Skogsbruk – Förvilda Sverige

Hur kommer vitsippan att reagera på klimatförändringen?

Det är i april som bilder av vitsippor visas i mina inlägg i år. Bokarna har inte fått löv ännu. Marken är solbelyst. När jag går på Åbackarna i Simrishamn njuter jag av vitsipporna och förundras över hur tvärt gränsen är för deras utbredningsområde.

På en annan bild är det ännu tydligare. Bilden är tagen vid samma tillfälle, på ungefär samma plats. Dessa två bilder kommer från inlägget Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

På ytterligare en bild är det en närbild. Den är från 20/4 och är vid Tommarpsån. Det är i slutet av krökningen då den nordligt gående ån vänder söderut och löper längs med Åbackarna för att sedan rinna ut i Östersjön. Det är där dammarna är, som ska minska vårmarken, så att vägen blir stabil.

Jag står där och ser hur den röjda platsen börjar fyllas av scylla och vårlök, samt av vitsippor.

På bilden nedan som kommer från Irrblossen ledde mig vilse ser jag hur de har kommit upp ur myllan, de vita kronbladen och de gula ståndarna och pistillerna. För mig är det våren.

Några veckor senare är jag i Stenshuvuds Nationalpark. Där står vitsipporna i sina klungor, men de har förlorat sina blommor. Till bilden har jag noterat det som står i bildtexten. Nu märker jag att jag har stavat fel och dessutom heter det inte ”lövtäckt” utan ”lövtäkt” och enligt Svensk Ordlista är det en plats där man samlar in löv till kreatur, ”insamling av löv t.ex. till kreatursfoder” (Löv, 2021).

Nu ser jag är några få blommor är kvar.

Vad jag vill påminna mig om är att när löven spricker ut och så tappar vitsipporna sina blommor. Ordet för det fenomenet, när två arter, i det här fallet boken och vitsippan, är anpassade till varandras årsrytmer heter fenologi, som jag skrev igår, Sillen berättar om klimatförändringen.

Lövtäckt (sic), då upphör vitsippornas blomning.

Dock till skillnad från sillen är inte vitsippan hotad av klimatförändringarna. I ”Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa (Baeten et al., 2010).

Forskarna vill studera en vanlig växt och se hur förändringarna, inte bara klimatet påverkar denna väldigt vanliga ört, som växer i stort sett över hela västra Europa. Den växer framför allt i lövskog, men också på betesmarker, samt kan förekomma i barrskog.

The species’ distribution is mainly associated with deciduous forests, but it may also occur in moist pastures, woodland pasture, hedgerows or even coniferous forest. (Baeten et al., 2010:20).

Om vi tittar på nedan bild av Jacob Sturm ser vi att den växer från en rot. Den kan också föröka sig genom fröning. Varje knippe är en klon av den andre och den växer ytterst långsamt. I Danmark, skriver författarna växte den 30 mm. per år. Det förklarar också varför växtgränsen är så abrupt på bilderna ovan.

Av Johann Georg Sturm (Painter: Jacob Sturm) – Figure 43 from Deutschlands Flora in Abbildungen at http://www.biolib.de, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=719189

Då den växer väldigt långsamt och inte sprider sig särskilt fort är den en bra historieberättare om platsen förr.

Ibland ser jag vitsippor i kanten av granbestånd, längs med stigen, där ljuset når det. Då tänker jag att förmodligen var det lövskog här innan. Eller kanske var det betesmark?

Det är en ört som undviker skuggan. För att undvika det kan den ta sig genom myllan för att nå dit där skuggan upphör. Den har klarat sig bättre än många andra skuggkänsliga örter i dagens förändrade landskap. Det gäller framför allt i brukade marker.

Anemone has a shade-avoiding strategy and is able to emerge and grow in thick litter layers it is able to outlive the management changes. (Baeten et al., 2010:22).

Om den nu är känslig för skugga skulle man kunna tro att den skulle trivas på kalhyggen. Men det gör den inte, då konkurrensen med andra örter, framför allt gräs. På bilden nedan ser vi hur gräset växer sig långt i vårljuset.

Gräset hindrar den fördel som vitsipporna har gentemot andra örter. Och här kommer ordet som jag plötsligt upptäcker lite överallt, fenologi. Vitsippans fenologi, tidsrytm, i förhållande till andra arter som börjar senare, gör att den hinner bilda blommor, sprida frön och sprida ut sina rötter. Men gräset tar bort den fördelen.

The difference in phenology enabled Anemone to complete its vegetative and reproductive growth phases prior to the substantial growth of its competitor. However, this strategy is not useful for colonizing sites dominated by evergreen grasses or herbs, which largely pre-empt the available growing space in spring. (Baeten et al., 2010:22).

Bilden är från Stenshuvuds Nationalpark 9/5-24

Avslutnings delen vill jag återvända till klimatförändringen som jag skrev om igår. Artikeln ”Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa” (Baeten et al., 2010) är en litteraturundersökning, där de undersöker utvalda artiklar om vitsippan.

De skriver att vitsippan, Anemone nemorosa, finns över stora delar av Västeuropa och därför är det en tacksam ört att studera utifrån hur klimatförändringarna påverkan på dess fenologi.

För vitsippan är det största problemet höga temperaturer. Det tycks som de behöver att vintertemperaturen går under 5 grader för att de ska börja gro.

Hence, if average winter temperatures would rise above 5°C, this
may disrupt the dormancy break of Anemone seeds in winter (Baeten et al., 2010:24)

Men även detta är inte tydligt, då högre temperaturer gynnar fröets och fröplantans storlek. De skriver att om det blir varmare kan det bli färre frön, men fler överlever.

Climate warming might mitigate this limitation because higher
temperatures result in heavier seeds and seedlings that may
be more successful (Baeten et al., 2010:27)

Frågan som uppstår i all vetenskaplig litteratur är frågan hur man har kunnat nå fram till resultaten. Vilken metod har använts? Vilka frågor har ställts? Frågor som jag som lekman sällan är tillräckligt insatt i för att kunna bedöma en artikels giltighet, mer än på ett ytligt plan.

Därför är det intressant att läsa om den problematik som författarna ser i forskningen om klimatförändringen och arter. Å ena sidan, menar de, undersöker forskare generellt biologisk organisation på en enskild nivå. Till exempel kan det handla om skogsbruk eller försurning. Då det sker, menar författarna studerar de på en populationsnivå. Men, påpekar de, då förlorar vi blicken på individernas egenskaper. Individernas egenskaper är viktiga för att kunna se hur motståndskraftiga de är för förändring. Experimentella studier däremot begränsas av platsen för att kunna generalisera resultaten. Och så vidare.

[S]tudies on the effects of a particular global change are generally restricted to a single level of biological organisation. The effects of changes in forest management or soil acidification are mainly evaluated at the population level, but detailed studies at the level of individual traits are largely lacking. Similarly, the experimental study of climate warming strongly focuses on the trait level, being limited at the temporal and spatial scale due to logistical constraints. (Baeten et al., 2010:27)

Så, för att avlsuta kortfattat, att studera klimatförändringen globalt och lokalt är att träda in i ett rum där det händer väldigt mycket och den uppfattning vi får handlar väldigt mycket om just inledningsfrågan och vilket perspektiv man väljer att inta. De fysiska lagarna är kända, men inte hur biologin kommer att reagera om villkoren förändras. Det är för komplext.

För, som författarna indirekt skriver, så även om vitsippan är en av de mest studerade örterna i världen (Baeten et al. 2010:21), kan de inte uttala sig med säkerhet om konsekvenserna av klimatförändringen. Det behövs mer studier (Baeten et al. 2010:27).

Referenser:

Baeten, Lander; De Frenne, Pieter; Verheyen, Kris; Graae, Bente J.; Hermy, Martin. (2010). Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa. Plant Ecology and Evolution 143 (1): 19–30. doi:10.5091/plecevo.2010.414

Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna

I 1948 års skogsvårdslag, alltså Proposition 1948:34 förekommer ordet ”bete” 130 gånger. Om jag skriver ”betesmark”, 23 gånger. Sökningen kan säkert förfinas ytterligare. Om jag gör detsamma i Skogsvårdslag (1979:429) förekommer ”bete” fem gånger. Lägger jag till ”betesmark” blir det endast 2. Jag gör ett nytt försök med Skogsvårdsförordning (1993:1096) och då förekommer ”bete” 6 gånger, men endast i ord som ”ämbete”, ”beteckning” och ”arbete”. Vad är det som har hänt?

Detta betecknar en historisk förändring i Sverige som berättar om ett samhälle som har förändrats i grunden.

I gårdagens inlägg, Förringar jag klimatförändringen?, kommenterade Lars att träden kan fungera som en ”tidskapsel” tillbaka i tiden. Man kan ”hjälpligt föreställa sig hur det sett ut i ett område för 40, 70 eller rentav 100 år sen”. Då jag läste det tänkte jag på hur svårt det är att kunna föreställa sig hur det såg ut. För mig fattas kunskapen.

Ta nedan bild? Vad kan jag utläsa av den här? Jag förmodar att granarna är ungefär lika gamla, alltså ett bestånd. De i förgrunden är insektsangripna. Jag utgår från att de är ämnade för skogsindustrin. Däremot hur det såg ut där för 40, 70 eller 100 år sedan kan jag inte föreställa mig.

Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne

Men lagarna då? Vad berättar de? Jo, de berättar om vad som man för tiden ansåg vara viktigt att ta i beaktan. Bete och betesmark är uppenbarligen två viktiga saker för de som skrev Proposition 1948:34.

Jag kom i kontakt med detta då jag läste historikerna Örjan Kardells artikel ”Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900” (2016).

Skälet till att jag kom i kontakt med den beror på att jag läste i Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) att det var miljontals boskap i de svenska skogarna i början av 1900-talet. Skogen var då ägnad för bete. Spännande, tänkte jag, och såg att referensen var en viss Kardell, 2016.

In the early twentieth century Sweden had millions of livestock using forest lands for foraging. Economic development led to dramatic changes in land use, with almost all livestock removed from forests (with the exception of native reindeer, managed as semi-wild livestock in the north). The reduced browsing impacts of livestock on trees and forests might have been moderated by an equally dramatic increase in moose populations (Kardell, 2016). (Binkley, 2021:66)

Jag blev nyfiken.

Att kolla upp referenser rekommenderar jag inte bara på grund av faktakoll utan också för att det kan leda till ny kunskap.

Det gula är trollsmör, som betecknas som slemsvamp, men som inte är en svamp utan en samling organismer som förflyttar sig i skogen, se Slemsvamp – varken svamp eller djur, men kanske en törnrosa?

Det visade sig vara en ganska giftig kommentar av diskussionen om beteskador som förs i Sverige.

För, skriver han, syftet med artikeln är att visa att det är inte första gången som den svenska skogen har hyst en stor grupp växtätare.

The perception that browsing pressure is at an all-time high in Swedish forests is the point of departure in this paper. The aim is to give a historical perspective to the browsing pressure debate, since this is not the first time Swedish forests have harboured large numbers of large herbivores. (Kardell, 2016:563)

Men, kan man fråga sig, kan en sådan här skog hysa boskap?

Förvisso må det vara lite löjligt att välja just denna bilden då det enda vi ser är mossa och gran. Poängen är dock att bilden visar på hur svensk skogspolitik ändrades första halvan av 1900-talet och ledde till att skogarna ser väldigt annorlunda ut idag.

Låt oss titta på två bilder från Rapsodi i Värmland. Den första är tagen från hemsidan Kissalamp (Kattjärn) och föreställer finngården Kissalamp. Vi ser ängar som just har slagits och hön är hässjad. Skogen i bakgrunden är glesare än idag. Jag kan inte avgöra om det är löv- eller barrskog.

*Bildtexten lyder ”Kissalamp i sin glans dagar.*
*Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”*

Nästa bild är från ett besök i våras. Gården är övergiven sedan många årtionden. I april hade man precis avverkat granen som hade stått i slänten. Vi ser spridda lövträd som har behållits. Slänten är i sydläge och det syns gräs och blåbär på bilden. När jag var där för två veckor avverkade man granbestånden öster om Kissalamp.

*Finngården Kissalamp, Katttjärn på svenska.*

Poängen med dessa två bilder är att man har gått från ett sätt att bruka marken till ett annat. Men, och det visar lagarna, denna samhällsförändring har inte bara skett spontant utan har varit en del av en politisk process, styrd av förändrade och politiskt definierade samhällsbehov.

Förr lät man sina kor, får, getter och hästar beta en stor del av året i skogen. Detta förekommer fortfarande i Norge. Sättet som de olika djuren betade formade skogen.

