Etikett: Trädgård

Nog fan tänker vi inte som ett berg

När jag var ung, skriver Aldo Leopold i sin essä ”Thinking like a mountain” (1949), var jag skjutglad och jag trodde att bara vargen försvann så skulle hjortarna kunna leva och frodas. Han tänker tillbaka på när han stod och såg den gröna glöden dö i en vargs ögon som han precis hade skjutit.

Men, fortsätter han, jag tänkte inte som ett berg. Ett berg ser att om hjortarna som betar i skogen blir för många växer inga nya träd.

I now suspect that just as a deer herd lives in mortal fear of its wolves, so does a mountain live in mortal fear of its deer. And perhaps with a better cause, for while a buck pulled down by wolves can be replaced in two or three years, a range pulled down by too many many deer may fail replacement in as many decades.

s. 140 i Ballantine (1986)

Vad han skriver om är obalansen som uppstår när populationen av en art eller några arter är för stor. Ett rovdjur som vargen kan då balansera det genom att dels döda, dels att få djuren att röra sig över större ytor, vilket minskar betestrycket i ett visst område.

Rovdjuren skapar ett rädslans landskap. Människans jagande är en del av detta då hon genom jakten med eller utan hundar får bytesdjur och även andra djur att röra sig över större ytor. Kändare är dock den inverkan som vargen får. Se Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.

När hjortdjuren rör sig över ett större landskap, betar de inte ned alla de nya skotten och till exempel aspen kan växa upp. Det stabiliserar marken, landskapet blir mer varierat och fler arter kan leva. Jag rekommenderar Christina Eisenbergs bok The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity (2010) för den som är intresserad av inte bara vargen, men också sjöborrens och andra organismers påverkan på sin omgivning.

Ängarna norr och Bäckhalladalen.

Att tänka som ett berg, menar Leopold, är att se till helheten och inte bara till de enskilda delarna. Människan är dålig på det. Vi liksom andra arter ser till vår egen vinning, har våra fördomar och det blir väldigt tydligt i vår relation till naturen.

Diskussionen om älgen mellan skogsbolagen och jägarna är här intressant. Skogsbolagen anser generellt att det finns för mycket älg och jägarna för få. I jakttidningar slår de larm om det låga antalet. För att ta ett exempel så skriver Svensk Jakt att enligt Länsstyrelsen i Dalarna har man skjutit för många under förra årets jakt.

Det ser ut som om länets älgförvaltningsområden kan ha överskattat storleken på sina respektive älgstammar och satt avskjutningsmålen för högt, säger Jonas Nordström, vilthandläggare på Länsstyrelsen Dalarna, i ett pressmeddelande.

Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg

Svea Skog skriver i ”Ökad samsyn i älgskogen”:

Även i Norrbotten är betestrycket stort och utgör ett hinder för tillväxten av skog. Börje Erikssons kollega i norr, Marcus Jatko, konstaterar att 850 000 kubikmeter av ungskogen årligen äts upp av framförallt älgen och därmed hotar återbeskogningen på stora arealer avverkad mark.

Ökad samsyn i älgskogen

Vad det beror på och vem som har rätt är inte här är inte det viktiga utan att peka på de olika perspektiven.

I artikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations” (Carpio, Apellonio & Acevedo, 2020) pekar författarna på sex olika geografiska områden som skapar sex olika perspektiv.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Skyddade områden är till exempel nationalparker där betestrycket kan bli för hårt. Till exempel är den iberiska ibexen en symbolart och har introducerats i flera nationalparker. Men nu har de spritt sig och förökar sig obehindrat vilket gör att det som skulle vara en symbol har nu blivit ett hot mot ”berget”, för att använda Leopolds symbol.

Jaktreservat är relativt vanligt i södra Europa. I Spanien har landägare stora geografiska områden där de skyddar olika bytesdjur för att sedan låta folk jaga dem för pengar. De matas under perioder vilket leder till för höga populationer och eftersom det inte finns rovdjur kan betestrycket från dem bli väldigt högt vilket förstör marken.

Skogsområden gäller framför allt i norra Europa som i Sverige där de ökade populationerna leder till betesskador vilket i sin tur förstör delar av skogplanteringarna, se citat ovan från Svea Skog.

Jordbruksarealer tar stor skada om till exempel vildsvins- eller dovhjortspopulationerna blir för stora då de är väldigt förtjusta i vissa av grödorna. Vildsvinen till exempel mår gott av odlingen av majs och dessutom lever de skyddade inne bland majsstjälkarna.

Boskapsskötselområden är tvåsidigt. Å ena sidan gynnar de det öppna landskapet, men i kontakten med de vilda djur kan sjukdomar sprida sig.

Urbana områden är det sjätte exemplet på hur ett geografiskt område delas mellan människor och det vilda. Eftersom flera av mina inlägg har handlat om mötet mellan kultur och natur och att oförmågan att tänka som ett berg närmast blir parodisk tänker jag vara något utförligare här.

Exemplet handlar om vildsvin och utgår framför allt från artikeln ”Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations” (Cahill, Llimona, Cabañeros & Calomardo, 2012). Barcelona liksom många andra storstäder blir allt större, vilket gör att kontakten med naturen blir större. Det som en gång var obygd har nu blivit ett villaområde. I villaområdena finns det fullt av mat, allt från matrester till rabatter och trädgårdsland. Det gör att djur som vildsvin söker sig dit, framför allt under sommarmånaderna då det är torrt och det finns mindre mat i skogarna runt Barcelona. Det som dessutom sker är att ju längre djuren vistas i närheten av människor utan att de skräms eller dödas, desto mindre rädda blir de.

Det senaste är något som jag själv har fått upptäcka i Berlin när vi åkte till Schlachtensee för att bada. Där gick stora vildsvinsgaltar bland människor och förstörde soptunnor i sin jakt på matrester. Första gången blev vi rädda, men sedan blev de en naturlig del av våra badutflykter.

Vildsvinen har inte blivit ett problem i Barcelona och Berlin utan i många storstäder. Inte bara trädgårdar förstörs utan golfbanor bökas upp. De kostar massor, men, skriver Cahill et al., här uppstår en etisk konflikt mellan problemen som den urbana människan upplever och att döda levande djur. När kommunens tjänstemän bestämmer sig för att döda delar av dem möter de protester från delar av skattebetalarna och avbryter försöken av rädsla för kritik.

Här finns ännu en konflikt som delvis redan pågår men som riskerar att öka. Först vargen vore en bra lösning på problemet eftersom de tar en del av djuren. Men i detta finns det givetvis en mängd problem. Ett är att det är få som uppskattar att ha varg i närheten. Även de som gillar varg tycker att de bör vara på behörigt avstånd. För det andra så är vargen en opportunist som följer sina bytesdjur, vilket i sin tur betyder att om bytesdjuren närmar sig de urbana områdena så riskerar också vargen att söka sig dit, vilket redan sker i delar av Sverige, se klippet Varg äter rådjur i trädgård.

Jag tror det är lättare att vänja sig vid ett vildsvin som gräver i en soptunna än att uppleva en flock vildsvin som flyr vargar in bland folkmassorna vid badstranden.

Avslutningsvis är det bara att konstatera att få av oss tänker som ett berg. Istället råder perspektiv som utgår från egna behov och föreställningar.

Ekologin är ett komplext fält där det är lätt att ha åsikter, men där de olika sammansättningarna har sina svar som inte alltid jämkar med andras svar. Så mycket handlar om brist på överblick och kunskap. I samtalet gäller det då att ha ett öppet sinne för de olika perspektiven. Vi kommer inte att tänka som ett berg, men i alla fall se komplexiteten.

För liknande tema se till exempel Synen på vargen och samhällets förändring.

Referenser:

Cahill, S., Llimona, F., Cabañeros, L. & Calomardo, F., 2012. Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations. Animal Biodiversity and Conservation, 35.2: 221–233.

