Jag minns klätterträden från då jag var liten. Ett i Hällebäck var en stor bok som jag gillade att klättra upp i. Det stod nedanför vår tomt vid en brant. För att ta sig till skolbussen bar vi tvungna att gå nedför branten genom en bokskog. Jag tyckte mycket om att tillbringa tid där.
Stora träd som har sträckt som har sträckt ut sina grenar får mig att vilja klättra upp där. Jag tycker om att sätta mig vid deras stam och meditera. Ett lugn sprider sig i kroppen, som om den renar min oro och ger mig styrka att gå vidare. Förr brukade jag alltid leta upp ett sådant träd för att regelbundet gå förbi det när jag var ute och promenerade.
Stenshuvudsnationalpark
I böcker om skogen läser jag om dessa träd och i mina inlägg skyndar jag mig alltid att tillägga hur de är viktiga för de olika organismerna. Inte sällan har jag nämnt att eken har närmare 1000 organismer som är beroende av dem. Man kan höra det på namn som ekoxen.
I Promenad i Snogeholm och intelligensens ursprung berättar jag om ett möte med en samling ekar och den närmast andliga upplevelse som jag upplevde då jag stötte på dem. De stod i utkanten av en hage. Vid en senare promenad där tog jag kort på dem.
Vid Snogeholm
För mig har dessa träd varit ett argument för att låta skogen vara, men som vanligt när kunskap fattas tenderar fantasin och fixa idéer att ta överhanden.
Idag stötte jag på följande ord ”Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood” (Rackham, 2015:31) som fick mig att stanna upp i läsningen. Jag läste dem om och om igen, som om det Oliver Rackham skrev inte riktigt fastnade.
Han skriver att träd blir sällan gamla då andra träd inte tillåter dem att långsamt dö. Då man hittar dessa träd är det ett säkert tecken på att det inte är en orörd skog utan tvärtom.
[T]rees seldom grow old in woodland: if woodmen do not cut them down, competition from neighbouring trees forbids them to live through a long period of decline. Ancient upstanding trees are a strong indication that a site is not an ancient wood. (Rackham, 2015:31)
Och om vi tittar på bilden nedan från Stenshuvudsnationalpark ser vi hur eken omringas av bokträden och sakta trängs undan.
Att eken en gång fick breda ut sig berodde på att boskap betade här, men sedan har bokträden tagit över och börjar täcka för ljustillgången.
Ett sidokommentar är att Rackham skriver att förr var eken inte lika ljusberoende utan växte tätare, men något epigenetiskt tycks ha skett.
Från Stenshuvudsnationalpark.
Så ser vi också på bilden från Snogeholm hur tätt de växer. Fast, det ska tilläggas att jag vet inte hur gammal hagen är och de står på en höjd. Dessutom förmodar jag att hur de växer är egentligen skott som har tillåtits att växa fritt av tidigare ägare.
Snogeholm
Rackhams ord fick mig just att fundera över mina föreställningar och hur överensstämmande de är med ekologins förutsättningar. Lars skriver i en kommentar till gårdagens inlägg Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer” att kalhyggen alltid har varit hatade, men att skälen till varför skiljer sig. Kanske det stämmer? Poängen är att hatat pekar mot något djupt i oss.
Oliver Rackham som var landskapshistoriker och ekolog är mycket kritisk till dylika påståenden. Han skriver att jakten på jungfruskogen, alltså en skog som inte har påverkats av människan är likt jakten på den primitiva människan. Det är en fantom.
It is debatable whether ‘virgin forest’ or ‘primæval forest’, unaffected by mankind, exists anywhere in the world, or whether it is one of those phantoms, like ‘primitive man’, that haunt the scholarly imagination. (2015:23).
Så vad betyder detta avslutningsvis? Kommer jag att förneka dessa andliga upplevelser och kalla dem skrock och okunnighet? Absolut inte! För vad dessa känslor talar om är just om möten med det heliga och att det inte är något som bara är en del av mig. Förvisso är det en del av mig då det är jag som upplever det, men det är i mötet med något utanför mig, i det vackra, ja i förnimmelsen av skönheten, som det heliga och jag sammanträffar.
Likväl kommer jag att vara försiktigare då jag talar om hur organismerna bör vara för det är något som är bortom min kunskap.
Men, vad detta också visar är vilken roll som människan har i att erbjuda organismer en plats just genom hur de agerar i miljön. Vi är således, som Rackham, skriver på ett ställe, en del av ekologin, även om vår påverkan kanske är indirekt, som när vi dödade alla de stora djuren.
Men the overkill hypothesis (Martins, 2005) tillhör ett annat inlägg.
Berglund, Håkan; Kuuluvainen, Timo (2021). Representative boreal forest habitats in northern Europe, and a revised model for ecosystem management and biodiversity conservation. Ambio. 50: 1003–1017. https://doi.org/10.1007/s13280-020-01444-3
Martin, Paul S. (2005) Twilight of the mammoths: Ice Age extinctions and the rewilding of America. Berkeley, Calif.: University of California Press
Rackham, Oliver (2015[2006]). Woodlands. London: William Collins, Kindle ed.
Vi går över bron över Långselet och är därefter inne i Marsfjällets naturreservat. Det duggar och det är skönt att vandra i.
Nedanför fjället löper en urskog som under 300-400 år inte har varit påverkad av brand. Jag såg fram emot att få se hur det ser ut i denna urskog och om den hade skiktats naturligt. Jag hade nämligen Lars Lundqvists, docent i skogsbruk vid SLU, ord i huvudet att få skulle känna igen en urskog. Jag ska erkänna att han har rätt.
Långselet. Naturreservatet börjar till höger i bild.
Vi gick långsamt. Ständigt gick det uppåt. Då vi vandrade var det inte tid att kunna betrakta skogen omkring oss, däremot lät jag blicken söka sig runt omkring mig, medan jag aktade mig för att inte snubbla.
Det som förvånade mig var att det var ganska brett mellan träden, då jag trodde att de skulle växa tätare. Inte heller såg jag någon tydlig skiktning. Kanske behövde jag ge mig djupare in i skogen? tänkte jag. Men det var det inte tid med nu. Vi hade ju vårt mål för dagen, att nå Blerikstugan.
Typiskt för hur det såg ut längs leden upp mot Blerikstugan.
Just detta att inte veta vad jag ska titta för, slår mig ofta. Men det som också slår mig är hur många föreställningar som vi har, vars giltighet vi inte kan bedöma. Hans, som skriver Liv i fri luft, pekar alltid på känslan, men jag tvekar och skälet till att jag tvekar blir förhoppningsvis tydligt i inlägget.
Vad vi uppfattar och hur vi uppfattar det har jag återkommer till i mina inlägg kring antropologen Roy A. Rappaports (1988[1977] undersökning av skillnaden mellan kultur och natur, se till exempel inlägget Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor. Här vill jag peka på det inre maskineriet i oss som medger och formar hur vi blir medvetna om världen. Skälet är att vi ser inte verkligheten som den är. Om skogen vi gick i var urskog eller inte bygger på definitioner som är skapade i ett samhälle där slika beteckningar anses vara viktiga. I andra samhällen är det andra delar som styr.
Låt oss påminna oss om Aiskylos drama Agamemnon. Där dödade kungen Agamemnon en hjort i Artemis heliga lund medan de väntade på gynnsamma vindar till Troja. För att blidka gudinnan Artemis var han tvungen att plikta med sin dotter Ifigenias liv. I vårt samhälle är inte skogar tilldelade gudar utan man rättfärdigar skyddet utifrån den biologiska mångfalden.
Så när Marsfjällets naturreservat utökades med den västra delen Daevnie, så beskrivs det på följande grunder i beslutsunderlagen:
Syftet med naturreservatets utökade del Daevnie gäller enligt beslut för Marsfjällets naturreservat (dnr 11.121-2431-86, se bilaga 2) med tillägg att syftet också är att vårda och bevara värdefulla naturmiljöer i form av våtmarker, sjöar och vattendrag samt värdefulla livsmiljöer och biologisk mångfald knuten till områdets naturtyper. Syftet är också att vårda och bevara värdefulla livsmiljöer och den biologiska mångfalden knuten till kulturlandskapet, som också bidrar till områdets upplevelsevärden. (Länsstyrelsen Västerbotten, 2018:2)
De pratar om ”värdefulla naturmiljöer” och ”upplevelsevärden”, inte om skönhet. Detta är ett väldigt teknokratiskt sätt att uttrycka sig och det betecknar hela vårt samhälle i stort. Även de många forskningsartiklar som jag hänvisar till i mina inlägg bygger på detta tänkande.
Ute på myren
Frågan är vad som sker med oss om vårt sätt att inhämta kunskap sker med dessa kvantitativa metoder?
Låt mig återgå till platsen där vi gick. Jag såg framför allt granar och jag tänkte på att jag inte såg särskilt långt. Så skiktningen fanns där. Det var ingen odlad och planerad granåker. Jag använder ord som ”skiktning”, ”odlad”, ”planerad” och ”granåker”. Vad vi ser är hur min upplevelse är väldigt mycket i mitt huvud, snarare än en direkt uppfattning av vad jag såg. Jag jämför med det som jag är van vid och det jag nu ser medan jag går där.
