Maggie hade lagt sig ned på grusvägen. Jag satte mig ned. Solen sken och jag var för varmt klädd. Blicken gled mot ljudet av gräshoppa. Snart upptäckte jag den. Den gned sina bakben mot varandra. När den upphörde tyckte jag mig höra en annan gräshoppa till höger om mig, men såg ingen. Jag tittade tillbaka på den första. Den var borta. Så hittade jag den snett till höger framför mig. Jag fick för mig att den kallade på den andra. Sedan blev jag dock osäker, då jag inte hörde den andra. Jag kanske inbillade mig?
Maggie reste sig upp. Det var dags att gå vidare. Hon har varit trött de senaste dagarna och jag lät henne bestämma takten. Vi skulle inte gå långt.
Häromdagen hade vi varit vid Gräsmark och gått. Då upptäckte jag en huggorm en fot från där jag satte en min fot. Maggie hade redan gått förbi. Den låg hopslingrad i gräset. Kanske hade den precis ätit?
Jag och Maggie fortsatte promenaden längs med grusvägen. Vi kom upp till höjden där Sunne Kommun ska bygga sin Climate Arena, se inlägg Trollharar och religionen ekologism. Maggie ville gå ned till Lersjön och bada. Hon drog ut mig på kalhygget och vi gick norrut. Men när det sluttade ned mot sjön svängde jag mot vindskyddet som låg på knallen. Hon ville inte gå dit. Så jag släppte kopplet så kom hon självmant efter mig.
Själv satte jag mig på en sten efter att ha spritt ut godis som hon kunde söka. Jag tänkte på vargarna i Italien.
Blick från vindskyddet. Nedanför ska de bygga Climate Arena för testkörning av bilar.
Under min färd mot Leksand (läs En amerikanare är trygghet) hade jag lyssnat på rovdjursforskaren Luigi Boitani. Han intervjuades i podcasten The Wolf connection i avsnittet ”Episode #219 Luigi Boitani – A History of Wolf Research in Italy” (2025). I programmet beskriver han hur vargpopulationen i Italien hade gått från lite över hundra vargar till nu mellan 3- och 4000.
2019 var den spridd enligt bilden ovan. Det röda är etablerade och de gula områdena är oregelbundna områden. (Italian wolf, Wikipedia)
1973 påbörjade de skyddet av vargen under namnet Operation San Fransisco. Boitani berättar att det krävde många möten med lokalbor, jägare och lantbrukare för att kunna skapa en situation där vargen accepterades.
Jag tänkte på Sverige där politikerna vill få ned vargstammen till 170 från nu runt 400. I Italien arbetade politikerna tvärtom och nu har det kommit till en situation där man enligt både Boitani och Salvatori ser ett tak på populationen. Vargstammen sprider sig till de omkringliggande länderna som vi ser på kartan ovan.
Gentester av vargen i Italien visar att den härstammar från pleistocen, alltså tiden innan förra istiden (Hulva et al., 2024). Det betyder att den skiljer sig en del från de vargarna som är norr om Italiensk halvön. Nedan ser vi en överblick från 2013 av de olika metapopulationerna i Europa, se Vargen och vad är en metapopulation?.
Figur 1 (Stronen et al,. 2013)
Idag är de ännu mer spridda över Europa, se Kan vi leva med vargen?. Artiklarna jag läser tenderar att inleda med detta. Men det är som jag har återkommit till inte populärt hos alla.
Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025
Maggie hade hittat alla godisarna, där vi satt. Själv upptäckte jag blåbären som hade vuxit sig stora på slänten i gläntan. Jag satte mig på knä och åt. De var söta och varma av solen.
Vargen, apropå den snabba ökningen i Italien och i resten av Europa, berättade Boitani, är väldigt duktig på att föröka sig. Om den inte störs kan den öka med 35% om året. Med tiden sprider de sig över allt större områden. Då den ökar så mycket, fortsätter han, måste antalet kontrolleras.
Det fick mig att tänka på mina funderingar kring diskussionen i Sverige om tjuvjakt där vissa påstår att det inte pågår i särskilt stor omfattning eftersom det inte finns bevis, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Men om vi utgår från det Boitani säger så torde förnekelsen av tjuvjakt vara tveksam.
Förvisso, som jag skriver i Varför dog vargarna?, kan det finnas ytterligare förklaringar. Men då man inte har stött på något virus eller något liknande är det synnerligen märkligt att den svenska populationen inte ökar i högre omfattning.
Svartbäcken
Nåväl, tänker jag efter jag ätit mig nöjd på blåbär, det börjar bli dags att gå tillbaka. Maggie vill fortfarande gå ned till Lersjön, men det får bli en annan dag. Tröttheten som hon har uppvisat kan bero på ryggont så att leka i vattnet får hon inte idag.
På vägen tillbaka visar hon mig var det växer kantareller. Hon är väldigt duktig. Nästan varje dag här har jag ätit stekta kantareller och hjortron med vaniljglass. Till lunch kommer det att bli stuvade kantareller och ugnsstekt zucchini.
Från Back-Kajsasled vid Mårbacka med Freddy
Jag frågade en gång några italienare på besök på skolan där jag jobbade om varför folk accepterade vargarna i Italien. En kollega sköt in att det berodde på att de aldrig hade varit borta. Men det stämmer inte, vad jag lärde mig från Boitani och Salvatori. De var hatade och jagade, men politiska beslut och träget arbete har skapat en acceptans i Italien som har lett till det osannolika antalet idag.
Själv hoppas jag att vi i Sverige en dag kommer att acceptera ett så högt antal. Att tillägga är att i Italien har man också ett stort antal björnar, samt det är mycket mer tätbefolkat än Sverige.
Om några dagar återvänder jag till Simrishamn efter att ha varit i Värmland i några veckor. I Skåne arbetar vissa ljusskygga individer för att få bort vargen. I Värmland tycks de lyckas, se Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Samtidigt arbetas det också i det tysta med samtal om synen på i Sverige, berättar Salvatori.
Vädret ändrade mina planer, se Kan vi leva med vargen?. Jag skulle vandra och tälta, sova i vargrevir och leva på frystorkad mat. Allt var förberett, inget blev som planerat. Inte ens resans längd fullföljdes utan jag avbröt och kortade ned resan med två dagar.
Nu sitter jag i Gettjärn och läser och låter hjärnan sortera mina intryck. Tre punkter vill jag reflektera kring och de följer ur en kontemplation av tiden.
Först måste det geografiska området jag reste i nämnas. För att undersöka vargrevir hade jag utgått från följande område:
Bilden är tagen från Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.
Jag skulle övernatta i Orsa hos E, därefter åka till Fulufjället för att sedan sova vid Räkasjöarna utanför Voxnabruk. Plus en del annat. Men regnovädret Karl-Heinz gjorde att tanken på att tälta blev oaptitlig.
I stället blev det en virrig resa där jag medvetet satsade jag på att hela tiden köra nya vägar. Så om vi tittar på hur jag körde så ser man hur oplanerat det var. Endast en gång korsade jag min egen väg. Mellan Arvet och Rättvik, längs väg 301, körde jag två gånger.
Bokstäverna visar ordningen.
Endast en väg är inte utmärkt och det är då jag ville åka till Räkasjöarna utanför Voxnabruk från Sundborn. Även om jag inte ville övernatta där så ville jag i alla fall besöka naturreservatet.
Så jag körde norrut längs med väg W889. Det är vid E:et i bilden. Efter någon mil eller två var det dags att svänga av på en skogsväg som skulle vara i 20 km. Mottagningen försvann och jag körde på.
Det var en bra väg för en jeep, en sämre väg för vår Toyota. Vi åkte längre på vägen och min puls steg högre och högre. Det enda jag tänkte i detta var punka och att jag skulle behöva gå mil för att ringa en bärgare.
Så jag valde att till slut att vända. Pulsen sjönk och tillbaka på asfalten var jag lugn.
En tall i Leksand.
Låt oss återvända till Orsa och undran vart vi skulle ta vägen. På inrådan av E besökte jag Zornmuseet i Mora med honom. Det var väl värt besöket.
Jag fångades av konstnären Anders och Emma Zorns hem och hur han i sitt hus ville fånga sitt egna förgångna och allmogens uttryck.
Men, slog det mig, om redan han talade om bevarandet av det lokala och om allmogens traditioner, betyder det inte att den livsstilen redan var på väg bort? Att man arbetar för att bevara, följer ur insikten att det som var är på väg bort.
Från gruvan i Falun
På bilden ovan befinner jag mig runt 60 meter under jorden i gruvan i Dalun. Ljuskällan till vänster i bild ska illustrera hur man bröt gruvan innan dynamit. Under dagar eldade man mot gruvväggen för att göra stenen skörare. Sedan hackade man sig in en bit. Jag vill minnas att det tog en vecka att ta sig in en meter i bergväggen.
Gruvan har funnits sedan 1300-talet. Som vi förstår har det behövts mycket ved för att komma ned till den punkt där jag befann mig. Detta förklarar att skogarna har varit brukade i över 700 år i Bergslagen. Bergsmännen lärde sig snart att skapa en skog som var ägnad gruvdrift.
Medan jag åkte norrut från Sundborn och passerade by efter by såg jag minnen från bergsmännen, men också en avfolkningsbygd. Skogen som växte följde sin egen tid. Runt hundra år växer den innan den avverkas och förhoppningsvis får de efterkommande en god utdelning.