Carpio, Antonio J.; Apellonio, Marco; Acevedo, Pelayo (2020). Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations. Mammal Review. 51:1: 95-108. https://doi.org/10.1111/mam.12221

Eisenberg, Cristina. (2010). The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity. Washington: Island Press

Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625
http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Svea Skog (u.å). Ökad samsyn i älgskogen. Svea Skog. (Hämtat den 231008)

Svensk Jakt (2023). Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg. Svenska Jakt. Publicerat 230202 (Hämtat 231008)

Den andre varje månad och Aldo Leopold

Jag väcks ur mina tankar där jag och Maggie går i Tobisvik. Grågässen lyfter från Östersjön och flyger in mot land. De är en ljudlig skara. Längre ut och högre ser jag gäss som kommer norrifrån på väg söderut. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad det är för några. Kanske är det bläs- eller prutgäss?

De kommer i grupper och jag får en tår i ögat. Jag tycker det är så vackert. Det är inte att himlen är blå utan det är denna årsrytm som de berättar om. Hösten är här och snart är det vinter. Mörkret, vinden och blåsten har också berättat det för mig, men det är fågelstrecken på våren och hösten som gör mig lycklig.

Förr tänkte jag sällan på årsrytmen. Det var naturintresset som gjorde mig till en iakttagare. Jag minns när jag gick med Maggie på fälten utanför Skövde. Luften var klar, löven gula och röda och så kom gässen. Ännu hade inte fågelintresset gripit tag i mig, utan det var endast promenaderna med Maggie som inte lät mig försjunka i mina tankar. Eftersom jag är en läsare började jag söka efter böcker som kunde hjälpa mig att förstå. Jag har inte tålamodet att sitta ned och iaktta myror i timmar som entomologen E.O. Wilson. Hellre läser jag hans böcker. Half–Earth: Our planets fight for life (2016) kan jag rekommendera i sammanhanget eftersom den menar att hälften av jordens yta borde skyddas.

I reportaget Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans (2012) i New Yorker av Elizabeth Colbert lärde jag mig om rewilding. Som så mycket vi läser mindes jag inte den förrän långt senare och just då när jag började lägga märke till årsrytmen.

Under läsandet var det dock en man som ständigt dök upp i den amerikanska litteraturen. Det var Aldo Leopold och boken A sand county almanac (1949). Den utkom ett år efter hans död och är en vackert skriven bok om årsrytmen, om de små organismerna, ekosystemen och mötet med människan. Han levde i den brytpunkt då det mekaniserade jord- och skogsbruket blev alltmer dominerande och då man började skymta den påverkan som människan hade på sin omgivning. Det är en bok som berättar om och låter oss få syn på ett annat perspektiv, där människan inte är i centrum utan snarare tränger på och in i vildmarkens domäner.

Han själv började som jägmästare för att sedan övergå till viltvård och i samband med det var han delaktig i försöken att utrota vargen. Med tiden ändrade han sin inriktning till bevarandebiologin. Han kämpade för inrättande av större geografiska områden av vildmark. Hans stora monument är dock den tämligen korta essäsamling A sand county almanac.

Det är en bok som för samman kunskapen om naturen, hur allt hör samman, hur platsen förändras över tid och hur alla organismer påverkar vår omgivning. Hans iakttagande har varit en ouppnåelig vision för mig och i stället får jag njuta av det i skrift. Det ekologiska blandas med det filosofiska och för honom är naturen verkligen en bok.

Every farm, in addition to yielding lumber, fuel, and posts, should provide its owner a liberal education. This crop of visdom never fails, but it is not always harvested.

s. 77f i Ballantine (1986)

Citatet kommer från kapitlet ”November” där han beskriver sin skog i Wisconsin som han köpte på äldre dagar.

”Soon after I bought the woods a decade ago, I realized that I had bought as many tree diseases as I had bought trees. My woodlot is riddled by all the ailments wood is heir to. I began to wish Noah, when he loaded the Ark, had left the tree diseases behind. But … it soon became clear that these same diseases made by my woodlot a mighty fortress, unequaled in the whole country.

s. 78, Ibid

Detta ”fort” har blivit ett skydd för tvättbjörnar som gömmer sig för jägaren i en halvt vindfälld lönns rotsystem. Eller för skogshönsen som äter av gallstekelns larver som är gömda i potatisgallen på ekbladen. Och så fortsätter han att visa på hur trädens sjukdomar leder till att otaliga organismer kan finna sin nisch och överleva. Han var en förkämpe för det sammanlänkade landskapet, så utdöendeskulden blev alltför hotande, läs Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.

Jag tänker på det när jag till den den sjuka kastanjen i trädgården. Barken har släppt, veden börjar murkna och löven har rostfläckar. Men när jag sitter i trädgården med min pipa ser jag hur nötväckan, blåmesen, talgoxen ständigt är på jakt. I bland dess grenar håller duvor till. En morgon när jag var ute funderade jag på vad som sjöng så vackert upptäckte jag en kolttrast. Den satt i pilen bladverk. Även rödhaken och svarthättan hördes i från buskarna och från Brunnsparken ljudade råkor och kajor. En trädgård behöver träd och buskar och inte de öppna gräsytorna. Då är den ständigt levande, även mitt i ett villaområde.

Det händer så mycket i denna lilla trädgård att jag ofta har drabbats av informationsöverbelastning, vilket beskrivs i ett annat den-andre-varje-månad. Därför håller jag mig till fåglarna än så länge och låter det iögonfallande räcka.

Aldo Leopolds öga stöddes av år av iakttagande, läsande och forskande. Han hade det som Michael Polanyi kallade för tyst kunskap, se Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin.

Gullriset släpper snart sina frön. Pilskotten har vuxit långt över en meter på ett halvår. Jag funderar på att klippa bort alla utom ett skott för att se hur det tar sig. Ännu är solen framme på dagarna att bladen på de olika örterna behåller sin grönhet.
Två tusenskönor har tagit sig upp vid muren. Kanske är det värmen som har gjort att de har tagit chansen. Annars börjar gräset sakta gulna.
Jag försökte hindra gräset från att ta över genom att kratta bort delar för att ge rum åt andra örter. Men gräset är duktigt på att ta över. Nu ska jag snart klippa den. I vänstra hörnet av bilden är en hallonbuske som jag har planterat. Den trivs inte särskilt väl. Högre än så här har den inte blivit på sina två år. Marken är säkerligen inte tillräckligt sur för den. Den andra plantan växer knappt en decimeter.
Även om jag klippte för ett par veckor sedan växer gräset tjockt på denna solvärmda och skyddade plats. Ringblommorna som jag planterade kom inte alls. Klippt gräs förmultnar på riskomposten i hörnet av bokhäcken.

Referenser:

Colbert, Elizabeth (2012). Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans. New Yorker, publicerad 121216. (Hämtad 231007)

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Wilson, Edward O (2016). Half-earth: our planet’s fight for life. New York: Liveright Publishing Corporation, a division of W.W. Norton & Company

Den andre varje månad och försök att komma igång

Jag fick frågan om varför jag inte har skrivit på länge och svarade att jag har inte förmått att göra det. Ikväll har jag slitit mig från teven för att äntligen sätta igång igen. Det som verkligen fick mig att skriva detta är dels hennes kommentar och när jag såg en fjäril lyfta från äpplena som i alla möjliga storlekar växer tätt på grenarna.

Det är inte bara en fjäril som har hittat dit utan olika steklar och flugor. Någon insekt penetrerar skalet, förruttnelse inträder och det söta fruktköttet lockar olika insekter. För en professionell odlare är det en mardröm, men för mig är denna mångfald av insekter något vackert.

På väg hem häromdagen funderade jag på vad för slags organismer detta kan locka? För även om jag är villig att dela med mig vill jag ändå plocka så jag kan göra äppelmos på de små och vira in de större i tidningspapper så de håller längre.

Körsbären går till fåglarna och plommonen till insekterna, men aromaäpplena vill jag kunna njuta av. Och samtidigt säger vissa ekologer att det handlar om en balans som uppkommer efter tid. Först kommer förlusten med de många ”skadeinsekterna” för att sedan locka till sig deras fiender, som kan vara allt från andra insekter till fåglar.