Men samhället förändrades. Mjölk förädlad till smör blev en viktig exportprodukt. Likaså flyttade folk in till städerna för att arbeta i fabrikerna och där ville de ha tillgång till inte bara smör utan ost och mjölk också, vilket gjorde att det skapades en marknad, se Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt. Dessutom hade skogsindustrin kommit igång och de ville ha timmer. Landskapet förändrades genom att leda om vattnet i åar och älvar, se Ta bort de gamla flottlederna.

Nedan ser vi Ritamäki, en finngård som drevs fram till 1964. Nu har hembygdsföreningen hand om den. Då jag var där för några veckor sedan hade man precis slagit höet. Så blomsterprakten missade jag.

Finngården Ritamäki som övergavs först 1964. Bilden är tagen i april.

Att ha kor i skogen, skriver Kardell, fungerade så länge som gårdarna framför allt var för eget bruk. Men ny koraser avlades fram som skulle producera mer mjölk och de krävde kraftigare foder. Det som skogen, hagarna och ängarna gav räckte inte längre.

Men så var det ju också den spirande skogsindustrin, basnäringen för Sverige.

Kardell skriver att från mitten av 1800-talet och framåt sågs skogen som en råvara som skulle industrialisera och modernisera Sverige. Detta, tillägger han, var både industrin och riksdagen eniga i. Svenska skogsvårdsföreningen (SSF) som samordnade industrialister och jägmästare för utvecklingen leddes till och med av Arvid Lindman mellan åren 1917 till 1936. Denne var även statsminister mellan 1906 till 1911 och 1928 till 1930.

The SSF was chaired from 1917-1936 by Arvid Lindman, an admiral, industrialist, politician and Swedish prime minister in the periods 1906-1911 and 1928–1930. (Kardell, 2016:569)

Det är under det tidiga 1900-talet som blädning förbjuds. Det är också under den här perioden som man påbörjar arbetet med att förbjuda skogsbetet.

Nedan ser vi en graf över hur skogsbetet försvinner på grund av urbaniseringen som ökar, förändringen av lantbruket och framväxten av det moderna skogsbruket.

Det aktiva arbetet för att modernisera skogsbruket förverkligas i och med 1948 års skogsvårdslag. Där står det det uttryckligen i första paragrafen att skogen ska skötas för ekonomisk vinst.

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles. Proposition 1948:34

Och i paragraf 6 står det att blädning eller plockhuggning inte får förekomma utan endast gallring.

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Proposition 1948:34

Jag ska inte dra för stora växlar på min lagboksläsning. Det är trots allt ingen systematisk läsning. Dock skulle jag vilja påstå att det vi framför allt ser i våra skogar är resultatet av ett tydligt styrt skogsbruk. Pettersson skriver i slutorden till den eminenta boken Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005) att förr handlade det inte om den enskilde skogsägaren, utan om det som skogsindustrin hade definierat som samhällsnyttan, se Tänker en gran på världsmarknaden eller politikers visisoner?.

Skogspolitiken slog inte längre vakt om den enskilde skogsägarens ekonomiska intresse utan om samhällsnyttan definierad som skogsindustrins intresse. (Pettersson, 2005:382).

Förvisso har man sedan 1994 lättat upp på reglerna och gett ägarna mer frihet och sedan 1970 är lönsamhetskravet försvunnit.

Men då trädens avverkningsålder är mellan 45 och 100 år är det framför allt de äldre tidernas beslut som vi ser då vi vandrar omkring i de svenska skogarna. Så nog är skogen en tidskapsel och att kunna tolka den kräver kunskap inte bara om ekologi utan också om politik.

Och då avverkningsåldern är upp till 100 år är det just lönsamhetskravet som vi ser omkring under våra skogspromenader. Forna tiders brukande är dolt.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien.

Kardell, Örjan (2016). Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900. Environment and History, 22(4), 561–587. http://www.jstor.org/stable/26401685

Pettersson, Ronny (2005). ”Svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk under efterkrigstiden, 1950–1990”, ur Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Ss. 361–389.

Proposition 1948:34 Kungl. Maj:ts proposition nr 34

SFS nr: 1979:429. Skogsvårdslag (1979:429)

SFS nr: 1993:1096 Skogsvårdsförordning (1993:1096)

På väg hem såg jag en brölande dovhjort

Sakta gick jag mot kullen, den högst upp i hagarna i Backhalladalen. Det var soligt, men en kall vind höll undan värmen. På gångvägen såg jag en liten parksnäcka som ihärdigt bytte från den buskigare östra delen, mot den gräsigare delen åt Tommarpsån till.

Under promenaden tänkte jag på det som jag missade att skriva då jag gick vilse förra veckan, Irrblossen ledde mig vilse. Det handlade om vetenskapliga begrepp, som skillnaden mellan naturtyp och habitat, vilka jag försökte reda ut. I stället ledde de ut mig i ett allt blötare och tröttande moras. Till slut hade jag tappat bort mig helt.

Det är problemet för amatörer, de som gör det av kärlek. Begreppen är snäva i sin betydelse eftersom de är verktyg för att kunna samtala om det vi ser. Det är därför som Carl Linnés kategoriseringssystem är så underbart. Parksnäckan heter till exempel lundsnegl på danska, men vi vet alla att vi pratar om samma sak när vi nämner Cepaea nemoralis.

Det är enklare att fotografera parksnäckor är humlor.

Jag gick över Tommarpsån på den nybyggda bron och tittade på hästarna som betade i hagarna vid Tobisborg. Under morgonen hade jag läst Eileen Crists kapitel ”Ptolemaic Environmentalism” (2014) i Keeping the Wild: Against the Domestication of Earth (Wuerthner, 2014). Det är en bok som går hårt åt vad de kallar de nygröna, de som försöker fumla bort begreppet vildmark.

Crist skriver att den nya miljörörelsen ser den mänskliga dominansen som naturlig och menar att det har lett till att det mänskliga psyket är sjukt. Så länge, fortsätter hon, som vi inte ser det sjuka kommer vi inte att kunna läka.

Humanity’s rupture from the Earth community along with humanity’s takeover of the planet as an in strumental totality of objects-and-services-for-human-use have pathologized the human psyche in a way that will likely continue to prevent the healing of intra-human conflict. (Crist, 2014:28)

Problemet, som hon och medförfattarna ser, är att den mänskliga påverkan och omformandet av sin miljö ses som naturlig och till och med accepteras. Fiender som lyfts fram är till exempel vetenskapsjournalisten Emma Marris.

I sitt verk Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011) skriver hon att jorden ska snarare se ut som en vild och oregerlig trädgård än vildmark.

We are already running the whole Earth, whether we admit it or not. To run it consciously and effectively, we must admit our role and even embrace it. (Marris, 2011:2)

Marris kritiserar synen på en vildmark som skulle vara jungfrulig och orörd. Vi måste acceptera det nuvarande tillståndet.

Du som läser mig blogg sedan länge vet att jag ofta har återkommit till de frågorna, ett introducerande inlägg är Bevarandebiologins inställning till människan eller Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.

Jag kom upp till kullen och satte mig i gräset ovanför kaninboet. Jag hörde och såg sånglärkor, kol- och björktrast, kungsfågel och gransångare och andra fåglar. Runt omkring mig surrade det av två olika humlearter och svävarflugor. Som du ser på korten ovan försökte jag ta kort på dem. Det gick så där.

Medan jag tittade ut över ge gröna fälten stoppade jag min pipa. Kikaren låg bredvid. Hagen var uppbökad av vildsvinen. En glada gled förbi. Här var jag skyddad från den kalla vinden. Jag tog av mig jackan, lutade mig bakåt och tände pipan.

Frågan som man kan ställa sig är varför jag är så upptagen med dessa idéer som tongivande och mindre tongivande personer framför? Jo, för det är idéerna som formar hur vi förstår oss på vår omgivning. Se till exempel Förundran inifrån en älgmage där jag presenterar ekologen Daniel Botkins genomgång av de metaforer som har format våra föreställningar (se Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century, 1990).

Så länge som vi ser världen som skapad av Gud och att han ger och han tar, så handlar det mer om iakttagelser som vi samlar till en kollektiv kunskap. Men hur det egentligen fungerar begrundas endast i perioder av historien och av vissa personer. Vi lever i upplysningens epok, vars grundtanke är att genom kunskap minskar mörkret; vi förstår mer och mer. Likväl är vi formade av våra föreställningar. För vetenskapen handlar det om att jämka dessa föreställningar med den verklighet som finns omkring oss.

Men låt oss lämna metaforerna kort och hellre undersöka vad jag såg där på kullen.

På bilden nedan ser vi hur kaninernas ingång i kullen har lett till att jorden har trillat ned och där kan humlorna gräva sina bon. Kaninerna öppnar upp grässvålen så att insekter kan skapa sina hålor. Boet leder också ned vattnet i marken.

Så nu kan vi kort återgå till metaforer och föreställningar.

Under morgonen idag läste jag kapitlet ”The distribution and dynamics of communities, biomes and, ecosystems” i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]) och där inleder de med två tankegångar som har format hur vi ser på biologisk mångfald.

Det är Fredric E. Clements som 1916 kom med idéen att ekosystem kan ses som en superorganism. Tanken följer ur en analogi att samspelet mellan celler och organ kan överföras på individer och arter. Utvecklingen mellan arter kommer ses som en följd av samspelet mellan individer och arter. Ett ekosystem blir då en integrerad helhet.

Under samma tid skrev Henry A. Gleason att det inte alls var så utan att arterna skulle ses som en sammansatt samling som hade uppkommit på en plats och utgick från det som miljön erbjöd, juxtaposition.

Ännu ett försök att fotografera en humlan.

Ska vi se ett ekosystem som en superorganism eller juxtaposition, alltså som en samling arter i samspel med sin miljö? Frågan är inte så lätt att besvara. Vad man måste göra är att ge sig av ut i naturen, iaktta det som sker, skapa hypoteser utifrån det som kan upptäckas, jämföra med andra och sakta men säkert bygga upp en föreställning.

I undersökningen av ekosystem utgår man, enligt Lomolino et al. från två perspektiv: Det biologiska samhällets struktur eller funktion. I strukturen ser man till statiska faktorer som mångfald, sammansättning och den totala biomassan. Funktionen ser till den dynamik som sker mellan de olika delarna och hur energi flödar i näringsväven.

Låt oss stanna upp här kort och se hur debatten om biologisk mångfald. När jag lär mig dessa begrepp får jag mig en tydligare bild av det jag ser. Så åter till kullen. Pipan har nu slocknat. Jag ligger och blundar medan humlorna surrar omkring mig. Sånglärkan får mig att le och solen håller mig varm.

Frågan vad man kan ställa sig är varför det är så mycket gräs och andra örter, färre insekter, än färre mindre fåglar, men typ bara en glada?

För att göra det väldigt komplexa enkelt, ser vi en typisk näringsväv i fyra olika stadier. Gräset och örterna får energi från solen som de omvandlar genom fotosyntes. Insekterna lever på nektarn samtidigt som de pollinerar blommorna. De mindre fåglarna äter insekter och rovfåglarna äter kaniner.

Ju längre man är från energikällan solen ju större tenderar arten att vara eftersom rovdjuren måste kunna besegra bytesdjuren. Det i sin tur leder till att ju högre upp i näringskedjan man är ju större ytor kräver man. Så att jag bara såg en glada, rovfågeln, glida över landskapet, medan koltrastarna höll sig i buskarna, är inte särskilt märkligt.

I nedan figur visas de nordamerikanska arterna. Som ser vi hur växtätare är många fler än rovdjuren. Rovdjuren tenderar behöver större ytor och är större än bytesdjuren.

Ju högre upp en art är i näringsväven ju mer energi kräver den, vilket gör att rovfåglar är det naturligt färre av än mindre fåglar som lever på frön och insekter. Det är färre träd än gräs då de förra kräver mer energi och det är också därför som de släpper sina löv på hösten när solenergin minskar. I vår nordliga del av världen finns det således många färre arter än runt ekvatorn då solenergin är lägre under stora delar av året.

Detta skapar olika förutsättningar som vi kan se i figurerna nedan.

Men det är inte bara breddgraden utan det samverkar också mellan temperaturen och nederbörden som vi ser i nedan figur. Sverige består framför allt av boreal skog och ädellövträd (temperate deciduous forest).