Låt mig nu bli teknokratisk.
Människans förmåga, som vi delar med många andra djur, är vår förmåga att bearbeta information i huvudet. Det gör att vi också avlägsnar oss från nuet. Andra organismer reagerar på retning. Det är automatiska reaktioner på en stimuli. Människor har kvar dem och de är kopplade till reptilhjärnan. Men i det limbiska systemet och framför allt i hjärnbarken formas minnen och vi medges också förmågan att resonera med det som vi upplever.
I A history of the mind: evolution and the birth of consciousness (1999[1992]) beskriver filosofen Nicholas Humphrey utvecklingen med en illustration (se nedan). Vi ser tre olika stadier där a är en organism som endast reagerar på retningen. Det är ett återkopplingssystem där signalen går upp till en slags medvetandecentral som gör att organismen reagerar på retningen. I b ser vi hur en ny process påbörjas där organismen börjar få ett minne som gör att den kan lära sig. I en liknande situation kommer den att reagera som den lärde sig förra gången.
C är människan där medvetandet, alltså det vi uppmärksammar, enligt Humphrey, har lämnat väldigt mycket det utanför och istället har lärt sig hur hur hon kan reagera, men också hur hon kan förändra sig beteende. Mina funderingar kring det jag såg är typiskt för denna återkopplingssystem, där jag endast ser några iögonfallande ting som jag sedan jämför med tidigare föreställningar.
Humphrey 1999:175
Vilka fördelar leder det här till ur ett evolutionärt perspektiv? Jo, vi behöver inte ta in all informationen som kommer till oss utan vi är formade och formar vilken information vi tar in. Det gör att vi kan bearbeta informationen och agera på viss information, men ignorera det mesta. Vår hjärna är en förutsägelsemaskin, skriver filosofen Andy Clark (2016), vilket innebär att vi kan anpassa oss till vårt förkroppsligade och situationella medvetande. ”In this way, the vision of the ever-active predictive brain dovetails elegantly with work on the embodied and situated mind.” (Clark, 2016:269).
Hur ska vi förstå det här? Jo, i stort sett allt av det som vi upplever, föreställer oss och tycker är format av vår kultur. Enligt neurologen Antonio Damasio (2012) föds vi med dispositioner för hur vi som art uppfattar världen. Sedan utvecklar vi kartor som gör att vi vet hur vi bör agera i olika situationer eller uppfatta olika saker. Kartorna ingår i den korta återkopplingsloopen.
Ett av dessa naturens konstverk
Eftersom vi föds med dispositioner för hur världen fungerar och vi skapar kartor för hur vi bör bete oss i vår miljö, formas eller konstrueras vårt jag socialt.
Det viktiga att förstå är att vi inte väljer detta, även om det är möjligt att delvis förändra vad vi uppfattar. När jag började intressera mig för fåglar upptäckte jag att det inte bara fanns gråsparvar utan också pilfinkar i buskarna. Jag upptäckte att näktergalen gillar buskage medan buskskvättan öppna fält. När jag började lära mig om skogen, lärde jag mig skillnaden mellan urskog och produktionsskog. Jag lärde mig att de där vackra höga furorna var resultatet av planteringar och inte naturliga tillfälligheter.
Det jag vill understryka är att våra upplevelser framför allt sitter i våra huvuden. De är föreställningar.
Vart leder detta då? I många riktningar, varav jag här avslutningsvis vill fokusera på en punkt även om jag vill framföra så mycket mer.
Den punkten är att om vi lär oss om vår värld enbart utifrån det teknokratiska perspektivet kommer det forma hur vi upplever vår omvärld. Ord som skönhet försvinner och istället motiveras skyddet av ett område utifrån listor av vilka organismer som är där. Det finns kulturer där värdet ses som något inneboende i tingen, men i det teknokratisk är värdet endast en fråga om förhandling och till syvende och sist ett slags köpslående.
Och, jag vill än en gång understryka detta, det blir det enda naturliga, då vi har formats till att uppfatta världen så. Mina funderingar längs med vandringen skiljer sig från hur någon annan uppfattar det, men likväl följer vi markeringarna på den utstakade leden. Från den avviker vi inte.
Clark, Andy (2016). Surfing uncertainty: prediction, action, and the embodied mind. Oxford: Oxford University Press
Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage
Humphrey, Nicholas (1999[1992]). A history of the mind: evolution and the birth of consciousness. 1. Copernicus softcover ed. New York: Copernicus, an imprint of Springer-Vlg
Länsstyrelsen Västerbotten (2018). Beslut om utökning av naturreservatet Marsfjället, utökad del Daevnie, i Vilhelmina kommun. Ärendebeteckning 511-2849-2017.
Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.
En tanke följde mig från Östersund. Jag skrev igår att vissa samhällen i Sverige hade blivit lämnade av historien.
Vad menas egentligen med det uttrycket?
För det är ingen människa som har lämnat historien. Nej, jag tror snarare det syftar på att utvecklingen har sprungit ifrån samhällen som Degerfors och Lesjöfors. Andra tycks frodas. I Östersund har man byggt om regementet till universitetet och det var festival. På alla restauranger satt det folk och trivdes. Längs Storsjöns norra strand var det mattält och tivoli.
Norrut längs E45 är det få samhällen. Byar med ett par nedgångna hus med flagnande färg och rostiga bilar. Det är människor som fortfarande håller dessa landsändar levande. Deras barn kommer med epatraktorer som stannar upp trafiken och de är dem som tar hand om våra gamla eller fixar mitt däck när jag är på semester.
Sverige struntar i dessa. Jag tänker på sociologen Arlie Russel Hochschild som skriver om amerikanerna som har lämnats. I Strangers in their own land (2016) beskriver hon dem som om de väntar på sin tur i en lång lång kö, men som aldrig tycks komma framåt. Är systemet riggat?
Historien kan inte gå ifrån dem, men utvecklingen kan. Vägen norr om Strömsund som går från ås till ås blir sämre.
Jag tänker på dem som säger att norrlänningarna är kolonialiserade. Egentligen är det väl främst samerna, resten är likt de algeriska svartfötterna del av moderimperiet. Likväl gav sig deras förfäder av, lovade skattelättnader och fri mark. Men rikedomarna skickades någon annanstans. Elledningarna leder söderut. Här är det skogen som är guldet.
Längs grusvägen mot Granliden.
Något slog mig på vägen längs Västra och Östra Ormsjö som ligger väster om Dorotea. I södra Sverige blir jag alltid lika glad när jag ser de oklippta gräsmattorna. Här tänker de på miljön, ler jag. Men här i ödemarken är det tvärtom. När jag ser de omhändertagna tomterna och gröna gräsmattor bland högväxt älggräs och rallarros så tänker jag civilisation.
Jag skäms vid tanken, samtidigt som det återigen slår mig hur olika Sverige är. I söder är naturen så tuktad. Den har svårt att få röja fritt. Här i norr är det tvärtom. Det omhändertagna känns tryggt för mig när det är långt mellan husen.
Likväl luras jag. Skogarna här är inte vilda. De är planterade med gran och tall ämnad för träindustrin. Det är levebröd för många på samma gång som det är omstritt. För det är inte bara kolonisatörernas land utan också samernas. För dem är skogsbruk inte vara positivt.
Renar på vägen.
Vi stannade på vägen vid Västansjö. Fågelkvitter och Merlinappen visade mindre korsnäbb och där fick jag se en i toppen av en gran. Jag hade inte sett den innan.
Västansjö
Vi såg fjällen omkring oss. Än såg de små ut.
Och jag tänkte på den fjällnära skogen som man vill skydda. Skogsutredningen menade att ”100 mil långt sammanhängande område av intakta naturskogar på totalt över 1 miljon hektar produktiv skogsmark” (Aronsson, 2020). Var är den? För här såg jag kalhyggen längs sluttningarna.
Stämmer inte det som Aronsson skrev 2022 att ”Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat” (2022)? Regeringen gick inte med på det, men Skogsstyrelsen nekar allt mer tillstånd:
Skogsstyrelsen ger bara avverkningstillstånd om det inte finns höga naturvärden i den fjällnära skogen, och sen 2020 har de tagit beslut om sammanlagt 37 000 hektar. (Aronsson, 2024).
I Kittelfjäll byggs det. Här satsar de på turismen. Och jag tänker på dessa visioner, utveckling som går förbi och vilka som står rätt i kön. För mig är är det turism. Fast jag är part i målet och visst ser skidbackarna illa ut på sommaren.
Skälet är att turistbranschen kräver inte stora insteg för att få jobb. Det var räcker att vara trevlig och uppmärksam. Man måste bo på orten. Det gör bygden levande. Men för att locka turister krävs ett mål som lockar och skövlade fjällsluttningar förutom där skidbackarna är inte något som lockar.
Likväl, för att säga emot mig själv, så är skogen en del av basindustrin i Sverige. Den ger inte bara jobb i många olika branscher utan också pengar från exporten.
Avslutningsvis så önskar jag mig inte ett land där vissa tycks komma allt längre bak i kön. Ett land som Sverige kan inte överlämna utvecklingen till marknaden.
