Samhälle – Sida 4 – Förvilda Sverige

Trollharar och religionen ekologism

En hare sitter på skogsvägen. Vi går vid kalhygget på norra sidan. Förvånade stannar vi och tittar på den. Den verkar inte rädd. Maggie har inte märkt den. Hon nosar i vägkanten.

Jag tar upp min mobil för att fota den, bannar avståndet då bilderna inte kommer bli bra i alla fall. Men så säger E som är med mig: Den kommer hitåt. Jag fotar. Maggie nosar i buskarna. Haren kommer närmare.

Är den sjuk eller? säger hon. Fattar den inte att vi har en hund här? Haren närmar sig. Hon börjar vifta så att den inte ska komma närmare.

Likväl fortsätter den, trots hennes viftande. Typ två tre meter från oss stannar den.

Är den tam eller? undrar jag.

Så viker den av. Maggie har inte märkt något. När vi går vidare fångar hon vittringen och då blir det fart på henne. Vi får dra henne för att hon ska komma med.

Vi går vid kalhygget. Det är här de ska bygga Climate Arena, berättar hon. De ska testa bilar här.

På Sunne hemsida läser jag att det är en inomhusarena för testning av bilar.

Climate Arena Sweden AB är ett aktiebolag med värmländska rötter. När skidtunneln i Torsby hade byggts efterfrågade bilindustrin möjligheten att kunna testa fordon i vinterklimat året runt.

Utredning av förutsättningarna att bygga inomhusarenor för testning av fordon påbörjades därefter. Arenorna byggs och anpassas för testning av fossilfria fordon. Climate Arena

Alla är inte nöjda. Jag hittar en debattartikel där Siri och Børre Vik-Jakobsen i Frykdalsbygden.se kritiserar det utifrån flera aspekter, varav en är att de boende inte har fått vara med och uttala sig, utan endast vissa grupper.

På kommunens hemsida skildras projektet som något de närboende har väntat på. Per Branzèn (tf kommunchef i Sunne) hävdar att ”det lokala samarbetet och engagemanget från Gettjärnsborna under lång tid möjliggör den här etableringen i Värmland”. Detta är direkt fel. Det har inte förekommit något samarbete med Gettjärnsborna. Samarbetet har skett med ledare av jaktlag, fiberlag och andra lag och föreningar. Climate Arena: En föråldrad dröm (Vik-Jakobsen & Vik-Jakobsen, 2024)

Jag har i grunden ingen åsikt om bygget när vi går där. Det enda jag säger är att det är väl bättre här, nära till tätorten, än långt där borta i skogarna.

Vi går en annan väg tillbaka. Maggie nosar överallt helt i sin värld. Jag tror mig höra en taltrast, med sin upprepning av andra fåglars sång. Appen Merlin bird ID bekräftar min förmodan. Jag blir nöjd.

Medan vi går ned för höjden finns det något annat i hennes kritik av Climate Arena som hade väckts av kalhygget som jag inte riktigt kan släppa och den är kopplad till en större fråga. Ja, jag vill till och med påstå att den är kopplad till en ny religion som håller på att sprida sig i väst: ekologismen.

Ett kalhygge vid Änga vid Finnsjöns vandringsled

Tanken följer ur den tämligen automatiska kritik som kommer av bara synen av ett kalhygge eller en ungskog. Den sker utan eftertanke eller självkritisk reflektion utan följer spontant sinnesintrycket. Det leder mig till tanken att det är något mer som ligger bakom reaktionen och jag leker med tanken att det följer ur religionen här benämnd som ekologism i motsatts till scientism.

Innan detta avfärdas som fåtöljantropologi vill jag förklara hur jag tänker och jag gör det med en av de stora antropologerna, Clifford Geertz. Jag har tidigare nämnt hans idéer för att diskutera hur världsåskådningar formar vår upplevelse av vår miljö, se till exempel Hemlös i den bästa av alla världar.

I sin essäsamling The interpretation of culture (Geertz, 2000[1973]) gör han en religionsdefinition som jag finner användbar i sin abstraktion. Jag tänker inrikta mig på några delar i den, men först ska den citeras i sin helhet.

(1) a system of symbols which acts to (2) establish powerful, pervasive, and long-lasting moods and motivations in men by (3) formulating conceptions of a general order of existence and (4) clothing these conceptions with such an aura of factuality that (5) the moods and motivations seem uniquely realistic. (Geertz, 2000[1973]:90).

Det jag vill koncentrera mig på är religion kan ses som ett system av symboler som skapar en långverkande sinnesstämningar och motiverar genom att den formulerar generella föreställningar om existensen och de kläs i en ”aura” av fakticitet.

Föreställningen skapar således en åskådning som förklarar vår tillvaro och som försätter oss i en sinnesstämning. Då sinnesstämningar är ju kopplade till hur vi känslomässigt varseblir och upplever vår omgivning. Detta må låta märkligt, så låt mig utöka detta genom att ta in neurologiska tankar om hur känslor fungerar utifrån Antonio Damasio.

I sina många och väl läsvärda böcker om känslor och medvetande formulerar han populärvetenskapligt sin och andras forskning i neurologi. Den senaste jag läste är Looking for Spinoza: joy, sorrow, and the human brain (2003) och den kan jag verkligen rekommendera. Så låt mig börja där och därefter gå till en senare bok.

Ett gammalt äppelträd vid den gamla skolan i Finnsjön.

Känslor är det mest grundläggande hos organismer. Det är gemensamt från amöbor till oss människor. I grunden är det ett sätt att varsebli omgivningen. Är det en gynnsam miljö eller inte? I grunden är det således tämligen binärt, hot, rör dig bortåt, näring, närma dig. Detta kräver inget medvetande utan är endast reaktioner.

För Damasio är känslorna inte bara ett sätt att varsebli omgivningen utan också det inomkroppsliga, säg hunger inombords leder till sökande efter näring i omgivningen. Det är således ett sätt som organismer kan orientera sig i sin existens.

En människa är delvis instinkter och delvis miljö. Vissa delar är vi födda med och andra delar har formats av våra erfarenheter. De senare följer ur vår interaktion med vår omgivning och formas därför av kulturen. Det mesta av detta bygger på det omedvetna, det vill säga processer som påverkar oss, men som vi inte är medvetna om. Damasio kallar det för mentala kartor i Self comes to mind: constructing the conscious brain (2012).

De mentala kartorna gör att vi tämligen obehindrat kan röra oss i omgivningen. Ju mer kartan överensstämmer med det vi upplever ju tryggare känner (!) vi oss. Förändras de lokala förhållandena eller om vi går in i en miljö som inte är ”mentalt” kartlagd känner vi oss otrygga och därmed osäkra. Det väcker vår vaksamhet och vi varseblir detaljer på ett binärt sätt, hot eller inte.

De boende vid Laulumäki kämpar för att hålla ängarna öppna.

Om vi återgår till Geertz religionsdefinition blir det tydligare varför han pratar om sinnesstämningar, motivationer, upplevelsen av ordning och fakticitet, att så här bör det vara. När det avviker då är det konstigt och kan upplevas som fel.

Låt oss kort återgå till haren som sprang emot oss. Hade vi levt i en värld där vi uppfattade världen som full av demoner och andar så hade vi kanske uppfattat det som väldigt hotfullt. Nu spekulerade vi om den var sjuk eller kanske tam.

Som vanligt har jag blivit långrandig så låt mig nu försöka tillfälligt att knyta ihop mitt resonemang.

Kulturen formar oss genom att inlärda föreställningar hjälper oss att orientera oss i miljön vi befinner oss i. Detta gör vi främst med våra känslor och inte genom att medvetet tänka på det vi upplever i miljön. Det skulle göra oss oförmögna till handling.

Hur och framförallt på vilket sätt som vi bör värdera omgivningen kommer ur religiösa föreställningar då de försätter oss i sinnesstämningar och motiverar oss i hur vi ska uppleva det omkring oss. Då det är undermedvetet kommer det bara till oss genom en blandning av yttre inkommande information och inre upplevelse av hot, brist, tillfredsställelse eller vad det nu kan vara.

Hur vi tolkar det vi varseblir sker i mötet mellan de undermedvetna signalerna från den inomkroppsliga signalerna och den utomkroppsliga inkommande informationen från vår omgivning. Hur vi reagerar beror på hur väl det överensstämmer med våra mentala kartor.

Jag märker att detta blev ett väldigt teoretiskt inlägg och tankarna är dessutom i vardande. De är kopplade till flera saker som den vetenskapliga metoden och de religiösa föreställningarna som jag inte nu har utrymme för. Så jag väljer att stanna här för att fortsätta tankarna nästa gång.

Så låt oss avslutningsvis återvända till promenaden.

Vi gick på en skogsväg som ledde ned till landsvägen. E pekade på en oansenlig växt som växte i mitten av vägen. Den var ännu i knoppstadiet. Det är blodrot (Potentilla erecta), berättade hon. Det ska stoppa blodflödet, sade hon.

Hur då? undrade jag.

Jag vet inte, skrattade hon, men vi fick lära oss det på kursen idag. Fast jag tror inte på det. Det har något med att rötterna är röda och man ska göra något dekokt av det.

Jag berättar det för att illustrera hur vi lär oss om det som finns, en växt, att kategorisera det, blodrot och att det hindrar blodflöde. Sedan jämför vi om informationen överensstämmer med våra mentala kartor, nej jag tror inte på det; detta sagt i en avslappnad sinnesstämning. Och trollharen var långt borta nu.

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2003). Looking for Spinoza: joy, sorrow and the feeling brain. London: Heinemann

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage

Geertz, Clifford (1973[2000]). The interpretation of cultures: selected essays. New York: Basic Books

Vik-Jakobsen, Børre; Vik-Jakobsen, Siri (2024). Climate Arena: En föråldrad dröm. Frykdalsbygden.se. Publicerad 241112 [hämtad 250530].

Är Bäckhalladalens skötselplan en slags ritning till vår tids katedraler?

Så hörde jag fågelsången, som jag inte kände igen. Jag stannade på grusvägen som höll på att växa igen och tittade upp i kronan på en rönn. Ljuset gjorde att jag inte såg sångaren. Därför gick jag tillbaka upp för backen för att se i en ny vinkel. Då såg jag den i sitta i toppen. Eftersom jag var ute och joggade hade jag inte kikaren med mig, så jag kupade händerna runt ögonen. Min syn på håll är inte den bästa, men nog såg jag de röda delarna längs med bröstet.

Är det en hämpling? Nej, det var en rosenfink. Jag blev så glad. Hemma kontrollerade jag sången. Jag hade rätt. Så fortsatte jag min joggingtur österut nedåt Östersjön. Längs hela vägen hörde jag rosenfinkarna.

Det är fascinerande hur upptäckten av en individ, säg en ask, som i gårdagens inlägg, Är du för rewilding?, rosenfink som nu, eller varför inte ängsnycklarna, Erbjuds biologisk mångfald?, gör att jag därefter upptäcker arterna överallt. Nja, inte överallt. De har sina habitat.

Första gången jag trodde att jag såg en rosenfink, så var det en hämpling. Jag såg dessa ”rosenfinkar” överallt och jag förstod inte varför man utmärkte dem på beskrivningar för naturreservat. Tack och lov träffar jag andra fågelskådare som förklarar när jag har fel.

När jag första gången fick syn på en rosenfink bannade jag mig själv för att jag kunde tro så fel. Den gången kikade jag in bland buskar för att se vad som sjöng så annorlunda och fick plötsligt se den, läs om händelsen i Rosenfinken och shifting baseline syndrom.

Nu på morgonen läste jag diverse artiklar om bevarandebiologi. Då jag har antropologin ständigt med mig tenderar jag att snarare se till det mänskliga beteendet och föreställningarna som döljer sig i den till synes neutrala beskrivningen. Vad är det för underliggande tanke som höljs bakom det som framställs? I denna tanke pågår den underliggande önskan att se till hur det borde fungera, som om det finns ett underliggande mönster som allt borde följa.