Vi har här sett hur energin färdas igenom ekosystemet och att det skapar en struktur. Frågan som jag nu kort vill ställa är om Clements superorganism eller Gleasons juxtaposition av arter som stämmer med datan? Mycket talar för att det framför allt är en tillfällig sammansättning av arter, alltså Gleasons bild. Även om det på kort tid kan verka som om ett ekosystem är stabilt, så är det inte det, även om det kan vara stabilare över en viss tid.

Varför har Gleason rätt över Clement? Jo, innan nämnde jag att de biologiska samhällena kan undersökas utifrån struktur och funktion. Om strukturen ständigt är den samma så är också systemet stabilt. Men så är det inte. Det sker störningar, vilket får följder. Man talar man om följdordningar, det vill säga vilka arter tar över när det har skett störningar av något slag vilka har förändrat strukturen.

I inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk beskrivs ett kalhygge och de pionjärarter som snabbt etablerar sig och utnyttjar den minskade konkurrensen och solljuset. I bakgrunden ser vi enfalden av gran och i förgrunden mångfalden av örter.

”rönn och fläder hade letat sig in. Men också gulplister och viol”

Örterna som har spridit sig snabbt kommer med tiden att utkonkurreras av träd och mindre ljuskänsliga örter. De olika arterna delas in i två kategorier: r- och k-arter. Kategorin r:arter gynnas av att habitat störs och förändringar, medan kategorin k:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Nedan ser vi en figur över förhållandet.

För att sammanfatta det som jag hitintills har skrivit så handlar det om olika förutsättningar för olika arter i olika miljöer. Vissa är väldigt anpassade till förändringar och gynnas av det, medan andra inte. Vissa är fenomenala på att sprida sig, medan andra inte.

Det är här som följdordningen kommer in då ett stört ekosystem ytterst sällan börjar från primär stadiet utan befinner sig i det andra stadiet (secondary succession).

If a disturbance such as a fire or a storm has removed most of the living organism but left some signal of the previous system in surviving individuals, or in the seed bank, the process is called secondary succession. (Lomolino et al. 2018:111)

För att illustrera detta använder jag mig av en figur från rapporten Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023). Vad vi ser är en överblick över ett område där det över längre tid sker störningar i mindre eller hög grad. Där det står ”ofta” är det torrt och utsatt för vind, vilket betyder att området har störts av vind eller eld. ”Ibland” är lägre ned, det är blötare, vilket betyder att störningarna har skett ”i medeltal en gång per sekel” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). Ju mer skyddat det är och ju längre ned i dalen, desto mindre störningar har det förekommit. Författarna skriver: ”Skogen påverkas både av intern dynamik och (men mer sällan) av brand.” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). I ”aldrig” innebär inte att det sker störningar utan att det är ”småskaliga störningar som vindfällning, träd sjukdomar med mera som står för dynamiken” (Hannerz & Simonsson, 2023:81).

Skogsbruket, skriver de, koncentrerar sig framför allt på O- och I-markerna och de kallar det för ”‘den svenska modellen”, alltså ”tanken om kombinerade mål, att all mark som används för virkesproduktion också ska säkerställa att det finns strukturer och miljöer för den biologiska mångfalden och de sociala värdena” (Hannerz & Simonsson, 2023:80).

Än en gång blev det ett långt inlägg med många olika delar. Jag inledde med två ytterligheter: Crist (2014), som ser vildmarken som något upphöjt och Marris, (2011) som ser miljön omkring oss som en oregerlig trädgård. Jag är här snarare på Marris sida och även om det inte har varit uttalat har jag försökt att förklara varför.

Ekosystemen är ingen superorganism, men däremot påverkas de olika delarna av dynamiken. Men det lämnar vi därhän nu. Det är dags att förbereda sig på att njuta av solen.

På väg ned genom Bäckahalladalen hörde jag först och såg sedan en dovhjort som brölade.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Crist, Eileen. (2014). Ptolemaic Environmentalism. Ur Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press. Ss. 16–30.

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

Marris, Emma. (2011). Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world. New York: Bloomsbury

Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press

Irrblossen ledde mig vilse

Igår cyklade jag längs fälten från Simrishamn, Simris, Gislöv och ned till hamnen i Brantevik. Det var långa backar, sydlig motvind. Det är ett ensidigt landskap med stora öppna fält. Från dessa fält hörde jag sånglärkan. Det är en hedarnas och fältens fågel. I bland är den svår att få syn på dem då de ryttlar högt uppe i luften, innan de sakta dalar ned. Men hör dem gör man alltid när man rör sig i deras landskap.

I Värmland, väster om Sunne, rörde jag mig i ett annat landskap. Det var skogen och fjällen. Där jag gick vid sjön Mången lade jag märke till vitsippor som glest växte vid stigen, men inte längre in bland granen. Vitsippor är anpassade till lövskogen. De blommar tidigt innan lövtäcket hindrar ljuset från att nå marken. Men här hade gran planterats, med sin evigt gröna täckning. Vitsipporna är förbundna med varandra från rötter som går löper under marken, vilket skapar täcken på marken. Täckte granen ljuset för dem?

Vitsippetäcke i bokdungen vid Åbackarna i Simrishamn. Bilden användes tidigare i inlägget Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

Vitsipporna tänkte jag mig var ett minne från tiden då lövskogen bredde ut sig där jag gick. I gårdagens inlägg Rapsodi i Värmland visade jag också en bild från hur det såg ut tidigare i Kissalamp, där skogsfinnar har brukat marken och där det en gång var en äng, där det nu var ett kalhygge. Kanske liknade det hur det ser ut idag vid Ritamäki? Det är uppröjt och skogen hålls undan. I bakgrunden ser vi granen avvakta tills den kan sprida sina frön.

Just den här förändringen i hur landskapet brukas påverkar växtligheten och hur skogen är strukturerad. Begreppet struktur är ett viktigt ord i dagens skogsdebatt och vad man menar med det är till exempel ”naturliga strukturer, exempelvis död ved i olika nedbrytningsstadier” (Sahlin, 2018:36) eller ”Strukturer som död ved, gamla träd, block och våt mark [som] har stor betydelse för många av skogens arter. Även skogens sammansättning i trädslag och beståndsstruktur har visat sig samvariera med artmångfalden” (Hannerz & Simonsson, 2023:30).

På bilden nedan, tagen i Dalby Söderskog, ser vi levande äldre levande träd, sly och död hård ved i olika nedbrytningsstadier. Hannerz och Simonsson skriver att många av arter som är beroende av skogen och är på rödlistan är just beroende av ”grov och hård död ved” (2023:20).

Nära hälften av de rödlistade skogsberoende arterna är knutna till död ved. Död ved är dock inget entydigt substrat. Grov och hård död ved har särskilt stor betydelse, men alla nedbrytningsstadier, storlekar och trädslag fyller en roll för olika arter. (2023:20)

*Döda almar i Dalby Söderskog nationalpark. Massor av död ved till insekter och svampar.* Bilden är från Naturvetarna blir vårt nya prästerskap

Citaten är tagna från två rapporter som jag har läst i under morgonen. Det är Skogsindustriernas rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023). Den andra är utgiven av Naturskyddsföreningen och heter Från mångfald till enfald – en vitbok över den svenska modellen för skogsbruk (Sahlin, 2018). Som ni märker på citaten finns det en överensstämmelse i vad man menar med det här begreppet. Deras verklighetsbeskrivning överlappar.

Vitsippor som har kommit upp i det röjda området vid Tommarpsån.

Så här såg det ut i januari. Bilden publicerades tidigare i Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej!

Det kanske låter överdrivet att skriva om ”verklighetsbeskrivning”, dock tror jag att det är viktigt i samtalet att man uppfattar något på ungefär samma sätt även om perspektivet skiljer sig åt. I mitt inlägg Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej! tar jag upp flera debattörer, som Erik Westholm (2024) och Ola Engelmark (2018 & 2020) som kritiserar skogsbruket och menar att de inte tar hänsyn till artrikedomen och dess förutsättningar. Men vad menar vi med ”artrikedom” och på vilket sätt är skogsbruket skuld i detta?

Livet återkommer då myllan döljer frön som i den uppröjda marken legat och väntat på rätt förhållanden.

Låt oss ta ett annat intressant begrepp som i stället visar på skillnader, men först låt oss presentera författarna till rapporterna.

Författarna som har skrivit rapporten Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete för Skogsindustrierna är jägmästaren och doktor i skogsgenetik, samt licenciat i botanik Mats Hannerz och doktor och skogsekolog för SCA Per Simonsson. Skogsindustrierna beskriver sig som ”organisationen för företag som förädlar trä till fossilfria och förnybara material och produkter” och påstår att de ”sprider kunskap och bildar opinion kring viktiga frågor för branschen och en för en hållbar grön omställning” (se Det här gör vi).

Författaren till Från mångfald till enfald – en vitbok över den svenska modellen för skogsbruk är Malin Sahlin. Hon är biolog och sakkunnig för skog för Naturskyddsföreningen. De beskriver sig som ”en bred och djup kompetens grundad i vetenskap och fakta. Vi väcker engagemang för naturen, sprider kunskap och utbildar om miljöfrågor, verkar för skydd och vård av värdefull natur, skapar opinion samt påverkar, granskar och utkräver ansvar av makthavare och lagstiftare” (se Det här är Naturskyddsföreningen).

Frågan är vilket ord man ska använda för att beskriva en livsmiljö? Ska man använda ordet habitat eller naturtyp?

Hannerz och Simonsson skriver följande om Art- och habitatdirektivet:

EU:s art och habitatdirektiv syftar till att bevara arter och naturtyper som annars riskerar att försvinna. Vart sjätte år rapporterar Sverige statusen på de arter och naturtyper (habitat) som finns i direktivet och före kommer i vårt land. Naturtypernas status bedöms som Gynnsam, Otillräcklig eller Dålig bevarandestatus. (2023:13)

De använder begreppet ”naturtyp”, vilket de tycks likställa med ”habitat” då de översätter det i parentesen, dock använder begreppet habitat endast då de skriver om direktivet. Sahlin använder också ”naturtyp”, men också habitat och då i sammanhang som ”habitatförlust” då hon beskriver den minskande mångfalden av arter och växter:

Det absolut största hotet mot biologisk mångfald är habitatfölust [sic], det vill säga förlust av arternas livsmiljöer, eller förlust av framtida habitat för arten. (2018:18)

Varför denna skillnad?

Här kan det vara så att då jag inte är biolog utan antropolog så går jag vilse och ser irrbloss. Så låt oss titta i rapporten Arter & naturtyper i habitatdirektivet – bevarandestatus i Sverige 2013 (red. Wenche, 2014) utgiven av SLU. Där definierar de naturtyp som ”landskapsavsnitt med ganska enhetlig karaktär och struktur som hyser ett visst växt- och/eller djursamhälle” (Wenche, 2013:81).

Det som då är intressant är om naturtypen är gynnsam eller inte för en art. Det betyder att finns de förhållanden som är nödvändiga för en viss arts överlevnad över tid (Wenche, 2013:80).

Jag märker här att jag håller på att tappa bort mig. Det hela blir alltmer komplicerat när jag försöker reda ut de olika definitionerna och spekulera i varför och framför allt hur de används.

Min förvirring är illustrativ för det komplexa i diskussionen om biologisk mångfald. Jag liksom andra söker efter tydliga svar, men på många sätt finns det inga. Samtidigt som komplexiteten är stor och den kunskap som krävs är hög, möter vi som är intresserade olika rapporter som är mer eller mindre underbyggda, men som alla har en agenda. I sig är agendan inte ett problem, då som till exempel både Skogsindustrierna och Naturskyddsföreningen är tydliga med den, i alla fall om man går in på deras hemsidor.

Men jag känner nu att det är dags att avsluta inlägget, annars kommer jag att förbli här hela dagen.

Så hur ska jag avsluta detta inlägg som nu har börjat gå i cirklar?

Jag tror på att vi måste vara ödmjuka och varsamma när vi samtalar om miljön. Som jag upptäckte nu hade jag en föreställning om vad jag tyckte och vart jag var på väg, för att sedan omringas av irrbloss som gjorde att jag tappade bort mig. Då tror jag det viktigaste är att hänga kikaren över axeln, trä på sig stövlarna och ge sig ut i naturen. Så länge som vi nyfiket iakttar det som inte höjer rösten och kräver uppmärksamhet, utan som bara finns där för den uppmärksamme att upptäcka, så har vi i alla fall börjat bra. Till slut hittar vi nog hem igen.

Det är i alla fall det som jag ämnar göra.

