Etikett: Samhälle

Ska ekologerna alltid få sista ordet?

För den uppmärksamme kan en obetydlig gråtrut väcka intresse. Så var det igår då jag cyklade till butiken för att köpa musslor. Vid korsningen vid Marint Center i Simrishamn stod en ungtrut på gräset. Den stampade med sina fötter på ett så lustigt sätt att jag var tvungen att stanna på andra sidan vägen för att åskåda den.

Först bligade den misstänkt på mig. Jag försökte att inte titta för intensivt på den för att den inte skulle känna sig hotad. Så började den igen att stampa på stället. Sedan pickade den med sin näbb. Det såg så roligt ut.

Senare befann jag mig på Sandhammaren med Maggie och min käraste. Vi hade gått igenom skogen till stranden och nu kunde vi äntligen låta Maggie springa längs vattenbrynet.

Jag berättade för E. vad jag hade sett och genast visste hon att trutens beteende hade varit för att efterlikna regnet. Stampandet fick maskarna att söka sig till ytan. Förbluffad och imponerad tackade jag för informationen. Det är ju fantastiskt att en art har utvecklat detta beteende så att det blir en del av generna.

Maggie vill att vi ska ta pinnen och kasta den i vattenbrynet så att hon kan hämta den.

Medan vi gick där flög plötsligt en vadarfågal upp och drog norrut några tiotal meter. I det gråa ljuset hade jag svårt att se vad det var för någon art. Vi fortsatte i dess riktning. Jag spanade och kom till slut fram till att det var en större sandpipare.

Den pickade efter insekter, kräftdjur och annat. Var gång vi kom för nära flög den upp med sitt irriterade pipläte och flög en bit.

Idag läste jag av en händelse om en annan strandpipare, nämligen snowy plover. De håller till i Kalifornien. Arten stötte jag på i kapitlet ”About snowy plovers, lapwings and wolves: How to include contrasting visions of ecologists and laymen in decision-making” (van der Mindt, 2009). Kapitlet är i en bok som New visions of nature: complexity and authenticity (Drenthen, Keulertz & Proctor, 2009), som verkar vara väldigt intressant.

Frågan som författaren ställer sig är hur man ska kunna få ihop bevarande med olika arter med den kunskap som ekologerna har. Jag tyckte denna fråga kan vara intressant att belysa utifrån det som jag och Lars Lundqvist diskuterade i kommentarerna till gårdagens inlägg, Vad krävs av en fjortonåring?. Frågan som undersökts är vems kunskap som är viktigare och om det är så att åsikter utan tillräcklig kunskap trumfar gedigen och påläst expertis.

Sandhammaren

I kapitlet tar Henny J van ser Windt tar upp ett intressant exempel som rör tofsvipan (lapwing). I Friesland i norra Nederländerna har det varit tradition att plocka äggen från tofsvipan. De är en symbol för våren och det har varit en tradition att varje år ge ett ägg till borgmästaren.

For most Frisians, the lapwing is a symbol of spring, the country life, the beauty of the countryside and a harmonious relationship between human beings and nature. (van der Mint, 2009:96)

Men givetvis kommer ekologerna och påpekar att tofsvipan börjar minska i antal, sätter arten på en lista över hotade arter och vill förbjuda denna vackra tradition. Folk är inte nöjda med detta. Men ekologerna kan peka på siffror som är tydliga. Dock börjar skälet bestridas. Är det människorna eller kråkorna som är skyldiga? Det blev en stor diskussion som i slutändan ledde till att man kom fram till ett lösning där de olika parterna kände sig nöjda.

En flugsvamp

Vad incidenten med tofsvipan och människorna i Friesland visar är att djuren är laddade med betydelser, varav många kan skapa ett symboliskt värde. I deras fall var det en symbol för vårens ankomst och det firades genom dels att ge en gåva till auktoriteterna, dels att samla ägg och avnjuta tillsammans med andra.

Länder, regioner och lokala byar har olika traditioner som är kopplade till årstiderna. Det handlar om rättigheter och skyldigheter. Med ny kunskap och nya människor kan konflikter uppstå, något som jag även tar upp i inlägget Konflikter och möjligheter när livsstilar möts, med exempel från Tyskland, Frankrike och Rumänien.

Denna egenhet att ge saker och ting betydelser är något som utnyttjas i kulturer, men också i arbetet med att skydda arter. van der Mindt nämner pandan som får stå som symbol för Världsnaturfonden och påpekar att hade inte Greenpeace använt sig av valar och sälar hade de kanske inte fått en så stor genomslagskraft.

Dessa ikoniska arter kallas för symbolarter (flagship species). För det lokala ekosystemet har de kanske inte den viktigaste funktionen, men de väcker allmänhetens känslor.

Flagship species also appeal to the general public but do not have close and necessary relationships with other species. (van der Mint, 2009:94)

Andra arter beskrivs dock som nyckelarter (key species). Det är inte alltid de väcker särskilt mycket sympati, men deras närvaro i ekosystemet är viktig för andra arters överlevnad.

Keystone species play a very important role in an ecosystem, maintaining the fundamental structure of the habitat or certain essential connections in a food chain, just as keystones provide the essential support in an arch. (van der Mint, 2009:94)

På den här bloggen har jag nämnt visenten som en nyckelart då den genom sitt beteende skapar en mängd möjligheter för andra arter. Vargen är likaså en sådan.

På bilden ser vi hur den påverkar olika arter direkt och indirekt. (Jeroen Helmer / ARK Nature)

Sedan finns det även de arter som kategoriseras som cryptobiota, eller överflödiga arter (van der Mint, 2009). Kanske har man inte upptäckt en nödvändig funktion för dem i ekosystemet eller så kan deras närvaro vara en del av det överflöd av arter som är den biologiska mångfalden.

Nåväl, det börjar bli dags att komma till min poäng. För att återgå till vem som har kunskapsföreträde och på vilka grunder eller om det är vissa åsikter som ges högre vikt, så ser vi hur en art som tofsvipan har ett väldigt stort lokalt värde i kulturen. I det fallet symboliserade den vårens ankomst, men den fyllde också funktionen att ses som en lokal delikatess som man endast under en kort tid på året kunde avnjuta. Utifrån ekologerna perspektiv, understött av data, var deras existens dock hotad. Så vad skulle ges störst vikt och på vilka grunder?

Här tänker jag inte ens försöka att ge mig på att försöka besvara denna tusenåriga fråga. Det betyder dock inte att jag tänker ducka den helt. Först och främst handlar det ett mänskligt perspektiv. Det är olika värderingar som görs på olika grunder, säg tradition eller tillkommen kunskap, kring ett fenomen som uppstår. Men handlar det i grunden om hur den ökande kunskapen bör få oss att förändra vårt beteende utifrån de insikter vi kan få utifrån insamlingen av vetande.

Som illustrerande exempel för min hållning vill jag hänvisa till ett tidigare inlägg där jag tog upp en konflikt mellan ekologer och innufolket i Kanada och frågan om varför vildrenen minskade, se Ignorance is bliss.

Där påstod de att vildrenens försvinnande snarare berodde på en bruten relation mellan dem och Kanipinikassikueu, vildrenens hövding, alltså en andlig gestalt. För mig duger inte den förklaringen. På samma sätt duger inte en förklaring som bygger på att så har vi alltid gjort som i Friesland. Samtidigt kan det inte alltid vara en fråga där eliten går in och styr på grund av ett kunskapsföreträde som kommer ur en samling data.

Som vanligt börjar jag med mitt å ena sidan och å andra sidan, dock är min intention att inleda en fördjupning i dessa olika sätt att se på världen och på vår omgivning. I vårt samhälle kommer vår sätt att se på omgivningen utifrån upplysningen och dess tro på förnuftet och bara vi förstår tillräckligt så vet vi vilket handlande som gäller.

Men detta tror jag är övertro. Vår omgivning är alltför komplex, vilket gör att vi måste utveckla ett slags berättelser som förklarar varför vi bör handla på ett visst sätt och guida oss i beslutsfattandet. För mig är de ekologiska teorierna guidande för hur jag skapar en förståelse, men som antropolog är jag väl medveten om hur kulturen har format oss. För att få syn på hur kulturen har format oss är det bra att kunna spegla sig i och jämföra med något annat.

För att kunna göra detta kommer jag att fortsätta att ta upp liknande konflikter som ovan, med tillägget att utgå från andra perspektiv på hur ekologiska idéer har formats inom till exempel buddhismen, hinduismen och islam. Inspirationen och många av källorna kommer från litteraturlistan till kursen ”Klimatkris, natur och miljö i religionshistorisk belysning” som ges vid Stockholms universitet.

Referenser:

Drenthen, Martin; Keulartz, Jozef. & Proctor, James D. (red.) (2009). New visions of nature: complexity and authenticity. Dordrecht: Springer

van der Mindt, Henny J. (2009). About Snowy Plovers, Lapwings and Wolves: How to Include Contrasting Visions of Ecologists and Laymen in Decision-Making. ss. 91–99. ur Drenthen, Martinus Antonius Maria, Keulartz, Jozef. & Proctor, James D. (red.) (2009). New visions of nature: complexity and authenticity. Dordrecht: Springer

Vad krävs av en fjortonåring?

Under veckan har jag funderat på fråga som Lars Lundqvist skrev i kommentaren till inlägget En miljö bara för människan?. I kommentaren lyfter han fram min ökande kunskap och min förändring i vissa åsikter. Det som fick i gång mina funderingar var avslutningen.

Om jag skulle bli bonde, skulle jag då förändra mina åsikter i fler frågor?

Avslutningsvis: Du har lärt dig massor om ekologi, arter, läsa av den natur där du rör dig till vardags, och har också sakta börjat ändra åsikt i en hel del frågor, eller hur? Om du dessutom bytte yrkesbana och blev bonde, en del av svensk livsmedelsförsörjning, tror du inte att du då skulle ändra åsikt i ännu fler frågor?

Jag gav en svamlande kommentar som svar, då jag inte riktigt fann rätt ord. Inte heller idag har jag ett tydligt svar, däremot ser jag flera problem med frågan. Det ska jag försöka reda ut idag. Förmodligen kommer det att vindla och associeras till olika saker, men jag hoppas att det finns en viss koherens och röd tråd i resonemanget.

Bilderna går idag i björkens tecken. Ovan bild är i från Bäckhalladalen.