Det var för mig en bygd som berättade om förr, en skog som talade om framtiden och byar som få valde att bo kvar i. Hur lever dessa ättlingar av bergsmän och skogsbönder? Hur många är kvar? Tankarna fyllde mig.
Norr om Lamborn var det bara skog, gran och tall, kalhygge och bestånd i olika ålder, gallrat eller inte. Jag upptäckte hur jag blev alltmer bedrövad. Det här var som att åka längs med veteåkrarna i Skåne. Det var gran- och tallåkrar! Något skedde inom mig. Monokulturen drabbade mig.
Gruvan i Falun är ett arv och är inte längre i drift.
På väg tillbaka till Sunne dagen efter övernattningen utanför Bollnäs passerade jag Rättvik. Det var Classic car week. Gamla amerikanska bilar överallt. På vägarna hade jag sett dem.
Jag mindes med fröjd hur jag hade åkt runt i en raggarbil förra året i Orsa. Solen hade skinit. Musiken hade varit hög. Vyn hade varit vacker. Och motorn hade mullrat. Det hade inte gått inte att prata i normal samtalston.
Utanför Orsa
Nu när jag sitter vid matbordet med urdrucken kaffekopp kom jag att tänka på den raggarturen.
Att sitta i bilen var som att vara innesluten i ett lugn, trots mullret från motorn och den höga musiken.
Och återigen kom tanken om tid till mig. Under min färd med Maggie hade jag åkt förbi nedgångna byar, loppisar och alla dessa gamla amerikanare. Runt omkring hade skogen talat om framtida utdelning och byar om en tid som tillhörde det förgångna. För mig blev de många veteranbilarna en symbol för fasthållningen vid det som är på väg bort.
Det var nostalgi med allt från hembygdsföreningars upprätthållande av gamla byggnader i Leksand till raggares mekande med bilar som de sedan cruisar med.
Och överallt var denna monokultur av tall och gran. För mig väckte det inte nostalgi utan vemod.
Hovfjället
Jag försöker beskriva en känsla som fyllde mig och en tolkning av andras beteende. Jag använder ordet nostalgi för dem och vemod för mig. Nostalgi läser jag i Svenska Akademiens ordlista definieras som ”melankolisk längtan hem” och vemod som ”längtansfull sorgsenhet, svårmod”.
Hildasholm
Jag vet inte om jag fångar något i detta och möjligen kan det låta som om jag dömer? Lägg märke till att båda orden syftar på längtan. För mig är nostalgi ett slags fasthållande, men när jag tänker på Larsson i Sundborn, Zorn i Mora och Munthe i Leksand väcks andra tankar.
Hemmen var egensinniga och alla hade de samlandet av det gamla gemensamt. Både Zorn och Larssons infogade gamla hus i det nya. Axel och Hilda Munthe fogade in delar i det nya, som var många hundra år gamla. Alla tre hemmen var toppmoderna för tiden och ändå de hade antikviteter i väggar och i samlingar.
För dem var det inte nostalgi eller vemod utan det handlade snarare om omformning och omformulering av det som var då i det som är nu
Ett stuprör har blivit en drake i Hildasholm
Likväl i dessa samhällen omgivna av skog som talar om framtida utdelning så ser jag ingen tillförsikt inför framtiden utan vilja att hålla kvar det som en gång var i dessa amerikanare som breder ut sig på de smala vägarna.
Det blev en resa som visade mig något annat än det jag hade föreställt mig. Det blev en resa där tidens olika dimensioner mötte mig och människans oförmåga att kunna förstå dess riktning blev tydlig för mig.
Under nästa vecka har jag planerat att köra runt i Svealand med Maggie. Vi ska besöka Fulufjället och vargreviren som ligger i norr om och söder om Falun i bilden nedan. Jag förväntar mig inte att se något, däremot hoppas jag.
Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.
Då jag planerade min resa på mitt vanliga spontana och önsketänkande sätt slog det mig att vargar rör sig i stora områden. Nu har de visserligen valpar och är mer stationära, trots det är chansen minimal. För att öka chansen något gick jag in på Skandobs där man kan se var de har funnits. På det sättet utsåg jag två platser att tälta.
Så upptäckte jag att det även fanns björn vid ena stället där jag hade planerat. Jag började känna att jag blev lite nervös. Jag hade läst om Hans björnmöte med ungar i 27 juni 2014 – Oväntat möte. Nu tycker jag att jag sjåpar mig, likväl så finns de där känslorna där av respekt och känsla av hot mot min egen och Maggies säkerhet.
En fäbod i Härjedalen
I rovdjursdebatten tenderar vi att hoppa över dito bjäfs. Känslor hör väl inte ihop med ekologi. Jag vet att jag själv har missat att tänka på detta. Nu tror jag att det är ett misstag!
För att gräva i varför jag tycker att känslorna borde tas mer på allvar för att komma vidare i rovdjursdebatten vill jag inleda med artikeln ”Continuing recovery of wolves in Europe” (Di Bernardi et al., 2025).
Enligt författarna finns det numera cirka 19000 vargar inom EU. De är främst i östra och norra delarna av Europa, medan de västra delarna är mindre koloniserade av vargar.
Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025
I inledningen tar de upp följande punkter. Stora rovdjur minskar globalt, men inte i Europa. Ökningen, skriver de, är märkvärdig då det sker i ett tätbefolkat och ett landskap som är väldigt anpassat efter människornas behov. Det är än märkligare, avslutar de inledningsstycket, då det rovdjuret som ökar mest är vargen, den som människorna ser som tillhörande i vildmarken. Det är också det rovdjur som är mest involverat i bevarandekonflikter och är kontroversiell politiskt.
While large carnivores and biodiversity are declining worldwide, an exception has been the recovery of large carnivores in Europe. This positive trend is remarkable because Europe appears at first as an unlikely place for a large carnivore to recover. In Europe, wildlife has to share space with a human population of roughly 450 million people in a highly anthropized landscape where people grow crops, raise livestock, hunt wild game, and more broadly shape the landscape through urbanization, energy production, industries, and transport infrastructures. Even more remarkable is that the predatory species recovering the most is the wolf (Canis lupus), which many people perceive as belonging to wilderness areas and which is often embroiled in conservation conflicts and political controversies. (Di Bernardi et al., 2025, källhänvisningar borttagna)
Och detta är väl bra!? Det är en ekologisk framgång! Europa blir allt vildare. Det är ju det som min blog handlar om!
Så varför tycker jag plötsligt att man ska prata känslor?
Vid Skönadal utanför Simrishamn
För att gräva i detta plockar jag först upp adjektivet ”vildare”. I Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012) citeras följande ord av Mike Phillips, som var en av de som ledde Yellowstone Wolf Project. Han menar att Yellowstone Nationalpark är en plats där vargen kan frodas och fortsätta att vara vild.
With a system like Yellowstone in place the gray wolf can withstand a great deal of human exploitation and still thrive. They’ll continue to be wild. And they’ll continue to inspire. (Smith & Ferguson, 2012:191.
Men Yellowstone är inte tätbefolkat och det är inte Europa och dessutom så är inte alla runt omkring lika nöjda trots inkomsterna som kommer delstaten till del.
Men innan vi kommer till om folk är nöjda eller inte vill jag avsluta detta med det vilda. För trots att vargen må symbolisera det vilda, så rör den sig i tämjda områden. I landskap som är ”antropiserade” för att använda termen i Di Bernardi et al.:s artikel (2025). det är landskap som är skapade för mänskliga behov.
Men vad ordet ”vild” börjar kännas konstigt. Det är något som inte stämmer här. Kategoriseringar börjar att brytas ned. De må vara vilda och otämjda djur, men de rör sig inte längre i någon slags vildmark, se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.
Slåttern pågår i Härjedalen. Här är en hässja.
Fast det var ju det här med känslorna som jag ville tala om och det kommer sig av två böcker. En har jag nämnt tidigare i Vargen är död. Antropologen Thorsten Gieser skriver just om känslor i Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Han menar att vargens närvaro väcker sinnesrörelser i oss (”affects”). Dessa formar hur vi upplever vår omgivning. Känslorna som följer ur sinnesrörelserna kan väcka spänning eller oro. De formar hur vi beter oss.
Jag minns när jag och Maggie gick i godan ro på Billingen utanför Skövde. Plötsligt fick jag se en varg. Jag frös och visste inte alls vad jag skulle göra. Så kom den närmare och jag upptäckte att det var en stor schäfer med matte bakom sig. Hon kallade in den och kopplade den. Vi fortsatte vägen fram. Men trots att jag hade sett fel förblev oron i mig ett tag till.
Österlen
Den andra boken har jag nästan läst färdigt och heter Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Författaren Jonny Hanson är samhällsvetare och har en doktorstitel i bevarandebiologi.
Båda böckernas titlar inleds med ”Living with” och det är just det som är det intressanta med båda böckerna. Båda är samhällsvetare och har därför ett annat perspektiv än de som bara ser spridningen av rovdjuren i ett populationsekologiskt perspektiv.
De utforskar vad som händer med samhället och de människor som tvingas leva med rovdjuren. Jag skriver ”tvingas” medvetet då det handlar i grunden inte bara om en naturlig spridning av rovdjur utan det är också politiska beslut som ligger bakom varför de tillåts förbli där.