Referenser:

Engelmark, Ola (2018). En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd. Stockholm: Carlssons

Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Sahlin, Malin (2018). Från mångfald till enfald – en vitbok över den svenska modellen för skogsbruk. (Rapport). Naturskyddsföreningen

Wenche Eide (red.) (2014). Arter och naturtyper i habitatdirektivet – bevarandestatus i Sverige 2013. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Westholm, Erik (2024). 10 tankar om skogens framtid. [Borlänge]: Förlags AB Björnen

Rapsodi i Värmland

Vi hade kört av på en skogsväg öster om Gullspång för att rasta Maggie och sträcka på benen. Innanför skogsridån var ett kalhygge. Vi gick en tur längs skogsvägen, svängde av in i skogen. Det var torrt, luktade sur myr, kåda och gran. Jag mös och kände mig hemma.

Innan vi körde in i Värmland körde vi förbi ”Välkommen till Värmland:skylten”. Den hänger på ett slitet rött skjul. Innan har jag inte reagerat på den. Det föreställer en stor älg och en liten varg i ett skogs- och älvlandskap. Men nu såg jag det som att älgen tryckte bort vargen. Jag reflekterade kort över om det var en symbolisk bild för vad många tycker om varg i Värmland och jag tyckte mig minnas att antalet varg hade minskat betydligt i Värmland.

Från en av de många felkörningarna när jag sökte efter Gruvrundan. Google maps var inte särskilt pålitligt där jag var.

Nu när jag tittar upp datan från beståndsstatusen mellan 2022-23 och 2023-24 ser jag att den har minskat rejält. I 2022-23 års inventering var det 13 familjegrupper, cirka 3 revirmarkerande par och cirka 12 föryngringar (Svensson et al. 2023). 2023-24 var det 7 familjegrupper, däremot cirka 5 revirmarkerande par, men endast runt 7 föryngringar (Wabakken et al. 2024). På nedan bilder kan man se hur fördelningen av dem är över två år.

Är det stora eller små förändringar? Vad beror förändringarna på? Det vet jag inte och det här inlägget ska inte fastna där utan nu befinner vi oss på väg till Sunne.

De röda är dokumenterade familjegrupper och de gröna är revirmarkerande par. Del av figur 2 (Svensson et al. 2023:14)

De röda är dokumenterade familjegrupper och de gröna är revirmarkerande par. Del av figur 2 (Wabakken et al. 2024:12)

Vad jag vill koncentrera mig är på de många reflektioner som kom till mig under de två dagar som jag och Maggie undersökte landskapet väster om Sunne. Och jag vill göra det genom ännu en symbolisk bild.

På folkhögskolan jag besökte ger de kurser i självhushållning. Det är i samma område som ett naturbruksgymnasium, vilket är inriktat på skogsbruk. Byggnaderna som tillhörde gymnasiet var i mexitegel, raka och tråkiga. Parkeringen var full av epatraktorer. Den mindre folkhögskolan hade en annorlunda form och målat i en inbjudande en mörk gul färg. Enligt en jag pratade med så såg gymnasieungdomarna studenterna på folkhögskolan som hippies.

En skogstjärn på väg tillbaka från felkörningen.

En tanke som kom till mig då jag åkte iväg för att hitta Gruvrundan, den första dagen, var tanken på dessa två människotyper, ”hippyn” och ”skogsarbetaren”, där den förra ser till självhushållning och frihet från samhället, medan den senare arbetar för samhället, där skogen är en resurs som kommer hela samhället till del genom att den ger både papper och plank, arbetstillfällen och håller bygden levande.

Under mina färder i skogarna såg jag dessa ensamma skogsarbetare som tog ned skog längs fjällsidorna. Jag frågade mig: Vilka är det som egentligen bygger ett samhälle?

Karlsviken vid sjön Mangen där man i slutet av 1800-talet bröt koppar.

Som jag har nämnt i bildtexterna körde jag mycket fel då jag skulle till Gruvrundan, varken google maps eller skyltningen var särskilt hjälpsam. Det är ett område som har nyttjats och exploaterats sedan 1500-talet för sin koppar. Då jag inte hade ätit lunch och kom fram senare än beräknat tänkte jag gå den kortare vägen, men i stället blev det milen. Att gå på fastande mage har aldrig skadat någon.

Äldre björkar hade man låtit stå kvar på hygget. Sly kom upp och granplantorna stod utplacerade.

Det finns många gruvor som har brukats under olika tider i området. Nu är det ingen i drift. Jag slogs av det hårda arbetet då jag kom till Källargruvan och förundrades över att de inte hade haft dynamit utan högg ut (eller rättare sagt pickade) berget.

Hela tiden gick vi genom brukad skog. Endast på en punkt, Tiskaretjärnsskogen, har Karlstad stift lämnat ett område då det har en stor nyckelbiotop med både rosenticka och tretåig hackspett. Jag funderade över det kritiserade skogsbruket, inte bara då jag gick genom skogen, utan också då jag for runt i landskapet väster om Sunne.

Jag måste erkänna att jag inte blir klok på diskussionen och här ska jag bara ge två korta skäl till det jag inte begriper trots att jag har ägnat så många år att läsa på.

Två mindre korsnäbbar. Den röde hanen ser man, medan den gröna honan döljs i grenverket. På bilden kan man hur kottarna har delats av näbben för att komma åt fröna.

Det första är att jag såg visserligen många kalhyggen, men de var små och man hade lämnat såvitt jag kunde se en hel del träd kvar. Idag läste jag Skogsindustriernas rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023) om att den stora förändringen i skogsbruk skedde i mitten av 1990-talet.

Om vi tittar på nedan graf ser vi hur ”gammal skog på produktiv skogsmark” (Hannerz & Simonsson, 2023:22) har ökat sedan mitten av 1990-talet. De skriver att ”[g]ammal skog definieras där som skog äldre än 140 år i Norrlandslänen, Dalarna, Värmland och Örebro. I övriga landet är gränsen 120 år.” (Hannerz & Simonsson, 2023:21). Men den viktigaste poängen är att genom att lämna inte bara död ved och högstubbar, utan även ytor av träd så skapar man olika åldrar i skogarna. Men det sker med tiden.

På vägen såg jag hur gruvhål hade vattenfyllts och grodorna parade sig och lade ägg. Överallt var det fågelsång. Det var inte bara bofink, blåmes och talgoxe utan även andra. På bilden tidigare i inlägget ser vi de mindre korsnäbbarna som jag stötte på medan jag gick upp för en slänt. I det ombytliga landskapet fanns en mängd olika habitat och när jag kom till Stavtorps inägomark fick vi se en orre som snabbt flög in i skogen.

I dikena längs med 7 torpsleden lade en groda ägg.

Andra dagen åkte jag till 7-torpsleden och Finnskogen. Det var en av platserna där som Karl den IX:s finnar etablerade sig för att odla upp skogen. Vägen dit körde jag genom glest befolkade bygder. Jag tänkte just på hur isolerat dessa leder och naturreservat ligger i Värmland. Jag hade endast täckning på höjderna och nervösa jag oroade mig för vad som skulle ske om bilen brakade samman eller om jag skulle ramla. Men det var den gamla vanliga oron som sedan släpper när jag har fått upp farten och fångas av lugnet i miljön.

Finngården Ritamäki som övergavs först 1964.

Vi gick vidare från Ritamäki och kom till Kissalamp. Där flög två skogsnäppor upp ur bäcken. Maggie lade sig ned i gräset. Vi tittade ut över kalhygget. Och det finns dem som tycker de förstör, men jag är inte en av dem. Jag tittade ut över det, hörde fågellivet, såg vad man hade lämnat kvar och tänkte på att en dag är skogen återigen intaktare med träd i olika ålder och arter. Men då är jag död, liksom de som hjälpte norska judar att fly genom trakten under Andra världskriget. För norska gränsen låg bara någon kilometer bort.

Jag hittade en bild på följande hemsida Kissalamp (Kattjärn) som jag gjorde screenshot av och beskar. Det står inget årtal till bilden. De flesta av byggnaderna finns idag inte kvar. På den kan vi se hur den skog som nu hade tagits ned, då var ängar. Hässjorna står på rad. Förmodligen hade det tagits ned med lie. En del av minskningen av mångfalden är just dessa igenvuxna ängsmarker.

Jag förvånades när jag hittade bilden, för när jag satt med Maggie i vårgräset, var skogen nära.

Vi gick inte in i Norge utan följde skogsvägen, då hon inte var avmaskad, vilket man måste göra minst 24 h innan man går över gränsen.

Dagen efter tog jag tåget hem.

Grothögar, tallar, björk och sedan kommer skogen åt den norska gränsen.

Det blev ett långt rapsodiskt inlägg. Men det var två rika dagar, som fyllde mig med intryck och tankar, vilka jag här har velat dela med mig av.

Går det att sammanfatta?

Kanske med tankefiguren att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger. Vi lever i ständig förändring, även om vi inte upplever den. Det som en gång var ett gruvsamhälle har blivit en skog. Det som en gång var ett magert torp där folk försökte överleva står nu och förfaller. Platsen där människor bodde har avfolkats. Finngårdarna har blivit museum.

Referenser:

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 20222023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. 65s.

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024.

Vi är mäktiga som gudar men med begränsad kunskap

Vi viker av från stigen och går in bland mossa, blåbärsris och kråkbär. Det växer tall, ek och björk. De övervuxna sanddynerna gör att det är en böljande promenad. I vissa djupare delar växer det gräs då vatten ansamlas där när det har regnat. Maggie drar. Hon vill till stranden. Jag håller emot.

Vi går här då jag hade lyssnat på Sebastian Kirppu i Naturpodden: Sebastian Kirppu om skogens tillstånd då han och Emil V. Nilsson vandrar runt i Fiby urskog utanför Uppsala. De berättar om arterna som de hittar och trots att jag endast lyssnar och inte ser vad de berättar om fångas jag av deras entusiasm. Så pratar de om att gå från stigarna och att söka efter arter där få går. Det är detta som inspirerar mig att avvika från de vanliga vägarna ner till stranden på Sandhammaren.

Och det är där jag får syn på en svamp som jag inte tidigare har sett. På en vindbruten tallgren växer det som små hjärnor. Det är svampen broskboll eller naematelia encephala. Det roliga är att just encephala betyder på grekiska just ”det som är i huvudet”, alltså hjärna. Den hittas på fallna tallar.

Maggie drar så jag kastar ut lite godis som hon får söka efter medan jag tittar på svampen. Det är ingen ovanlig svamp, men den lockar till att att vara än mer uppmärksam på det som jag stöter på under promenaden.

Sedan december har mina tankar kretsat kring kunskap och förståelse. En återkommande bok inläggen har varit Understanding scientific understanding (Regt, 2017) och artiklar som ”Improving students’ scientific thinking” (Klahr et al., 2019). En annan bok som nämndes i förra inlägget är Scienceblind: Why our intuitive theories about the world are so often wrong (Shtulman, 2017), se Varför är inte barn rädda för bakterier? Om nödvändigheten att skaffa sig kunskap.

Det som enar dem är hur förståelsen för hur svårt det vetenskapliga tänkandet är. Det i sin tur beror på att det slags tänkande inte är intuitivt.

Intuition definieras i Svensk ord som ”förmåga till omedelbar uppfattning eller bedömning utan (medveten) tillgång till alla fakta; ofta i mots. till logiskt resonerande förmåga”. Det är lätt att tänka sig att intuitionen har rätt, men så är det sällan. De som har rätt har en praktisk kunskap som gör att de kan göra en bedömning utifrån sin expertis. Oftast är en stor del av den kunskapen tyst (Polanyi, 2013).

Det vetenskapliga tänkandet utvecklas genom att gå emot det som faller oss naturligt att föreställa oss. De naturliga föreställningarna kommer ur kulturen, men också verkar det finnas någon slags inneboende uppfattning om hur det borde fungera. I undersökningar har man sett att redan bäbisar iakttar längre något som bryter mot det som uppfattas naturligt (Shtulman, 2017).

Här ser vi hur broskbollarna tränger upp från under barken.

Genom skolundervisningen byts de naiva föreställningarna ut mot koncept som överensstämmer med hur det egentligen är. Det brukar börja runt 10 årsåldern. Då lär vi oss koncept som gör att vi kan ta till oss en ny förståelse av vår omvärld.

Det intressanta är dock att när man har gjort mätningar i vad som sker i hjärnan då vetenskaplig fakta presenteras som står emot den intuitiva förståelsen av fenomenen ser de att andra delar i hjärnan arbetar.

I ett experiment presenterade de två olika problem. För det ena behövde man ingen specialkunskap, medan för det andra krävdes det expertkunskap. Det intressanta var effekten på hjärnverksamheten. I det andra exemplet var det ett icke-intuitivt problem som presenterades och det man såg var att hos experten kunde de se hur frontalloben och den främre gördelvindningen. Det senare brukas då vi ställs inför problem som vi måste bearbeta innan vi kan agera.

