Samhälle – Sida 9 – Förvilda Sverige

Vilka är det som riskerar mest i en samhällsomställning?

I inlägget Är SVT:dokumentären ”Klimatdemokraterna” en del av klasshatet ifrågasätter jag att Sverigedemokraterna har fått stämpeln som fulpopulister som bara driver en agenda mot klimatdebatten för att få mer makt. Skälet är att det finns all anledning att ta deras kritik på allvar, då den innehåller en klassanalys.

I inlägget tog jag upp David Brooks analys av den nya eliten som började framträda i slutet av 1990-talet, Bobos in paradise: the new upper class and how they got there (2000). För dem, skriver Brooks, är miljötänket en del av den statusmarkör som visar att man är en del av den nya eliten, de som menar sig veta vad som är viktigt och som styr de hörda samhällsidéerna.

Vad som också är viktigt att understryka är att deras livsstil grundad på var de bor och generella ekonomiska situation gör att det inte kostar särskilt mycket att vara bekymrad över klimatet. Tobias Hübinette hänvisar till en artikel i DN som visar att det är högutbildade majoritetssvenskar som tjänar mest som släpper ut mest, medan de fattigaste släpper ut minst. Som region, skriver han är det dock de på landsbygden som släpper ut mest:

På regionnivå släpper norrlänningarna och invånarna i Bergslagen och Mellansverige ut mycket koldioxid per person och år p g a de stora geografiska avstånden – d v s det handlar om att nästan alla som bor där kör bil regelbundet.
(Hübinette, 2024)

De kör bil regelbundet därför att de ofta är tvungna, därför att landets infrastruktur bygger på att de som bor utanför storstadsregionerna har bil.

Vad Hübinette pekar på i sitt inlägg är att de som har minst att förlora på en samhällelig klimatomställning är de som släpper ut mest. Likväl är det den klassen som propsar mest på en förändring. Det är inte bara så i Sverige utan i hela världen. Miljöfilosofen Erle C. Ellis påpekar denna skillnad i artikeln Sharing the land between nature and people (2019).

Vi har ett plommonträd i trädgården. Det ger varje år en hel del plommon, men de flesta har ägg från plommonstekeln. Det brukar bli några burkar plommonmarmelad varje år. Igår när jag kom ut upptäckte jag att en fågel hade börjat demolera delar för att söka föda. Jag utgår från att det är en hackspett.

I gårdagens inlägg Granbarkborren visar brist på motståndskraft berättade jag om AB Karl Hedins som stämde staten för att inrättande av naturreservatet Hälleskogsbrännan har enligt företaget medfört en ökad spridning av granbarkborren till företagets skog. Nu tillhör inte AB Karl Hedin de svaga i samhället, men företaget är beroende av skogen för träprodukter och skogarna där de växer blir alltmer angripna av barkborrar.

Plommontickorna sprider sina sporer in i stammen och orsakar vitröta. (Nordin, 2000).

Det är här vi återknyter till det som jag skrev i det långa och osammanhängande inlägget igår. Ett av dessa då jag ville säga alldeles för mycket (möjligen kommer även detta att urarta i det samma). I det utgick jag från ett systemteoretiskt perspektiv och införde begreppet ekologiskt minne.

Det systemteoretiska perspektivet understryker hur saker och ting hör ihop. Det ekologiska minnet (Schweiger et al. 2019) visar på ett ekologiskt system som har förändrats, men där det finns delar kvar från tidigare fungerande system. Delarna som finns kvar i ett söndrat ekosystem riskerar att helt försvinna om man inte gör insatser som skyddar dem.

I det finns dock risken att det skapar en ö varifrån organismerna inte kan sprida sig, vilket kallas för en utdöendeskuld, se Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocens pris. Det i sin tur betyder att det måste finnas ett utbyte med omkringliggande omgivning för att undvika öar, men också för att förhindra att genpoolen hos de existerande organismerna inte blir för ensidig, se också Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.

Pilarna går både ut från och in det naturliga ekosystemet. (Marten, 2001:67).

Det betyder att både önskade och oönskade organismer sprider sig, vilket exemplet med granbarkborren visar. Så vad vi behöver är ett system där riskerna minimeras för dem som är mest beroende av det lokala ekosystemets utformning. Det handlar således inte om att uttrycka statusmarkörer utan att se till det som är praktiskt möjligt att utföra.

Det måste involvera skogsägare och lantbrukare. Det är alltså deras medverkan som den ekologiska rörelserna är beroende av för att kunna förändra naturen till att bli ekologiskt hållbarare, inte av dem som ljuder mest, men som riskerar minst.

I Sverige är ägandet är skyddat men reglerat i Sverige och dessutom är skogen till stor del privatägd i Sverige, vilket betyder att utan sam- och medverkan, ingen förändring.

Enligt en figur i artikeln Så mycket ökar virkesförrådet i EU (Aronsson, 2024) i *ATL* är privatägandet bland det högsta i Europa, lägg därtill att Sverige har den största skogsarealen i EU. Sverige är på femte plats.

Det här visar på vikten av det fortsatta samtalet mellan skogsägarna och hur skyddet av det ekologiska minnet bör bedrivas. Det kan inte vara så att skogsägare uppmanas av skogskonsulter till att ”undvika inlåsningseffekter” som att finna höga naturvärden för att de har varit passiva ägare.

I äldre skogar med passiva ägare går det nästa alltid att hitta höga naturvärden. Därför rekommenderar vi skogsägarna att vara aktiva för att undvika en inlåsningseffekt, säger han.
Ännu ingen prispåverkan av EU:s skogspolitik (Aronsson, 2024b)

Här ser vi hur urgröpt innandömet är på den här delen av plommonträdet. Kärnveden är borta och kvar är tomrum och i botten mulm, alltså det material som består av död ved, insekter och andra organismer. Se inlägg Den andre i varje månad 2/4 och tankar kring bark.

Så vad vill jag egentligen ha sagt i det här vindlande inlägget? Jo, att det finns en samhällselit som är otroligt högljudd och alarmistisk, som delvis baserar det på statusmarkörer, men vars inkomster inte är beroende av naturen och således inte riskerar särskilt mycket i samhällsomställningen. De bor där majoriteten bor och tjänar således på det allmänna, till skillnad från de som bor långt från de stora skatteunderlagen, men som ändå har minst lika stora utgifter.

Här bor Sveriges befolkning (SCB, 2017).

Däremot finns det andra grupper i samhället, som riskerar väldigt mycket både ekonomiskt och i livsstil i och med samhällsomställningen. De är alltifrån välbärgade skogsägare till mindre skogsägare som riskerar ekonomiska förluster och som därför aktivt motverkar ”inlåsningseffekter” för att de inte ska bli sittande med ”Svarte Petter” (Aronsson, 2024b), vilket kan leda till en utradering av det ekologiska minnet.

Men det är också till exempel undersköterskor som bor billigt, men tjänar lite och som har dyra utgifter på grund av att de måste färdas långt till arbete och inköp. Deras arbete är nödvändigt för att ta hand om sjuka och åldrande människor som bor långt ifrån metropolen, till skillnad från det arbete som en en alarmistisk ledarskribent på en av Sveriges största dagstidningar utför.

Människor som bortser från de ”beklagansvärda” (min översättning av Hillary Clintons uttryck ”deplorables”), borde göra sig en fundering kring hur ett demokratiskt och liberalt samhälle ska fungera när de alltmer föraktar dem som inte klickar i deras statusmarkörer.

Referenser:

Aronsson, Ulf (2024a). Så mycket ökar virkesförrådet i EU. ATL. Publicerad 240124, uppdaterad 240125 (hämtad 240225).

Aronsson, Ulf (2024b). Ännu ingen prispåverkan av EU:s skogspolitik. ATL. Publicerad 240205 (hämtad 240225).

Brooks, David (2000). Bobos in paradise: the new upper class and how they got there. New York: Simon & Schuster

Ellis, Erle C. (2019). Sharing the land between nature and people. Science. Vol. 364:6447, ss. 1226–1228.

Hübinette, Tobias (2024). Högutbildade majoritetssvenskar som tjänar mycket pengar släpper ut mest koldioxid per person och år medan fattiga. lågutbildade invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund släpper ut minst koldioxid per person och år. Tobias Hübinette. Publicerad 240215 (hämtad 240225).

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Nordin, Ingegerd (2000). Frukträdens sjukdomar: Handbok för klonarkivsvärdar. Nordiska genbanken. Alnarp: SLU.

Schweiger, Andreas H.; Boulangeat, Isabelle; Conradi, Timo; Davis, Matt; Svenning, Jens-Christian (2018). The importance of ecological memory for trophic rewilding as an ecosystem restoration approach. Biological reviews. Vol 94:1, ss. 1–15. https://doi.org/10.1111/brv.12432

SCB (2017). Här bor Sveriges befolkning. Publicerad 170306 (Hämtad 240225).

SVT (2023). Klimatdemokraterna.

Är SVT:dokumentären ”Klimatdemokraterna” en del av klasshatet?

Jessica Stegerud för SD följs av ett filmteam när hon reser runt i Sverige. Klimatdemokraterna är en kort dokumentär och på många sätt är den ganska dålig. Det är tendentiös klippning, som stormarna som får avsluta den. Inte heller får jag får ingen bild av Stegerud. Snarare kommer dokumentären med fler antydningar än jag hänger med i.

Jag ser Martin Kinnunen sitta tyst på ett möte, trots att det är han som har drivit många av frågorna kring miljö och klimat. Undrar hur Stegerud kom förbi honom så lätt?

Samtidigt har jag inte kunnat släppa den. Poängen med dokumentären är att SD försöker göra med klimatet vad de gjorde med invandringen. Det ska vara en språngbräda till makten. Den tycks mena att det är ren populism och än en gång försöker de lura de ovetande. Men är det ”populism” i ordets fula betydelse?

Några saker får mig att tro att det inte är det. Och om inte annat visar SD på att de ser något som många i eliten tycks bortse ifrån. Som till exempel att ägaren till fjällanläggningen i dokumentären säger: Vi är vana att leva i konstant lågkonjunktur.

En annan sak som Jessica Stegerud säger fick mig också att reagera. Europa släpper ut 1/8 av växthusgaser och då kan inte Europa och framför allt inte Sverige bära en så stod del av bördan.

Matematiken har aldrig varit min starka sida, så därför illustrerar jag det med en översikt från Europaparlamentet. 2015 var EU:länderna tillsammans de tredje största utsläpparna. Störst av dem var Tyskland.

Utsläpp av växthusgaser per land och sektor (nyhetsgrafik)

Här är inte poängen att ge mig in i en sifferdiskussion eller att glömma att EU har exporterat delar av sina utsläpp till andra delar av världen. Nej, här vill jag ta upp ett kulturellt fenomen och koppla det till historiska förändringar.

För att göra detta vill jag utgå från en bild från Gerald G. Martens bok Human ecology: basic consepts for sustainable development (2001). Bilden handlar om det som jag tror många glömmer bort i klimatdebatten och det är det humanekologiska perspektivet.

Ett samhälle består av två system, ett socialt och ett ekosystem. De är sammankopplade, men bör inte likställas. Det sociala systemet innehåller, enligt Marten: kunskap, teknologi, människorna, den sociala organisationen och värden. Det systemet påverkar ekosystem genom de mänskliga aktiviterna som tar ekosystemtjänster därifrån.

Ett samhälle måste se till det sociala och med det menar jag att hela samhället måste inbegripas i den sociala tillhörigheten.

I varje samhälle finns dock risken att en elit tar över och att de börjar sätta dagordningen utifrån sina värderingar som de rättfärdigar utifrån sina föreställningar.

Det var detta som började begrundade efter att ha sett dokumentären och kunde sammankoppla den med figuren ovan. Låt mig förklara tydligare vad jag menar med att knyta ihop detta med en annan bok som jag läser för tillfället. Boken heter Bobos in paradise: the new upper class and how they got there (Brooks, 2000).

