Etikett: Samhälle

Ska samer jagas bort för medelklassens önskan om vildmark?

Natthimlen var just så spektakulär som den skulle vara. Vyn från Blåhammaren fick mig att känna mig liten och utsatt och ändå var jag inte alls ensam. Bakom fotografen är fjällstugan. Vi skulle snart gå in och äta en trerättersmiddag, dricka öl och vin med okända människor som vi skulle dela upplevelser med. Detta var inte vildmark och likväl var det inte just det som vi hade sökt medan vi hade vandrat från Storulvåns fjällstation?

Vyn från Blåhammaren. Det är solnedgång. Nästa dag kom regent.

Minnen och tankar hopade sig under läsningen av kapitlet ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature” (Cronon, 1996). Så låt oss inleda med jämtlandstriangeln. Först i avslutningen kommer jag att berätta varför jag plötsligt mindes vår vandring i Sylarna.

Sedan dess är restaurangen på Blåhammaren är inte längre öppen, men det erbjuds möjligheter att laga mat och umgås med andra.

Blåhammaren erbjuder självhushållskök, bastu, dusch, butik och torkrum. Den 100 år gamla huvudbyggnaden har gott om umgängesytor. Här kan du njuta av din måltid, återhämta dig efter dagens vandring, spela spel och umgås. Självhushållet är utrustat med spis, kylskåp och rinnande vatten, kryddor och smaksättare. (STF Blåhammaren).

Jag har följt turerna kring förändringen och har förstått att diskussionen har varit hätsk, inte minst från SVD:s ledarskribent Peter Wennblad. Han frågar han sig om Staten fegar ur om makten över fjällen (2024a) då myndigheterna, enligt honom, inte utövar sitt mandat utan överlåter det till STF. Så trots att det är statlig mark ”valde dock Länsstyrelsen att delegera till STF att själv förhandla fram ett avtal med samebyarna” (Wennblad, 2024a).

Ungefär ett halvår tidigare dundrade han högre då han retoriskt frågade ”om det verkligen är rimligt att rennäringen, som i hela norra Sverige omsätter en bråkdel av vad besöksnäringen gör bara i Jämtland och Härjedalen, ska ha sådan makt över så stora landområden.” Och svarar sedan ”Svaret på frågan är nej – det är inte vettigt att en kulturverksamhet som i sammanhanget omsätter småpengar och sysselsätter ett fåtal ges större vikt än en regional basnäring.” Se Sverige ska inte styras av samebyarna (Wennblad, 2023).

Jag uppskattar att Wennblad driver på i frågor och tar ställning. Och jag håller inte med honom i det mesta han skriver, som till exempel när han tycker att militären ska få förstöra en nationalpark på Gotland, se Stoppa statens sabotage mot sig själv (2024b). Genom att ta ställning blir det enklare att diskutera.

Om jag minns rätt var det tält snett till höger om mig.

Så låt oss nu övergå till Cronons problem med begreppet vildmark. I sitt kapitel i Uncommon ground: rethinking the human place in nature (1996) skriver om vildmark som ett kulturellt koncept som är starkt knutet till vår tid. Det är även ett relativt modernt begrepp som kommer ur romantikens vurm för den plats dit man kunde gå för att möta det sublima.

Vildmarken var länge en plats dit man drog sig undan från samhället för att dels prövas genom att ge sig ut i djävulens domän, dels att möta Gud. Så gjorde Jesus efter han hade döpts av Johannes och drevs ut i ”öknen” (Mark. 1:12). Det grekiska ordet är dock inte öken utan ἔρημον (eremon) vilket syftar på en plats där man är övergiven och ensam. På samma sätt flyr israeliterna ut i öknen i Andra moseboken. Men det hebreiska ordet är הַמִּדְבָּֽר (ham·miḏ·bār) som syftar på en plats som inte är besökt av människor eller som är ett okontrollerat betesområde. Det är alltså något som framför allt är utanför de samhällets domäner.

Jag och Maggie på toppen av Stenshuvud.

I USA, berättar Cronon, blev vildmarken en plats där riktiga män blev till, där man genom att lämna samhället kunde förverkliga den inneboende potentialen. Men, fortsätter han, framför allt blev det en del för rika ynglingar att ge sig av och bevisa sitt värde. För dessa män var det inte bearbetandet av marken utan upplevelsen av att leva i det vilda.

The very men who most benefited from urban-industrial capitalism were among those who believed they must escape its debilitating effects. If the frontier was passing, then men who had the means to do so should preserve for themselves some remnant of its wild landscape so that they might enjoy the regeneration and renewal that came from sleeping under the stars, participating in blood sports, and living off the land. (1996:106).

Med tiden, resonerar han, övertogs detta tänkande av en urban medelklass som nu hade råd att semestra i vildmarken och uppleva de vilda vyerna. Genom fotografier, menar jag, iscensätter vi detta och klipper bort de andra människorna så att vi verkligen tycks befinna oss i det vilda.

Ovan visar jag flera exempel på detta, dels vid Blåhammaren och dels på Stenshuvud och det är för att illustrera det problem som Cronon ser i begreppet vildmark. För, fortsätter han, detta tänkande om en orörd natur utan människor har övertagits av miljörörelsen. Och i dess extrema form kan vissa föra argumentet att bara inte människor fanns, så skulle allt vara bra.

Nedanför berget i Stenshuvud. Klibbalen står på sina rötter.

Att vara en solig dag i Stenshuvuds nationalpark är att trängas med människor, i alla fall vid vissa majestätiska platser. Vägen upp mot toppen är närmast en köliknande upplevelse. Men i grunden är det biologiskt intressanta vid dess västra fot där sumpskogen breder ut sig. Det är där man kan få syn på liten hackspett eller stjärtmesar och imponeras av klibbalen.

Här är klibbalens plattformsliknande rotsystem tydligt.

Hela detta idégods skapar, enligt Cronon, en föreställning eller kanske en virtuell syn på naturen (se Naturen som en hämnande ängel eller som ett försvunnet paradis), att vår omgivning är skild från oss. Han för till och med fram tanken en del av argumentet för mångfald också är behäftat med dessa tankar då bara inte människan var där så skulle den biologiska mångfalden vara ”intakt”. Men det stämmer ju inte.

En stor del av mångfalden är dels beroende av människans brukande av markerna, dels, och det viktigaste, jorden har den senaste 10’000 åren ständigt påverkats av människan. Framför allt i den norra delen av jordklotet då människan ständigt höll sig i isens utkanter och följde i djurens fotspår.

För honom så är detta dualistiska tankesätt dessutom kontraproduktivt mot det miljötänkande som är viktigt för att kunna skapa ett ”ansvarsfullt” miljötänkande där människan inte ses som något som står i motsats till naturen utan som en del i den.

[I]n its reproduction of the dangerous dualism that sets human beings outside of nature—in all of these ways, wilderness poses a serious threat to responsible environmentalism at the end of the twentieth century. (1996:111)

Stenshuvud

Nu frågar sig säkert någon som har orkat läsa hela vägen hit vad detta har med Jämtlandstriangeln att göra och varför jag citerar Peter Wennblad? Och det här kommer att låta som om jag gör en whataboutism, men är inte menad så.

Jo, de grandiosa nationalparkerna i USA, som Yosemite och Yellowstone kom inte till förrän urinvånarna som hade bott där hade jagats bort. De är alltså platser som har rensats bort från människor för att inte befläckas. Myten om den orörda naturen, skriver han, är speciellt grym om vi ser det utifrån indianernas perspektiv som jagats bort från den plats som de kallade sitt hem.

The myth of the wilderness as “virgin,” uninhabited land had always been especially cruel when seen from the perspective of the Indians who had once called that land home. (1996:107)

Och det är här som jag tycker att diskussionen Jämtlandstriangeln är i sin essens. De som brukar fjällen sedan många hundra år tillbaka ska köras över då de ”omsätter småpengar”, för dem som bidrar med de riktiga pengarna när de kommer dit för att vila upp sig och njuta av det vilda och fria. Vi är således i en diskussion som går tillbaka i Sveriges historia och den såriga relation som finns mellan samerna och staten.

De som har brukat platsen ska således få stå tillbaka för att dem som inte är beroende av marken ska kunna få uppleva det som om de befinner sig i vildmarken. De som har råd ska dessutom få äta en trerättersmiddag på en fjälltopp med mat som har flugits dit med helikopter. Och de störde dessutom min kontemplation över den bävan som fjällen ingav mig.

Skottskogen på Hönö

Avslutningsvis håller jag med Cronon om att begreppet vildmark är en återvändsgränd. Genom att söka efter det orörda glömmer vi bort skönheten i människans omgivning, inte där vi skövlar, utan där vi brukar. Som skottskogen på Hönö som är ett arv från hur människorna förr brukade sin skog för att kunna överleva i ytterst i Bohusläns kustrand.

Referenser:

Cronon, William. (1996) ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature”. (red. Cronon, William). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton. Ss. 92–125).

Cronon, William. (red.) (1996). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton

STF (u.å.). STF Blåhammaren.

Wennblad, Peter (2023). Sverige ska inte styras av samebyarna. SVD. Publicerat 230927 [Hämtad 241116]

Wennblad, Peter (2024a). Staten fegar ur om makten över fjällen. SVD. Publicerat240502 [Hämtad 241116

Wennblad, Peter (2024b). Stoppa statens sabotage mot sig själv. SVD. Publicerat 240612 [Hämtad 241116]]

Hönö, Ersdalen och marknadspotentialen i olika regioner i Sverige

Strandängen hade klippts. Rosenbuskar hade fått växa någon decimeter och låg ännu intill marken. En av dem hade tagit fart före de andra. Var det en liten genförändring som gav den försprånget gentemot de andra?

