäckte hon de blekta kantarellerna bland de torra löven. Det är överdrivet att kalla det för jakt, snarare rörde vi oss likt samlare i terrängen.

Där jag satt lutad mot stenen och tittade från skogsbrynet ut mot kalhygget kom åter önskan att ta jägarexamen. Jakten intresserar mig. Men det åtagandet har ännu inte passat in i mitt liv.

Ett av jakttornen i området.

En anledning är Maggie. Hon är väldigt skotträdd. I Agusaområdet, där vi befann oss, har Svenska Jägareförbundet ett vilthägn. Man kan ägna sig åt troféjakt om man är sugen på att betala höga summor. För Maggie är platsen förknippad med skott och därför är det med tveksamma steg som hon rör sig i området. I vintras var hon dock nöjd när hon upptäckte blodet i snön efter vildsvinsjakten som hade pågått under förmiddagen. Hon slickade i sig det frusna blodet.

Födsel och död är en del av naturen, även om vi människor har svårt för det senare. Likaså har vi svårt för döden och än tydligare blir det när vi kommer in på att döda.

Teknisk uttryckt kan man säga att liv är energi och energikällan kommer antingen från solen eller från andra organismer som vi förtär. I vårt samhälle försöker vi dölja att vi äter andra djur. De förpackade köttbitarna med sina olika namn som entrecôte eller högrev förklarar varifrån köttet kommer på djuret, men döljer att det kommer från ett djur som en gång har levt.

Dessa förpackningar döljer också den köttindustri som har gjort att vi har råd att äta kött i olika former varje dag, även om vissa delar snarare ägnas åt fest än vardagen. De döljer också att när vi äter kött är det ett förkortat liv som vi tuggar i oss. I jakten sker ett möte med en annan själ. I bytets ögon möter vi en blick in i vår själ från en annan själ och det berör oss.

Köttindustrin har försökt att arbeta bort mötet med en annan själ. I jakten ingår det fortfarande. På ett märkligt sätt är det inte naturligt för oss att döda. Vi gör det och ändå är det något som måste överträdas. Jägare jag pratar med, poddar om jakt som jag lyssnar på eller i myterna, ständigt förekommer denna gräns som man måste träda över då vi dödar ett annat djur. I myterna kan du bestraffas om du dödar oförsiktigt. Agamemnon var tvungen att offra sin egen dotter Ifigenia för att blidka jaktgudinnan Artemis efter att han hade dödat hennes heliga hjort.

Jakten i alla kulturer är fylld med ritualer och ritualiserat beteende. I vårt sekulariserade samhälle förklaras det genom viltvård, men i grunden hade det kunnas skötas av naturen självt. Naturen är inte beroende av människan utan vi är beroende av naturen, men genom kulturen har vi tämjt den och formulerat en myt om vi plats i skapelsen. I jakten blir det tydligt, då den inte främst är för att livnära oss. Köttindustrin är effektivare och billigare. Jakt är kultur.

Antropologen Matt Carthill skriver i A view to a death in the morning (1993) om hur specifikt ordet jakt är. Att bara döda är inte jakt. Om jag med mening kör på ett rådjur är det inte jakt. Den som dödar på slakteriet är inte en jägare. Om jag går ut i hagen och skjuter en ko är jag inte en jägare.

The symbolic meaning that has a lot to do with our definition of the term, which is a curiously restricted on. Hunting is not just a matter of going out and killing an old animal; in fact, very little animal-killing qualifies as hunting. A successful hunt ends in the killing of an animal, but it must be a special sort of animal that is killed in a specifik way for a particular reason.

Cartmill, 1993:29

Jakt är märkligt nog ett ytterst kulturellt fenomen, trots att dödandet för överlevnad ingår i livets nödvändighet. Det är en gränszon mellan det civiliserade och det ociviliserade, ett gränsland där djur och människa möts, där vi inte längre kan bortse från att människan är ett rovdjur. Jakten är den kulturella domän som är som närmast naturen och därför är flera tabun förknippade med den. Det är, som Cartmill skriver, ett väldigt specifikt fenomen i det mänskliga samhället.