Här kommer jag inte längre i mina funderingar. I morgon bär det av till fjälls.
Dansken på vandrarhemmet kom och sa att vi hade fått punktering.
Mycket riktigt. Högra framhjulet var tömt. Vad fan nu då? tänkte jag med oro medan jag rastade Maggie.
Vi hade tur. En däckservice tog emot oss direkt. Det var inte långt dit. Jag körde försiktigt dit och hoppades att däcket skulle överleva. Jag fick hjälp direkt. Såpatricket gjordes. Pumpa upp däcket till 3,5 bar och häll på såpavatten. Om det finns ett hål kommer det att spruta.
Men inget hittades. Mannen hittade ett litet, men det kunde det inte vara, sa han. Besviken över att inte hitta något behövde jag inte betala. Han var en konstnär.
Så vi kunde åka iväg och tog oss hela vägen till Östersund, genom Orsa, där vi åt lunch. Här i Östersund åt jag langos och den var inte särskilt god. Jag som mindes denna festivalrätt som det bästa jag visste. Men inte den här gången.
Och vägen hit kändes förändrad och ändå densamma. Många av samhällena såg ännu mer nedgångna än som jag mindes dem. Det var kalhyggen, men de var små längs med turistvägen. Det sista var en tanke som slog mig när vi söder om Sveg svängde av mot Hamra.
Runt nationalparken var det stora kalhyggen. Jag trodde att man försökte bluffa turister. Fram tills dess hade vi åkt E45 igenom Härjedalens skogar och myrar. Det var enformigt, så när vi svängde av och kalhyggena dök upp blev det förändringar i landskapet.
Norr om Los. Vid åsen i fjärran är kalhyggen täta.
Igår skrev jag om nedgångna samhällen som historien tycks ha lämnat. Idag handlar det om kalhyggen. Ju närmare vi kom kalhyggena i fjärran desto intensivare blev upprördheten. Jag ville ta kort på bedrövelsen. Kalhyggen som numera skulle vara små, men här hade skogsbolagen gått hejdlöst och vettlöst till vägs.
Men jag fick ingen bra bild och vi körde vidare.
Vi svängde av till väg 296 och där bredde de ut sig. Hektar på hektar utan träd.
De bruna fläckarna sydost om gränsen till Jämtland.
Så började jag lägga märke till saker. Några döda träd stod kvar. Varför var där inga frötallar? Varför var stubbarna så svarta?
Då började jag förstå. Det här var ärren av skogsbränder.
När vi kom till E45 mindes jag plötsligt. Vi hade åkt här förr. 2018 hade vi åkt igenom ett landskap som fortfarande glödde.
Nu har de gjort vandringsleder här
Och medan vi åkte norrut minns jag de som stod vid vägarna, de som ägde skog och vi nyfikna som for förbi var fyllda av nyfikenhet. Då var allt spännande. Nu förstod jag att människors kapital bara hade brunnit upp. 150 privatägare drabbades, läser jag på Ljusdals kommuns hemsida, Fakta om bränderna.
Tallen tål egentligen eld, men elden som härjade 2018 var så het att tallarna dog. 9500 hektar brann. Skälet var blixtnedslag denna hets sommar. Jag minns att vi hade vandrat norr om Ljungdalen, i Vålådalen och Gåsen. Den stugan sista är nu stängd. Från Helags fjällstation hade vi gått genom regn. Men att det regnade hade inte hjälpt mot eldhavet.
Helagsfjället 2018
Och nu ser jag att vi var där i första veckan i augusti. Så vi hade missat den riktiga eldhärden. Men jag läser att det tog 21 dagar att släcka bränderna helt. Så inte ens när vi åkte där hade allt slocknat.
Nu är vi i Östersund och jag hoppas att när vi i morgon kommer ut till bilen är däcken luftfyllda och vi kan köra vidare.
Frågan som dyker upp, nu när jag sitter här på vandrarhemmet, är hur mycket av intrycken som stämmer och hur mycket vi förstår där vi sitter bakom ratten och drar fram genom landskapet? Och jag tänker på att jag bör vara mindre dömande och snarare låta undran vara blickens mått från ratten.
I en kommentar till inlägget Vilka är det som riskerar mest i en samhällsomställning? kritiserade Lars Lundqvist, docent i skogsskötsel vid SLU, mig för att överta skogbrukskritikernas språkbruk. I den diskussionen bad jag om boktips. Två av böckerna har jag nu läst och den tredje är snart avklarad.
I Ta bort de gamla flottlederna diskuterar jag rekommendationen Skogen – guldet från Norden (Stjernström, 2011). I Ska EU ge tusan i den svenska skogen? nämner jag Skogsbruk på samhällets villkor: Skogsskötsel och skogspolitik under 150 år (Enander, 2007). Den boken läser jag inte lika snabbt som de andra och ännu har jag en bit kvar. Den tredje boken är Blädningsbruk: En handbok (Lundqvist, 2023). Det är en trevlig och lättläst bok och kring den tänkte jag reflektera idag.
För att göra det tänker jag använda mig av Karl-Göran Enanders bok Skogsbruk på samhällets villkor (2007) för jag tror man måste se Lundqvist handbok i ett historiskt sammanhang. Jag har, som sagt, ännu inte läst ut Enanders bok, men avdelning 2 ”Skogskötsel och skogspolitik 1900–1950” (Enander, 2007) fanns hela tiden i bakhuvudet när jag läste Lundqvists bok.
Låt oss inleda med att två grafer från Naturvårdsverket som beskriver hur två olika aspekter av den svenska skogen. Den första på tillväxten och avverkningen, medan den andra grafen visar på virkesförrådet.
Den första visar tre kurvor där den gröna är den totala tillväxten, uttryckt i miljoner kubikmeter. Den bruna linjen är avverkningen av levande träd. Som vi ser speglar de delvis varandra. Den ljus gröna visar den naturliga avgången, vilket betyder de träd som har dött naturligt. Puckeln mellan 2001 och 2007 utgår jag ifrån har att göra med stormen Gudrun och efterföljderna.
Den gröna kurvan visar hur skogens tillväxt har utvecklats sedan 1956. Den bruna visar avverkningen av levande träd. Träden som har dött naturligt är den ljusgröna linjen. Tillväxt och avverkningar i skogen (Naturvårdsverket, 2023a)
I den andra grafen från Naturvårdsverket ser vi hur virkesförrådet har ökat sedan 1955. Återigen är det miljoner kubikmeter som visas i y:axeln. Som vi ser har det ökat betydligt. Naturvårdsverket skriver:
Virkesförrådet i den svenska skogen, vilket är mängden levande träd, har ökat stadigt sedan 1920-talet. Detta är mycket tack vare förbättrad skogsskötsel som gjort att skogen växer bättre och tätare, liksom växtförädling som förbättrat plantmaterialet.
Den gröna kurvan är ”Virkesförråd exkl. skyddade områden” och den kortare är med de skyddade områdena, Årligt virkesförråd i skogen (Naturvårdsverket, 2023b).
Varför har det svenska virkesförrådet ökat så mycket under de senaste 70 åren?
I Skogen – guldet från Norden (Stjernström, 2011) beskrivs hur den svenska skogen blev värdefull och hur det gjorde att den började avverkas i en hög skala. Till en början tog man de grövsta träden för att sedan ta de tunnare, så kallad timmerblädning. Framför allt i Norrland skapade detta glesa skogar och hedliknande landskap.
I 1903 års skogsvårdslag ville man åtgärda detta genom att införa återväxtplikt. Det gick inte särskilt bra och dessutom hindrade det inte att man tog allt yngre skog, vilket gjorde att man med lagändringar 1918, 1923 och 1948 började skydda ung och medelålders skog. (Se Enander, 2007).
Återväxtplikten innebar att man framför allt utgick från att skogarna skulle självföryngras genom de frön som låg i marken. Detta skedde inte. Man började också plantera, men inte heller det hjälpte de glesa skogarna. Problemet är nämligen som Lundqvist (2023) skriver att majoriteten av trädarterna som växer i Sverige är pionjärarter.
[Förutom granen är våra] vanliga trädslag –tall, björk och asp –[…] så kallade pionjärartslag. De är helt anpassade till skogsbränder och liknande väldigt starka störningar. Det är dessa trädslag som kom först när inlandsisen drog sig tillbaka för tio tusen år sedan . De hade förmågan att kolonisera den kala marken då och de fungerar fortfarande på samma sätt.
Lundqvist, 2023:17f.
Granen klarar av att växa i skuggan av andra arter och kan därför växa i flera skikt. Andra arter trängs in av dem som växer snabbare och dör. På bilden nedan ser vi hur bokarna tränger in eken och tar ljuset från den, vilket kommer att döda den.
Stenshuvud.
För att råda bot på de glesa skogarna och det minskade virkesförrådet började man införa trakthyggesbruk. Att mekaniseringen också började på 1950-talet bidrog till att göra det möjligt i en ny skala. Detta innebär att träden planteras samtidigt vilket gör att de inte konkurrerar om ljuset utan växer i jämnhöjd och på så sätt skapas dessa likartade skogspartierna. I inlägget som jag inledde med kallade jag dem för monokulturer, vilket Lars kritiserade med för.