Över de andra reser den sig.

Inifrån buskaget hörde jag en fågel. Nyfiken gick jag fram till kanten av ängen där knotiga ekar, asp och törnbuskar hindrade varje försök att ta sig in. Jag använde Merlinappen och det stod att det var en gärdsmyg. För att testa spelade jag upp dess sång och varningsläte. Snart var den där och tittade på mig i kanten. Den dolde sig halvt bakom en gren.

Buskaget är ogenomträngligt.

Vi gick upp mot parkeringen. En nötskrika visade sig ljudligt i toppen av en tall för att sedan väsnandes flyga österut. Vi gick genom en dunge som förr hade betats. Vita slingrande björkar växte i tredelade stammar. Markvegetationen var låg. Ekar, lönn och tall växte där också.

Kameran fångade inte det vackra ljuset.

Vi var i Ersdalen på Hönö utanför Göteborg. Det var första gången, som jag var i den här delen av Bohuslän. Dungen berättade om tidigare sätt att försörja sig här. Då vandrade boskap på ön. Vi hade också sett bunkrarna som hade sprängts in i bergsknallar eller äldre skyddade hamnar.

Den här muren/kajen förundrade mig. Vad kunde vara så grundgående att det kunde lägga till här?

Gnejsen är som vackrast här. Dess ådror bildar abstrakta konstverk. Märken från inlandsisen och eroderingen av vind och vatten har skapat mjuka hällar. Lavar växer där de är skyddade.

Innanför är en numera igenmurad bunker.

På färjan tillbaka var jag fundersam. Här bor de åretrunt. De hade både Willys och Ica, Systembolaget och naturligtvis alla dessa vinterförvaringar för båtar. På Öckerö där vi åt lunch gjorde man i ordning det sista innan vintern.

Det som förundrade mig var hur levande det fortfarande var. Jag är van vid Orusts yttre delar och Simrishamn där allt stannar av på vintern, trots tillgång på livsmedelsbutiker. Sommargästerna har åkt och hetsen övergår i stilla lunk. Den hetsen var fortfarande här med mycket trafik och folk. Kanske var vädret? Det viktigaste är att här tycktes man kunna leva året om.

Och det är här jag vill landa i dagens inlägg för en man skrev till mig från Halmstad. Han hade läst mitt inlägg De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det? och undrade om jag hade läst artikeln Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022) som beskrev hur Sverige förändras?

Det hade jag inte och fann den väldigt intressant. I den visar de att Sverige får ännu färre kommuner och befolkningen koncentreras i ännu färre regioner. Se nedan hur koncentrationen har förändrats från 1981, 2021 idag och prognosen för 2061.

Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022).

På sidan kan man även gå in och se hur beräkningen ser ut för sin kommun. Det ser illa ut för Simrishamn, kan jag meddela. Detta beror delvis på omständigheterna, men det är också medvetna politiska beslut. Som jag visar i inlägget som nämndes tidigare är detta inte bara något som gäller Sverige utan även EU, ja egentligen hela världen.

Vad är det då som får vissa att minska, som Simrishamn eller att öka som Öckerö, kommunen där Hönö ingår?

I Öckerö fanns det 9 874 invånare år 1981. År 2021 bor det 12 902 invånare i kommunen. Om befolkningen framskrivs till 2061 beräknas kommunen ha 13 977 invånare. (SCB,2022, markerad skrift i original.)

Ytligt tror jag att det är närheten till storstaden och förbindelserna. Det var inte länge vi behövde vänta på färjan.

Ett ostronskal

Jag vill inte göra det här till en politisk fråga, även om det är det. Och inte heller förmår jag avsluta med en tydlig sammanfattning, som att det är resultatet av historiska omständigheter. För liksom SCB kan göra prognoser kan vi människor fatta beslut som kan gynna en viss utveckling och det betyder att vi bör fråga oss om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Så låt mig öppna upp för framtida reflektioner för mannen skickade mig flera bilder. Och låt mig avsluta med följande bild som kommer från rapporten Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner (Hammarlund & Gullstrand, 2016) där de beskriver marknadspotentialen i de olika kommunerna i Sverige.

(Hammarlund & Gullstrand, 2016:9)

Där ser vi hur allt koncentreras tre regioner. Det går en zon mellan Storstockholm och Storgöteborg, samt västra Skåne, medan resten inte tycks ha någon potential alls, för att uttrycka mig krasst.

Frågan är vad Sverige blir om det i slutändan endast definieras som ekonomiska centran och marknadspotential? Det är ett väldigt fattigt perspektiv.

Jag har kommit långt från gårdagens promenad på Hönö, och ändå inte.

Referenser:
Hammarlund, C., & Gullstrand, J. (2016). Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner. (AgriFood Rapport; Nr 2016:2). AgriFood Economics Centre.

SCB (2022). Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner. Senast uppdaterad 220816 [hämtad 241020].

Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut

Från 1500-talet till 1866 styrdes Sverige av en ståndsriksdag. Hur samarbetet med kungen såg ut skiljer sig, grunden var dock att de fyra stånden var representerade. De fyra stånden var bönderna, borgarna, prästerna och adeln. Sverige är närmast unikt med bönderna fick vara delaktiga i hur landet styrdes.

1866 förändrades systemet till en tvåkammarriksdag som förblev till 1971. Under denna tid infördes också allmän rösträtt. Detta berättar hur Sverige har förändrats, från att ha varit en agrar nation till att bli en industrination. Det berättar om hur monarkin har försvagats, samt att vi har gått från en krigisk nation där adeln var viktig, till att bli en fredlig nation där borgarna genom sin handel har fått en stor roll. Genom den industriella revolutionen tillkom dessutom arbetarklassen och fram tills nyligen har de varit i majoritet i landet.

Nedan graf visar på hur Sverige har förändrats genom att se till partiernas roll. Dessa representerar ytterst olika grupper i samhället. Utifrån sammanhanget är det framför allt Centerns, det gamla Bondeförbundet roll som jag vill uppmärksamma. De har legat stadigt på runt 10 %, samtidigt har de varit en viktig faktor genom deras relation med Socialdemokraterna. Saltsjöbadsavtalet som skapade en stabil arbetsmarknad grundade sig i kohandeln mellan just SAP och Bondeförbundet.

Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar (SCB, 2021)

Vad vi ser i den historiska förändringen är hur lantbruket har fått en allt lägre representation i hur landet styrs. Lantbrukarna har i stället blivit en intresseorganisation i form av LRF. Det är en del i de rörelser som utvecklades under andra hälften av 1800-talet då folkrörelserna bildades och utformade den framtida demokratins institutioner i Sverige.

Det här må vara en märklig inledning på en blogg som handlar om svensk natur och hur olika syn vi har på den. Så låt mig kort presentera idéfröet.

Jag läser regelbundet LRF:s tidning ATL. Genom kortare notiser och längre artiklar följer jag de ämnen som intresserar tidningens läsare. Mina intressen gäller främst skogen, rovdjuren och EU. Vad jag gillar med ATL är att de är strikta med vad som är nyheter och tyckande. Med det sagt så vill jag tillägga att hur de beskriver rovdjursfrågan så tenderar den att ramas in kritiskt. Ett exempel som jag har tagit upp är i inlägget Stressen leder henne till att bära gevär, som kom ur artikeln Vargen tvingar henne dra ner på antalet får (Dahlberg, 2024).

Och det är just här i vargen som jag ämnade att hamna för resten av inlägget. Idag läste jag om artikeln Rewilding by wolf recolonisation, consequences for ungulate populations and game hunting (Rodríguez-Recio et al, 2022). Jag har tidigare tagit upp den i inlägget Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, men då var det utifrån ett delvis annat perspektiv.

Artikeln är en typiskt kvantitativ undersökning som bygger på beräkningar av hur stor vargstam som södra förvaltningsområdet skulle bära och hur det skulle påverkar klövdjurstammarna i området. Förresten är Sverige indelat i tre förvaltningsområden.

I södra förvaltningsområdet finns det stora mängder klövdjur. De som räknas är älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin.

I nedan översikt ser vi koncentrationen av dem. Strecket är gränsen mellan södra och mellersta förvaltningsområdet. Älgen, till exempel, är tämligen jämt fördelad, medan rådjuret är mellan 5–10 per kvadratkilometer. Detta skapar olika förutsättningar för de vargar som rör sig söderut, då ju längre söderut den kommer desto större variation i föda har den.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Det här innebär att utifrån ett rent djurekologiskt perspektiv så finns det stora förutsättningar för en stor vargstam i det södra förvaltningsområdet. I artikeln gör de en beräkning på att mellan 15 och 17 vargar per 1000 kvadratkilometer (Se den vänstra översikten). Den högra visar på hur stora reviren kan vara, vilket beror på vargtätheten.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

De är noggranna med att understryka att detta är en studie i att förutsäga generell fördelning i landskapet, än en absolut beräkning ”to predict general spatial patterns rather than absolute estimates for single municipalities” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Men, tillägger de, det är svårt att göra beräkningar då det är föränderliga faktorer som påverkar hur det kommer att utveckla sig, då ”biological systems are generally dynamic, and prey and predator populations may fluctuate over time, making long-term predictions more uncertain” (Rodríguez-Recio et al, 2022).

Den viktigaste faktorn är dock den antropogenska påverkan på vargpopulationen, ”anthropogenic impact on wolf prey populations” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Det är ett fint sätt att beskriva att människor kommer att påverka utvecklingen av vargstammen. För i det humanekologiska perspektivet finns det en faktor som påverkar hur stor vargstammen kan vara och det är begreppet wildlife acceptance capacity (Bruskotter et al., 2009).