Jonny Hansons bok har ett irländskt perspektiv och tar sin utgångspunkt ur den irländska debatten om man ska introducera lodjur till Irland. De finns många skäl till varför liksom många emot. De för, menar att det handlar om att finna en ekologisk balans. De har problem med hjortdjur som betar allt för mycket. Samtidigt har de på landsbygden en kultur av öppna hagar där det går får.
Kommer fårägarna att acceptera det och vad gör de eller i alla fall några av dem om de inte accepterar en introducering? Han berättar om de röda gladorna och havsörnarna som återintroducerades. Efter ett tag började man hitta flera som hade förgiftats. Vi tycks se liknande handlingar i Sverige med vargar som dödas illegalt.
Maggie framför Britt-Inger Perssons verk Dans i Kivik Art Centre.
Just fårägare är intressanta. Gieser beskriver en hackordning bland lantbrukare som har djur. Enligt honom är fårägare de som står lägst i rang i Tyskland. Oftast har de få djur och de bedriver det som en slags hobbyverksamhet. De har därför lite att säga till om, men är oftast de som är drabbade.
Screenshot från ATL (250725)
I rovdjursdebatten är det oftast de som lyfts fram som värst drabbade. Att de är värst drabbade stöds av statistiken. Enligt Viltskadestatistik 2024 (Frank et al., 2025) angreps 482 djur i hela Sverige av varg. 453 av dem var får. 382 får blev dödade, 41 skadade och 31 saknade.
Återigen hamnar vi i statistik och den är viktig. Men känslorna är det som formar hur vi upplever vår omgivning (Damasio, 2018). Gieser berättar om den uppgivenhet som drabbade fårägare berättar om och uppvisar. Många lägger snart ned sin verksamhet efter ett angrepp, berättar han.
Hanson talar om inre och yttre landskap och berättar om hur han som femåring såg Disneyfilmen Skönheten och odjuret och hur han blev rädd för att gå i en mörk korridor. Det må vara en barnslig händelse, men den, berättar han, påverkade honom länge. På samma sätt, skriver han, ärver vi rädslor från vår omgivning. De sprids vidare utan att vi reflekterar över dem och påverkar oss.
I artikeln ”Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife” (Heberlein & Ericson, 2005) visar författarna hur attityden gentemot varg hos de som bor i urbana miljöer påverkar hur nära i tiden de lämnade landsbygden.
The research further shows that there is a lasting rural influence on the hearts andminds of urban populations. It takes at least two generations before the support for huntingand interest in wildlife and the outdoors declines. Many attitudes are learned as childrenfrom parents. The effects of rural socialization continue even though people move to orare born in cities (as long as their parents grew up in rural areas). (Heberlein & Ericson, 2005:221)
I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar de att det i grunden inte är kunskapen om vargen som styr vilken åsikt människor har om vargen utan det är andra saker som spelar in, se också Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.
Deras slutsats är att det handlar inte bara om att räkna vargar utan att se till vilka andra faktorer som spelar in.
Successful wolf restorationinvolves more than simply counting wolves. (Ericsson & Heberlein, 2003:157)
Ericsson och Heberlein var tidiga i sin undersökning av attityder och hur de påverkade återmigrationen av varg i Europa. Men de är publicerade för en liten grupp forskare. Gieser och Hanson inriktar sig däremot på en allmän publik som är nyfikna på hur vi kan förstå hur rovdjurens återmigration i ett Europa som en gång utrotade dem påverkas. De utgår från människornas känslor och upplevelser, de som nästan kramar ihjäl vargarna och de som allra helst vill se ett Europa utan rovdjur. Vad de framför allt visar är att den absoluta majoriteten inte är i ytterkanterna utan på endera sidan av mitten.
På många sätt har rovdjurspolitiken hitintills varit ett elitprojekt. Det har pådrivits av mindre grupper, som oftast inte har varit de som har påverkats mest. Hur styrningen av rovdjurens spridning påverkar samexistensen kan inte bara ta hänsyn till att räkna vargar eller att uppfylla Art-och habitatdirektivet. Vi måste också, skriver Hanson, se till hur rovdjuren påverkar både de yttre och de inre landskapen.
Governing coexistence with large carnivores is complex because these animals do not just wander the landscapes around us. They also wander the landscapes of the world within us. (Hanson, 2025:155)
Vid Skönadal utanför Simrishamn
Vad jag har tagit upp i dagens inlägg är att det i EU finns över 19000 vargar och många tusen andra rovdjur. För många, som jag, så är det något spännande, medan för andra är det ångestskapande. Livsstilar förändras och delar av samhällen påverkas i olika hög grad. Jag har tagit upp att även om Göran Ericsson och Thomas A. Heberlein var tidiga med att undersöka attityder i Sverige kring vargen, så är det nu som det börjar komma bra böcker som diskuterar på ett problematiserande sätt om hur de stora rovdjuren sprider sig i EU. Jag rekommenderar dig att läsa dem. De väcker tankar och känslor, och framför allt de är samhällsvetare.
För det är samhällsvetarna som måste bli alltmer involverade i den här debatten. Det kan inte bara vara populationsekologerna som diskuterar rovdjurens spridning.
Hitintills stöter jag på allt för få samhällsvetare som diskuterar dessa frågor och de som finns tycks vara en version av trädkramare; det är inte dessa två. Det är bra!
Referenser:
Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books
Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.
Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript
Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing
Heberlein, Thomas A.; Ericsson, Göran. (2005). Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife. Human Dimensions of Wildlife: An International Journal. 10:3, 213-227, DOI: 10.1080/10871200591003454
Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press
Så kommer en mellanspett bland träden och landar. Den fortsätter till en tall och sätter sig på en gren där barren täcker den. Jag tittar efter den med kikare och plötsligt kommer en liten hackspett. Allt inom en minut, tre minuter sedan jag kom hit. Vad är det här? undrar jag lyckligt.
Det är ingen vacker plats. Stora ormbunkar, igenvuxen skog som gör att det inte går att spatsera i den. Myggen biter. Jag står där med min cykel och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, två hackspettarter under så kort tid.
Så går jag tillbaka en bit och följer den uppklippta vägen söderut. Cykeln leder jag.
Inte kunglig ormbunke (Osmunda regalis) som gjort att skogen skyddas.
Jag är en halvmil söder om Świnoujście i skogen Karsiborskie paprocie, på sydligaste punkten av ön Usedom eller Uznam som den heter på polska. Reservatet har skapats för att skydda den kungliga ormbunken som bara växer här. Tyvärr fick jag inte syn på den. Inte heller sökte jag efter den.
Jag går söderut på den ensliga vägen. Vägen kantas av tall, lövträd och ormbunkar. Den går rakt och jag funderar på att vända. Vad nödgar det här till?
Så ser jag en småfågel och så en till, och en till. Det som framför allt väcker min nyfikenhet är de många trädkryparna. I Sverige ser vi dessa stamspringare, men då är det trädgårdskrypare. Trädkryparen tycks mig lite mindre än trädgårdskryparen.
En tämligen enformig väg
Jag spelar in fågelsången med Merlin bird app och den bekräftar att det är en trädkrypare. Appen fångar upp sju olika arters sång. Jag står kvar. Myggen suger blod på mina ben. Det börjar bli varmt. Jag kommer på att jag inte har ätit sedan sju i morse och nu är hon tolv. Jag har inte med mig någon mat.
Men fåglarna fångar min uppmärksamhet och suger upp mig i närvaron där och då. Jag bara står kvar och tittar på de orädda fåglarna som rör sig på stammarna och i grenverket.
Likt en förstelnad hund ruskar jag på mig och går vidare. Snart kommer en jakttorn. Jag lutar cykeln mot det och klättrar upp. Spindelnät täcker ingången till plattformen. Jag drar bort det och ställer mig där upp.
Träsket breder ut sig sydöst. I nordväst står det väldiga ekar. Medan jag står där skymtar jag plötsligt en stor rovfågel, men den försvinner västerut bortom grenarna. Så kommer ett läte jag inte känner igen. Men innan jag hinner spela in tystnar det.
Den raka bäcken i nedre centrum berättar att det här är ingen orörd plats. Den är utgrävd.De döda träden och ekarna som hänger ut över vägen.Ekarna står i en linje. Kanske det gick en väg in här?
En liten hackspett flyger förbi ute i träsket. Nu har jag fått igång appen. Den fångar upp mellanspetten som hörs från tallarna på andra sidan ekarna. Jag försöker få syn på dem. Men ekens grenar är i vägen. Jag står kvar och tänker: skynda inte.
I fågelsången hör jag ett märkligt visslande som övergår i ett ljud som låter som en arg katt. Det har jag inte har hört förr. Jag använder appen. Till en början fångar den inte upp visslingarna utan svarthättor, gransångare och nötväckor visas. Visslingarna blir tydligare. På skärmen visas sommargylling! Jag blir alldeles till mig. Jag trodde de bara hördes tidigt på morgonen.
Fåglar som hörs är: nötväcka, svarthätta, gärdsmyg, talgoxe, sommargylling och gransångare. Visslingen och den arga katten är somamrgyllingen.
Jag jämför sången med den i Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (Svensson, 2009). Den finns som app. Jo, sången stämmer. Jag spelar lätet högt för att se om den kanske blir nyfiken. Man har sagt mig att den är nästan omöjlig att få syn på, trots att den är så gul.