Det finns flera ingångar i det här och den första är en ytlig betraktelse som förföljer vår samhällsdebatt. I grunden bygger det på att den med mer kunskap har ett kunskapsföreträde, det vill säga att den kunnigare i frågan bör också få ett större förtroende i en fråga. Problemet med denna i grunden goda tanke är flera. Först vad jag menar att det egentligen innebär.

För att illustrera det vill jag börja i ett känt brev av Galileo Galilei. Han skriver till storhertiginnan Christina om Copernicus upptäckt att solen inte snurrar kring jorden utan tvärtom.

I brevet försöker han dels peka på att bibeln inte har fel, dels på svårigheten att få ihop det som bibeln förtäljer och den katolska dogmen med Copernicus upptäckter. Det viktiga här är att han pekar på att Copernicus skriver på matematikens språk och det behärskar inte de som kritiserar honom. Oberoende av hur illustra och kunniga de är i sina domäner så behärskar de inte matematikens språk och kan därför inte bedöma arbetet korrekt.

For it is known that Lactantius—a poor mathematician though in other respects a worthy author—writes very childishly about the shape of the earth when he scoffs at those who affirm it to be a globe. Hence it should not seem strange to the ingenious if people of that sort should in turn deride me. But mathematics is written for mathematician[.] Letter to Madame Christina of Lorraine, Grand Duchess of Tuscany

Efter mötet i Trento (1545–1563) menade katolska kyrkan att de hade löst kunskapsföreträdesproblemet genom att slå fast att allt det som de inte hade bestämt var korrekt skulle förbjudas. Det viktiga var inte om den matematiska kunskapen fanns utan vad mötesdeltagarna hade kommit fram till. Således blev också Galileos brev till Storhertiginnan uppsatt på listan över de förbjudna böckerna, liksom Copernicus bok där han förklarade att solen var i mitten av universum och inte jorden.

Ett hackspett bo.

I våra dagar har dock detta maktbeteende fått en annan spinn och det är när man ger vissa kunskapsföreträde och vissa fråntas i egenskap av yttre attribut. Så en medelålders heterosexuell vit man som jag kan fråntas rätten att uttala mig om saker som rör svarta, kvinnor och homosexuella, då jag tydligen inte kan vara empatisk nog att förstå svårigheter som de kan uppleva eftersom erfarenheten fattas mig.

På ett liknande sätt kan åsikterna hos en person som är stadslevande avfärdas på grund av att hon inte förstår hur det är att leva på landsbygden. Dessutom kan personen anklagas för att vara en romantiker som inte begriper landsbygdsfrågor.

Detta är ett ytterst farligt retoriskt vapen, menar jag, då det fråntar möjligheten att lära från andra och därmed kunna få insikter utifrån andra perspektiv. Det är också ett tämligen korkat sätt att argumentera, då vapnet lätt kan vändas mot en själv.

En björk på Hisingen i Torslanda.

I kommentaren uttrycker Lars en frustration över att kunskapen i de bredare lagren i samhället inte förstår basindustrins betydelse i samhället. Här finns det också ett problem att riksmedia inte ger ”korrekt kunskap” utan sprider ”felaktigheter”.

Naturligtvis hoppas jag också på att kunskapen om basnäringarnas betydelse och begränsningar ska öka hos allmänheten, men det skulle förutsätta att riksmedia (TV, radio, de stora dagstidningarna) tog ett större ansvar för att sprida korrekt kunskap istället för att som nu oftast sprida felaktigheter.

Här kan vi återgå till mina egna förflyttningar i åsikter. Jag upplever själv att man i riksmedia inte går tillräckligt djupt i många frågor. Detta har jag dock kommit fram till med tiden, då jag med ökad kunskap ser vilka förenklingar som görs och att man inte försöker utreda en fråga i grunden.

Låt mig göra en jämförelse här med hur utrikesfrågor. På SVT sänds otroligt bra dokumentärer om till exempel Mellanöstern, USA och andra utrikespolitiska frågor. Här tycker jag ofta att de hjälper mig att se andra perspektiv i det jag läser i böcker och artiklar.

Däremot när det kommer till naturen fattas djupet. En del av förklaringen är att det krävs väldigt mycket grundkunskap, ett annat är programmens syfte. För att ge ett exempel kan jag nämna Vilda Småland. Det är en fin dokumentär och jag rekommenderar dig att avnjuta den. För den är ett stycke avkoppling, snarare än en stor bildningsinsats; detta gäller de flesta av dem.

Ett annat program som jag fann intressant och rekommenderar är Vetenskapens värld: Slaget om skogen. Dock om man tittar på hur de olika delarna beskrivs, kan man ana viss obalans.

Del 1: ”EU utreder olagligt prissamarbete bland svenska skogsbolag.” Del 2: ”I Finland har politiker drivit igenom alltmer skogsbruk utan kalhyggen. Ledande finska forskare tycker nu att man hittat en väg som både fungerar för ekonomi och miljö.” Del 3: ”Statliga Sveaskog är Sveriges största skogsägare. Hur ska bolaget agera nu när EU kräver ett mer ”naturnära” och kalhyggesfritt skogsbruk?” 

Samma björk som ovan.

Basnäring, som Lars nämner, är ett intressant begrepp. I Skolbanken hittar jag följande undervisningssegment i geografi. Eleverna i årskurs 8 på Råneskolan i Luleå kommun ska lära sig om delarna som är knutna till basnäring.

Vad vi förstår från beskrivningen ska åttorna undervisas i ett historiskt perspektiv, liksom ekonomiskt, ekologiskt och socialt, samt för att kunna forma en hållbar utveckling i både Sverige och världen. Det är inte lite som krävs av eleverna.

Detta område handlar om våra råvaror och naturresurser. Vilka de är och vilken betydelse de har för Sverige och att Sverige är ett rikt land. Vi ska ta reda på vilka utmaningar vi står inför, ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Förstå varför dessa måste utvecklas gemensamt för att vi ska få en hållbar utveckling i Sverige och världen. Åk 8 Geografi

Det vi ser är hur komplext ämnet är. Ordlistan med begreppen som de ska förstå när det är dags för prov lyder:

Basnäring, Transport, Transportmedel, Naturresurs, Råvaror , Infrastruktur, Globalisering, Resurs, Logistik, Skogsbruk, Förädling, Tillverkning, Produktion, Handel, Konsumtion, Industri, Import, Export, Miljöpåverkan, KRAV, Hållbarhet, Gödsel, Övergödning, Utfiskning, samt Försurning. Åk 8 Geografi

Några saker vill jag peka på här. Det ena har jag redan sagt. Basnäring är kopplat till historien. Genom att industrialisera Sverige och allt mer kunna bruka och förädla de resurser och råvaror som finns i Sverige, lyftes hela befolkningen. Landet har gått från att vara ett av Europas allra fattigaste länder till ett av de mest välmående. Att tillägga är att det också har skett med regleringar för att inte rövarbaroner ska få fritt spelrum, men det är en parentes i det här inlägget.

Hur många kommer ihåg åttans geografilektioner? Tyvärr är de ganska få. Själv har jag fått komma ikapp som vuxen. Dessutom vet jag, som lärare, hur svårt det är för elever att koppla ihop begreppen med empirin. Det kräver många års träning och det är som att behöva jonglera med inte bara tre utan många fler bollar än så. Så frågan är hur mycket en åtta förmår fånga upp från den anspråksfulla segmentet.

Samma björk som ovan

Ytterligare en aspekt som jag vill nämna angående basnäring kopplas till det som jag tog upp i Skogen är vårt gemensamma arv. Inom ekonomihistoria talar man om tre sektorer i ett samhälle: den primära, sekundära och den tertiära. Enligt Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid (Neal & Cameron, 2016) är den primära sektorn de aktiviteter vilkas produkter hämtas direkt från naturen: jordbruk, skogsbruk och fiske.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Sekundärsektor är ”de verksamheter där naturprodukterna behandlas eller förädlas.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Den tertiära sektorn kallas också för servicesektorn och är alla de tjänster som ingår i den ekonomiska strukturen. (Neal & Cameron, 2016, s. 32).

Neal och Cameron menar att om majoriteten i ett samhälle går från en sektor till en annan då sker det strukturförändringar. Sverige har genomgått detta flera gånger. Men dessa förändringar har inte bara skett mellan sektorerna utan också inom näringar. I Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt beskriver jag hur rationaliseringar gjorde att de otaliga mejerier som fanns på landsbygden och som gav jobb lokalt försvann.

I Håller den svenska modellen: Arbete och välfärd i en global värld (2013 [2006]) berättar ekonomihistorikern Lars Magnusson att svensk industri klarade 1990-tals krisen tämligen bra, då den redan hade gjort flera av de nödvändiga omställningar i industrin som krävdes under 1970-tals krisen. Omställningen var att börja använda robotar istället för människor i industrin.

Även inom sektorerna sker det förändringar och utveckling och jag rekommenderar dig att läsa reportaget Trolle Ljungbys VD styr med fast hand (Frennemark, 2025). Det handlar om Per-Inge Pålsson som leder arbetet på Trolle-Ljungby AB och den omställning som har skett under 50 år. Till exempel har gårdsverkstaden utvecklats till ett servicecenter som nu omsätter 15 miljoner.

[G]årdsverkstad[en] har utvecklats till ett servicecenter som omsätter 15 miljoner kronor och har nio anställda är en framgångssaga. För 20 år sedan fanns det tre anställda i verkstaden för godsets egna behov. (Frennemark, 2025)

Grävlingungar på väg

Hur kan jag sammanfatta det här? Fanns det någon röd tråd? Jag tror det som åttorna får lära sig i Luleå är en god sammanfattning för det mynnar ut i frågan hur vi ska kunna ha en hållbar utveckling i Sverige?

Vad ska då eleven göra för att få ett högt resultat på den uppgiften? Hon bör både se till människors behov och hur de kan tillgodoses i en osäker framtid. Det inbegriper frågan kring arbetstillfällen och funderingar kring en anpassningsbar industri till marknaden. Det innebär en förmåga begrunda förhållandet mellan förädling och hushållning med resurser. Likväl krävs att eleven ser till ekosystemen och till hur ekosystemtjänster bidrar till ett ekologiskt hållbart samhälle, där också den biologiska mångfalden kan upprätthållas. Det är således mycket som krävs av fjortonåringarna.