Rodríguez-Recio och medförfattarna visar att södra Sverige har en biologisk bärkraft för en väldigt mycket större rovdjursstam. Men vad Bruskotter och medförfattare pekar på är att det måste också finnas en bärkraftig acceptans för viltet. Den, skriver de, är olika hög och tillägger att den skiljer sig inom olika grupper i samhället. De talar om sociala, kognitiva och kontextuella faktorer. Frågan är således hur vargen ses socialt, hur den upplevs och lokala faktorer.

En underkäke av ett vildsvin

Det är här vi återvänder till samhällsförändringen sedan 1800-talets början då det ansågs som självklart att bönderna skulle ha en stor påverkan på de politiska besluten. I dåtidens Sverige var det tydligt hur beroende de var av den lokala produktionen. Djurhållningen var också viktig eftersom exporten av smör var stor från Sverige till Storbritannien som då hade släppt på sina handelstullar. Det var ett land där rovdjuren ansågs hota den egna överlevnaden och därför arbetade man aktivt med att utrota vargen.

Den sociala acceptansen utgår från vilka vi identifierar oss med, det vill säga vår sociala tillhörighet, då de gemensamma föreställningarna hjälper oss att forma en åsikt i en komplex fråga (Bruskotter et al., 2009). Det är alltså, enligt författarna, sällan som vi som enskilda personer tar oss tiden att fördjupa oss tillräckligt mycket för att skapa en gedigen åsikt i en fråga.

Numera befinner sig en stor del av Sveriges befolkning socialt i städer och tätort där rovdjursstammen har liten påverkan på deras liv. Kognitivt är det därför få som upplever vargen som ett hot. Däremot kan kontexten förändras snabbt om en varg rör sig i närområdet. Jämför följande titlar från SVT: Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut” (SVT, 240121) och Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje (SVT, 240426).

På norra sidan av Åbackarna i Simrishamn placerades en bänk en gång för att kunna njuta av utsikten. Men träd växer och nu är utsikten borta.

Avslutningsvis tänker jag mig att den sociala acceptansen för viltet och då i synnerhet för rovdjur och varg måste begrundas inte bara nationellt utan också lokalt. För det är på det lokala planet som acceptansens bärkraft visar sig, se mina inlägg om tjuvjakt där jag visar vad som sker då acceptansen är låg hos vissa betydande grupper.

Att rovdjursfrågan under 30 år har blivit allt viktigare är flera, men jag vill påstå att den största faktorn utöver vargmigrationen, inte är ny biologisk kunskap, utan snarare handlar det om historiska samhällsförändringar och att den grupp som har initiativet i miljöfrågan har förändrats.

Som en sista kommentar är det därför också intressant att se hur vargen och rovdjuren diskuteras annorlunda nu i EU, då bönderna har fått medvind. Dess skyddsstatus är under diskussion, se till exempel Beslut om skydd av varg närmar sig (Johansson, 2024).

Referenser:

Bruskotter, Jeremy T.; Vaske, Jerry J.; Schmidt, Robert J. (2009). Social and cognitive correlates of Utah residents’ acceptance of the lethal control of wolves. Human Dimensions of Wildlife, 14:119–132. DOI: 10.1080/10871200802712571

Dahlberg, Hans (2024). Vargen tvingar henne dra ner på antalet får. ATL. Publicerat 240711 [Hämtat 241005].

Johansson, Sara (2024). Beslut om skydd av varg närmar sig. ATL. Publicerad 240912 [hämtad 241005].

Langert, Danielle (2024). Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje. SVT. Publicerad 240426 [Hämtad 241005].

Monzón, Paulina; Bergman, Tommy. (2024). Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut”. SVT. Publicerad 240121 [Hämtad 241005].

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Olofsson, Jonas (2021). Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar. SCB. Senast uppdaterad: 210209 [Hämtad 241005]

Stycka upp Vattenfall och låt kommunerna själva sälja sin el till staten

Den här terminen har jag delvis nya arbetsuppgifter. Det innebär att jag också arbetar på högstadiet. Denna omställning upptar mycket av mina tankar. Att arbeta på högstadiet är väldigt svårt och jag beundrar mina nya kollegor för deras tålamod. Anledningen till att jag nämner det här är att jag förr hade mer tid att låta mina tankar röra sig i olika riktningar. Nu är den energin knuten till den vardag jag möter där.

Fördelen är att jag förmodligen inte kommer att vara lika associativ och därför kommer jag förhoppningsvis att kunna hålla mig till ett ett ämne och inte trycka in flera olika teman, som jag har kritiserats för.

Liksom förra veckans inlägg vill jag återigen beröra urbaniseringen som sker i vårt samhälle, men då utifrån ett sociologiskt perspektiv. Mitt avstamp tar jag i en bok av Richard Florida. Han är mest känd för att skriva om den kreativa klassen och vad det är som lockar dem till vissa metropoler än andra. Den bok som gjorde honom känd var Den kreativa klassens framväxt (2006), en hyllning till städer som hade stora universitet och ny teknologisk industri. Det var en bok som hyllade centrum för innovation och uppfinningsrikedom.

I en senare bok, som jag nu har börjat läsa, kritiserar han sin tidigare hyllning och funderar över vad det gör med städerna. Titeln är talande The new urban crisis: how our cities are increasing inequality, deepening segregation, and failing the middle class – and what we can do about it (2017).

Boken knyter an till det jag skrev om i inlägget De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?. I det visar jag på hur folk flyttar från landsbygden till städerna och hur de koncentreras i vissa områden. I det inlägget visade jag följande översikt ifrån artikeln Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries (SCB, 2013):

På bilden ser vi att svenskars boende koncentreras runt tre regioner, Stockholm, Göteborg och Malmö. För att anknyta till Floridas bok Den kreativa klassens framväxt ser vi att Växjö, Jönköping och Karlstad, tre universitetsstäder står ut i annars relativt glesbefolkade regioner. Vi ser också att Östersund, samt norrländska kustregionen skiljer sig. Återigen är det universitet, men också industri som är kopplad till skogen som under 150 år har utvecklat dessa städer.

Florida beskriver detta som en ny urban kris och till stöd för sin tes framför han fem punkter. Jag berör här endast den om utvecklingen av superstäder. Han skriver att det finns några få städer i världen som är superstäder. I sin bok listar han flera, varav Stockholm är en av dem. I dessa städer koncentreras innovation. De drar till sig mest kapital och investeringar. Det i sin tur attraherar talanger. Det är inte bara för att de mest ambitiösa och talangfulla människorna vill vara där utan för att de måste vara där. Detta i sin tur skapar en positiv dynamik.

Superstar cities generate the greatest levels of innovation; control and attract the largest shares of global capital and investment; have far greater concentrations of leading-edge companies in the finance, media, entertainment, and high-tech industries; and are home to a disproportionate share of the world’s talent. They are not just the places where the most ambitious and talented people want to be—they are where such people need to be. The dynamic is cumulative and self-reinforcing. (Florida, 2017:15).

Den negativa dynamiken är att om kapital och investeringar koncentreras i superstäderna, så är de andra förlorarna. De investeringar som görs är få och koncentrerade. Det gör att livet som lockar dem med pengar, som restauranger, teatrar och annat stängs ned. I Degerfors räknade vi till typ fem olika pizzerior och något ölhak, se Övernattning i Degerfors. I Östersund såg jag en vinbar och en mängd andra uteställen som var fulla av människor. Det är i regioner som Östersund som drar till sig de innovativa.

Så de med talanger och färdigheter som är attraktiva flyttar ifrån landsbygden och in till välbetalda jobb i städer som Stockholm. Detta ökar innovationskraften där. Men den positiva dynamiken har ett pris och det är det som Florida kritiserar för fastighetsmarknaden blir för dyr för dem som inte tillhör de framgångsrika. De måste flytta ut. Klyftorna ökar mellan stad och land. Framför allt om det inte finns en omfördelningspolitik. Men behövs den?

För det finns en annan aspekt av detta och det är den extraktion som sker i Sverige. För energin som krävs för den kreativa klassens innovation kommer från landsbygden.

Om vi tittar på Svenska Kraftnäts Karta över transmissionsnätet över Sverige ser vi att energikällorna kommer från de glesbefolkade områdena. Vattenkraftstationerna är markerade med en fyrkant och de är framför allt koncentrerade i regionen väster om Sundsvall och Umeå. Vi ser också att det är framför allt där som vindkraftparkerna är.

(SVK, 2023)

Så frågan är om det egentligen är omfördelningspolitik som behövs? Är det inte snarare att de som sitter på energikällorna ska kunna kontrollera dem? Det är också här en del av det märkliga i hur politiken från storstaden gör att landsbygdens inkomstkällor begränsas. Vad jag syftar på är att då majoriteten av de röstberättigade svenskarna bor i storstadsregionerna är det också de som formar en stor del av den regionala politiken. Så det är deras föreställningar som styr, trots att förutsättningarna är helt annorlunda.

För att återknyta till det jag skrev om Europeiska Kommisionens volanteprojekt, (se dels The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe och De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?) så är visionen att det lokala ska styra närområdet då de är dem som har kunskapen. Men för det krävs det resurser. De resurserna är energikällor och råvaror från de glesbebyggda områdena, men då Vattenfall är som de beskriver i Om Vattenfall (u.å.) 100 % ägda av staten så är det inte de lokala som säljer till staten. Det är tvärtom. Det är staten som extraherar energi från det lokala, distribuerar och säljer den till resten av Sverige och Europa, för att sedan ge bidrag till det lokala.

På norra sidan av Åbackarna i Simrishamn placerades en bänk en gång för att kunna njuta av utsikten. Men träd växer och nu är utsikten borta.

Det finns historiska beslut som skapar en struktur, vilket i sin tur får effekter. Utflyttningen från Norrlands inland till kusterna och sedan till framför allt Stockholm är del av beslut och historiska skeenden. I dagens samhälle skapas än en gång förändrade förutsättningar på grund av teknologiska innovation.