Bobo är sammankopplingen med de två inledande stavelserna i den bohemiska borgerlighet som journalisten David Brooks menar har uppkommit i slutet av 1990-talet och som genomsyrar och skapar de värderingar som numera råder.

Det är en klass som är arvtagare till 60- och 70-talets samhällskritiker som sedan har blivit en del av den kulturellt styrande klassen. Han utgår från USA, där han ser en ny klass dominera vilka värden alltmer styr samhället. De kommer ur en klass som inte vill vara materialistisk, som vill se till andra värden och som vill förändra världen till det bättre. Om man tjänar pengar på det är det bra, men framför allt handlar det om att förverkliga sig själv och göra världen till en bättre plats.

I detta, skriver han, har bobo:klassen skapat sociala koder som separerar människor i de som är de goda och de som är de dåliga. Jag blev själv full i skratt när jag tog en paus i bokläsandet och i stället läste Björn Werners artikel ”Jag flyger till Mauritius utan skam”. Där beskriver han den kritik som han fick utstå av flera hundra personer för att han valde att flyga till Mauritius. Vissa sade upp bekantskapen med honom. Då jag samtidigt läste Bobos in paradise lade jag extra märke till orden:

Att välja tåget blev snabbt en statusmarkör. En uppvisning i självkontroll och förnekande av snabba frestelser, vilket tycks passa den svenska, lutherska folksjälen särskilt väl.
Werner, 2024

I Sverige tenderar vi att beskriva allt som har med försakande att vara en del av det lutherska arvet, men här tror jag att det snarare handlar om bobomentaliteten. För det Werner råkar ut för överensstämmer så med vad Brooks beskriver 24 år tidigare.

Idag, skriver Brooks 2000, har USA återigen en dominerande klass som definierar parametrarna för respektabla åsikter och smak och de påtvingar resten av samhället sin sociala disciplin för att förbättra livskvaliteten. De har etablerat en hackordning, där de utesluter dem som bryter mot deras sociala koder.

Today, America once again has a dominant class that defines the parameters of respectable opinion and taste-a class that determines conventional wisdom, that promulgates a code of good manners, that establishes a pecking order to give shape to society, that excludes those who violate its codes, that transmits its moral and etiquette codes down to its children, that imposes social discipline on the rest of society so as to improve the ‘quality of life,’ to use the contemporary phrase.
Brooks, 2000:46

Det är alltså en statusmarkör att ha klimatångest, att inte flyga och hellre ta tåget. Men det som statusmarkören också pekar på är att det finns ekonomiska klasskillnader där det i grunden är en fråga om pengar. Vad Brooks pekar på är att denna elit har tillräckligt med pengar för att kunna leva ”ekologiskt”. De är vinnarna i samhället. Förvisso är de också fyllda av ångest: ”this has got to be one of the most anxious social elites ever” (2000:52).

Men ångesten, skriver han, kommer inte från rädslan för att bli nedmejad av bönder med högafflar och dragen till giljotinen utan för att förlora sin plats. Det intressanta här är att i dagens samhälle finns det något mycket värre än giljotinen. Det finns sociala medier och där riskerar man att bli fråntagen sin status eftersom den i grunden inte baseras på materiellt innehav utan rykte.

För att knyta ihop med början så menar jag att det som SD handlar om är inte fulpopulism utan blicken på en verklighet som skiljer sig från de som har råd att välja bort flyget, att betala flera tusen kronor för en vindjacka så att de varma kan vandra på fjället.

Klimatförändringarna har skapat en verklighet som samhället måste agera på. Frågan är dock hur?

Många av oss har här en valfrihet, på ett sätt som andra inte har. I detta kan inte en expertkår genomdriva förändringar som slår ut dem som inte har möjligheterna att förändra i samma skala. Framför allt inte om den är grundad i en klimatångest som delvis är en klassmarkör, snarare än en del i ett sansat samtal om hur samhällsförändringar bäst görs.

Det finns redan oerhörda klyftor i samhället mellan dem som bor i storstadsregionerna och de som bor för långt därifrån för att kunna njuta av dess tillgångar, de som lever i en konstant lågkonjunktur. I alla samhällsomställningar finns det vinnare och förlorare. Ett sunt samhälle vill minska skillnaden dem emellan, för om klyftorna blir för stora riskerar samhället att falla samman.

Populisterna för fram de svagas perspektiv. Det är nödvändigt i ett samhälle där endast elitens värderingar är de som godkänns och accepteras.

Referenser:

Brooks, David (2000). Bobos in paradise: the new upper class and how they got there. New York: Simon & Schuster

EU Parlamentet (2018). Utsläpp av växthusgaser per land och sektor (nyhetsgrafik). Publicerad: 180411, senast uppdaterad: 230328 (Hämtad 240222)

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

SVT (2023). Klimatdemokraterna.

Werner, Björn (2024). ”Jag flyger till Mauritius utan skam”. SVD. Publicerad 240218 (Hämtad 240222).

”Helig likgiltighet”

Han stod och tittade upp mot åbackarna där de röjer bland bokträden. Han såg Maggie och lockade på henne. Även han hade en bordercollie, berättade han då han slog följe med mig. Han hade bott länge utomlands. Nu planerade han ett meditationscenter.

Så du ska bli guru, skrattade jag.

Man har länge kallat mig både guru och schaman, log han.

Jag skulle svänga av och han valde att följa mig ett tag till. Vi kom in på bågskytte. I USA hade han jagat med båge.

I Sverige vill de inte tillåta det, sade jag vilket han tyckte att det var löjligt.

En bra träff dödar direkt, sade han. Men nu blir det mest öring, fortsatte han och beklagade sig att någon hade frågat honom om han hade skaffat fiskekort. Nej, det var han emot. Var och en ska få jaga och fiska för sina behov.

Jo, svarade jag, men jag tror inte att alla tänker så och vi är en sju miljarder på jorden.

Det är mänskligt att fela, sade han.

När sju miljarder felar så händer det mycket dåligt, kontrade jag.

Han såg på mig.

En schaman från Peru sade till mig, sade han, att ibland väljer jorden att skaka lite på sig. Som en hund som vill bli av med lopporna. Krig och svält är normalt.

Jo, det förstås, svarade jag. Det finns ett ord på sanskrit som lyder aśocyānanvaśocastvaṃ och som betyder att sörja det som inte bör sörjas. Det är från Bhagavad Gita.

Jag känner mycket för det buddhistiska och hinduistiska, svarade han. De är likgiltiga för världen, men för det betyder det inte att de inte bryr sig. Jag liksom dem är heligt likgiltig.

Vi hade gått över Tommarpsån väster om Simrishamn och jag sade att jag skulle gå längs med ån och se vad översvämningarna hade lämnat efter sig.

På bilden nedan ser man hur jag och Maggie gick. Vi började överst i bildens högra hörn och följde Tommarpsån tills bilden slutar i vänstra hörnet. Där går det en gångbro över ån. Det var mycket blött på sina ställen. (Screenshot från Google Earth)

Jag funderade på vad han hade sagt om ”helig likgiltighet” och vad som sker om väldigt många felar under väldigt lång tid.

Å ena sidan hade han rätt i att det är mänskligt att fela och det gör vi alla hela tiden. Inte heller kan en människa belastas för sin synd. Ordet synd är en översättning av grekiskans hamartia (ἁμαρτία) och betyder i grunden att inte träffa målet. Vi syndar konstant. När det kommer till klimatet lider vi dessutom av en arvsynd som Jesus död på korset inte har kunnat upphäva. För att häva den arvsynden räcker inte böner eller att vara likgiltiga för förändringarna.

Det handlar om att se till de förklaringar som den vetenskapliga metoden framtar. Det innebär att man testar, experimenterar och mäter. Den är inte knuten till metafysiska idéer utan är i grunden en metod för att se till hur ett fysikaliskt universum fungerar. De fysiska naturlagarna är likgiltiga för oss och de är verkliga. Som att när jorden blir varmare så stiger vattenångan och när den når kallare höjder så faller den, antingen i form av regn eller snö.

På SMHI:s hemsida Klimatanpassning kan vi läsa att i framtiden kommer nederbörden att öka:

Ett varmare klimat innebär att avdunstningen ökar och att mängden vattenånga (den absoluta fuktigheten) ökar i atmosfären vilket i sin tur ytterligare förstärker växthuseffekten. När mängden vattenånga i atmosfären är större kan också nederbörden bli intensivare.
Luftfuktighet i framtida klimat

Den nederbörd som faller måste ta vägen någonstans. I ett landskap som är anpassat efter hög nederbörd går det mildra effekterna för dem som bor där. Eftersom mycket tyder på att nederbörden kommer att öka betyder det att landskapet måste förändras för att kunna ta hand om det överflöd av vatten som inte marken klarar av att ta upp.

Det är om detta som nedan bilderna från dagens promenad handlar om.

Vart ska vattnet ta vägen?

Först syns inte det som jag vill visa med bilden. Men om man tittar på alarna ser vi att det går en vall längs med kanten. Den vallen hade översvämmats och sedan hindrade den vattnet från att återvända. Nu har vattnet gjort det. Det är några meter mellan vallen och åkern. Grödorna har klarat sig relativt bra jämfört med andra ställen, så vitt jag kan bedöma. Ungefär hälften var bruna och döda.

På alen ser vi hur högt vattnet har stigit. Dessa träd växer gärna i sumpiga marker. De förökar sig genom stubbskott. Jag funderade på hur länge som den kan överleva med rotsystemet täckt av vatten.

På åkern ser vi hur vattnet har skapat en fåra och har tagit med sig jorden. Det som intresserade mig här var om jorden skulle nå ån och driva iväg. Men gräskanten, trots lutningen, förhindrade jorden från att föras iväg längre än till där bilden slutar. Mellan åkern och ån är det ett par meter.

På vänsterkanten ser vi hur vattnet rinner ut i ån. Vi ser också hur stor del av skörden som förmodligen är förstörd. På nästa bild ser vi det från andra hållet.

Här blir det tydligare hur mycket som faktiskt är förstört. Klimatförändringarna och den stora nederbörden riskerar således delar av vår mat. När de flesta av oss producerade vår egen mat kunde detta betyda svält. För oss betyder det högre brödpriser. Men för många lantbrukare som redan nu har knappa marginaler kan ett par sådana här resultat betyda att de tvingas överge sin gård. Att åkrarna här är så stora beror på dels att teknologin, som traktorer, har gjort att det är möjligt, men det är också den del av rationaliseringar då mindre ytor sällan lönar sig. Få är villiga att betala så mycket som krävs för att lantbrukarna ska kunna leva ett drägligt liv. Med tiden har det slagit ut många lantbrukare och i framtiden riskerar många att få se sig om efter andra inkomstmöjligheter.

Att gå för nära åkanten är riskabelt. Stenarna jag gick på var inte på fast jord så jag sjönk ned rakt i ån med ena benet. Förutom att det var lite lustigt så visar det på hur översvämningen luckrar upp jorden och eroderar den. Ån breddas. Träd kan motverka detta med sitt rotsystem.

Vi befinner oss i en tid där vår kunskap har gjort att vi inte längre säger ”ske Guds vilja” utan försöker att verka i naturen så att antingen markägaren eller samhället i stort kan tjäna på detta. Förr bad vi till gudarna om att skydda sådden, då framtiden var oviss. Förvisso är framtiden inte viss, men den är beräknelig. Det betyder att vi kan anpassa oss till en framtid med klimatförändringar genom att förändra hur vi formar landskapet.

En stor del av detta åläggs markägarna, vilket mycket styrs av deras egna möjligheter till att överleva på sina inkomster. Likväl talar vi om en arvsynd, där tidigare människor ovetande har förändrat landskapet till att ge mer, men också till att bli skörare. Kanske kan lantbrukaren se den del av åkern som förstörs vissa år av nedfallet, medan den delen kan utnyttjas torrare år, som en del av en investering?