Så om en lärare kan kräva det av en fjortonåring, då vet vi vad vi bör kräva av våra politiker. Men inte att förglömma är att detta är den grundläggande nivån på bildning som krävs av en medborgare. Vi har alla en plikt att ha en kunskapsnivå som gör att vi inte bidrar med idiotargument till debatten, samt att vi förmår att se de olika perspektiven som påverkar sakfrågan.

Detta gäller också de svenska journalisterna!

Referenser:

Frennemark, Markus (2025). Trolle Ljungbys VD styr med fast hand. ATL. Publicerad i september 2025, det står inte på hemsidan. [hämtad 251011]

Magnusson, Lars (2006). Håller den svenska modellen?: arbete och välfärd i en globaliserad värld. Stockholm: Norstedts akademiska förlag

Neal, Larry, Cameron, Rondo E. & Schön, Lennart (2016). Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur.

En miljö bara för människan?

Under min promenad i Bäckhalladalen hade jag lagt märke till all död ved, se gårdagens inlägg Ska visenterna få ströva fritt?. Träd hade fallit omkull i vinden. Hade de fallit över stigen hade man sågat upp dem och lämnat dem inne i skogsbrynet. Men när jag kom till sänkan så var det få omkullfallna träd och nedfallna grenar.

Bok- och björkträd stod brett isär och bildade en fint belyst plats. Jag satte mig ned och iakttog, men kunde inte komma till någon slutsats.

Jag tog en panoramabild och skrev:

Här finns det nästan ingen död ved. I västra hörnet ligger ett röse och i östra går en stengärdsgård. Var det en hage eller en åker här? Även en uttorkad bäck går igenom området.

Till vänster i bilden ser man röset på slänten. Spångbron visar var den uttorkade bäcken går. Man ser inte att den är som en fördjupning där jag sitter.

Jag vände mig om och tittade söderut. Där kom växtligheten som var vanligare. Jag gick ditåt. Det var mjukare mark och även om det nu var torrt märkte jag att här var det ofta blött. Klibbal, björk och gran växte här. I en anmärkning till bilden skrev jag: ”Bakom mig tätnade det. Björk och bok övergår i al då marken är blötare.”

Om man tittar lite till höger om mitten i bilden ser man hur bokarna tar över. Det var där panoramabilden är tagen.

I Bäckhalladalen

Du som regelbundet läser den här bloggen vet att jag gärna går runt och funderar på hur det såg ut här förr under mina promenader.

Promenaden nu hade tagit mig över ängarna i nordvästra delen av Bäckhalladalen. Det hade varit en vacker brittsommardag.

Naturreservatet är ombytligt och det finns en hel del att se på. De flesta går dock endast den två kilometer långa promenadslingan. Ute på ängarna stöter jag sällan på någon. Det är synd, då även i det öppna finns det mycket att titta på.

På skärmbilden nedan från Google Earth ser man variationen.

Bilden är från 230921

Om man zoomar ut ser man att det är den sydligaste delen av ett tämligen sammanhängande skogsbälte som löper norrut.

När jag tittar på bilderna påminner jag det mig om en bild där man kan se hur Skånes berggrund är beskaffad, vilken jag diskuterar i För en naturpolitik som upphöjer kalvnos och fläcklungsört!.

Som ni ser nedan så följer skogsdelarna tämligen väl den orangeadelen där urberget är tämligen ytligt. Vad vi ser är Linderödsåsen som upphör vid Stenshuvud.

Björk, 2003:11

Här hade jag inte planerat att hamna i det här inlägget, men så blir det lätt när jag associativt spinner vidare på allehanda saker. Så låt oss avsluta den här sektionen med att jämföra hela Skåne med Lena Björks översikt.

Den södra urbergsdelen är Romelandaåsen som även den delar av sydvästra och nordöstra delen av centrala Skåne, tänk mellan Lund trakterna mellan Sjöbo och Skurup. Däremellan går de stora och bördiga åkermarkerna.

Som vi ser så har människan över tid anpassat sig till landskapets förutsättningar och försökt att utnyttja de villkor som geografin erbjuder. Det är också de lerjordarna som har gjort att Skåne är ett av världens bördigaste områden. Det var här som den senaste inlandsisen först började dra sig tillbaka och bildade de stora bördiga områdena i slättlandskapet.

Som vi ser på översikten ovan är det framför allt lerjord i bältet som löper mellan Sjöbo och Hörby, medan det är sandsten och lerjord norr om Lund. Mellan Trelleborg och Malmö är det framför allt sandsten.

Bäckhalladalen

Låt oss återvända till Bäckhalladalen och då till ängarna. För om man tittar på marken vid stengärdsgården ser vi hur ytlig berggrunden är. I fördjupningar ser vi hur jord och vatten har samlats och där kan buskage bildas.

På muren ser vi att här höll man boskap då det inte gick att odla här. Det har man fortsatt med för att hålla landskapet öppet.

Träd och täta buskage i nordväst bildar en naturlig gräns vilket håller inne boskapen. På murens förfall ser vi att man inte längre är lika noggrann att hålla hjordarna åtskilda.

I Bäckhalladalen

Då det här inlägget helt har tappat fokus går jag in för avslutningen och den handlar om hur jag upptäcker hur mycket landskapet berättar för oss. Men det kommer endast om man är uppmärksam och ständigt utökar sin kunskap genom läsning. Som vi ser i det här inlägget gick jag från en enkel plats i en dunge, sittandes på en tjock björkstam, till att kunna zooma ut över ett helt landskap och kunna se varför man odlar på ett ställe och bedriver skogsbruk på andra, för att sedan landa på ängen och kort reflektera kring en gammal stenmur som löper över en äng.

Människan är den ultimata ekosystemingenjören. Genom vår kognitiva förmåga att binda ihop de tecken som finns i landskapet och det kollektiva minne som är vår kultur har vi förmått att helt skapa ett landskap helt anpassat efter våra behov och förutsättningar. Vad vi märker nu, när vi inte längre koncentrerar oss enbart på vår överlevnad, utan ser oss som en del i ett landskap som vi i allt högre grad kan dela med fler arter, då börjar vår kollektiva kunskap att förändras. Vi ser den skada som vi åsamkar andra arter.

I den döda björken har en hackspett byggt bo som nu kan övertas av andra fåglar.

Det intressanta och positiva är att vi förmår göra detta just genom att vi genom förädling och förbättring har kunnat intensifiera odlingen på vissa ställen och kunnat lämna andra delar. Det är detta som gör att djur som tidigare generationer har utrotat lokalt kan återvända.

Under morgonen läste jag vidare i Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han pekar på exempel där den gamla kulturen förändras och nya inslag tillkommer så att landskapet kan delas i allt högre grad. Exemplen han gav var hur olika laxarter återigen kan frodas när man river dammar som inte längre fyller sin funktion eller bävern som förhindrar bränder och återställer våtmarker.

Jag ser optimistiskt på framtiden om vi fortsätter att jobba i den riktningen.

Referenser:

Björk, Lena (2003). Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner. Malmö: Corona

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Ska visenterna få ströva fritt?

Idag blåser det ute. Hårda södervindar drar i träden utanför. Länge har brittsommaren skämt bort oss här i Simrishamn. Solglasögonen har varit på och efter jobbet har jag suttit och rökt min pipa med en kopp te på balkongen. Röken retar smaklökarna och jag förnimmer nya smaker.

Häromdagen satt jag uppfylld av tankar då en fågels täckning väckte min uppmärksamhet. Det var en entita som hade kommit in i trädgården. Den sökte insekter i bland lavarna som har växt på barken i det asiatiska trädet som växer i trädgården.

Jag förundras över hur genom inhemska lavar och mossor träden införlivas i den svenska ekologin. Även om trädet inte får sin plats ger dess yta plats för det inhemska.

Död ved ger livsrum. Från Bäckhalladalen

Då jag nu var väckt ur mina tankar kom blåmesarna kvitter och akrobatik till känna i kastanjen. Det var fullt av dem. De klättrade och flög mellan löven som var angripna av kastanjemalen. Kanske bildar gångarna och sprickorna i löven utrymme för andra insekter?

Nu var jag fullt närvarande och den där underbara känslan då skönheten griper tag i mig spred sig i kroppen. Ett leende dök upp i mitt ansikte. Efter piprökningen beslöt jag mig för att ta en promenad. Vindar och höstflytten hade lett till att det var småfåglar överallt i buskar och träd.

Från Bäckhalladalen

Under de två veckorna som har gått sedan jag skrev sist har jag lyssnat på en del poddavsnitt som har lett min undran in i nya miljöer. Ett var 191: Rewilding Myths and Misconceptions with Ian Parsons.

Ian Parson var ny för mig och hans kritiska syn på återintroduktion av djur gav mig ett nytt perspektiv på debatten om vi bör introducera eller återintroducera djur i den lokala ekologin. I samtalet med poddvärden Tommy påpekade han att många av projekten med återintroduktion inte fungerar. Organismerna dör och det beror på att egentligen finns inte förutsättningarna för att placera dem i miljön.

Från Bäckhalladalen

För att begrunda kort vad han menar drar jag mig till minnes en promenad jag gjorde i Bäckhalladalen för några veckor sedan. Jag tänkte på hur mycket död ved det låg i vissa delar. Det var nedfallna träd som nu på höstkanten pryddes av musslingar.

Jag steg av stigen och fotograferade och beundrade. Ett äldre par kom förbi och mannen frågade mig vad jag hade sett. När jag sade att jag beundrade svamparna tystnade de och gick snabbt vidare.

En tok, tänkte de nog.

Det som slog mig medan jag tittade på alla dessa nedfallna träd var hur många träd i olika stadier av nedbrytning det måste ha funnits i de äldre skogarna. Numera är det sällan så mycket död ved i skogarna som det en gång bör ha varit.

Detta är ett exempel på vad Parson för fram i poddavsnittet. Miljöerna måste finnas där organismerna kan husera.

Men det måste inte bara finnas livsrum på ett ställe utan på många ställen så att de kan hantera förändringarna för att inte falla i utdöendeskuldfällan. Det är detta som Parson för fram. Förutsättningarna för arterna måste finnas på en stor yta, så att de inte koncentreras på en för liten yta. Detta gäller framför allt de stora däggdjuren som kräver stora ytor att röra sig på. Likaså finns det en risk de små koncentrerade öarna i landskap att en eld eller något annat sker som dödar dem.