Men när man tittar på naturens alla skepnader upptäcker vi att det är resultatet av det förgångna. Många av oss ser dagens miljö som biologiskt fattigare, som om vi befinner oss på ett sluttande plan. Vi måste hindra det. Men hur? Fast frågan är om det inte är just våra föreställningar som håller oss fångna? För om man tittar på vad ekologerna upptäcker så ser dagens ekosystem annorlunda ut från förr.

I Novel ecosystems: implications for conservation and restoration (Hobbs, Higgs & Harris, 2009) inleder författarna med att de börjar råda ett slags konsensus om att lokala ekosystem ser annorlunda ut från idag och igår.

Det beror på klimatet och på markanvändningen.

The development of ecosystems that differ in composition and/or function from present and past systems is increasingly recognized as an almost inevitable consequence of changing species distributions and environmental alteration through climate and land use change. (Hobbs, Higgs & Harris, 2009:599)

Så hur bör man se på ekosystem? De menar att man snarare kan fundera på det i formen av nya ekosystem (”novel ecosystem”). De nya ekosystemen uppkommer genom att blandningen av arter som framträder efter en nyetablering. De kan dels bestå av dem som legat som fröbanker i marken eller de som blåser in. Det kan vara en blandning av invasiva arter vilka dels etablerar sig och konkurrerar ut andra arter, dels arter som påverkar vissa arter positivt.

Jag tänkte på Bäckhalladalen när jag läste detta. Nu på morgonen sökte jag upp skötselplanen, se Skötselplan för Bäckhalladalen 2021 (Persson, 2021).

Men innan jag kommer in på den vill jag ge en överblick över området. Jag har ringat in ett område i norra delen där rosenfinkarna håller till. Strecket i bilden är där jag joggade. På bilden ovan ser ni terrängen öster om den klippiga delen inom ringen nedan.

Som man ser på bilden är det ett varierat område. Med min begränsade begrepplista är heder, hagar och dungar. Men för biologerna är det betydligt större skillnader. På bilden nedan från skötselplanen ser vi silikatgräsmarker, fattig bokskog, fuktängar etc.

Innan vi går vidare vill jag understryka ett par saker. Det första är att skälet till att området ser ut beror dels på abiotiska faktorer. I öster är det utsatt för vind, vilket man ser på berggrunden som sticker fram och det tunna jordtäcket. Häftigt är också att det går att se märken från inlandsisen i form av till exempel böljeslagsmärken. Se bilden nedan på den böljande sandstenen som Maggie står på denna regniga dag i juli förra året.

Det andra som jag vill peka på är att det har varit brukat av de lokala här under mycket lång tid. Det var en utmark till Gladsax som ligger några kilometer bort i sydvästlig riktning.

Det viktiga för resonemanget är att detta naturreservat har varit brukat och varje del har varit brukat på sitt sätt. Så på ängarna i västra delen har det gått boskap. Skogsdungarna har använts för ved. Likaså har vissa delar brukats som åker. Det är brukandet som har skapat det varierade landskapet.

Frågan är nu varför jag har ringat in den norra delen är jag hörde rosenfinkarna? Jo, det är för att knyta an till frågan om nya ekosystem. Delen tillhörde Fortifikationsverket från 1961 och berggrunden var ihålig då man byggde värn. De är nu igenfyllda med betong. Det rådde tillträdeförbud där under decennier.

Ännu en bild från Bäckhalladalen, med den blommande ärttörnen.

Att gå där nu är jobbigt då ärttörne och taggiga buskage täcker ytan. Kommunen har gjort gångstigar genom buskaget. Det intressanta här är att ärttörnet ses som en invasiv art, men då hasselmusen lever där får gnagaren prioritet och är en av de faktorer som motiverar det till att göra ett Natura 2000 av området.

Natura 2000-området Bäckhalladalen utgörs av unika geologiska formationer och ett hällmarkslandskap med både betesmarker och tätare partier som utgör viktiga habitat för hasselmus och lövgroda. (Länsstyrelsen, 2021:13)

Vad vi ser i Bäckhalladalen är att det som har skapat detta landskap är dels inlandsisen och det geografiska läget, men framför all hur människan har brukat det. Det har skapat en nytt ekosystem, med allt från förändrad struktur till invasiva arter, till att de invasiva arterna gynnar den lokala hasselmusen.

Hobbs, Higgs och Harris frågar sig om det är viktigt hur vi ser på det specifika faktorer som förändrar och skapar de nya tillstånden? Den andra frågan är hur de nya tillstånden ska skötas?

Does it matter whether the key influences driving particular ecosystems to a novel state are primarily abiotic changes or changing species combinations arising from species invasions and local extinctions? How should these novel states be managed? (Hobbs, Higgs & Harris, 2009:599)

Dessa frågor är intressanta utifrån Bäckhalladalen och dess skötselplan.

Under de senaste inläggen har jag återkommit till succession, se till exempel gårdagens inlägg Är du för rewilding?. Låt oss titta på bilden ovan. I sydväst i bilden ser vi skogsdungar, alltså snett till vänster under ringen. Det är dels fattig bokskog och svämlövskog.

Dessa ytor är i ett moget tillstånd, för att återknyta till vad jag hämtade från Manton et al’s artikel Coping with five mismatches between policy and practice in hemiboreal forest stands and landscapes (2025). Där står det träd i olika åldrar och död ved. Trädkronorna skapar ett intakt lövtak vilket förhindrar föryngring. De nya bidar de sin tid.

En bild från skogspartiet de skriver om. Dock i bakgrunden ser vi hur ungskogen breder ut sig.

I skötselplanen nämner de detta i sektionen ”Skötselområde 3”, om än med andra ord. Nedan har jag ett längre citat, men här ska jag ta ut de relevanta delarna. De vill ha ”naturliga störningar och intern dynamik”, vilket skapar en ett skogparti med olika åldrar: ”trädens föryngring, åldrande och avdöende samt omkullfallna träd och luckbildning”. Samtidigt, om man läser längre ned i citatet ska gran och ungträd ”inte tillåtas ta överhanden”. ”Typiska fåglar” är okej, men inte främmande invasiva arter. Till exempel tar de bort järnek.

Området ska formas av naturliga störningar och intern dynamik. Naturliga processer, t.ex. trädens föryngring, åldrande och avdöende samt omkullfallna träd och luckbildning, liksom periodvisa omvälvande störningar, t.ex. insektsangrepp, översvämning eller stormfällning ska påverka dynamik och struktur. Hydrologin och näringsstatusen ska vara naturlig och ostörd. Det ska finnas gamla träd och föryngring av nya träd som efterträdare av följande trädarter: bok, ek, klibbal och vanlig tall. Trädskiktet ska vara olikåldrigt och flerskiktat. Följande strukturer/substrat ska finnas: gamla träd, levande träd med döda träddelar, liggande död ved och högstubbar, stående döda eller döende träd. Gran och sly/ungträd ska inte tillåtas ta överhanden. Tätare buskage och snår ska finnas för att gynna hasselmus och lövgroda. Typiska fåglar ska förekomma rikligt. Främmande och/eller invasiva arter ska inte förekomma. (Länsstyrelsen, 2021:32)

En ”torr hed” i Bäckhalladalen. I bakgrunden syns ett mindre skogsparti.

Följande formulering återkommer angående ”Skötselområde 3” som jag har beskrivit ovan: ”Naturtypen har inte fullgod bevarandestatus pga. avsaknad av tillräckligt med död ved och typiska arter.” (Länsstyrelsen, 2021:17).

Detta väcker tankar hos mig som jag inte kan kategorisera rätt. För det första väcks antropologen i mig och jag börjar begrunda hur jag ska förstå den underliggande föreställningsvärlden, alltså ontologin. Vad är naturligt? Detta i sin tur väcker amatörekologen i mig, som tänker på skogens olika stadier. Men varje stadie är ju i en del i en process och detta tycks vara en som beskriver det tredje stadiet. Och vad skulle de tycka om en eld tog fart? Är det en naturlig störning? Förvisso är det ett blött område, så det kan nog kategoriseras som en ”aldrig” zon.

Jag må låta negativ till skötselplanerna och det jag tycker låter absurt, samtidigt är de just en del av motiveringarna varför kommuner låter vissa delar skyddas. För de förhindrar det rena nyttoperspektivet och exploatering genom att de ger en oas till de arter som riskerar att försvinna lokalt och möjligen helt och fullt på sikt. Men de är mänskligt formade, även om man talar om ”naturliga störningar”. Det är stiliserat för att vandra eftertänksamt i. Ja kanske kan man se dem som moderna katedraler?

Du kanske tycker jag raljerar och överdriver, men slika tankar uppkommer då jag strövar i dessa områden. Då är det tur att en rosenfinks sång tränger igenom den distanserade blicken och placerar mig där och då.

Vyn som möter en när man kommer upp ur svämskogen och kommer ut på heden i nordväst.

Som vanligt var min plan med inlägget att gå i en riktning. Men jag kom av mig, så låt mig nu återvända till de ursprungliga planen. För det intressanta är att där rosenfinken håller till och där hasselmusen frodas är just i biotopen som bildades i det område som fortifikationsverket hade stängt av. Det är snårigt och fyllt av både inhemska och invasiva arter. I ena delen blev jag stående vid en hög gran och tittade på kungsfåglarna som hade lugnat ned tempot lite så att jag kunde njuta av deras skapnad.

I alla fall bereder mig Bäckhalladalen på många fina möten. Här beskriver jag ett annat På hundpromenad bland död, svamp och liv.

Referenser:

Hobbs, Richard J.; Higgs, Eric; Harris, James A. (2009). Novel ecosystems: implications for conservation and restoration. Trends in Ecology & Evolution,
Vol 24, Issue 11:599-605, https://doi.org/10.1016/j.tree.2009.05.012.

Länsstyrelsen i Skåne (2021). Skötselplan för naturreservatet Bäckhalladalen i Simrishamns kommun samt bevarandeplan för Natura 2000-området Bäckhalladalen SE0420130. Länsstyrelsen i Skåne. Fastställelse 211117 [Hämtat 250525]

Manton, Michael; Petrokas, Raimundas; Kukcinavičius, Šarūnas; Šaudytė-Manton, Silvija; Ruffner, Charles; Angelstam, Per. (2025). Coping with five mismatches between policy and practice in hemiboreal forest stands and landscapes. Sci Rep 15, 14352. https://doi.org/10.1038/s41598-025-96836-4

Är ”rewilding” seriöst?

Vi har opponering på gymnasiearbeten. Det är nervöst och jag är känd bland eleverna för att vara tydlig i min kritik. För mig är tydlighet viktigt, även om det kan upplevas som hårt. Likväl brukar det bli trevliga tillställningar, så blev det också den här gången. Opponenten på en av uppsatserna hade gjort ett bra jobb att se styrkor och svagheter i en uppsats. Hon hade nämligen upptäckt att metoden ledde till en svårighet att besvara frågeställningen.

I den avslutande delen innan vi gick vidare till nästa par, sade jag att personligen är jag förtjust när författarna är tydliga med när teorin haltar för att förklara ett fenomen. För mig borde fler göra som den här eleven istället för att förändra frågeställningen för att bättre motsvara det man kommer fram till. Jag gillar artiklar som är sökande, kort sagt.

Pedagogiskt förklarade jag kort skillnaden mellan deduktiv och induktiv metod. Jag sade kort att den deduktiva undersöker om en hypotes stämmer på materialet/empirin och den induktiva utverkar en teori utifrån empirin. Tiden var dock kort och jag var lite osäker, vilket gjorde att vi vidare. Eleven ville träffa mig för att jag skulle kunna förklara tydligare vad jag menade. Innan dess läste jag på.

Spåren efter en gammal upptrampad stig i Tjörnedala?