Jag är spänd på hur det kommer att arta sig.

När jag klippte gräset för en månad sedan trodde jag det skulle bli sista gången. Men brittsommaren och fukten i marken gör att det kommer att krävas en klippning snart. Jag gör det när löven från kastanjen har fallit.

Pilens grenar har vuxit sig stora över året. Nu pryds de av gullris som för första gången har dykt upp detta året. Även en låg lönn har tagit fart i vänstra delen. På den inglasade altanen har vi tomater som vi fick av grannen. De är fortfarande gröna. Syrenen och lönnen i söder tar för mycket av solljuset, antar jag.
På denna solbelysta plats växer klöver, gräs och annat. Här tar sig inte gräset så bra som på andra platser i trädgården. Egentligen behöver jag inte klippa gräset här på hela året. Tusenskönorna som har vuxit här tidigare år berättar om hårt packad jord. Kan det vara skälet? I år var det få tusenskönor.
På ängen i skuggan av den ohamlade pilen växer gräset tjockt och högt. I år har det inte tagit över allt och jag hoppas att det inte kommer att hindra de andra växterna. De som lyckas gör det på höjden. Vallmon lyckades dåligt i år. Kanske var det för lite sol?
Här växer gräset som om jag hade spritt ut gödning. Det är också en solbelyst plats. De plättar som jag skapade med räfsan har vuxit igen. Det är en plats där blommorna ger sig till känna tidig vår, men under sommaren försvinner de för att bida sin tid till nästa vår.

Den andre varje månad: Tiden

Jag vet inte hur det såg ut här där jag bor i Simrishamn innan Ehrnbergs Läder AB hjälpte sina anställda finansiellt att bygga villor och marken förändrades för människornas behov. Kanske var det tallmark som vid Åbackarna? Eller stod bokarna här liksom de gör i den nordligare delen av Åbackrna?

Nu däremot står villorna kant i kant med sina trädgårdar. De byggdes i slutet av 1940-talet. Minnena av svältår gjorde att varje trädgård fick matjord att odla i. Detta har mina grannar berättat för mig.

Med tiden har trädgårdarna bytt utseende beroende på vem som har ägt den och vilka förutsättningar som de har. Huset vi bor i står väster om trädgården vilket gör att det finns ingen kvällssol. En stor kastanj och ett pilträd skuggar delar av den. På flygbilder från 1965 ser man att lagerhäggen var stor redan då.

Tiden är inte konstant, men den går inte att vända tillbaka. Alla organismer förändrar sin miljö. Om det finns en balans mellan de olika organismerna kan ett landskap behålla sin prägel under väldigt lång tid. En trädgård har sitt årshjul, en betad äng sitt. Frågan som man kan ställa sig är vilken rytm ett visst landskap har. Serengeti i Kenya och Tanzania präglas av djurens cirkulära rörelse (Carrol, 2016).

Även om tiden är en framåtrörelse innehåller landskapet minnen från det som var. I Bäckhalladalen norr om Simrishamn var utmarkerna där djuren betade delar av året. Det hårda betestrycket har gjort att böljeslagshällarna syns. De förstenade vågorna är minnen från istiden. Utmarkens växter bibehålls genom att man låter boskap beta här under sommaren.

Orsaken till att jag talar om tid och minnen är artikeln ”The soil remembers” (Janzen, 2016). I den beskriver författaren ekosystemens komplexitet och hur svårt det är att se hur de kommer att gestalta sig i framtiden, men i marken, i jorden finns det minnen kvar.

Minnena är i form av frön, mykorrhiza, liksom hur jorden är lagrad. Plogen och markberedaren river upp de minnena för att kunna ge de bästa förutsättningarna för önskat trädslag. Vissa växter överlever. Som hallonen vars rötter skjuter skott och etablerar sig i de solbelysta öppningarna. När trädkronorna sluter sig och ljuset försvinner dör de, men rötterna finns kvar i väntan på att solen åter når marken.

Janzen skriver att ekosystemets livskraft kommer över tid att uppenbara de invävda och inneboende möjligheter som jorden har.

Owing to inscrutable complexity, our ecosystems’ future vitalities can never be predicted precisely –only time, across a span exceeding our view, will reveal their evolving, interwoven trajectories.

Janzen, 2016

Tiden fortsätter han är också den domare som kommer att avgöra hur det kommer att gestalta sig.

Time is the final arbiter, the eventual judge; and it renders its verdict only haltingly, unhurriedly, often only after decades, centuries even, when we are no longer there to hear its judgement.

Janzen, 2016

Detta tänkande, som för mig låter ödesmättat och dramatiskt, väcker undran och förundran. Det senare då det lämnar det torra vetenskapliga språket och får en mytologisk klang. Det tycks mig format av den linjära tiden som skapats av kristendomen, där det finns en skapelse och en domedag. Det har inte det cirkulära tänkandet som kommer till uttryck i Völvans spådom i Den poetiska eddan (2016) där gudar föds och dör.

Den undran som det väcker är om det här är ett givande sätt att resonera kring naturen, dess miljöer, organismer och biotoper? Det vetenskapliga språket har sina trösklar och kräver en kunskap som för mig kan kännas omättlig. Å ena sidan väcker det en ödmjukhet inför tanken att det finns ingen bortre gräns. Å andra sidan skapar det en frustration, då den tid som krävs för att nå kunskapen i betydelsen men vad hände sedan ligger bortom min grav. Herakleitos ord att ”allt flyter” ekar svagt.

Nu talar vi visserligen om de oöverblickbara tidshorisonterna. Trädgården bär också på minnen. Kastanjen som så dominerar vad som tillåts växa under dess krona. Gräsmattan har sina minnen där tusenskönorna, vitklövern och kirskålen återvänder, medan andra en gång växer och inte återvänder igen. Eller så blir de likt glömda minnen som kommer fram då förhållandena är gynnsamma.

I The book of wilding (Tree & Burell, 2023) skriver författarna att med tiden kommer den forna mångfalden att återvända:

Left to its own devices, this land could take tens if not hundreds of thousands of years to reestablish its former biodiversity.

(Tree & Burell, 2023:229)

När jag går runt i trädgården och ser de olika inhemska och utländska växterna, tänker på att jag och andra har planterat och spritt frön från när och fjärran, tror jag än en gång ett slags mytologiskt tänkande genomsyrar idéerna kring biodiversitet. Så som det en gång var eller om bara människan försvann så skulle mångfalden kunna utvecklas fritt. Men människan är bara en av många arter som tenderar att dominera sin omgivning. Fast, visst, när koevolutionen låter de olika arterna diversifiera, de utrikiska samsas med de inhemska så kommer en mångfald av olika förhållanden organismer emellan att uppstå. Men det kommer inte att se ut som i forna tider.

Pilen mellan rhododendron och syrenen har gått från en liten döende stubbe till att växa meterlånga grenar eller stammar (vad det nu bör kallas).
Av föregående års många tusenstjärnor är det i år få. Vitklövern har däremot tagit sig upp. Förra året var det brunbränt här, men regnet har gjort det tätt grönt. Däremot växer det inte lika bra som i östra delen av trädgården. Det var i östra delen som man lade matjorden när husen byggdes.
Ängen ser annorlunda ut i år. Den ohamlade pilen ger skugga. Det myckna regnet och gräset som alltmer gör sitt intåg täcker över timjan och andra örter som växer nära marken. Gulmåran blommar i sydöstra delen. Ängsvädden ger färg i det gröna. Tomtskräppan kommer snart att släppa sina frön och försöka breda ut sig än mer. Kanske kommer de andra att hålla den i schack?
Gräset dominerar helt här. Sommarfibblan är ståndaktig där jag inte har gått med gräsklipparen. Även en tistel håller till där.