När jag satt lutad mot stenen och puffade på min pipa var det inte sådan tankar som rörde sig i mitt inre utan snarare välmåendet av att få sitta ute i naturen, nöjd med kantarellerna som jag och Maggie hade samlat. Till dem åt jag en köttbit på kvällen, som jag hade köpt i butiken.

Under hösten är planen att jag kommer att ägna en hel del inlägg åt jakten i dess olika aspekter. Vi får se vart det tar vägen.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Tar jag hand om jorden?

I lördags grävde jag med mina händer i pallkragen efter potatisarna som jag hade planterat. Jorden var tjock och fet, mörk och lätt. I det mörka såg jag de ljusa potatisarna. Blasten hade rensats bort, så de hade dolts under jorden. Vi hade varit borta i flera veckor och nu tog jag upp dem.

Tidigare under dagen hade jag köpt potatis, då jag hade trott att min familj som hade bott i huset medan vi var borta hade ätit upp den. I stället hade de lämnat den i marken och det var lustfyllt att sticka ned händerna i jorden och hittade dem.

Jag hade köpt potatis, skrev jag, och ändå hade jag odlat potatis. Den odlade var inte ens särskilt god. Det var en sort som jag hade hittat på Granngården och som lovade skörd innan midsommar. Skörden var riklig, men jag föredrog den köpta.

Pallkragen där potatisen har växt är den längst till vänster. Salladen blommar snart. Bakome den syns bladpersiljan. Pumporna kräver sin plats. Solrosorna vänder sig söderut, men himlen är mulen. Majsen som är odlad från majskorn från förra årets skörd verkar inte ta sig i år. I den längst till höger samsas rödbetor, med blåklint och bondbönor. Morötterna har inte fått någon sol alls och kom inte. Var blåklinten kommer ifrån det vet jag inte. Men den är vacker. Jag för ett växelbruk och bondbönorna är för att tillföra kväve i jorden. Där potatisen växte hade jag förra året planterat de tre systrarna, majs, pumpor och olika bönor. Jag vände inte på jorden utan tryckte bara ned den förgroddade potatisen.

Skälet till att jag nämner detta är några texter som jag har läst av Maria Puig de la Bellasca. Hon är professor på universitet i Warwicks institution för Centre for Interdiscplinary Studies. Fältet hon arbetar inom är STS, science, technology and society, och hennes forskningsfält är jorden och myllan och vår relation till den. Jag har tidigare stött på hennes namn, men inlägget med den underbara titeln ”Developing an Expanded Soil Profile methodology for restoring social-ecological relations: A case study of Sunnivue Farm, a biodynamic farm in Southwestern Ontario” på Natural history of ecological restoration gjorde mig nyfiken på att lära mig mer.

STS är ett brokigt forskningsfält. Det har sin grund i sociologin, men är tvärvetenskapligt då det handlar om hur samhället förhåller sig till vetenskapen och teknologin. Utgångspunkten är att samhället och därför människan formas och formar hur vi förhåller oss till och skapar vår verklighet utifrån vetenskapen och teknologin.

Inom fältet är begreppet ontologi viktigt. I sig betyder det läran om varat och undersöker hur detta styr hur vi ser på världen och lever i den. STS begrundar hur vi är och varder utifrån det vetenskapliga och teknologiska sammanhang vi befinner oss i. Det är en kritisk disciplin och skärskådar genom att plocka isär fenomen och försöka se på dem ur olika synvinklar. Viktigt är att se teknologi och vetenskap som värdeladdade, vilket innebär att den ontologi som vi lever i kommer att forma vilken vetenskap och teknologi som utvecklas. Den skiljer sig således från dem som anser att vetenskapliga upptäckter eller teknologiska innovationer är värdeneutrala.

Puig de la Bellasca undersöker jorden och vår relation till den genom att införa begreppet etiskt omhändertagande. Det ska inte förstås utifrån ett normativt perspektiv utan i från ett ontologiskt, då det formar hur vi relaterar till tingen omkring oss. Hon skriver följande i artikeln ”‘Nothing Comes Without Its World’: Thinking with Care” (2012):

[E]thics of care entail that to value care we have to recognize the inevitable interdependency essential to the reliant and vulnerable beings that we are.