Jag får vara nöjd med lätet, tänker jag och går ned för stegen. Först funderar jag på att ta mig tillbaka. Det har blivit varmt nu. Men vatten har jag med mig och befinner jag mig vid ett träsk är det lika bra att fortsätta.
Stettinlagunen skymtas.
Där jag går får jag syn på ännu ett jakttorn mellan träsket och vassen mot Stettinlagunen.
Jag går dit, lägger cykeln i gräset och klättrar upp. En bräda knäcks under mig. Det är tydligen inte så stabilt som jag trodde. Jag ställer mig på bjälken för att vara säker på att inte trilla ned och göra mig illa. Ingen vet var jag är och det är en ödslig plats.
Den knäckta brädan
Jag står här utan att se något egentligen. Jag hör en sävsångare, men ser inget annat ovanför vasshavet. I de döda träden ser jag hur hackspettar har sökt insekter. Magen gör sig påmind. Jag kanske inte ska vänta allt för länge med att äta?
Försiktigt klättrar jag ned och börjar gå tillbaka.
När jag är tillbaka vid jakttornet hör jag återigen sommargyllingen. Den är nära nu, tänker jag. Så jag lägger cykeln i gräset och kikar upp i grenverket. I solljuset får löven en gulaktig ton, vilket kamouflerar sommargyllingen. Den varvar mellan sång och varningsläte. Den är verkligen nära, tänker jag och tittar uppåt.
Och då får jag syn på den. Det går fort och sedan får jag se den igen. Kanske hade de ungar där? tänker jag.
Här uppe i eken fick jag tillslut se sommargyllingen!
Vilken ynnest att ha fått syn på den, tänker jag tacksamt.
Så mycket handlar det om att vara ute mycket. Då får man syn på saker.
Sakta plockar jag upp cykeln och går tillbaka. Fågelsången med allt från gransångare till sommargylling hörs. Men nu är jag trött i huvudet, för många intryck och känslor. Tankarna går till skogen jag ser omkring mig.
Det är verkligen ingen speciell skog. Förvisso är det en blandning av ädellövträd och tall. Det finns också en del gran. Det här är en brukad skog som sedan har lämnats. Vad jag kan se är det inte jättemycket död ved.
Direkt utanför reservatet finns det små luckhuggningar. Det här gör mig betänksam. Ska jag se det här området som en utdöendeskuld, där många arter har koncentrerats för att det inte finns så många skogsområden? Men det stämmer inte.
På andra sidan kanalen finns det en annan skog och det finns ett stort delta öster om kanalen. Skogen går från sydväst till nordost vid Östersjön. Det är blandskog. I vissa delar är det mycket tall, medan det är mer blandade trädslag där jag befinner mig. I deltat är det inte bara skog utan fält och våtmarker.
Från Google maps. Jag befann mig i skogen längst ned till vänster i bild. Norr om reservatet var ett militärområde.
Överhuvudtaget under resan har jag varit i dessa områden där människor och natur, bebyggelse och lämnade ytor har varit sida vid sida. Måste miljöarbete vara mer än så?
Vissa delar lämnar man och andra brukar man. En kättersk tanke slår mig: Åt helvete med alla skötselplaner! Varför måste man ständigt definiera varför man lämnar vissa ytor? Ofta är det också något som kommer i kläm. Ett typiskt exempel från Sverige är fjällgåsen och havsörnen. Båda är skyddade. Fast fjällgåsen äts av havsörnar och de är effektiva jägare.
Jag minns samtalet med R från Rewilding Oder Delta, se Rewilding, sill och träsk i Wolgast. Restaurering handlar om att återställa vissa funktioner i ett område. Vilka beror på området.
Mycket runt Oder deltat handlar om att täppa igen de diken som en gång gjordes för att marken skulle bli torrare. Här verkar det ha gynnat tall. Dikena hade funktionen att dränera området. När de är igentäppta stannar vattnet kvar i marken och skapar funktionen blötare marker, vilket gynnar andra arter.
Sedan, efter den återställningen är gjord, då är det den naturliga dynamiken som får ta över. Det enda man vet är att det kommer att se annorlunda ut. I den dynamiken, menar jag, bör inte någon skötselplan styra.
När jag skriver det här sitter jag återigen i min fåtölj i Simrishamn. Det var en fin resa.
Referens:
Svensson, Lars (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. 2., omarb. och utökade uppl. Stockholm: Bonnier fakta
Det var i Peenemünde Gustaf II Adolf ilandsteg 1630 för att delta i trettioåriga kriget och det var här som Tredje riket påbörjade raketåldern. Arbetet leddes av SS-officeren Wernher von Braun. Han fångades sedan av amerikanerna för att leda utvecklingen av rymdprogrammet.
V2
Platsen ligger i nordligaste delen av ön Usedom. Den högsta punkten är två meter över havet och har alltid lidit av översvämningar från havet.
Här vid floden Oders mynning låg en liten fiskeby, men när NSDAP hade bestämt sig 1936 för att utveckla raketprogrammet kördes befolkningen iväg. Trots Versaillefördraget kunde utvecklingen ske då det uttryckligen inte stod att de intefick utveckla raketer.
Vägen till Peenemünde började många år innan jag kom dit. Jag läste Thomas Pynchons roman Gravity’s Rainbow under nattskiftet på vandrarhemmet där jag arbetade i Las Vegas. Vi bodde några månader. Den skulle vara totalt obegriplig, men jag skulle förstå den och gjorde anteckningar och strök under. Det enda som skedde var en fantastisk läsupplevelse så fort som jag gav upp att försöka förstå den.
V2: Den nakna kvinnan var på originalet.
I Peenemünde utvecklade tyskarna V2: raketerna som skulle bringa dem segern. V:er stod för Vergeltungswaffe, hämndvapen. De sköts mot London och föll här och där, vilket är Pynchons poäng. Det blev oberäkneligt. Ingen visste var de skulle landa.
Från Wolgast cyklade jag längs ön Usedoms västra strand. Det var varmt, över 30 grader. Det var skönt när jag kom in i alléerna och slapp de öppna fälten. Tack och lov blåste det.
En tornfalk som lyfte från en höbal på fältet, väckte min uppmärksamhet. Annars handlade det mest om att ta sig fram.
Norr om Bandhagen kommer de första ruinerna från det som en gång var det största forskningscentret i Europa. Det är en bunker. På västra sidan går en hög vall mot floden Oder.
Det var i Bandhagen som forskarna, soldaterna och koncentrationslägerfångarna bodde. Norr om det var området avspärrat. Ett tåg förde dem till och från Peenemünde.
Jag står uppe på vallen.
Att bygga denna stora anläggning låter som vansinne. Marken var vattensjuk och sandig.
En stor pumpstation användes för att få bort vattnet. En sjö grävdes ut och i den lade man också askan efter kolkraftverket.
Pumpstationen Den utgrävda sjön Cämmerersjön.
Jag kommer fram till det tekniskhistoriska museet. I någon timme går jag där inne full av tankar.
KolkraftverketEn annan bomb de utvecklade. Den sköts iväg med kolsyrepatroner.
Till en början byggdes det med anställda. Siemens var ett av företagen. Sedan under kriget fick krigsfångar arbeta här. De arbetades till döds.
På många sätt påminner platsen mig om Los Alamos i USA där man utvecklade en teknik som innan inte hade existerat. De var också i teknikens framkant och allt var för att utveckla bomber.
Allt gjordes med de främsta vetenskapsmännen. Det tredje riket hade tagit intelligenta män i sin famn och gav de alla möjligheter att kunna testa sig fram. Trots att stål egentligen behövdes i kriget, hade de alltid tillgång till råvaror.
På grund av alla bombtestningar och de bomber som föll får man inte gå ut i naturen.
Det som gör mig berörd och betänksam när jag cyklar därifrån är just det fokus man hade. Redan innan hade man velat utveckla rymdraketer. I Anklam där jag har hållit till utvecklade Otto Lillienthal de första flygplanen. Tyskland låg i absoluta framkanten i det industriella och teknologiska, men NSDAP ville bara använda det i krigets tjänst. Det är det här som är så svårt att förstå.
Varför enbart krig?
På en propagandabild läser jag att det handlade om hämnden för förlusten i Första världskriget.
Till höger: Nationalsocialist, annars var offren till ingen nytta.
Jag upprepar frågan innan: Varför enbart krig? För jag tror det är där någonstans som det oerhörda är med det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet. De ville redan från början det totala kriget. De byggde ett helt samhälle enbart inriktat på kriget.
Låt oss kort göra en jämförelse mellan Los Alamos i USA och forskningscentret i Peenemünde. I Los Alamos handlade det aldrig om slavarbete, att vissa raser var mindre värda utan om att använda den befintliga kunskapen och utveckla den till dess spets. Ledaren Oppenheimer blev senare en stark motståndare till kärnvapen. Han bestraffades hårt av det amerikanska samhället för sina uttalanden och att han en gång hade varit medlem i kommunistpartiet. SS:officeraren Wernher von Braun utvecklade rymdprogrammet i USA. Han fick hedersmedalj av amerikanska regeringen för sitt arbete. Innan dess hade han fått riddar-och krigsförtjänstkorset av NSDAP.