Incidenten och repetitionen av de olika metoderna ledde mig till tankar om den här bloggen, där jag arbetar väldigt induktivt. Jag läser på, samtalar, formulerar och sakta byggs min kunskap upp. Jag skapar personliga hypoteser, vilka jag berättar om här. Det är också därför som perspektiven ibland kan skifta och åsikten förändras.

Detta sätt att arbeta gör att byggnationen blir något märklig. Det beror på att jag med tiden kan bli relativt insatt i en del. I alla fall under en tid då jag sedan glömmer bort hälften. Mycket finns dock passivt kvar och när jag återvänder till ämnet blir det jag inte såg tidigare tydligare. Kunskapen sätts då ofta in i ett delvis nytt sammanhang. Så var det idag då jag läste Assmann review: spatial ecology of rotational and continuous cover forestry in boreal landscapes (Binkley, 2025).

Dan Binkley är utsedd KSLA Wallenbergprofessur, alltså professor i Kungliga skogs- och lantbruksakademin. Han är knuten till SLU i Umeå. Artikeln som är en genomgång av en mängd artiklar är understödd av FAM/Kopparfors Skogar AB, vilka också de är en del av Wallenbergssfären.

Jag fann artikeln otroligt intressant och lärorik. Även om jag har haft artikeln i några veckor var det först nu som jag läste den. Skälet är att jag fastnade för följande ord i boken Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino et al. 2018):

[L]ocations of range boundaries are set by multiple environmental factors and these can include both physical conditions (abiotic factors) and interactions with other organisms (biotic factors). (Lomolino et al. 2018:85)

Jag kom att tänka på hur planteringen av gran påverkar undervegetationen och marken, vilket leder till förändrade betingelser, som att skogarna blir mörkare vilket leder till att blåbären minskar (Binkley, 2025) och barren förändrar den kemiska sammansättningen i ytskiktet i skogen (Brandtberg & Simonsson, 2005). Frågan uppkom hur det kommer att omforma miljön i framtiden?

En gammal väg från det övergivna stenbrottet i Bäckhalladalen.

Vad detta gör över tid är svårt att säga, då skogsmiljön är föränderlig. Lokalt utvecklas det utifrån de villkor som är givna.

Och här kommer jag till ett citat som jag fastnade för hos Dan Binkley: ”The legacy of one fire remains strong until the next fire occurs.” (2025:5), se följande youtubeklipp där han går igenom detta: Dan Binkley: Stora störningar och naturnära skogsbruk i boreala skogar.

Elden är ett exempel på abiotiska faktorer som påverkar miljön och artsammansättningen. Efter en eld har rastat har den öppnat upp arean och ljus tillförs, se Övernattning i Östersund. Näringsämnen frigörs i marken. Det är en bonanza för en mängd växter. Vissa är helt beroende av elden, som tall. Dessutom får den fröbank som har legat i jorden sin chans att gro.

Som jag tidigare har skrivit påbörjas efter elden en succession, en följdordning, vilket med tiden kommer att leda till en ny mogen skog. Då det redan finns en fröbank i jorden så är det en andra succession.

If a disturbance such as a fire or a storm has removed most of the living organism but left some signal of the previous system in surviving individuals, or in the seed bank, the process is called secondary succession. (Lomolino et al. 2018:111)

Vid Tommarpsån där kommunen hade röjt bort undervegetation och vissa högre träd.

I tidigare inlägg har jag talat om ekologiskt minne för att beskriva den här, se till exempel Granbarkborren visar på brist på motståndskraft. Där refererar jag till The importance of ecological memory for trophic rewilding as an ecosystem restoration approach (Schweiger et al., 2018). Jag skriver att ”[e]kologiskt minne är den samling av levande och ickelevande material och information som har samlats i ett landskap utifrån tidigare händelser.

The ecological memory of a specific ecosystem is here defined as an ecosystem’s accumulated abiotic and biotic material and information legacies from past dynamics. Schweiger et al. 2019:3

I titeln till Schweiger et al.’s artikel förekommer ordet som jag mina tankar under läsningen av Binkley ledde mig till, nämligen rewilding.

Så låt oss stanna upp här kort och samla ihop några begrepp som jag har strött omkring mig. Det senaste är rewilding, succession, ekologiskt minne, och inte minst legacy.

Legacy syftar på ett arv, något som man tar med sig från det förgångna. Här ska det förstås som det som ger förutsättningarna för den framåtrörelse, det som följer efter till exempel en brand. Detta är ett knepigt ord att använda i norra Europa. Jag ska förklara vad jag menar, då det får betydelse för rewildingdiskussionen. Det finns faktorer i norra Europa, framför allt på den Skandinaviska halvön som man glömmer bort.

Låt mig återgå till Binkleys artikel. Efter jag hade läst introduktionen till skrev jag ned följande reflektion:

Skogsnäringen och rewilding står i konflikt då den förra menar att de följer ett ”naturligt” sätt att bruka skogen, medan den senare menar att föreställningen inte stämmer med hur det har sett ut, vilket man visar genom örter. Rewilding är också något som framför allt undersöks i lövskogsregioner och inte i den boreala delen. Detta innebär att det är svårt att generalisera.

Låt mig dela upp tanken i två delar för att som man numera säger ”packa upp” påståendet. För det första är mitt antagande delvis fel. Jag vet inte varför skogsnäringen är emot rewilding eller ens om den är det generellt. Däremot finns det vissa skogsbolag som motsätter sig hur lagar begränsar deras sätt att bruka sina ägor, se till exempel SCA vill ha ändringar i FSC – hotar pausa skogscertifiering (Aronsson, 2025). De tycker att den biologiska mångfalden prioriteras före andra delar som också är viktiga.

Det gäller bland annat att certifieringen inte tar tillräcklig hänsyn till klimatnyttan av att skogsprodukter kan ersätta fossilbaserade produkter. I stället fokuserar FSC alltför ensidigt på bevarande och biologisk mångfald, anser SCA. (Aronsson, 2025)

Backsippan är väldigt giftig, vilket har räddat den från att betas.

Som vanligt glider jag iväg, så låt mig, återgå till den andra delen och det har med ekologiskt minne och arv. Jag skriver att rewilding framför allt diskuteras i lövskogsregionen. För att begrunda detta måste vi ha den senaste istidens utbredning i åtanke.

Nedan ser vi en kartbild över isens utbredning under den senaste istiden. Den kallas för Weichsel, då den nådde till floden Wisła i Polen, eller Weichsel som den heter på tyska. För cirka 10000 år sedan försvann de sista isresterna från norra Sverige. Med isens försvinnande inträdde den första succession, inte den andra. För isen hade renskrapat allt. Det var bara urberg. Söder och nordöst ifrån påbörjade pionjärväxter att skapa sig sin nischer i den nya miljön.

Av Ulamm – File:Europe topography map.png, 2 April 2006 by San Jose, based on the Generic Mapping Tools and ETOPO2, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24341671

Skälet till att jag tar upp det här är just för att mycket av det samtal som pågår i den akademiska delen av rewilding handlar om pleistocene, det vill säga den period som är innan holocene, alltså den geologiska epoken som pågick för ”2 580 000 år sedan till ungefär 11 700 år sedan” (Wikipedia). Här är antalet år viktigt då under en sådan lång tidsålder sker det saker evolutionärt, som till exempel att från Australopithecus africanus till homo sapiens sapiens. Men under de 10000 år som Sverige har varit isfritt har detta inte skett.

För att kort sammanfatta så skiljer sig norra Europa från det arv som finns i centrala och södra Europa. Det gäller i hög grad Sverige där också två biom möts, det nordligt boreala och ädellövsskogen, se Ekosystem, trofiska strukturer och de heliga ögonblicken.

Vattnet i Rottnen väster om Sunne är väldigt lågt då det har varit ett snöfattigt år.

Jag märker att inlägget har blivit väldigt långt och jag för in fler och fler trådar. Skämtsamt är det just detta som är den induktiva metoden. Eller seriöst, en bra artikel som Assmann review: spatial ecology of rotational and continuous cover forestry in boreal landscapes (Binkley, 2025) väcker just många tankar.

För att sammanfatta så är rewilding ett iögonfallande koncept, men det är också klurigt som attan att bena isär. Likväl, menar jag att även seriösa forskare inte försöker göra det klarare utan grumlar vattnet. Som i denna artikel Transforming forest management through rewilding: Enhancing biodiversity, resilience, and biosphere sustainability under global change (Wang et al., 2025), där de kopplar ihop rewilding med skogsbruk och illustrerar den med nedan figur där de tycks mena att det går att generalisera och närmast skapa ett slags Edens lustgård. (De har förresten glömt vargarna som behövs för att inte hjortarna ska beta sönder allt.)

Figure 2. Som beskrivs som ”A conceptual framework for rewilding-inspired forestry as a nature-based solution for biosphere sustainability” (Wang et al., 2025)

Den som läser min blogg vet att jag är ytterst kritisk till skogsbruket som bedrivs i Sverige och jag är för många av de koncept som förs fram av forskare inom rewilding, som att ha alla fyra nivåerna i näringsväv, med en betydligt högre rovdjursstam i Sverige än idag. Men det måste också ske i ett seriöst samtal.

Nåväl, låt oss återvända till mina elev som ville att vi skulle träffas i studieverkstan för att diskutera de olika metoderna, deduktion och induktion. Hon lyssnade intresserat och kunde se var hon hade gått vilse i sitt gymnasiearbete.

Jag minns med glädje detta korta möte, för det som vi kom fram till var hur noga man måste vara med vad man undersöker och att dessutom vara ärlig med det som den insamlade datan visar. För det är när vi är tydliga med datan, med betingelserna, som vi kan påbörja ett seriöst samtal om vad datan visar.

Referenser:

Aronsson, Ulf (2025). SCA vill ha ändringar i FSC – hotar pausa skogscertifiering. ATL. Publicerad 250410 [hämtad 250517]

Binkley, Dan (2025). Assmann review: spatial ecology of rotational and continuous cover forestry in boreal landscapes. European Journal of Forest Research. 144(2):225–254 DOI:10.1007/s10342-024-01756-z

Brandtberg, Per-Olov; Simonsson, Magnus (2005). När markerna surna. Fakta Skog: Sammanfattar aktuell forskning • Nr 15. SLU.

Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

Pleistocen. (2021, maj 8). Wikipedia. Hämtad 09.14, maj 17, 2025 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Pleistocen&oldid=49211710.

Schweiger, Andreas H.; Boulangeat, Isabelle; Conradi, Timo; Davis, Matt; Svenning, Jens-Christian (2018). The importance of ecological memory for trophic rewilding as an ecosystem restoration approach. Biological reviews. Vol 94:1, ss. 1–15. https://doi.org/10.1111/brv.12432

Wang, Lanhui; Wei Fangli; Tagesson, Torbern; Fang, Zhongxiang; Svenning, Jens-Christian (2025). Transforming forest management through rewilding: Enhancing biodiversity, resilience, and biosphere sustainability under global change, One Earth, Vol. 8:3. https://doi.org/10.1016/j.oneear.2025.101195.

Galileo och jag samtalar i Tjörnedala

Jag satt på stocken i Tjörnedala och tittade på en drillsnäppa, som knappt syntes på den lilla stenen i vattnet. Kentska tärnor skränade och krickorna skötte sitt. Det var dags att gå vidare mot den västra delen av vandringsrundan.

Detta inlägg börjar vid schacktornet, för början av vandringen läs Erbjuds biologisk mångfald?

Jag gick på stigen på ängen, kom in i en lummigare del för att sedan gå över Tjörnedalavägen. Marken täcktes där av vitsippor. Äldre lövträd, som bok och ek blandades med yngre generationer. Torrträd höll sig kvar, medan andra hade fallit och allt detta i den lilla triangeln mellan väg 9 och Tjörnedalavägen.