Från Bäckhalladalen

För att illustrera tankegångarna sökte jag efter hur långt projektet med att återintroducera visenter i Sverige. Ekologen Carl-Gustaf Thulin berättar på Natursidan att förstudien är klar, Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna (Hansson, 2024). Den finns att ladda ner här: Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige (Thulin et al., 2023).

En av tankarna bakom visentens införande är den funktion som de tillför ett ekosystem, där de skapar habitat för andra organismer. Thulin et al. skriver att de ”betar både gräs och vedväxter och har därmed potential att hålla igenväxande landskap öppna” (2023:5). Här finns det mycket att gräva i, varav flera saker nämns i det här inlägget, På naturens premisser. Vilket illustreras med följande bild där vi kan se hur visentens närvaro påverkar och möjliggör livsutrymme för en mängd arter.

Bild tagen från https://rewildingeurope.com/rewilding-in-action/wildlife-comeback/bison/

I studien undersöker de olika platser i Sverige där förutsättningarna finns för att introducera dem i det vilda. De anger olika skäl till varför vissa är bättre än andra. Det viktiga är dock för det här resonemanget att vi ser hur spridda de möjliga områdena är. Det största skälet till detta är människorna och att få vill titta ut ur fönstret och se en visent i trädgården eller att vetefältet har manglats ned.

De gröna områdena är de ”har den lämpligaste kombinationen av habitat och vinterföda /…/ och minst konfliktyta i relation till människa” (Thulin et al. 2023:58).

Figur 15 (Thulin et al., 2023:59)

Som vi ser i figuren bildar habitaten öar i landskapet. Förvisso blir det en slags skärgårdsliknande miljö i Bergslagen. Frågan uppstår då om de ska hållas på en ”ö” eller om det ska finnas faunapassager, till exempel broar, emellan dem? Personligen är jag för detta, men därmed får jag inte blunda för de stora problem som uppstår, vilket inte heller författarna gör.

Från Bäckhalladalen

I detta pågående samtal finns det dock något som Parson tar upp som många rewilding:förespråkare, enligt honom, inte tar hänsyn till. Det är tiden. Som jag så ofta återkommer till återvänder många däggdjur naturligt och spontant till miljöer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga.

Parson själv, som framför allt är ornitolog, nämner den förändring i fågelpopulationer uppstår naturligt genom hur de olika arterna sprider sig i över kontinenten och i landskapet. Klimatförändringarna gör att vissa arter försvinner och andra tillkommer. Vissa kan anpassa sig och andra inte.

Tiden tycker vi ofta går för långsamt och vill skynda på den. Så därför vill vi återintroducera arter eller bara introducera arter. Grupper vill forma landskapet efter sina föreställningar och visioner. Det är allt från visenter till contortatall. Likheten med visenterna och contortatallen är att de inte kommer spontant, utan att de aktivt införs utifrån olika syften.

Lersjön i Värmland

För att avsluta detta inlägg fann jag bilden ovan. En afton gick vi vid Lersjön väster om Sunne. Maggie sprang och ville hämta pinnar med min käraste. Själv plockade jag beska lingon. Jag lade några på en sten och tog ett foto innan jag åt upp dem.

Nu när jag ser bilden ser jag att molnen i bakgrunden speglas i vattnet. I den nedåtgående solen får stenarna en röd ton. Jag tycker det är en vacker bild. De olika färgerna kontrasterar mot varandra. Men den är också väldigt artificiell. Skulle jag inte ha ätit upp lingonen hade de ruttnat och ljuset föll just så för en kort stund.

I evolutionens tidslöshet är vi människor blott ett ögonblick och likväl, i vår iver, är vi på väg att förändra så många av de förutsättningarna för organismers överlevnad. Att vi är medvetna om hur vi förändrar gör att vi också kan bereda vägen för arternas mångfald och detta måste göras med ödmjukhet för vad vi vet och förstår. I detta finns det dock en varning och det är att inte det estetiska och nyckfulla sinnet bör vara det som formar vår föreställning. Det är vad jag fick med mig av intervjun med Ian Parson och jag rekommenderar dig att lyssna på den i din poddapp.

Referenser:

Hansson, Erik. (2024). Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna. Natursidan. Publicerad 240314 [hämtad 251004].

Thulin C-G; Ausilio GM; Sannö A; Niklasson M; Kjellander P. (2023). Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige. Sveriges lantbruksuniversitet, dnr SLU.afb.202311

Vargen hjälper oss att få syn på oss själva

Tidig morgon, plöjda åkrar, jag sitter på tåget mellan Smedstorp och Tomelilla. En räv springer med något byte i käften. Kråkor dyker mot den. Tacksamt åser jag skådespelet så länge som möjligt. Tåget fortsätter. Nya små obetydliga händelser utspelar sig utanför. En röd glada seglar i luften. Där ryttlar en tornfalk. Grågässen och kanadagäss har landat på fälten. Rådjuren spatserar orädda.

Få tycks se det som sker utanför. De tittar i sin mobil. Själv lyssnar jag på podden Conversation with Tyler. Han intervjuar Jack Clark om AI och framtiden, se Jack Clark on AI’s uneven impact (Ep. 242). Dock fångas min uppmärksamhet av det till synes obetydliga utanför tågfönstret.

Under en bilfärd söderut för några år sedan märkte jag hur lyckligt skattade vi är i Skåne när det kommer till rovfågel. Redan i Danmark försvann alla dessa tornfalkar, ormvråkar och glador längs med motorvägen. Men inte heller när vi körde längs med småvägarna i norra Frankrike tyckte jag mig märka av den rikedom av fågel som vi har i Skåne.

Det finns så mycket att se för den som är bara lite uppmärksam.

Ofta när jag är ute och går ensam och får syn på något, som en havsörn som plötsligt flyger över Tobisvikscamping, vill jag stanna upp folk som är inneslutna i sin egen värld och säga: Titta! (Se Det var en havsörn.)

Så klart gör jag inte det.

En idé som ligger till grund för den här bloggen är just att peka på det som finns i vår närhet och hur fantastisk den är. För vad än de som påstår att vi lever i en utarmad miljö, så stämmer inte det. Saken är den att på flera hundra år har vi inte levt i en så stor mångfald i vår närhet som nu. Att jag kan hävda något sådan kräver sin förklaring.

De miljöer som är hårdast drabbade av förändringen i det svenska landskapet är gräsmarkerna. Det beror på att lantbruket nyttjar sina ägor på ett annorlunda och effektivare sätt idag än förr. Jag har tidigare visat följande översikter i Minskar den biologiska mångfalden? och Vargar dödar får.

Vi ser i nedan figur att de arter som minskar är just de som är knutna till vissa specifika biotoper, som vedlevande leddjur och fjärilar.

(Wenche, 2020, 12)

Som vi ser i ovan figurer går det bra för däggdjuren generellt och om vi tittar på hjortdjur och vildsvin så går det väldigt bra för dem. Många är väl spridda i landskapet. Några som kronhjort och dovhjorten är lokalt väl utbredd, men fattas i andra delar. (Se exempelvis inläggen Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut,  Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?)

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Att det sker en förändring, som jag ofta återkommer till, inspirerades jag att tänka på när jag lyssnade på filosofen Christopher J. Preston i ett föredrag för några år sedan. Nu stötte jag på honom igen i boken Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (Hanson, 2025). Då lärde jag mig att han äntligen har kommit ut med bok en bok där han beskriver sina funderingar om förändringarna som de västerländska samhällena genomgår när framför allt rovdjuren börjar sprida sig över allt större ytor.

Idag började jag läsa den boken som heter Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Den är en fröjd.

I grunden är det en optimistisk bok då den visar att djur som höll på att utrotas helt nu återhämtar sig och intar platser i våra samhällen som få trodde var möjligt.

En admiralfjäril bland omogna plommon.

Men den handlar inte bara om hur många däggdjur som flerfaldigas i vår närhet utan också om hur våra föreställningar om vår omgivning förändras. Även detta har jag tagit upp flera gånger framför allt med vargen som utgångspunkt. Här vill jag påminna om Lars Lundqvist Gästinlägg: Re-wilding del 2 – om hur värdering av det ovanliga lurar oss där han beskriver hur det ovanliga ses som exotiskt. Att återintroducera visenter ses som något nytt och häftigt, medan älgen, som i mångt och mycket fyller en liknande ekologisk funktion, glöms bort.

Preston inleder med konflikten med vargen. Den utrotades ur många delar för att den hotade folks överlevnad. Nu är samhällena rikare och motståndskraftigare och därför sker en politisk förändring. Att vargar återvänder ses nu av många som något häftigt och exotiskt, medan andra ser sina livsstilar som hotade. De senare är de som riskerar att få sin får rivna, sina jakthundar dödade eller upplever att deras barn är hotade när de väntar på bussen. Denna diskussion känner vi igen i från Sverige.

Stor laxskivling?

Genom flerfaldigandet av alla dessa djur uppstår en på många sätt ny situation, menar han. Han hänvisar till ett samtal med den nederländske filosofen Martin Drenthen.

Låt oss än en gång exemplifiera med vargen. Återkomsten skapar en ny situation för att få personers ekonomi är hotade av vargens närvaro och samhället i stort är definitivt inte hotad av den. Däremot är vissa personers livsstil hotad. På 1800-talet då man i många länder utrotade vargen såg situationen helt annorlunda ut.

Men vissa betingelser har inte förändrats hos vissa grupper i samhället, även om det inte är lika allvarligt som på 1800-talet. Till exempel år 2019 levde 39 % av lantbrukarna i Nederländerna under fattigdomsgränsen. Detta har inte med vargen att göra utan med vädret vissa år. Hos stadsbor och de som inte är direkt beroende av klimatets cykler finns det en oförståelse för hur frosten kan slå ut en skörd ett år och därmed drabba ett eller flera hushåll skoningslöst. Människor på landet upplever det tydligare, även om de inte själva är lantbrukare.

På ett liknande sätt finns det en oförståelse för dem på landsbygden om hur stadsbefolkningens brist på mångfald skapar ett behov av att veta om att utanför stadsgränserna är de vilda och otämjda djuren.