Enligt Shtulman pekar det på att man måste aktivt motarbeta naturliga men felaktiga föreställningarna. Dessa grundläggande föreställningar försvinner inte, trots att vi vet bättre, utan de påverkar oss ständigt.

On the first type of problem, scientists show patterns of neural activity similar to those experienced by nonscientists, but on the second, they show more activity in areas of the brain associated with inhibition and conflict monitoring: the prefrontal cortex and the anterior cingulate cortex. Scientists can answer scientifically challenging problems—that’s the benefit of their expertise—but to do so, they must inhibit ideas that conflict with their scientific knowledge of those problems. They must inhibit latent misconceptions. (Shtulman 2017:54)

Varför envisas jag med att diskutera teorier om hur vi förstår oss på vår omvärld på en blogg som egentligen vill föra fram ett budskap om att vi måste förvilda mer av Sveriges natur?

Det första är att i detta finns det en romantisk föreställning som lockade mig till konceptet. Den kom sig av att jag var mycket ute i skogen och tyckte att den planterade skogen var så tråkig. Litteraturen jag läste var enbart negativ till skogsbruket. Med tiden har jag läst så mycket att jag har upptäckt hur lite jag kan och förstår.

Det andra är att det sker en mängd politiska beslut som handlar om och påverkar miljön. Frågan som jag ställer mig är vad som stämmer i det som förs fram i debatten? I ett inlägg frågade jag mig politikerna utgår från vetenskapen eller inte, se Hur många vargar ska det finnas i Sverige? Vägleder vetenskapen politikerna?.

I torrakan kan man se hur trädet vrider sig under sin levnad.

Jag tänkte just på detta då Naturvårdsverket hade bett två oberoende experter att granska möjligheten i att sänka ”referensvärdet på varg från 300 till 170 individer” vilket Pelle Strindberg Jutehammar nämnde i Jakt & jägares artikel Naturvårdsverket om antalet vargar: ”Fruktansvärd feltolkning av rapporten” (2025).

I artikeln läser vi att landsbygdsminister Peter Kullgren går emot forskarnas varningar:

Trots forskarnas varningar hävdade landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) i oktober 2024 att referensvärdet ska rapporteras som 170 individer. Forskarna och Naturvårdsverket betonar dock att ett hållbart värde måste ligga över denna nivå. (Strindberg Jutehammar, 2025).

Förutom att det är intressant att se Kullgrens motsträvighet mot den biologiska kunskapen så är det talande var Phil Miller, en av forskarna som har granskat frågan, ser i frågan. Han menar nämligen att det är svårt att förklara vad som menas med begreppen ”långsiktig” och ”livskraftig” i frågan om regeringens önskningar och EU:s habitatsdirektiv, se Phil Miller analyserar referensvärdet för vargar i Sverige (Naturvårdsverket, U.Å.a)

[D]en första utmaningen som begreppsmässig och är resultatet av flexibla definitioner av nyckelbegrepp som ”långsiktig” och ”livskraft” inom EU:s habitatdirektiv. (Naturvårdsverket, U.Å.a)

Den andra experten Nicolas Dussex uttrycker att det finns svårigheter i att tolka då de utgår från modeller och i dessa finns det en osäkerhet.

Även om modellerna innehåller så realistiska parametrar som möjligt finns det alltid en viss nivå av osäkerhet vilket kan påverka antagandena om framtiden och slutledningen om målreferensvärdet. Vi vet till exempel att skadliga genetiska mutationer har en negativ effekt på populationens livskraft. Effekterna på individnivå är dock osäkra, vilket gör det svårt att förutse hur livskraftig populationen faktiskt är. (Naturvårdsverket, 2024)

Det är svårt att förutse, säger Dussex. Den osäkerheten skapar ett utrymme för diskussion för dem som är för en hög vargstam och för dem som vill ha en lägre vargstam i Sverige.

I detta finns en tredje faktor som jag vill ta upp i detta sammanhanget även om jag har skrivit alldeles för mycket. Det knyter an till svenska kyrkans skogsutredning, se Inledande tankar om Göran Enanders utredning, Hör skogsbruket ihop med andlighet? och Ska ärkebiskoparna få vägleda skogsbruket? Fortsatta funderingar kring Kyrkans skogsutredning.

Utredningen har skapat en hel del diskussion och jag har nämnt ATL:s politiska redaktör Anders Gustafsson uttalande i ledartexten Skogsexperterna ska, tydligen, tiga i församlingen där han påpekar att det finns problem utifrån skogsbrukets förutsättningar. Väl värd att nämnas är är inlägget på Supermiljöbloggen Kyrkans skogsutredning skadskjuts inifrån – ”antiutredningar” letar fel (Lindsten, 2025).

I alla fall tog jag kontakt med olika personer. I mejlkonversationen med en av dem kretsade det om mötet mellan skogsbrukets och ekosystemens förutsättningar. Och i en annan diskussion med några högt uppsatta miljöpartister ställde jag frågan om det är möjligt att bedriva skogsbruk på samma förutsättningar i hela Sverige. De svarade enhälligt att det är svårt.

Men liksom i fallet med Kullgren och miljöpartisterna så presenteras inte svårigheterna i debatten.

Delvis tror jag det beror på svårigheten i att som lekman kunna sätta sig in i frågan. Problemet är dock att vad som sker är att det snarare är våra egna intuitiva föreställningar som styr oss, än någon egentligen insikt om de biologiska förutsättningarna.

Så nu är det dags att sluta. Jag ska iväg. Det blev rörigt med alla trådar.

För att kort kan summera det så lever vi i en värld som vi har otillräcklig kunskap om. Förr då vi levde i små samhällen kunde vi inte orsaka så mycket skada med vår okunskap. Nu är vi mäktiga som gudar. Men liksom Olympens gudar är det småaktigheter som tycks styra och inte den allvetande och omhändertagande. Vi styrs av begränsad förståelse, men agerar som om vi vore allvetande och i kontroll.

Referenser:

Gustafsson, Anders (2025). ”Skogsexperterna ska, tydligen, tiga i församlingen”. ATL. Publicerad 250129 [Hämtad 250201]

Naturvårdsverket (U.Å.a.) Phil Miller analyserar referensvärdet för vargar i Sverige. [Hämtad 250215]

Naturvårdsverket (2024). Nicolas Dussex om analysen av referensvärdet för vargar. Granskad 240909. [Hämtad 250215]

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005

Lindsten, Jan (2025). Kyrkans skogsutredning skadskjuts inifrån – ”antiutredningar” letar fel. Supermiljöbloggen. Publicerad 250120 [Hämtad 250215]

Polanyi, Michael (2013). The study of man: the Lindsay Memorial lectures 1958. Milton Park: Routledge

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Shtulman, Andrew (2017). Scienceblind: why our intuitive theories about the world are so often wrong. New York: Basic Books

Strindberg Jutehammar, Pelle (2025). Naturvårdsverket om antalet vargar: ”Fruktansvärd feltolkning av rapporten”. Jakt & Jägare. Publicerad 250210 [hämtad 250215]

Ska ärkebiskoparna få vägleda skogsbruket? Fortsatta funderingar kring Kyrkans skogsutredning

I gårdagens inlägg, Hör skogsbruket ihop med andlighet? Inledande tankar om Göran Enanders utredning. inledde jag några tankar om detta och idag vill jag fördjupa dem.

Om man läser utredningen Kyrkan och skogen: Ansvar, handling och hopp (Enander, 2024) finns det en sektion som är skriven av ärkebiskop emerita Antje Jackelén och ärkebiskop emeritus Anders Wejryd där de går igenom andlig hållbarhet. De skriver att hållbarhet har setts som frågor som utgår från naturvetenskapliga och tekniska frågor, men numera ser vi dem även som existentiella och andliga frågor.

Hållbarhetsfrågor har sedan länge slutat vara endast naturvetenskapliga, tekniska, rättsliga och politiska frågor. De är också kulturella, existentiella och andliga frågor. Inte bara genom framväxten av ekoteologi utan även genom kyrkornas praktiska arbete har det blivit uppenbart att hållbarhet både som princip och som handlingsprogram kräver teologisk reflektion och grundläggning. (Enander, 2024:142f)

För mig är både det naturvetenskapliga och det andliga viktigt. Min tankevärld kommer snarare ur det andliga än det naturvetenskapliga, men genom åren har jag arbetat mig allt mer mot att få en naturvetenskaplig förståelse. Med tiden har jag även lärt mig att det andliga tenderar att stanna vid en sinnlig erfarenhet, medan den naturvetenskapliga kunskapen förmår mig att se djupare. Så jag håller inte med författarna när de skriver att den andliga hållbarheten ”får oss att se längre och djupare i både tid och rum” (ur Enander, 2024:145).

Innan vi kommer dit vill jag presentera ärkebiskoparnas tankar något utförligare, för de använder ett ordval som inte ingår i det naturvetenskapliga, men som jag menar är ytterst viktigt.

De talar om det som är viktigt för vår existens och att andliga värden är de som vi uttrycker i hur vi handlar. I detta gör vi moraliska val utifrån den andliga grund som vi står på. De menar att genom ”andlig hållbarhet” får vi en ”fördjupad motivation att behandla naturen/skapelsen med respekt, ödmjukhet, tacksamhet och ansvar” och det påverkar hur ”förvaltarskapet” bedrivs.

Till andlig hållbarhet hör en fördjupad motivation att behandla naturen/skapelsen med respekt, ödmjukhet, tacksamhet och ansvar. Vi är sammanvävda med hela skapelsen, såsom den har utvecklats genom evolutionshistorien och kommer att bli, med gångna och kommande generationer, nära och fjärran. Konkret betyder det att hänsyn till livsvillkoren för andra arter och för framtida generationer är en nödvändig del av förvaltarskapet. (Enander, 2024:145)

Problemet med dessa ord är att handlingen måste vara konkret också. Men handlingen får inte ständigt tala om det existentiella och andliga, utan den måste utgå ifrån miljöns biotiska och abiotiska förutsättningar. I allt för hög grad krävs det att vi konkretiserar vad det är som vi menar och för det krävs det definitioner. De i sin tur utgår från konceptuell kunskap och kunskap om tillvägagångssätt. (Klahr et al., 2019).

Konceptuell kunskap syftar på de begrepp som ett kunskapsfält kräver för att förstå och begripa det. Det naturvetenskapliga fältet kommer ur upplysningen då man började upptäcka att det som vi upplevde inte stämde med hur verkligheten egentligen var beskaffad.

Ett känt exempel är Copernicus som kunde visa att det är solen och inte jorden som är i centrum av vårt planetsystem. Han fick sina kritiker och en av dem var Johannes Kepler. Det intressanta med denne är att han inte ville påstå att Copernicus hade fel utifrån bibeln eller teologin utan utifrån de matematiska beräkningarna. Visserligen kom Kepler fram till att han hade fel, men då endast i att planeterna går i ellipser och inte i cirklar runt solen.

Nästan hundra år senare hårdnade den katolska kyrkan och när Galileo framförde sina idéer och kunde bevisa dem genom inte bara matematik utan också med hjälp av sitt teleskop, fick han publikationsförbud. Det som den katolska kyrkan hade kommit fram till under mötena i Trento var det som gällde. Dogm stod över testbara hypoteser och teorier.

Här ska jag inte fastna i vetenskap historia, dock vill jag understryka att naturvetenskapen bygger på data som vi kan begrunda tillsammans. Väldigt ofta kräver det att man har tagit till sig de koncepten som gör fenomenet som studeras begripligt. Dessutom kräver det att vi har modeller som gör att vi kan undersöka fenomenet. Det är ur detta som förståelse kommer.

Vetenskaplig förståelse är ett intressant begrepp, då frågan är när och om vi verkligen kan begripa det som vi studerar? Handlar det inte bara om att vi gör oss föreställningar om det? För hur kan vi veta att vi egentligen vet?

I vetenskapshistorikern Henk W. de Regts bok Understanding scientific understanding (2017) sätter han upp tre nivåer av förståelse. Det första är när vi får en aha:upplevelse om ett fenomen. Men den räcker inte då den är subjektiv. Nästa steg är att vi kan också förklara fenomenet, vilket tyder på att vi har en viss förståelse kring fenomenet. Dock, vi behöver också få en pragmatisk förståelse och den är inte beroende av den subjektiva upplevelsen. Det innebär att vi kan använda olika modeller för att bringa klarhet i fenomenet.