Ett fallet träd som hade tappat all sin bark låg vid sidan av stigen. I den avbrutna stubben växte det en vit ticka.

Jag fascineras av mönstren som bildas i den döda veden som bryts ned. För mig finns det en skönhet i nedbrytelsens stadier.

Liksom vid stranden upplevde jag fåglarnas närvaro, men nu var det de mindre sångfåglarna, som svarthätta, rödhake, bofink och naturligtvis den eviga gransångaren, vars engelska namn chiff chaff beskriver dess sång. Sedan hörde jag också grönsångarens vars sång är som ett mynt som försöker hitta sitt stillestånd på ett marmorblock.

Efter väg 9 gick jag ner i en sänka där en å hade börjat torka ut då det knappt hade regnat de sista månaderna. En majbagge kom i min väg.

Majbaggen har en speciell plats i mitt hjärta, se En svart majbagge undervisar mig om ekosystem. Tack.

Jag iakttog de fallna träden, de små insektshålen, deras uppspruckna stam, algerna och hur mossan spred sig.

Det var en så sinnlig upplevelse att gå där i sänkan, fågelsången, att få känna på de döda stammarna, det gröna och vitala tillsammans med det gråbruna och döda.

En fågel ledde mig att skynda på mina steg. Jag såg bara dess konturer i ljuset i trädkronorna och ville komma i en annan vinkel. Därför gick jag upp ur sänkan längs med stigen. Då upptäckte jag att det var en bofink. Jag satte mig på en stam och tog in prakten i den lilla kanjonen. På botten rann ån. Den skulle fångas upp av ett vattenverk, där en mölla stod för länge sedan.

Överallt, märkte jag spåren efter människors brukande. En stengärdsgård delade av södra sidan. Där stod högrest gran. Hitom var det lövskog. En gammal väg avdelade träden. Den skulle leda mig tillbaka mot Tjörnedalagården.

Innan jag kom till väg 9 igen såg jag honan av en aurorafjäril som rörde sig bland löktravens blommor och murgörna vid sidan av stigen.

Jag hade gått från de betade strandängarna till skogsbrynet, utmarken, som inte längre brukades på samma sätt som förr. Björk och ek hade tagit över den gamla beteshagen.

En konstig känsla kom över mig. Jag vet inte varför och jag förstår den ännu inte. Den första tanken var att det var mark som inte brukades och således bara stod onyttjad; det kändes fel. Men nu när jag tittar på bilden nedan tror jag det är kontrasten från det andra. Det var få blommor, utan med eklöv bland mossa, gräsplättar och löktrav.

Hade jag rätt i att det var en gammal igenväxt hage?

Jag förstår fortfarande inte min reaktion. Var det kontrasten från det jag hade upplevt tidigare? Var det bristen på uppenbar frodighet? I vilket fall så var det mina inre föreställningar som mötte det utanför mig och de två tycktes inte harmoniera. Det var en slags dissociation då jag inte känslomässigt kunde knyta an till det jag såg. Istället upplevde jag en slags stumhet, som tystade min upplevelse av skönhet.

Idag, en mycket gråare dag än förra lördagen då jag strövade i Tjörnedala tänkte jag på upplevelsen och märkligt nog kom jag att tänka på Galileo Galilei och den tid som han levde i. (Vägen till 1600-talets Italien var lite längre än så, men det besparar jag dig.)

Låt mig i denna avslutande del försöka använda mig av det som tänkarna under övergången till upplysningen kom fram till.

Galilei är mest känd för att han blev tystad av inkvisitionen för heretiska tankar, alltså han uttryckte tankar som gick emot det som den katolska kyrkan lärde ut. I Galileo: watcher of the skies (Wootton, 2010) fick jag lära mig att problemet med vad han yttrade var inte att solen var i centrum utan att naturen följer lagar. Vad det innebär är att Guds förmåga att ändra på naturen förnekas.

Teologiskt var detta djupt problematiskt då det han beskrev gjorde transubstantiation omöjlig. Det betyder att i nattvarden blir brödet verkligen blir till Jesus kropp och vinet verkligen blir till Jesus blod. Transubstantiation betyder substans som byter innehåll.

Upptäckten av naturlagarna är fascinerande då de betyder att man kan lära sig om naturen. Den är inte en i grunden kaotisk plats endast kontrollerad av en gudom. Den följer lagar och när vi förstår dessa lagar kan vi också förstå konsekvenserna av det som sker.

Två saker här: det första är att för att förstå och kunna begripa måste vi förenkla. Så genom att liksom sätta parenteser runt ett fenomen och ta det ur sitt sammanhang, kan vi genom till exempel en matematisk metod börja begripa vad hur det fungerar.

Det andra är att när vi förenklar missar vi också dess komplexitet, då det är sammansatt med en mängd olika andra saker.

Filosofen Robert P. Crease skriver i The Workshop and the World: What Ten Thinkers Can Teach Us About Science and Authority (2019) att det galileiska tänkandet ledde till att väst matematiserar upplevelser. Det förenklar hur vi navigerar i världen, men det blir också ett konstgjort sätt att förstå världen.

Galilean thinking has led us in the West to instinctively mathematize experience, which is a special, even artificial way of thinking. (Crease, 2019:220f)

Geometry and math provided maps that connected abstractions with real and concrete phenomena, enabling humans to navigate the world better. (Crease, 2019:221)

Det matematiska sättet att se på världen skapar visserligen ett konstgjort sätt att se på världen. Likväl upptäcker vi därigenom naturlagarna. Det är denna kombination som gör att vi kan förstå hur naturen fungerar.

Sist vill jag nämna ytterligare en sak som Galilei propsade på och det är att vi upplever inte världen som den än utan som vi tror den är. Wootton skriver ”Our other senses do not tell us how the world really is, but how it is for us” (2010:292). Detta kan vi knyta till vår tid och samtal och diskussioner i debatten. Personligen tänker jag på miljödebatten.

För ju mer jag följer och delvis deltar i samtalet om miljön omkring oss och hur den brukas desto tydligare blir det hur mycket vår upplevelse är styrd av hur väl det vi varseblir överensstämmer och harmonierar med våra föreställningar.

Jag märker det hos mig själv. Det roliga är att jag inte längre måste slå upp vilken fågel det är jag ser eller hör. Det svårare är att erkänna att världen är tämligen mekanistisk, men att jag är relativt okunnig om den.

Detta har lärt mig att andligheten som jag upplever i miljön är inte i mig och inte utanför mig utan i mötet. Det gör det dock inte mindre värdefullt att kunna njuta av skönheten omkring mig, som i stubbarna som sakta bryts ned och blir en del av myllan.

Referenser:

Crease, Robert P. (2019). The workshop and the world: what ten thinkers can teach us about science and authority. First edition New York: W. W. Norton & Company

Wootton, David (2010). Galileo: watcher of the skies. New Haven: Yale University Press

Erbjuds biologisk mångfald?

Maggie är med matte och bilen likaså, så mitt utforskande sker nu ensam och med cykel. Det är annorlunda, då jag dels håller mig inom en mils radie, dels rör jag mig annorlunda i miljön eftersom Maggie inte är där. Så igår cyklade jag till Baskemölla för att promenera i Tjörnedala.

Det är just ett sådant område med den naturtyp som är mest hotad i Sverige, nämligen gräsmark (Wenche, 2020). Det bevaras aktivt genom olika insatser. Skälet skriver Länsstyrelsen är att ”Tjörnedala lund visar ett äldre kulturlandskap, vilket till stora delar formats av slåtter och betande djur.” (Kulturmiljöprogram: Baskemölla-Tjörnedala-Vik).

Solen sken och jag var inte den ende som besökte området.

Först strosade jag på stigen genom ängen och lade märke till maskros och mandelblomma.

Men så såg jag en annan vit blomma vars kronbladsspetsar var kluvna istället för mandelblommans runda spets. Sådant har jag börjat lägga märke till efterhand som jag läser kursen i botanik. Det är fältarv.

Plötsligt blev jag entusiastisk och tittade efter blommor som jag inte kunde. Jag satte mig på knä och böjde mig för att komma nära. Med mig hade jag varken fältflora eller lupp. Jag nyttjade mobilen för att ta kort. Där och då ville jag inte söka efter namnen utan endast inta deras olikheter och skönhet.

De jag kände igen var bland annat smörblomma och backsippa, men så såg jag en orkidé. Senare fick jag veta att det var Sankt Persnycklar (Orchis mascula L.)

Sankt Pers nycklar (*Orchis mascula* L.)

Jag fortsatte mitt strosande norrut längs vattnet, såg ängsviol och gullvivor. Ännu var det inga betande kor, däremot lade jag märke till att man hade röjt undan rosenbuskarna som annars tar sig upp i den öppna miljön. Fortsätter man förbi Tjörnedala kommer man till Vik och då går på en stig kantad av nyponrosor.

Det som är typiskt för de växter som jag har nämnt är att de behöver det öppna landskapet. På Artfakta läser jag att Sankt Pers nycklar ”[m]issgynnas av igenväxning.” (SLU Artdatabanken 2025).

Här kan vi stanna upp under promenaden och begrunda det som jag tog upp i gårdagens inlägg Minskar den biologiska mångfalden? och det samtal som utspann sig mellan mig och Lars Lundqvist i kommentarerna. Jag skrev att skälet till att naturtypen som jag nu gick igenom var så liten var på grund av att samhället hade förändrats.

Här kan jag dock modifiera det något då i alla fall Tjörnedala berättar om en ny typ av samhälle. Det är en naturtyp som är kopplad till välstånd och fritid. För denna vackra lördag då jag gick där, var jag inte ensam. Vi var många där som njöt av solen och skönheten. Det som jag såg var ett landskap format efter den livsstilen. Det var visserligen en strandbetesäng, men det var också ett strövområde. Men det är inte bara det utan också en konsthall. Lägg därtill att det är markerat där och dit man ska gå. Avvik inte från stigarna. (Nej så står det inte.)

Så vi bevarar naturbetesängen, samtidigt får det en annan funktion, ett strövområde.

Innan jag går vidare vill jag ta upp Lars kritik av begreppet bevarandetillstånd som Naturvårdsverket använder i sin rapport Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. (red. Wenche, 2020).

Han menar, på min fråga, att populationsbestånd är bättre. Hans poäng är, och som jag också tassar kring i det inlägget, att naturen befinner sig inte i ett stillestånd utan förändras. På ett sätt är Tjörnedala också en museal miljö där man försöker bevara något genom att enträget röja för att förhindra igenväxten.

På bilden nedan ser vi gullvivor vid stigen och hur man har röjt upp så att inte slyn ska sprida sig.

Till höger om gullvivan ser vi hur buskar har klippts för att det ska fortsätta vara öppet. Kanske är det björnbär som hindras.

Apropå begreppet omformulering så ser jag inte att populationstillstånd och bevarandetillstånd fångar samma fenomen. För det första menar jag att begreppet bevarandetillstånd inte bör stå ensamt utan ses i relation med värdemåttet gynnsam eller inte. Är det en gynnsamt i naturtypen för att bevara arten?

För att skifta fokus lite vill jag använda mig av ett begrepp som jag har stött på då och då i olika sammanhang och det är affordance. Det myntades av psykologen James J Gibson och syftar på vad som erbjuds i en miljö. Under morgonens läsning av antropologen Tim Ingolds bok The appropriation of nature: essays on human ecology and social relations (1987) fick jag det bättre beskrivet för mig. Han menar att affordance ska förstås som det som erbjuds i en miljö, samt att det är olika för olika organismer.