Jag kan i stort sett ingenting om lantbruk. Det jag hör är att det sker stora förändringar. Likaså minns jag också ett samtal med en biolog som arbetade nära skånska lantbrukare som höll på att ställa om till ett ekologiskt lantbruk. Han berättade att det är en ny och yngre generation, som framför allt håller på att göra det. Men, sade han då, åren av torka hade gjort att de hade förlorat för mycket pengar på förändringarna att det inte var möjligt för många att fortsätta att förändra hur de bedrev jordbruk.

Omställningen är kostsam och det blir inte billigare. Men ju tidigare vi börjar, desto mindre drastiska steg måste vi göra direkt. Jag skriver ”vi” för att det handlar inte bara om markägare och lantbrukare utan också om föreställningar som bör förändras.

Den första förändringen skulle kunna vara att undersöka naturen omkring oss. Jag tror att fler behöver stanna upp och se sig omkring istället för att göra powerwalks eller lyssna på en podd när de är ute och går. Jag tror på flanerandet, att se sig omkring och ställa frågor om vad det är man ser i sin omgivning. Man kan göra sig föreställningar om hur åar klarar av översvämningar och varför det är uppbökat längs med stigen. Det finns mycket att upptäcka för den uppmärksamme, plus att det är spännande och man kan bli blöt också.

Referenser:

”Luftfuktighet”. Klimatanpassning.se. Uppdaterad 231027 (hämtad 240220).

Vargen, ett illvilligt problem?

Jakten i Ripelångareviret är avslutad. Rubriken på Sveriges Radios hemsida lyder Bekräftat: Vargreviret i Ripelången utrotat. Inslaget är från 18 januari 2024. Så kommer ett nytt inslag 27 januari där det visar sig att en valp hittats, se Efter licensjakten: En varg kvar i Ripelångareviret. Vilthandläggaren säger i inslaget att de inte ser detta som ett problem och att den förmodligen kommer att ge sig av.

Det har varit en del kontroverser kring jakten. Två vargar som sköts tillhörde inte reviret, enligt inslaget ”Efter licensjakten…”, men befann sig i reviret och därför har inte jägarna brutit mot lagen, enligt Länstyrelsen Västra Götaland:

De jägare som eventuellt skjutit varg eller vargar som inte visar sig tillhöra reviret Ripelången har enligt Länsstyrelsens mening inte begått något jaktbrott, då alla fyra vargar har skjutits inom jaktområdet.
Fyra vargar har lagligt skjutits i Ripelångsreviret – Länsstyrelsen väntar på DNA-svar om vilka individerna är

Samtidigt har de jägarna anklagats för att medvetet ha skjutit fel varg, skriver Svenska Jägareförbundet, genom att inte informera om alla kända vargar.

Länsstyrelsen misstänker att två vargar som fällts i Ripelångsreviret inte tillhör reviret. Och att jägarna avsiktligt har fällt dessa. Att de känt till vargarna, men inte rapporterat kännedom om dessa.
Jägarna i Ripelången har inte gjort något fel

Vattnet är fortfarande hög i Tommarpsån. Jag är nyfiken på hur mycket av strandbanken som flödet kommer att dra med sig.

Flera saker väcker min undran.

Enligt den senaste inventeringen finns det ingen genetiskt viktig varg i området. Skulle det visa sig att en genetiskt viktig varg ändå uppehåller sig i jaktområdet kommer jakten att avlysas.
Licensjakt efter 6 vargar i Västra Götalands län

Det första är att skälet till att man tillät skjuta vargen var att den inte var genetiskt viktig. Men det främsta skälet till beslutet enligt Länsstyrelsen Västra Götaland var att geografin beskrivs som ”vargtät”.

Tydligen var ingen ”genetiskt viktig varg” skjuten, men två av de skjutna tillhörde inte ens reviret utan kom från Brängenreviret. Och då vi ännu inte märker alla vargarna blir det som viltansvariga säger ”omöjligt för en enskild jägare att veta om den står i begrepp att skjuta en varg tillhörande just familjegruppen Ripelången eller en varg på vandring”. Så det är inte så farligt om fel varg skjuts?

Det andra som jag undrar över är hur det ska gå med förflyttningen med vargarna från det mellersta förvaltningsområdet om de skjuts när de kommer till de södra? Se inlägg Vargen som vägrar låta sig fångas. LRF skriver i inlägget Reflektioner och lärdomar från licensjakten på varg i Ripelången att de tror att det kommer att ske mer licensjakt i framtiden. Ordförande för jägareförbundet södra Älvsborgs säger att ”även om jakten var lyckad bromsade vi egentligen bara in vargens etablering i området. Jag är tyvärr övertygad om att vi kommer se fler licens- och framför allt skyddsjakter framöver”.

Torbjörn Johansson för LRF Herrjunga säger att ”En nyckel i att få till licensjakten har varit att vi lyckats få politiker och näringslivet i området att engagera sig.” Det viktiga är också, fortsätter han, att hålla sig till fakta och att påverka politiken:

Den enda vägen framåt har varit att skapa saklig opinion och utgå från fakta. En annan viktig faktor är att vi får med oss politiken. Särskilt Bryssel som med art- och habitatdirektivet i mångt och mycket resulterat i den nuvarande vargförvaltningen. I slutändan är det ju politiken som styr länsstyrelsens beslut. Så i stället för att skriva arga kommentarer på Facebook är det bättre att engagera sig i politiken.
Reflektioner och lärdomar från licensjakten på varg i Ripelången

Så som jag förstår LRFs reflektioner och lärdomar är att de har bedrivit en starkt påverkanskampanj på Länsstyrelsen i Västra Götaland.

Här kommer vi till den tredje funderingen som handlar om rovdjurspolitik och Sveriges relation till EU. Nedan kommer jag att gå igenom det i detalj. Dels knyter det an till gårdagens inlägg Lämna oss inte till vargarna, men framför allt till varför vargreviret i Ripelånga ”utrotades”.

För dels menar LRF att de har fört en bra opinionsbildning. Länsstyrelsen tycker att jägarna inte har gjort något fel trots att två av vargarna inte tillhörde reviret, samt att en valp överlevde som inte kommer att uppfostras av sina föräldrar. Kommer det att bli en problemvarg? En strykarvarg?

De starka östliga vindarna drar upp strandgods i Tobisvik.

Under morgonen fortsatte jag att läsa utredningen Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60). Grunden till den är just konflikterna som har uppstått i Sverige i följderna av vargens återkomst, de problem som många upplever, samt de politiska beslut som har fattats, liksom de internationella avtal som Sverige har förbundit sig att hålla. Det är det sista som också främst motiverade utredningen då Sverige hade fått ett ”överträdelseärende” från EU-kommissionen:

I januari 2010 mottog EU-kommissionen klagomål angående den svenska regeringens vargpolitik och den licensjakt som nyligen hade ägt rum i Sverige. I en formell underrättelse den 27 januari 2011 anförde kommissionen att Sverige genom att tillåta licensjakt på varg under 2010 och 2011 inte fullgjort sina skyldigheter enligt artiklarna 12 och 16 i art- och habitatdirektivet. Kommissionen ansåg att Sveriges vargpolitik med en begränsad vargstam, licensjakt på en strikt skyddad art som inte har gynnsam bevarandestatus och flyttningar av varg som inte ännu har realiserats i framtiden kommer att påverka bevarandestatusen för varg (dnr UF2011/5357).
S. 11. Prop. 2012/13:191 (2012). En hållbar rovdjurspolitik

I utredningen Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60) står det att läsa att om Sverige inte utvecklar en livskraftig vargstam så kan EU överta kontrollen.

Kommissionen har vidare tydliggjort att Sverige måste ta ställning till gynnsam bevarandestatus. Vidtas inte åtgärder i enlighet med ovanstående hotar kommissionen att dra Sverige inför EU-domstolen. Ett domstolsförfarande innebär att Sverige under en längre tid förlorar möjligheten att förvalta vargstammen.
S. 43. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60)

Läs den sista meningen en gång till: ”Ett domstolsförfarande innebär att Sverige under en längre tid förlorar möjligheten att förvalta vargstammen”.

Licensjakten är således en ytterst problematisk politik i Sverige, som delvis bygger på att minska konflikterna i rovdjursfrågan, delvis på att en ”gynnsam bevarandestatus” är uppnådd. Är detta ett illvilligt problem (wicked problem)? Enligt EU-kommisionen tycks det inte vara det eftersom det handlar om att uppfylla kriteriet som experter har satt:

Kommissionen har också understrukit att förvaltningsplanen måste klara av en vetenskaplig granskning. Kommissionen har varit tydlig med att licensjakt efter varg inte accepteras så länge gynnsam bevarandestatus inte är uppnådd och motiverat detta med att undantaget för att döda varg i art- och habitatdirektivet avser strängt kontrollerad skyddsjakt.
S. 43. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60)

Förvaltningsplanen ska klara av en vetenskaplig granskning, men vad jag försöker visa här att den klarar inte av det.

Vargar skjuts för att det finns en opinion. Fel vargar skjuts. Men det är ingen fara eftersom de inte är ”genetiskt viktiga”. Och nu har jag inte ens nämnt siffrorna för en ”gynnsam bevarandestatus” utifrån ett biologiskt perspektiv som nämns i litteraturen. För mig är detta en symtom på just detta illvilliga problem som Rittel och Webber skriver om i ”Dilemmas in a general theory of planning” (1973).

Det är inget problem som kan lösas med en expert kommitté utan det är något som kommer att ta väldigt lång tid att uppnå ett slags stadie då ett relativt konsensus finns. För är det något som märks i dessa tioåriga utredningar och propositioner så är att även om fakta finns där och tydliga undersökningar så är det framför den mänskliga faktorn som ingen riktigt klarar av få bukt med. Och det är just det som Rittel och Webber pekar på när de skriver att ett problem kan ha ”logiska inkonsekvenser på hur problemet uppfattas”. Jag skulle vilja lägga till att det är logiska inneboende inkonsekvenser i problemet.

Några av dess logiska inneboende konsekvenser har jag pekat på här.

Referenser:

Lindén, Mattias (2024). Bekräftat: Vargreviret i Ripelången utrotat. Sveriges Radio. Publicerat 240118 (Hämtat 240211)

Länsstyrelsen (2023). Licensjakt efter 6 vargar i Västra Götalands län. Länsstyrelsen Västra Götaland. Publicerat 230921 (Hämtat 240211)

Länsstyrelsen (2024). Fyra vargar har lagligt skjutits i Ripelångsreviret – Länsstyrelsen väntar på DNA-svar om vilka individerna är. Länsstyrelsen Västra Götaland. Publicerat 240105, uppdaterat 240108 (Hämtat 240211)

Olsson, Thérèse (2024). Efter licensjakten: En varg kvar i Ripelångareviret. Sveriges Radio. Publicerat 240127 (hämtat 240211)

Prop. 2012/13:191 (2012). En hållbar rovdjurspolitik. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2013/09/prop.-201213191

Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730

SOU 2013:60 (2013). Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2013/08/sou-201360/

Svenska Jägareförbundet (2024). Jägarna i Ripelången har inte gjort något fel. Svenska Jägareförbundet. Publicerat 240104 (Hämtat 240211)

Widell, Pontus (2024). Reflektioner och lärdomar från licensjakten på varg i Ripelången. LRF. Publicerat 240129 (Hämtat 240211)

Lämna oss inte till vargarna

Blåmesarna rör sig fort i kastanjen. De pickar på grenarna. Även talgoxarna kommer till kastanjen. En individ undersöker holken. Eller är det flera? Jag ser ingen skillnad. Holken är nu urstädad. Ett tjockt lager mossa låg i botten.

Det var fågelliv och fågelsång och jag satt med en kopp kaffe och rökte min pipa på altanen. Vår!