Referenser:

Carroll, Sean B. (2017[2016]). The Serengeti rules: the quest to discover how life works and why it matters. Paperback edition. Princeton, New Jersey: Princeton University Press

Den poetiska Eddan: gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter. (2016). Stockholm: Atlantis

Janzen, Henry H. (2016). ”The soil remembers”, Soil Science Society of America Journal, Volume 80:6, November-December 2016, ss 1429-1432, https://doi.org/10.2136/sssaj2016.05.0143

Tree, Isabella; Burrell Charlie (2023). The Book of Wilding: a practical guide to rewilding, big and small. London: Bloomsbury

Tar jag hand om jorden?

I lördags grävde jag med mina händer i pallkragen efter potatisarna som jag hade planterat. Jorden var tjock och fet, mörk och lätt. I det mörka såg jag de ljusa potatisarna. Blasten hade rensats bort, så de hade dolts under jorden. Vi hade varit borta i flera veckor och nu tog jag upp dem.

Tidigare under dagen hade jag köpt potatis, då jag hade trott att min familj som hade bott i huset medan vi var borta hade ätit upp den. I stället hade de lämnat den i marken och det var lustfyllt att sticka ned händerna i jorden och hittade dem.

Jag hade köpt potatis, skrev jag, och ändå hade jag odlat potatis. Den odlade var inte ens särskilt god. Det var en sort som jag hade hittat på Granngården och som lovade skörd innan midsommar. Skörden var riklig, men jag föredrog den köpta.

Pallkragen där potatisen har växt är den längst till vänster. Salladen blommar snart. Bakome den syns bladpersiljan. Pumporna kräver sin plats. Solrosorna vänder sig söderut, men himlen är mulen. Majsen som är odlad från majskorn från förra årets skörd verkar inte ta sig i år. I den längst till höger samsas rödbetor, med blåklint och bondbönor. Morötterna har inte fått någon sol alls och kom inte. Var blåklinten kommer ifrån det vet jag inte. Men den är vacker. Jag för ett växelbruk och bondbönorna är för att tillföra kväve i jorden. Där potatisen växte hade jag förra året planterat de tre systrarna, majs, pumpor och olika bönor. Jag vände inte på jorden utan tryckte bara ned den förgroddade potatisen.

Skälet till att jag nämner detta är några texter som jag har läst av Maria Puig de la Bellasca. Hon är professor på universitet i Warwicks institution för Centre for Interdiscplinary Studies. Fältet hon arbetar inom är STS, science, technology and society, och hennes forskningsfält är jorden och myllan och vår relation till den. Jag har tidigare stött på hennes namn, men inlägget med den underbara titeln ”Developing an Expanded Soil Profile methodology for restoring social-ecological relations: A case study of Sunnivue Farm, a biodynamic farm in Southwestern Ontario” på Natural history of ecological restoration gjorde mig nyfiken på att lära mig mer.

STS är ett brokigt forskningsfält. Det har sin grund i sociologin, men är tvärvetenskapligt då det handlar om hur samhället förhåller sig till vetenskapen och teknologin. Utgångspunkten är att samhället och därför människan formas och formar hur vi förhåller oss till och skapar vår verklighet utifrån vetenskapen och teknologin.

Inom fältet är begreppet ontologi viktigt. I sig betyder det läran om varat och undersöker hur detta styr hur vi ser på världen och lever i den. STS begrundar hur vi är och varder utifrån det vetenskapliga och teknologiska sammanhang vi befinner oss i. Det är en kritisk disciplin och skärskådar genom att plocka isär fenomen och försöka se på dem ur olika synvinklar. Viktigt är att se teknologi och vetenskap som värdeladdade, vilket innebär att den ontologi som vi lever i kommer att forma vilken vetenskap och teknologi som utvecklas. Den skiljer sig således från dem som anser att vetenskapliga upptäckter eller teknologiska innovationer är värdeneutrala.

Puig de la Bellasca undersöker jorden och vår relation till den genom att införa begreppet etiskt omhändertagande. Det ska inte förstås utifrån ett normativt perspektiv utan i från ett ontologiskt, då det formar hur vi relaterar till tingen omkring oss. Hon skriver följande i artikeln ”‘Nothing Comes Without Its World’: Thinking with Care” (2012):

[E]thics of care entail that to value care we have to recognize the inevitable interdependency essential to the reliant and vulnerable beings that we are.

2012:197

Omhändertagandets etik handlar om att erkänna att vi i vårt väsen är beroende av det omkring oss på samma sätt som det är beroende av oss. Det är en ontologisk utgångspunkt eftersom det handlar inte om hur vi bör agera utan om hur vi ser på det livssammanhang som vi lever i.

Vad är jord? Dels är det materialet som potatisen växer i, men det i sin tur består av en mångfald av sammanlänkade enskilda entiteter.

Jord är den blandning av mineraler, lösa avlagringar, gaser, vätskor, levande biomassa och organiskt material som täcker jordens landyta.

”jord”, Wikipedia

Den levande biomassan är inte bara maskar utan också det mikrobiom, de mikroorganismer, som till exempel bakterier, som lever i jorden. Upptäckten av dessa mikroorganismer är relativt ung och deras betydelse i odlandet utforskas och diskuteras. Jord består av biotiskt, som maskar och mikroorganismer, och abiotiskt, som mineraler, vilka påverkar dess tillstånd. Jorden i mina pallkragar som jag beskrev som mörk mylla, tyder på en stor andel mikroorganismer och näringsrik jord. Förmodligen är den för näringsrik för potatisodlande, då potatis trivs bättre i näringsfattig och sandig jord.

Att odla är att inleda en relation med jorden och hur den relationen gestaltar sig utgår från ontologin. En teknokratisk ontologi skulle kunna se till de olika kemiska processerna som odling är. Det är jordens kemiska och fysiska sammansättning i förhållande till ljuset och hur fröet utvecklar sig. Utifrån producentens ontologi handlar det om avkastning, medan konsumenten ser det utifrån varan.

Att bara använda begreppet perspektiv fångar inte riktigt hur omedvetna vi är av hur vår upplevelse är av det som gestaltar sig inför oss. Perspektiv är som om vi väljer hur vi upplever det, medan ontologi syftar på den omedvetna påverkan på hur vi upplever det.

STS kritiska perspektiv bygger på ordets kritiks ursprungliga betydelse, som handlar om att bedöma, (κριτής, krites, domare). För att kunna göra det är det en terminologityngd litteratur som kan vara irriterande och påfrestande att läsa. Det konstlade uttryckssättet handlar inte främst om att utestänga de oinvigda utan just om att hitta verktyg för att kunna byta perspektiv och få skymt av ontologierna omkring oss.

Låt oss nu återvända till potatisen och till den ontologi som jag befinner mig i och som jag tror många befinner sig i. Det är en värld där det är en lyx att kunna arbeta med jorden. Jag är inte beroende av jorden utan jag gör det utifrån andra motiv än att främst kunna livnära mig av den. Förvisso blir jag stolt över det som jag lyckas odla och jag lär mig lite mer varje år om vad jag bör tänka på, men det viktigaste är att jag inte är beroende av den.

Det är just bristen på beroende som Puig de la Bellasca syftar på, då jag inte ser förhållandet till jorden utan för mig är den snarare en konsumtionsvara som roar mig ibland och en identitetsmarkör framför allt, vilket jag tidigare har tagit upp i inlägget Maskros, gräsmatta och klass. Det är också en plats för lärande, vilket jag tar upp i inläggen ”Den andre varje månad”, en syn som bekräftar att det är en konsumtionsvara.

Konsumtionssamhället uppkom med industrialismen. Innan dess levde vi i ett produktionssamhälle, där vi själva producerade vad vi åt och var beroende av vår egen gård, vårt hemman, det vill säga den avkastning som den gav. Industrialismen gjorde inte bara att vi lämnade våran hembygd utan också att vi blev beroende av inkomsten från industrin vilket gjorde att vi kunde köpa vår mat, kläder och sedan nöjen. På så sätt bröts vår relation till jorden.