The same objects, whether living or non-living, will afford quite different things to different individuals, depending on the nature of their project: for example a tree affords movement to a squirrel, but place of rest for birds. (Ingold, 1987:2)

För mig blir begreppet tydligt hur vi ska förstå en naturtyp. Det handlar således om vilka möjligheter och begränsningar som en viss naturtyp erbjuder. Strandängen som jag gick på erbjöd Sankt Pers nycklar en plats att växa på då man aktivt arbetade för att hålla landskapet öppet, dels med röjsåg, dels med boskap. Om det växte igen skulle det inte längre erbjuda denna möjlighet. Miljön skulle inte längre vara gynnsam för den. Den skulle missgynnas.

För mig och andra erbjöd synen av orkidéen skönhet och det är värt att bevara.

Jag gick genom en dunge innan jag kom ut på nästa äng. Då hörde jag skränet från kentska tärnor. Jag kunde inte låta bli att le. Jag tycker så mycket om dem. Hans skriver på sin blogg Liv i fri luft att svarthättan liknar en raggare från 50-talet, se Svart hätta [sic].

För mig är det den kentska tärnan som har denna svarta bakåtkammade ragg, som i vinden kan stå upp. Fast det är ungdomliga raggare. De har något ungdomligt över sig i sina rörelser, där de liksom står och hänger på stenarna i vattnet. De flyger en lov, som om de burnar, för att sedan landa igen. Svarthättan håller sig alltid så dold som möjligt.

Storskarv, storskrake, kentsk tärna, kricka, skedand, gravand, snatterand. Och så upptäckte jag en drillsnäppa på en sten.

Jag gick ned till stranden, satte mig på en ilanddriven stock och kikade ut bland stenarna i vattnet. På bilden syns det inte, men i bildtexten har jag noterat alla arter som finns att se i bilden om man hade varit där.

Jag kikade på två kentska tärnor som skränade. Så kom en tredje. De vände sig om och tittade liksom förvånat på nykomlingen, som om de ville tillåta eller inte dess närvaro. Så slappnade de av. Jo, du får vara med.

En drillsnäppa fångade min uppmärksamhet, trots att den var väl kamouflerad på stenen. Jag tittade mig omkring, såg människorna som passerade och ville kalla på dem. Titta! Men i stället satt jag kvar en stund och njöt av mångfalden.

Jag skulle kunna fortsätta att berätta om denna trevlig promenad, men jag väljer att avsluta den här på stocken jag satt på.

Referenser:

Ingold, Tim (1987). The appropriation of nature: essays on human ecology and social relations. 1st ed Iowa City: University of Iowa Press

SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: Sankt Pers nycklar (Orchis mascula). https://artfakta.se/taxa/219864 [2025-05-04]

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Rapsodi i Värmland

Vi hade kört av på en skogsväg öster om Gullspång för att rasta Maggie och sträcka på benen. Innanför skogsridån var ett kalhygge. Vi gick en tur längs skogsvägen, svängde av in i skogen. Det var torrt, luktade sur myr, kåda och gran. Jag mös och kände mig hemma.

Innan vi körde in i Värmland körde vi förbi ”Välkommen till Värmland:skylten”. Den hänger på ett slitet rött skjul. Innan har jag inte reagerat på den. Det föreställer en stor älg och en liten varg i ett skogs- och älvlandskap. Men nu såg jag det som att älgen tryckte bort vargen. Jag reflekterade kort över om det var en symbolisk bild för vad många tycker om varg i Värmland och jag tyckte mig minnas att antalet varg hade minskat betydligt i Värmland.

Från en av de många felkörningarna när jag sökte efter Gruvrundan. Google maps var inte särskilt pålitligt där jag var.

Nu när jag tittar upp datan från beståndsstatusen mellan 2022-23 och 2023-24 ser jag att den har minskat rejält. I 2022-23 års inventering var det 13 familjegrupper, cirka 3 revirmarkerande par och cirka 12 föryngringar (Svensson et al. 2023). 2023-24 var det 7 familjegrupper, däremot cirka 5 revirmarkerande par, men endast runt 7 föryngringar (Wabakken et al. 2024). På nedan bilder kan man se hur fördelningen av dem är över två år.

Är det stora eller små förändringar? Vad beror förändringarna på? Det vet jag inte och det här inlägget ska inte fastna där utan nu befinner vi oss på väg till Sunne.

De röda är dokumenterade familjegrupper och de gröna är revirmarkerande par. Del av figur 2 (Svensson et al. 2023:14)

De röda är dokumenterade familjegrupper och de gröna är revirmarkerande par. Del av figur 2 (Wabakken et al. 2024:12)

Vad jag vill koncentrera mig är på de många reflektioner som kom till mig under de två dagar som jag och Maggie undersökte landskapet väster om Sunne. Och jag vill göra det genom ännu en symbolisk bild.

På folkhögskolan jag besökte ger de kurser i självhushållning. Det är i samma område som ett naturbruksgymnasium, vilket är inriktat på skogsbruk. Byggnaderna som tillhörde gymnasiet var i mexitegel, raka och tråkiga. Parkeringen var full av epatraktorer. Den mindre folkhögskolan hade en annorlunda form och målat i en inbjudande en mörk gul färg. Enligt en jag pratade med så såg gymnasieungdomarna studenterna på folkhögskolan som hippies.

En skogstjärn på väg tillbaka från felkörningen.

En tanke som kom till mig då jag åkte iväg för att hitta Gruvrundan, den första dagen, var tanken på dessa två människotyper, ”hippyn” och ”skogsarbetaren”, där den förra ser till självhushållning och frihet från samhället, medan den senare arbetar för samhället, där skogen är en resurs som kommer hela samhället till del genom att den ger både papper och plank, arbetstillfällen och håller bygden levande.

Under mina färder i skogarna såg jag dessa ensamma skogsarbetare som tog ned skog längs fjällsidorna. Jag frågade mig: Vilka är det som egentligen bygger ett samhälle?

Karlsviken vid sjön Mangen där man i slutet av 1800-talet bröt koppar.

Som jag har nämnt i bildtexterna körde jag mycket fel då jag skulle till Gruvrundan, varken google maps eller skyltningen var särskilt hjälpsam. Det är ett område som har nyttjats och exploaterats sedan 1500-talet för sin koppar. Då jag inte hade ätit lunch och kom fram senare än beräknat tänkte jag gå den kortare vägen, men i stället blev det milen. Att gå på fastande mage har aldrig skadat någon.

Äldre björkar hade man låtit stå kvar på hygget. Sly kom upp och granplantorna stod utplacerade.

Det finns många gruvor som har brukats under olika tider i området. Nu är det ingen i drift. Jag slogs av det hårda arbetet då jag kom till Källargruvan och förundrades över att de inte hade haft dynamit utan högg ut (eller rättare sagt pickade) berget.

Hela tiden gick vi genom brukad skog. Endast på en punkt, Tiskaretjärnsskogen, har Karlstad stift lämnat ett område då det har en stor nyckelbiotop med både rosenticka och tretåig hackspett. Jag funderade över det kritiserade skogsbruket, inte bara då jag gick genom skogen, utan också då jag for runt i landskapet väster om Sunne.

Jag måste erkänna att jag inte blir klok på diskussionen och här ska jag bara ge två korta skäl till det jag inte begriper trots att jag har ägnat så många år att läsa på.

Två mindre korsnäbbar. Den röde hanen ser man, medan den gröna honan döljs i grenverket. På bilden kan man hur kottarna har delats av näbben för att komma åt fröna.

Det första är att jag såg visserligen många kalhyggen, men de var små och man hade lämnat såvitt jag kunde se en hel del träd kvar. Idag läste jag Skogsindustriernas rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023) om att den stora förändringen i skogsbruk skedde i mitten av 1990-talet.

Om vi tittar på nedan graf ser vi hur ”gammal skog på produktiv skogsmark” (Hannerz & Simonsson, 2023:22) har ökat sedan mitten av 1990-talet. De skriver att ”[g]ammal skog definieras där som skog äldre än 140 år i Norrlandslänen, Dalarna, Värmland och Örebro. I övriga landet är gränsen 120 år.” (Hannerz & Simonsson, 2023:21). Men den viktigaste poängen är att genom att lämna inte bara död ved och högstubbar, utan även ytor av träd så skapar man olika åldrar i skogarna. Men det sker med tiden.

På vägen såg jag hur gruvhål hade vattenfyllts och grodorna parade sig och lade ägg. Överallt var det fågelsång. Det var inte bara bofink, blåmes och talgoxe utan även andra. På bilden tidigare i inlägget ser vi de mindre korsnäbbarna som jag stötte på medan jag gick upp för en slänt. I det ombytliga landskapet fanns en mängd olika habitat och när jag kom till Stavtorps inägomark fick vi se en orre som snabbt flög in i skogen.

I dikena längs med 7 torpsleden lade en groda ägg.

Andra dagen åkte jag till 7-torpsleden och Finnskogen. Det var en av platserna där som Karl den IX:s finnar etablerade sig för att odla upp skogen. Vägen dit körde jag genom glest befolkade bygder. Jag tänkte just på hur isolerat dessa leder och naturreservat ligger i Värmland. Jag hade endast täckning på höjderna och nervösa jag oroade mig för vad som skulle ske om bilen brakade samman eller om jag skulle ramla. Men det var den gamla vanliga oron som sedan släpper när jag har fått upp farten och fångas av lugnet i miljön.

Finngården Ritamäki som övergavs först 1964.

Vi gick vidare från Ritamäki och kom till Kissalamp. Där flög två skogsnäppor upp ur bäcken. Maggie lade sig ned i gräset. Vi tittade ut över kalhygget. Och det finns dem som tycker de förstör, men jag är inte en av dem. Jag tittade ut över det, hörde fågellivet, såg vad man hade lämnat kvar och tänkte på att en dag är skogen återigen intaktare med träd i olika ålder och arter. Men då är jag död, liksom de som hjälpte norska judar att fly genom trakten under Andra världskriget. För norska gränsen låg bara någon kilometer bort.

Finngården Kissalamp, Katttjärn på svenska.

Jag hittade en bild på följande hemsida Kissalamp (Kattjärn) som jag gjorde screenshot av och beskar. Det står inget årtal till bilden. De flesta av byggnaderna finns idag inte kvar. På den kan vi se hur den skog som nu hade tagits ned, då var ängar. Hässjorna står på rad. Förmodligen hade det tagits ned med lie. En del av minskningen av mångfalden är just dessa igenvuxna ängsmarker.

Bildtexten lyder ”Kissalamp i sin glans dagar.
Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”

Jag förvånades när jag hittade bilden, för när jag satt med Maggie i vårgräset, var skogen nära.

Vi gick inte in i Norge utan följde skogsvägen, då hon inte var avmaskad, vilket man måste göra minst 24 h innan man går över gränsen.

Dagen efter tog jag tåget hem.

Grothögar, tallar, björk och sedan kommer skogen åt den norska gränsen.

Det blev ett långt rapsodiskt inlägg. Men det var två rika dagar, som fyllde mig med intryck och tankar, vilka jag här har velat dela med mig av.

Går det att sammanfatta?

Kanske med tankefiguren att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger. Vi lever i ständig förändring, även om vi inte upplever den. Det som en gång var ett gruvsamhälle har blivit en skog. Det som en gång var ett magert torp där folk försökte överleva står nu och förfaller. Platsen där människor bodde har avfolkats. Finngårdarna har blivit museum.

Referenser:

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 20222023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. 65s.

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024.

Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet

Linderödsåsens vargrevir är troligen tomt. Viltkameror visar på sporadisk aktivitet, spillningsprover är gamla. Trolig orsak är illegal jakt, enligt vargforskaren Olof Liberg vid SLU. Sven-Olof Sandberg, som är vice ordförande i Jägarnas Riksförbund och distriktsordförande i Skåne säger till Jakt & Jägare att Libergs uttalande ”svärtar ner jägarkåren” se Vargreviret kan ha försvunnit: ”illegal jakt” (Strindberg Jutehammar, 2025).

Skälet till att det troliga är illegal jakt är inga nya kullar, hanvargen är borta och honan har setts med en annan hane. Journalisten skriver att vilthandläggaren David Börjesson vid Länstyrelsen, påstår att det sällan sker att ett revir överges av naturliga orsaker.