In cities, the desire to know there are big animals roaming the landscape is stronger than it is for those with sheep to protect. Honoring this desire may feel unfair if you bear the cost of living with wolves, but the desire needs respecting. If the economic costs created by wolves are shared more equitably, some compromises should be possible. (Preston, 2023: 46)

En rödhake döljer sig bland grenarna.

Ännu har jag inte sagt något nytt för den här bloggen, likväl är det dags att runda av. Frågan är då vad jag ville ha sagt förutom att kvantiteten däggdjur ökar omkring oss och att detta skapar konflikter?

Till och börja med så är konflikter intressanta då de pekar på oenighet och något som inte är löst. Rovdjurskonflikten handlar inte om till exempel vargarna utan om människor. Vargarna är opportunister och trivs i det mänskligt exploaterade landskapet. På samma sätt trivs rådjuren som går in i folks trädgårdar. Konflikten berättar således något om vårt samhälle.

Det andra är hur vi ska se på detta historiskt? Inom historieämnet talar vi om förändringsprocesser och om hur till exempel industrialismen påverkar var folk bor och hur samhällen blir urbana, snarare än rurala. Vad skapar förändringen i betingelser för nya förutsättningar? Hur förändras föreställningarna?

Förändringsprocessen pågår ständigt och genom att fokusera på en del av helheten kan vi få syn på oss själva. Vad menar jag med det? Jo, genom att vi ser till hur vissa saker får symbolisk betydelse genom de konflikter som det skapar, det vill säga olösta frågor. På så sätt kan vi upptäcka vad vi är och hur vi hör ihop med något mycket större än den starkt begränsade livsmiljö som vi tar för givet.

Med hjälp av vargen får vi därför syn på en samhällsförändring som jag tror få av oss är medvetna om.

Referenser:

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Vargar dödar får

En kalv i sin flock har ett stort ärr på sin flank. Jag lägger först inte märke till det. I bildtexten står det att ägaren till boskapen hade blivit attackerad av varg den 25 maj 2025. Men så ser jag jag det vita ärret. Det berör mig.

Jag minns hur jag fann det häftigt att en vargflock i Yellowstone lärde sig att ta ner bisonoxar i The decade of the wolf: Returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012). Men den känslan blir nu mer osäker och betänksam. Det intellektuella naturens lag bråkar med medkänslan för kalven och dess upplevelse.

Från artikeln Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole (Ross & Paul, 2025)

Jag stapplade in på artikeln efter jag hade blivit rekommenderad en annan artikel av skogsekologen Dan Binkley. Han skrev: ”This is a news article about wolves brought into Colorado – some similarities with expanding wolf populations in Europe, in a very different setting”. Jag tackar för den!

Den rekommenderade artikeln var Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman (Ross, 2025) och publicerades i Colorado Sun. Den handlade om en offentlig diskussion som Boettcher Mansion anordnade för att diskutera det medvetna återetablerandet av vargar i Colorado.

Lite bakgrundshistoria kring vargarna tarvas. Beslutet skedde genom en omröstning, där sidan för en återetablering vann. Men, de understöddes också av väldigt kapitalstarka grupper, varav vissa inte ens bodde i Colorado, till skillnad mot den förlorande sidan som bestod av ranchägare vars inkomst och livsstil hotas (Hanson, 2025).

De två talarna pratade om medkänsla för vargen, men anklagade också ranchägarna för att inte synka deras avling med älgarna så att vargarna skulle koncentrera sig på älgkalvarna, hellre än på kornas kalvar. Det var det fjärde samtalet och åhörarna var över hundra personer. Samtalen om vargen förs för att peka på olika synvinklar.

De som talade var  Rebecca Niemiec och Marc Bekoff, båda forskade om naturvård och att synen på vargen. Jag rekommenderar dig att läsa artikeln.

För mig väckte den tankar då jag några dagar innan hade läst om fårägare i Sörmland som var allt mer frustrerad över vargens närvaro.

Vit aspsopp (?)

Fårägaren Mia Kindmark understryker i artikeln i ATL Slutar med får om vargen slår till (Marklund, 2025) att hon inte är någon varghatare. Men det måste finnas en balans, fortsätter hon.

Kindmark har fåren i ett åtta hektar stort hägn i ett naturreservat, berättar hon och det är inte möjligt att sätta upp ett hägn som skulle kunna skydda dem. ”Det”, säger hon, ”handlar om miltals av staket bara för oss”.

Fåren går i reservatet för att hålla undan sly och bidrar till att hålla hagarna öppna för att skydda de arter som inte tål att växa i skugga. Det är således en del av det arbete som bidrar till att skydda den ömtåligaste och mest hotade biologiska mångfalden i Sverige.

Det är det som jag skriver om Minskar den biologiska mångfalden? och i det inlägget visar jag också en översikt på de biotoper som är mest hotade, nämligen gräsmark.

(Wenche, 2020, 12)

Och om vi fortsätter så är det just fjärilarna som är de mest hotade.

(Wenche, 2020, 12)

Det arbete som fårägaren Mia Kindmark bedriver är således väldigt viktigt och det försvåras betydligt av bevarandet av vargen i området.

Det andra som hon säger som får mig att reagera är när de diskuterar ersättningen som hon får för förlusterna. Hon säger: ”Visst betalas det ut en ersättning. Men blodlinjen är borta, det här är avelsdjur som vi har jobbat med att få fram. Då måste vi börja om igen och det har vi nog inte lust med.”

Första gången jag läste om blodslinje var i en artikel från el Mundo som handlade om förbudet att döda varg. Fårherdarna sa att det handlade inte bara om förlusten av pengar utan just att blodlinjen, det vill säga det mångåriga arbete med att avla fram en blodslinje. Lucía Velasco, en fåraherde uttalar sig och säger att den finansiella kompensationen duger inte eftersom de dödar den genetiska stam som han föder fram, El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’ (de la Serna, 2021). Lägg märke till slutorden. Vi är de sanna ekologerna och förvisso är det tillspetsat, men han har en poäng.

Lersjön

Å ena sidan kan vi kalla det för ett illvilligt problem, det vill säga att det finns två intressen som krockar (Rittel & Webber, 1973). Ska vargen få etablera sig och ska de förluster som sker hos fårägare kompenseras finansiellt? Å andra sidan är det inte bara en livsstil och en inkomst som hotas utan också något som bidrar till att upprätthålla biotoper som annars hotar att försvinna allt mer.

Fast detta missar en annan poäng. Om vi endast ser till pengar så förtingligas fåren. De blir till en sak som kan översättas till ett finansiellt värde. Ett får är värt X antal kronor; förlusten översätts till en pekuniär kompensation. Allt är fixat. Men det är inte bara ett ting, utan ett djur, eller oftast många då i fårattacker av vargar handlar det om många djur. Inte heller handlar det om får utan om specifika får som man har arbetat med länge att framavla. Allt detta kan raseras på några nätter.

Vid Lersjön utanför Sunne

Thorsten Gieser beskriver hackordningen bland djuruppfödare i Gieser, Thorsten (2025). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2025) och menar att fårägare är de som är lägst. Då de inte bidrar till samhället på samma sätt som en stor boskapsägare så ser man inte till deras vikt, menar han. Nu talar han från ett tyskt perspektiv. Men om vi följer det resonemanget missar vi den större nyttan. Fårägarna bidrar till den biologiska mångfalden genom att deras arbete bidrar till att bibehålla gräsmarksbiotoperna.

Kejsarflugsvamp

Något annat som väcker mina tankar är det som Jonny Hanson skriver i Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Han skriver att i introduktionen av stora rovdjur så finns det inga gratisluncher. Det finns alltid ett pris och det måste betalas. Frågan är av vem?

As with large carnivore introductions, as with the snow leopard conservation, as just about everything else: there is no free lunch. There is always a price. And it will always be paid. But by whom? (2025:204)

Och det är här någonstans vi hamnar. Det finns ett pris och det kan räknas i pengar, men det är så mycket mer för de berörda. Och det kan begrundas i ett ordval jag gjorde ovan.

Ovan använde jag ordet ”pekuniär” i samband med kompensation. Peku- är ett latinskt ord som betyder förmögenhet, men etymologiskt syftar det på boskap. Förmögenheten räknades en gång i antalet boskap. Numera har vi lösgjort ordet från dess ursprung och menar att allt kan vara en fråga om pengavärde. Men det är att göra vår värld väldigt fattig, om allt blir till ettor och nollor.

Det lilla och det vackra i det som finns omkring oss

Jag har ofta talat om värde på den här bloggen och ifrågasatt föreställningen att det inte tycks finnas något värde i naturen. Värde är dock så mycket mer än bara det som kan beräknas. Värdet och meningen uppkommer i relationen till vår omgivningen. Vår biosfär är levande, skriver Andreas Weber i
 Enlivenment: toward a poetics for the anthropocene (2019). Det innebär, skriver han, att den inte bara är deterministiska eller stokastiska interaktioner mellan partiklar utan det handlar om agens, uttryck och mening.

The biosphere is alive in the sense that it not only obeys the rules of deterministic or stochastic interactions of particles, molecules, atoms, fields, and waves. The biosphere is also about producing agency, expression, and meaning. (Weber, 2019:49).

Det värde som Mia Kindmark berättar om är en livsstil, det är en relation till sina får, ett arbete som skapar ett större värde genom upprätthållande av livsutrymmen för fjärilar och blommor i en miljö som inte längre har det egenproducerande värde som det hade förr då landskapet var öppet på grund av lösdrift.

En giftkremla (?)

Det här ska inte ses som ett försvarstal för fårägarnas rätt eller för att ställa olika intressen mot varandra, utan att framställa de illvilliga problem som uppstår nu när vi får nya föreställningar om vår omgivning.

Nu är vi medvetna om biotopers försvinnande, om hur ekologiska system är beroende av en mängd olika arter och deras behov för att överleva. Vi arbetar för att inte förlora det som vi numera värderar som värdefullt.

I det måste vi fortsätta att diskutera och samtala. Det var därför inspirerande att läsa om de samtal som pågår i Colorado där man bjuder in biologer och ranchägare och de som är intresserade för att få syn på olika synvinklar.

Att betänka är att nu har vi lagar som binder oss till avtal att uppfylla. Vargen ska skyddas, men det finns också livsstilar som hotas, som bidrar med andra värden, som att upprätthålla landskap som medger överlevnad från mindre arter som vi sällan tänker på, men som förgyller vår tillvaro. Kan det jämkas?