För att tydliggöra så kan vi tro att vi förstår ett fenomen och möjligen ge en rimlig förklaring av det, men vi behöver också kunna använda oss av modeller och teorier för att kunna undersöka det. Det innebär att bara för att vi talar om andlig hållbarhet betyder det inte att vi har förståelse eller vet hur vi bör handla för att skapa ett hållbart skogsbruk, som är ämnet som vi talar om här.

Som jag nämnde igår har jag läst delar av Vurdering av økologisk tilstand for skog i Norge i 2020 (Framstad et al., 2021). Även om en av författarna Anne Sverdrup-Thygeson beskriver en närmast andlig upplevelse av att vara i skogen i sitt verk Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter (2023) så handlar den här utredningen om att skapa en gemensam grund att utgå ifrån för att sedan visa på hur man har kunna värdera et ekologiska tillståndet i de norska skogarna.

För att göra detta har de olika koncept och modeller som beskriver hur de går tillväga. De vill således uppnå den pragmatiska och den begripliga nivån enligt Regts teori. I detta finns det en värdering, men den görs utifrån naturvetenskapliga kriterier. Men det finns en mängd problem som de framhåller. För hur vet vi vad som är fungerande ekosystem?

I sin utredning utgår de ifrån sju kriterier så att de kan mäta det ekologiska tillståndet.

Jag ber om ursäkt för följande väldigt tekniska genomgång, men jag menar att det är nödvändigt för att förstå det diametralt skilda sättet att skapa förståelse mellan det andliga och det naturvetenskapliga synsättet. Dessutom blir det konkret och man riskerar inte att hamna i en subjektiv bedömning, då det finns tydliga kriterier som vi utgår ifrån.

Nedan följer en tabell. Ovan nämns de sju kriterierna som de utgår ifrån. Jag tänker inte gå igenom alla utan peka på några av dem.

Primärproduktion undersöker om man har tillsatt gödningsmedel i skogsmarken för att öka tillväxten då det förändrar det naturliga sambandet mellan fotosyntes och biomassa. Det kan också vara att man har fråntagit näring genom att man har tagit ut död ved som skapar en näringsfattigare jord. Detta gör att det avviker från ett bra ekologiskt tillstånd,”medføre endring i primærproduksjonen som kan innebære avvik fra god økologisk tilstand” (2021:21).

Fördelning av biomassa mellan de trofiska nivåerna och funktionellt viktiga arter och strukturer hör ihop. De handlar båda om näringsväven och hur de olika arterna påverkar varandra. Som om vi ser nedan så påverkar hjortdjur och rovdjur hur biomassa fördelas då rovdjuren äter de senare, vilket minskar betestrycket så att rönn, asp och sälg kan växa upp. De tre träslagen är viktiga för många arter.

Vi ser också att den biologiska mångfalden hör ihop med naturindex, det vill säga hur många arter som det finns där. Det i sin tur hör ihop med om näringsväven är intakt och om alla funktioner finns. För bara för att det finns många arter betyder inte det att det ekologiska återkopplingssystemet fungerar. Det kan ju vara många främmande arter, men de kan påverka ekosystemet negativt då det inte finns andra arter som förhindrar dem från att sprida sig på bekostnad av andra arter.

För att det här inlägget inte ska bli för långt väljer jag att inte fortsätta med den norska utredningen. Vad jag vill få fram med hjälp av den är hur komplext det är och att mycket av det som pågår i debatten utgår från föreställningar som vi har från skogspromenader, vad vi diskuterar kring matbordet eller vad vi har läst i en artikel. Men för att få den djupare förståelsen krävs det att vi förstår koncepten och modellerna. Det är då som tydligare motiveringar kan formuleras och inte enbart ett simpelt grupptänk, där tillhörighet blir viktigare än kunskap.

Att kyrkan motiverar sitt skogsbruk utifrån andliga världen ser jag som en självklarhet och jag förvånas över att det inte har varit viktigare innan. Likväl talar det om en förändring i tidsandan. Det intressanta är den blandning av teologi och naturvetenskap som förekommer i ärkebiskoparnas förklaring av deras ställningstagande.

Personlingen lämnar jag alltmer de teologiska förklaringarna. De finns kvar inom mig som ett palimpsest där äldre koncept finns kvar som buggar i systemet. För den naturvetenskapliga undersökningen öppnar upp för ett annat under, för den sublima upplevelsen som både kan vara skrämmande och underbar, ja hisnande.

I inlägget Evolutionen berättar för oss vad vi tillhör. citerar jag biologiprofessorn Ursula Goodenough som skriver i The sacred depths of nature (1998) om en ateistisk förundrar inför skapelsen och kosmos. Hon menar att vi behöver en berättelse för att skapa förståelse inför vår existens. Den finner vi i vår tillhörighet till skapelsen.

Här menar jag att teologerna och naturvetarna kan mötas då de senare visar på samhörigheten som vi har med naturen. Vi människor är inte separerade från de andra organismerna och ur det förhållandet kan teologerna motivera varför och på vilket sätt som vi bör förvalta miljön.

Det kan vi göra genom att heliggöra vissa platser, för att tala med religiöst vokabulär. Här visar kyrkan vägen. Må fler följa dem, men varsamt. Orden får inte bli för fluffiga.

Referenser:

Enander, Göran (2024). Kyrkan och skogen Ansvar, handling och hopp. Svenska kyrkans utredningar 2024:2. https://www.svenskakyrkan.se/utredningar [hämtat 250201]

Framstad, E.; Berglund, H.; Jacobsen, R.M.; Jakobsson, S.; Ohlson, M., Sverdrup-Thygeson, A. & Töpper, J. (2021). Vurdering av økologisk tilstand for skog i Norge i 2020. NINA Rapport 2000. Norsk institutt for naturforskning.

Goodenough, Ursula (1998). The sacred depths of nature. New York: Oxford University Press. Kindle ed.

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Sverdrup-Thygeson, Anne (2023). Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter. Första upplagan Stockholm: Bokförlaget Polaris

Tänker en gran på världsmarknaden eller politikers visisoner?

Maggie hatar sin regnkappa och flydde när jag kom med den. Ute regnade det och jag ville inte ha en blöt hund när vi kom hem. Jag lyckades få på den och så vandrade vi iväg. För henne var det en nosdag; hon nosade på allt. Jag som hade suttit och skrivit i timmar på gårdagens inlägg (Hundpromenad längs med Voxnan. Vi möter Karl Marx och direktör Gräslund) var kall och ville få upp värmen. Men hon nosade och gick sina vägar. Jag lät henne hållas. Värmen skulle komma tids nog.

Vi gick mot Tommarpsån. Regnet strilade. Ängarna var klippta och när vi kom längre norrut såg jag även att buskagen hade trimmats. De hade låtit de högre träden stå kvar, medan slyn var borttagen, kapad så att en och en halv fot höga stubbar stod kvar. Det såg konstigt ut.

Jag tänkte på småfåglarna som är så förtjusta i buskagen. Om några månader kommer näktergalarna, vars sjungande följer oss på våra promenader. De vill ha täta buskage.Var ska de gömma sig för sparvhöken?

Efter kröken hade de upphört tvärt med klippning, men där brukar jag sällan höra näktergalen. Längre fram hade de inte tagit ned något och jag funderade på om det bara var ett kort avbrott på förödelseivern?

Här får nyponbuskar och björnbärssnår växa vidare – kanske?

Jag tänkte på vad jag hade skrivit på under förmiddagen, om mejeriernas utveckling och att minskningen och rationaliseringen av dem är en del av en större förändring som sker i Sverige under 1900-talet. Och jag begrundade interpellationsdebatten Ett hållbart och lönsamt skogsbruk (Regeringen, 241219) där landsbygdsminister Peter Kullgren utfrågades om vad han skulle göra för de mindre skogsägarna i Sverige.

Mats Berglund (MP) ställer tre frågor till Kullgren i Interpellation 2024/25:272 Ett hållbart och lönsamt skogsbruk

Vad tänker ministern göra för att öka lönsamheten för de skogsägare som jobbar för att uppnå ett hållbart skogsbruk?

Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att gynna skogsägare med hotade arter i sin skog?

Vad gör ministern för att minska den totala årliga kalavverkningen och begränsa storleken på kalavverkningarna? (Berglund, 2024)

I sitt svar säger Landsbygdsministerna att han vill se ett aktivt skogsbruk och att det är en del av det svenska klimatarbetet. Det är skogen som kan göra att Sverige blir mindre beroende av fossila bränslen som olja, gas och kol. Skogen ”är också avgörande för den biologiska mångfalden”.

Fru talman! Det svenska skogsbruket är centralt för svenskt klimatarbete, dels genom tillgången till biomassa, som är av stor vikt för att möjliggöra omställningen till fossilfria material och bränslen, dels som kolsänka i skog, mark och träprodukter. Den växande skogen är också avgörande för den biologiska mångfalden. Regeringen bedömer att ett aktivt skogsbruk med hög tillväxt och användning av produkter från förnybar råvara ger högsta möjliga långsiktiga klimatnytta. (Kullgren, 2024)

Miljöpartisterna Berglund, Katarina Luhr, Rebecka Le Moine och Jacob Risberg kritiserar honom utifrån olika vinklar, men det som jag framför allt fastnar för är att de inriktar sig på de 300 000 privata skogsägarna i Sverige, varav många inte vill kalavverka utan bedriva ett hållbart skogsbruk. Frågan, som de ställer, är således om regeringen stödjer alternativ till olika sätt att bedriva skogsbruk?

Detta är något som andra skribenter för i debatten. De jag tänker på är framför allt Ola Engelsmark och Erik Westholm, som jag tar upp i inlägget med den lite märkliga titeln Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej! (se kommentarer). De har skrivit intressanta böcker som 10 tankar om skogens framtid (Westholm, 2024), En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd (Engelmark, 2018) och Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten (Engelmark, 2020).

Landsbygdsminister Kullgren undviker delvis frågan då det, enligt honom, pågår en utredning som han inte vill föregå, men han nämner virkesbehov, biologisk mångfald och äganderätten. Det senare säger han syrligt är något som miljöpartisterna undviker att nämna.

Skogsägare som har skapat höga naturvärden blir av med brukanderätten helt utan ersättning på grund av förekomsten av fridlysta arter, och det är inte rimligt. Regeringen är tydlig med att skyddet för äganderätten, som jag noterar inte nämns riktigt lika ofta i interpellanternas inlägg, ska vara vägledande i fråga om ersättning vid inskränkning av skogsbruk till följd av artskyddet. (Kullgren, anförande 79).

Om vi sätter in interpellationen i ett historiskt perspektiv finns det en sak att ta fasta på och det är miljöpartisternas koncentration på de privata skogsägarna. För att förklara vad jag menar så vill jag hänvisa till Ronny Petterssons avslutande kapitel i Stig Hagners bok Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (2005). Lägg märke till orden ”rationellt och hållbart skogsbruk” i titeln. Petterssons kapitel ”Svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk under efterkrigstiden, 1950–1990” är en sober genomgång ur ett generellt perspektiv av det svenska skogsbrukets historia. Som titeln anger är det inte bara det norrländska skogsbruket utan det svenska som menas.

Den här stocken har flutit i land i Sandhammaren efter stormarna och skjutits ned som en naturens totempåle.

Frågan som jag vill koncentrera mig på är hur skogsbruket placeras i både ett nationellt och ett internationellt sammanhang. Liksom i mejeriindustrin så är det inte enbart en nationell historia utan skogsindustrin är knuten till den internationella marknaden. Att fokuset sker på marknaden innebär att det ska bli lönsamt och frågan är hur det kan ske?

Det är här effektiviseringarna blir viktiga. Dels sker det en teknologisk utveckling. Från mitten av 1950-talet försvinner yxan, hästen och flottningen. Istället är det motorsåg, greppskördare och lastbilar som tar över. Antalet anställda i skogarna minskar också betydligt, vilket leder till minskade lönekostnader. Sverige satsar även på pappersindustrin. Det gör att man eftersöker en annan slags virke än förr, vilket också gör att skogarna måste inte längre utvecklas och växa under lika lång tid för att tillfredsställa skogsindustrins behov.

Här ska jag inte gå in i alla detaljer utan i stället vill jag nämna några citat om hur politikerna tänkte i den här utvecklingen. Så till exempel var politikerna oroade över virkesförrådet, vilket gjorde att man i 1948 års skogsvårdslag fokuserade på att ”öka virkesproduktionen för att därmed säkra industriell tillväxt” (Pettersson, 2005:379). Lagen, alltså de förutsättningar som ges för dem som bedrev skogsbruk inriktades på virkesproduktion.