David Börjesson, vilthandläggare vid länsstyrelsen, menar att det är ovanligt att revir försvinner av naturliga orsaker, såvida inte en eller båda vargarna dör. Paret i Linderödsreviret var dock troligtvis födda 2018, vilket gör att ålder inte är en trolig förklaring till deras försvinnande. (Strindberg Jutehammar, 2025)

Vitsipporna under bokträden. De är typiska för lövskogen då de blommar innan lövtäcket brister ut. Det är ett tecken på samevolution.

Jag har ofta återkommit till vargen och den illegala jakten, se till exempel Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt. Skälen är flera, dels varghatet respektive den okritiska inställningen till vargar, se Hångla inte med vargar, dels konflikten som på ytan tycks vara mellan stad och landsbygd, se Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land. Det gemensamma temat är dock människan och hennes föreställning till sin miljö.

Vargen är intressant då de är både en art som stannar i ett revir och ger sig av över stora ytor. Vargpopulationen i Sverige är beroende av dessa spridare som lyckas ta sig igenom Norrland och nå de södra delarna. Tanken är att de ska sprida sig jämt över landskapet, se Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut. Sett till viltpopulationerna i södra Sverige så är det prima område. Vargpopulationens bärkraft är betydligt högre än dess faktiska tillstånd.

Om vi jämför de båda kartorna nedanför ser vi att det finns stor tillgång på vargens bytesdjur.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio, 2022)

Tillgången på bytesdjur gör att områdena medger en hög vargpopulation, vilket vi ser på bilden nedan. I den vänstra delen ser vi hur många vargar som skulle kunna härbärga på 1000 kvadratkilometer. På den vänstra ser vi hur stora reviren kan vara.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

I detta finns det flera intressant ingångar som berör människan och vargen, eller rättare sagt människans inställning till vargen, ja allra helst svenskens inställning. För vad vi ser är det mänskliga motståndet mot vargens utspridning. Distriktsordförande för i Skåne för Jägarnas Riksförbund Sven-Olof Sandberg må påstå att uttalandet från Olof Liberg svärtar ned hela jägarkåren, men saken är den att det är framför allt jägare som har kunskapen att döda vargar, då vargar inte är lätta att ta kål på, se Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra.

Vitsippan sprider sig genom sin rot, vilket bildar dessa öar, som vi ser här på Åbackarna i Simrishamn.

Men det är inte det viktiga här utan snarare är det just det mänskliga motståndet som ekologen Arash Ghoddousi et al diskuterar i Anthropogenic resistance: accounting for human behavior in wildlife connectivity planning (2021).

I artikeln utgår de inte bara från vargen utan andra topprovdjur som tigern och leoparden. De har alla gemensamt att de behöver stora ytor och att de skapar konflikter med människor då risken är stor att de dödar tamdjur. Då de kräver stora ytor, samt etablerar sig i revir, väcker det både oro och fascination hos personer i området, se Stressen leder henne till att bära gevär.

Det människoskapade (”anthropogenic”) motståndet påverkar rovdjurspopulationerna. Normalt sett ser man oftast till den illegala jakten, men man kan också, menar de se till hur vi ska förstå hur djuren rör sig i landskapet. För landskapet formar genom sin geografiska utformning hur rovdjuren rör sig, likaså gör människorna. Vargen tenderar till att undvika territorier där det bor många människor om det är möjligt.

Igår stötte vi på ett parande paddpar, där hannen klamrade sig fast på honan.

Frågan hur vargen kan röra sig i landskapet kan då ses ur två perspektiv menar författarna. Å ena sidan kan man se till den biofysiska miljön, som älv eller berg, liksom motorvägar och å andra sidan det människoskapade motståndet.

På bilderna nedan ska vi förstå de gråa rutorna som stora biofysiska hinder och mänskligt motstånd, medan de gröna är lite motstånd. Som vi ser skapar det ett begränsat utrymme för rörelse. De bruna cirklarna är de habitat som de vill befinna sig i och pilarnas tjocklek visar på den naturliga spridningen.

I A ser vi endast biofysiska hinder och de korridorer som det skapar, samt tjockleken på den sydliga pilen visar den naturliga riktningen. I B, C och D ser vi både biofysiska och människoskapade hinder. I B är det breda korridorer, vilket skapar en utjämnad utbredning. I C finns det ett hinder för dem vilket skapar en koncentration till den östra delen. I D är det smala korridorer. Under figurerna ser vi hur sammanlänkningen mellan habitaten minskar ju högre det mänskliga motståndet är.

Nu har någon eller några tagit död på vargarna i habitatet på Linderödsåsen. Enligt Länsstyrelsen är det inte deras uppdrag ”att utreda orsakerna bakom ett revirs upphörande” (Strindberg Jutehammar, 2025) och i sak har de väl rätt då det är polisens uppdrag. Problemet som uppstår är dock att revir som inte längre besätts tenderar att återintas, se Vargen och vad är en metapopulation?. Det gör att sannolikheten är stor att den hona som synts i trakten kommer att återigen föröka sig i reviret. Kommer då de att också dödas?

Vad jag syftar på är att Länstyrelsen bör trots allt utreda orsakerna till försvinnandet genom att undersöka om det finns ett lokalt djupt motstånd eller om det endast är en minoritet, kanske endast någon eller några individer som har dödat vargen? Varför inte gå ut och göra intervjuer med människor?

Låt oss avslutningsvis se till på Naturvårdsverket som har fått i uppdrag att utreda så kallade Ytterligare förvaltningsåtgärder för varg (2025), det vill säga är det möjligt att minska vargpopulationen?

I skrivelsen menar de att frågan består av två delar, dels om referensvärdet och dels om det är möjligt att minska den svenska vargpopulationen, samt om det ”möter art- och habitatdirektivets bestämmelser”.

Beslut om ett sänkt referensvärde behöver hållas isär från genomförandet av en faktisk minskning av den svenska vargpopulationen. Naturvårdsverket redovisar vad som bedöms skulle krävas av förvaltningen vid en mindre populationsstorlek. Men möjligheterna till en faktisk sänkning av populationen styrs inte bara av det rapporterade referensvärdet, utan den behöver ske på ett sätt som möter art- och habitatdirektivets bestämmelser för bedömning av gynnsam bevarandestatus. (Naturvårdsverket 2025:3)

Som vi ser är det många omaka bitar som ska passa ihop för att kunna bevara av vargen i Sverige. Dessutom finns det stora biologiska möjligheter för en stor population i södra Sverige. Men frågan som förblir är dock hur ska man hantera det mänskliga motståndet?

Referenser:

Ghoddousi, Arash et al. (2021). Anthropogenic resistance: accounting for human behavior in wildlife connectivity planning, One Earth, Vol: 4:1, 39–48 https://doi.org/10.1016/j.oneear.2020.12.003.

Naturvårdsverket (2025). Ytterligare förvaltningsåtgärder för varg. NV-08852-24.

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Strindberg Jutehammar, Pelle (2025). Vargreviret kan ha försvunnit: ”illegal jakt”. Jakt & Jägare. Publicerad 250402 [hämtad 250412].

Städer är fyllda av biologisk mångfald

Där är en pilgrimsfalk, säger jag och pekar upp i luften över byggnanderna medan vi går från Groeningemuseum i Brügge, Belgien. De andra tittar, ser bara duvor och börjar skoja med mig. Men jag ger mig inte, trots att jag aldrig har sett någon pilgrimsfalk innan.

Att jag tänker på pilgrimsfalken är för att M. hade berättat att de bor i klocktornet på Onze-Lieve-Vrouwekerk. De har gjort en lucka där den kan häcka.

Jag tittar upp mot tornet och ser att den landar där och lockar. För att bekräfta att jag har rätt spelar jag in det med appen Merlin bird ID (rekommenderas till alla!). Och visst har jag rätt! De tvingas ge sig och jag är nöjd med att äntligen kunna kryssa den på min lista.

En annan dag står jag på gården till Sint-Janshospitaal och ser den segla ovan taken. I ett lönlöst försök prövar jag att fotografera den, så den får bli ett kärt minne.

Onze-Lieve-Vrouwekerk i bakgrunden. Fotot är taget från Sint-Janshospitaal.

Sint-Janshospitaal är ett museum som en gång i tiden var ett hospital, ett härbärge där fattiga människor kunde övernatta när de kom till Brügge. Sedan blev det ett riktigt sjukhus, för att sedan bli ett museum dit man kan gå och se konst.

Ett konstverk som berörde mig, ja oss alla som var med, var Patricia Piccininis verk Bron. En kvinna håller en hybrid mellan en gris och en kvinna i sina armar. Allt är väldigt verkligt och en av mina elever kunde inte låta bli att ta på griskvinnan, vilket ledde till en utskällning av personalen. Verket undersöker hänsyn och omvårdnad för den andre. Var går/bör gränsen gå för vår omtanke?

Här kommer den i en annan vinkel.

Pilgrimsfalken och monstret för ihop två teman som jag begrundar med den här bloggen. Monstret ställer frågan om hur vi ska dra gränser och vår relation till vår miljö.

Vår tid är annorlunda från förr. Förvisso levde vi närmre djuren, men de var inte husdjur som vi hade avlat till att vara söta och anpassat till ett liv i hus. Det var djur som vi hade för vår överlevnad, så att vi inte skulle svälta och som möjligen kunde leda till att några av dess produkter kunde bidra till att vi kunde komma över andra varor. Kon kunde ge smör eller ost, för att välja två produkter. Grisen som hölls på gården slaktades i december och kunde förhoppningsvis låta oss överleva vintern.

Vi var beroende av djuren på ett annat sätt. Likaså har människan lärt sig att avla djuren för våra behov. Boskap tämjdes tillräckligt för att de inte skulle vara farliga i vår närhet. Bort försvann uroxen och kvar blev Holstein-Frisisk nötboskap med dagens överdimensionerade juver som ger oss mjölk som vi kan göra ost och smör av och som håller våra landskap öppna.

På bilden ovan ser vi hur landskapet har formats till våra behov. Av de vattenfyllda fälten har det skapats kanaler och på den torrlagda marken har de byggt tegelhus. Jag vet inte om det gäller i Brügge, men till exempel Amsterdams byggnader står på norska timmerpålar som håller uppe byggnaderna.

I dessa miljöer är det endast vissa arter som kan anpassa sig. Vid vattenbrynet ser vi gröna alger. Det var pilgrimsfalkar, duvor, svarta kråkor, skator och bland annat svanar.

Det är inte bara en knölsvan utan också en fiskmås och en tårpil. I bakgrunden ser vi Onze-Lieve-Vrouwekerk.

Fåglarna som jag nämnde ovanför bilden är anpassade till mänsklig samvaro, liksom de är från olika delar i näringsväven.

Pilgrimsfalken är en rovfågel som tar duvor. De i sin tur äter frön och brödbitar som vi sprider omkring oss. Knölsvanen äter av algerna som växer i kanalerna. Algerna lever av fotosyntes. De har således sina olika platser i näringsväven (den trofiska strukturen).

Dessa fyra nivåer är grunden i ett ekosystem där energin från solen omvandlas till alger som äts av växtätarna, som i sin tur äts av köttätarna. Det är också grunden i den biologiska mångfalden som bygger på att olika organismer hittar sina nischer där de kan överleva.

Städerna är urbana ekosystem, skriver Susan L. Woodward i Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated (2003) som domineras av människor. I städerna finns det många olika habitat, vilket också skapar en stor variation. På bilden ovan ser vi olika träd, lavar, mossor, krukväxter och andra växter, som de på tegelväggen. Jag har redan skrivit om fåglarna.

Städer, skriver Woodward, har på det stora hela fler arter än den omgivande landsbygden på grund av just de olika habitaten och de nischer som de skapar.