Ett exempel på hur det kan se ut. Vid Rebbetuaröd.
Framför allt miljörörelsen, men också allmänheten i stort ser negativt på kalhyggena. Likaså har kunskapen tillkommit att många arter missgynnas av skogsbrukets metoder. Därför börjar man sedan en tid tillbaka allt mer tala om ”hyggesfritt”. Från 1993 har även en ny skogsvårdslag tillkommit där miljön ska ha en lika viktig del som produktionen:
Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.
Skogsvårdslagen §1
Blädning är en del av ett hyggesfritt skogsbruk och innebär att skogen befinner sig i olika växtfaser, i skikt. Det i sin tur betyder att många arter som inte klarar av för snabba förändringar kan överleva.
I blädningsbruk bär marken alltid en sluten skog och det finns en lång obruten kontinuitet av stora träd. De enskilda blädningarna [att man tar ner enskilda träd] innebär dessutom betydligt svagare störningar än slutavverkning och det obrutna krontaket ger ett annat ljusklimat nere vid marken. Allt det är gynnsamt för störningskänsliga arter.
Lundqvist, 2023:68.
Det låter ju prima, men problemet är dock just att trädslagen i Sverige är framför allt pionjärarter. Rovdriften av Sveriges skogar lärde oss att det inte räckte med att trycka ned ett frö i marken så kom ett träd upp. I alla fall inte om vi vill att virkesförrådet ska vara högt även i framtiden. (Se Ja till skogen… Nej till skogsbruk).
Två artiklar i ATL visar på det trixiga i situationen när man vill ändra bruket.
I Samarbete ska ge ekonomi i hyggesfritt (Sennerdal, 2023) berättar skogsägaren Helena Johansson att olika delar av skogen hon och hennes syster äger kommer att brukas olika. Förändringarna de tänker göra kommer också att göras över tid.
Luckorna runt ekarna ska utvidgas, liksom andra lövinslag och tall. I övrigt får granbestånden växa klart. Men när det är dags att avverka ska fröträd av gran sparas för att få fram en självföryngring och lövträd och tall ska gynnas. Behöver den naturliga föryngringen hjälp så får det även bli lite stödplantering av till exempel tall.
I en annan artikel förklarar Lars-Erik och Sonja Levin hur de satsar på grövre timmer, att det ska vara hyggesfritt och blandbestånd, men nämner just granen som gärna tar över.
Lars-Erik Levin och Sonja Levin vill gärna att den del av skogen som sköts hyggesfritt ska vara blandbestånd med relativt stort inslag av tall för att minska risken för stormskador, röta och granbarkborre. Men granen tar allt mer överhanden samtidigt som viltet går hårt åt den tallföryngring som kommer.
Att ställa om ett skogsbruk tar tid. För att blädningsbruk ska kunna fungera, skriver Lundqvist, krävs ett 200 års perspektiv. Inom ekonomi talar man om ledtider och i skogen är det väldigt långa sådana. Gör man fel i början av processen ser vi att det tar många decennier innan det upptäcks och kan åtgärdas.
Avslutningsvis är jag väldigt tacksam för dessa bokrekommendationer. De är givande utifrån mitt kunskapsbildning. I det större perspektivet är det framför viktigt i diskussionen kring hur vi ser på Sveriges natur och hur vi föreställer oss den i framtiden. Vi måste dels se till dess historia och hur vi har nyttjat och brukat den, dels se till dess förutsättningar. För det är endast i den kombinationen kunskap och förutsättningarna som vi kan realistisk gå framåt.
Tack Lars för att du hjälper mig i mitt bildande.
Referenser:
Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år. Umeå: Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet
Arbetet i skogen var hårt förr. Du hade blivit kontrakterad för att hugga ned en del i skogen med några andra. Du började i januari för då var tjälen tillräckligt djup i Jämtland. Förhoppningsvis hade någon arbetat på platsen redan innan du kom dit för då fanns det möjligen en liten stuga. Om det inte var så fick du bygga dig en. Du fick betalt när det var färdigt och du fick betalt per dag. Livet var hårt som skogsarbetare.
På rekommendation läste jag Anna Stjernströms bok Skogen – guldet från Norden (2011) och jag kan verkligen rekommendera den vidare. Den berättar om skogen från istidens Sverige tills idag, med fokus på Jämtland. Den fokuserar framför allt på industrialiseringen och genom skogen kan vi läsare följa hur Sverige har utvecklats från att ha varit ett fattigt land till ett av världens rikaste.
Den väckte många tankar och några vill jag dryfta här. Det första är diskussionen om guldet och som så ofta i historien om norra Sveriges är det olika saker som åsyftas. Stjernström hänvisar till det som så många andra som diskuterar Norrland gör och det är riksrådet Carl Bondes entusiastiska kommentar till Axel Oxenstierna:
Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn.
Citerat från Stjernström, 2011:40.
Man hade hittat silver i Nasafjäll. Med detta blev det tyvärr inte mycket med det och framför allt inte något Västindien. Det guld som man däremot hittade var skogen. Jag minns Sara Lidmans roman Regnspiran (1958) där Linda möter jägmästaren som pekar på berget och säger att där finns det guld, men vad hon inte förstår är att det är skogen och inte metallen som åsyftas.
För att kunna utvinna detta guld i Jämtland måste man förändra en hel del. För det är långt från hamnarna i öster, som Sundsvall. Men det är andra saker som måste på plats och det är att industrialiseringen måste komma igång. Sverige var sent. Andra hälften av 1800-talet brukar man tala om och det som framför allt påbörjade det var att man kunde utnyttja vattenkraften för sågverken.
Stjernström jämför industriella revolutionen med jordbruksrevolutionen, alltså yngre stenåldern, när människor slog sig ned permanent för att odla. Båda dessa har förändrat livet på jorden på ett drastiskt sätt.
Sedan jordbruksrevolutionen hade människor varit beroende av att ha en lite odlingsmark. Man levde inte i ett penningsystem utan var helt beroende av det som jorden och omgivningen gav. Skogen var till för energi i form av mat och ved. Man anpassade sig till det som ekosystemet kunde bidra med och det var en samanpassning (coadaptation).
Marten, 2001:97
Ett problem som hindrade industrialiseringen var hur egendomarna var konstruerade. Då var de uppdelade i små åkerlappar som i sig var svåra att ge mer än förhoppningsvis mat så att man överlevde. Detta förändrades genom politiska beslut så att markerna blev enhetligare, vilket i sin tur gjorde att det var möjligt att inhägna sin del, vilket i sin tur gjorde att man kunde förädla växterna på ett helt nytt sätt. Detta gjorde att vissa bönder började kunna få ett överskott. Eftersom de fick mer att äta, överlevde fler barn och därmed ökade befolkningen.
Liknande saker skedde med skogen. I en samfälld skog, som ägdes av flera personer, innebar att alla var tvungna att vara överens om skogen skulle fällas. Men, skriver Stjernström ”[a]tt skogen överläts i enskild ägo underlättade sannolikt skogsaffärerna” (2011:54). Därför bröt man upp allmänningarna och gav enskilda personer den som egendom, avvittring. Nu räckte det att en av delägarna ville avverka för att resten skulle tvingas gå med på det. Det innebar att skogsköpare köpte av en person för att sedan kunna betvinga de andra. Guldet började kunna brytas.
Bara för att man kan hugga ned träd betyder inte att de är värdefulla i sig utan de måste ingå i ett större system. De måste kunna transporteras till sågverken för att sedan kunna förädlas till varor som såldes på världsmarknaden. Vad vi märker här är att det sociala systemet som hade utvecklats och anpassat sig till det lokala ekosystemet, nu ingick i ett större system.
I nedan figur som utgår från ett lantbruk, men som vi anpassar till ett skogsbruk, ser vi hur det kommunicerar med en marknadsekonomi. De små köps upp av de större vilket innebär att de ingår företagsvärlden. Skogen börjar förändras till marknadens önskningar, se nedan hur strandägandet anpassas. Då en ny produktionsmängd uppstår börjar man reglera på ett nytt sätt. Regleringen kommer att anpassas över tid, genom förändringar i skogsvårdslagen. Intressant nog kommer det att dröja fram till 1950-talet tills en verklig mekanisering sker. Sågen blir till motorsåg och till slut försvinner även hästen.
Marten, 2001:102
Hästen och möjligheterna för transport ur skogen knyter an till flottningen som pågick längs Indalsälven till 1969 då man samlade sig för att avsluta en epok som gick i graven just på grund av mekaniseringen. Här talar jag om lastbilarna som nu helt tog över timmertransporterna.
Jag hade hört om flottning och läst om att man hade förändrat förlopp och annat för att undvika bröten, det vill säga stockar som fastnade och bildade fång av timmer, ”Djävulens plockepinn” (2011:110). I Stjernströms bok lär vi oss hur ”[s]trandägarna förlorar sin vetorätt” (2011:107) 1880 och den allmänna flottleden blir ”samhälleligt tvingande” (2011:108), vilket betyder att flottningen av timret blir överordnat allt.