Pettersson skriver att det enskilda skogsbruket skulle bedrivas som ett företag och ge ekonomisk vinst:

Lönsamheten i det enskilda skogsbruket samt jämn och uthållig avkastning var grundläggande principer i skogsvårdslagen. Det enskilda skogsbruket skulle bedrivas som ett företag inriktat på att lämna ekonomisk vinst. (Pettersson, 2005:380).

Ett lönsamhetskrav infördes, men av olika anledningar var det svårt att upprätthållas. Därför började man, menar Pettersson, tänka annorlunda. Utredningar tillsätts och förslag görs. Det är först på 1970-talet som lönsamhetsprincipen tas bort. Dock sker det en skillnad då i perspektiv. Pettersson skriver att politikerna inte längre ser till den enskilde skogsägaren utan till samhällsnyttan och då utifrån ”skogsindustrins intresse”.

Skogspolitiken slog inte längre vakt om den enskilde skogsägarens ekonomiska intresse utan om samhällsnyttan definierad som skogsindustrins intresse. (2005:382).

Det är under den här tiden som skogsindustrin kritiseras, men även ett inbördessamtal påbörjas, vilket jag nämner i inlägget Var går anständighetsgränsen? Förstår du att du är en komplett människa?, där jag citerar Stig Hagner som skriver om hur ”extremt utnyttjade skogsmarken för produktion av virke” och att de ”insåg risken att hamna på fel sida om anständighetsgränsen” (Hagner, 2005:198).

Naturvårdsdebatten får genomslag i 1994 års skogsvårdslag, där produktionsmålet och naturvårdsmålet jämställs (Pettersson, 2005).

En strandhoppare dök upp längs med promenaden

Så dags att avsluta och fråga sig vad jag vill säga med det historiska perspektivet. Låt oss börja med ett granens livslängd. Den kan bli många hundra år, men enligt SCA:s hemsida skriver de att ”generellt kan man säga att granbestånd brukar vara avverkningsmogna när de är mellan 70 och 100 år” (Olofsson, 2023). Låt oss skippa den potentiella förlusten av biologiska mångfalden som det innebär att avverka ett granbestånd vid 70 till 100 år. Poängen är att en skogsägare, enskild som industri, måste tänka i ungefär 70 år.

Så här skriver Skogskunskap (2024): ”Den lägsta tillåtna slutavverkningsåldern varierar från 45 år i bördig granskog till över 100 år för tallskog på mager mark.”

Mellan 1948 och 1994 års skogsvårdslagar är det 46 år. En gran under den tiden har nått hälften av tiden innan den anses som ”avverkningsmogen”, även om ett granbestånd på bördig mark idag får avverkas vid 45.

Hur ska skogsägare göra på den tiden då lagarna ändrar inriktning? För de flesta av dem, framför allt de privata som har i genomsnitt 12 hektar skog, har att ta hänsyn till förändringar som sker utifrån människans tidshorisont och inte utifrån trädens, trots att det senare är nödvändigt. Granen som planterades på 1950-talet är nu ”avverkningsmogen” eller kan växa i 30 år till. Samtidigt diskuteras det nya politiska mål i riksdagen, som påverkar skogsägarna.

Förstå mig rätt här. Jag är för biologisk mångfald och jag är för fler alternativ för hur skogsbruk bedrivs. Likväl får vi inte glömma, vilket Lars ständigt påpekar, tidshorisonterna!

Granar som ska växa i minst 70 år är inte synkad med varken världsmarknaden, politiska trender, folkopinion eller en privat skogsägares skulder på banken. Samtidigt ser vi hur det är snabba förändringar som ständigt framhävs i diskussionen och som ska finna sin lösning. För granen är det inte penningen som styr, även om skogsägaren vill tro det. Han fortsätter i sin makliga takt, medan olika arter samlas kring honom. Sällskapet förändras över tid och ju längre han får stå desto fler arter kan leva i hans närhet; det är just det som är biologisk mångfald. Låt han få stå längre eller i alla fall låt fler få bli äldre än vad som sker i dag!

Låt mig avsluta detta yviga inlägg med att önska en trevlig söndag. Håll stövlarna leriga!

Referenser:

Engelmark, Ola (2018). En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd. Stockholm: Carlssons

Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson

Olofsson, Kerstin (2023). Dags att avverka gran?. SCA. Publicerad 230822 [hämtad 250126].

Skogskunskap (2024). Lagen och slutavverkning. Senast korrigerad 241017 [hämtad 240126]

Westholm, Erik (2024). 10 tankar om skogens framtid. [Borlänge]: Förlags AB Björnen

Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej!

Av gammal vana tenderar jag och Maggie att hålla oss till en promenadväg, men så föll det sig att vi gick längs med Tommarpsån i Tobisvik. Där ån gör en krök för att sedan flyta längs med vägen upptäckte jag att kommunen hade rensat bort slyn. Förvånad gick jag dit för att jag inte riktigt trodde på det. Maggie trodde att hon skulle få hämta pinnar i ån och skyndade på stegen. Själv gick jag mer betänksamt som för att ta in det jag såg.

De hade föst av toppskiktet och samlat det i en stor hög. Döda stammar hade placerat ut på jorden. Den uppluckrade jorden var mjuk att gå på.

Jag visste inte vad jag skulle tänka. Även om slyn hade stått tät och de gånger jag hade gått där riskerade jag att riva upp mina kläder, så var det alltid fågelliv där. Den täta slyn skyddade också området från människor att gå in där. Nu gick jag och Maggie där och störde. Dessutom såg det så tvärt ut, som på bilden nedan. Det var som om de hade plogat.

Nu faller dock ljuset ohindrat på marken. Jorden är bar. Många av de arter som har befäst marken har plogats bort. Det är en plats för pionjärerna. Det ska bli spännande att se vad som växer upp här.

Det ser lite lustigt ut med denna tomma yta, där löv och sly är borttaget, samtidigt som de har lagt tillbaka de gamla stammarna.

Mina hundpromenader är tiden då jag iakttar och reflekterar. Ibland är tankarna upptagna av saker som har skett på skolan där jag jobbar och andra gånger får jag syn på något som får mig att undra över det jag ser. Mycket av det jag ser får jag syn på tack vare det jag läser. Som när jag läste i Anne Svedrup-Thygesons bok Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter (2023) och hon berättade hur markens form och vad som växer där fångar upp vatten och löv.

Så när jag gick i lördags längs åbackarna för att än en gång kika på upprensningen så såg jag hur bokslyn fångar upp löven i stället för att föra ned dem i Tommarpsån.

Här ser vi hur skotten bildar en barriär som fångar upp löven.

På nedan bild ser vi hur regnvattnet har fört ned löven, medan bokskotten har fångat en del av löven. Som vi ser på bilden ovan så fångas även bokollonen och de som inte blir mat, kanske en gång slår rot i den uppluckrade jorden.

Här ser vi hur rötter blottas när det inte finns skott som fångar upplöven. Fåror bildas i slänten. Bokollonen förs längre ned.

Under de senaste veckorna har jag läst kulturgeografen och professor emeritus Erik Westholms bok 10 tankar om skogens framtid (2024). Veckorna innan har jag läste skogsekologen Ola Engelmarks bok Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten (2020). Tidigare har jag läst hans En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd (Engelmark, 2018).

Alla tre böckerna är väldigt kritiska till dagens skogsbruk. Deras kritik består av flera delar. En som är genomgående är att det tycks bara finnas ett enda alternativ. Det handlar om kalavverkning, som sedan planteras med en eller två arter, gärna gran som sedan växer upp. Det gallras för att sedan avverkas vid 50 60 år. Jag förenklar deras grundargumentation.

Poängen är dock att de vill visa att detta är ett problem. Engelmark pekar framför allt på att den lilla skogägaren som i genomsnitt har 12 hektar mark skulle kunna utveckla ett annat sätt att bruka marken, vilket skulle kunna generera pengar och samtidigt behålla skogen. Det i sin tur skulle kunna utveckla skogen till att ha en högre mångfald av arter och organismer.

Erik Westholms bok (2024) är mer en stridsskrift mot dagens skogsbruk. Problemet är att dagens skogsbruk skapar en artfattig skog. Det är dessutom en metod som inte skiljer på olika landskap och det borde anpassas till de lokala förutsättningarna. Sättet att bedriva det är dessutom inte anpassat efter klimatförändringarna som pågår.

Det problem som pekas ut av ett homogent och produktionsinriktat skogsbruk med standardiserade metoder för avverkning och skötsel av skog används i landskap med skiftande biologiskt innehåll. För att hejda förlusten av biologisk mångfald behövs en ökad anpassning av skogsbruket till de platsspecifika och naturliga förutsättningarna för biologisk mångfald i skogen. (Westholm, 2024:46)

Han menar också att det håller på att ske en förändring i tänkandet. Fler alternativ ges och det är något som jag själv märker när jag läser LRF:s tidning ATL, där de visar på en levande debatt.

Så problemet är delvis standardiseringen, enligt Westholm, och det sker menar han och Engelmark då framför allt skogskonsulenterna från de olika skogsägarföreningarna som Södra, ständigt ger samma förslag på hur de olika skogsägarna bör ta hand om sin skog.

Argumenten får stöd i Naturvårdsverkets rapport Underlag till styrmedelsanalyser för att hejda förlusten av biologisk mångfald i den produktiva skogen (2023). De skriver att skogsägarföreningarna framför att vill uppfylla virkeskvoter och att det handlar om en kvantitativ virkesproduktion. Detta i sin tur påverkar vilka råd de ger skogsägare.

De skogsägarföreningar och privata eller statliga skogsbolag som enskilda skogsägare vanligtvis anlitar är nästan uteslutande virkesköpande organisationer med virkeskvoter att uppfylla. Det innebär att dessa aktörer är vinstdrivande och kommer fatta beslut så att deras förväntade nytta (virkesintäkter) är större än den förväntade kostnaden (pris på timmer/massaved, avverkningskostnad etc.). Detta leder således till att de är intresserade av att upprätthålla ett produktionsinriktat skogsbruk med fokus på kvantitativt stor virkesproduktion, vilket kommer påverka hur både den rådgivande informationen till skogsägare utformas samt hur skogsbruksåtgärder och avverkning utförs. (Naturvårdsverket, 2023:34)

Här ser vi hur boken är helt perforerad och jag förundras över att den fortfarande står upp. Men så skyddar den åbacken från de västliga vindarna.

En sak som anknyter till detta är, menar Westholm, att riksdagens partier inte arbetar för biologisk mångfald och ett klimat anpassat skogsbruk, trots att Sverige är förbundet att skydda skogen i högre grad på grund av avtal med EU och andra avtal. En del i detta beror på att den kunskap som skapas vid SLU framför allt skapas för skogsnäringen och politiken. Till skillnad från andra universitet är SLU inte knutet till utbildningsdepartementet utan till näringsdepartementet.

SLU är placerat under näringsdepartementet medan andra universitet som utvecklar kunskap om andra delar av samhället hör hemma på utbildningsdepartementet. Så skogskunskapen har utvecklats i stor närhet till både skogsnäringen och till politiken. /…/ Så vi kan säga att den akademiska kunskapsutvecklingen är organiserad för att säkerställa att fokus ligger på produktionsaspekter. (Westholm, 2024:68).

Då kunskapen framför allt kopplas till skogsnäringen, menar han, att de bortser från andra delar, vilket skapar en ofullständig kunskap.

Naturvårdsverket visar i sin utvärdering att kunskapen om brukningsmetoder som klarar att maximera både produktion och biologisk mångfald nu är mycket låg i skogsbruket. (Westholm, 2024:74)

Rapporten från Naturvårdsverket som han refererar till är den som jag tidigare citerade ifrån. Det som rapporten pekar på är incitamenten för att skaffa sig kunskap om biologisk mångfald är låg då det dels krävs en expertkunskap, men också att det kan hindra avverkningar som man vill göra. De skriver att ”regelverket uppmuntrar inte till kunskap”.

Vid inventering av skog med höga naturvärden görs en bedömning utifrån den kunskap som inventeraren har, vilket leder till att olika bedömningar kan göras av samma skogsområde. Att inventera och bedöma naturvärden är en yrkeskompetens som kräver god kunskap om arter och naturmiljöer, men regelverket uppmuntrar inte till kunskap. (Naturvårdsverket, 2023:42)

Det är här det är dags att avsluta dagens inlägg även om jag egentligen vill utforska detta ämne mer. Och för att avsluta det vill jag använda de tickor som växer på stubben på bilden ovan. Jag vet inte vad de heter. Jag vet att de är en del av nedbrytningsprocessen som pågår i skogen och att de är en del av den. De är liv. För mig är de också skönhet. Det var därför jag böjde mig ned för att ta kort på dem.