2012:197

Omhändertagandets etik handlar om att erkänna att vi i vårt väsen är beroende av det omkring oss på samma sätt som det är beroende av oss. Det är en ontologisk utgångspunkt eftersom det handlar inte om hur vi bör agera utan om hur vi ser på det livssammanhang som vi lever i.

Vad är jord? Dels är det materialet som potatisen växer i, men det i sin tur består av en mångfald av sammanlänkade enskilda entiteter.

Jord är den blandning av mineraler, lösa avlagringar, gaser, vätskor, levande biomassa och organiskt material som täcker jordens landyta.

”jord”, Wikipedia

Den levande biomassan är inte bara maskar utan också det mikrobiom, de mikroorganismer, som till exempel bakterier, som lever i jorden. Upptäckten av dessa mikroorganismer är relativt ung och deras betydelse i odlandet utforskas och diskuteras. Jord består av biotiskt, som maskar och mikroorganismer, och abiotiskt, som mineraler, vilka påverkar dess tillstånd. Jorden i mina pallkragar som jag beskrev som mörk mylla, tyder på en stor andel mikroorganismer och näringsrik jord. Förmodligen är den för näringsrik för potatisodlande, då potatis trivs bättre i näringsfattig och sandig jord.

Att odla är att inleda en relation med jorden och hur den relationen gestaltar sig utgår från ontologin. En teknokratisk ontologi skulle kunna se till de olika kemiska processerna som odling är. Det är jordens kemiska och fysiska sammansättning i förhållande till ljuset och hur fröet utvecklar sig. Utifrån producentens ontologi handlar det om avkastning, medan konsumenten ser det utifrån varan.

Att bara använda begreppet perspektiv fångar inte riktigt hur omedvetna vi är av hur vår upplevelse är av det som gestaltar sig inför oss. Perspektiv är som om vi väljer hur vi upplever det, medan ontologi syftar på den omedvetna påverkan på hur vi upplever det.

STS kritiska perspektiv bygger på ordets kritiks ursprungliga betydelse, som handlar om att bedöma, (κριτής, krites, domare). För att kunna göra det är det en terminologityngd litteratur som kan vara irriterande och påfrestande att läsa. Det konstlade uttryckssättet handlar inte främst om att utestänga de oinvigda utan just om att hitta verktyg för att kunna byta perspektiv och få skymt av ontologierna omkring oss.

Låt oss nu återvända till potatisen och till den ontologi som jag befinner mig i och som jag tror många befinner sig i. Det är en värld där det är en lyx att kunna arbeta med jorden. Jag är inte beroende av jorden utan jag gör det utifrån andra motiv än att främst kunna livnära mig av den. Förvisso blir jag stolt över det som jag lyckas odla och jag lär mig lite mer varje år om vad jag bör tänka på, men det viktigaste är att jag inte är beroende av den.

Det är just bristen på beroende som Puig de la Bellasca syftar på, då jag inte ser förhållandet till jorden utan för mig är den snarare en konsumtionsvara som roar mig ibland och en identitetsmarkör framför allt, vilket jag tidigare har tagit upp i inlägget Maskros, gräsmatta och klass. Det är också en plats för lärande, vilket jag tar upp i inläggen ”Den andre varje månad”, en syn som bekräftar att det är en konsumtionsvara.

Konsumtionssamhället uppkom med industrialismen. Innan dess levde vi i ett produktionssamhälle, där vi själva producerade vad vi åt och var beroende av vår egen gård, vårt hemman, det vill säga den avkastning som den gav. Industrialismen gjorde inte bara att vi lämnade våran hembygd utan också att vi blev beroende av inkomsten från industrin vilket gjorde att vi kunde köpa vår mat, kläder och sedan nöjen. På så sätt bröts vår relation till jorden.

Konsumtionens ontologi framträder i den nya relationen som sker då vi återigen får ett stycke jord som vi kan odla på. Det visar sig också när vi köper jord till vårt land och pallkragar för att odla, snarare än att skapa jorden själva. Själv har jag en jordfabrik genom bokashin, vilket bygger på att min köksavfall genom mikroorganismer bryts ned till näringsrik jord.

I grunden skulle var och en som har en trädgård själva kunna skapa sig sin egen jord med hjälp av köks- och trädgårdsavfall. Det är något som många gör genom sina komposter, men trots det köps den framför allt. På liknande sätt köper många den näring som behövs för att det ska växa, snarare än att använda guldvatten, vår egen urin blandat med vatten.