Jag började med att skriva om urbaniseringen och koncentrationen av kapital i några få storstäder. Sedan övergick jag till att påpeka hur staten extraherar energi från vissa regioner. Då innovationen idag är beroende av energi, men också av kapital, hade uppstyckningen av det svenska energimonopolet kunnat skapa nya förutsättningar. För vad vi ser i regioner som Östersund och Åre så finns det möjligheter för en utveckling på landsbygden, men då måste det finnas möjligheter att satsa på detta. Och den satsningen bör inte göras av staten utan av de lokala och därför bör de få råda över sina egna resurser.

Detta inlägg låter kanske märkligt utifrån bloggtiteln Förvilda Sverige?. Men min vilja är att undersöka olika aspekter för att förstå hur sammansatt ämnet Sverige och ekologi är. Den här gången handlade det väldigt lite om natur och miljö. Kring detta ämnar jag återkomma till i nästa inlägg.

På Herrestadsfjället utanför Uddevalla.

Referenser:

Florida, Richard L. (2006). Den kreativa klassens framväxt. Stockholm: Daidalos

Florida, Richard L. (2017). The new urban crisis: how our cities are increasing inequality, deepening segregation, and failing the middle class– and what we can do about it. New York: Basic Books, Kindle ed.

SCB (2013). Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries. Publicerad 131126 [Hämtad 240901].

Svenska Kraftnät (2023). Karta över transmissionsnätet. Senast granskad 230620 [Hämtad 240921].

The Volante Project (2015). The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe. Publicerad 150430 [Hämtad 240901]

Vattenfall AB (u.å.). Om Vattenfall. [Hämtad 240921].

Människan gör biologisk mångfald möjlig

För två veckor sedan skrev jag återigen om den pågående urbaniseringen i Europa. Vad urbaniseringen gör är att Europas struktur förändras. Människor förflyttar sig inom och mellan länder. Landsbygden överges på många ställen. Det skapar förändringar i kulturen, liksom det förändrar ekonomin.

Kulturellt förlorar många en naturlig relation med naturen. Ett enkelt exempel är att i Östeuropa plockar en stor del av befolkningen svamp varje år, medan i det mest exploaterade landet i Europa, Storbritannien plockas det minst.

Miljöjournalisten Sophie Yeo skriver i den väl rekommenderade boken Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back (2024) att en apotekare i Frankrike lär sig om vilka svampar som är ätbara, medan i Storbritannien försöker de få människor att avstå från att plocka svamp överhuvudtaget.

While pharmacists in France are trained to know which mushrooms are safe to eat, the British are generally discouraged from mushroom picking altogether, having grown up with warnings from parents and scare stories in the media. (Yeo, 2024:144)

Jag och Maggie efter en lyckad kantarelltur förra året. Min sambo har lärt Maggie att hitta dem åt oss.

Ekonomiskt innebär denna urbanisering att mark på landsbygden i många delar av Europa blir allt billigare. Detta skapar en möjlighet för att öka skyddade områden där mångfalden kan skyddas från mänsklig exploatering.

2009 höll Tjeckien i ledarpinnen i EU och bjöd in till en konferens om vildmark i Europa. De sammanställde samtalen som de kom fram till i Proceedings of the conference on wilderness and large natural habitat areas (EU kommisionen, 2009). I den nämner de just utflyttningen och den möjlighet som det skapar för att skydda natur.

The opportunities for large-scale protection and restoration may be of limited duration in some areas at least. This is not simply because of the urgency of threats from modernisation of agriculture or programmes for new infrastructure.

In Central and Eastern Europe, substantial amounts of unallocated or abandoned land still remain. However where allocation has occurred, the land market is actively consolidating, in part responding to “value” signals.

Hence the importance of identifying, and where possible quantifying (valuing), the full set of benefits applicable to large natural habitat areas – either to protect existing areas or promote the case for restoration of new ones. (Europeiska kommissionen, 2009:13)

Det är framför allt andra stycket i citatet som är viktigt då billig mark kan leda till att den köps upp av privata intressen som exploaterar den istället för att den skyddas. Men i detta enkelspåriga argument uppstår en mängd frågor. Den första följer ur det tredje citatet där de pekar på hur viktigt det är att hitta de områden som är viktiga att skydda. Vad är det som är skyddsvärt? Frågan är lömsk, då det man vill skydda är den ekologiska mångfalden, men den uppkommer genom det sätt som människan brukade marken.

Sophie Yeo (2024) beskriver hur ängar skapades och skapas i Rumänien. Det är ett hårt arbete som involverar många människor. Det innebär att om människorna försvinner så växer ängarna igen. En stor del av den biologiska mångfalden har skapats i Europa just genom det sätt som människorna har brukat jorden och inte genom att den har lämnats.

Verkeån vid Vantalängorna. Då vattnet är lågt ser man hur olika habitat skapas för olika organismer.

Just människans ständiga närvaro och påverkan förbises ofta i debatten om naturskydd. I inläggen Det vilda och det tämjda 1 & 2 funderar jag över detta och nämner Europeiska kommissionens definition av vildmark:

A wilderness is an area governed by natural processes. It is composed of native habitats and species, and large enough for the effective ecological functioning of natural processes. It is
unmodified or only slightly modified and without intrusive or extractive human activity, settlements, infrastructure or visual disturbance. (Guidelines on Wilderness in Natura 2000. s. 10)

Det är alltså ett område som styrs av naturliga processer. Men vad betyder det?

Följer vi länken till riktlinjerna hittar vi en översikt över Natura 2000 i Europa. Det mörkgröna markerar områdena. I Sverige ser vi att det är främst i norr i Skanderna som stora intakta områden finns. Men att betänka då är att det är områden som har bebotts och brukats av samerna.

Natura 2000: The largest network of protected areas in the world (Europeiska kommissionen, 2024)

Det samma gäller inte bara i norra Sverige utan i hela Europa. Om man fortsätter att studera hemsidan så ser vi att skyddet rättfärdigas av den service som den bidrar med till människor, så kallade ekosystemtjänster: ”Natura 2000 provides benefits for nature, for people and for the economy” (Europeiska kommissionen, 2024). För naturen genom att arterna där skyddas, för människor genom att vi kan besöka den för rekreation och ekonomin genom att olika möjligheter att tjäna pengar.

En spricka i boken har skapat livsmöjligheter för olika organismer.

På många sätt tror jag att begrepp som vildmark är en återvändsgränd och hellre ser jag till biologiska begrepp som utdöendeskuld. Det senare pekar just på hur vi människor har förstört habitat där organismer kunde frodas. Men som jag också nämner här så är det människor som har möjliggjort för organismer att kunna frodas just genom hur vi har brukat jorden. Brukandet har dock industrialiserats, vilket har gjort att färre och färre dör av hunger och att missväxt undviks genom bättre metoder.

Industrialiseringen av lantbruket har också minskat möjligheterna för biologisk mångfald. Det har gjort att färre människor behövs i jordbruket, vilket har lett till urbaniseringen.

Problemen med begrepp är att de trevar efter att både vara deskriptiva och normativa. De vill förklara det forskningen visar, liksom den försöker ge metoder för hur något bör vara. Dessa två riskerar att flyta in i varandra.

Det är också därför som jag talar om förvildning i titeln på min blogg, därför det talar för en process, ett skeende. För att koppla det till utdöendeskuld vill jag återknyta till korridorerna, att de olika habitaten behöver sammanlänkande områden där organismerna kan förflytta sig.

I den industrialiserade landsbygden har effektiviteten gjort att habitatrika miljöer blir som öar (se inlägget om Svaneholm för en längre diskussion om bilden nedan) utan naturlig sammanlänkning.

Google Earth

Nu måste jag gå ut med Maggie, då vi ska iväg den här helgen också. Så något sammanfattande avslut på det här inlägget blir det inte. Samtalet fortsätter.

Referenser:

Europeiska kommisionen (2009). Proceedings of the conference on wilderness and large natural habitat areas.

Europeiska kommissionen (2024) Natura 2000: The largest network of protected areas in the world. [Hämtad 240914].

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Yeo, Sophie (2024). Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back. Manchester: HarperNorth, Kindle ed.

De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?

2015 bodde 85 % av svenskarna i tätort i Sverige (SCB, 2015). I Europa beräknas 83,7 % av befolkningen 2050 bo i tätort (Europa kommissionen, 2020). Det är en trend som inleddes med industriella revolutionen. Om vi tittar på en karta över Sverige ser vi hur människor koncentreras i några olika regioner. Stora delar av Sverige är glest befolkade. Att lägga märke till är att ju längre söderut man befinner sig, desto fler och mindre är kommunerna. Det gör också att det finns mer samhällsservice.

(SCB, 2015)

På en annan överblick över Sverige kan vi se hur bebyggelsen är fördelad i procentsatser. Det mörkt gröna är 0–2 % och det mörkt lila är 20–100 %.

(SCB, 2013)

Låt oss titta på en överblick över hela Europa. Där ser vi vilka stora skillnader det är mellan olika delar. De skandinaviska länderna är betydligt mer glesbefolkade, även i södra Sverige. Det land i Europa som är mest bebyggt är Frankrike och det är beräknat att öka i Europa över lag. Däremot, menar Europeiska Kommission (2019), att den kommer att öka i storstadsregionerna, medan den minskar på landsbygden. Italien är den del som beräknas öka mest. (Europa kommissionen, 2019)

Map : Every city and town in Europe with over 1000 inhabitants (Infographics, u.å)

Även om det ser väldigt rött ut i Europa, så vet den som har åkt genom dessa länder att det finns stora delar landsbygd. Bilden illustrerar framför allt skillnaden mellan kontinentala Europa och de skandinaviska länderna.