Jag vet inte. Jag bara babblar. Kanske är det för att jag inte kan tillräckligt för att kunna säga något konkret och slagkraftigt? Så låt mig därför upprepa mig. Platsen berörde mig. Den berättar något väldigt viktigt om vår tid. Den berättar om vår oerhörda förmåga att förstöra, men också om naturen som ständig överlevare. Bland växtligheten ser vi människans gärningar tills de en dag är försvunna.
Nu är mycket övervuxet och dolt i grönska.
Natten tillbringade jag i Zempin. Idag bär det av mot Swinemünde eller Śvinoujście som staden heter på polska.
Sillens lek styrs av temperaturen i vattnet, vilket betyder att den lägger äggen när det börjar bli varmare. Ynglen äter zooplankton. De å andra sidan styrs av ljuset eftersom de äter fytoplankton, vilka lever på fotosyntesen.
Så vad sker nu när det blir varmare tidigare på året? Då föds sillynglen tidigare, men då det inte är ljust nog för fytoplanktonen är zooplanktonen inte där, då dör ynglen. Sillen minskar.
Så klimatförändringarna påverkar hela näringskedjor, säger R från Rewilding Delta Oder. Vi sitter på en restaurang i Wolgast och pratar om deras arbete i regionen.
Jag sprang på honom i Anklam, frågade om vi kunde snacka rewilding och i över en timme delar han generöst med sig av sin kunskap och deras intressanta arbete runt Stettinlagunen.
Samtalet flöt på i hög takt och jag gjorde inga anteckningar förrän efteråt. Så svaren jag skriver nedan är inga citat utan ska mer förstås som allmänna resonemang.
En bild av Anklam från typ 16-1700-tal. Lägg märke till att det redan då är hagar och åkrar i alla riktningar.
Låt oss börja på bilden ovan. Där ser man inte de alskogar som jag paddlade längs med Peene. Det är svårt att avgöra vad som är utdikat redan då så det går inte att avgöra hur blött det är i markerna. Om detta handlar just en av frågorna som jag ställer:
Vad är återställning? Till vilken tid?
Det är en svår fråga, ler han och berättar att det som skapade detta landskapet var glaciären som täckte norra Europa. Här gick gränsen, berättar han. Det var förr ett väldigt blött landskap.
Det var det som hindrade romarna att ta över den här delen, skjuter jag in.
Och nu, fortsätter han, har Tyskland fått till sig av EU att återställa 30 % av de ursprungliga våtmarkerna till 2030 och det är inte så lätt. All mark är ägd av någon här och det är ofta ganska små bitar.
Som i Sverige skjuter jag in. Även om det finns stora skogar så är allt ägt av någon.
Varje träd är numrerat. Här på väg till Wolgast.
Så om vi tar en bit mark, fortsätter han, så kan det vara massor av ägare där och alla ska de övertygas om nyttan av att låta dika igen dikena. Frågan som uppstår är hur de kan tjäna på det.
Naturligt, skjuter jag in.
Så klart, fyller han i.
När vi lyckas övertyga tillräckligt med markägare kan vi hindra vattenflödet.
Men det påverkar väl de omkringliggande områdena?
Ja och byarna längre upp, så då behöver vi göra ett nytt dike så att marken inte destabiliseras runt byarna.
För att förklara resonemanget kan vi se bilden nedan. De svarta strecken är exempel på ägor. Tänk dig många fler. Om alla ägarna går med på att hindra utflödet kommer Buggenhagen längre västerut att påverkas. Så då måste ett nytt dike grävas så att den byn inte påverkas då det är mer vatten i marken.
Här är min version för att illustrera resonemanget.
Ett argument för att göra detta är just sillen som jag inledde inlägget med. För träsken och vassen som bildas renar vattnet med konstgödsel och annat som spiller från åkrarna och bidrar till övergödningen i Östersjön.
Och det är här som sillen kommer upp. För vad vi som art gör är att våra gemensamma aktiviteter förändrar livsbetingelserna inte bara för oss utan för andra organismer. I detta påverkar vi våra liv, även om det är svårt att se alla leden.
Låt oss återgå till sillen. Fiskarna skyller på kvoter som uppställts av EU och som i Simrishamn skyller man på någon annan. Men som vi ser är det i grunden ett problem som handlar om klimatförändringarna.
Det blir varmare, vilket påverkar sillens lek, men inte sillynglens energikälla då ljuset inte påverkas av att det är varmare på jorden. Så ynglen dör, samtidigt som fytoplanktonen förökar sig, dör, sjunker ned till botten och bildar döda zoner. Och detta är kopplat till gödningen på åkrarna som sipprar ut i de utgrävda dikena.
Det här utgrävda diket hindras av vägen som går genom området. Likväl illustrerar det resonemanget ovan.
Och hur kan det se ut i framtiden? frågar jag.
Ja, det är det intressanta för visserligen ”återställer” vi genom att vattenflödena stannar kvar i marken. Men hur det kommer att se ut sedan det är upp till naturen. Så vi pratar om återställning, men gestaltningen sedan är naturliga processer.
Anklamer stadsträsk och de döda träden.
Om vi tar Anklamer Stadtbruch så skapades det genom att en vall brast och vattnet flödade in. De döda träden var en gång planterade och nu är de döda. Se vilket paradis det har blivit för fågellivet.
Eller ta Peenedalen där den planterade alskogen nu har brett ut sig med både levande och döda träd för fågellivet.
En arg sävsångare varnar.
Varför planterade man alträd?
För de suger upp en hel del av vattnet som man ville ha bort från hagarna och åkrarna.
Det numrerade trädet vid min tältplats i Peenecamping i Wolgast.
Det är dags att bryta upp och det här inlägget börjar bli långt nog. Vi pratade om mycket mer. Dock, så fick jag med mig följande tanke som fyller i tankar som är under utveckling.
Rewilding, bevarande och återställning, allt handlar om människan. För naturen är alltid i förändring. Men människan, liksom alla andra arter har sina betingelser och om vi förändrar de naturliga återkopplingarna så riskerar ekosystem att förändras så mycket att våra livsbetingelser försvåras.
Andra arter kommer att kunna frodas. Fytoplanktonen älskar vår övergödning! Men blåalgerna som bildas förgiftar arterna och när planktonen dör försvinner syret i vattnet så att döda zoner bildas. En gång kommer de att få nytt syre, men frågan är då vad som har skett med vår art.
Idag är ännu en riktigt varm dag. Jag ska till Peenemünde och kolla in där man utvecklade V2:bomberna. Sedan blir det tältning vid Östersjön.
I natt har jag inte sovit gott. Det var lite för kyligt för sovsäcken vilket gjorde att jag gled in och ut ur massor av drömmar. Likväl vaknade jag utsövd som jag gör när jag sover i tält.
Så nu fick jag pallrat mig till caféet på torget. Kaffet är ingen höjdare men det är de tyska bakverken.
Igår gjorde jag ännu en utflykt i närområdet. Jag cyklade österut för att se på poldrarna, de utdikade torvområdena. Längs med floden Peene går en vall och sedan följer hagar, ängar och åkrar. Åkrarna är längst från floden, vilket skyddar dem från översvämningar.
Det är ett fint system för att kunna bruka landskapet. Längre österut kommer deltat, eller Anklamer Stadtbruch, som det heter på tyska. Tydligen betyder ”Bruch” träsk på svenska. Igenom träsket gick ett gammalt järnvägsspår som jag ämnade cykla på.
Mellan B och C löper den gamla järnvägen. De är nu omgjorda till vandringsleder.
På satellitbilden nedan ser du floden Peene i norr, vallen och sedan de indelade fälten. i nedre delen av bilden är vägen som jag cyklade på.
För en gångs skull hade jag vinden i ryggen och asfalten var perfekt. Innan jag kom ut ur Anklam var en sockerfabrik. En märklig sötaktig doft spred sig i området. Det luktade inte illa, men inte trevligt.
Färden mellan fälten följdes av sånglärkor och sävsångare. I hagarna betade herefordkor. Hö slogs. Vete och majs hade kommit en bit på väg.
Grödorna på södra sidan och hagar och slåtterängar i norr. Bilden är från vägen tillbaka så norr är höger i bilden.
En rovfågel slog ned på fältet, lyfte och flög bort en bit. Bakom kurvan såg jag ängshöken sitta stängslet med en sork mellan klorna. Tydligen störde jag där jag stod med kikaren så den lyfte och flög i väg med sorken mellan klorna.
Så var den borta.
Landskapet var helt flakt. Jag passerade en del cyklister i andra riktningen. Senare träffade jag några av dem. Det visar sig att många cyklar runt 9 mil per dag, visserligen har många elcyklar, likväl imponerande.
Igenom landskapet gick de utgrävda dikena. De regleras delvis med slussar på sina ställen. I vattnet är algblomningen i gång i värmen.
Här är det inte så mycket algblomning som i andra.
I Anklamer Fähre hade jag planerat att testa getosten som de var kända för lokalt. Men där fanns inte mycket att hämta. Det var kul att få se en ko med hornen kvar. Senare fick jag reda på att det var där jag hade kunnat köpa ost.
Imponerade horn på en ganska liten ko. Hon var liksom kompakt.
Nu började jag komma ut i träsket. Vassen stod högt, men så i en öppning fick jag se något. Det var en brushane. Jag stannade och tittade på snäppan. Det var en hanne med sin krans av fjädrar runt huvudet. Det är första gången jag har sett en så nära. Täckningen var väldigt fin.