En körsbärsfuks i en öppen skogsglänta där de trivs.

Referenser:

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Marklund, Mikael (2025). Slutar med får om vargen slår till. ATL. Publicerat 250903 [250907]

Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730

Ross, Tracy (2025). Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman. Colorado Sun. Publicerat 250905 [Hämtat 250907]

Ross, Tracy; Paul, Jesse. (2025). Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole. Colorado Sun. Publicerat 250819 [Hämtat 250907]

de la Serna (2021) El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’. el Mundo. Publicerat 210215 [Hämtad 210223]

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Träden berättar om forna beslut

Granbeståndet väster om Tjörnedala har gallrats. Jag vet inte när. Mossan är torr. Det var veckor sedan det regnade. Jag sitter på stengärdsgården. Den är hög, så jag förmodar att det en gång var en hage här. Det är en rofylld plats. Enformigt, likväl tillräckligt med detaljer att vila ögonen på. Stubbarna har tappat sin bark. Hos några har kärnveden börjat ge med sig. Många har fått en tunn mossa på sig.

Jag rör mig i det inringade området. Satellitbilden är från 2013 (Google earth).

Jag tar upp mobilen och upptäcker glatt att Lars har kommenterat Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna. Han har studerat en av bilderna jag lade upp och skriver detaljer som han upptäcker: ”alla granar är ungefär lika stora, begränsat med fältskikt, ett fåtal grövre granar skymtar i bakgrunden”.

På Skogsencyklopedin läser jag att ”fältskikt” är ett ”vegetationsskikt som utgörs av örter, gräs, halvgräs, ris, ormbunkar, fräken- och lummerväxter samt ungplantor av träd och buskar”.

Jag försöker tolka det jag ser, men utöver att beskriva det jag ser, är det svårt att dra någon slutsats. Snarare väcks frågor om tiden innan granarna planterades.

Den som gallrade har lämnat kvar träd för att de ska murkna. Stammarna är raka. Jag är dålig på att avgöra hur höga de är. Kanske 10 meter?

Som jag skrev ovan satt jag då på stengärdsgården. Idag när jag skriver det här undrar jag vad det var som gjorde att man övergav hagen. Bar det sig inte längre att ha låta djuren beta där?

Några kollegor härifrån pratade om trakten runt Tjörnedala. En av dem sade att en släkting hade på 1970-talet blivit erbjuden att köpa mark där för 12000 kronor, men hade tackat nej. Han hade tyckt att det var för dyrt. Beräknar man om det till dagens penningvärde är det ungefär 80000 kronor. Nu är marken värd så mycket mer. För mig berättar det om svårigheten att se in i framtiden.

Då såg man inga möjligheter med den.

Jag reser mig upp och går nordöst för att komma tillbaka mot leden. En håla berättar om ett djur som har grävt sig ett bo under roten. Jag tittar mig omkring efter fler hål, då de sällan nöjer sig med ett hål. Men finner inget. Jag tror inte att det är en grävling. De brukar gräva långa gångar i slänter, med många utgångar. Här är det svagt sluttande. Kanske en räv?

Hålet är tämligen stort. En ormbunke har börjat ta sig upp där solskenet träffar mossan.

I en öppning i trädkronorna har blåbär tagit sig upp. Det finns inga bär. En björk har vuxit där, men är nu döende. En bit bort ser man ett nytt bestånd. Det växer tätt. Mellan bestånden går en skogsväg.

I mitten växer det lövträd. Det är sandjord här. Är gran det bästa trädslaget? Varför har man valt att koncentrera sig på gran? Tallar finns det längre österut. Runt omkring dem växer ek, bok och lön.

Jag följer vägen tills den viker av norrut. Det går nedför. Bestånden växer i rutor. I ett hörn står en ek. Man har huggit ut runt omkring den. Nyttar det till något? Kommer inte granarna att växa snabbare och skymma den där den står i nordöst kanten?

När jag förra veckan begrundade hur lagar berättar om vad som är viktigt för den tiden fann jag ”Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien” (Nordin, 1999). Hon berättar om hur olika definierade behov har styrt hur skogen bör skötas och även om vilka betingelser som formar skogsbruket.

Under första delen av 1800-talet var det mest för bondens bruk. Det skiljde sig förvisso mellan platsen man bodde. Det var under den tiden som ägandet klargjordes. Det i sin tur gjorde att man började planera annorlunda. Det som ägs omhändertags oftast på ett annorlunda sätt. Apropå det som jag skrev i Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna beskriver hon hur skogen sågs som en plats där man hämtade virke för husbehov. Man valde ut enskilda träd och lät djuren beta där. Det var andra värden då för bönderna, skriver hon.

Tillgången på virke var tillräckligt god utan att behöva använda sådd eller plantering. Skogsbruk är även en långsiktig investering. Den ekonomiska situationen för de flesta bönder under denna tidsepok, var inte så bra att de kunde vänta tiotals år på avkastning. Ägandeförhållandena kring skog gynnade inte heller skogsvård. Inte förrän in på 1800talet fördelades skogsmark på enskilda hemmanen och att göra långsiktiga åtgärder på samfälld mark kändes säkert inte lika intressant. Således var skogen och dess värden relativt ointressanta för en bonde, annat genom betesbränning och plockhuggning. Skogsmark sågs mer som potentiell odlings- och betesmark. Bondens utnyttjande av skogsmark som betesmark motverkade skogsvårdssträvandena ända in på 1900-talet. (Nordin, 1999:122)

Ringmusslin?

Jag tar mig ur granbestånden och kommer in i lövskogen. Jag följer tjörnedalaleden och kommer till backen som går ned i en liten dal där en bäck rinner. Nu är den uttorkad. Det gröna fältskiktet har vissnat bort. I stället har svampar kommit upp på vissa ställen.

Ringmusslinsvamparna fångar min uppmärksamhet. För mig är det nästan magiskt hur de plötsligt är där.

Något får mig att reagera. Jag ser jag en svart fågel. Det är en spillkråka. Den är så orädd. En ungfågel?

Innan jag hinner ta en bild sticker den iväg.

När jag ser mig om ser jag en större hackspett. Den tycks inte ha märkt mig. Jag försöker inte fota utan går vidare.

Så ser jag något litet bland lövträden. Det är en mindre hackspett. Jag blir alldeles lyrisk. Även den är orädd. Jag får upp mobilen och försöker få en bild. Jag lyckas, men de är ganska dåliga. Nedan är ett exempel.

Fokus ligger fel, men den sitter i på lindens (?) stam.

Nöjd men trött av allt iakttagandet fortsätter jag strövandet. Det gick vidare ned mot vattnet för att avslutas på caféet i Tjörnedalagården. Där åt jag en stor tårtbit med lavendelbotten och choklad. Till det drack jag en kopp kaffe. Ett besök på Tjörnedalagården rekommenderar jag verkligen.

Några avslutande ord så här en vecka efter promenaden är just en kort reflektion kring tiden. Nordin skriver att ”[s]kogsbruk är även en långsiktig investering” (1999:122) och att innan det fanns någon industri att sälja till, fanns det heller inget behov av att tänka långsiktigt. Det var först när man blev en del av en internationell marknad som den fick ett annorlunda värde.

På något liknande sätt kanske det var med ägaren till hagen där granarna nu växer. Att ha boskap där bar sig inte längre eller så hade familjen upptäckt andra värden i livet. Att plantera gran kunde ge en framtida inkomst, men tills dess får de hämta sin inkomst från andra källor.

Hur vi ser på skogen, både som ägare och skogsvandrare, förändras. Men även om samhällets värden ändras, så står träden där och berättar om forna beslut. De berättar också om hur lite vi vet om framtiden. Det ödmjukar.

Referenser:

Nordin, Jessica (1999). Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien. SLU

Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna

I 1948 års skogsvårdslag, alltså Proposition 1948:34 förekommer ordet ”bete” 130 gånger. Om jag skriver ”betesmark”, 23 gånger. Sökningen kan säkert förfinas ytterligare. Om jag gör detsamma i Skogsvårdslag (1979:429) förekommer ”bete” fem gånger. Lägger jag till ”betesmark” blir det endast 2. Jag gör ett nytt försök med Skogsvårdsförordning (1993:1096) och då förekommer ”bete” 6 gånger, men endast i ord som ”ämbete”, ”beteckning” och ”arbete”. Vad är det som har hänt?

Detta betecknar en historisk förändring i Sverige som berättar om ett samhälle som har förändrats i grunden.

I gårdagens inlägg, Förringar jag klimatförändringen?, kommenterade Lars att träden kan fungera som en ”tidskapsel” tillbaka i tiden. Man kan ”hjälpligt föreställa sig hur det sett ut i ett område för 40, 70 eller rentav 100 år sen”. Då jag läste det tänkte jag på hur svårt det är att kunna föreställa sig hur det såg ut. För mig fattas kunskapen.

Ta nedan bild? Vad kan jag utläsa av den här? Jag förmodar att granarna är ungefär lika gamla, alltså ett bestånd. De i förgrunden är insektsangripna. Jag utgår från att de är ämnade för skogsindustrin. Däremot hur det såg ut där för 40, 70 eller 100 år sedan kan jag inte föreställa mig.

Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne

Men lagarna då? Vad berättar de? Jo, de berättar om vad som man för tiden ansåg vara viktigt att ta i beaktan. Bete och betesmark är uppenbarligen två viktiga saker för de som skrev Proposition 1948:34.

Jag kom i kontakt med detta då jag läste historikerna Örjan Kardells artikel ”Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900” (2016).

Skälet till att jag kom i kontakt med den beror på att jag läste i Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) att det var miljontals boskap i de svenska skogarna i början av 1900-talet. Skogen var då ägnad för bete. Spännande, tänkte jag, och såg att referensen var en viss Kardell, 2016.

In the early twentieth century Sweden had millions of livestock using forest lands for foraging. Economic development led to dramatic changes in land use, with almost all livestock removed from forests (with the exception of native reindeer, managed as semi-wild livestock in the north). The reduced browsing impacts of livestock on trees and forests might have been moderated by an equally dramatic increase in moose populations (Kardell, 2016). (Binkley, 2021:66)

Jag blev nyfiken.

Att kolla upp referenser rekommenderar jag inte bara på grund av faktakoll utan också för att det kan leda till ny kunskap.