Indeed, cities overall may have a higher number of species in comparison to surrounding rural areas because of their diversity of habitats, particularly small-scale ones. (2003:376).

Städerna formar inte bara de lokala ekosystemen utan också de omgivande. Runt omkring Brügge breder fälten ut sig där de odlar spannmål eller bedriver boskapsskötsel. Rikedomen som Brügge anskaffade sig under medeltiden berodde dels på att det var en handelsstad med anknytning till hela västvärlden, dels på fälten runt omkring som kunde föda städerna.

Nedan ser vi en bild som jag tog upp i Ta bort de gamla flottlederna. Vad vi ser på bilden är hur det sociala systemet ingår i ekosystemen. Det är lantbruket som gör att städerna kan leva. De är beroende av vad ekosystemen kan bibringa. Det rurala ingår i agroekosystemet, ett biom som liksom städerna är format av människan utifrån hennes behov.

Det är ett ekosystem, skriver Woodward, som endast kan upprätthållas genom fortgående mänsklig styrning. Lantbrukarna har genom allt ökad kunskap kunnat skapa högavkastande åkrar. Detta bildar ett öppet system, då grödorna skördas och därför måste ny näring tillföras för att kunna upprätthålla bördigheten. Grödorna, skriver hon, brukar vara genetiskt enhetliga så att de kan planteras och skördas av maskiner.

Just denna omformning av grödornas genetiska sammansättning eller minskningen av de olika djurarterna, som de ovan nämnda holstein-frisiska nötboskapen skapar en lägre biologisk mångfald, än förr då många olika raser användes. Landskapets har färre biologiska habitat än städerna.

Det är denna omställning som har gjort att städerna har kunnat behålla sin höga befolkning, då man har kunnat skapa ett högavkastande produktionssätt som sedan kan fördelas effektivt till världens olika hörn.

Ett exempel på detta ser vi nedan. Musslor är lite av en nationalrätt i Belgien, men förvånande nog kommer de inte från Belgien utan ifrån Nederländerna där de odlas. Städerna är beroende av sin omgivning, inte tvärtom.

Tyvärr har de selleri till sina musslor, en av få grödor som jag absolut inte gillar.

Avslutningsvis så vill jag förklara varför jag funderar och utforskar begreppet biologisk mångfald, samt varför jag ämnar återkomma till detta i de närmaste inläggen. För frågan om vad som är biologisk mångfald är klurig, i alla fall för mig. Varför är den viktig? Vad betyder den?

Jag menar att frågan om varför det är viktigt eller inte med många arter måste ses i ett större sammanhang. Annars är det omöjligt att begripa. Ta till exempel frågan om varför det inte bara påstås att det är viktigt att det finns många arter utan att också vilka arter har betydelse?

Det hela knyter tillbaka till samtalet som jag och Lars Lundqvist har fört i kommentarerna till olika inlägg. Nu senast var det mitt påstående, nedan inom citattecknen, om att de svenska skogarna är biologiskt fattiga, varpå han svarade att de är de inte alls.

”Även om Sverige har stora skogar så är de biologiskt fattiga. De är därför känsliga. ”

Båda påståendena är fel

Det allra mesta av Sveriges skogar innehåller mängder av olika organismer och är inte ett dugg känsliga. (se kommentarer till Övergödningen i Östersjön gynnade torsken, inte längre)

Frågan som jag kommer att bära med mig är om jag verkligen har fel och vad innebär det att något är biologiskt fattigt eller rikt? För som vi såg ovan så tenderar de urbana ekosystemen att, till synes, vara biologiskt rika, till skillnad från de agroekosystemen omkring städerna.

Vad är det som jag inte förstår?

Referenser:

Woodward, Susan L. (2003). Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated. Westport, Conn.: Greenwood

Övergödningen i Östersjön gynnade torsken, inte längre

Fiskaren som kom in dundrade om idioterna som satte upp reglerna som hindrade honom från att fiska. Jag stod bakom bardisken och fyllde upp hans öl. Han var en sann karaktär och omtyckt i samhället. När han var i land söp han och till havs rörde han inte en droppe. I andra ändan av baren satt tillfälligtvis en fiskeinspektör från Marstrand. Han berättade senare att fiskaren inte var problemet. Med sin lilla båt åsamkade han ingen skada. Det var de stora fiskeflottorna som var problemet.

Igår satt jag och lyssnade på ett föredrag från några forskare om tillståndet i Östersjön. Även de sade att det är de stora fiskeflottorna som är problemet och inte de mindre båtarna som fiskar nära kusten. Hon som höll föredraget pekade på fiskebåten utanför i hamnen och sade att även om den ser stor ut så är de som dammsuger Östersjön stora som finlandsfärjor.

Det jag tog med mig från föredraget är hur sammansatt problemet är där en mängd olika faktorer påverkar varandra. Låt oss inleda med att få en överblick över Östersjön och hur stort geografiskt område påverkar det. Vi ser på bilden hur vattendragen hela vägen från Slovakien eller Belarus påverkar Östersjön.

Bilden är tagen från elevexemplaret till studiematerialet för filmen Vårt grisiga hav (Our Baltic Sea 2020, s. 4)

För att förstå en del av problemen i Östersjön är det värt att minnas att den är endast 8000 år gammal. Den enda öppningen till Kattegatt, Nordsjön och Atlanten är Öresund. Ju längre norrut man åker ju mindre salt är vattnet. Många älvar rinner ut i Östersjön. Det är bräckt vatten och, berättade forskarna igår, detta förhållande gör att det finns en ganska begränsat antal organismer i Östersjön. Det gör att ekosystemen i de olika delarna är väldigt sköra.

Bilden är tagen från Faktaunderlag till bildspel: Övergödningen i Östersjön (Stockholms Universitet, sida 2)

På bilden ovan ser vi inte bara Östersjön utan också de faktorer som bidrar till övergödningen av Östersjön. Den största faktorn är jordbruket, men i alla fall i Sverige är näringsspillet mycket mindre än vad det var innan. Lantbrukarna blir allt skickligare på att minska spillet.

Även om det har skett en bättring på tillflödet av näring vilket ökar på övergödningen så finns det en skuld som kommer att ta lång tid att betala. Stora delar av Östersjön har döda bottnar. Det betyder att det inte finns något syre där. Det gynnar bakterier som kan leva i de miljöerna. På bilden nedan ser vi utbredningen av de döda bottnarna.

Bilden är tagen från Faktaunderlag till bildspel: Övergödningen i Östersjön (Stockholms Universitet, sida 5)

Ett ekosystem bygger på hur de olika arterna agerar i en biotop. För dem handlar det om överlevnad och förökning och därför behöver de kunna utnyttja de resurser som finns.

På bilden nedan ser vi två tillstånd. Det ena är ett övergött system där näringstillförseln har gynnat vissa arter som har kunnat reproducera sig så mycket att sikten har blivit sämre. Det är mycket växtplankton och trådalger. Vi ser hur de bryts ned och därmed förbrukas det redan låga syre som finns i vattnet, vilket leder till de döda bottnarna. På den andra bilden ser vi att fler arter är gynnade av den klara sikten. Då vattnet är klar kan fler arter överleva i de olika skikten.

Bilden är tagen från Faktaunderlag till bildspel: Övergödningen i Östersjön (Stockholms Universitet, sida 4).

Som jag tidigare skrev är det sammansatt och för att kunna visa hur Östersjöns ekosystem består av olika delar som påverkar varandra ska vi titta på torsken.

Det går inte bra för torsken i Östersjön utan den är hotad av både övergödningen och fisket. För att få en första överblick kan vi se årets fiskekvoter och därefter 2015.

Kvoterna i år för torskfiske i västra Östersjön 266 ton på EU:nivå och 41 ton för svensk:nivå. Det är en minskning på 22%. För torskfiske i östra Östersjön är kvoten för svensk del 100 ton, EU:totalen 430 ton och det är en minskning med 28 %, se Kvoter i Östersjön (Havs- och vattenmyndigheten, 2024). För 10 år sedan var den svenska kvoten i västra delen 2 473 ton och EU:totalen 15 900 ton, medan för den östra var den svenska kvoten 11 969 ton och EU:kvoten 51 429 ton, se Kvoter i Östersjön 2015 (Havs- och vattenmyndigheten, 2016).

Om vi istället tittar över tid så kan vi se att på 1980-talet var det andra tider. Då fanns det enorma mängder torsk i Östersjön. Om vi ser på graferna nedan ser vi överst den östra torsken, därefter den västra och nederst strömmingen. Som vi ser i framför allt den östra torsken så ökar den enormt från 1975 och en tio års period framåt för att sedan kraftigt minska. Som vi ser minskar strömmingen under denna tid, vilket delvis beror på att det är en bytesfisk för torsken.

Delar av figur 18.2 (Hammer et al. 2008)

Vad berodde det på? Jo det har att göra med de olika näringsnivåerna. För att illustrera det ska vi titta på följande bild från The decline of cod in the Baltic Sea: A review of biology, fisheries and management, including recommendations for cod recovery (Birgersson et al., 2022). Där ser vi hur torsken äter strömming och skarpsill, vilka i sin tur äter zooplankton, som i sin tur äter fytoplankton. De senare lever av fotosyntes. De fyra nivåerna är sammankopplade. I bilden är dock en ytterligare nivå inte med och det är gråsälen och människan. Gråsälen hade drabbats hårt av PCB och hade under 1970-talet minskat rejält och människans fisketeknologi och fiskeflotta har utvecklats betydligt.

Det finns ytterligare ett skäl till varför torsken ökade och det är just den ökade näringen som började sippra ned från ett jordbruk som använde allt mer gödningsmedel. Detta ökade näringen i Östersjön gynnar växtplankton eller rättare sagt fytoplanktonen.

Om de ökar leder det till att zooplanktonen ökar, vilket i sin tur leder till att strömming och skarpsill ökar för att i sin tur torsken. Men som vi såg i figur 18.2 leder det ökade torskbeståndet till att strömmingen minskar.

Med tiden blev det för mycket av det goda och då näring hela tiden tillfördes och fytoplankton ökade och de andra arterna inte hängde med och det skedde ett överfiske vilket rubbade sammansättningen, så har det kort sagt inte blivit bra.

Ekosystem hänger ihop genom återkopplingar som får kedjeeffekter som är svåra att överblicka. För att kunna analysera vad som sker i ett ekosystem måste man finna alla de olika faktorerna för att därefter analysera hur de påverkar varandra. Det är på det sättet som kunskap ökar, samtidigt som det är en långsam process där olika delar är olika överens om hur det hela hänger ihop.

Nedan följer ännu förklarande illustration och då från artikeln Övergödning och algblomning (WWF, u.å.).

Avslutningsvis låt oss återvända till fiskaren som jag bekantade mig med då jag säsongsjobbade på Västkusten och återknyta till det samtal som jag och Lars Lundqvist hade i Naturvetarna blir vårt nya prästerskap. I kritiken av mitt inlägg påpekar han att de mänskliga samhällena är ett skörare ekosystemen, ”mänskliga samhällen i grunden är sårbarare än våra extremt tåliga ekosystem”.

Delvis tror jag att vår diskussion utgår från en falsk tudelning mellan de mänskliga samhällena och ekosystemen. Vad vi ser med fiskaren så är han beroende av att det finns fisk inom rimligt avstånd för hans mindre båt. Jag som bartender var beroende av att sådana som han ville köpa en öl eller tolv och det gamla fiskesamhället hade blivit ett slags museum för en svunnen tid då de som bodde där kunde leva av det som havet gav. Det kunde ytterst få göra numera. Fisken som vi sålde kom från Göteborg och hade fiskats av industritrålarna.

Vad vi ser är att det som binder ihop våra liv de somrarna är fisken i haven. Samhället är en del av ekosystemet och är inte tudelat.