Relationen till en konsumtionsvara upprätthålls så länge som vi är roade av den och sedan lämnar vi den. Omhändertagandets etik, som Puig de la Bellasca innebär att vi gör ett åtagande och erkänner vårt beroende till omgivningen. Ekologiskt omhändertagande, skriver hon i artikeln ”Making time for soil: Technoscientific futurity and the pace of care” (2015), handlar inte bara om växandet utan gestaltar sig i den ökade och myllrande medverkan mellan deltagarna.

In these temporalities of ecological care, growth is not necessarily exponential, nor extensive. This is not only because ecological growth involves cycles of living and dying, but also because what makes an ecology grow manifests itself in the intensification and teeming of involvements between members. 

2015:20

I framtida inlägg kommer jag att återvända till dessa frågor. Nu vill jag avsluta med att i samtalet mellan olika parter erkänner vi sällan, eller kanske hellre, vi förstår inte att det är olika ontologier som vi lever i. En lantbrukare, en producent, har en annan ontologi, en annan verklighetsuppfattning när regnfronten kommer in över landet än konsumenten som möjligen kommer att märka det senare på de höjda matpriserna, men då förmodligen inte gör kopplingen till skörden som drabbades.

Själv har jag endast börjat upptäcka genom att jag har fått begrepp för hur jag ska få syn på ontologin som jag lever i. Det sker genom att jag får syn på relationerna till min omgivning och hur de får mig att agera. Den sakta växande kunskapen om de olika relationerna fördjupar min relation till trädgårdens olika medlemmar.

Referenser:

Puig de la Bellacasa Maria (2012). ‘Nothing comes without its world’: Thinking with care. The Sociological Review 60(2): 197–216. https://doi.org/10.1111/j.1467-954X.2012.02070.x

Puig de la Bellacasa, M. (2015). ”Making time for soil: Technoscientific futurity and the pace of care”. Social Studies of Science, 45(5), 691–716. https://doi.org/10.1177/0306312715599851

Jord. (2020, december 4). Wikipedia, . Hämtad 06.13, augusti 7, 2023 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jord&oldid=48521930.

κριτικός. (2023, March 17). Wiktionary. Retrieved 06:38, August 7, 2023 from https://en.wiktionary.org/w/index.php?title=%CE%BA%CF%81%CE%B9%CF%84%CE%B9%CE%BA%CF%8C%CF%82&oldid=72005939.

Ytterst på stranden när havet återvände

Jag tänker inte äta bläckfisk, sa jag. De är intelligenta. Men varför äter du gris? fick jag till svar. De är ju också intelligenta.

På restaurangen smakade jag senare på bläckfisken. Den var god.

Senare på dagen gick vi längst ute på stranden. Vattnet började komma tillbaka. Det rann över den vågformade sanden och bröt de låga dynerna.

Saint Germaine sur Ays strand.
Pricken är Maggie.

En bit västerut tittade jag på fåglarna som hade samlats där vattnet nu var på väg tillbaka. Det var en flock kentska tärnor, skrattmås, trutar och vadare som snäppor och pipare i olika storlekar. Medan Maggie lekte i vattnet stod jag och försökte urskilja vad för olika arter det var. Kärrsnäppor med sitt svarta bröst, såg jag. Strandpipare skulle förekomma hade det stått på en skylt, men sikten var för dålig för att urskilja någon säkert.

Vi började gå i deras riktning, men jag sa att vi inte skulle störa dem. Vadå, sa hon, de flyttar sig. Men någonstans kan de väl få vara ifred för oss människor, sade jag. Vi gick istället mot de torrlada klipporna längre inåt land. De var övertäckta av ostron.

Ostronskären

Under promenaden tänkte jag på hur samhälleliga och kulturella kategoriseringar alltmer löses upp. Ny kunskap tillkommer som förflyttar det som vi anser är tillåtet att äta eller inte. Är det intelligens och medvetande som ska avgöra? Eller ska vi inte äta kött överhuvudtaget?