De regioner som är minst befolkade är de bergiga regionerna. Så vi ser på bilderna var Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna går. Vi ser också att i bergiga regioner som Grekland och Balkan är befolkningen mer koncentrerad i vissa delar. På samma sätt är högplatåer mindre befolkade som till exempel i centrala Spanien, samt centralmassivet i Frankrike.

Detta skapar olika förutsättningar för de olika regionerna. Europeiska Kommissionen arbetar med att se till de olika förutsättningarna när de ser till de miljömål som sätts upp i och med den gröna given. I broschyren The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe (The Volante Project, 2015).

Volante projektet handlar om ett vision om hur EU skulle kunna organisera sig för att hantera de regionala förändringarna som har skett under de senaste 50 åren. Det handlar om att se till tre delar. (Varning för fluffiga formuleringar).

Det första är att se till ”Best land in Europe: Optimal use of land resources”, vilket betyder utnyttja den mark som är bäst ämnad för att producera mat och andra naturliga produkter. Det andra är ”Regional Connected: Living closer to the natural environment”, vilket beskrivs som att ett samhälles behov tillgodoses i en sammanhängande relation mellan människorna och deras tillgångar. Det tredje är ”Local Multifunctional: Self-sufficiency of local communities”. Med det menas att ”[l]and funcitions” finns i små områden som är baserade på ett innovativt förhållande till att leva, arbeta och rekreation. I detta finns det en stor mångfald.

Det intressanta är det sista som bygger på tanken att det är genom att utveckla det lokala utifrån dess förutsättningar kan de blomstra. Det gör de genom att de vet vilka resurser som finns tillgängliga för att skapa en grön ekonomi. Detta påminner mig om det som Terese Bengard, verksamhetschefen för Hela Sverige ska leva, berättade om sopsortering i podden Den sista måltiden.

Hon arbetade som kommunpolitiker i Ragunda kommun i Jämtland. Hela kommunen har en befolkningsmängd på 5127. Det är en stor kommun som är bebyggt till 1,7 % och jordbrukmarken är 1,2 % (Wikipedia, 2024). I denna kommun med en befolkningstäthet på 2,04 inv./km² ska de sopsortera av miljömässiga skäl.

Men, frågar hon sig, hur miljömässigt är det att köra runt med en sopbil varannan vecka för att plocka upp alla dessa sopsorterade sopor? Hela tanken med sopsortering, menar hon, utgår från att alla kommuner i Sverige är tätbefolkade tätorter. Men, som jag har visat med hjälp av kartor från SCB, så är det en ganska liten del av Sverige som är tätbefolkat. Så visst ser det bra ut om en kommun som Ragunda sopsorterar, men egentligen, menar Bengard, är det snarare tvärtom. Jag håller med.

Ett bi samlar in pollen på min solros. De flesta av solrosorna dödades av sniglar.

Det är inte första gången jag tar upp hur Sverige har förändrats under de senaste 200 åren och inte heller hur urbaniseringen påverkar landet. Denna förändring skapar, som Volanteprojektet understryker, olika förutsättningar. Det som vi också ser är hur Europeiska Kommissionen menar att olika regioner i Europa fyller olika syften i visionen att förverkliga den gröna given. Å ena sidan ser vi en vilja att stärka det lokala, å andra sidan ser vi hur en central vision ämnar att förändra det lokala utifrån de centrala föreställningarna. Det finns således, menar jag, en inneboende konflikt mellan Bryssel och det lokala.

Denna konflikt ser vi även i Sverige mellan de tätbefolkade och glesbefolkade regionerna, vilket Terese Bengard beskriver i sin bok Världens mittpunkt: till landsbygdernas försvar (2024). Efter att ha lyssnat på henne i Den sista måltiden ligger den boken definitivt på min läslista.

Än en gång kom jag inte till diskussionen om vildmarken i EU, som jag hintade om igår. Förhoppningsvis kommer det nästa helg. För poängen med att ta upp de olika regionala villkoren och Europeiska kommissionens visioner hör ihop med synen på vad som är vildmark och hur den ska skyddas i EU. Det krävs således lite bakgrund, som jag hoppas ha givit här.

Referenser:

Bengard, Terese (2024). Världens mittpunkt: till landsbygdens försvar. Stockholm: Mondial

Den sista måltiden (2024). Till landsbygdernas försvar (Gäst: Terese Bengard).

Europeiska Kommissionen (2019). Main land-use patterns in the EU within 2015-2030. Publicerad 190307 [Hämtad 240901].

Europeiska Kommissionen (2020). Urbanisation in Europe. Sist uppdaterad 200703 [Hämtad 240901].

Infographics (u.å). Map : Every city and town in Europe with over 1000 inhabitants. [Hämtad 240901]

Ragunda kommun. (2024, juli 19). Wikipedia. Senast ändrad 240719 [Hämtad 240901].

SCB (2013). Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries. Publicerad 131126 [Hämtad 240901].

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. Publicerad 150303 [Hämtad 240901].

The Volante Project (2015). The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe. Publicerad 150430 [Hämtad 240901]

Teknologin gör att vi riskerar de relationer som är viktiga för oss

På majsbladet såg jag en fluga hålla en mindre insekt i munnen. Jag tog snabbt en bild och så vitt jag kan se handlar det om en tolmerus atricapillus, alltså en rovfluga.

Tolmerus atricapillus

Under kastanjen såg jag att en fågel hade planterat ett ekollon. Jag blev sugen på att låta den gro till sig. Med tiden kunde den ta över efter kastanjen. Men när jag var ute med gräsklipparen tog jag bort den. Det var ingen bra idé. Men det jag funderade på var varifrån den hade kommit.

Valnötterna som har planterats i mina odlingslådor kommer från en granne. Fåglar bygger vinterförråd för att sedan glömma bort dem. Men varifrån kom ekollonet? Så i förrgår när jag rastade Maggie såg jag att det stod en ek i Brunnsparken. Där har jag gått varje morgon och varje kväll sedan fem år och ingen gång har jag lagt märke till eken. De stora bokarna har överskuggat den.

Den lilla ekplantan.

En kväll då jag skulle borsta tänderna satt en ekvårtbitare på väggen. Jag fångade den och släppte ut den. De är inte bara beroende av ekar utan lever där olika lövträd växer. Kanske hade Maggie dragit med den in från vår promenad?

Ekvårtbitare

Vi är ständigt omgivna av olika organismer och vi märker dem om vi är uppmärksamma. Förhoppningsvis kan det väcka nyfikenhet och göra att vi vill veta mer. Om rovflugor och ekvårtbitare hade jag ingen aning innan jag såg dem, på samma sätt som majbaggarna som min käraste visade mig i Stenshuvud nationalpark, se inlägg En svart majbagge undervisar mig om ekosystem. Jag kan lika gärna nämna läderlöparen som jag upptäckte i kastanjen på jakt, se När livet under barken visade sig.

Svart majbagge

Ju mer som jag lär mig, desto uppmärksammare blir jag. Nyfikenheten växer. Jag liksom lockas vidare. Ju mer som jag lär mig, desto viktigare blir också min omgivning för den väcker min förundran. Igår kväll låg jag och lyssnade till en kattuggla som håller till i dungen som löper längs med Kristianstadsvägen. Förr hade jag bara hört fågelljud, nu hör jag att det är en kattuggla som lockar.

Läderlöparen

Egentligen hade jag tänkt att skriva om vildmarken i Europa och om lejonen i Afrika som blir alltmer trängda av befolkningsökningen. Det får det bli i morgon. Nu fastnade jag bland mina foton, tagna då jag plötsligt har fått syn på något. Och det är väl det som det handlar om, att vara uppmärksam och nyfiken på vår omgivning. Det är så den blir viktig för oss och därigenom skapar vi en relation till den.

Frågan är vad en riktig relation är och om vi kan ha det till naturen? Jag menar att vi kan det, även om det delvis bygger på en illusion. I inlägget Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig tog jag upp Nicholas Humphreys (1999[1992]) teori om hur medvetandet har utvecklats från att organismen endast förnimmer till att den varseblir saker.

I figuren nedan ser vi tre olika stadier av medvetande: (A) De tidiga organismerna upplevde värme som de sökte sig emot eller flydde. (B) Med tiden utvecklades föreställningar som gjorde att organismer kunde utveckla beteenden som inte bara handlade om reaktioner. De kunde handla medvetet då de visste vad det betydde. (C) är den punkt där människa där återkopplingen sker med de inlärda föreställningarna om hur hon bör bete sig för att handla i situationen. De är här kulturen kan utvecklas, vilket betyder att jag handlar utifrån den sociala inlärning som jag har genomgått under min levnad.

Humphrey 1999:175

Det som sker då vi blir medvetna om det som finns i vår omgivning är att vi kan utarbeta en hypotes om hur det fungerar. Vi kan därför lära oss om vår omgivning så att vi bättre kan anpassa oss till den. Genom kunskapen bildar vi oss uppfattningar om vad som sker. En stor del av den är inlärd utan praktisk kunskap. Vi har fått den genom att den har berättats för oss.

Relationer är en känslomässig bindning till det i vår omgivning. För en ömsesidig relation krävs ett annat medvetande, som till exempel en annan människa eller varför inte en hund. Poängen är dock att den framför allt sker i våra föreställningar och det är genom våra föreställningar som våra liv blir meningsfulla.

Så föreställningarna formar hur vi upplever vår omvärld och den är beroende av det sammanhang som vi lever i. Det är här som kulturens metaforer blir viktiga då det är de som bär vår förståelse. I inlägget Förundran inifrån en älgmage återberättar jag ekologen Daniel Botkins idéhistoriska genomgång av de metaforer som har burit våra föreställningar (se Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century, 1990). I vår tid är det maskinen och detta ser jag som ett problem då det blir ingenjörens föreställning som bär oss. Men maskinen är inte levande. Den är skapad av människan och den saknar medvetande. Den reagerar också utifrån det syfte som ingenjörerna har skapat den för.