Sist här i inlägget vill jag rekommendera boken Rewilding the Sea: how to save our oceans (Clover, 2023). I den ger han journalisten Charles Clover olika exempel på hur skyddade områden gör att livet i havet återigen kan frodas. Han inleder med tonfisken, som nu sedan några år tillbaka är åter vid Sveriges kuster.

Ekosystemen är starka om de inte trycket på dem är för stort. Östersjön är ett exempel på ett illa tilltygat ekosystem, må vi verka för att det förändras till det bättre.

Referenser:

Birgersson, L; Söderström, S; Belhaj, M. (2022). The Decline of Cod in the Baltic Sea – A review of biology, fisheries and management, including recommendations for cod recovery. The Fisheries Secretariat, Stockholm, Sweden

Clover, Charles (2023). Rewilding the Sea: how to save our oceans. London: Witness Books

Hammer, C., Von Dorrien C., Ernst, P., Grohsler, T., Koster, F., MacKenzie, B., Mollmann, C., Wegner, G., and Zimmermann, C. 2008. ”Fish Stock Development under Hydrographic and Hydrochemical Aspects, the History of Baltic Sea Fisheries and Its Management.” In State and evolution of the Baltic Sea, 1952–2005. A Detailed 50-Year Survey of Meteorology and Climate, Physics, Chemistry, Biology, and Marine Environment, pp. 543-581. Ed. by R. Feistel, N. Günther, and N. Wasmund. John Wiley & Sons. Inc., New Jersey. 712 pp.

Havs- och vattenmyndigheten (2016). Kvoter i Östersjön 2015. Publicerat 160104, uppdaterad 180312 [Hämtat 250322].

Havs- och vattenmyndigheten (2024). Kvoter i Östersjön. Uppdaterad 241106 [hämtat 250322].

Our Baltic Sea 2020 (2020). Utbildningsmaterial: Vad du bör veta om fiske, övergödning, kemikalier och sjöfart i Östersjön. [Hämtat 250322]

Östersjö Centrum (2024). Lektionsbanken om Östersjön: Övergödning. Stockholms Universitet. Senast uppdaterar 240429 [hämtat 250322]

WWF (u.å). Övergödning och algblomning. [Hämtat 250322]

Naturvetarna blir vårt nya prästerskap

När Hakon den gode kom till Tröndalag för att sprida kristendomen till bönderna, sade de att de skulle fundera på saken och ta upp saken på Frostatinget. Men först, sade de, skulle han blota til árs ok friðar, för att det skulle bli ett gott och fredligt år. Hakon vägrade, men för att det inte skulle bli konflikt gick Sigurð, den lokala jarlen, med på att blota i hans ställe.

Händelsen beskrivs i Heimskringla av Snorri Strulasson (2018). När jag läste om händelsen väcktes många tankar i mig. Å ena sidan att de är beredda på att överväga att konvertera, eller att siðaskipti, skifta seder, som det heter fornnordiska. Å andra sidan vill de utföra ritualen för att året som följer ska vara ett fredligt. Att riskera framtiden för nya tankar är inget man gör i hast. Det finns således en öppenhet hos dem, dock utan att de tar till sig det nya direkt.

Döda almar i Dalby Söderskog nationalpark. Massor av död ved till insekter och svampar.

Jag tycker att begreppet att skifta seder är tydligt vad det handlar om, att den som konverterar ska bete sig och handla på ett annat vis.

Det är bra att stanna upp vid begreppet då det tvingar oss att betrakta hur och varför vi agerar på ett visst sätt. Jag tror att få av oss tänker på hur utmanande sedesskiftande är för oss om vi tar det seriöst. För tar vi tar det på ett seriöst sätt leder det till uppkomsten av ironi (Lear, 2023), alltså att vi kan se att det finns olika sätt att se på hur vi beter oss. Frågan hur vi bör bete oss ifrågasätts.

Möjligen kan vi se ironiskt på invånarna i Tröndelag och småle åt att de propsade på att kungen skulle blota. Saken är dock att det var han som stod mellan dem och gudarna och året som följde var beroende av deras välvilja. De riskerade mycket på att skifta seder. Dessutom skiftade rollerna. De som förut hade blotat och haft auktoritet förlorade makten till prästerna. Det var i sin tur prästerna som översatte den nya läran, utan att de före detta hedningarna kunde avgöra vad som var rätt och riktigt.

För det fortsatta resonemanget följer denna grundtanke: genom att visa på något annat ifrågasätts det som var. Den kunskap som ligger till grund för de seder som har väglett dem hitintills ifrågasätts. Ny kunskap måste skapas.

När kristendomen kom till Norge kunde man överta det kunskapssystem för att göra ett skifte av seder.

Sakteligen bryts almarna ned i Dalby Söderskog nationalpark. Bokträden tar över.

I inlägget I vår kultur lyssnar vi inte till vad talltitan berättar för oss skriver jag utifrån filosofen Jonathan Lears bok Det radikala hoppet: mod och mening i en kulturkollaps (2023) om hur kråkindianernas kultur stod inför förändras eller dö helt. Sakta skiftade de sina seder och anpassade sig till de nya omständigheterna.

I stället för att vara krigare och jägare, blev de lantbrukare. De unga började gå i skola och lärde sig att läsa och skriva. Med tiden växte deras kunskap om de nya sederna och de kunde börja förhandla med den amerikanska staten och utforma sitt reservat så att sederna kunde ta inspiration från de gamla traditionerna och anpassa sig till det nya.

Vad vi ser i de båda exemplen från Tröndelag och kråkindianern är hur seder övertas från ett annat kunskapssystem. Kunskapen är delvis färdigformulerad och med tiden blir den omformulerad för att anpassa sig till de nya omständigheterna.

Längs stammen växer tickor, löper insektshål. Hackspettar och andra fåglar trivs i Dalby Söderskog nationalpark

Låt oss nu hoppa till den information som kommer till oss om klimatförändringar och miljöförstörelse som kommer till oss.

Som jag ser det utifrån den information som jag tar till mig av klimatförändringar och dess inverkan, ekosystemens förändringar och dess konsekvenser så står vi inför en period då det är dags att skifta seder. Skillnaden är dock att vi inte har ett annat kunskapssystem att ta över. Vi står inför utmaningar som kräver att informationen som kommer från miljövetenskapen måste omforma våra seder så att de utgår från de möjlighetsvillkor som ett liv på jorden innebär.

Spår efter hackspettar i Dalby Söderskog nationalpark

Varför är det annorlunda nu? Mänskligheten har stått inför liknande utmaningar.

Jag vill hänvisa till filosofen Hans Jonas som skriver i inledningen till sitt verk Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (1995 [1979]), Ansvarets princip, försök till en etik för den teknologiska civilisationen. Han skriver att förr kunde en grupp utnyttja en miljö till dess kollaps för att sedan röra sig vidare. Med tiden förändrades den gamla miljön och ett nytt eller liknande ekosystem uppstod.

Idag har vi nått jordens alla hörn. Vår kunskap är också större om var de ekologiska gränserna är, men våra seder är inte anpassade till ekologins villkor.

Den teknologiska civilisationen till skillnad från föregående civilisationer drivna av de teknologiska förändringarna som går allt snabbare, liksom den kräver alltmer av jordens resurser för att hantera utsläppen. För, även om de teknologiska förändringarna ökar, förändras inte de biologiska betingelserna. För invånarna i Tröndelag kunde lida när missväxten kom och var det riktigt illa kunde de öka offrandet för att förhoppningsvis blidka gudarna. För de kristna var det bedjandet som förhoppningsvis skulle nå till gudens öron. Ville det sig väldigt illa kunde de emigrera.

Vi vet att varken blotning eller bön hjälper utan att det är naturlagar utifrån orsak och verkan som leder till olika konsekvenser. Det var detta jag syftade på när jag lyfte fram de olika graferna med miljoner ton koldioxidekvivalenter som släpps ut av respektive del i Sverige i Men lantbruket har väl gjort nog i klimatfrågan. Där nämner jag också privatbilismen och dess roll i utsläppen.

Att privatbilismen är så stor i Sverige får konsekvenser. Den är en stor del av den påverkan som svenskarna har på miljön.

Skälet till att jag nämner privatbilismen är även att det är ett väldigt tydligt exempel på hur vi alla är delaktiga och hur svårt det är för många av oss att förändra på den livsstilen, mycket på grund av att det inte finns alternativ i vårt samhälle.

Ett annat skäl till att jag tar upp bilismen är att bilen symboliserar så mycket mer än att bara vara ett fortskaffningsmedel. Det är en symbol för att vara fri, att kunna upptäcka världen, en bekvämlighet, att bli vuxen. Jag vill till och med gå så långt att påstå att bilen symboliserar ett ideal för hur man bör vara som människa. Det är att vara på väg, att röra sig framåt. Miljöforskaren Mathew Paterson beskriver det till och med som en underliggande princip för hur vi förstår vårt samhälle.

[C]ontemporary societies can be defined as dromocratic: ruled by movement and acceleration. Movement is not only central to contemporary politics — in the sense that many things would not happen without it — it is a ruling principle of contemporary life. (Paterson, 2007:5)

Bilen, menar jag, är en symbol för den hur den teknologiska civilisationen har demokratiserats och kommit så många till del. Den är en nödvändig del i hur vi ser oss som vuxna och fria människor. De som väljer bort bilen, om det inte är av ekonomisk nödvändighet, gör det för att vara eljest, för att göra en ståndpunkt, att utmärka sig. Det är ett ställningstagande mot utvecklingen.

Jag fastnar i detaljer, för det är egentligen något annat som jag vill formulera. Jag befinner mig mellan tre påståenden.

Det första är hur vi genom våra seder lever så som vi tror att världen är beskaffad och att i västvärlden är bilen en symbol för det idealet. För det andra så har vi den grundläggande verkligheten som är att genom hur vi lever så bidrar vi till den globala uppvärmningen vilket leder till klimatförändringarna. Det i sin tur leder till påverkan på ekosystemen. Vår symbol för den dominerande principen, rörelse och utveckling, är en stor del orsak till vår förstörelse av vår miljö. För det tredje måste vi ta del av information som, i alla fall jag tycker, är svår då miljövetenskapens koncept krävs för att förstå sig på det på ett djupare plan. Det är en del av en specialistkunskap som inte är en del av kulturen och därför inte är anpassad till dess livsstil.

Det viktigaste av allt är dock att oberoende om vi förstår oss på och kan omsätta eller inte den information som kommer till oss, så pågår den globala uppvärmningen och ekosystem som förstörs. Konsekvensen av våra seder är att förutsättningarna för att upprätthålla vår omvärld som vi känner till är raka motsatsen.

Våra seder måste skifta för att vi inte ska begå domicide, förstörelse av vårt hem. Visionen om hur vi ska göra det, finns inte i vårt kunskapssystem utan den måste formuleras utifrån den informationen som vi tar in och tolkar, varav mycket av informationen tolkas genom naturvetarna. De i sin tur vidarebefordrar den till oss.

På sätt och vis inträder det nya maktförhållanden då vetenskapsmännen blir en slags präster för den nya tiden och politikerna måste kunna omtolka deras kunskap till att skapa ett fungerande samhälle.

Det är vad jag har försökt att formulera med alla dessa excentriska exempel.

Referenser:

Jonas, Hans (1995 [1979]). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. [Frankfurt (Main)]: Suhrkamp

Lear, Jonathan (2023). Det radikala hoppet: mod och mening i en kulturkollaps. Göteborg: Daidalos

Paterson, Matthew (2007). Automobile politics: ecology and cultural political economy. Cambridge: Cambridge University Press

Snorre Sturlasson (2018). Nordiska kungasagor. I, Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga. Göteborg: Anthropos

Nej, vetenskapen har inte svaren – Förvilda Sverige vid På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare21 december, 2025
[…] För mig är det så märkligt att folk skulle kunna känna rädsla inför naturen. Samtidigt minns jag när jag…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…