En flottledernas infrastruktur byggs upp genom ”stenbränning”, dvs. att få bort stenar som kan skapa brötar; ”rännor”, vilka grävdes genom myr- och ängsmarker; ”styranordningar”, som styrväggar som gjorde så att timret flöt i mitten och att strömmen blev djupare; ”dammar” som reglerade vattnets hastighet och flöde (2011:98–101).
På fotot ser vi hur en ränna har byggts i strandbanken. Fotot är förmodligen från Indalsälven. Fotografering – 22 maj 1954 (För fler fotons se den fantastiska samlingen på Digitalt Museum.
Vad vi ser är alltså hur inte bara Indalsälven utan egentligen alla Sveriges älvar har anpassats till människans behov. Det var alltså ingen samverkan (coadaptation) med ekosystemet utan en förändring som har förstört för en mängder av organismer. I vissa delar är det dammar som ger el till Sverige, men i stora delar är det flottningens infrastruktur som inte längre fyller sitt syfte.
– Förra århundradets flottrensning i kombination med massor av sediment från utdikning av skogs- och våtmarker har skapat sterila, cementliknande golv av de känsliga lekbottnarna. /…/.
Resultatet blev en jämn botten som liknade en rodelbana för virkestransport. Otaliga lekområden förstördes. Fisken tvingades leta upp de små fläckarna av lekgrus som fanns kvar och bestånden minskade kraftigt.
Arbetet sker redan som till exempel Rewilding Sweden som arbetar med Pite- och Råneälv i Lappland, se Rewilding rivers in Lapland – a community-based approach tillsammans med bland annat SCA, se Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark. Det finns också andra som Svea Skog som har börjat riva de gamla flottlederna för att fisk och andra organismer som flodmusslor ska kunna frodas i floder och älvar.
I långsam takt försvinner vandringshinder i våra rinnande vatten. I vissa fall rivs de ut, i andra fall dirigeras vattnet ut i omlöp som ger fisken fria vandringsvägar. Det är en självklar förutsättning för att bestånden ska kunna hämta sig. Men vandringshindren är inte de enda problemen. Även oreglerade vatten har haft allvarliga problem.
Henrik Persson, för Rewilding Sweden, som leder arbetet med återställningen av Råne- och Piteälv citeras med orden som jag tror att vi alla kan stämma in i:
– Återförvildning handlar till stor del om att få naturen att åter kunna stå på egna ben, och utan en fungerande hydrologi, alltså vattnets väg genom landskapet, blir detta svårt. För det är trots allt hydrologin som är grunden till biologin, alltså växtlighetens sammansättning och utbredning liksom djurens livsmiljöer. Vår ledstjärna är därför att skapa ”vildare vattenskap”, säger Henrik.
Att vi har råd att återställa och låta delar av vårt landskap bli ”vildare” kan vi tacka våra förfäders slit. De skapade förutsättningarna för att bygga vårt välstånd.
Jag tackar Lars Lundqvist för boktipset.
Referenser:
Lidman, Sara (1958). Regnspiran. Stockholm: Bonnier
Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications
Vi parkerade vid södra ingången till nationalparken Stenshuvud. Rörumsån markerar ingången. Jag och Maggie gick västerut genom kohagen. Min plan var att gå längs nordvästra gränsen genom bokskogen och komma ut vid ån som går i dalen norr om Kortelshuvud.
Ostanvinden låg på. Vi gick västerut förbi den gamla fästigen för att därefter svänga vänster på leden. Vi gick förbi den lila leden som går upp mot Kortelshuvud. Maggie gick i långlina.
Det var länge sedan vi var här. Nu i snålblåst och tidig vår var det betydligt mindre folk än när vårsolen skiner. Dessutom har det varit folktomt när jag tidigare har gått vägen som vi nu gick. Den leder ut ur parken och det finns ingen led som för en tillbaka till naturum.
En ek låg över stigen. Murgrönans klängande, insekternas tuggande, ja vad det nu var som var orsaken så hade eken fallit. Jag gick runt den. Rötterna hade brustit och sandjorden låg öppen.
När en gren trillar av sluter sig barken om såret för att inte släppa in dem som kan skada trädet.
Det var visserligen tidigt på våren, men bokskogens täta krona släpper inte ner mycket ljus till marken. Löven låg som ett tjockt täcke. Det var mjukt att gå. Vi följde ett vildsvinsspår upp längs med slänten. Det var ett planlöst flanerande. Fågelsången var mest blåmes och talgoxe. En stadig drill hördes, men jag vet inte vad det var. Så plötsligt såg jag en morkulla flyga bortåt.
Eller jag tror att det är en morkulla. Egentligen kommer de i slutet av mars, men Artdatabanken meddelar att 10 fynd har redan gjorts i området. Och efter att ha gått igenom listan är det den enda arten som det kan vara.
Det liknar en ugglas ansikte.
Det var mest bokskog, men här och där stod det ekar. Murgrönan klättrarde upp på den skrovliga barken. Bokarnas glatta bark tycktes inte ge murgrönan möjligheten. Senare såg jag äldre bokar, vars grövre bark hade givit fäste till trevande murgröna.
Jag är har fascinerats av ekar sedan jag läste Wilding (Tree, 2018), se inlägget Wilding, Isabelle Tree och Knepps egendom. Över tusen arter är knutna till en ek över dess livstid, vilket vi kan se i artnamn som ekvecklare, eksnabbvinge och ekoxe. Eken är beroende av att möss och nötskrikan gömmer ekollonet i jorden. Den kan bli över tusen år.
Boken kan växa i skugga. Det kan inte eken. Den kräver mycket ljus och i den här delen av Stenshuvud berättade eken om ett annorlunda landskap. Det var ett landskap som nyttjades för bete och träden för bränsle och byggnadsmaterial. Det gynnade eken som kunde breda ut sig. Nu tränger sig boken tätt inpå.
En ek omsluten av bokar som sakta håller på att dö.
Jag kom upp på en platå och möttes av en ek som hade brett ut sina grenar. För mig var det en helig upplevelse. Det var tyst omkring mig. Jag närmade mig den i vördnad. För mig talar inte äldre föremål till mig. Ett månghundraårig bokexemplar eller en hjälm från trettioåriga kriget förblir tysta, men en ek som har fått breda ut sig och med breda grenar tryckt undan resten av växtligheten väcker min förundran.
Till skillnad från eken i bilden ovan har de breda grenarna här hållit undan bokträden.
Ett stengärde markerade gränsen till parken. Jag gick runt trädet, tittade på barken som var intakt. På bilderna ovan ser man visserligen lite mossa och lavar, men grenarna var vitala. Avbrutna grenar hade angripits av tickor.
Jag kastade lite hundgodis omkring mig för att Maggie skulle vara sysselsatt, medan jag befann mig i ett heligt sinnestillstånd. Jag förmådde mig inte att se det utifrån utan det var som en andlig energi hade tagit över mig och försatt mig i detta sinnestillstånd. Ord kom till mig som jag ville plita ned. Det blev högtravande och patetiskt, men jag citerar dem ändå:
Det du berättar
är om en tid då du
ensam stod här.
Bokarna omkring dig
stal inte ditt ljus.
Du berättar om en tid
då det betades här
och ändå är du en mäktig
skönhet som överlevt tider
av förändring.
Stenshuvuds nationalpark 240309
Se tickorna som växer på den avbrutna grenen. Lavar och mossor växer fläckvis. Ingen murgröna hindrar dess livskraft.
Så hörde jag något. En människoröst, någon som gick där med sina hörlurar och talade i telefon. Det var en ung tjej som gick utanför stengärdet med sin hund. Mitt svärmiska tillstånd bröts. Orden som hade kommit, försvann och de sista verserna blev framtvingade. Jag blev irriterad och bligade nog lite surt på henne.
Efter att förgäves ha försökt återfå känslan reste mig upp. Orden i mobilen ville jag inte längre titta på. De hade förlorat sitt budskap. Eken var visserligen fortfarande imponerande, men det andliga hade försvunnit. Likväl lade jag min hand på dess stam och sade farväl.
Maggie drog i kopplet. Hon ville ned till vattenbrynet för att leka i de kalla vågorna.
Vad hon lyssnar efter vet jag inte, men hon sitter lydigt tills jag hade tagit fotot. Vad hålen i barken var kunde jag inte klura ut.
Vi fortsatte vår promenad och gick ned för slänten bakom Kortelshuvud. Den gamla stigen hade blivit en vattenväg för smältvattnet. Ju närmre vi kom naturum, ju fler människor stötte vi på. Svärmeriet hade nu lämnat mig helt.
Vi gjorde en lov upp till alkärret med förhoppningen att jag skulle få se en mindre hackspett. Därefter gick vi ned till stranden. Maggie fick äntligen leka lite i vattenbrynet medan vi gick mot bilen. Det hade varit en fin hundpromenad.
Referenser:
Tree, Isabella (2019[2018]). Wilding: the return of nature to a British farm. London: Picador
I slutet av 2019 JO-anmälde moderaten Carl-Wiktor Svensson Länsstyrelsen Kalmar för barksborrens spridande (Aronsson, 2019). Efter en skrivelse till Länsstyrelsen Västmanland stämde även AB Karl Hedin staten för barkborreangrepp (Aronsson, 2021). I båda fallen handlar det om ”skadeinsekter” från naturreservat som skadar produktionsskogarna i närheten. AB Karl Hedin fick inte rätt mot staten (Stärn, 2022).