Det gula är trollsmör, som betecknas som slemsvamp, men som inte är en svamp utan en samling organismer som förflyttar sig i skogen, se Slemsvamp – varken svamp eller djur, men kanske en törnrosa?

Det visade sig vara en ganska giftig kommentar av diskussionen om beteskador som förs i Sverige.

För, skriver han, syftet med artikeln är att visa att det är inte första gången som den svenska skogen har hyst en stor grupp växtätare.

The perception that browsing pressure is at an all-time high in Swedish forests is the point of departure in this paper. The aim is to give a historical perspective to the browsing pressure debate, since this is not the first time Swedish forests have harboured large numbers of large herbivores. (Kardell, 2016:563)

Men, kan man fråga sig, kan en sådan här skog hysa boskap?

Tiskaretjärnskogen

Förvisso må det vara lite löjligt att välja just denna bilden då det enda vi ser är mossa och gran. Poängen är dock att bilden visar på hur svensk skogspolitik ändrades första halvan av 1900-talet och ledde till att skogarna ser väldigt annorlunda ut idag.

Låt oss titta på två bilder från Rapsodi i Värmland. Den första är tagen från hemsidan Kissalamp (Kattjärn) och föreställer finngården Kissalamp. Vi ser ängar som just har slagits och hön är hässjad. Skogen i bakgrunden är glesare än idag. Jag kan inte avgöra om det är löv- eller barrskog.

Bildtexten lyder ”Kissalamp i sin glans dagar.
Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”

Nästa bild är från ett besök i våras. Gården är övergiven sedan många årtionden. I april hade man precis avverkat granen som hade stått i slänten. Vi ser spridda lövträd som har behållits. Slänten är i sydläge och det syns gräs och blåbär på bilden. När jag var där för två veckor avverkade man granbestånden öster om Kissalamp.

Finngården Kissalamp, Katttjärn på svenska.

Poängen med dessa två bilder är att man har gått från ett sätt att bruka marken till ett annat. Men, och det visar lagarna, denna samhällsförändring har inte bara skett spontant utan har varit en del av en politisk process, styrd av förändrade och politiskt definierade samhällsbehov.

Förr lät man sina kor, får, getter och hästar beta en stor del av året i skogen. Detta förekommer fortfarande i Norge. Sättet som de olika djuren betade formade skogen.

Men samhället förändrades. Mjölk förädlad till smör blev en viktig exportprodukt. Likaså flyttade folk in till städerna för att arbeta i fabrikerna och där ville de ha tillgång till inte bara smör utan ost och mjölk också, vilket gjorde att det skapades en marknad, se Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt. Dessutom hade skogsindustrin kommit igång och de ville ha timmer. Landskapet förändrades genom att leda om vattnet i åar och älvar, se Ta bort de gamla flottlederna.

Nedan ser vi Ritamäki, en finngård som drevs fram till 1964. Nu har hembygdsföreningen hand om den. Då jag var där för några veckor sedan hade man precis slagit höet. Så blomsterprakten missade jag.

Finngården Ritamäki som övergavs först 1964. Bilden är tagen i april.

Att ha kor i skogen, skriver Kardell, fungerade så länge som gårdarna framför allt var för eget bruk. Men ny koraser avlades fram som skulle producera mer mjölk och de krävde kraftigare foder. Det som skogen, hagarna och ängarna gav räckte inte längre.

Men så var det ju också den spirande skogsindustrin, basnäringen för Sverige.

Kardell skriver att från mitten av 1800-talet och framåt sågs skogen som en råvara som skulle industrialisera och modernisera Sverige. Detta, tillägger han, var både industrin och riksdagen eniga i. Svenska skogsvårdsföreningen (SSF) som samordnade industrialister och jägmästare för utvecklingen leddes till och med av Arvid Lindman mellan åren 1917 till 1936. Denne var även statsminister mellan 1906 till 1911 och 1928 till 1930.

The SSF was chaired from 1917-1936 by Arvid Lindman, an admiral, industrialist, politician and Swedish prime minister in the periods 1906-1911 and 1928–1930. (Kardell, 2016:569)

Det är under det tidiga 1900-talet som blädning förbjuds. Det är också under den här perioden som man påbörjar arbetet med att förbjuda skogsbetet.

Nedan ser vi en graf över hur skogsbetet försvinner på grund av urbaniseringen som ökar, förändringen av lantbruket och framväxten av det moderna skogsbruket.

Figur 4, Kardell, 2016:579

Det aktiva arbetet för att modernisera skogsbruket förverkligas i och med 1948 års skogsvårdslag. Där står det det uttryckligen i första paragrafen att skogen ska skötas för ekonomisk vinst.

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles. Proposition 1948:34

Och i paragraf 6 står det att blädning eller plockhuggning inte får förekomma utan endast gallring.

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Proposition 1948:34

Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne

Jag ska inte dra för stora växlar på min lagboksläsning. Det är trots allt ingen systematisk läsning. Dock skulle jag vilja påstå att det vi framför allt ser i våra skogar är resultatet av ett tydligt styrt skogsbruk. Pettersson skriver i slutorden till den eminenta boken Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005) att förr handlade det inte om den enskilde skogsägaren, utan om det som skogsindustrin hade definierat som samhällsnyttan, se Tänker en gran på världsmarknaden eller politikers visisoner?.

Skogspolitiken slog inte längre vakt om den enskilde skogsägarens ekonomiska intresse utan om samhällsnyttan definierad som skogsindustrins intresse. (Pettersson, 2005:382).

Förvisso har man sedan 1994 lättat upp på reglerna och gett ägarna mer frihet och sedan 1970 är lönsamhetskravet försvunnit.

Men då trädens avverkningsålder är mellan 45 och 100 år är det framför allt de äldre tidernas beslut som vi ser då vi vandrar omkring i de svenska skogarna. Så nog är skogen en tidskapsel och att kunna tolka den kräver kunskap inte bara om ekologi utan också om politik.

Och då avverkningsåldern är upp till 100 år är det just lönsamhetskravet som vi ser omkring under våra skogspromenader. Forna tiders brukande är dolt.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien.

Kardell, Örjan (2016). Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900. Environment and History, 22(4), 561–587. http://www.jstor.org/stable/26401685

Pettersson, Ronny (2005). ”Svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk under efterkrigstiden, 1950–1990”, ur Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Ss. 361–389.

Proposition 1948:34 Kungl. Maj:ts proposition nr 34

SFS nr: 1979:429. Skogsvårdslag (1979:429)

SFS nr: 1993:1096 Skogsvårdsförordning (1993:1096)

Förringar jag klimatförändringen?

Dagen innan jag återvände till Simrishamn gick vi Gruvrundan nordväst om Sunne. Ända sedan jag gick där med Maggie i april har jag velat besöka området igen, se Rapsodi i Värmland och även visa rundan för min käraste. Vi bestämde oss för att följa leden nästan hela milen förutom de två sista kilometrarna mellan Storgruvan och Asphöjden.

Kartan är från beskrivningen av rundan på hemsidan Sagolika Sunne.

Även om det var en del bilar på parkeringen fick vi hela rundan för oss själva. För mig som bor i Skåne är det en lyx att få vandra ensam utan en massa annat folk. Vädret var perfekt, varken för varmt eller blött. Vi hade med smörgåsar och smågodis.

Det jag tycker om med vandringen är hur det ständigt finns något att begrunda. Gruvorna är övergivna, gammal infrastruktur har förfallit och området har omformulerats genom att göra det till en turistdestination. Samtidigt är det en byggd där skogen brukas, vilket har skapat olika habitat. Vissa delar är täta granbestånd, andra gles tall, barrområden övergår i löv, höjdskillnader och olika avstånd till vatten.

Allt detta kom jag att tänka på under morgonens läsning. Litteraturen var ett kapitel ur boken Biodiversity and climate change: transforming the biosphere (red. Lovejoy & Hannah, 2019), samt ett kapitel ur Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021).

I kapitlet ”What Is Climate Change?” gör Michael C. Maccracken (2019) framförallt en genomgång av grunderna i vad som är skillnaden mellan klimat och väder, som han summerar med orden ”climate is what you expect and weather is what you get” (2019:12).

Det betyder att klimatet är de väderförhållanden som sker över typ 25 til 30 år. Det i sin tur kan delas upp i andra delar, som de lokala förhållandena och vad som påverkar väderförhållandena över tid. En regions klimat, skriver han, inkluderar de längre variationer och cykler över säsonger och år.

En rimskivling (?) bland blåbärsriset.

Jag tänker mig att många förknippar klimatförändringar med något negativt, katastrofer och möjligen tillkommer undergångstankar. Snarare är det en neutral term. Klimat är inte stabilt, även om vi upplever det så. Att man ser det över tre tre decennier talar ändå för att även om det samlade vädret ser olika ut från år till år finns det en viss beständighet. Det betyder att avvikelserna sällan är stora, däremot över en lång tid kan man se trender.

Här vill jag inte snurra bort mig i det alltför intrikata och komplexa utan snarare se till förutsättningarna lokalt. Låt mig ta ett exempel där jag inte har kopplat ihop vissa delar. Binkley skriver i kapitlet ”Physiology and Life History of Trees” om rotsystemen hos olika träd. En funktion är att de stabiliserar träden i marken. Vissa träd har djupa rötter, medan andra har ytliga. Tallen har en pålrot, vilket inte granen har. Detta skapar olika livsbetingelser.

Tallen tål högre vindar, medan granen tål högre väta i markerna. Hur skulle mycket mer regn påverka tallen eller torka granen? Är landskapet en sänka som fångar upp regnet eller en höjd där vattnet kan rinna bort? Så många frågor som vi kan ställa oss när vi är ute och går.

En granlåga som får mig tänka på John Bauers troll.

Jag tänkte tillbaka på vandringen och försökte minnas hur det såg ut där de olika bestånden var. Alltför ofta handlar vandringar om att komma framåt, så också för oss. Men det är i skogen, bland träden i dess miljö som det lästa kan bli konkret.

Det är också här som klimatförändringarna blir intressanta. Tänk er att tallen och granen kan bli många hundra år gamla. En tall uppemot 800 år, medan en gran runt hälften, samtidigt beräknas en klimatperiod 25 till 30 år. Och tänk på förändringarna som har skett under de senaste 800 åren där en mindre istid har pågått under större delen, medan nu ökar den genomsnittliga temperaturen. De måste vara utvecklade för att klara av en mängd olika skillnader.