Det var fint att sitta där ute och se fåglarna, men också att se hur kastanjen sakta öppna upp sin bark för insekter och svampar som får fäste. Den myllrar av liv.

Spindeltrådarna berättar tydligt för en amatör som jag att insekterna har hittat sin plats.

Under en längre tid har jag följt rovdjursdebatten i Sverige och internationellt. Samtidigt som jag har en åsikt i frågan försöker jag också att hålla viss distans för att kunna se de olika argumentens ingångar. Ofta är det frustrerande, framför allt när politiker yttrar sig. Jag upplever det inte som genuint och ska strax förklara varför jag tycker så. Se också Nu är jakt politisk hårdvaluta (Ek, 2021)

Själv är jag för en stor population av olika rovdjur i Sverige, men jag är också medveten om att jämfört med många andra europeiska länder har vi en väldigt stor total population av rovdjur. Vi har lyckan att ha kungsörn, järv, lodjur, björn och varg.

Många upplever det inte på samma sätt och skälen kan vara alltifrån att de känner oro att röra sig i skogen till att det blir mindre älg att jaga. En fårägare som jag talade med berättade om sorgen över att komma ut och se många av sina får rivna efter inte bara en utan flera attacker. Personen berättade också om problemen med att öppet berätta om detta. Vi har grupper i samhället som trakasserar fårägare som berättar om sina upplevelser för de menar att de yttrar sig kritiskt i rovdjursfrågan.

Under morgonen har jag läst i några olika regeringspropositioner som behandlar rovdjuren. Det är dels ”Sammanhållen rovdjurspolitik:
Prop. 2000/01:57″, ”En hållbar rovdjurspolitik: Prop. 2012/13:191”, men också ”Mål för rovdjuren: SOU 2012:22” och ”Åtgärder för samexistens mellan människa och varg: SOU 2013:60”.

En proposition är ett förslag från regeringen till riksdagen om till exempel en ny lag. Vissa propositioner består av förslag till ny lagstiftning. Andra propositioner innehåller mindre eller större ändringar av redan gällande lagar eller förslag till riktlinjer av olika slag.
Regeringen.se

Vad som har föranlett dessa propositioner och utredningar är delvis olika, men jag tror att de inledande orden till ”Åtgärder för samexistens mellan varg och människa” sammanfattar det ganska bra:

De stora rovdjuren i Sverige har under de senaste decennierna ökat i antal. En konsekvens av tillväxten är att rovdjuren, främst varg och lo, sprider sig över landet. Nuvarande rovdjurspolitik har därmed varit lyckosam ur rovdjurens perspektiv. Politiken och dess förvaltning har dock varit mindre framgångsrik när det gäller att hantera de konflikter som har uppstått i samband med rovdjurens tillväxt.
S. 9, SOU 2013:60

Frågan jag ställer mig är varför ”[p]olitiken och dess förvaltning” inte har varit särskilt lyckosam i att hantera konflikterna?

I grunden, vilket de alla konstaterar, finns det i Sverige i allmänhet en positiv inställning till rovdjuren. Detta är ihållande, vilket nyliga undersökningar bekräftar, se inlägg Det är jobbigt med demokrati. Samtidigt finns det en stor och röstkraftig minoritet som är emot rovdjur, framför allt vargen.

Bland insändare jag läser uttrycks ofta en frustration över politikerna. Anne-Christine Engdahl skriver i Svenskjakt.se:

Hur kommer det sig att ingen politiker har modet att säga ifrån att antalet frilevande vargar ska vara noll? Vargar i Sverige ska hållas i hägn för att skydda betesdjuren och landsbygdens befolkning.
”Varför vågar inte politiker säga ifrån i vargfrågan”. (Engdahl, 2023)

Andra debattartiklar kommer från politiska företrädare. Där stöter jag sällan på dem som uttrycker stöd för rådande rovdjursförvaltning. Oftare handlar det om beskyllningar.

Det är dessa beskyllningar som jag vill ägna mig åt, då de oroar mig. Att uttrycka åsiktskillnader hör till demokratin och talar snarare för en sund sådan. Men det som oroar mig för är att det i mycket handlar om att hellre beskylla än att vilja ta ansvar.

Från en krattek i Sandhammaren. Jag tror det är ett raggskinn, en sapotrof som bryter ned kratteken.

Skälet till att jag är tveksam till hur rovdjurspolitiken kritiseras är att propositionerna och utredningarna är inga hastverk. De är genomtänkta och tar hänsyn till väldigt många delar.

I sammanfattningen till utredningen ”Mål för rovdjuren: SOU 2012:22” skriver de:

Riksdagen har slagit fast att rovdjuren långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Samtidigt kan rovdjuren orsaka betydande ekonomisk skada och på andra sätt påverka människors livskvalitet negativt. Att kombinera rovdjursförekomst med renskötsel, lantbruk, friluftsliv och jakt är en stor utmaning för förvaltningen. Även positiva konsekvenser av rovdjursförekomst, t.ex. för viltskådning, måste beaktas i det sammanhanget. De stora rovdjuren påverkar andra vilda arter och utgör en komponent i de skandinaviska landekosystemen.
S. 11

Det är väldigt många intressenter som ska beaktas.

Det andra är att i ”En hållbar rovdjurspolitik: Prop. 2012/13:191” har en mängd olika remissinstanser fått uttala sig. Det är alltifrån LRF till Rovdjursföreningen, till Svenska Jägarförbundet till Sametinget. I detta betyder inte att de hörsammas i allt. Det som politikerna ska göra är således att jämka utifrån forskning och åsikter kunna arbeta sig fram till en genomtänkt politik och i det här fallet en fungerande förvaltning.

I detta finns det dock en grundläggande faktor som är så tydlig i rovdjursfrågan. Inom samhällsforskningen benämns den som ”wicked problems”. Begreppet kommer från artikeln ”Dilemmas in a general theory of planning” (Rittel Webber, 1973). Den är väldigt underhållande skriven och jag rekommenderar dig verkligen att läsa den.

I avsnittet ”Social context” skriver de att det fanns en tid på 50-talet då många trodde att samhället skulle bli mer homogent, men motsatsen är fallet och snarare har det blivit allt mer heterogent. De menar att det kommer av välståndet. Det förindustriella samhällen som är kulturellt enhetliga och inte industriella samhällen, skriver de.

Just denna mångfald av åsikter och föreställningar är vad politiker i ett fungerande demokratiskt samhälle har att arbeta med. Ansvarstagande politiker försöker således att jämka mellan de olika grupperna och i Sverige sker det genom remissinstanser. Huvudproblemet är dock inte att det finns en mängd olika åsikter utan just att problemet i sig inte är lösligt. Det är det som gör det illvilligt.

I detta, menar författarna, finns en vanföreställning i att man tror att samhällsproblem är likt schack. Att man tror att det finns tydliga spelregler och är schackspelaren tillräckligt duktig, så kommer han att vinna. Så skicka in experten så kommer lösningen. Men det är inte möjligt eftersom det finns så många olika faktorer som inverkar, se till exempel Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land.

Lösningen på detta, menar vissa, är att placera beslutet så nära de berörda som möjligt. Jägarnas riksförbund skriver till exempel att:

JRF ser att EU och dess byråkrati tycks lamslå politiker och myndigheter i Sverige. EU ska inte diktera svensk viltförvaltning. Regeringen ska verka för att Sverige återtar beslutsmakten gällande de frågor som ryms inom art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet samt driva en revidering av direktiven.
Så här tycker våra politiker om jakt. (Nilsson, 2022)

I grunden utgår svensk förvaltning från detta och att tack vare det har de stor möjlighet att påverkar. Det vet också att det finns andra faktorer som spelar in, se figuren nedan. Jägarnas Riksförbund är väl medvetna om Sverige är en del av EU och förbinder sig därför att följa de överenskommelser som har gjorts.

Se Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital, *Figur 2 (Dressel et al., 2020).*

Svenska politiker är bundna av detta, trots det skriver Moderaterna ihåligt på sin hemsida att de vill arbeta emot EU:

Vi vill därför ge ett större lokalt inflytande över jakten och rovdjurspolitiken. Det är viktigt att förändringar på EU-nivå inte påverkar svenska jägare negativt.
Moderaterna är jägarnas och sportskyttarnas parti

Det är inte bara Moderater och Jägarnas riksförbund som sysslar med dylikt utan många andra grupper.

Poängen är att det finns ingen perfekt lösning. Det är inget nollsummespel utan rovdjurspolitik är sammansatt av en mängd olika faktorer, där politiken handlar om att försöka nå acceptabla lösningar. För att acceptera att lösningarna är just acceptabla, måste vi godkänna det finns en god vilja hos politikerna. Propositionerna kring rovdjurens existens i Sverige bygger på sammanställda fakta, kulturella faktorer och det som är politiskt möjligt.

Illvilliga problem är inte möjliga att lösa, men de är väldigt enkla att utnyttja i fult spel och det är politiken full av. För att ha ett fungerande sunt demokratiskt samhälle bör enkla förklaringar på komplexa problem undvikas. De splittrar och förleder folk att tro att de är lurade.

Referenser:

Dressel, Sabrina; Johansson, Maria; Ericsson, Göran; Sandström, Camilla. (2020). Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital. Environmental Science & Policy, Vol 104, ss. 88-97, https://doi.org/10.1016/j.envsci.2019.11.011.

Ek, Anna (2021). Nu är jakt politisk hårdvaluta. Smedjan. Publicerad 210913 (Hämtad 240210).

Engdahl, Anne-Christine (2023). ”Varför vågar inte politiker säga ifrån i vargfrågan”. Svensk Jakt. Publicerad 230113 (hämtad 240210)

Moderaterna (u.å.). Moderaterna är jägarnas och sportskyttarnas parti. Moderaterna. (Hämtad 240210)

Nilsson, Peter (2022). Så här tycker våra politiker om jakt. Jakt och jägare. Publicerad: 220901 (hämtad 240210)

Prop. 2000/01:57 (2000). Sammanhållen rovdjurspolitik. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2000/12/prop.-20000157

Prop. 2012/13:191 (2012). En hållbar rovdjurspolitik. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2013/09/prop.-201213191

Proposition (u.å). Regeringskansliet. (Hämtad 240210)

Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730

SOU 2012:22 (2012). Mål för rovdjuren. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2012/04/sou-201222/

SOU 2013:60 (2013). Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2013/08/sou-201360/

Mufflonfår, Gisslingö och vad ett samhälle är

På väg från Sandhammaren såg jag havsörnen ute på fältet. Det var några hundra meter från Gislövshammar, på fältet. Jag vände bilen, körde tillbaka till platsen och stannade. Den åt något och brydde sig föga om mig. Det var en årsgammal örn. De yngre fåglarna, berättade en erfaren fågelskådare en gång för mig, tenderar att vara mindre rädda. Rädslan kommer med åldern.

Havsörnen höll på att utrotas från Sverige. Det var miljögifter, PCB och DDT, som gjorde att deras fortplantning hotades. De förbjöds och numera växer havsörnarnas antal. Förutom att det är vackra och mäktiga fåglar, visar också deras återväxt på att samlade åtgärder kan ge resultat.

Skälet till att jag inleder med detta är att jag sedan gårdagen har ägnat min uppmärksamhet åt en ö i Stockholms skärgård, Gisslingö. Där frodas mufflonfåren som jag nämnde i Det är jobbigt med demokrati. Hur de har kommit dit vet ingen, men en privatperson som driver ett jaktföretag har anklagats för att ha fört dit dem. Han har friats i rätten.

De som först uppmärksammade mufflonfåren och privatpersonen i media är Tidningen Skärgården, se Stora problem med vilt på Gisslingö (Augustsson, 2022) och Strid kring jakttorn på Gisslingö (Augustsson, 2023). Där kan vi läsa om turerna kring mannen som bedriver jaktföretaget Roslagens Jakt & Vilt.