Konsumtionens ontologi framträder i den nya relationen som sker då vi återigen får ett stycke jord som vi kan odla på. Det visar sig också när vi köper jord till vårt land och pallkragar för att odla, snarare än att skapa jorden själva. Själv har jag en jordfabrik genom bokashin, vilket bygger på att min köksavfall genom mikroorganismer bryts ned till näringsrik jord.

I grunden skulle var och en som har en trädgård själva kunna skapa sig sin egen jord med hjälp av köks- och trädgårdsavfall. Det är något som många gör genom sina komposter, men trots det köps den framför allt. På liknande sätt köper många den näring som behövs för att det ska växa, snarare än att använda guldvatten, vår egen urin blandat med vatten.

Relationen till en konsumtionsvara upprätthålls så länge som vi är roade av den och sedan lämnar vi den. Omhändertagandets etik, som Puig de la Bellasca innebär att vi gör ett åtagande och erkänner vårt beroende till omgivningen. Ekologiskt omhändertagande, skriver hon i artikeln ”Making time for soil: Technoscientific futurity and the pace of care” (2015), handlar inte bara om växandet utan gestaltar sig i den ökade och myllrande medverkan mellan deltagarna.

In these temporalities of ecological care, growth is not necessarily exponential, nor extensive. This is not only because ecological growth involves cycles of living and dying, but also because what makes an ecology grow manifests itself in the intensification and teeming of involvements between members. 

2015:20

I framtida inlägg kommer jag att återvända till dessa frågor. Nu vill jag avsluta med att i samtalet mellan olika parter erkänner vi sällan, eller kanske hellre, vi förstår inte att det är olika ontologier som vi lever i. En lantbrukare, en producent, har en annan ontologi, en annan verklighetsuppfattning när regnfronten kommer in över landet än konsumenten som möjligen kommer att märka det senare på de höjda matpriserna, men då förmodligen inte gör kopplingen till skörden som drabbades.

Själv har jag endast börjat upptäcka genom att jag har fått begrepp för hur jag ska få syn på ontologin som jag lever i. Det sker genom att jag får syn på relationerna till min omgivning och hur de får mig att agera. Den sakta växande kunskapen om de olika relationerna fördjupar min relation till trädgårdens olika medlemmar.

Referenser:

Puig de la Bellacasa Maria (2012). ‘Nothing comes without its world’: Thinking with care. The Sociological Review 60(2): 197–216. https://doi.org/10.1111/j.1467-954X.2012.02070.x

Puig de la Bellacasa, M. (2015). ”Making time for soil: Technoscientific futurity and the pace of care”. Social Studies of Science, 45(5), 691–716. https://doi.org/10.1177/0306312715599851

Jord. (2020, december 4). Wikipedia, . Hämtad 06.13, augusti 7, 2023 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jord&oldid=48521930.

κριτικός. (2023, March 17). Wiktionary. Retrieved 06:38, August 7, 2023 from https://en.wiktionary.org/w/index.php?title=%CE%BA%CF%81%CE%B9%CF%84%CE%B9%CE%BA%CF%8C%CF%82&oldid=72005939.

Den andre varje månad: Molslaboratorium

Det är den typiska dramaturgin. En till synes idyllisk bild döljer en mardröm. De ponnierna och korna som rör sig i det inhägnade landskapet döljer ett mänskligt experiment som handlar om rewilding.

Hästarna och korna som går fritt lever efter naturens rytm. Då det finns mycket att äta, lever de gott, men när det tryter får de svälta.

Enligt Molslaboriatorium handlar projektet om framtidens natur och att skapa så naturliga processer som möjligt med så lite mänskligt ingripande som möjligt:

Rewilding handler om fremtidens natur. Ved at tage bestik af, hvordan naturen på vore breddegrader har fungeret gennem millioner af år, tilstræber man at genoprette naturlige økologiske processer med så begrænset menneskelig indgriben som overhovedet muligt.

Rewilding Mols

Rewildingexperimentet är kontroversiellt. 2021 polisanmälde Naturstyrelsen laboratoriet för vanskötsel av djur, ”Naturstyrelsen politianmeldt – dyrlæge havde aldrig set noget lignende” (Tantholdt & Bertelsen, 2021). I artikeln ”Molslaboratoriets dyr er evig kilde til debat og forvirring.” (TjekDet, 2023) ger en översikt kring kontroversen.

Jag lärde mig om Molslaboratorium utanför Århus genom ett reportage i Tidningen Djurskyddet, ”Rewilding gör djuren olika inför lagen” (Thelander, 2023). Det är därifrån som jag fick inledningen. Efter den idylliska inledningen radar de upp kritiska exempel som de själva visserligen inte upplever, men som de får berättat för sig.

Deras ciceron är hästveterinären Lotte Bøgedal. Hon påpekar att gräset under tiden Tidningen Djurskyddet besöker platsen är frodigt, men hur det senare under säsongen betas ned tills hästarna bara får i sig sand.

Både hästar och nötkreatur står inne bland träd och björnbärssnår och stoppar i sig det de kan – alternativet är ju att svälta.

Thelander, 2023:27

Hästveterinären Lotte Bøgedal menar att om hennes hästar hade blivit behandlade på det viset hade hon fått höga böter. Vad hon syftar på är att hästarna inte blir avmaskade, får tandvård eller sina hovar verkade.

Hästarna är exmoorponnies och nötkreaturen Galloway, enligt Århus Naturhistoriska Museums hemsida. Till antalet är det 26 hästar och 15 galloway på 120 hektar. Enligt dem följer de dansk lag och de redovisar de olika kontrollbesöken som har utförts och att de senaste åren har polisen och FVST (fødevarestyrelsen), typ som Jordbruksverket i Sverige om jag har förstått det rätt.

Molslaboratorium är en forskningsstation där man kan att låta forskare undersöka hur biotopen förändras över tid av de betande hästarna och nötkreaturen. På Århus Naturhistoriska museum finns en förteckning över de forskningsartiklar och rapporter som har gjort i anslutning till projektet från 2010 och 2020.

I en studie (Brunbjerg, Bruun, Dalby et. al, 2020) som publicerades i Oikos har biologerna undersökt flera platser i Danmark, varav en är Molslaboratoriets område. De menar att det handlar om hur marken brukas och att detta påverkar hur rikt biotopen är på organismer. De menar att stora växtätare påverkar möjligheten för organismerna genom att de håller tillbaka vissa dominanta arter från att ta över.

Detta är något som visas gång på gång och även jag har gjort en kort genomgång av det i inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk, som handlar om hur olika arter kamp för att föröka sig tar sig uttryck. Hästarna och nötkreaturen i Molslaboratiets ägor gör att växtligheten ständigt är under tryck. Om de utfordrades skulle inte samma effekt kunna uppstå.

På bilden nedan, tagen från den äng som jag har anlagt i trädgården, ser vi hur de arter med lång stjälk gynnas. De med kort stjälk fråntas solljuset.

Prästkragarna håller på att blomma ut, medan ängsvädden blommar.

Molslaboratoriet väcker en mängd både antropologiska och ekologiska frågor. Vissa har jag tidigare har varit inne på, se till exempel Hämpling, pipa och natursyn. I exemplet med Molslaboratorium visas det genom att hästarna och nötkreaturen har en annorlunda ställning än de vilda arterna. De innehar en mellanställning, där de inte kategoriseras som tama men inte heller som vilt. De står under människans lagar, samtidigt som de lyder under viltets betingelser.

Efter läsningen av reportaget kom jag att tänka på när jag var och red i Badlands i North Dakota. Där levde mustanger, hjortar och bisons. Vi såg ofta prärievargar. Hjordarna kunde röra sig över stora ytor. Det var inte inhägnat.

I Indien minns jag hur kor och grisar tilläts röra sig fritt i stads- och bylandskap. Det sker delvis i Sverige där rådjur söker sig till svenska trädgårdar för äpplen och tulpaner. Vildsvin bökar upp golfbanor. Vi stänger in, av goda och praktiska skäl, samtidigt finns det också något tillslutet i vår lagstiftning som manifesterar vår syn på natur och kultur.