En gräsand låg på upphöjningen och ruvade. I bakgrunden syns två glador.
Jag hade planerat att dricka en läsk i Kamp, men där var det inte mycket på gång så jag fortsatte till det gamla järnvägsspåret. Det var inte utan att jag tvekade. Jag var rädd för att få punka och jag ville inte behöva leda en punkacykel i värmen, men vad fan, tänkte jag och cyklade. Det ångrar jag inte.
Vägen var en vall som kantades av al och pilträd. Ute i träsket stod döda träd. Luften fylldes av grågäss, skrattmås, grodor och sävsångare.
Ofta stannade jag för att titta ut i bland vass och öar av dy.
En sävsparv satt på grenen. Här såg jag krickor, några snäppor, en häger och annat.
Jag cyklade på den knaggliga vägen med ett leende. Det var så fint i träsket. Alla de döda träden, den gröna vassen och det rika fågellivet. I en anteckning skrev jag:
Hur kan en sådan här väg göra mig lycklig? Det är varmt och jag är rädd för punka, men grågäss och fisktärnor gör något speciellt med mig.
Att jag bara nämnde två helt vanliga arter är just poängen. Visserligen hade jag sett en törnskata och massor av ägretthägrar. Men det var just denna rikedom av fågelliv och inte nödvändigtvis att det var annorlunda arter än hemma. Jag var mitt i det.
Även om min kikare inte är den bästa och den söndriga sadeln är silvertejpad för att inte riva upp mina byxor, så handlar det om att komma ut och iväg. Och jag var på väg!
De små prickarna är fåglar. Jag kan bara tänka mig hur det är här på vår och höst när flyttfåglarna rastar inför fortsatt färd
Jag kom ut på den bättre leden och cyklade till Bugewitz där en äldre dam hade ett litet fik. Jag köpte en ostkaka med mandariner och en apfelschorle, äpplejuice blandat med kolsyrat vatten. På en bänk bredvid mig låg en katt. Jag satt under parasollet och vilade mig.
På skylten står det: Ein gutes Bier, ein nettes Weib das ist der schönste Zeitvertreib. (En god öl, en snäll kvinna, det är det härligaste tidsfördrivet).
Vägen tillbaka var den samma förutom att det var motvind. Så nu var det mest koncentration på att komma tillbaka.
Innan Anklam stannade jag vid fälten och lyssnade till en distinkt fågelsång. Det var en storspov. Så såg jag plötsligt en stork stå mellan höbalarna. Det var så fint i det enformiga.
Storken var stor nog och stod still så att jag kunde få den på bild.
På kvällen satt jag och pratade om livet med T. Han är en man som har levt. Åk till Boot & Bike och med lite flyt så får du ta del av hans livshistorier.
Dagen innan hade jag ringt D. Jo, han hade en kajak att hyra ut. Vi träffas 9:00, sade han. Nu satt jag här och väntade, men han dök inte upp. Efter 20 minuter ringde jag. Det visade sig att han hade försovit sig. Jag är där om fem, sa han. Men inte dök han upp efter fem.
Så ringde han. Var är du? På Bike & Boot, svarade jag. Skulle du inte komma hit?
Då uppdagades missförståndet. Han hade utgått från att jag skulle komma till honom och jag till mig. Så det var bara att sätta sig på cykeln och ge sig av till honom en mil bort.
D var en väldigt trevlig och generös person. Han hade bott i Norge i många år och hade släktingar i Göteborg. Men han hade återvänt till sitt hem och drev nu kanotuthyrningen och en liten camping vid floden Peene.
Peenedalen är ett naturskyddsområde på 45000 hektar.
Vi pratade om situationen i Sverige och om kriminaliteten. Han sa att Göteborg är inte vad det var. En annan man som hade varit mycket i Värmland sade att till södra Sverige kunde man inte längre åka. Det är för farligt. Flest skjutningar i Europa!
Det var dags att lämna dem och samtal om Sverige för lugnet på floden Peene. Jag ville paddla österut mot deltat men det fick jag inte. Då kan du bötfällas, sade D. Men jag vill till området öster om Anklam. Där ser du ändå ingenting, svarade han. Vassen är för hög.
Paddla du till Stolpe an der Peene, sade han. Du kommer att se tillräckligt. Om tio minuter är solen här och vinden kommer att lägga sig.
På Peene
Det dröjde innan molnen och vinden försvann. Det var motvind hela vägen. Så jag var mör när jag nådde Stolpe. Men det gjorde ingenting.
Jag höll mig längs den norra stranden och paddlade lugnt. Sävsångare och både hus- och ladusvalor höll mig sällskap. En gök hördes. Plötsligt flög den rakt framför mig över floden.
Det mesta är alträd.
Näckrosorna växte in till vasstranden. I den blöta alskogen stod det både döda och levande stammar.
En gång ville man odla den här delen. Man dikade ut och gjorde åkrar av torven.
Nu har den här vackra dalen fått uppstå. Efter besöket på Naturpark i Peenedalens flodlandskap förstod jag äntligen vad jag hade sett längs vägen då jag såg dessa hinder på vägen.
Dessa hinder som korkar igen utdikningarna.
Runt omkring dem frodas grönskan. I de döda alarna gör hackspettar bon och plockar insekter.
Al
Alen är ett häftigt träd som skapar sin egen ö att växa på. Rötterna bygger en plattform så att de inte täcks med vatten och dör.
Plattformen av rötter
På plattformen får andra växter ytor att kunna slå rot på.
Inga andra träd klarar sig i områden där det är för blött. I stället sprider sig videbuskar som inte blir för tunga och sjunker ned i gyttjan.
Det gick små naturliga kanaler in i vassen som jag undersökte. Där kunde jag också vila från vinden och strömmen.
En kanal som jag undersökte. En liten lagun låg där inne.
Jag närmade mig Stolpe och såg ännu en öppning i vassen som jag paddlade in i. Ladusvalor flög in i vassen och vällde ut när jag kom och störde dem. Så kom något i vattnet. En bäver? Men så hann jag se att det var en utter innan den dök.
Lagunen där jag såg uttern.
Jag låg kvar med kajaken för att se om den skulle dyka upp igen, men det gjorde den så klart inte.
Döda alträd.
Det första jag fick se i Stolpe an der Peene var en skylt om att jag inte fick lägga till. I den lilla byn som en gång hade hyst ett kloster fram till reformationen var nu ett hotell.
Längre fram kunde jag dock lägga till på en liten strand. Jag åt en god lunch och gick sedan för att bese klosterruinen och informationshuset, Der Naturpark Flusslandschaft Peenetal.
Snart stötte jag på ännu en av dessa skyltar att jag inte fick gå in på hotellområdet.
Privatområde, tillträde bara för hotellgäster
Jag skrattade och gick ned längs allén som ledde fram till hotellet. På utsidan förstod jag varför de inte ville ha andra än sina gäster. Det var ett ”fint privat hotell” för folk med ”kultur och passion”.
Feine Privat Hotels: Kultur und Leidenschaft
Och på andra sidan vägen förstod jag vad de var rädda för. På informationsskylten till kyrkan såg jag följande klistermärke:
Uppståndna ur ruinerna. Hansafans! Broderligt förenade mot fienden
Och det var rakt över från hotellingången.
Och senare fick jag se ett ännu värre exempel på smaklöshet.
På skylten står det: Begegne der Welt mit einem Lächeln ( möt världen med ett leende)Hela rabatten fortsatte med alla dessa små skulpturer av smaklöshet.
Färden tillbaka gick desto snabbare. Fast nu var molnen borta och solen gassade. Jag upptäckte att jag hade druckit för lite. Jag började noja mig något till en början men sedan så fångades jag av intrycken.
En rotvälta har givit plats.
Längs floden stod det askar som dog av svampinfektionen som sprider sig bland dem, se Är du för rewilding? Gamla pilträd som bröts isär hade skapat tillfällen för andra arter.
Ett pilträdSvamp och insektshålPilträdets rötter tål att komma under vatten.
Så såg jag en större vitsvart rovfågel. Är det ännu en ängshök, se gårdagens inlägg Från Simrishamn till Anklam? Då kom den i min riktning och jag såg den stora näbben och den kraftiga kroppen. Det var en vithövdad havsörn!
Jag var alldeles tagen. Med händerna höll jag fast i en gren och tittade i riktningen den hade flugit.
Så fortsatte färden tillbaka.
Att paddla här var lisa för själen. Jag var inte den ende. Men få tycktes ta in naturen. De som fiskade förstår jag, de hade sitt. Men paret som bara solade?
Jag dömer och jag tillåter mig det för det värdefulla framträder inte bara i att kunna paddla på en flod. Det är fåglarna, växterna och djuren. För om man inte uppmärksammar dem: varför ska det då bevaras?
Visst kan jag tycka att det är konstigt att jag inte får paddla överallt, då jag är „so eine Naturfreak“, som D skrattande kallade mig när jag ville paddla i deltat. Men för att skydda är det ibland nödvändigt.
Unde paddlingen tänkte jag på hur mycket konceptet rewilding, har gjort för mig. Det finns mycket att kritisera i det, som att det är en gimmick, snarare än genuina ekologiska koncept, lyssna till 171: Rewilding with Steve Carver.