I en levande organism uppstår något annat. Vi är en del av den, då också vi är levande och vi kan undersöka vilka vi är utifrån djuren och de andra organismerna. Det lär oss om förutsättningarna för att leva. (Shepard, 1998[1978]). Det levande är det som skapar våra föreställningar.

Det är just genom att det lever som vi kan skaffa oss en betydelsefull relation med det. Vi ser likheterna med den. (Rappaport, 1988[1977]). Vi kan jämföra dess förutsättningar med våra, se dess betydelse i omgivningen som vi delar med den. Den berättar saker för oss som blir vår kunskap. Och i grunden är de förutsättningarna för vårt liv.

Det är lätt att glömma bort det när vi lever i en teknologisk värld, där vi använder datorer för vårt umgänge, för vår kommunikation och tidsfördriv. När jag tittar på Shōgun på kvällarna (rekommenderas) så glömmer jag bort förutsättningarna för mitt liv. Det som sker på teven kan visserligen lära mig saker om umgänge med andra människor och hur det kan tänkas ha varit i 1600-talets Japan. Men jag är också bortkopplad från världen, innesluten i en teknologisk bubbla.

Det är i trädgården eller på hundpromenaderna som jag kan uppleva det som har en grundläggande betydelse för mitt liv. Teknologins förtrollande kraft riskerar vår existens, då den gör oss främmande för världen omkring oss, om det så bara är en ekvårtbitare på väggen en kväll innan jag ska gå och lägga mig.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Humphrey, Nicholas (1999[1992]). A history of the mind: evolution and the birth of consciousness. 1. Copernicus softcover ed. New York: Copernicus, an imprint of Springer-Vlg

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Shepard, Paul (1998[1978]). Thinking animals: animals and the development of human intelligence. Athens, Ga.: University of Georgia Press

Vi har en utrotningsskuld att betala!

En gång satt Afrika och Amerika ihop. Kontinenterna flyttade sig allt längre ifrån varandra. Då de fortfarande var nära varandra lade sköldpaddor sina ägg på ena stranden och simmade tillbaka till andra. Alltmedan de två kontinenterna flyttade sig från varandra, ju längre fick sköldpaddorna simma. De anpassade sig till distansen, men förändrade inte sitt beteende.

Anekdoten berättas av Nicholas Humphrey i A history of the mind: evolution and the birth of consciousness (1999[1992]) för att beskriva utvecklingen av ett medvetande. Jag kom att tänka på den när jag läste en studie i Belgien där de diskuterade torvmossar, utdöendeskuld eller kolonisationskredit (colonization credit) (Cristofoli, Monty & Mahy, 2010).

En gammal ek i Wanås skulpturpark

Utdöendeskuld är den utdragna överlevnad av en art trots att förändringarna i en miljö har gjort att förutsättningarna att överleva är väldigt låga. En ensam ek kan stå kvar i upp emot tusen år och insekterna som är beroende av den eken överlever. Men då eken försvinner har inte organismerna som är beroende av den några alternativ utan kommer också att dö.

Kolonisationskredit är när organismer flyttar sig, då deras tidigare område blir ogynnsamma för dem. Det är normalt, men krediten uppstår då det endast finns ett ytterst begränsat område, som med tiden minskar. Till exempel i Alperna är det vissa arter som rör sig längre och längre upp längs sluttningarna eftersom det är för varmt i dalarna för dem. Det betyder att den botaniska mångfalden ökar, men om temperaturerna fortsätter att öka kommer de att nå en nivå då de inte längre överlever. (Rumpf et al. 2019).

De båda begreppen är en del av begreppet utrotningsskuld (extinction debt), vilket är tanken att människan som art har genom förändringar av landskap och klimat försvårat möjligheterna för många arter att överleva (Hylander & Erhlén, 2013).

En bok som sakta har brutits ned i Wanås skulpturpark

Orden ”skuld” och ”kredit” i begreppen är intressanta då de talar om ett underliggande ekonomiskt tänkande. I gårdagens inlägg Miljöpolitiken fordrar högre kunskap, men också visdom och den föds ur gudsfruktan var det istället religiösa ord som ”apokalyps”, ”Armageddon” och ”gudsfruktan”. Det här visar på hur vi med hjälp av metaforer försöker förklara något annat.

För mig blir denna sammanblandning av religiösa och ekonomiska termer intressanta och talar för mig om att världen är tämligen förvirrad. Vi befinner oss i en värld där vi omdefinierar vår förståelse av den miljö som vi lever i, samtidigt som vi söker efter begrepp att beskriva det med hjälp av den tillgängliga repertoaren. För att uttrycka mig tekniskt finns det inga tydliga kosmologiska axiom eller heliga postulat som kan vägleda oss. Begreppen beskriver jag i inlägget Hemlös i den bästa av alla världar. De kommer från antropologen Roy A. Rappaports (1988[1977]). Med dem menar han det som är den föreställning som formar hur vi betecknar världen och gör den betydelsefull.

En fallen ek i Wanås skulpturpark

Utan ord kan vi bara förnimma världen, men inte beskriva den. Det betyder att orden ger oss distans till det vi upplever, samtidigt som de formar hur vi upplever den. Orden är viktiga och om en skog beskrivs med orden ”skönhet” eller ”bonitet” visar hur vi upplever den. Människan är genom sitt språk därför den enda arten som kan skapa distans till den värld som hon lever i. Det är ur det mentala avståndet som hon kan förändra hur hon beter sig. Men det är också därigenom som upplevelsen av att vara främmande i världen kan uppstå. Axiomet eller postulatet förmår inte att beskriva hur hon upplever sin miljö.

Språket är en relativt ung förmåga. Antropologer beräknar att det skedde en förändring för cirka 40000 år sedan. De utgår från gravar som har hittats som talar om föreställningar kring döden. (Se till exempel Dunbar, 2023 hur religioner har utvecklats och förändrat vår föreställningsvärld).

Språket gör oss medvetna (Damasio, 2012). Därigenom kan vi förmedla våra upplevelser till andra och jämföra dem med andras, vilket skapar en gemensam föreställningsvärld. För att upprepa Rappaports begrepp så lär det oss att se skillnader (det som har betydelse) och likheter (det som gör det betydelsefullt). (Se Vågar vi tro på en högre mening i vår tid? Vi kanske måste.) Kulturen lär oss på vilket sätt vi ser skillnader mellan de olika tingen i vår miljö och vilka som liknar varandra och inte.

Här påverkar teknologin. För att ge ett tydligt teknologiskt exempel så har de utifrån DNA heter det ”tornseglare” och inte längre ”tornsvala”. Svalor och seglare har utvecklat liknande attribut genom att de har delat habitat, men seglarna är närmre släkt med kolibrir än med svalorna. De får därför en ny beteckning som är besläktad med den äldre för att visa på samhörigheten med tidigare benämning, samtidigt som avslutet visar på likheter med andra arter.

Maggie vilar i solen.

Min tanke innan jag försvann in i begreppens och kulturens värld utgick från ett citat från artikeln ”Historical landscape structure affects plant species richness in wet heathlands with complex landscape dynamics” (Cristofoli, Monty & Mahy, 2010). I sin undersökning visar de på svårigheterna att se hur förändringarna i torvlandskapet har förändrats och framför allt hur det har påverkat artsammansättningen. Men förändringarna över tid är svåra att bedöma, vilket gör att de inte kan bedöma om det finns en utdöendeskuld eller inte i de undersökta områdena.

An underlying effect of fragmentation is the delay with which some populations may suffer local extinction following the onset of the fragmentation process. This temporal distance between frag- mentation (cause) and extinction (effect) may lead to an erroneous evaluation of species sensitivity to habitat fragmentation (Cristofoli, Monty & Mahy, 2010:97)

Så trots att de har långa listor på enskilda arter och deras sammansättningen, att de har utgått från kartor från olika perioder över 250 år, så står de där med en massa data utan riktigt kunna bevisa vad som sker. Vad de däremot kommer fram till är att fragmenteringen och kolonialiseringen av av arter har skapat en obalans emellan de olika arterna. Det, påstår de, kommer ta tid att nå den igen.

Konturerna av en nedbruten björk som nu ger näring till floran.

Om historien med sköldpaddan stämmer eller inte vet jag inte. Men den berättar om skillnaden mellan människan och sköldpaddan. Förvisso anpassar den sig till omständigheterna genom att den numera simmar över Atlanten istället för en bäck, men den har fortfarande samma oförargliga beteende som den en gång hade för miljontals år sedan. Människan har en vidunderlig förmåga att anpassa sig till förändringar i miljön. Språket är en del av den genom att den medger möjligheten att kommunicera och jämföra upplevelser. Därmed kan hon också manipulera den till sin fördel på ett sätt som inte är möjligt för andra arter.

I detta har hon upptäckt sin förbindelse med den omgivande miljön och förstått sin skuld som hon har till skapelsen. När påbörjas avbetalningsplanen?

Referenser:

Cristofoli, Sara; Monty, Arnaud; Mahy, Grégory. (2010). Historical landscape structure affects plant species richness in wet heathlands with complex landscape dynamics. Landscape and Urban Planning. Vol. 98:2, ss. 92-98. https://doi.org/10.1016/j.landurbplan.2010.07.014

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage 

Dunbar, R. I. M. (2023). Om religionernas uppkomst. Stockholm: Fri tanke

Humphrey, Nicholas (1999[1992]). A history of the mind: evolution and the birth of consciousness. 1. Copernicus softcover ed. New York: Copernicus, an imprint of Springer-Vlg

Hylander, Kristoffer; Ehrlén, Johan (2013). The mechanisms causing extinction debts. Trends in Ecology & Evolution. Vol. 28:6, ss. 341–346. https://doi.org/10.1016/j.tree.2013.01.010

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Rumpf, S.B., Hülber, K., Wessely, J. et al. Extinction debts and colonization credits of non-forest plants in the European Alps. Nat Commun 10, 4293 (2019). https://doi.org/10.1038/s41467-019-12343-x

Vägleds miljöpolitiken av gudsfruktan?