I boken An Irish Atlantic rainforest: A personal journey into the magic of rewilding (Daltun, 2022) läser jag om den engelska kolonialiseringen av Irland och hur de inte bara dödade irländare utan hur de högg ned skogen för att berika sig. Men, som Daltun skriver, kan inte skogarnas försvinnande bara bero på engelsmännen utan irländarna själva genom sina får och kor gjorde jobbet.

När Daltun tar över sin mark går han runt på ägorna och märker hur det han tog för att vara en frodig vild skog inte återbildas. Det finns ingen undervegetation. Vilda getter och sikahjortar som vandrar fritt äter de nyspirande trädplantorna. Det är först när han inhägnar sitt område som skogen kan börja att revitaliseras, att förvildningen kan börja.

Saint Germaine sur Ays strand

Gränsdragningar är övergångar från det ena till det andra. Inom ekologin kallas gränszonerna för ekoton, det är där det finns en spänning mellan till exempel de skogslevande och de ängslevande. I yttersta delen av stranden mellan hav och land rör sig snäppor och pipare och gräver i stranden efter kräft- och blötdjur som lever och frodas i mötet med det blöta och det torra.

Även kulturellt gör vi gränsdragningar. De kommer från seder som nedärvts och som sällan ifrågasätts. Mat är intressant, då det finns tydliga gränsdragningar men otydliga förklaringar till varför vi äter vissa saker men inte andra. I möten med andra kulturer eller ny kunskap börjar dessa gränsdragningar att diskuteras. Om jag inte bör äta bläckfisk för de är intelligenta, varför då äta gris om intelligens ska vara gränsmarkören? Diskussionerna kan bli våldsamma, som bokbränning eller yttrandefrihet, skogsbrukare eller trädkramare.

I dessa diskussioner försöker vi rättfärdiga vår ståndpunkt genom hänvisa till helighet, intelligens, skyddad biotop eller skogsplantering. Vårt samhälle är också mindre hierarkiskt. Dels kommer det genom att utbildningsnivån har stigit i samhället, dels genom att makthavare har visat sig vara korrupta eller opålitliga. Då de som förr satt med makten har ifrågasatts tenderar tilliten att bli allt mindre, vilket också gör att kunskap ifrågasätts och istället hystar vi fakta på varandra.

Jag skiljer på fakta och kunskap eftersom fakta måste sättas in i sammanhang och det är först då som kunskap uppstår. Något kan vara faktamässigt rätt och ändå vara fel. För att se skillnaden kräver ofta ett långt och träget arbete med ämnet. En annan aspekt är att människor har olika kunskap genom den disciplin man arbetar inom och därför kan komma till olika slutsatser. Experter tenderar av ha en väldigt specifik kunskap, men kan därför vara okunniga då ämnesövergripande aspekter krävs.

Vi återvände till sanddynerna med sin torktåliga växtlighet. Sånglärkan sjöng i skyn utan att jag såg den. Det var naturreservat där vi gick, ånyo en gränsdragning.

Referenser:

Daltun, Eoghan, (2022). An Irish Atlantic rainforest: A personal journey into the magic of rewilding. Hachette Books Ireland: Dublin

På promenad i Normandie

Igår morse vaknade jag av en kattugglas hoande. Jag kände inte igen lätet utöver att jag förstod att det var en uggla. Det var i gryningen och jag använde appen Merlin Bird ID som har blivit något av ett beroende. Jag fick reda på att det var en tawny owl.

Något senare började andra fåglar sjunga. Det var svarthätta, rödhake och koltrast. Jag gick och lade mig igen.

Vi är i Normandie något norr om Lessay. Det luktar koskit från gården mittemot och trädgården är inhägnad så Maggie kan springa fritt. Ett stort fikonträd står vid altanen. Någon mil bort ligger stranden. Det är ebb och vattnet riktigt suger i benen när man går på den långgrunda stranden. Det odlas ostron i nätsäckar på upphöjda bäddar. De rensar vattnet.

Där sanddynerna är bevuxna och sanden har rasat har det blivit som låga väggar. I dem är det hål. Det är backsvalorna som har byggt sina bon. Silkeshägrar går i dammarna som har bildats av lågvattnet och fångar fisk. Storspoven stod ensam och stilla som den trodde att den inte syntes. Utöver det var det skrattmås, vanlig mås och trutar, samt enstaka strandskator, som är min favorit.