Länsstyrelsen Västmanland förklarar att skogsvårdslagen inte gäller i naturreservat utan det är syftet med reservatet som bestämmer.
Skogsvårdslagen gäller inte inom reservatet, där gäller föreskrifter och skötselplan för att uppnå reservatets syfte. Enda verkningsfulla åtgärden hade varit att kalhugga, men då hade vi också tagit bort de värden som skulle skyddas och gått emot föreskrifterna.
Jag kom att tänka på detta mål medan jag läste Human ecology: basic concepts for sustainable development (Marten, 2001), en bok jag verkligen rekommenderar.
Boken beskriver några grundkoncept för att undersöka landskap med dess förutsättningar och möjligheter. Författaren utgår från ett systemteoretiskt resonemang, där delarna hela tiden påverkar varandra genom återkoppling. Den kan vara positiv och negativ. Positiv återkoppling betyder att något gynnas, medan negativ att det hindras. Tillsammans skapar detta ett system, se sista delen i inlägget I Piqueyrot vid Hourtains strand.
I boken använder författaren figurer som hjälper till att fundera kring hur naturen fungerar och hur människan påverkar den. Människan har gjort två stora förändringar i sitt levnadssätt som med tiden har påverkat naturen som helhet, jordbruks- och industriella revolutionen.
Jordbruksrevolutionen skedde då vi gick från att vara jägare och samlare till att aktivt börja odla vissa grödor. Abstrakt uttryckt koncentrerade sig människorna på ett bestämt urval grödor på bekostnad av de andra utifrån de geografiska områdenas förutsättningar. Till exempel gynnades vete på bekostnad av andra möjliga sädeslag, vilket vi ser i figuren nedan
Figur 3.1, Marten 2001:27
Vad som skedde var att både de utvalda växterna och människorna fick en evolutionär fördel. Detta skedde givetvis också med vissa djurarter som boskap, får och hästar. Till en början påverkade människan lokalt, men med tiden som hon spred sig över jorden påverkade hon allt större delar. Idag finns det ingen del av kontinenten som hon inte påverkar.
För att kunna odla dessa grödor påverkade hon också delar av det lokala landskapet som genom åkrar och ängar. Eftersom hon var bosatt påverkades också det omgivande landskapets växter av djur av hennes närvaro. Det öppnade landskapet, samt betandet av kor och hästar gav växter som kräver mycket ljus fördel. Gräsarter är en grupp som har gynnats av det landskapet.
I naturen påverkas arter av andra arter. De utvecklas till att inta vissa nischer där de kan frodas, se Funktion, nisch och stjärtänder. I det inlägget hade jag med nedan figur som åskådliggör hur nischer skapas.
De olika organismerna utnyttjar de tillgängliga resurserna i omgivningen för att kunna överleva. De organismer som inte hittar tillräckligt med föda dör. De som har mycket frodas. Om ett landskap är relativt stabilt kommer det att ske en samutveckling (coevolution) mellan olika organismer, där de blir helt beroende av varandras existens. I ett föränderligt landskap gynnas de som har en hög anpassningsmöjlighet.
Beeby & Brennan, 2008:45
I brukandet av naturen utnyttjar människor detta genom odla vissa arter och ta bort dem som påverkar de andra negativt. Då växter kräver fotosyntes och näring från jorden kommer jordbrukaren att göra så att de får maximalt med ljus och att andra växter inte konkurrerar om näringen.
En systemteoretiker ser till hela landskapet och hur de olika delarna påverkar varandra genom positiv eller negativ återkoppling. Eftersom det betyder att mångfalden minskar. Problemet med minskad mångfald bygger på ett systemteoretiskt resonemang och det är här som vi kan återvända till AB Karl Hedin och problemet med att ha ett naturreservat i närheten.
En skogsplantage bygger på att endast ett trädslag gynnas och en mångfald av organismers födonischer är fråntagna. Vad som däremot sker är att barkborrarnas födonisch har gynnats betydligt och dessutom har deras naturliga fiender försvunnit. En positiv återkoppling uppkommer därför eftersom det inte finns naturliga fiender till barkborrrarna som hackspettar i området.
Barkborrar förökar sig exponentionellt vilket vi kan se i nedan graf där det från en ganska jämn population barkborrar vilken plötsligt närmast lodrätt stiger. Det beror på att de förökar sig ytterst fort och om det finns gynnsam återkoppling som stressade träd på grund av torka, närhet mellan stammarna samt ingen negativ återkoppling som naturliga fiender.
Vad vi bör fråga oss är vilken slags natur som vi vill ha eftersom vi håller på att frånta det ekologiska minne som finns i vårt landskap?
Ekologiskt minne är den samling av levande och ickelevande material och information som har samlats i ett landskap utifrån tidigare händelser.
The ecological memory of a specific ecosystem is here defined as an ecosystem’s accumulated abiotic and biotic material and information legacies from past dynamics.
Schweiger et al. 2019:3
Låt oss göra det tydligare genom att jämföra med hur Sverige såg ut för 10000 år sedan då isen smälte undan. Det var ingenting, ett vindpinat landskap av granit och gnejs (abiotiskt material). Med tiden drev sediment in och landskapet utvecklades till att bli alltmer bevuxet med olika växter och svampsporer (biotiskt material). Landskapet befolkades av djur, som renar och människor. Det var inte stabilt och utifrån klimatförändringar och genom organismers rörelser spred sig frön och sporer. Där gynnades vissa arter, medan andra inte överlevde. Människan har påverkat utvecklingen hela tiden.
För att behålla det ekologiska minnet i det brukade landskapet inrättas olika skyddade områden. De har olika syften och medför olika skyldigheter. Hälleskogsbrännan är ett reservat som bildades i Västmanland efter den stora branden. Det har lämnats för att se den dynamik som uppstår i mötet med det ekologiska minnet i landskapet och den påverkan som sker med omgivande landskap.
Länsstyrelsen skriver till exempel om svedjenävan som kom upp efter branden:
Växten svedjenäva var ett av de första tecknen på att livet började kommer åter till den branddrabbade skogen. Dess frön kan ligga mycket länge i marken och de behöver värmen, till exempel från en skogsbrand, för att börja gro. Växten blommade upp i tusentals exemplar, men redan två år efter branden hade växten försvunnit. Fröna däremot ligger i marken och väntar på nästa händelse som gör att växten kan börja gro igen.
Många kritiserar nog tanken att ett landskap, framför allt ett så, i ett geologiskt perspektiv, ungt landskap som Sveriges, kan ha minnen. Men som svedjenävan visar finns i marken de frön som väntar på de rätta förutsättningarna för att kunna gro, växa, föröka sig och dö. Annars är det pionjärerna som kommer med vinden som ges möjlighet när det har skett en större förstörelse i ett område.
I Schweiger et al.s artikel talar de om att det ekologiska minnet ger resiliens, motståndskraft, för att landskapet ska kunna återanpassa sig till de förändringar som sker i framtiden.
Ecological resilience is seen in our framework as an emerging property of ecological memory. The different internal and external components of ecological memory /…/ affect the degree to which an ecosystem is capable of reorganising and adapting to future changes, a crucial part of ecosystem resilience.
Schweiger et al. 2019:13
Jag vet inte hur en svedjenäva ser ut och jag har inte besökt Hälleskogsbrännan så nu är det för sent. Jag tror i grunden inte heller att AB Karl Hedin är emot dess existens, utan vad företaget gör är att de sätter fingret på något grundläggande: Vad är viktigt för oss?
Jag har i det här inlägget tagit upp systemteoretiska resonemang och hur de hjälper oss att förstå hur naturen fungerar. Likaså har jag fört fram begreppet ekologiskt minne vilket syftar på ett landskaps inneboende möjligheter till att anpassa sig till klimatförändringarna.
Skälet till att jag har gjort det är för jag ämnar bygga vidare på ett resonemang som jag tidigare har fört. Det handlar om vikten av ekologiska korridorer genom ett skogslandskap som till största delen består av plantager av enskilda arter, se korridorer. AB Karl Hedin visar på riskerna med detta för de monokulturella skogarna. Men jag menar att det är viktigt för att kunna skapa ett ekologiskt motståndskraftigt framtida landskap som klarar av att anpassa sig till inte bara klimatets pågående förändring utan också det ständiga utbytet som sker i och med den globala handeln.
En hög och bred stenmur går bredvid stigen. Den är mossklädd och innanför står höga granar och utanför är det blandad lövskog. På en ung ek är ett oranget märke målat. Jag vet att jag och Maggie är på rätt väg. Vi är ute och vandrar.
Sedan jag blev lärare har jag avslutat läsåret med att vandra i fyra, fem dagar tillsammans med Maggie. Det är ett sätt för mig att släppa den stress som har byggts upp under året för att kunna inleda den långa semestern som vi lärare åtnjuter. Eftersom jag bor i Skåne brukar jag välja etapper av Skåneleden som är så isolerade som möjligt. Delar av förra årets vandring har jag redan beskrivit i några inlägg, se En lång hundpromenad.