Men det ledde mig hit till Anklam och till en kajaktur på Peene. Det har gjort mig uppmärksam på det lilla i det lokala som du vet som följer bloggen.
Vargen hade skjutits. Den hade förirrat sig in i ett bostadsområde i Malmö. Människor hade försökt att jaga bort den. En hund hade blivit biten. Några dagar innan hade den synts i Falsterbo av en fågelskådare. Jägarna behöver inte längre vara rädda för att den vargen ska ta skånska kronhjortar, se Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja….
Själv läste jag nyheten om den skjutna vargen inte med sorg och inte heller glädje, utan betänksamt. Se Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025). Jag kände med vargen, på något konstigt sätt. Den hade hamnat i en situation som den inte begrep och inte kunde ta sig ur, som Tom Espgård, vilthandläggaren för Länsstyrelsen Skåne, säger i SVT:s inslag.
Senare gick jag ut i trädgården flög en gråsparv runt. Först trodde jag att det var en främmande fågel. Den var vit under huvudet. Gråsparvar är något jag sällan tittar in eftersom de är en del av vår närvaro. Men nu gjorde den sig tydlig.
Den var inte alls skygg utan varnade oroligt. Den flög fram och tillbaka. Jag förstod inte varför, där jag satt på farstutrappan och tittade på den. Jag försökte begripa. Så gick jag runt nedanför trädet, sökte bland gräset för att se om någon unge låg och tryckte. Men jag hittade inget som kunde förklara beteendet.
Gråsparven
Jag promenerade hemifrån, gick mot Bäckhalladalen och upp för backen efter Tommarpsån. En rödstjärt flög upp, landade på en utstickande gren och varnade. Jag har inte ofta tänkt på detta hur tydliga djur är till skillnad från människor. Vi vet vad som är varningsläten. Vi vet vad som är lockläten. Allt står i min fågelbok. Fåglar är tydliga.
Jag kände en närhet till rödstjärten, då jag tänkte på vad neurologen Antonio Damasio skriver i sin bok The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures (2018). Han skriver att vi människor delar dessa enklare delar med djuren. Även vi har en enkelhet i våra reaktioner, liksom den som rödstjärten visade upp. Det som gör att vi kan förändra vårt beteende är frontalloben. Det är där vi kan kalibrera vår reaktion. Men under denna del är våra känslor. De är välutvecklade och de är där för att skydda oss mot faror. De kan ta över och då reagerar vi i affekt.
Tanken låg mig extra nära då jag i helgen läste ut boken Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Författaren Thorsten Gieser är antropolog och studerar bland annat rovdjuren och människorna. Det viktiga är orden ”affects, feelings, and sentiments” i undertiteln. Varför är det viktigt? Jo, för vi lever i en tid då vi hänför allt till vetenskapen. När vi diskuterar vargens närvaro talar många om ekologi och den är nödvändig eller inte för ekosystemet. Då är allt vad som heter känslor och dito bortglömt. Men vargen är ett stort rovdjur. Den kan döda och gör det.
Han skriver att även om få ser en varg så skapar den en atmosfär när den kommer och etablerar sig i ett område. Den påverkar genom sin närvaro. Vi upplever dess närvaro trots att vi inte ens har sett den.
En vandringsbro utanför Bollnäs
I ett inslag på TV4 berättas om hur en rektor ställde in aktiviteterna i skolan. En mamma säger till TV4 nyheterna:
– Många är oroliga, det är det enda man pratar om. Jag vill inte att barnen går själva till skolan. Barnen vill inte det heller nu, efter att vargen var vid skolan igår, säger hon till TV4 Nyheterna.
– Den här vargen är av alla rapporter att döma fortfarande en skygg varg för kontakt med människor. Den har bara valt ett tveksamt område att hänga i för att jaga skaffa mat i form av harar, rådjur och katter i stadsnära miljöer, säger Markus Södling rovdjurshandläggare länsstyrelsen Södermanland, till TV4 Nyheterna.
Bäckhalladalen
Jag fortsatte min promenad in i hagen och upp mot höjden. Kruståteln kändes mot mina ben när jag gick genom det rödlätta gräshavet. Solen sken. Tankar om vargar lämnade mig då en gulsparv fångade min uppmärksamhet. Den satt i en död björk och lockade. Den första kullen ungar är utflugna, nu är det dags för en ny kull.
Det var skönt att gå där i brisen. Jag gick in i skogsdungen. Jag var på väg till ängarna väster om skogsdungen.
Jag vet förresten inte om jag ska kalla det för ängar eller hagar. Det senare är ju där djur betar och ängar är där man slår för hö. Kanske är hed bättre?
Fågelungarna hördes från snår och träd. Föräldrarna rörde sig för att hitta insekter att mata dem. Jag försökte ofta fånga dem i flykten med kikaren, men var i stället tvungen att gå på lätet.
Ärtsångare, törnsångare och i bakgrunden hörs en gransångare.
En en stod vid en rönn. Där såg jag törnsångare. I det öppna landskapet trivs enen. Den tål inte skugga. I eken bakom flög det ärtsångare. Korpar hördes från dungen. Det förvånade mig då jag inte trodde de höll till i den här delen av Skåne.
Jag satte mig på en sten och tog in ljuden. Det var en lugn atmosfär och inget affekterade mig. Vi människor fångas lätt av affekterna, skriver Gieser. Det är svårt att skilja på det rimliga och det orimliga. Det är lätt att inte ta affekterade människor på allvar.
Visserligen skriver han att affekter kan man ändra på, men att avfärda dem skapar osämja. Det ser vi i vårt samhälle då vargen skapar affekter, men olika beroende på person. Hos modern i Malmköping var det rädsla för sin sons säkerhet. För andra kan det vara en känsla av upprymdhet, som till exempel fågelskådaren som upptäckte vargen i Falsterbo, se Måns Karlssons film på SVT, Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025).
Jag gick in i dungen i Bäckhalladalen. Det var skuggigt. En svarthätta visade sig på sin insektsjakt, så kom en rödhake.
Bäckhalladalen
Korparna hördes igen. Det väckte min nyfikenhet så jag gick av stigen och in i ett granbestånd. Det låg död ved på marken. Inget grönt. Så kom jag in bland björnbärssnår. En djurstig räddade mina ben. Korparna var tystare nu. Jag fick inte syn på dem.
På sina ställen växte det mycket snår och på andra bitar inte alls, som i en del där bokträden stod med tät lövkrona. En jordplätt väckte min nyfikenhet. Där var varken löv eller bar. Det visade sig vara en myrstack i skapande. Allt hade använts till byggnadsmaterial.
När jag kom därifrån hade myror klättrat upp på mina ben. Jag slog av dem och studerade sedan benen ifall fästingar hade hittat mig då jag gick i gräset.
Myrstacken lite ovanför centrum i bilden.
Som vi ser i bilderna ovan formar myrorna sin miljö. De liksom människor gör sin närvaro tydlig. Vargen däremot formar sin miljö genom sin närvaro, skriver Gieser (2024). Den känns. Han vill till och med beskriva dem som territoriella ingenjörer (”territorial engineers”, 2024:24). Man kan delvis välja att tänka på deras närvaro eller inte. Men då och då visar de upp sig som i exemplen ovan. Men oftast känner vi av deras närvaro. Den formar vår upplevelse i skogen.
Vi är olika känsliga för detta och blir dessutom olika affekterade. Att röra sig i skogen där de finns kan skapa obehag (”queasiness”, 2024:205), skriver Gieser och frågar sig hur mycket obehag som vårt samhälle tolererar. Eller vi kanske inte ska uttrycka det som om alla känner obehag, däremot kan det vara en betydande del. Och då kan det bli konflikt.
Jag kom åter upp på stigen. Något rörde sig i växtligheten och två spillkråkor flög upp. Jag hade hört dem tidigare, men nu fick jag se dem nära. De affekterade mig med en glädjerush.
Egentligen hade jag tänkt att fortsätta mitt strövande ned till Tobisvik, men valde att gå genom hagen. Vinden kom från Östersjön. Så fick jag se något konstigt. Det var en kanin bakifrån. Jag stod still och tittade på den. Vinden gjorde att den inte förnam min närvaro trots att det var kanske fem meter mellan oss.
Kaninen
Så vände den sig om och såg mig. Men den stack inte genast utan fortsatte avvaktande att beta. När jag tog upp mobilen för att fotografera blev den orolig och satte sig upp. Sedan när jag gick snett bort från den stack den iväg. Den litade inte på om jag var ofarlig.
Och kanske är det här det här inlägget bör avsluta? För även om vi inte är bytesdjur, som kaniner, utan rovdjur, så har vi ändå denna instinkt att det är bäst att inte chansa. Dessa känslor är en djup del av vår tredelade hjärna. De har räddat oss många gånger och de som sprang lite innan de andra överlevde. De som väntade lite för länge dog.
När ni läser det här cyklar jag i Tyskland. Då kommer det reseanteckningar.
För en intressant intervju med Thorstein Gieser rekommenderar jag poddavsnittet med den hyperbola titeln Living with Wolves – The Complete Guide to Coexistence. (Här på youtube, men det går även att höra som ljudfil i en podcastapp.
Referenser:
Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books
Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript
Vi parkerar vid det gamla missionshuset vid Finnsjöns bygdegård. Vi är i norra Gräsmarks socken och ska vandra Finnsjörundan.