Frågan jag ställer mig är hur vårt tätbefolkade landskap, men också med ett lagsystem som inte tillåter hästar och nötkreatur fritt vandra i landskapet, kan förvildas?

Vad vi ser i frågorna kring rewilding eller förvildning är att de öppnar upp för alternativa framträdelser av naturen (se En lång hundpromenad: kalhyggen). Dessa frågor måste, som i fallet Molslaboratorium, bearbetas. I den kompromisslöshet som de visar framtvingas en diskussion om hur vi ser på vad som är naturen och våra olika föreställningar om hur den bör förvaltas.

Fotona nedan togs igårkväll (3/7) då jag har varit i Strömstad i några dagar.

Nu regnar det ute. Men under många veckor gjorde det inte alls och gräset är torrt och visset.

I sydvästra hörnet ser vi hur stubben från pilträdet har fått skott. Smultronen sprider ut sig och ger goda bär.
Här har det inte blivit klippt sedan sista dagarna i maj. De få tusenskönor som kom upp har vissnat. Prästkragarna har blommat ut. Kvickroten sprider sig.
Det mesta har blommat ut. Ängsvaddarnas rosa blomma syns i den östra delen. Gräset håller träget på att ta över.
I det nordöstliga hörnet har solen obarmhärtigt svett gräset. Det senaste regnet har inte hjälpt för att få det att ånyo gro. Där jag inte klippte för att låta prästkragarna komma upp har gräset klarat sig bättre. Rosenbusken blommar på sista versen.

Referenser:

Brunbjerg, Kirstine, Bruun, Hans Henrik, Dalby, Lars, et al. (2020). ”Multi-taxon inventory reveals highly consistent biodiversity responses to ecospace variation”. Oikos. 129: 1381–1392, 2020, doi: 10.1111/oik.07145

Naturhistorisk Museum Århus (2023). ”Status for projektet”, Naturhistorisk Museum Århus. https://www.naturhistoriskmuseum.dk/molslaboratoriet/rewilding-p%C3%A5-molslaboratoriet/status#10599 (Hämtat 230704)

Naturhistorisk Museum Århus (2023). ”Rewilding Mols”, Naturhistorisk Museum Århus. https://www.naturhistoriskmuseum.dk/rewilding-1

Tantholdt, Julie & Bertelsen, Frida (2021). ”Naturstyrelsen politianmeldt – dyrlæge havde aldrig set noget lignende”. Nyheder TV2, publicerat den 20210319. (hämtat 20230704). https://nyheder.tv2.dk/2021-03-19-naturstyrelsen-politianmeldt-dyrlaege-havde-aldrig-set-noget-lignende

Thelander, Jeanette (2023). ”Rewilding gör djuren olika inför lagen”. Tidningen Djurskyddet, Nr 2:26–29.

TjekDet (2023). ”Molslaboratoriets dyr er evig kilde til debat og forvirring. Her er, hvad du skal vide om det udskældte rewilding-projekt”. POV International, publicerat den 20230619 (hämtat den 230704). https://pov.international/molslaboratoriet-rewilding-debat-forvirring/

Den andre varje månad: fladdermusen

Innan vi ska gå och lägga oss går jag ut med Maggie för att kissa. Hon har sina platser i trädgården. Jag stod och väntade på henne, då en fladdermus snabbt som attan flög runt. Hade jag bara tittat åt ett annat håll, så hade jag missat den. Så är det i naturen.

Att ha i åtanke är också att det ovanliga är det som vi lägger märke till som Lars Lundqvist skriver i sitt gästinlägg Om hur värdering av det ovanliga lurar oss. Inom bevarandebiologi talar man därför om förväntningar och hur vissa tillstånd normaliseras. Detta är viktigt att ha i åtanke när man talar om att återställa områden. Till vadå och till vilken tidpunkt?

Det är en av anledningarna till att det pågår en stor diskussion mellan skogsbrukare och skogsnyttjare. Jag skiljer på de två då det förra syftar på tre saker: 1. vetenskapliga kunskapen om hur skogen växer, 2. hur man praktiskt sköter skogen, och 3 i bruket ingår förhållandet mellan skogen och marknaden (Eliasson, 2002). 

Skogsnyttjande kan givetvis också vara kopplat till marknaden genom virkesförsäljning, men också att hyra ut mountainbikes för cykling i området, eller för vandring och svampplockning. Det handlar om en prioritetsordning och några inledande tankar har jag dryftat i inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk.

Poängen med att fundera kring det vanliga och det ovanliga är att om jag ständigt såg fladdermöss flyga runt i trädgården skulle jag inte reagera. På samma sätt som jag blev så glad när jag upptäckte rörsångaren i dammen vid Tobisvik, medan jag nu inte tänker på det.

Att återställa delar av ett landskap blir därför problematiskt eftersom vi har olika syn på det och där uppstår frågan vem som ska bestämma. Är det markägaren, skogsbesökaren, staten?

Här är villaträdgården ett intressant exempel i miniatyr. Dels styr lagar med olika ansvarsområden. Vi hyr vårt hus, vilket gör att vi har ett kontrakt att uppfylla där det står att vi ska sköta om trädgården. I det ingår det även återställning den dag vi flyttar. Sedan ingår grannsämjan där det dels finns bestämmelser för hur till exempel bokhäcken ska skötas, men där vi samarbetar än att hålla oss strikt till vem som har ansvar för vad. Samtidigt har vi stor frihet i hur trädgården sköts.

Jag vill att den ska vara så vild som möjligt, men då och då yttrar sig min andra hälft när jag har låtit det gå för långt. Så de sista dagarna i maj uppmanades jag strängeligen att ge mig ut med gräsklipparen. Jag lämnade kvar bitar där prästkragar håller på att komma upp. Däremot så låter vi ängen växa fritt. Den börjar arta sig.

Jag har i dagarna varit borta, men återkommen gick jag med pipan bolmandes och tittade på dels hur det artar sig i pallkragarna, majs, solrosor, pumpor och potatis bland annat växer bra. De tidiga vårväxterna som scillan och nunneört är nu helt borta, medan tusenskönorna kommer upp. Det är med fröjd jag går runt, men snart kommer det att tillhöra vanligheterna. Då är det tur att jag fotar varje månad så jag kan jämföra.

Gemsroten börjar ge med sig, medan rhododendronen håller på att gå i full blom. Aklejor har tagit sig upp precis ur bild. Det intressant är hur pilen skjuter skott. Jag är nyfiken på hur det kommer att gestalta sig.
Här börjar tusenskönorna äntligen dyka upp. Den här delen klipper jag inte. Men gräset växer inte så bra här. Jag vet inte om det är för att jorden är för hårt packat eller för att det är för exponerat av solen? Kanske är det en kombination? I alla fall är tusenskönorna duktiga på att ta sig upp i hårt packad jord och skjuta ned sina rötter djupt ned i jorden (för att uttrycka mig lite antropomorfiskt).
I bakgrunden till höger har rödbläran slagit ut. De gula är sommarfibbla. Det går inte att se på bilden men det är en mängd olika arter som har hittat sin plats. I slutet av sommaren brukar jag sitta och titta. Ibland försöker jag hitta namnet på dem, men ofta njuter jag mest av mångfalden.
På den här solbelysta delen har de flesta blommorna försvunnit. Jag lämnade en fläck där jag tror prästkragar snart kommer att spricka ut. Här var det blomsterprakt tidigt i våras då den är skyddad från vind, men också är solbelyst stora delar av dagen. Mikroklimatet torde hålla några grader mer än de oskyddade delarna. Inget har skett där jag rev upp grässvålen och sådde ringblommor. Järneken som jag satte ned dog, men den växer sedan tidigare i bokhäcken.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Maskrosor, gräsmatta och klass

Solen skiner och den brukliga kalla vinden från Östersjön upplevs inte i trädgården. Jag har planterat lite allt möjligt i pallkragar och krukor idag. Jag är slarvig och gör det för skojs skull. Varje år lär jag mig lite mer. Att det växer beror nog mer på växtkraft än på gröna fingrar.