När mufflonfår upptäcktes 2014 på ön anmäldes detta till polisen som menade att man inte kunde göra något, se artikeln Betalat för reservat med mufflon i (Aronsson, 2023) ATL. Just arten är intressant då de är väldigt stationära, vilket betyder att sannolikheten att de har gått över isen är låg. Någon måste ha fört dit dem.

Utifrån informationen som finns tillgänglig verkar en eller flera personer har tagit mufflonfår till Gisslingö. Där härjar de fritt. Försök att lokalbefolkningen att åtgärda detta leder ingenstans, medan ägaren till jaktbolaget tjänar pengar på deras närvaro. Länstyrelsen väljer att avvakta:

I reservatsbeslutet från 2015 skriver länsstyrelsen också att de då inte ansåg att det behövdes någon reglering av viltstammarna, men att de skulle följa hur viltet påverkade naturvärdena i reservatet.
Aronsson, 2023

En krattek kunde en gång bred ut sig, men nu har tallen i öster vuxit sig stor och bred. Den fångar upp ljuset och eken får allt mindre ljus.

Medan jag läste detta började jag begrunda vad ett samhälle är. Här har vi en privatperson som agerar på ett sätt som inte tycks gagna någon annan än honom. Hur bör ett samhälle agera i slika fall?

Igår skrev jag att vi håller på att civiliseras till döds i Sverige. Civilisation kommer från latinets civis som betyder typ stadsbo. Att vara civiliserad skulle då vara att man har slagit sig ned i en stad och blivit en del av gemenskapen där.

Ett samhälle skiljer sig från staden och civilisationen. Enligt SAOB är ordet ett fornsvenskt ord som betyder att hålla samman. Igår skickade mig en vän ett latinskt ordstäv: Non nobis solum. Det betyder: inte för oss själva ensamma. Jag tänker mig att det kan vara en bra definition på samhälle. Den politiske tänkaren Cicero förknippas med citatet och skriver i sammanhanget att vi människor är skapade för att kunna hjälpa varandra och ”vi bör följa naturen som vår ledare till detta mål” (Om plikterna, 1:22; 2021:57). Cicero skrev detta då han såg hur Julius Caesar tog makten i Rom och den gamla republiken försvann för det som skulle bli kejsartiden.

Gustaf Regnér frågar sig 1803 vad ett samhälle är i dess allmännaste betydelse och besvarar det med att det är att arbeta för det gemensamma bästa.

Hvad är Samhälle, taget i dess allmännaste bemärkelse? (Svar:) Ett mellan flera ingånget förbund, att med samlade krafter befordra gemensamt bästa.
Första begreppen av de nödigaste vettenskaper. Till svenska barns tjänst. (1803) (SAOB)

Ett samhälle behöver inte bara vara en ansamling av människor. Det kan också vara en koloni vampyrfladdermöss. Grundläggande i ett livskraftigt samhälle är att det inte finns parasiter. Natur- och samhällsvetare har upptäckt att i de flesta icke-hierarkiska samhällen finns det institutioner som reglerar parasiterna, eller free riders som de kallas i litteraturen.

Blodsugande fladdermössen är intressanta eftersom de delar med sig av blodet till de alla ungarna i kolonin. De gör det så länge som de ser att de andra honorna gör det samma. I ett experiment fångade forskarna in en hona och tömde henne på blodet i munnen. Snart upptäckte de andra honorna att hon inte matade deras ungar och slutade helt sonika att mata hennes (Garter & Wilkinson, 2013). I ett fungerande samhälle finns det således ett samarbete.

I Robert Axelrods bok The evolution of cooperation (1984/2006) diskuterar han den grundläggande frågan om vad har jag att vinna på att gå in i ett samarbete eller att avbryta det. Han menar att om det handlar om att upprätta ett samarbete över tid gäller det att inte utnyttja sina fördelar för då riskerar hela samarbetet på att bryta samman. Därför tenderar deltagare att bestraffa dem som inte samarbetar för att få dem att inte avvika. I boken tar han upp många intressanta exempel som till exempel att i Första världskrigets skyttegravar tenderade soldaterna på båda sidorna att sikta för att inte döda. Men om om någon från den ena sidan bröt mot denna upprättade överenskommelse sköt man en tid för att döda tills en ny pakt uppstod.

Om ett samhälle bygger på samverkan och en del av parten inte anser att det är rättvist uppstår det konflikter. I äldre tiders samhällen bestraffades parasiterna hårt, men det gjorde att även de som kanske var oskyldiga råkade illa ut. I vårt samhälle har vi därför upprättat lagar så att enbart anklagelser inte räcker. Det måste också kunna bevisas. Kan brott inte bevisas eller för den delen att det bara upplevs som orättvist uppstår ytterst svåra situationer. Konflikten mellan älgjägare och skogsägare är ett sådant, se till exempel Success by agreement?Uncovering power struggles in translating Swedish moose policy (Sjölander-Lindqvist, Hansson-Forman & Sandström, 2023).

I studien beskriver Sjölander-Lindqvist et al. skogen som ett utrymme där flera delar kommer samman. Det är inte bara älg, jägare och skogsägare utan även biologisk mångfald och människor som promenerar. Det finns således en mängd olika sociokulturella värden som möts i skogen.

[F]orest space, which is an important setting not only for moose but also for meat provision, wood production, agriculture, biodiversity and opportunities for human recreation. This provides a management situation where balancing of the various ecological, climatic, economic and socio-cultural values is difficult.
(Sjölander-Lindqvist, Hansson-Forman & Sandström, 2023:326)

För att kunna undersöka problematiken emellan olika grupper som tillbringar tid i naturen kan vi se till nedan figur från Vilt, människa, samhälle (Danell & Bergström, 2010). I Sverige har vi allemansrätt vilket betyder att marken, både privat och allmän, fritt får utnyttjas, dock inom vissa parametrar. Nyttjandet är således reglerat, medan tillträdet är öppet. Om en skogsägare vill avverka över 0,5 hektar måste det godkännas.* Om man får jaga eller inte är reglerat inte bara efter ägodom, utan också tid på året och även geografiska områden.

*(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:218)*

Om vi återvänder till Gisslingö i Stockholms skärgård har någon släppt ut mufflonfår och även kronhjortar. De har med tiden förökat sig och bestånden hålls inte ned av jakten. De utfodras, men äter också i trädgårdar, betar ned de skyddade dvärgbjörkarna. Grannarna störs. Däremot får de inget skydd från Länsstyrelsen. Den enda som tycks vinna på detta är ägaren till Roslagens Jakt & Vilt som erbjuder viltjakter.

Om vi utgår från frågan om motståndskraft som jag tog upp igår och funderar på hur ett sådant samhälle kan se ut, så bygger det i grunden på samarbete över tid. Om det samarbetet ansträngs för mycket kommer det att ske fler och fler avhoppare. Om vi följer litteraturen, som Axelrod, kommer vi även att få uppleva när de som inte följer samarbetet och inte får sitt straff av samhällets institutioner kommer att bli bestraffade på andra vis.

Men detta är främst ingen politisk utan en antropologisk blogg som i grunden handlar om rewilding. Från början tog jag upp mufflonfåren med anledning av den rewilding som delar i jägarkåren har ägnat sig åt. Gisslingsö är inget enskilt exempel utan de finns även i utanför Uppsala och Vara, se Mufflonfår förstör åkrar – nu ska stammen minskas (Westin, 2020).

Den rewildingrörelse i Europa som är seriös, utgår från undersökningar och tillstånd, inte från handlingar på eget bevåg. Det är en vilja att i samklang med samhällena utveckla inte bara det ekologiska utan även att med lokalbefolkningen kunna skapa något som bidrar till det gemensammas bästa, naturen och människorna.

*Tack Lars för kommentar. ”Föryngringsavverkning om minst 0,5 hektar ska du anmäla till Skogsstyrelsen senast sex veckor i förväg. Detsamma gäller avverkning för annat ändamål än virkesproduktion. Du behöver inte skicka in en anmälan om avverkning vid röjning eller gallring.” Skogstyrelsen

Referenser:

Aronsson, Ulf (2023). Betalat för reservat med mufflon i ATL. Publicerad 231012 (hämtad 240128)

Augustsson, Peter (2022). Stora problem med vilt på Gisslingö. Tidningen Skärgården. Publicerad 221109 (hämtad 240128)

Augustsson, Peter (2023). Strid kring jakttorn på Gisslingö. Tidningen Skärgården. Publicerad 230329 (hämtad 240128)

Axelrod, Robert (2006[1984]). The evolution of cooperation. London: Penguin

Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.

Carter, Gerald G.; Wilkinson, Gerald S. (2013). Food sharing in vampire bats: reciprocal help predicts donations more than relatedness or harassment. Proceedings of the royal society b: Biological sciences. Vol. 280:1753. https://doi.org/10.1098/rspb.2012.2573

Cicero, Marcus Tullius (2021). Om plikterna. Göteborg: Daidalos

Sjölander-Lindqvist, Anneli; Hansson-Forman, Katarina; Sandström, Camilla (2023). Success by agreement? Uncovering power struggles in translating Swedish moose policy. Environmental policy and government. Vol: 33:3, ss.325–335. https://doi.org/10.1002/eet.2033

Svenska Akademiens ordbok (SAOB). Samhälle (tryckår 1964).

Westin, Eva (2020). Mufflonfår förstör åkrar – nu ska stammen minskas. ATL. Publicerad 201026 (Hämtad 240128).

Motståndskraft eller civiliserade till döds

Snön har smält. Väderförändringen gjorde att på bara några dagar var snötäcket borta här i Simrishamn med omnejd. Tommarpsån svallar. Den rinner över in bland kolonilotterna och grillplatsen vid Tobisvik. Väster om Simrishamn rinner det ut över den lägsta delen av åkrarna och in bland al och knäckpil.

Tomarpsån med blick mot Gröstorp. Bilden är tagen i mörkret

När jag och Maggie gick i mörkret tänkte jag på vildsvinen som håller till i buskagen. Jag lyssnade för jag kunde se ytterst lite i dunklet, men hörde ingenting. Jag var fylld av tankar som har pulsat runt i mig sedan vi över nyår bodde i den lilla jaktstugan i Norge, läs Nej, det var inte slenderman.

Då hade vi bott strömlöst och vattenlöst i några dagar. Jag hade fått gå upp på natten för att tända kaminen igen för att det inte skulle vara för kallt på morgonen. Klockan fyra på eftermiddagen hade det blivit mörkt och stearinljusen tändes. Efter första dagens oro i kroppen hade min själ anpassat sig till platsen och ro överkom mig istället. Jag tänkte på en boktitel av Christopher Ryan Civilized to death: the price of progress (2019). Han menar att den samhällsomställning som har skett sedan den yngre stenåldern, då människan gick från jägare och samlare till jordbrukare, har gjort oss både mindre lyckliga, mindre robusta och framför allt mindre anpassade till hur vår art är utvecklad.

Då tänkte jag främst på titeln, för jag märkte hur gott tillvaron i jaktstugan gjorde för min själ, samtidigt som jag förstod hur beroende jag var av det globaliserade samhället. Ett barnsligt exempel är att vi hade med oss pecorino till nyårsmiddagen.

Sedan vi kom tillbaka har det varit kraftiga oväder. Snökaos och extremväder är ord som har förekommit. Som ni ser står det till och med på min mobil, så att jag inte kan missförstå att det här är ovanligt.

Men det är ju inte ovanligt! Och jag började just fundera över vad det är för idéer som sprids i vårt samhälle. På väg hem från Norge körde vi igenom ymnig snö, men det var välplogat. Söder om Göteborg började det snöa tung och blöt snö. Kanske borde vi ha stannat? Istället hade vi kunnat vänta en dag till exempel hos släktingar till oss som bodde längs vägen. Men det var jobb dagen efter och därför körde vi vidare. Snöoväder ska inte få hindra oss. Att vi inte räknade in en extradag för hemkörning ifall något skulle hända, ska inte vi beskyllas för.