Vägarna här är smala alléer och kantas av höga vallar som ramar in åkrarna.

D528

I dessa vallar som är bevuxna av träd och murgröna ser man hur insekter har byggt bon.

Rue du Manoir

Vallarna verkar bestå av jord, rötter och gamla staket som med tiden har delvis har multnat. De hindrar inte rådjur från att röra sig mellan majsåkrar och hagar där det går kor och hästar. En tanke som jag får är att de även hindrar näringsläckage då hindrar regnvatten från att rinna iväg.

En ekstubbe täcks sakta av murgröna.

Är detta just ett sätt som människa och det vilda kan samsas? Småfåglarna har de höga och låga trädkronorna att röra sig i. I lövvalven kan de gömma sig för ormvråkarna som seglar ovanför. I jordvallarna kan insekter som humlor gräva sin bon.

Trädslagen som växer i vallarna är många. Ek och hassel har jag sett och många fler, men jag är dålig på att känna igen de olika arterna.

Det här är ett äldre sätt att bedriva odling som har kommit ur det här landskapets villkor, men jag tänker mig att det kan inspirera till att förändra södra Sveriges åkrar så att fler arter kan få utrymme. Är det möjligt med dessa vallar i Sverige där insekter kan bygga sina bon? Säsongen är kortare och solen är mindre stark. Kanske behövs de öppna fälten för att maximera solljuset?

Det är så mycket jag inte vet. Jag går runt i landskapet och tar in information, men det fattas kunskap för att kunna sätta in det i sitt sammanhang. Det är så kunskap byggs, genom iakttagelser, funderingar, läsning och tålamod. Vi måste tillåta oss att vara nybörjare.

Förvildning mitt i Luxembourg?

I backarna sitter pundare med sina heroinförstörda kroppar. De gömmer sitt heroin i rabatterna så att inte polisen eller deras vänner tar det. Mina vänner ser dem ibland desperat med sina bara händer gräva efter det som släcker deras begär. Enligt mina vänner blev många utslagna under corona.

Luxembourg med Grund nedanför klipporna.

Grund är dalen som delar den gamla Luxembourg med det nya. Dit flyttade hantverkare för att vara nära Alzette, floden som rinner igenom dalen.

Bild mot gamla stan

Vattnet har reglerats genom murar. Den gamla kvarnen finns inte kvar. Dammar och slussar håller tillbaka vattnet. Om staden förr blev attackerad kunde dalen fyllas med vatten.

Murarna och broarna där man kan gå över Alzette.
Samma plats med pallkragarna i den kollektiva trädgården

Under de senaste decennierna har det kommit väldigt mycket regn vilket har gjort att Grund har översvämmats. Därför har man längre västerut där bäcken Pètrusse rinner börjat ändra om så att vattenförloppet kan stiga och sänka. De har gjort kantavplaning som också blir en äng när vattnet är lågt som nu när det är så varmt.

I dalen Pètrusse

De har även lagt stenar i olika storlekar så att vattnet rinner långsammare. Där kan också öringar och andra fiskar lägga sina ägg.

Bron in till gamla stan

På kvällen satt vi på altanen och hörde grodorna. På dagarna stod gråhägern och sökte efter grodor och fisk.

Vad vi ser är hur man genom att förändra hur floden rinner dels kan förhindra eller förhindra översvämningar. Likaså ser vi hur organismer kan återkomma genom att vattnet rinner långsammare genom det slalomliknande förloppet.

De gamla murarna och de nya stentungorna som ska göra vattenförloppet långsammare.

Är det här förvildning? Det är ett omformat landskap. Det är ingen återställning av ett förgånget landskap. Det är människors samlade kunskap som gör att landskapet kan skapa ett ekologiskt rikare landskap samtidigt som det förhindrar de skador som uppstår genom starka regn som orsakar översvämningar vilka i sin tur förstör egendom och kostar pengar.

Förvildning kan man enligt naturfotografen och en av skaparna bakom Rewilding Europe Staffan Widstrand graderas på en tiogradig skala. Vad vi ser är hur man i Grund, Luxembourg, förhöjer förvildningen samtidigt som människor får en vackrare miljö att röra sig i. Vad som sker är därför en positiv förändring som får en hög mängd konsekvenser som gynnar inte bara människor utan också olika organismers levnadsmiljö.