Skogsrenen minskar i Brittiska Colombia. De lever i de södra delarna och är beroende av äldre skog där lavar växer på träden. De gör att de överlever senvintern. Men är det tillgången på lavar som är skälet till att de minskar? Snarare verkar det vara på grund av pumorna som kommer allt längre in i skogarna. Det i sin tur kan bero på att pumorna följer svartsvanshjortar. Hjortarna föredrar gläntorna och kanten av skogarna. Dessa utökas på grund av att skog avverkas vilket gör att de äldre skogarna blir mindre, men också uppdelade i mindre områden. (Kinley & Apps, 2001).

Låt oss beskriva det tekniskt först. Ett system består av en mängd olika noder som är sammankopplade. Emellan dem finns det återkopplingsloopar. Förändras förutsättningarna i en återkopplingsloop kommer det att påverka andra delar av systemet. Enkelt uttryckt: handlingar får konsekvenser.

Som vi märker i det lokala exemplet från Brittiska Colombia påverkas skogsrenen indirekt av skogsindustrin men direkt på grund av att pumor kommer in i området. Det beror på att skogsavverkningar har gjort att kantzoner har ökat. Eftersom svartsvanshjortarna föredrar gläntor fungerar den djupa skogen som en buffert, så att pumorna inte når skogsrenarna. Men när hjortarna kan utöka sitt område genom skogsavverkning, följer pumorna efter och de i sin tur dödar skogsrenarna som inte är lika skygga som hjortarna.

Marsfjällens naturreservat

Ekosystem är komplexa. Förändringar i systemet kan påverka vissa arter positivt. Svartsvanshjorten och puman får genom skogsavverkningar och hyggen större områden att röra sig i, medan skogsrenen trängs i allt mindre. Det är ett lokalt exempel. Andra exempel påverkar på en global nivå och sällan kan man peka på en enda faktor utan det är en ansamling av faktorer som får de globala effekterna.

Komplexiteten gör att de enskilda delarnas påverkan kan ifrågasättas. Dessutom kan påverkan vara positiva i ett perspektiv, medan det är negativt ur en annan. Exemplet med äldre skog kontra ung skog är intressant då den unga skogen fångar upp koldioxid, medan den äldre inte gör det i lika stor utsträckning. I den äldre skogen finns vissa arter som inte finns i den yngre skogen, som till exempel de lavar som skogsrenen är beroende av i slutet av vintern.

Den förenklade slutsatsen i min framställning är framför allt hämtad ur boken Corridor Ecology: Linking Landscapes for Biodiversity Conservation and Climate Adaptation (Hilty et al., 2019). Kinley och Apps artikel ”Mortality Patterns in a Subpopulation of Endangered Mountain Caribou” (2001) lyfter snarare faktorer som påverkar skogsrenens överlevnadsmöjligheter. Skälet till att jag nämner det är att komplexiteten i ekosystemen gör att man snarare talar om faktorer som kan påverka, snarare än att peka på en tydlig orsakskedja. Korrelation och kausalitet är inte det samma.

Marsfjällens naturreservat

Här i inläggets nästa del vill jag koppla samman resonemanget med Anders Gustafssons ledaren i ATL ”Apokalypsen som ställdes in” (2024) och det filosofiska verket Das Prinzip Verantwortung : Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (Jonas, 1995 [1979]), Ansvarets princip: Försök till en etik för den teknologiska civilisationen.

Vi inleder med Hans Jonas som pekar på att då människorna var få kunde de förstöra förutsättningarna för sin överlevnad lokalt, men det påverkade inte människan globalt. Idag är det inte så. Den teknologiska civilisationen omspänner hela jorden och de samlade handlingar påverkar även dem som är minst del av den. Eftersom effekterna av handlingarna, menar Jonas, kan få globala destruktiva konsekvenser krävs ett nytt tänkande och det tänkandet behöver grunda sig i en försiktighetsprincip som vägleds av fruktan.

Kärnkraftsförvaringen är det tydligaste exemplet där vår konsekvenserna av vår civilisations energibehov skapar avfall som påverkar civilisationer om 10000 år. Vi är oförmögna att tänka i de tidsrymderna eftersom vår föreställningsförmåga endast är kopplad till den kultur som vi lever i dag. Vi kan även vända på perspektivet och blicka bakåt. För 10000 år sedan inleddes den yngre stenåldern och jordbruket började sakta bli en del av människans tillvaro. De kunde inte föreställa sig de konsekvenser som överskottet från odlandet en dag skulle få.

Detta fordrar, skriver Jonas, en ny typ av ledare, då de måste se till ett vidare tidsperspektiv och effekterna av deras beslut kommer de inte heller att se. Läs Isaac Asimovs Stiftelsetriologin (2019) för att få ett fiktivt perspektiv på vad det kan innebära.

Jonas tänkande fick en enorm kraft, framför allt i tysk miljödebatt. Många intressegrupper som Greenpeace och andra har använt sig av skrämseln och det har fått resultat. Försurningen från industrin som dödade skogar har minskat genom miljöopinionen. Miljölagar skapas för att betvinga industrin att minska utsläppen. Det finns en större förståelse för att vi lever i en global värld och att våra handlingar får konsekvenser.

Frågan är dock vilka konsekvenser handlingarna kan få och vilka är önskvärda? Frågan måste diskuteras. FN:s Globala mål för utveckling är ett försök till att skapa överblick i denna sammansatta fråga.

För Jonas handlade dock inte om fruktan som i att vi inte ska våga göra något alls. Det handlade om att vara medveten om att de beslut som fattas kommer att få konsekvenser och att fruktan skulle göra beslutsfattarna försiktigare. Det hela grundar sig trots allt i att vi inte kan veta.

Vad Jonas framför allt pekar på är att vi också måste gå mot ett samhälle som måste fordra en högre kunskap hos beslutsfattarna.

Marsfjällens naturreservat

Vi för ihop komplexiteten med Hans Jonas idéer om fruktans etik som vägledare för politiken och låter det illustreras med ATL:s ledarskribent Anders Gustafssons artikel ”Apokalypsen som ställdes in” (2024).

I den pekar han på nyhetsflödets alarm, där ord som ”ekologiskt Armageddon” (Silverberg, 2017) förekommer. Armageddon är det slutgiltiga slaget mellan gott och ont. Apokalyps syftar också på en undergång. Orden förekom efter forskare talade om ”den stora insektsdöden” och undergången påstods vara nära.

Allmänheten lyssnade på larmet. Inte undra på det, insekter spelar nyckelroller i våra ekosystem och bidrar starkt till olika ekosystemtjänster och utgör föda för andra djur. (Gustafsson, 2024)

Men, fortsätter han, det finns annan forskning som talar för att visserligen minskar vissa insekter i mängd, medan andra faktiskt ökar. Ny forskning, skriver han, visar att i Sverige finns det mycket som tyder på en stor ökning. Det är dessutom resultatet av forskning som trodde att deras forskning skulle bekräfta det som tidigare forskning hade kommit fram till; men de kom fram till motsatsen.

– Resultatet är ganska tydligt. Vi kan inte se någon minskning överlag. På en plats – Alnarp i Skåne – har insekterna till och med ökat, säger Mattias Jonsson, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala, som har lett studien. (Johansson, 2024).

Exemplet pekar på komplexiteten i och mellan olika ekosystem och framför allt hur forskning ständigt pågår. Journalistiken sprider dels forskningen, men den som lyfts fram ska fylla syftet att locks läsare, vilket gör att negativa resultat lyfts fram och med alarmistiska rubriker.

Lingonris och ljung växer upp ur den nedbrutna björkstammen.

I detta finns det dock ett problem och det handlar om den högre kunskapen. Den kunskap som krävs för att förstå komplexiteten blir alltmer specialiserade, oöverblickbar och därmed svårare att ta till sig. Den kräver utbildning och att vara insatt i det kräver lång inlärning. Våra politiker väljs inte för deras kunskap utan för hur väl de tilltalar oss. Förvisso har de tjänstemän som ger dem kunskap, men för att kunna ta till sig den krävs förmågan och tiden att ta till sig den.

Det är här populismen blir den stora fienden, eftersom folkets röst kräver förenklingar. Dessa kan yttra sig i ord som att ”katastrofen är nära” och skriver Gustafsson (2024) ”[a]larmistisk nyhetsrapportering kan väcka stort engagemang”. Men, varnar han, ”när den utlovade apokalypsen skjuts på obestämd framtid lär folk till slut sluta att lyssna på larmen”. Många slutar att bry sig.

Avslutningsorden i detta långa inlägg, som hade kunnat fortsätta, är att vår kunskap växer. Vi lär oss mer och mer om vår omvärld och att vi upptäcker komplexiteten. Kunskapen om att vi som kollektiv påverkar blir större, men vi vet inte vilka konsekvenser som det får. Att se till enskildheter är nödvändigt, men det gör också att vi förlorar blicken för helheten. Vårt samhälle kräver högre kunskap, vilket banar vägen för experterna. Men experterna är dåliga samhällsledare. De kommunistiska samhällena illustrerar väl vad som sker när ingenjörstänkandet ges företräde.