Men var det extremt väder? Nej, däremot var det vår beslutsamhet att ta oss hem som gjorde det jobbigt.

Återigen klingade orden att vi är civiliserade till döds. Några dagar senare talade överbefälhavare Micael Bydén i SVT från Sälen och sade att ”vi måste förbereda oss på kristider” (SVT, 2024). Några dagar senare anklagades han av Göran Greider för att vara vilja kriga:

Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig.
Micael Bydén kan naturligtvis inte säga högt att han längtar efter krig, 2024

BRIS lyfter fram att barnen blir rädda, se Efter uttalandet – många barn rädda för krig i Sverige (SVT, 2024) och detta ser jag som en allmän trend att inte kunna hantera ovisshet, som sociologen Zygmunt Bauman skriver i Flytande rädsla (2007):

Rädslan är det namn vi ger vår ovisshet: vår okunnighet om hotet och vad som bör — och kan och inte kan — göras för att främja det, om det inte står i vår makt att avvärja det helt.
Bauman, 2007:8.

Eftersom ovisshet väcker oro, som sedan väcker rädsla och det mår man dåligt av, förekommer ett försök till att undvika att tala om det. Eller att normala vinteroväder beskrivs som ”extrema”. För mig är snarare denna förvrängning av det normala till något onormalt besynnerlig och faktiskt oroande.

Tomarpsån med blick mot Karltorpsvägen. Bilden är tagen i mörkret.

När jag har funderat på Bydéns ord har ordet ”motståndskraft” kommit till mig. Är vi motståndskraftiga? I det kommer delvis en inre föreställning, men framför allt handlar det om hur vi organiserar det omkring oss. Hur ser infrastrukturen ut? Har vi vågat möta oron genom att se var brister finns?

Vad berättar det för oss när stranden håller på att försvinna under bodarna vid stranden i Tobisvik?

Maggie får också vara med, även om hon högst ovilligt satte sig på mitt kommando.

Talar jag med Simrishamnsbor berättar de för mig att stormarna kommer från väster. Men den här vintern har det kommit två gånger från öster. Förra gångens verkningar beskriver jag i På hundpromenad efter stormen Babette. Nu talas det om i kommunen om de som har fått skador ska ersättas eller ej. Men frågan borde handla om man byggde på lösan sand från början.

Motståndskraften uppkommer genom förmågan att se till det komplexa och agera därefter. Rädsla är inte komplext. Det är en känsla inför upplevd ovisshet. Vi kan inte bygga ett motståndskraftigt samhälle där vi inte påtalar det ovissa. Jag tror inte att svenskarna är fredskadade utan vi har gjort allt funktionalistiskt friktionsfritt. Fabriken är samhällets metafor.

Målet uppkom delvis ur en tanke som pågått sedan industrialiseringen där har fått oss att tro att det handlar om tanken att har vi bara tillräckligt med kunskap så kommer vi att kunna kontrollera det ovissa. Det är upplysningens paroll, det upplysta mörkret.

Tommarpsån rinner norrut innan kröken om sandbanken.

Vårt samhälle har byggts för att fungera så effektivt som möjligt och det har vi delvis lyckats med. Det är en fantastisk prestation. Våra förfäders arv är rikt. Men liksom svärdet är tveeggat, har också arvet sina mörka sidor.

Jaktstugan låg en kilometer in i skogen. Det gick uppför då vi tog oss tillbaka. Efter fyra dagar hade vi samlat på oss en hel del skräp. Detta skräp märks inte då man snabbt bär ut påsen till soptunnan eller någon gång i månaden kör till återvinningen. Men när man får pulsa och bära sitt eget skräp en kilometer uppför får man en ny insikt om hur mycket skräp vi samlar på oss under några dagar.

Det är inte vädret som börjar bli extremt utan samhället har effektiviserats för mycket. Urverket måste ständigt ticka rätt på hundradelen. Motståndskraften minskar, samtidigt minskar vår tolerans för ovisshet, med oro och rädsla som följd. Det normala tycks plötsligt onormalt för att klockan inte tycks gå rätt på hundradelen. Vi håller på att civilisera oss till döds.

Referenser:

Bauman, Zygmunt (2007). Flytande rädsla. Göteborg: Daidalos

Greider, Göran (2024). Micael Bydén kan naturligtvis inte säga högt att han längtar efter krig. DN. Publicerad 240108, uppdaterad 240109. (Hämtad 240127).

Ryan, Christopher (2019). Civilized to death: the price of progress (2019). New York: Avid Reader Press

SVT (2024). ÖB: ”vi måste förbereda oss på kristider”. SVT. Publicerad 240108, uppdaterad 240109. (Hämtad 240127).

SVT (2024). Efter uttalandet – många barn rädda för krig i Sverige. SVT. Publicerad 240109, uppdaterad 240111. (Hämtad 240127).

Det är jobbigt med demokrati

Maggie söker i tallskogen vid Sandhammaren. Det brakar till en bit bort. Jag tror det är en älg, men är koncentrerad på Maggie. Så ser jag en bit bort hur en flock vildsvin löper längs stigen. Jag håller in henne och följer dem med blicken.

Jag minns fortfarande första gången då jag såg en flock. Det var på Kroppefjäll utanför Dals Rostock en julafton. Förra året såg jag en flock i Agusa. Mest ser man dock deras härjningar, deras bökande som river upp marken likt plogar och hjälper arter att slå rot.

Jag försökte fota dem, men de kom för fort och för långt borta.

Jag tänkte på vildsvinen då jag under morgonen har läst om attityder i Sverige och EU till rovdjur, om hur rewilding ses i ögonen på olika och hur regeringar är skyldiga att förverkliga beslut som har fattats på överstatliga nivåer. Samt sist men inte minst hur vi vanliga människor ska ta emot och fram för allt acceptera dem.

För att exemplifiera detta vill jag visa en figur från Dressel et al. (2020) som jag tidigare har tagit upp i inlägget Bestämmer jägarna för mycket. Här är det vänster kolumnen som är det viktiga för resonemanget. Man kan se att en stor del av de beslut som påverkar Sverige fattas utanför landets gränser.

Men bara för att beslut fattas och sedan ska förverkligas betyder inte det att det är möjligt att förverkliga dem och att det dessutom inte sker under motstånd. För att de ska kunna implementeras, enligt Bennet et al. (2022) måste det finnas ett godkännande underifrån.

Nedan ser vi en figur, där endast den nedre hälften visas. På sätt och vis är det delen som heter ”local” i figuren ovan. Ovanför benämns ”Multi-level governance context” och kan ses i artikeln Addressing the Swedish large carnivore controversy: Identifying road blocks in collaborative governance to reduce conflict” (Bennet et al., 2022).

Som vi ser nedan så finns det en samarbetsprocess. För att den ska kunna fungera måste det som ska implementeras ha legitimitet, deltagande och tillit. Finns det så kan resten bli livskraftigt (viability) och konflikterna kan hanteras.

Problemet som uppstår är om vissa delar erkänner och dessutom godkänner representationen och deltagandet, vilket betyder att deras önskan åhörs.

Det är här som attitydundersökningar blir intressanta då de dels kan visa vad majoriteten tycker, dels hur stor del som tycker det samma. Men desto viktigare är att begrunda hur stor del minoriteten är. För om en betydande del inte är för ett beslut kommer svårigheter att uppstå i förverkligandet av besluten. Det är där livskraften avgörs och om konflikter kommer att uppstå. Jag vill använda rovdjurens vara eller icke-vara som exempel.

Bloggen Revolution Rov skriver i inlägget att en majoritet av landsbygden är för rovdjur. De grundar ställningstagandet utifrån resultatet av en europeisk enkät, se Undersökning: vargar bör skyddas strikt, säger majoriteten av landsbygdens invånare. Jag läste enkäten och mycket riktigt, stora delar av Europas landsbygdsbor är för rovdjur. Se Survey: wolves should be strictly protected, majority of rural inhabitants say. Det är svårt att tro att det är så när jag läser svensk och europeisk press eller följer rovdjursdebatten på jägarnas hemsidor.

Det intressanta med resultaten är att det liknar det som kommer fram i en svensk undersökning, se En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning (Dressel et al., 2021). I den svenska undersökningen skiljer det sig inte jättemycket mellan de olika delarna i Sverige. Men minoriteterna är trots allt betydande. Här utgår jag endast från Sverige.

I den europeiska undersökningen svarar 67 % av de tillfrågade svenskarna att de stödjer ett strikt beskydd av vargar och andra stora rovdjur: ”67 % support the strict protection of wolves and other large carnivores” (Savanta, 2023:11). På frågan om vad de tilltalade i den svenska enkäten svarar på frågan ”Vad tycker du om att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns i Sverige?” är majoriteten positiv. Jag har fört ihop ”Tycker om” och ”Tycker mycket om”: björn: 78 %, järv 71 %, lo 80 %, varg 69 %, samt kungsörn 88 % (Dressel et al. 2021:12).

En intressant sak i den europeiska översikten var att landsbygdsborna även fick frågan om de upplevde att de blev bra representerade av dem som förde deras talan: I Sverige svarade man att ”Only 18 % of respondents feel well-represented by farming interest groups, and only 16 % feel well-represented by hunting interest groups.” (Savanta, 2023:11). Så vi är åter tillbaka till delaktighet och upplevelse av att bli hörd och upplever en betydande minoritet att de inte blir hörda eller att deras åsikter inte får genklang har vi ett problem. Då spelar det ingen roll om 67 % är för ett strikt beskydd eftersom 33 % är inte det.

En ek där hackspettarna har sökt föda. Från Sandhammaren.

Skälet till att jag inledde med vildsvinen är för att de är en del av den återinplantering (rewilding) av djur som har skett under lång tid i Sverige. Det handlar om hur privatpersoner och organisationer har agerat för att förverkliga sina visioner. Oftast har det varit kungar eller adelsmän och syftet har oftast inte varit för att förändra ett ekologiskt förött landskap utan för att jägare vill ha fler byten.

Rewilding can be defined as the reorganisation or regeneration of wildness in an ecologically degraded landscape with minimal ongoing intervention.
Butler et al., 2021

Vildsvinet är ett exempel. Det utrotades, men flera gånger har personer tagit det åter till Sverige. Kung Fredrik I placerade en kull på Öland för jakt, men bönderna protesterade så mycket att de utrotades. Den stam som vi har idag i Skåne kommer från en hägn från Linderödsåsen. Läs mer på Jägareförbundets sida Vildsvinets historia.

Numera har mufflonfår börjat dyka upp i naturen. Kanadagäss är ett tidigare exempel. Utifrån andra hänsyn än jakt har man inplanterat bäver. Sedan 1966 är vargen skyddad i Sverige, men den invandrade först under 1980-talets början. Som vi ser har rewilding pågått länge i Sverige och oftast har det varit överheten som har fattat besluten.

Just detta med överheten i bred betydelse är intressant, då det visserligen har funnits sätt att bekämpa deras beslut under ifrån. Tjuvjakt är ett exempel. Under etiketten jakt kan du läsa mina inlägg i ämnet, men nu funderar jag mer över relationen mellan överhet och undersåte. Grunden är att det har skett en förändring i Sverige, inte bara politiskt genom demokratins införande utan också hur vi ser på relationen mellan de som bestämmer och de som ska se till att det bestämda förverkligas. Se till exempel Simonssons rapport Naturhänsyn i skogsbruket – avgörande händelser och viktiga personer bakom utvecklingen (2021).

Vargen, framför allt är ett exempel på hur det uppstår konflikt mellan överhet och undersåte, men också mellan majoriteten som är för och den stora minoriteten som är emot. I den svenska undersökningen var visserligen bara 12 % emot vargen (”ogillar starkt 7 % och ”ogillar” 5 %, Dressel et al. 2021:12), men är det en handlingskraftig grupp så kan det ändå ske saker, se inlägg Tjuvjägare, attityden och vargarna som inte finns i Dalarna.