Bilden nedan visar den plats jag inledde med och samtidigt den förändringen som har skett i det svenska landskapet, hur vi har gått ifrån ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle, vilket jag kort berörde i Regeringen vill att skogen ska vara till för alla. Sverige har gått från ett samhälle där befolkningen har levt och arbetat på landsbygden till att flytta in till städerna. En kultur har förändrats och en ny håller på att uppstå där olika livsstilar etablerar sig och möts. Jag ska beröra detta utifrån ett historieekonomiskt perspektiv, för att därefter diskutera det utifrån skogsbruket och skogsindustrin.
Vid Nyteboda i norra Skåne
Inom ekonomisk historia brukar man tala om tre sektorer i samhället: den primära, sekundära och den tertiära. När majoriteten i ett samhälle går från en sektor till en annan talar man om strukturförändringar. Jag utgår här från Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid (Neal & Cameron, 2016).
Primärsektorn: ”omfattar de aktiviteter vilkas produkter hämtas direkt från naturen: jordbruk, skogsbruk och fiske.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). I produktionssamhället lever majoriteten i den primära sektorn. Man lever nära naturen, är beroende av det som den ger och ens förmåga att nyttja den.
Sekundärsektor: ”de verksamheter där naturprodukterna behandlas eller förädlas.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Den sekundära sektorn har ständigt varit närvarande i Sverige. På bilden ovan skulle jag tolka att muren kom till för att hålla inne boskap. I slutet av 1800-talet började en stor mjölkproduktion att ske. Man gjorde smör som exporterades till Storbritannien. (Hedenborg & Kvarnström, 2015).
Tertiärsektor: Denna kallas också för servicesektorn och inbegriper alla de tjänster som ingår i den ekonomiska strukturen. (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Även den tertiära sektorn har ständigt funnits närvarande, som till exempel bokhållare, men det är framför allt i och med industrialiseringen som den blir framträdande. Under 1900-talet är det tjänstemannen som blir dominerande eftersom alltmer blir mekaniserat (Magnusson, 2010).
Sammanfattningsvis ser vi hur Sverige framför allt under 1900-talet har genomgått en radikal strukturförändring, inte bara att levnadssättet har gått från den primära till den sekundära och den tertiära utan också genom urbaniseringen som jag ofta har återkommit till här. Lättast illustrerad genom SCB:s graf:
I ett samhälle utvecklas även institutioner, vilket här ska förstås som de delar som strukturerar samhälle. Professorn i ekonomisk historia skriver att i Sverige gick man från en hushållsbaserad marknadsekonomi till en kapitalistisk marknadsekonomi. Detta har format hur det lokala har varit sammankopplar med det omkringliggande. (Magnusson, 2010).
Den hushållsbaserade ekonomin utgick från byn. Magnusson skriver att institutionen byn oftast bestämde hushållets funktioner snarare än var summan av antal hushåll. Den var i sin tur kopplad till världen genom skatt, ränta eller avrad. Det enskilda hushållet var kopplat till ett ”godssystem”, vilket var ett tankesätt som utgick från att hushållet och byns överskott skulle tillfalla överheten. Överskottet avyttrades i staden för att verktyg och annat skulle komma till hushållet. Detta sammankopplade byn med staden. (Magnusson, 2010)
Den kapitalistiska marknadsekonomi utgår från förekomst av hopsamlad kapital som kan användas i annan produktiv verksamhet. Det inbringar mer kapital. Aktörerna skiljer sig från det första systemet genom att de inte är hantverkare eller bönder utan kapitalister. Deras verksamhet syftar till vinst och inte till hushållning. De kan transportera varor över långa avstånd för att utnyttja skillnader i pris, tillskillnad från den förra där priserna var allmänt kända. De knyter samman regioner. (Magnusson, 2010).
Maggie med en kompis längs Gårdlösaleden utanför Smedstorp
Låt oss nu övergå till exemplet med skogsbruket för att visa hur förändringen från den primära till den tertiära, samt hur den hushållsbaserade till den kapitalistiska marknadsekonomin skapade genomgripande strukturförändringarna i samhället.
Jag har tidigare berört dagens situation i Skogsbrukets betydelse för Sverige idag, men här kommer jag att ge en längre tidshorisont och jag utgår från Stig Hagners genomgång av SCA:historia i hans bok Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (2005).
Han skriver att under 1600-och 1700 talet började det tidigaste ”industriella skogsutnyttjandet i Norrland” (2005:46), vilket i vår terminologi beskriver övergången från primär till sekundär sektor. Vad som skedde var att kronan tilldelade järnbruken ”rekognitionsskogar” från vilka de kunde utvinna träkol som skulle användas i järnbruken. Till en början arrenderades de, men framför allt under 1800-talet bildades bolag som köpte upp skogar.
Detta är en del av den svenska industrialiseringen, då man började använda skogen till mer än till hushållet. Sågverk byggdes vid de norrländska älvarnas mynningar och drevs först av vattenkraft för att sedan använda ångkraft (Magnusson, 2010). Till en början säsongsarbetade många vid sågverken under vintern, medan man skötte om sin gård under resten av året. Detta förändrades med tiden och många flyttade in till städerna där sågverken fanns. På flera sätt fick man en stadig inkomst i stället för att endast leva av det som gården gav.
Vi ser här således hur samhället förändras, liksom även institutionerna i och med att man inte längre var en del av ett större hushåll förankrad på landsbygden i byn utan att man bodde trångt i staden och var bunden till arbetena inom träindustrin. Man blev en del av den marknadsekonomin. Detta märktes brutalt när Sverige genomgick en ekonomisk nedgång och framför allt träindustrin drabbades av minskat behov av trävaror. Strejken i Sundsvall 1879 skedde på grund av att man sänkte lönerna drastiskt för arbetarna.
Tännforsen i Jämtland
Strejken ska inte kopplas till SCA utan ska illustrera den skillnad som skedde i och med att man hade gått från att vara beroende av gården och det lokala till att man var knuten till det globala och till skeenden i andra länder. Men inte bara de mänskliga institutionerna förändrades utan också naturen genom att man förändrade älvarnas lopp för att de skulle vara bättre lämpade för att frakta timret från inlandet till kusten. Flottningen innebar ännu en inkomstkälla för lokalborna.
Två stora förändringar skedde i skogsbruket. Det ena var att virkestillgången blev allt mindre, vilket gjorde att man tvingades att minska avverkningen. Det gjorde att SCA började köpa skog istället för att arrendera den. Det skapade en kontroll över innehavet och man kunde även minska skadorna på skogen genom att förbjuda skogsbete. Den andra stora förändringen var teknikförändringen av skogsbruket. Flottningen togs över av lastbilar, skogshuggaren av skogsmaskinförare. Färre och färre personer var lokalt knutna till skogsbruket.
Eftersom man är knuten till marknadsekonomin gör man under perioder även drastiska förändringar för att skapa lönsamhet i verksamheten. Man drar ned på personalen inom alla delar i verksamheten. Hagner skriver om resultatet:
Förändringarna var densamma inom hela storskogsbruket. Den drabbade de norrländska glesbygderna hårt. Processen skedde parallellt med att jordbrukets ekonomiska förutsättningar stadigt dalade. Inlandet norr om Jämtland var redan dessförinnan det mest glesbefolkade området i hela Västeuropa. Det var inte svårt att se hur luften gradvis gick ur landsbygden. De mindre samhällena började se luggslitna ut. Mängden ensligt belägna redan ödegårdar ökade liksom antalet tomma ladugårdar.
Hagner, 2005:54
Sundsby Säteri
Det är här vi kommer till avslutningen, där jag ska försöka att knyta ihop de olika delarna kring frågan om kultur och då kopplad till naturen. För om vi ser till de tre sektorerna, där de flesta av oss befinner sig i den tertiära, så har vi förlorat den direkta kontakten med naturen. På grund av den globala marknaden märker vi inte av de stora problem som bönderna hade förra året med skörden.
Den här förlorade kontakten försöker många av oss skapa på nytt genom att vara ute i naturen och upptäcka den. Många av oss upplever en närmast religiös sinnesstämning då vi rör oss i skogen (Thurfjell, 2020). Att vi har kommit till den här nivån i Sverige är resultatet av vår förmåga att förädla skogen och i det har våra förfäder varit delaktiga i. Det är ett arv som vi förvaltar. Många har brutit upp från byns trygga institution för att börja jobba i den otryggare industrin. Vi har befriats från byns huld på gott och ont.
Industrin brukade Sveriges råvaror, men då enskilda företag var beroende av den internationella marknaden koncentrerade de sig på att skapa marknadsandelar. Detta har förändrat Sverige. Det har ökat välståndet, men också skapat förluster i stora delar av Sverige. Strukturförändringar är i grunden förändringar i människors vardag. Det är natur som har förändrats.
I artikeln ”Forestry and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses” (Elands & Wiersum, 2001) skriver författarna att hur skogen ska brukas och nyttjas kan inte endast överlämnas till markägarnas mål.