”För skojs skull” skriver jag då jag och väldigt många människor i västvärlden har råd att vara slarviga. Vi är inte beroende av skörden. Egenskördad potatis smakar bäst, men som de ekonomiskt sinnade säger är det nog billigare att köpa i affären.

Några saker har fått mig att fundera kring detta odlingsfenomen, att en medelklassens representant smutsar ned sina fingrar och berättar för andra att man gör det. Förr hade jag stoltserat med att låta lillfinger nageln växa för att visa att kroppsarbete är för andra. Att jag tar upp klassaspekten är för att det har att göra med just detta och den förändring som har skett de senaste 100 åren.

Maskrosen tycker många är ett otyg. Själv är jag förtjust i den. En person lärde mig att man kan steka blommorna i smör. Det blev gott. Förutom skönheten i denna överlevare så symboliserar den just klass.

Maskrosen kämpar hårt mot gräset som nu med solen och värmen tar fart.

I ett inslag av The history guy berättar Lance Geiger om maskrosen och hur den hör ihop med civilisationer, ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”. Först berättar han om hur den har spridits över hela världen, sedan dess medicinska egenskaper, men det som fick min uppmärksamhet är när han kom in på varför man plötsligt började bekämpa den med alla möjliga kemiska medel.

En gräsmatta var förr bara de rika förunnat. På en välklippt gräsmatta kunde man spela krocket och dricka cocktails. Kloten rullade bra och man fick inte gräsfläckar på byxor och klänning. De mindre bemedlade som lyckligt nog hade en liten markplätt odlade på den. Men när människor fick det bättre ställt kunde man låta gräsmattan istället bli en statussymbol och likna sig med de rika. Med tiden ville man också få den fina enhetligt gröna gräsmattan och då uppstod den gröna öknen i villaområdena. Mångfaldens blomster försvann för det exotiska och det prunkande som endast fyller en funktion för människornas estetiska sinne. Pollinerande insekterna var inte längre önskvärda.

Just hur en liten växt som en maskros påvisar hur samhällen förändras tror jag även hör ihop med skogsdebatten i Sverige. Det som fick mig att tänka på detta är historikern Per Eliassons doktorsavhandling Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875 (2002). Där skriver han att det svenska skogsbruket kom till före industrialiseringen. Då var det en diskussion om hur marken användes, vilket skapade intressemotsättningar och maktförhållanden blev påtagliga. Frågan om hur man skulle utnyttja skogen ställde grupper mot varandra. Dessutom hörde det ihop med förändringar som skedde utanför Sverige.

Därför måste det ses i samband med delar av de vetenskapliga, sociala och ekonomiska förändringar som sker i andra europeiska länder vid samma tid.

Eliasson, 2002:19

Känns tankegångarna igen från idag? För det som sker idag i skogsdebatten är väldigt intressant i ett historiskt perspektiv. Låt mig rada upp några delar, varav de två viktigaste i det här resonemanget är klass och teknologi.

I Sverige har vi allemansrätt, vilket innebär att var och en som vill gå ut i skogen kan göra så. En ägare kan inte hindra oss andra från att på hans marker. Klassmarkören att stänga av en mark finns inte i Sverige till skillnad från i andra länder. Genom att arbetet har reglerats allt mer och semester och lediga dagar har införts har vi dessutom tiden att gå ute i skogen. En annan klassmarkör som klädindustrin har byggt en nisch kring är medelklassens vilja att visa upp sig ute i naturen, att tälta, att vandra och dessutom göra det långt hemifrån vilket kräver bil.

Bilen pekar på de teknologiska förändringarna som har skett. Fler av oss kan sedan 70 år tillbaka ta oss allt längre ifrån våra hem när vi är lediga. Vi rör oss i landet och utlandet, upptäcker och jämför. Nya impulser som kan förändra våra föreställningar uppstår i dessa möten.

I och med sociala medier har vi också börjat kommunicera på ett nytt sätt. Förr skrev man brev och de var ofta riktade till en person eller de närmaste. Numera basunerar vi ut åsikter till kända och okända. Jag känner ingen personligen som läser mina tweets. Därmed uppstår också problemet kring tillhörighet.

De som känner mig vet vem jag är och i våra möten rör vi oss bland många ämnen. Meningsskillnader löses genom fortsatt samtal eller att man duckar för att inte störa harmonin. På sociala medier handlar det mer om att positionera sig, att visa upp sin persona, den mask som man vill att folk ska se. Intrycksstyrning lärde jag mig att det kallas.

Slutligen har teknologin också medfört att det är i stort sett gratis att ta bilder, att de är lätta att sprida och det gör vi gärna på sociala medier. Detta må låta som självklarheter, men jag tror det är viktigt att begrunda dem då de får effekter i skogsdebatten som inte alltid gynnar den.

Det var en tweet som är tredje intrycket som fick mig att begrunda dessa olika aspekter och som leder till avslutningen.

I en tråd om kalhyggen skriver Lars Lundqvist, som har gjort gästinlägg på den här bloggen följande:

Det beror till största delen på att de som kritiserar kalhyggen letar reda på de som ser värst ut: Stora, när det inte finns nån växtlighet, direkt efter avverkning eller markberedning, osv , inte normala kalhyggen med lämnad hänsyn mitt i sommaren några år efter avverkning

@larslundqvist 10:52 em · 13 maj 2023

Själv svarade jag på den kritiskt, men började sedan fundera över alla de bilder som ploppar upp i mitt flöde. Den källkritiske ser att de är tagna ur sitt sammanhang och handlar snarare om att driva en fråga än att visa på verkliga förhållanden. De illustrerar en ståndpunkt, snarare än verkliga förhållanden.

Vad jag menar med det sista är inte att förringa deras betydelse. Jag är väldigt kritisk till hur skogen brukas och missbrukas i Sverige. Men bilderna är inte tagna i syfte för att förstå utan för att kritisera genom att lyfta fram skräckexempel, som det tyvärr finns massor av.

Det är här jag ska försöka att knyta ihop resonemanget om maskrosen, gräsmattan och klass. För vad delar av diskussionen handlar om är en förändring av samhället. Dels är det den nya kunskapen om biologisk mångfald som till kommit under de senaste 30-40 åren, dels motsättningar mellan olika intressen, men vad det framför all handlar om är samhällsförändringar som tillkommit genom teknologin.

Vi har fått ett torg att samtala på genom de sociala medierna. Det har blivit lätt att sprida bilder. Det har också blivit viktigt för många att positionera sig i endera läger. Men för att återvända till The history guy. Information har blivit lättillgänglig. Ett tjugominuters klipp om maskrosen och genast kokas det soppa. Det är lätt att vilja skaffa sig tolkningsföreträde i debatten. Men informationens tillgänglighet och kunskap är inte detsamma. Här är jag självkritisk, då trots att jag slukar information så är det ofta som jag missförstår den, likväl kan jag uttala mig som en expert. Det är något typiskt för den uppåtviljande medelklassen.

Nya grupper har framkommit i skogsdebatten. Maktförhållanden ifrågasätts och det hör ihop med vetenskapliga, politiska, sociala företeelser inte bara i Sverige utan även i omvärlden. Men det som skiljer debatten från 1800-talet är just teknologin och de sociala medierna. Det skapar en dynamik och frågan om det bara är krus på ytan eller om den förmår att ta sig djupare? Hur starka är de underliggande strukturerna som inte är lika enkla att få syn på i samtalet?

Skogsdebatten är symptomatisk för samhällsförändringarna som sker. framtidens historiker kommer att ha mycket att gräva i.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Geiger, Lance. (2019), ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”, The history guy, Youtube, publicerat den 20190619 (hämtat den 230514).

Naturen, poesin och hyllningen till livet

Eleven var ute efter att störa lektionen på sitt lite charmiga, men ändå irriterande sätt. Jag talade om förhållandet mellan religion och vetenskap, berättade om hur dogmer styrde hur man uppfattade världen förr och att när man började undersöka världen, blev dogmerna ifrågasatta.

Jag sa att när Copernicus och andra astronomer tittade upp på himlen, studerade den och försökte räkna ut banorna så stämde inte det ptolemaiska systemet som hävdade att jorden var i centrum och att runt jorden cirkulerade planeterna. Hur vet vi, undrade eleven leende, att planeterna rör sig runt solen? Han lockade, jag nappade.

Det räcker att titta upp på himlen, sade jag. I väster ser du Venus och om du tittar i söder ser du nu Orion, men han kommer snart att försvinna för att dyka upp till vintern. Alla tittade upp. Ingen visste vad jag talade om. Tittar ni inte på himlen på kvällarna? Har ni inte sett Venus? Nej.

Mina elever tror jag inte skiljer sig från de flesta av oss. När jag var i deras ålder gick jag ständigt med freestyle och lyssnade på musik. Jag ser vuxna som unga som både springer och går med hörlurarna som utestänger allt trots att nu är en underbar tid att vara ute.

Fågelsången upphörde inte. Jag stod vid en buske och försökte få syn på näktergalen som sjöng på sitt karakteristiska sätt. Vid dammen som ligger vid entrén till Tobisviks camping hörde jag rörsångaren och fick syn på den i vassen. I dungen i Bäckhalladalen hör jag steglitser och hämplingar. Det är en naturens symfoni omkring oss och så många går med sina hörlurar och stänger ute naturens hyllning till livet.

Sprängtickan mjukar upp veden innanför björkens bark.
I den mjuka stammen hackar sig en hackspett lätt in och kan bygga ett bo.
Hålet fylls med mossa där vilken fågel som helst kan lägga sina ägg. Här har en bit av stammen fallit bort och blottar mossan. Bilderna är tagna precis bredvid en grusväg vid Sandhammaren.

Vad vetenskapsmännen upptäckte i mitten av 1400-talet och framåt var världen omkring dem. De började undersöka sin värld för att det som hade stått i de religiösa texterna överensstämde inte med världen omkring dem. De började iaktta. Johannes Kepler trodde inte på det som Copernicus skrev, men han gick inte till de religiösa texterna för att påstå att Copernicus hade fel utan undersökte matematiken och observationerna. Felet han fann var att planeterna går i ellipser. Galileo började experimentera och använda teleskopet för att titta ut i rymden.

Mitt teleskop är min pipa. Med den sitter jag i trädgården och iakttar utan att försöka se. Jag vill bara upptäcka lutad mot kastanjen i solen.

Maggie sökte godis för att inte störa mig. När det inte fanns mer godis började hon gräva i ett av flera redan påbörjade hål. Hon gör det vid rötter eller vid stammarna, antingen vid kastanjen eller vid pilen.

Vår gräsmatta är hårt packad. Det märks på att det framför allt är tusenskönor som förmår att ta sig ned i jorden på sina ställen. Där Maggie gräver kommer frön åt att skaffa sig ett livsrum.

Vid kastanjen. Det vita bakom örten är askan från min pipa. Det märks hur länge sedan det var sedan det senaste regnet

Som här bredvid där jag så ofta sitter lutad mot stammen upptäckte jag denna lilla planta som jag inte hittar namnet på. Den har tagit sin boning på det Maggie har grävt upp. Där har jag tömt min kaffesump och slagit ut den släckta askan från pipan.

På hösten släpper kastanjen sina frön, men den hårde jorden gör att de inte gror. Men så tittade jag där Maggie grävde och luckrade upp jorden. Där, i skuggan av moderträdets, hade en kastanj kunnat nå den mjuka jorden och sköt ned sin pålrot.

I skyddet av den stabiliserande roten och i den uppluckrade jorden kan ett nytt träd slå rot.

Det är en kliché att kalla naturen för en bok. Trots det använder jag den återkommande. Här vill jag precisera vilken slags bok det är och det är poesiverket. Den bok som man inte sträckläser. Ibland förstår man inte dikten och plötsligt begriper man allt. Ibland bläddrar man förstrött och inget fångar uppmärksamheten och så plötsligt hittar man den där dikten som man måste skriva av för att minnas. Ibland är det bara en vers eller två.

Ordet poesi kommer från det grekiska ordet för skapelse πόησις, poesis, och det är just det som pågår omkring oss. Det sker i ett möte med naturen. Ju mer vi upptäcker, ser och upplever ju mer skapas naturen omkring oss eftersom den blir en del av oss. Skapelsen är relationen till det omkring oss.

Rörsångaren brydde sig inte om mig där den sjöng för full hals. Men jag såg den, hörde den och den var nu en del av min värld. Jag var en del av skapelsen.

Skönheten och en svarthätta

Jag satte på ännu ett avsnitt av Söndagsmorgon i P2, hällde upp ett glas vin och stoppade pipan. Jag gick ut och satte mig på verandan för att kunna njuta av kvällen och fundera över allt som pågår i mitt liv. Dörren lämnade jag öppen för att kunna lyssna till barockens toner. Det var det lilla som fyllde mina tankar.

Först fick jag dålig fyr på pipan och höll fingrarna för kammaren för att få igång den, medan Constantijn Huygens Vous Me L’Aviez Bien Dit spelades i bakgrunden. Jag drack med dörren öppen och njöt av syran och frukten. Maggie sökte i trädgården efter godis.

I kastanjen flög någon slags stekel längs den uppspruckna barken. Det är ett döende träd. Jag undrade om den hade ett bo där och om fågelholken skulle återanvändas av en talgoxe i år igen?

Så kom där en liten tätting. Jag undrade vad det kunde vara och gick in och hämtade kikaren. Maggie såg att jag sökte efter något och började skälla och jagade runt i trädgården. Jag röt att hon skulle lugna ned sig och kastade lite mer godis till henne för att avleda henne.

Tättingen flög iväg, men jag satt kvar. Pipan hade slocknat. Så hörde jag drillarna från lagerhäggen och frågade mig varför jag hade musik på? Överallt var det kvällssång. Musiken stängdes av, Maggie sökte och vi båda kom ned i varv. Men kikaren hade jag redo.

En talgoxe kom förbi, satte sig i kastanjen och flög vidare. En duva snek förbi. Kajorna och råkorna förde liv i Brunnsparken. Men så såg jag något i pilträdet. Det höll sig undan och rörde sig snabbt. Sakta kom den fram. Det var en svarthätta. Den jagade insekter.

Den hoppade över till kastanjen och rörde sig upp och ned. Var det bladlöss som den sökte? Mygg? I alla fall såg jag inte vad den fångade, men det var en fröjd att se den jaga runt. Den blev allt modigare och rörde sig längre och mer exponerat ut på det yttre grenverket.

Mina irrande tankar hade lämnat mig. Nu var det svarthättans jakt, död och skönhet i ett. Mötet dem emellan är just det som romantikens filosofer kallar för det sublima.

Här började, som ni märker andra tankar komma, som knöt an till samtalet som förs om skogen, naturen och hur den upplevs och kan nyttjas. I samtalet som pågår tror jag skogsbrukarna och amatörerna går förbi varandra. Jag talar om det sublima, om skönheten i en svarthättas jakt på insekter i solnedgången. Andra talar om bonitet och den inkomst som träden kan ge. Biologer talar om funktioner, om mångfalden och ekosystem. Men jag hade endast ögonen på en svarthätta. Det var en hanne, med sin svarta hätta och sin oansenliga kropp som sjunger så fagert inifrån buskarna.

Maggie började bli alltmer undrandes och tittade stint på mig. Vad håller husse på mig? Och det hon då gör är att att börja skälla och jaga duvor och kajor som flyger genom trädgården. Det var dags att gå in.

Nu i soffan tänker jag just på denna svarthätta, på det jag skrev i förra inlägget om att den som har en trädgård aldrig behöver bli uttråkad. Eller kanske jag hellre bör säga att den som söker relationen med naturen alltid är ute på äventyr? Naturen är liksom en bok som vi är närvarande i och hon är generös med sin skönhet om man bara ger sig tid att uppskatta det lilla i det stora, som en svarthättas jakt på föda.