Granvitmossa

Men åldern är bedräglig och, som Binkley skriver, de flesta träd dör unga. Dock, fortsätter han, bör man se skillnad på planterad och icke-planterad skog, där den förra beståndet har samma ålder, medan den senare består av olika åldrar. Sedan, har även planterade skogsbestånd har olika skikt. Växtmöjligheterna i de nedre skikten styrs av tillgången på ljus och näring i marken.

I Tiskaretjärnskogen var det ett fantastiskt ljus som jag inte har förmått att fånga på bilden ovan utan man måste vara där för att uppleva det.

Innan man kommer till Storgruvan går man genom Tiskaretjärnsskogen. Jag tycker mycket om att vistas där. Som ni ser är den på sätt och vis enformig. Raka och glesa granstammar. Där finns en hel del granbarkborreangripna träd. De står döda och vaggar knarrande. Mossan berättar om vätan i markerna och skuggorna om trädkronornas täthet. Förmodligen finns det inte så mycket näring i marken. Vattnet rinner ned för slänten och för med sig näringsämnena. De sydligare områdena ligger högre upp och där är det torrare. Mossan döljs av gräs och örter. Och kantareller!

Efter torkan kom regnet och Maggie nosade fram dessa fina kantareller till oss. De hittade hon några hundra meter innan vi kom in i Tiskaretjärnskogen.

I skogsdelen finns det både tretåig hackspett och rosenticka där. När jag gick där tittade jag under fallna stammar efter tickan och på de stående träden efter hackspetten.

Toppig umbraspindling (?)

Inlägget har varit ganska osammanhängande och jag har skrivit det långsamt, sökandes efter vad det är jag egentligen vill säga. För det finns någon slags röd tråd som jag hoppas att jag har kunnat göra synlig.

För att kunna tydliggöra den röda tråden och varför jag ville åka tillbaka till Gruvrundan vill jag citera Maccracken när han skriver att klimatförändringar tenderar att bli något statiskt och matematiskt utan vi upplever hur våra livsbetingelser förändras. Då det pågår över så långa tider är det svårt att fånga upp det. Vi tror oss fånga det då vi upplever en väldigt varm dag eller att nu brinner det i södra Europa igen. Men värme och brand är normalt, liksom ett flerdagigt regnoväder som gör att semesterplaner behöver ändras, se En amerikanare är trygghet.

[W]hat people, plants, and wildlife experience is not the mathematical construct that makes up the three-decade average; it is changes in the intensity, occurrence, and patterns of the weather. (2019:15).

Jag skrev tidigare att termen klimatförändring egentligen är en neutral term för ett naturligt fenomen. Detta gäller även om förändringarna som sker nu är påverkad av människornas samlade handlingar utifrån den livstil som vi för. Det är naturligt då förändringarna inte bygger på någon slumpmässig fluktuation utan kan utforskas utifrån förändringarna som har skett över tid. Det går att följa genom att se till orsaker och konsekvenser. Men då talar vi framför allt om det matematiska.

För att undersöka de lokala konsekvenserna som det kommer att få, handlar det om att röra sig ute i naturen. Vad händer det om det regnar mycket eller är väldigt varmt? Hur har man tänkt förr och hur tänker man idag? Vad gör förändringarna med landskapet?

Under hösten ska jag personligen fördjupa mig i detta. Jag märker att jag behöver läsa på och sedan röra mig i landskapet.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press

Maccracken, Michael C. (2019). What Is Climate Change?. ss. 12–21. ur Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press

Varför lyckas italienarna?

Maggie hade lagt sig ned på grusvägen. Jag satte mig ned. Solen sken och jag var för varmt klädd. Blicken gled mot ljudet av gräshoppa. Snart upptäckte jag den. Den gned sina bakben mot varandra. När den upphörde tyckte jag mig höra en annan gräshoppa till höger om mig, men såg ingen. Jag tittade tillbaka på den första. Den var borta. Så hittade jag den snett till höger framför mig. Jag fick för mig att den kallade på den andra. Sedan blev jag dock osäker, då jag inte hörde den andra. Jag kanske inbillade mig?

Maggie reste sig upp. Det var dags att gå vidare. Hon har varit trött de senaste dagarna och jag lät henne bestämma takten. Vi skulle inte gå långt.

Häromdagen hade vi varit vid Gräsmark och gått. Då upptäckte jag en huggorm en fot från där jag satte en min fot. Maggie hade redan gått förbi. Den låg hopslingrad i gräset. Kanske hade den precis ätit?

Jag och Maggie fortsatte promenaden längs med grusvägen. Vi kom upp till höjden där Sunne Kommun ska bygga sin Climate Arena, se inlägg Trollharar och religionen ekologism. Maggie ville gå ned till Lersjön och bada. Hon drog ut mig på kalhygget och vi gick norrut. Men när det sluttade ned mot sjön svängde jag mot vindskyddet som låg på knallen. Hon ville inte gå dit. Så jag släppte kopplet så kom hon självmant efter mig.

Själv satte jag mig på en sten efter att ha spritt ut godis som hon kunde söka. Jag tänkte på vargarna i Italien.

Blick från vindskyddet. Nedanför ska de bygga Climate Arena för testkörning av bilar.

Under min färd mot Leksand (läs En amerikanare är trygghet) hade jag lyssnat på rovdjursforskaren Luigi Boitani. Han intervjuades i podcasten The Wolf connection i avsnittet ”Episode Luigi Boitani – A History of Wolf Research in Italy” (2025). I programmet beskriver han hur vargpopulationen i Italien hade gått från lite över hundra vargar till nu mellan 3- och 4000.

2019 var den spridd enligt bilden ovan. Det röda är etablerade och de gula områdena är oregelbundna områden. (Italian wolf, Wikipedia)

1973 påbörjade de skyddet av vargen under namnet Operation San Fransisco. Boitani berättar att det krävde många möten med lokalbor, jägare och lantbrukare för att kunna skapa en situation där vargen accepterades.

Valeria Salvatori, som har arbetat med Boitani, berättar i ”Episode 105: European Wolves: A Story of Perseverance & Coexistence with Valeria Salvatori, PhD” (2022) i Rewildology om arbetet som fortgår. Hon berättar att hela tiden handlar det om dialog, att se till den lokala kulturen och förstå hur man kan komma framåt.

Afrika avbildat

Jag tänkte på Sverige där politikerna vill få ned vargstammen till 170 från nu runt 400. I Italien arbetade politikerna tvärtom och nu har det kommit till en situation där man enligt både Boitani och Salvatori ser ett tak på populationen. Vargstammen sprider sig till de omkringliggande länderna som vi ser på kartan ovan.

Gentester av vargen i Italien visar att den härstammar från pleistocen, alltså tiden innan förra istiden (Hulva et al., 2024). Det betyder att den skiljer sig en del från de vargarna som är norr om Italiensk halvön. Nedan ser vi en överblick från 2013 av de olika metapopulationerna i Europa, se Vargen och vad är en metapopulation?.

Figur 1 (Stronen et al,. 2013)

Idag är de ännu mer spridda över Europa, se Kan vi leva med vargen?. Artiklarna jag läser tenderar att inleda med detta. Men det är som jag har återkommit till inte populärt hos alla.

Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025

Maggie hade hittat alla godisarna, där vi satt. Själv upptäckte jag blåbären som hade vuxit sig stora på slänten i gläntan. Jag satte mig på knä och åt. De var söta och varma av solen.

Vargen, apropå den snabba ökningen i Italien och i resten av Europa, berättade Boitani, är väldigt duktig på att föröka sig. Om den inte störs kan den öka med 35% om året. Med tiden sprider de sig över allt större områden. Då den ökar så mycket, fortsätter han, måste antalet kontrolleras.

Det fick mig att tänka på mina funderingar kring diskussionen i Sverige om tjuvjakt där vissa påstår att det inte pågår i särskilt stor omfattning eftersom det inte finns bevis, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Men om vi utgår från det Boitani säger så torde förnekelsen av tjuvjakt vara tveksam.

Förvisso, som jag skriver i Varför dog vargarna?, kan det finnas ytterligare förklaringar. Men då man inte har stött på något virus eller något liknande är det synnerligen märkligt att den svenska populationen inte ökar i högre omfattning.

Svartbäcken

Nåväl, tänker jag efter jag ätit mig nöjd på blåbär, det börjar bli dags att gå tillbaka. Maggie vill fortfarande gå ned till Lersjön, men det får bli en annan dag. Tröttheten som hon har uppvisat kan bero på ryggont så att leka i vattnet får hon inte idag.

På vägen tillbaka visar hon mig var det växer kantareller. Hon är väldigt duktig. Nästan varje dag här har jag ätit stekta kantareller och hjortron med vaniljglass. Till lunch kommer det att bli stuvade kantareller och ugnsstekt zucchini.

Från Back-Kajsasled vid Mårbacka med Freddy

Jag frågade en gång några italienare på besök på skolan där jag jobbade om varför folk accepterade vargarna i Italien. En kollega sköt in att det berodde på att de aldrig hade varit borta. Men det stämmer inte, vad jag lärde mig från Boitani och Salvatori. De var hatade och jagade, men politiska beslut och träget arbete har skapat en acceptans i Italien som har lett till det osannolika antalet idag.

Själv hoppas jag att vi i Sverige en dag kommer att acceptera ett så högt antal. Att tillägga är att i Italien har man också ett stort antal björnar, samt det är mycket mer tätbefolkat än Sverige.

Om några dagar återvänder jag till Simrishamn efter att ha varit i Värmland i några veckor. I Skåne arbetar vissa ljusskygga individer för att få bort vargen. I Värmland tycks de lyckas, se Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Samtidigt arbetas det också i det tysta med samtal om synen på i Sverige, berättar Salvatori.

Må de lyckas att förändra attityden.

Referenser:

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Hulva, Pavel; Collet, Sebastian; Baránková et al. (2024). Genetic admixture between Central European and Alpine wolf populations. Wildlife Biology. https://doi.org/10.1002/wlb3.01281

Stronen AV; Jędrzejewska B; Pertoldi C; Demontis D; Randi E; Niedziałkowska M; et al. (2013) North-South Differentiation and a Region of High Diversity in European Wolves (Canis lupus). PLoS ONE 8(10): e76454. doi:10.1371/journal.pone.0076454