And the increased emancipation and forest-consciousness of various stakeholders mean that it is no longer desirable for forest policy makers to base development policies solely on the objectives of the forest owners.
Elands & Wiersum, 2001:14
Jag håller med och skälet som jag ser det är just de strukturförändringar som har skett i Sverige. Hela samhället är beroende av skogen och naturen. Geografiska områden överges på grund av förändringar. Samhällsnyttan måste jämkas med de enskildas levnadsvillkor. Det är inte en fråga stad kontra landsbygd. Det är ett gemensamt arv som också bör förvaltas för de många. Jag vill uttrycka det så här att till skillnad från familjen bryr sig dynastin om framtiden (Daub, 2021). Jag tror vi behöver ha ett dynastiskt tänkande på naturen.
Referenser:
Daub, Adrian (2021). The dynastic imagination: family and modernity in nineteenth-century Germany. Chicago: The University of Chicago Press
Elands, Birgit H.M.; Wiersum, K. Freerk (2001). try and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses. Forest Policy and Economics. Vol 3:5–16. DOI:10.1016/S1389-9341(00)00027-7
Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien
Hedenborg, S., & Kvarnström, L. (2015). Det svenska samhället 1720-2014: Böndernas och arbetarnas tid. Lund: Studentlitteratur AB.
Magnusson, Lars (2010). Sveriges ekonomiska historia. Stockholm: Norstedt
Neal, Larry, Cameron, Rondo E. & Schön, Lennart (2016). Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur.
Grönsiskan lever av alfrön på vintern. Jag stod och såg på dem hänga från grenarna plockandes de små fröna. Maggie väntade tålmodigt på mig. Innan grönsiskorna hade fångat min uppmärksamhet hade tankarna varit på ett annat plan.
Det går knappt att se de små grönsiskorna i motljuset. Men de är där.
De vandringssägner och myter vi har pekat på har redan fått konsekvenser för möjligheterna att bedriva ett i verklig mening naturnära och värdeskapande skogsbruk i Sverige. Politikerna inom EU, regering och riksdag har matats med fantasier och hypoteser av sina myndigheter. Det är riktigt allvarligt.
Deras kritik av rapporten, som jag endast ska gå in på ytligt, grundar sig på tanken att störningar i skogen medger en större variation av arter, men, menar de, detta fungerar inte i en svensk skog som ska bidra med timmer till skogsindustrin.
Störningarna skapar öppningar i grenverket som medger att en större variation kan tillkomma. De hänvisar till följande citat i rapporten:
Skogsbruket ska i huvudsak efterlikna en kombination av små- och mellanstora störningar orsakade av brand, bete, insektsutbrott, svampangrepp, vind och hydrologisk störning.
Rapport 2023–16:108
Jag stod och tänkte på detta när jag under vägen kom förbi en yta där vildsvin hade bökat upp marken vid stigen.
Vid gångstigen längs Tommarpsån.
De är fascinerande hur de genom sina trynen kan fläka upp marken. Ekologiskt fyller de en viktig funktion då de erbjuder tillfällen för andra arter att etablera sig. Till exempel är gräs fantastiskt anpassad till att ta över ytor och tränga ut andra örter. Jag minns hur jag försökte räfsa upp en bit av gräsmattan för att dels plantera ringblommor, dels ge rum för etablering av vinddrivande frön. Inget resultat.
Bild från den andre september. Endast vid bokhäcken brukar det komma upp blåstjärnor eller Sibirisk Scilla tidigt på våren. Att den heter Sibirisk Scilla visar att det är en invasiv art, men att vi har vant oss vid den och tycker den är vacker. De är ett exempel på hur svårt det är att upptäcka effekterna av en invasiv art (Kareiva & Marvier, 2011).
Lundqvist och Jakobsson påpekar syrligt: ”Skogsbranden får här trots allt vara med, men bara om den är svag, liten eller mellanstor, så att många träd överlever. Stora skogsbränder göre sig icke besvär.” Det var just detta jag tänkte på när jag kom förbi den uppbökade marken. För inom rewilding handlar det just om att tillföra en mängd arter som ”stör” skogen och marken vilket skapar en mångfald. I inlägget På naturens premisser hänvisar jag till Carl-Gustaf Thulin vid SLU som beskriver visenterna som ”ekosystemingenjörer” just genom deras framfart i skogen. Tanken tycks då var en skog där till exempel barkborrar och bränder ses som något positivt.
Utifrån ett rewildingsperspektiv är det en ytterst positiv tanke, men ur skogsbruket betingelser är det sämre. Det är här jag i mina tankar fastnade. För vi är åter tillbaka till de många perspektiven kring naturen, som jag ständigt återkommer till i mina inlägg grupperade under Samhälle och natur.
Rapporten är en beställning från regeringen. För att förstå den tror jag att man måste sätta in den i ett större perspektiv och det handlar framför allt om den samhällsförändring som håller på att ske. För att förklara vad jag menar ska jag nedan citera inledningen till avsnittet ”2.5 Det variationsrika skogsbrukets samhällsnytta”.
Det viktiga är här att se hur det handlar om ”samhällsnyttan”, vilket skapar ett väldigt brett perspektiv och därför inbegrips väldigt många olika delar. Se mina understrykningar i citatet med alla delar som ska beaktas.
Hur skogen ser ut och hur den brukas får konsekvenser för olika samhällsvärden, exempelvis produktion av biomassa, rekreationsvärden, biologisk mångfald, skydd mot ras och skred, förutsättningar för renskötsel, motverkande av klimatförändringar, klimatanpassning och upplevelsevärden. En utgångspunkt i arbetet med detta regeringsuppdrag är att det finns utmaningar i dagens skogsbruk som hyggesfritt och naturnära skogsbruk kan bidra till att minska.
Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023:20
Att tänka på är att stora delar av den svenska skogen är till stor del privatägd, från privatpersoner till stora bolag. Det är således ett stort ansvar som läggs på aktörerna, vilket rapporten understryker då författarna påpekar att sedan 1993 finns ”[e]tt större ansvar lades på skogsägaren; frihet under ansvar” (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023:18).
Lundqvist och Jakobsson skriver att grunden till rapporten är baserad på ”vandringssägner och myter” och inte till ”fakta” om vad som är ett möjligt skogsbruk i Sverige. Själv tänker jag snarare på förändringen som pågår i samhället, vilket skapar denna mångfald av perspektiv som ska tillfredsställas.
Backsvalors bon i på stranden i Plage de Saint Germain sur Ay
Samhällsförändringen vill jag illustrera med att jag då och då roar mig med att titta på gårdar hos mäklarhemsidor. Det som har slagit mig är att de ofta skriver om pendlingsmöjligheter. Gårdarna säljs inte främst för att bedriva produktion utan för endast vara en boplats. Försäljningen är riktad till en grupp människor som flyttar ifrån staden till landet, men som har sin försörjning kvar i staden.
Forskarna har undersökt hur det ser ut i olika delar i EU angående land och stad. De diskuterar i begreppsdelen problematiken med vad vi menar med landsbygd och stad. Problematiken uppstår genom att man förr endast såg till förhållandet mellan människor och naturen. Det handlade om att livet då var ett produktionssamhälle, där man var relativt självständig genom att man producerade sina egna bruksprodukter och om möjligt sålde sitt överskott. I och med industrialiseringen inträdde konsumtionssamhället. Det innebar att många lämnade sina gårdar och arbetade vid fabrikerna. Då kunde man genom sin inkomst köpa produkterna i stället. Den stora urbaniseringen inträdde och många lämnade landsbygden med dess livsstil för staden.
Förändringen har inträtt nu när nya sektorer har tillkommit vilket för vissa har givit dem möjligheter till att bo på landet eller köpa ett fritidshus och jobba i staden. På fritiden vill många av oss röra oss ute i naturen, allt i från att plocka svamp till att cykla. Likaså har större kunskap tillkommit om biologisk mångfald, lägg därtill att bry sig om miljön har blivit en statussymbol för att öka sitt kulturella kapital. Allt detta har skapat en mängd olika intressen som regeringar i Europa, liksom EU, försöker samordna i rapporter där författarna tilldelas instruktioner för vilka perspektiv som de ska ta hänsyn till.
För att avslutningsvis återgå till Lundqvist och Jakobsson så tror jag att här krockar förutsättningar med att tillfredsställa perspektiv. Utifrån mitt perspektiv handlar det delvis om att en vision måste formas som de olika perspektiven måste förhålla sig till. Den måste vara faktagrundad, vilket innebär att konstatera att olika delar i Sverige har olika förutsättningar, liksom olika intressegrupper.
Eftersom vi lever i en förändringens tid där nya villkor med tiden blir allt tydligare samtidigt som olika intressen kommer att diskuteras och vissa kommer att förlora på förändringarna, medan andra kommer att kunna utnyttja dem. Jag tror inte på femårsplaner, men inte heller otydliga direktiv från ovan. Detta kommer att ta tid. Rapporter kommer att skrivas. Därför är det viktigt att de granskas av olika grupper och att det kommer till mångas kännedom.
Det är genom reflektionen som jämkningen med samhällsförändringarna kan ske.