Avslutningsvis i detta inlägg där alldeles för många trådar kommer att lämnas lösa så finns det många visioner, föreställningar och önskningar. Vissa har makten att kunna handla, medan till exempel tjänstemän vid Naturvårdsverket upplever sig som väldigt styrda (Bennet et al., 2022) och andra som överkörda (BRÅ, 2007). Till detta finns det en annan del som jag har berört i exemplet vildsvin. De sprider sig och skapar inte bara lycka hos sådana som mig utan också stora skador. Inplantering och rewilding kan få stora effekter, varav flera av dem inte alltid är önskade, i alla fall inte av alla. Vad gör vi då?

If implemented, rewilding initiatives may alter the social-ecological systems within which they are situated and thus generate sudden and unforeseen outcomes.
Butler et al. 2021.

Ja, den här gånger kommer trådarna att få hänga. Under följande inlägg planerar jag att pilla mer med dem. Poängen med min blogg är just alla dessa trådar som dinglar, där överhet och undersåte, staten och kapitalet, natur och människa, och så vidare ständigt återkommer för att sedan försvinna för ett tag. Så även om det är alldeles för många uppslag i det här inlägget så visar detta just vad min blogg handlar om: komplexitet.

Referenser:

Bennett, Juliana; Sjölander-Lindqvist; Annelie; Sandström Camilla; Larsson Simon; (2022). Addressing the Swedish Large Carnivore Controversy: Identifying Roadblocks in Collaborative Governance to Reduce Conflict. Frontiers in Conservation Science. Vol 3. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fcosc.2022.952242. DOI=10.3389/fcosc.2022.952242

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Butler, J.R.; Marzano, M.; Pettorelli, N.; Durant, S.M.; Du Toit, J.T.; Young; (2021). Decision-Making for rewilding: An adaptive governance frame work for social-ecological complexity. Frontiers Conservation Science. DOI: 2,681545.doi:10.3389/ fcosc.2021.681545

Dressel, Sabrin; Sandström, Camilla; Bennett, Juliana; Ericsson, Göran. (2021). En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning. SLU. Rapport 2021:8.

Revolution Rov (2023). Undersökning: vargar bör skyddas strikt, säger majoriteten av landsbygdens invånare. Revolution Rov. Publicerad 240108 (Hämtad 240121)

Savanta (2023). Understanding rural perspective: A survey on attitudes towards large carnivors in rural communities. Euro group for animals. Publicerad 231130 (hämtad 240121).

Simonsson, Per (2021). Naturhänsyn i skogsbruket – avgörande händelser och viktiga personer bakom utvecklingen. SLU. Report, 2021.

Svenska Jägareförbundet (2022). Historik. Svenska Jägareförbundet. Publicerad 120909, ändrad 221019 (hämtad 240121).

Skogen är vårt gemensamma arv

En hög och bred stenmur går bredvid stigen. Den är mossklädd och innanför står höga granar och utanför är det blandad lövskog. På en ung ek är ett oranget märke målat. Jag vet att jag och Maggie är på rätt väg. Vi är ute och vandrar.

Sedan jag blev lärare har jag avslutat läsåret med att vandra i fyra, fem dagar tillsammans med Maggie. Det är ett sätt för mig att släppa den stress som har byggts upp under året för att kunna inleda den långa semestern som vi lärare åtnjuter. Eftersom jag bor i Skåne brukar jag välja etapper av Skåneleden som är så isolerade som möjligt. Delar av förra årets vandring har jag redan beskrivit i några inlägg, se En lång hundpromenad.

Bilden nedan visar den plats jag inledde med och samtidigt den förändringen som har skett i det svenska landskapet, hur vi har gått ifrån ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle, vilket jag kort berörde i Regeringen vill att skogen ska vara till för alla. Sverige har gått från ett samhälle där befolkningen har levt och arbetat på landsbygden till att flytta in till städerna. En kultur har förändrats och en ny håller på att uppstå där olika livsstilar etablerar sig och möts. Jag ska beröra detta utifrån ett historieekonomiskt perspektiv, för att därefter diskutera det utifrån skogsbruket och skogsindustrin.

Inom ekonomisk historia brukar man tala om tre sektorer i samhället: den primära, sekundära och den tertiära. När majoriteten i ett samhälle går från en sektor till en annan talar man om strukturförändringar. Jag utgår här från Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid (Neal & Cameron, 2016).

Primärsektorn: ”omfattar de aktiviteter vilkas produkter hämtas direkt från naturen: jordbruk, skogsbruk och fiske.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). I produktionssamhället lever majoriteten i den primära sektorn. Man lever nära naturen, är beroende av det som den ger och ens förmåga att nyttja den.

Sekundärsektor: ”de verksamheter där naturprodukterna behandlas eller förädlas.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Den sekundära sektorn har ständigt varit närvarande i Sverige. På bilden ovan skulle jag tolka att muren kom till för att hålla inne boskap. I slutet av 1800-talet började en stor mjölkproduktion att ske. Man gjorde smör som exporterades till Storbritannien. (Hedenborg & Kvarnström, 2015).

Tertiärsektor: Denna kallas också för servicesektorn och inbegriper alla de tjänster som ingår i den ekonomiska strukturen. (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Även den tertiära sektorn har ständigt funnits närvarande, som till exempel bokhållare, men det är framför allt i och med industrialiseringen som den blir framträdande. Under 1900-talet är det tjänstemannen som blir dominerande eftersom alltmer blir mekaniserat (Magnusson, 2010).

Sammanfattningsvis ser vi hur Sverige framför allt under 1900-talet har genomgått en radikal strukturförändring, inte bara att levnadssättet har gått från den primära till den sekundära och den tertiära utan också genom urbaniseringen som jag ofta har återkommit till här. Lättast illustrerad genom SCB:s graf:

*Bilden är från artikeln* Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

I ett samhälle utvecklas även institutioner, vilket här ska förstås som de delar som strukturerar samhälle. Professorn i ekonomisk historia skriver att i Sverige gick man från en hushållsbaserad marknadsekonomi till en kapitalistisk marknadsekonomi. Detta har format hur det lokala har varit sammankopplar med det omkringliggande. (Magnusson, 2010).

Den hushållsbaserade ekonomin utgick från byn. Magnusson skriver att institutionen byn oftast bestämde hushållets funktioner snarare än var summan av antal hushåll. Den var i sin tur kopplad till världen genom skatt, ränta eller avrad. Det enskilda hushållet var kopplat till ett ”godssystem”, vilket var ett tankesätt som utgick från att hushållet och byns överskott skulle tillfalla överheten. Överskottet avyttrades i staden för att verktyg och annat skulle komma till hushållet. Detta sammankopplade byn med staden. (Magnusson, 2010)

Den kapitalistiska marknadsekonomi utgår från förekomst av hopsamlad kapital som kan användas i annan produktiv verksamhet. Det inbringar mer kapital. Aktörerna skiljer sig från det första systemet genom att de inte är hantverkare eller bönder utan kapitalister. Deras verksamhet syftar till vinst och inte till hushållning. De kan transportera varor över långa avstånd för att utnyttja skillnader i pris, tillskillnad från den förra där priserna var allmänt kända. De knyter samman regioner. (Magnusson, 2010).

Maggie med en kompis längs Gårdlösaleden utanför Smedstorp

Låt oss nu övergå till exemplet med skogsbruket för att visa hur förändringen från den primära till den tertiära, samt hur den hushållsbaserade till den kapitalistiska marknadsekonomin skapade genomgripande strukturförändringarna i samhället.

Jag har tidigare berört dagens situation i Skogsbrukets betydelse för Sverige idag, men här kommer jag att ge en längre tidshorisont och jag utgår från Stig Hagners genomgång av SCA:historia i hans bok Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (2005).

Han skriver att under 1600-och 1700 talet började det tidigaste ”industriella skogsutnyttjandet i Norrland” (2005:46), vilket i vår terminologi beskriver övergången från primär till sekundär sektor. Vad som skedde var att kronan tilldelade järnbruken ”rekognitionsskogar” från vilka de kunde utvinna träkol som skulle användas i järnbruken. Till en början arrenderades de, men framför allt under 1800-talet bildades bolag som köpte upp skogar.

Detta är en del av den svenska industrialiseringen, då man började använda skogen till mer än till hushållet. Sågverk byggdes vid de norrländska älvarnas mynningar och drevs först av vattenkraft för att sedan använda ångkraft (Magnusson, 2010). Till en början säsongsarbetade många vid sågverken under vintern, medan man skötte om sin gård under resten av året. Detta förändrades med tiden och många flyttade in till städerna där sågverken fanns. På flera sätt fick man en stadig inkomst i stället för att endast leva av det som gården gav.

Vi ser här således hur samhället förändras, liksom även institutionerna i och med att man inte längre var en del av ett större hushåll förankrad på landsbygden i byn utan att man bodde trångt i staden och var bunden till arbetena inom träindustrin. Man blev en del av den marknadsekonomin. Detta märktes brutalt när Sverige genomgick en ekonomisk nedgång och framför allt träindustrin drabbades av minskat behov av trävaror. Strejken i Sundsvall 1879 skedde på grund av att man sänkte lönerna drastiskt för arbetarna.

Strejken ska inte kopplas till SCA utan ska illustrera den skillnad som skedde i och med att man hade gått från att vara beroende av gården och det lokala till att man var knuten till det globala och till skeenden i andra länder. Men inte bara de mänskliga institutionerna förändrades utan också naturen genom att man förändrade älvarnas lopp för att de skulle vara bättre lämpade för att frakta timret från inlandet till kusten. Flottningen innebar ännu en inkomstkälla för lokalborna.

Två stora förändringar skedde i skogsbruket. Det ena var att virkestillgången blev allt mindre, vilket gjorde att man tvingades att minska avverkningen. Det gjorde att SCA började köpa skog istället för att arrendera den. Det skapade en kontroll över innehavet och man kunde även minska skadorna på skogen genom att förbjuda skogsbete. Den andra stora förändringen var teknikförändringen av skogsbruket. Flottningen togs över av lastbilar, skogshuggaren av skogsmaskinförare. Färre och färre personer var lokalt knutna till skogsbruket.

Eftersom man är knuten till marknadsekonomin gör man under perioder även drastiska förändringar för att skapa lönsamhet i verksamheten. Man drar ned på personalen inom alla delar i verksamheten. Hagner skriver om resultatet:

Förändringarna var densamma inom hela storskogsbruket. Den drabbade de norrländska glesbygderna hårt. Processen skedde parallellt med att jordbrukets ekonomiska förutsättningar stadigt dalade. Inlandet norr om Jämtland var redan dessförinnan det mest glesbefolkade området i hela Västeuropa. Det var inte svårt att se hur luften gradvis gick ur landsbygden. De mindre samhällena började se luggslitna ut. Mängden ensligt belägna redan ödegårdar ökade liksom antalet tomma ladugårdar.
Hagner, 2005:54

Det är här vi kommer till avslutningen, där jag ska försöka att knyta ihop de olika delarna kring frågan om kultur och då kopplad till naturen. För om vi ser till de tre sektorerna, där de flesta av oss befinner sig i den tertiära, så har vi förlorat den direkta kontakten med naturen. På grund av den globala marknaden märker vi inte av de stora problem som bönderna hade förra året med skörden.

Den här förlorade kontakten försöker många av oss skapa på nytt genom att vara ute i naturen och upptäcka den. Många av oss upplever en närmast religiös sinnesstämning då vi rör oss i skogen (Thurfjell, 2020). Att vi har kommit till den här nivån i Sverige är resultatet av vår förmåga att förädla skogen och i det har våra förfäder varit delaktiga i. Det är ett arv som vi förvaltar. Många har brutit upp från byns trygga institution för att börja jobba i den otryggare industrin. Vi har befriats från byns huld på gott och ont.