Att jag inte kan vad de heter betyder att jag inte har den vetskapen. Likväl har jag köpt en lupp som gör att jag går riktigt när svampar som dem och studerar dem. Det är fascinerande, alltså en känslomässig upplevelse av att se, beröra och att förundras. Då och då slår jag upp vad det är för något då förundran inte räcker utan jag vill utöka min kunskap.

Jag återkommer till att under mina promenader väcks min undran och ibland ser jag saker som böcker har berättat för mig. I bland får jag en aha:upplevelse och jag tycker mig förstå vad det är som jag ser. Samtidigt håller jag på att utveckla en förmåga att se och undersöka det utifrån teorier som jag finner i böcker.

Vetenskapsfilosofen Henk W. de Regt menar i Understanding scientific understanding (2017) att det är vägen mot en vetenskaplig förståelse och att begripa fenomenet som vi studerar.

”Achieving understanding of phenomena (UP) may or may not be accompanied by an Aha! experience (PU), which is indeed a subjective feeling. But UP requires pragmatic understanding (UT), which is independent of such feeling of understanding. UT is present when the skills of scientists are appropriately geared toward the qualities of the relevant theories.” (2017:43)

Bara för att man får en aha:upplevelse eller kan använda en teori betyder inte att man förstår. Kunskap utvecklas hela tiden och den bygger på att vi står på tidigare tänkares axlar. Men kunskap får också konsekvenser, även om vi ofta förstår dem först i efterhand.

För att kunskapen om skogen, mångfalden och vår miljö ska kunna växa till att både bli hur man använder och hur den ser ut för att hänvisa till Sverdrup-Thygeson (2023) som jag tog upp i Uppfylls det sociala kontraktet med vår miljö? så får det inte finnas incitament som förhindrar önskan att lära sig. Det är Aristoteles ord om förundran och vilja att lära sig mer som bör vägleda oss för det är då som vi inte bara ser bakåt utan också utforskar hur det framledes kan utvecklas. Det är detta som är nödvändigt när förändringar sker.

Referenser:

Engelmark, Ola (2018). En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd. Stockholm: Carlssons

Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson

Naturvårdsverket (2023). Underlag till styrmedelsanalyser för att hejda förlusten av biologisk mångfald i den produktiva skogen. Underlagsrapport till den fördjupade utvärderingen av miljömålen 2023.

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Sverdrup-Thygeson, Anne (2023). Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter. Första upplagan Stockholm: Bokförlaget Polaris

Westholm, Erik (2024). 10 tankar om skogens framtid. [Borlänge]: Förlags AB Björnen

Uppfylls det sociala kontraktet med vår miljö?

I boktopparna rörde sig mesar. Det var dimmigt. Från träden droppade fukten. En bäck porlade. Jag försökte spela in mesarna för att finna ut vad det var, men ljudupptagningen räckte inte. Jag använde kikaren, men ljuset var för dåligt. Så upphörde jag och stod bara still. Jag slutade att iaktta och varseblev istället det omkring mig. Stressen med att få reda på saker lämnades därhän och jag lät inta intrycken utan att försöka kategorisera dem. Lycka kom över mig. En tillfredsställelse spred sig i min kropp. Så gick jag och Maggie vidare.

Skogen, skriver Per Hallström i Italienska brev, ”det är friskheten, vildheten och förnyelsen, källornas hem”. Riktigt så storvulet skulle jag inte beskriva det även om jag ofta lämnar skogen utan all den stress som jag ibland tar med mig in bland träden.

Jag hittade citatet när jag sökte efter ursprunget till ordet skog. Enligt Svenska Akademins Ordbok kommer ordet från fornnordiskans skógr, som i sin tur är en avledning från ordet skag som syftar på något som skjuter ut. Jag läser att både ske och skägg har kommit från detta ord.

På danska, skriver Anne Sverdrup-Thygeson (2023), menas en udde eller ett näs, såsom i namnet Skagen. Hon nämner även att det engelska ordet forest kommer från latinets forestare, vilket betyder att hålla utanför. När jag gör en undersökning av ordet hittar jag dock snarare att det härstammar från medeltidslatinets forestis, som har två betydelser. Det ena är skog generellt, medan den andra följer Sverdrup-Thygesons resonemang, en geografiskt område som låg utanför allmogens bruk. Det var adeln och kungens mark och där jagade man. (forest). I Stenhuvuds nationalpark lät man boskapen beta och hade fruktodling.

Genom att föra fram dessa olika betydelser av ord, berättar Sverdrup-Thygeson, får vi fram två olika perspektiv på en skogsareal. Det är dels hur den ser ut (land cover) och dels hur den används (land use). I hennes eminenta bok Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter (2023) berättar hon likt en roman om skogen och dess organismer. Den är en fröjd att läsa och rekommenderas verkligen. Hon beskriver skogen I en annan bok som jag av bara farten vill rekommendera är Den svenska skogens historia (Lagerqvist & Lindqvist, 1999) där skogen beskrivs ur ett bruksperspektiv.

Skillnaden mellan att utgå från en beskrivning och ett användande gör att resonemanget kommer att ge olika svar. I diskussionen är det sällan tydligt vilket perspektiv den andre har. Jag tänkte på detta igår efter jag hade skrivit om politik och vad det är som vägleder politikerna, se Hur många vargar ska det finnas i Sverige? Vägleder vetenskapen politikerna?. Det knöt nämligen an till det jag hade läst under julhelgen.

I Detta satans trakthyggesbruk! Eller? beskriver jag hur jag går genom skogen i Norge. Det är brukad skog. Jag trivs och samtidigt är jag full av funderingar. För jag upplever det som om det finns ett åläggande att tycka något, men min kunskap räcker inte till.

Kanske borde jag bara ha släppt allt som jag gjorde när jag stod i Stenshuvud nationalpark? Men i funderandet, i förundran och undran över det jag ser och upplever finns det nyfikenheten som skapar den välvilliga stressen av att vilja veta mer; Jag vill förstå.

Vid Rörums ån ser jag en knäckt bok (?). Den är uppfläkt. Barken har vikt sig och veden blottas. Löv har samlats och det ser ut som en förstelnad fors. Jag står still och tittar på den, tar ett kort och går sedan vidare med Maggie.

Såsom Sverdrup-Thygeson skriver finns det olika sätt att se på skogen. Vi har olika föreställningar, vilket betyder att vi har en konceptuell förståelse av vår omvärld. De kan vara felaktiga, som att jorden är platt, men de kan också skilja sig åt mellan olika personer och kulturer, vilket inte betyder att de är felaktiga utan talar för att vi förstår vår omgivning olika. Det som styr är vad vi vet sedan innan och vår förmåga att läsa av omgivningen. Är jag en jägmästare, ekolog eller någon som strosar med sin hund? Vår blick fångar upp olika saker.

I skolans värld undervisar vi eleverna för att de ska öka sin kunskap genom att utöka deras konceptuella kunskap. Det är olika svårt, vilket beror på vilka tidigare föreställningar de har och hur stor deras kunskap är. I kapitlet ”Improving students’ scientific thinking” (Klahr et al., 2019) i verket The Cambridge handbook of cognition and education (2019) kallar författarna det för aprioriska antaganden (preconception) och felaktiga föreställningar (misconception).

Frågan som ställs är därför vilka föreställningar som eleverna bär med sig till lektionen och därefter gäller det att försöka finna ut vilka av dem som är felaktiga. Varför de är felaktiga kan bero på att de saknar kunskap, vilket betyder att dessa kunskapsluckor behöver fyllas igen. Men, skriver författarna, det kan även behövas en konceptuell förändring. Det betyder att något måste kategoriseras om och ses i ett annat perspektiv. Eller så krävs det en ontologisk förändring. Det betyder att våra mest grundläggande föreställningar kommer att påverkas och det är en jobbig process, då det också har att göra med ens identitet och ursprung.

Våra underliggande föreställningar påverkar oss hela tiden då gör medvetna och omedvetna bedömningar av den information som kommer till oss. När vi gör dessa bedömningar utgår vi från om den är rimlig eller plausibel. När något utöver det vanliga sticker ut, stannar vi upp och bearbetar informationen.

Hur rimligt eller plausibelt något är följer ur det som vi redan tycker oss veta, det som är ”consistent with or what we already know how things work. Plausibility is a known constraint in belief formation and revision” (Klahr et al., 2019:86f). Det innebär, skriver författarna, att det är svårare att integrera och assimilera bevis som motsäger det som som vi tidigare trodde på.

Den ontologiska förändringen betyder alltså att vi måste omforma vårt tidigare trossystemet. Det därför som det är lättare att fylla i kunskapsluckor, skriver de, som överensstämmer med tidigare föreställningar.

Så låt mig då avslutningsvis beskriva mina föreställningar om min miljö och hur ett koncept fick min grundval att förändras. Jag hörde i Santa Fe Institutets podd Complexity podcast. I förra säsongens avsnitt undersökte de livets fysik (Life of physics), där de går igenom de grundläggande fysiska lagarna och försöker sedan utveckla olika sätt som det kan påverka hur livet ser ut här och nu. I avsnitt 3 diskuterar de varför livet är så diversifierat (Why is life so diverse?) samt varför det bör vara så.

Tidigare har jag skrivit om att olika organismer upptar olika nischer, se Vi är ansvariga för lavarna och mossornas överlevnad. Det som jag dock har missat är att mellan de olika organismer pågår det en kamp om hur mycket som en organism kan glufsa i sig. Det finns således delar i omgivningen som kontrollerar de andra organismerna. Det är detta som ger omgivningen en stabilitet som gör att de utvecklas. Men om arter och organismer försvinner eller blir för starka så destabiliseras systemet.

Pablo Marquet, en ekolog som är knuten till institutet, utgår det grundkonceptet och jämför det med metastasering som sker när en tumör börjar sprida sig. Det är alltså cancerceller som undersöker omgivningen för att se om de kan överleva där. De flesta dör, men de som förmår att etablera sig i andra regioner skapar dottertumörer. (För en utförligare beskrivning se Metastaser & Metastasering – så funkar det). Som vi ser, skriver Marquet, finns det i miljön delar som hindrar cancercellerna från att etablera sig på nya ställen, men om de gör det riskerar de hela kroppens system, då de tar alltför stora resurser av den på bekostnad av andra.

Cancercellerna, säger han, beter sig som om de har brutit ett socialt kontrakt med sin omgivning.

To find an organism that might act as a tumor, it would be an organism that somehow, the same as a cell within a body, kind of break its social contract with the rest of the cells, and that would be an entity that somehow broke its social connection to the rest of the entities. And the obvious kind of entities us. I mean, we have been kind of outgrowing beyond what a normal mammal species of 75 kilos will achieve in terms of density and in terms of impact. (Marquet i Why is life so diverse?)

Murgrönan har tagit över en stor del av slänten på stranden i Mossbylund.

Och det är just socialt kontrakt, detta samhällsvetenskapliga begrepp, som jag fann så intressant i sammanhanget. För människan genom sina färdigheter och sitt medvetande har förmågan att skapa ett socialt kontrakt med sin omgivning. Den enskilda människan har inte den utan det sker genom att institutioner bildas i samhället, det vill säga lagar som styr hur brukandet sker i miljön, så att den biologiska mångfalden kan bibehållas.

Det är alltså dags att utveckla det sociala kontraktet till vår miljö och det gör vi genom att utveckla kunskapen, alltså de koncept och föreställningar som förhindrar av människan likt metastaser sprider sig i omgivningen och fortsätter utrotandet av mångfalden av organismer. Det är också det konceptet som jag kommer att bära med mig när jag ser mig omkring i min omgivning. Uppfylls det sociala kontraktet?

Referenser:

Forest. (2025, January 9). Wiktionary. Retrieved 09:45, January 12, 2025 from https://en.wiktionary.org/w/index.php?title=forest&oldid=83543123.

Lagerqvist, Lars O. & Lindqvist, Herman (1999). Den svenska skogens historia. Stockholm: Norstedt

Santa Fe Institute (2024). Why is life so diverse?. Complexity podcast. Publicerat 240218 [hämtat 250112]

Sverdrup-Thygeson, Anne (2023). Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter. Första upplagan Stockholm: Bokförlaget Polaris

Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Tack för kommentar. Den uppskattas. Apropå en annan diskussion här i kommentarsfältet så vill jag minnas att du lät din…