Så jag vill vända på det och säga att vårt samhälle kräver visare ledare. För i det komplexa finns det inga enskilda och enkla svar. Därför tror jag på Jonas ord om att fruktan är en god vägledare.

Ord som ”apokalyps” och ”armageddon” har använts i debatten. Det är kristna uttryck. Så låt oss påminna oss om ett annat kristet uttryck som kan vägleda och det är det numera föraktade uttrycket ”gudsfruktan”. Enligt de kristna är Gud allsmäktig och det ska vi frukta och det samtidigt som vi också måste våga tro på Guds kärlek. Det är utifrån dessa två motsatsord som vi måste handla. Det är också ur det som visdomen härstammar.

Referenser:

Asimov, Isaac (2019). Stiftelsetrilogin. Första utgåvan Stockholm: Natur & Kultur

Gustafsson, Anders (2024). ”Apokalypsen som ställdes in”. ATL. Publicerades 240823 [hämtad 240824].

Hilty, Jodi A.; Keeley, Annika T.H.; Lidicker Jr, William Z.; Merenlender, Adina M. (2019). Corridor Ecology, Second Edition: Linking Landscapes for Biodiversity Conservation and Climate Adaptation. Washington DC: Island Press

Johansson, Roland (2024). ”Ingen insektsapokalyps i Sverige”. GP. Publicerad 240813 [hämtad 240824]

Jonas, Hans (1995 [1979]). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. [Frankfurt (Main)]: Suhrkamp

Kinley, Trevor A.; Apps, Clayton D. (2001). Mortality Patterns in a Subpopulation of Endangered Mountain Caribou. Wildlife Society Bulletin, 29:1, ss. 158–164.

Silverberg, Josefin (2017). Extrem minskning av insekter – ”alarmerande upptäckt”. Aftonbladet. Publicerad 171021 [hämtad 240824]

Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt

Föräldrarna klagade och ville få giftermålet hävt. Det var på 1620-talet och deras dotter hade gift sig med Bengt, en rik änkeman. Problemet var att deras dotter fick göra manssysslorna i hans hushåll, medan han höll sig till kvinnosysslorna, som att mjölka korna. Det skulle enligt dåtidens kultur en man inte syssla med. Det var att degradera sig. Domkyrkokapitlet höll med föräldrarna om det olämpliga och tillät dem att skiljas. (Sandén, 2015).

Att det var kvinnorna som skötte mjölkningen var en uppdelning som fortsatte i Sverige fram tills den stora urbaniseringen på 1920-talet. Tidigare hette det ”deja” och sedan ”mejerska”, men under industrialiseringen och centraliseringen av mjölkbranschen försvann de kvinnliga beteckningarna och den manliga yrkestiteln ”mejerist” tog över. (Sommestad, 1992).

Detta tänkande skiljde sig från USA där de svenska emigranterna inte mötte denna yrkesuppdelning. Där höll männen i mjölkningen, men där så var också mejeribranschen tidigt en del av industrialiseringen. (Sommestad, 1992).

Industrialiseringen förändrar synen på djuren. Under 1920- och 1930-talet pågår en enorm förändring av jordbruket i Sverige. Man rationaliserar och centraliserar. I en uppsats Vad är ett mejeri i Skaraborg 1939–1943? (Redemo, 2017) visar jag att under sju år, från 1938 till 1945, försvann 12 mejerier i Skaraborg i moderniseringens namn.

Per Kirkeby skulpturen i Wanås.

Det var en ny tid och man ville bort från det förlegade och bakvända. I mina anteckningar citerar jag en riksdagsmän och konsulenter som yttrade sig på Skaraborgs läns Mejeriförbund Förening: Riksdagsman A.S. Fält uttrycker följande: ”När jag övergick från industrin till jordbruket, hade jag lärt mig organisationens betydelse. Jag kunde icke fatta efterblivenheten bland jordbrukarna i fråga om tillvaratagandet av deras intressen.” Riksdagsman J. Onsjö säger följande: ”Om jordbrukarna skola kunna hävda sin ställning, så måste de begagna sig av den moderna tidens medel. /…/ [D]et som nu sker i jordbrukets historia, det liknar det som skedde, då byalagen sprängdes och skiftesreformen genomfördes. Den reformen var av grundläggande betydelse för hela vårt ekonomiska liv.”Angående organisering påpekar konsulent Bohman: ”Detta är den enda kontentan, som jordbrukare, vilken är med sin tid, kan komma till idag.”

Per Kirkeby, ”skulpturen” i Wanås.

I Lena Sommestads avhandling Från mejerska till mejerist (1992) talar hon om en maskuliniseringsprocess som pågår i det svenska samhället där män tar över flera av de kvinnliga yrkena. Det jag fokuserar på är hur naturen glöms bort och tekniken tar över. Så till exempel beskrivs restaureringen av Vedums Andelsmejeri i Skara-Postens artikel ”Vedums andelsmejeri är nu hypermodernt”(1940) med fraser som: ”Exteriören gör ett funktionalistiskt och rationellt intryck.”I texten skriver journalisten: ”Man kan emellertid genast konstatera att allt är ultramodernt, flott och stiligt, och det är rostfritt i största möjliga utsträckning.”

Vad vi ser är hur Sverige ”rationaliseras” och ”effektiviseras” för att tåla moderniseringen. I ett annat inlägg har jag tagit upp hur det sker liknande saker i skogen, se Ta bort de gamla flottlederna. Idag tar vi det för givet. Det är ett normalt sätt att tänka för oss.

Per Kirkeby, ”skulpturen” i Wanås.

Det är här jag vill återvända till vad jag skrev om i lördags Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig. Läs gärna den texten först för att förstå det fortsatta resonemanget.

Kort är dock att kulturen formar hur vi upplever världen. När vi föds har vi en kognitiv disposition så att vi ska kunna anpassa oss till livsbetingelserna som vi kommer att möta. Då alla miljöer är annorlunda finns formas vi efter den miljö som vi växer upp i, vilket gör att den blir helt naturlig för oss. Vi bildar ”kartor” för hur världen fungerar som sedan vägleder oss (se Damasio, 2012 & Clark, 2016). Det är också därför som domkyrkokapitlet går med på skilsmässan på 1620-talet utifrån föreställningen (kartan) att en man som vill mjölka kor är inte sund.

Vad vi ser i föreställningen att kvinnor sköter korna och männen fälten är att man tänker och formar sin värld utifrån naturen. Människorna kategoriserar naturen utifrån kulturella beteckningar och på så sätt blir den betydelsefull (Rapport, 1988), se Vågar vi tro på en högre mening? Vi kanske måste för en tydlig förklaring av begreppen. Detta är inte bara typiskt för 1600-talets Sverige utan för människans tillvaro tills brottet som skedde med upplysningen, industrialiseringen och sedan ökade med urbaniseringen.

Jan Svenungsson den åttonde skorstenen i Wanås.

Genom att vi blir allt mer främmande för naturen, så försvinner också de värden som förknippades med naturen. De heliga lundarna blev ekar till skeppsbygge, älvarna som gav fisk formades till flottleder och i trädgården planterar vi främmande arter för deras skönhet utan att se dem som en del i ett ekosystem. Ekologen Paul Shepard menar till och med att det påverkar vår intelligens negativt i boken Thinking animals: animals and the development of human intelligence (1998[1978]).

Om vi ser till hur vår kognition anpassar sig till den faktiska miljö och kultur som vi lever i menar jag att han har en poäng. Den teknologiska miljön är formade efter människans behov och anpassad efter hennes förmåga. Den kan vara komplicerad, men den är inte komplex. Den kräver inte ett möte med det ”andra”, det som inte är oss.

Det vilda väcker våra instinkter och kräver en förmåga att anpassa oss efter det okontrollerbara. Det handlar inte om strömtillgång eller om det finns trådlöst. Vi måste kommunicera med en natur som inte förtydligar och tillrättalägger utan som kräver vår uppmärksamhet och förmåga till slutledning. Men vi vet inte om slutledningen är rätt, då det inte är något program som startar eller en buss som kommer i tid. Vi fortsätter vår vandring i det vilda med vetskapen att det fungerade för stunden och vi får se om vår erfarenhet kan bli till en lärdom.

Så för att sammanfatta och avsluta så ser vi hur Sverige har moderniserats och är urbaniserat. Föreställningar om att vissa yrken endast skulle utföras av ett visst kön har övergivits. Att slika föreställningar har försvunnit är inte negativt, men de talar också om en förlust och det är att vi inte längre ser naturen som en symboler som berättar för oss om vårt samhälle. Våra föreställningar kommer från maskinen och teknologin och det gör att vi tappar kontakten med naturen.

Ännu har vi rötter i det förgångna. Min mormors farmor var mejerska. Men hur många minns hur nära landsbygden är i svensk historia? Vad sker när vi blir alltmer främmande för naturen och det som inte kan kontrolleras? Vi kanske helt enkelt blir dummare och förlorar den visdom som endast kan vinnas genom att leva i det komplexa, där livserfarenheter görs, vilka är smärtsamma, men som man också kommer över, då överlevnaden kräver det.

Idag vet vi allt mer hur saker fungerar, men allt mindre vad som är betydelsefullt. Genom att överlämna oss till teknologin, samtidigt som vi förlorar naturen, riskerar våra själar. Det är jag övertygad om.

Referenser:

Clark, Andy (2016). Surfing uncertainty: prediction, action, and the embodied mind. Oxford: Oxford University Press

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage 

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Sandén, Annika (2015). Missdådare: brott och människoöden i Sverige omkring 1600. 2. uppl. Stockholm: Atlantis

Shepard, Paul (1998[1978]). Thinking animals: animals and the development of human intelligence. Athens, Ga.: University of Georgia Press

Sommestad, L. (1992). Från mejerska till mejerist. Lund: Arkiv förlag.