Industrin brukade Sveriges råvaror, men då enskilda företag var beroende av den internationella marknaden koncentrerade de sig på att skapa marknadsandelar. Detta har förändrat Sverige. Det har ökat välståndet, men också skapat förluster i stora delar av Sverige. Strukturförändringar är i grunden förändringar i människors vardag. Det är natur som har förändrats.

I artikeln ”Forestry and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses” (Elands & Wiersum, 2001) skriver författarna att hur skogen ska brukas och nyttjas kan inte endast överlämnas till markägarnas mål.

And the increased emancipation and forest-consciousness of various stakeholders mean that it is no longer desirable for forest policy makers to base development policies solely on the objectives of the forest owners.
Elands & Wiersum, 2001:14

Jag håller med och skälet som jag ser det är just de strukturförändringar som har skett i Sverige. Hela samhället är beroende av skogen och naturen. Geografiska områden överges på grund av förändringar. Samhällsnyttan måste jämkas med de enskildas levnadsvillkor. Det är inte en fråga stad kontra landsbygd. Det är ett gemensamt arv som också bör förvaltas för de många. Jag vill uttrycka det så här att till skillnad från familjen bryr sig dynastin om framtiden (Daub, 2021). Jag tror vi behöver ha ett dynastiskt tänkande på naturen.

Referenser:

Daub, Adrian (2021). The dynastic imagination: family and modernity in nineteenth-century Germany. Chicago: The University of Chicago Press

Elands, Birgit H.M.; Wiersum, K. Freerk (2001). try and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses. Forest Policy and Economics. Vol 3:5–16. DOI:10.1016/S1389-9341(00)00027-7

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Hedenborg, S., & Kvarnström, L. (2015). Det svenska samhället 1720-2014: Böndernas och arbetarnas tid. Lund: Studentlitteratur AB.

Magnusson, Lars (2010). Sveriges ekonomiska historia. Stockholm: Norstedt

Neal, Larry, Cameron, Rondo E. & Schön, Lennart (2016). Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur.

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917).

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Regeringen vill att skogen ska vara till för alla

Grönsiskan lever av alfrön på vintern. Jag stod och såg på dem hänga från grenarna plockandes de små fröna. Maggie väntade tålmodigt på mig. Innan grönsiskorna hade fångat min uppmärksamhet hade tankarna varit på ett annat plan.

Det går knappt att se de små grönsiskorna i motljuset. Men de är där.

Jag hade läste Lars Lundqvists, som skriver på bloggen, och Jonas Jakobssons debattartikel ”Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket måste dra tillbaka den nya skogsrapporten” (2024) i Altinget. I den beskriver de hur feltänkta slutsatserna är i Rapport 2023–16: Förutsättningar för hyggesfritt skogsbruk och definition av naturnära skogsbruk i Sverige (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023). De menar att den inte tar hänsyn till de svenska förhållandena. Avslutningsvis menar de kategoriskt att rapporten borde dras tillbaka eftersom:

De vandringssägner och myter vi har pekat på har redan fått konsekvenser för möjligheterna att bedriva ett i verklig mening naturnära och värdeskapande skogsbruk i Sverige. Politikerna inom EU, regering och riksdag har matats med fantasier och hypoteser av sina myndigheter. Det är riktigt allvarligt.
Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket måste dra tillbaka den nya skogsrapporten

Deras kritik av rapporten, som jag endast ska gå in på ytligt, grundar sig på tanken att störningar i skogen medger en större variation av arter, men, menar de, detta fungerar inte i en svensk skog som ska bidra med timmer till skogsindustrin.

Störningarna skapar öppningar i grenverket som medger att en större variation kan tillkomma. De hänvisar till följande citat i rapporten:

Skogsbruket ska i huvudsak efterlikna en kombination av små- och mellanstora störningar orsakade av brand, bete, insektsutbrott, svampangrepp, vind och hydrologisk störning.
Rapport 2023–16:108

Jag stod och tänkte på detta när jag under vägen kom förbi en yta där vildsvin hade bökat upp marken vid stigen.

De är fascinerande hur de genom sina trynen kan fläka upp marken. Ekologiskt fyller de en viktig funktion då de erbjuder tillfällen för andra arter att etablera sig. Till exempel är gräs fantastiskt anpassad till att ta över ytor och tränga ut andra örter. Jag minns hur jag försökte räfsa upp en bit av gräsmattan för att dels plantera ringblommor, dels ge rum för etablering av vinddrivande frön. Inget resultat.

Bild från den andre september. Endast vid bokhäcken brukar det komma upp blåstjärnor eller Sibirisk Scilla tidigt på våren. Att den heter Sibirisk Scilla visar att det är en invasiv art, men att vi har vant oss vid den och tycker den är vacker. De är ett exempel på hur svårt det är att upptäcka effekterna av en invasiv art (Kareiva & Marvier, 2011).

Lundqvist och Jakobsson påpekar syrligt: ”Skogsbranden får här trots allt vara med, men bara om den är svag, liten eller mellanstor, så att många träd överlever. Stora skogsbränder göre sig icke besvär.” Det var just detta jag tänkte på när jag kom förbi den uppbökade marken. För inom rewilding handlar det just om att tillföra en mängd arter som ”stör” skogen och marken vilket skapar en mångfald. I inlägget På naturens premisser hänvisar jag till Carl-Gustaf Thulin vid SLU som beskriver visenterna som ”ekosystemingenjörer” just genom deras framfart i skogen. Tanken tycks då var en skog där till exempel barkborrar och bränder ses som något positivt.

Utifrån ett rewildingsperspektiv är det en ytterst positiv tanke, men ur skogsbruket betingelser är det sämre. Det är här jag i mina tankar fastnade. För vi är åter tillbaka till de många perspektiven kring naturen, som jag ständigt återkommer till i mina inlägg grupperade under Samhälle och natur.

Jag vill beröra och sammanfatta några reflektioner jag gjorde utifrån morgonens läsning då jag inte bara läste i Rapport 2023–16: Förutsättningar för hyggesfritt skogsbruk och definition av naturnära skogsbruk i Sverige (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023) utan även ur andra publikationer.

Rapporten är en beställning från regeringen. För att förstå den tror jag att man måste sätta in den i ett större perspektiv och det handlar framför allt om den samhällsförändring som håller på att ske. För att förklara vad jag menar ska jag nedan citera inledningen till avsnittet ”2.5 Det variationsrika skogsbrukets samhällsnytta”.

Det viktiga är här att se hur det handlar om ”samhällsnyttan”, vilket skapar ett väldigt brett perspektiv och därför inbegrips väldigt många olika delar. Se mina understrykningar i citatet med alla delar som ska beaktas.

Hur skogen ser ut och hur den brukas får konsekvenser för olika samhällsvärden, exempelvis produktion av biomassa, rekreationsvärden, biologisk mångfald, skydd mot ras och skred, förutsättningar för renskötsel, motverkande av klimatförändringar, klimatanpassning och upplevelsevärden. En utgångspunkt i arbetet med detta regeringsuppdrag är att det finns utmaningar i dagens skogsbruk som hyggesfritt och naturnära skogsbruk kan bidra till att minska.
Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023:20

Att tänka på är att stora delar av den svenska skogen är till stor del privatägd, från privatpersoner till stora bolag. Det är således ett stort ansvar som läggs på aktörerna, vilket rapporten understryker då författarna påpekar att sedan 1993 finns ”[e]tt större ansvar lades på skogsägaren; frihet under ansvar” (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023:18).

Lundqvist och Jakobsson skriver att grunden till rapporten är baserad på ”vandringssägner och myter” och inte till ”fakta” om vad som är ett möjligt skogsbruk i Sverige. Själv tänker jag snarare på förändringen som pågår i samhället, vilket skapar denna mångfald av perspektiv som ska tillfredsställas.

Backsvalors bon i på stranden i Plage de Saint Germain sur Ay

Samhällsförändringen vill jag illustrera med att jag då och då roar mig med att titta på gårdar hos mäklarhemsidor. Det som har slagit mig är att de ofta skriver om pendlingsmöjligheter. Gårdarna säljs inte främst för att bedriva produktion utan för endast vara en boplats. Försäljningen är riktad till en grupp människor som flyttar ifrån staden till landet, men som har sin försörjning kvar i staden.

Att jag lade märke till detta beror på ytterligare en rapport som jag roade mig med i anslutning till den redan nämnda: Forestry and rural development in Europe Research results and policy implications of a comparative European study (Elands & Wiersum, 2003). Den handlar om hur skogen och landsbygden ska kunna utvecklas beroende på hur det ser ut i dagens Europa.

Forskarna har undersökt hur det ser ut i olika delar i EU angående land och stad. De diskuterar i begreppsdelen problematiken med vad vi menar med landsbygd och stad. Problematiken uppstår genom att man förr endast såg till förhållandet mellan människor och naturen. Det handlade om att livet då var ett produktionssamhälle, där man var relativt självständig genom att man producerade sina egna bruksprodukter och om möjligt sålde sitt överskott. I och med industrialiseringen inträdde konsumtionssamhället. Det innebar att många lämnade sina gårdar och arbetade vid fabrikerna. Då kunde man genom sin inkomst köpa produkterna i stället. Den stora urbaniseringen inträdde och många lämnade landsbygden med dess livsstil för staden.

Förändringen har inträtt nu när nya sektorer har tillkommit vilket för vissa har givit dem möjligheter till att bo på landet eller köpa ett fritidshus och jobba i staden. På fritiden vill många av oss röra oss ute i naturen, allt i från att plocka svamp till att cykla. Likaså har större kunskap tillkommit om biologisk mångfald, lägg därtill att bry sig om miljön har blivit en statussymbol för att öka sitt kulturella kapital. Allt detta har skapat en mängd olika intressen som regeringar i Europa, liksom EU, försöker samordna i rapporter där författarna tilldelas instruktioner för vilka perspektiv som de ska ta hänsyn till.

För att avslutningsvis återgå till Lundqvist och Jakobsson så tror jag att här krockar förutsättningar med att tillfredsställa perspektiv. Utifrån mitt perspektiv handlar det delvis om att en vision måste formas som de olika perspektiven måste förhålla sig till. Den måste vara faktagrundad, vilket innebär att konstatera att olika delar i Sverige har olika förutsättningar, liksom olika intressegrupper.

Eftersom vi lever i en förändringens tid där nya villkor med tiden blir allt tydligare samtidigt som olika intressen kommer att diskuteras och vissa kommer att förlora på förändringarna, medan andra kommer att kunna utnyttja dem. Jag tror inte på femårsplaner, men inte heller otydliga direktiv från ovan. Detta kommer att ta tid. Rapporter kommer att skrivas. Därför är det viktigt att de granskas av olika grupper och att det kommer till mångas kännedom.

Det är genom reflektionen som jämkningen med samhällsförändringarna kan ske.

Referenser:

Elands, BirgitH.M.; Wiersum, K.Freerk (2003). Forestry and rural development in Europe Research results and policy implications of a comparative European study. Forest and Nature Conservation Policy Group Report 2003-02. Wageningen University.

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2011). Conservation science: balancing the needs of people and nature . Greenwood Village, Colo.: Roberts and Co.

Lundqvist, Lars; Jakobsson, Jonas (2024). Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket måste dra tillbaka den nya skogsrapporten. Altinget. Publicerad 240111 (hämtad 240111)

Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen (2023). Rapport 2023–16: Förutsättningar för hyggesfritt skogsbruk och definition av naturnära skogsbruk i Sverige. Skogsstyrelsen.

Nej, vetenskapen har inte svaren – Förvilda Sverige vid På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare21 december, 2025
[…] För mig är det så märkligt att folk skulle kunna känna rädsla inför naturen. Samtidigt minns jag när jag…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…