Under förmiddagen har det regnat, men nu lättar molnen. Rundan är 7,5 kilometer och är i de gamla finnmarkerna i Värmland. För mig är det fascinerande bygder som jag återigen ska besöka, se Rapsodi i Värmland.
Här bodde och brukade man skogen för att kunna kunna överleva. Det var magert och under rundan lär vi oss från de många skyltarna få stannade kvar. Många utvandrade till USA. Det var en plats där svenskar, finnar och norrmän levde. Nu är det mest sommarstugor och självhushållare.
Leden går runt Fallberg. Där var det ett spaningstorn på Fallberget under Andra världskriget. Nu är det förfallet.
I Finnsjön går vi förbi den gamla skolan. I öster står det gamla äppelträd. Jag undrar hur gamla de är och funderar på om de fortfarande ger frukt. Vid dess rötter växer det lupiner. Dessa invasiva blommor stöter jag på överallt. Jag tycker de är vackra.
Vi går över vägen, kommer förbi den gamla affären, svänger av upp i skogen. Bofink, talgoxa och rödhake gör sig hörda. Jag kommer sakna sången när de inte längre vill markera sina revir utan håller sig tysta så att deras bon inte upptäcks om några veckor.
Längs hela vandringen står det skyltar som berättar om personerna som bodde här. Det är inga fantastiska berättelser utan alldagliga och ganska tråkiga. Likväl berättar de om en bygd som förr var befolkad. På bilden vid skolan visas eleverna upp. Då var det viktigt att ha en lokal skola. Nu får de få eleverna åka långt. Det finns en beräkning med i allt. Budgeten styr.
Ett äppelträd berättar om en övergiven plats
Maggie börjar dra. Hon vill till Stentjärnarna, men leden viker av in på en stig in bland gran och tall. Tallen växer på norrsidan av stigen, granen på södersidan. Blåbärsrisen breder ut sig. Jag funderar på om marken är magrare högre upp. Granen växer tätare. Stammarna är täckta av lavar.
En skylt berättar om att hit kom flottare.
Snart närmar vi oss en brant. Längs med kanten av vägen har man planterat träd. De skyddas av hönsnät så att i rådjuren inte äter upp dem.
En lönn
Det är gjort för den biologiska mångfalden, säger vi båda och här kom orden som är närmast religiösa i dagens samhälle. För vi tänkte inte på skönheten i att se en lönn vid sidan av vägen bland granen. I stället blev det något som jag inte riktigt vet hur jag beskriva.
Det är som den där vackra trädgården som man besöker, men istället för att se skönheten, konstaterar man nyktert att det är planterat främmande arter och inte anpassat till de lokala insektsarterna. I detta finns det ett slags översitteri som jag själv besitter. Dock främst är det ett tråkigt funktionellt sätt att se på tillvaron.
Vi fortsätter längs med dessa utspridda planteringar och jag återvänder till gårdagens tankar kring ekologism, se Trollharar och religionen ekologism.
En ek
Kanske är det fel att kalla ekologismen för en religion, vilket jag gör. Tanken är dock att dessa automatiska och stereotypa tankar kommer ur ett inlärt symbolsystem. Vad menar jag med detta? Som jag skrev igår så ingår i religionen symboler som skapar sinnesstämningar hos oss (Geertz, 2000). Det betyder att det mesta som vi upplever och iakttar inte är uttänkt utan snarare liknar reaktioner.
Låt mig ge ett bisarrt exempel, vilket jag hoppas kan spegla beteendet som jag såg hos oss som strövade där i skogen.
Under mina studier i antropologi fick vi läsa böcker om fältarbeten hos exotiska folkslag med annorlunda uppfattningar om världen. Då jag var intresserad av religion och mysticism drogs jag till antropologer som hade gått i lära hos häxdoktorer. I Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss berättar jag om ett personligt möte med en sangoma i Sydafrika.
En monografi som gjorde intryck på mig var In sorcery’s shadow: a memoir of apprenticeship among the Songhay of Niger (Stoller & Olkes, 1987). Stoller berättar om mötet med en trollkarl som bjuder in honom i songhayfolkets magiska värld.
Det jag framför allt minns är varför han blev inbjuden. Det var när en speciell fågel flög in i hyddan som de satt i och om jag inte minns fel så bajsade den på antropologen. För trollkarlen var det ett tecken, då just den fågeln var förknippad med andevärlden.
Exemplet må vara bisarrt får vår världsbild, men man kan också fråga sig varför vi automatiskt tänker på biologisk mångfald bara för att vi ser en lönn, ek eller en lind planterade vid en skogsväg?
Saken är den att vi är fångar i ett symboliskt system som hjälper oss att håll ordning på världen. I grunden är det symboler, det vill säga objekt som vi har fyllt med mening och som ger vår omvärld en förklaring.
Jag skriver ”fångar” och det lustiga är att vi är nöjda med detta, för att ifrågasätta kan skapa irritation i de invigdas sällskap.
En lind.
Vi kommer till Laulamäki. Det är en vacker plats. Vid stigen står en bänk som vi slår oss ned på. Nu är det varmt. Jag ser en fantastisk samling björkar och från grenarna hänger skägglav. I söder står det höga granar, i nordost tallar. Ju högre upp, desto mer tall.
Jag bryter ned mina tankar och bygger upp dem i olika modeller. Sedan försöker jag följa tanken till den inte räcker till längre. Jag söker efter hur jag kan förstå och jag märker nu att min religionsmodell inte håller.
Laulamäki
Det som får mig att klargöra mitt tänkande är något som Lars Lundqvist skickar mig. Det är en inledningssida sida ur en bok av Peter J. H. Sharpe. Kapitlet heter ”Forest modelling approaches: Compromises between generality and precision”. Där beskrivs fyra modeller som fångar fyra olika sätt att förstå sig på skogsbruk: den biologiska, statiska, matematiska, samt den process teknik (”process engineering”).
Nyckelordet för mitt resonemang är förståelse och det bygger på kunskap, vilket i sin tur följer ur hur vi inhämtar information. Då all tillgänglig information är överväldigande är modeller nödvändiga för att se det som är relevant. För att se det relevanta krävs en urvalsprocess och den är vi sällan medvetna om.
Så låt oss föreställa oss den möjliga information som är tillgänglig för mig där jag sitter på bänken vid stigen. Jag har nämnt en samling björkar med skägglav, tall och gran, likaså att den är vacker. Däremot har jag inte nämnt att jag sitter i en slänt och att en äng breder ut sig.
E sätter sig i gräset. Genast hittar hon en fyrklöver. Hon ser sådant. Det gör inte jag. Detaljer är hennes grej, själv tänker jag i helheter.
Ängen
Vi går vidare. Tankarna kretsar kring hur vi uppfattar det omkring oss och framförallt vad det är vad vi iakttar och varför vi just lägger märke till det. Vi är därmed tillbaka till neurologen Antonio Damasio som jag nämnde i gårdagens inlägg Trollharar och religionen ekologism. Han menar att det är känslorna som styr och de följer av mentala och omedvetna kartor (Damasio, 2012).
Låt mig sammanfatta mitt resonemang hitintills. Som jag skrev igår följer de mentala kartorna ur kulturen. Känslorna berättar om det vi varseblir är negativt eller positivt. Då en religion skapar ett enhetligt system med symboler som väcker sinnesstämningar ser vi hur känslorna undermedvetet ”guidar” oss i hur vi sållar fram det som är relevant.
Det som de vetenskapliga metoderna är ämnade till är att göra sållningen medveten för att se om det urval vi gör verkligen är relevant eller enbart överensstämmer med våra mentala kartor. Men även metoderna kan leda oss fel. Historien är full av dessa exempel.
Ett kalhygge av många är tydligt från Kalberget.
På väg ned från Kalberget kommer vi till ett kalhygge där gräs växer ymnigt. Här stod en gång ett torp. Spåren är några stenhögar. Det är i närheten av en myr där det växer hjortron. Kalhygget var en gång en äng där kor gick. Jag förvånas över att det inte är fler blommor här. Finns det ingen fröbank här?
Ängarna längre ned har hållits öppna. Där växer blomstern frodigt. Men nu är vi trötta och vill tillbaka till bilen så vi kan åka hem. Så vi går vidare.
Stenhögen vittnar om torpet. Men var är blommorna?
Då har vi kommit till avslutningen och låt mig inleda den med att jag har fel i mitt försök att hävda att ett slags religionsliknande fenomen som kan kallas ekologism håller på att utvecklas. Däremot ser jag att för mycket i vårt beteende handlar om automatiska identitetsmarkörer. Det blir en uppvisning hellre än en stilla undran och förundran över det vi upplever. Likaså berättar neurologin att vi inte ständigt orkar ifrågasätta det vi upplever. Vi riskerar då mental kollaps. Fast om vi ständigt hänger oss åt vetenskapliga modeller riskerar vi förlusten av det värdefulla och sköra, då det finns så mycket som en modell inte förmår att fånga.
Då är det bättre att stanna upp vid den där bänken och låta solskenet värma. Det räcker för då i alla fall.
Referenser:
Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage
Geertz, Clifford (1973[2000]). The interpretation of cultures: selected essays. New York: Basic Books
Stoller, Paul & Olkes, Cheryl (1987). In sorcery’s shadow: a memoir of apprenticeship among the Songhay of Niger. Chicago: University of Chicago Press