Det var med sorg jag såg den misär som har uppstått i Luxembourg med heroinmissbruket. Samtidigt var det fint att se hur Pètrusse och Alzette får nya möjligheter i sitt flöde.

Förvilda Simrishamn! 2

Maggie rullade sig i sanden vid Sandhammaren. Uppe i himlen hörde jag en röd glada tjuta till. En kråka attackerade den och drev bort den från träden och norrut. Den pampiga gladan hade inte en chans mot den mindre gråkråkan som smidigt rörde sig i luften borta från både klor och näbb.

På vägen till Sandhammaren från Simrishamn hade jag studerat landskapet. Du åker längs en höjd. I söder ser du Bornholm klara dagar. I väster ligger åkrarna tätt. Vägen skär igenom dem men neråt stranden till tar skogsdungar vid. Om du kör förbi Sandhammaren och söderut mot Backåkra kommer du till Kåsebergaåsen. Där upphör flygsanden och åkrarna norrut är skyddade.

Simrishamn i övre delen vid Östersjön. Strax söder är Brantevik. Samhället vid udden är Skillinge. Bilden är från Google Earth

I förmiddags hade jag läst i The book of wilding (Tree & Burrell, 2023) om spillet från lantbruket och beroende på hur åkrar och hagar är fördelade är det möjligt att fånga upp det med växtlighet och att ha gränszoner.

På bilden nedan ser vi en å som flyter genom landskapet. På den vänstra sidan går åkrarna hela vägen ned strandkanten. Där finns det inget som hindrar spillet från lantbruket. På den högra sidan ser vi hur träden hindrar och filtrerar gödsel och annat som kommer från gårdarna.

(Tree & Burrell, 2023:102)

Mellan Simrishamn och Sandhammaren skär det ingen å genom landskapet, men när regnen kommer drar det med sig gödning och spill från åkrarna. Det som hindrar detta är just växtligheten längs med stränderna.

Söder om Brantevik finns Gislövs Hammar strax norr om Skillinge. På kartan ser man det bräm av träd som löper längs stranden. Korna håller landskapet öppet, men de kommer inte hela vägen ned till stranden. Där promenerar vi ibland på vintern. Björktrastarna rör sig i buskagen som skyddar mot östan. Redan i februari kan det hända att man kan se ejdrar ute i bukten.

Gislövs Hammar är den lilla knorren som sticker ut i mitten av bildens högra sida mot Östersjön.

Ju mer som jag läser om rewilding, wilding, förvildning eller vad man nu vill kalla det, ju mer vaken blir jag för det landskap som jag befinner mig i. Jag märker också hur lyckligt lottade vi är att bo i Sverige som inte alls är lika ekologiskt förött som England. Mycket beror det nog på att Sverige inte är lika tätbefolkat. Industrialismen kom även i gång senare vilket också har sparat landskapet. Samtidigt var Sverige också en nation som exporterade trä, vilket har gjort att skogar har behållits och underhållits.

Likaså har det även gjorts åtgärder som gynnar naturen. I lördags var jag vid Vombsjön. Jag och Maggie gick längs med Kävlingeån. En äldre man gick med sin tubkikare. Solen värmde och kärrsångaren kunde inte sluta sjunga. Ängarna där håller på att göras till våtängar. Tofsviporna flög runt. Äntligen fick jag se brushanarna med fjäderboa. En svartsnäppa gick vid strandlinjen och enkelbeckasiner flög mer sitt förunderliga läte.

Så här har det inte alltid sett ut, sade den äldre mannen.

Vi människor formar landskapet omkring oss. Sätter vi formar det på kommer att gynna vissa arter och andra kommer att förlora på det. Vår kunskap växer om hur vi kan forma det så att allt fler gynnas. Det kommer att se annorlunda ut. Förhoppningsvis kan vi utöka mångfalden av olika biotoper. Natura 2000 är en bra början och kan vi binda ihop dem med faunapassager över vägarna kan landskapet bli alltmer spännande att fara igenom.

Det börjar genom att vi blir mer uppmärksamma på vad som är omkring oss och kontemplerar dess betydelse.

Här är del 1 av Förvilda Simrishamn!.

Referenser:

Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC