Etikett: Trädgård

Den andre varje månad, en vecka för sent

Efter jobbet drack jag en kopp kaffe och satte mig under kastanjen. Jag rökte en pipa och tittade mig runt i trädgården. Jag tänkte att den som har en trädgård blir inte uttråkad.

Så många tankar uppkommer. Varför växer gräset så mycket där och knappt alls där? Var kommer den där blomman ifrån? Häftigt hur kirskålen sprider sig, det är dags att använda det i salladen. Oj, där är den växten som också växer i pallkragen. Vad heter den och varför har den kommit dit?

Idag såg jag förgätmigej för första gången i år. Jag såg också en svartvitflugsnappare när jag senare gick ut med Maggie. Så hörde jag svarthättan från buskaget. De kan plötsligt dyka upp med sin basker, men oftast håller de sig undan.

Det är så mycket liv runt omkring oss denna tid. Kort innan fyra varje morgon vaknar jag till koltrastar och andra fåglars orkester. Det är en tordön av ljud. Nu vet jag att jag kan sova vidare två timmar till innan jag ska gå upp.

Naturen måste man uppleva. Bilderna som jag tar varje månad den andre blir sällan särskilt bra. Men jag vill inte avsluta projektet. Det finns en tjusning i att genomföra något som man först i efterhand kan se om det var värt det eller inte.

Blåstjärnan eller scillan börjar ge med sig. Men istället har annan blomster dykt upp. Jag är väldigt fascinerad av gemsroten, dessa gula prästkrageliknande blommor som växer i syrenen. Den har perfekt sol då det inte blir för mycket nu på våren och samtidigt täcks den inte av alla löven från buskarna. Åt gallret i bakgrunden har bokbuskarna spridit sig. Som du ser är det så många örter och växter att jag blir överväldigad när jag ser det. Vid stenen har jag upptäckt att rabarbern som jag planterade förra året har överlevt. Men den är bra tanig.
Här har det tagit tid. Gräset har vuxit sedan bilden togs för en vecka sedan. Fler tusenskönor börjar dyka upp. I det vänstra nedre hörnet är det som förgätmigejen har dykt upp. Men annars ser det inte mycket ut här. Ett tag funderade jag på att klippa gräset, men ingen klippning i maj är regeln. Gräset gillar förvisso att ta över. Det är fenomenalt hur det lyckas att breda ut sig. Jag läste i First Ecology (Beeby & Brennan, 2008) att gräsets överlevnadsstrategi är att den tål att tuggas på och trivs med att bli betad. Andra växter försöker undvika det genom att avge någon illa smak ellar att vara giftig. Men inte gräset. Det får man snarare hålla undan för att bereda plats för andra växter.
Min äng tas allt mer över av gräs. Bladväxter breder ut sig genom att lägga sina stora blad över andra växter och på så sätt roffa åt sig av ljuset. Vad de kommer att utvecklas till vet jag inte. Det finns dock lite backtimjan som jag har sått och mitt i allt står en ensam maskros som har drivit ned sin pålrot i underjorden. Kanske är just jorden väldigt packad där och det är därför som pålrotsväxterna trivs där?
Det nordöstra hörnet tycker jag är mest spännande. Det är massor av nunneört och svalört. Scillan har dragit sig tillbaka. Här växer gräset som allra tjockast. Det finns några tistlar så man får passa sig när man går barfota där när värmen kommer igång. Jag har planterat ringblommor där jag har dragit undan grässvålen, men det syns ingenting. Det är nog för tidigt och dessutom har det knappt regnat på flera veckor.

Jag har så svårt att förstå mig på dem som har helt gröna och välklippta gräsmattor. Var har spänningen tagit vägen? Är det bara intressant att uppvisa kontroll och tryggt omhändertagande. Var är det vilda och det otuktade? Ibland blir jag besviken på mig själv när jag inte kan fler växter, men samtidigt är inte namnen alltid det viktigaste utan bara att se hur allt förändras. Kaos och ordning och allt kan åskådas med en bolmande pipa och en kopp kaffe. Mer behövs inte.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Funktion, nisch och stjärtänder

Om man går från norrut från Simrishamns hamn kommer man till Tobisvik. Det är en bukt där vågorna slår på en vacker sandstrand. Vid buktens södra del går det ett rev rakt ut i Östersjön. Där passerar jag och Maggie var och varannan dag då det alltid sker något där. Sjöfågel vilar, äter och samlas av olika anledningar där. Jag har med mig min kikare, sveper över revet och iakttar vilka arter som är där. Ibland är det någon raritet. Maggie väntar tålmodigt i fem, tio minuter, men sedan vill hon gå vidare.

Nu när flyttfåglarna återvänder norrut är det nästan alltid fågelskådare där. Många är väldigt kunniga och de flesta är språksamma. De är alla möjliga slags människor, många biologer, ekologer och bara vanliga kryssare som jag. Ofta ställer jag frågor till dem, som till exempel, men det där är väl en fisktärna. Nej det är en kentsk tärna, som jag fick till svar häromdagen.

Då berättade D lyriskt om en händelse då väderförhållandena hade gjort att all småfågel hade strandat i Ystad och han fick se raritet på raritet. Själv stod jag med Maggie och kikade. Det var småskrake, storskarv, snatterand, gravand, havs- och gråtrut, men också en stjärtand som en man pekade ut för mig. Det var också han som förklarade att fisktärnan var en kentsk tärna.

Igår när jag gick förbi var de flesta borta. Östlig vind drev in vågor över revet. Det var några storskarvar, gräsänder och ett par snatteränder. Jag gick vidare. Maggie var med matte.

På kvällen satt jag på altanen med min pipa, ett glas tempranillo och lyssnade till koltrastarna som förde ett hiskeligt ljud med att skydda sina revir. Jag tänkte på det som en ekolog hade påpekat angående förra helgens inlägg, Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocen. Jag hade skrivit att Sverige tillskillnad från övriga Europa har ett rikt djurliv och att man inom svenska rewilding därför arbetar med att återställa landskap. Han skrev att problemet var att ett rikt djurliv inte räckte. Det handlade om de funktioner som djuren uppfyllde för att ekosystemet skulle vara fungerande.

Om man ska vara riktigt noggrann blir allt väldigt ”kluddigt” som man säger här i Skåne. Men hans poäng är viktig.

Vi kan ta en villaträdgård som har ett stort antal blomarter, men om de inte skapar nektar är blomsterprakten till ingen nytta för insekterna. Då fyller det bara en funktion för oss människor, alltså att det är behagligt att titta på.

I inlägget om Ingen hör trädet falla tog jag upp ”vad en abborre, en storspigg, märlkräftor, fintrådiga alger och tång har med övergödningen av Östersjön att göra”. Det handlade just om vilka funktioner de hade. Genom deras olika funktioner i näringsväven kan de hålla en balans i systemet.

På ett liknande sätt kan vi begrunda de olika sjöfåglarna som jag nämnde i början, då de också fyller olika funktioner och innehar vissa nischer. Det kan man gissa till till på deras näbbar. Småskraken och storskarvarnas näbbar är för att fiska, medan ändernas näbbar är för att beta på botten och sedimentet filtreras bort.

Vilken funktion fyller de då? Om vi tar kanadagåsen så betar den på strandängarna så att inte gräset blir för högt, samtidigt som de gödslar marken med sin avföring.

Här vill jag också ta tillfället i akt att citera ur J.A. Bakers bok Pilgrimsfalken (2021/1967). Han väcker till liv en natur med sina ord som gör att det är som att befinna sig med honom. Här beskriver han inte den funktion som pilgrimsfalken fyller utan den nisch som den har intagit genom att beskriva dess kropp och näbb.

Pilgrimsfalken är anpassad för att jaga och döda fåglar i flykten. Kroppen är strömlinjeformad. Det rundade huvudet och det breda bröstet smalnar elegant av mot en slank och kilformad stjärt. Vingarna är långa och spetsiga, med långa och smala handpennor för fartens skull, medan armpennorna är långa och breda för att ge styrka att lyfta och bära tunga byten. Den böjda näbben kan slita kött från ben. Den har en tand i övernäbben, som passar in i ett hack i undernäbben. Denna tand kan stickas in mellan halskotorna på en fågel, varpå falken genom att knipa åt och vrida om knäcker ryggraden.

Baker, 2021:13

Det är hårt språk och visar hur brutalt naturens betingelser egentligen är för alla måste vi äta och således döda.

För att förstå vad en funktion är, tänker jag jag mig att begreppet nisch också kan beskrivas, eftersom det hör ihop med hur mångfald, utdöendeskuld och så vidare fungerar.

Vi djur har alla vår nisch i naturen. Vissa som människor är anpassade till många förhållanden, medan andra är otroligt nischade. Alan Beeby och Anne-Marie Brennan illustrerar detta i First ecology: ecological principles and environmental issues (2008) med två diagram.

Den första visar att det finns optimala förhållanden för en art, men att ju mer förhållandena förändras, desto svårare kommer den ha att överleva. I exemplet nedan har de tagit temperatur som exempel. Horisontalaxeln visar att arten frodas när det är Y grader, men om det blir för kallt eller för varmt kommer den att stressas. Den vertikala axeln visar mängden individer.

Beeby & Brennan, 2008:42

Sammanfattningsvis kan inte arten frodas om det är för kallt eller varmt.

I nästa diagram (a) ser vi hur olika arter har hittat sin nisch. Den vertikala axeln visar på hur resurserna används och den horisontella visar hur stor tillgång det finns på olika resurser. Vi ser att arten koncentrerar sig på en viss föda, men att viss variation förekommer. Dessutom ser vi att nischerna överlappar. Så om vi tar de olika änderna, så visar deras breda näbbar att deras föda liknar varandras, medan småskrakens smala och långa visar att dess nisch inte konkurrerar med ändernas, vilket diagram b visar.

Beeby & Brennan, 2008:45

I diagram b ser vi hur olika arter har funnit sin nisch och därför fyller olika funktioner i en näringsväv. I en varierad biotop kan därför fler arter överleva, till skillnad ifrån en väldigt ensidig biotop.

Genom dessa diagram kan vi enklare förstå Gunnar Lindéns resonemang i inlägget Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats och varför jag ser det som problematiskt, samtidigt varför jag förordar rewilding.

Gunnars resonemang följer ett som jag stött på under senare tid på twitter och det är att den svenska skogen, ja det svenska landskapet är så förändrat att det inte går att återställa till föreslagna referenspunkten.

Kritiken handlar om ett förslag från EU Kommissionen som vill återställa miljöer för få tillbaka mångfalden, se Nature restoration law. Kritiken mot lagförslaget menar dels att brukad mark blir värdelös, det vill säga att man inte längre kan tjäna pengar på den, se artikel Experter: EU-krav gör 2,5 miljoner hektar skog värdelös – Sveriges tolkning extrem från Tidningen Näringslivet. Dels bygger det på att landskapet är allt för förändrat för att restaurering är möjlig.

Lindéns och andras resonemang bygger på att eftersom naturen har brukats och förändrats på ett omvälvande sätt sedan den industriella revolutionens början finns inte det kvar som en gång var. Förvisso finns det vissa fickor, men de är försvinnande få. Vad det betyder i detta sammanhang är att biotoper vars nischer arter hade utvecklats till att leva och frodas i har försvunnit. Således har de antingen trängts ihop i begränsade små utrymmen, det vill säga utdöendeskuld (se Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse, eller så har de försvunnit. Se första diagrammet och byt ut temperatur mot överlevnadsbetingelser.

Ett annat sätt att se på det är att istället för att se det som värdelös skog så handlar det om att göra den värdefull genom att inte återställa utan att skapa de förutsättningar som ett landskap behöver för att inneha en miljö fylld av nischer. För detta krävs det ett rikt djurliv, vars funktioner är att bidra till att nischer skapas och förblir, vilket är vad rewilding handlar om. Trots prefixet re- handlar det inte om att återställa utan att blicka framåt. Det är därför som Isabelle Tree talar om wilding (se Wilding, Isabelle Tree och Knepps egendom) och jag har döpt bloggen till Förvilda Sverige?.

Som vanligt har jag skrivit för långt, men för att summera handlar det om att vissa djur blir nyckelarter och i tidigare inlägg har jag använt nedan illustration av visenten för att visa hur dess närvaro genom sitt beteende skapar olika nischer för olika organismer att förhoppningsvis kunna frodas. Kan man säga att de blir mångfunktionella? Det tekniska språket förpestar alla domäner.

Bild tagen från https://rewildingeurope.com/rewilding-in-action/wildlife-comeback/bison/

Avslutningsvis handlar det i grunden om en diskussion om värden som måste balanseras mot varandra, säg äganderätt men också rätten till existens.

Diskussionen som jag har fört här visar hur tekniskt det kan bli, vilket också fyller sin funktion (pun intended), då det är därigenom vi kan förstå hur det fungerar. För därigenom kan vi få en relation till naturen som inte bara handlar om att tycka något är estetiskt tilltalande eller inte.

För mig handlar det del om att läsa på och att samtala med människor, men framför allt att återvända till revet, se årstidernas skiftningar genom de olika fåglarnas närvaro. Det är att ständigt vara ute i naturen med Maggie, att för att hänvisa till Hans, låta stövlarna vara leriga och ryggen svettig.

Referenser:

Berg, Martin (2022). ”Experter: EU-krav gör 2,5 miljoner hektar skog värdelös – Sveriges tolkning extrem”. Tidningen Näringsliv. Publicerat den 15 dec 2022 (hämtat den 230416).

EU Kommissionen (o.å.) Nature restoration law. EU Kommissionen. (Hämtat den 230416).

Baker, John Alec (2021). Pilgrimsfalken. Lund: Bakhåll

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Hämpling, pipa och natursyn

En dag när jag gick hemåt såg jag att i toppen av kastanjen i vår trädgård satt det en mängd småfågel. Jag skyndade stegen då jag var orolig att de skulle hinna flyga iväg. Jag hann, tog fram kikaren och förnöjt såg jag att det var typ tio hämplingar som satt i toppen.

Ljuset stannar numera tack och lov längre på kvällarna och efter maten går jag ut och röker en pipa innan jag gör i ordning i köket. Jag röker Rattrays Old Gowrie, en röd virginiatobak, som är något klibbig, mild, och som inte brinner lika fort som Hamilton. I rökandet finns det en ritual som börjar redan vid att jag ställer undan tallriken efter maten, hämtar dynan i källaren, stoppar pipan medan jag tittar ut i trädgården. Därefter sätter jag mig på den inglasade altanen. Är det fredagkväll ackompanjerar ett vinglas.

Skälet till denna lilla utvikning är att i piprökandet finns det något eftertänksamt, iakttagande och kontemplerande. Att prata eller att titta på mobilen fungerar inte för då slocknar glöden. Möjligen beror det på att jag är dålig på att stoppa pipan. Poängen är dock att piprökning kräver ett lugn och att man tar en paus och i denna vilostund öppnar sig världen.

Det är detta som leder mig tillbaka till hämplingarna då jag under veckan upptäckte jag att hämplingarna har stannat kvar i trädgården. De rör sig konstant mellan kastanjen, den ohamlade pilen och lagerhäggen. Jag har tidigare berört just hur våra trädgårdar kan bereda plats för olika arter, se de olika inläggen under kategorin trädgård.

Det jag upptäckte där jag satt var att mellan bokbuskarna som markerar gränsen går en diagonal linje som skär av trädgården i två delar. Linjen består av kastanjen, pilen och avslutas i lagerhäggen som vuxit sig hög, bred och vild. Ännu har inte kastanjens och pilens löv spruckit ut, men detta habitat bildar en skyddad zon för hämplingarna där de kan röra sig fritt. De rör sig uppe i kastanjens krona och på norra sidan av lagerhäggen vars spridning håller på att sluka ett körsbärsträd. Där sitter de och spelar med sina röda bröst.

För den som har upplevt sparvhökens tysta och höga fart som glider in i trädgårdar för att ta en oförsiktig sparv förstår hur viktiga dessa buskiga och skyddade habitat är.

Det är en grym och vacker värld som uppvisas inför den piprökande. Naturen rymmer båda dessa delar, även om vi ibland bara vill hänge oss till det vackra.

Maggie under en ek på ängarna nordväst om Bäckhalladalen.

Under en lång tråd på twitter om skogsbruk länkade docenten i skogsbruk Lars Lundqvist till en SLU:rapport: Natursyn: tre svar på vad natur är (Helmfrid, 2007). Lundkvist hade lagt märke till hur olika syn debattörerna hade på naturen och hur det påverkade argumenten. I tidigare inlägg har jag berört liknande tankegångar i ”Naturen: det vilda och det tämjda” 1 & 2, samt ”Vad får en toarulle kosta och hur mycket skog behöver skogsnäringen” (se etikett diskurs).

Helmfrid gör tre grova kategorier: Den outsinliga källan, Den sköra evighetsmaskinen och Den gemensamma kroppen. Hon skriver att ofta påstår vi att ”åsiktsskillnader beror på olika kunskap” (Helmfrid, 2007:7) och att om vi bara var tillräckligt informerade så skulle konflikterna falla bort. Men så fungerar det inte, fortsätter hon, då våra ”intellektuella kunskaper” är ytliga delar av vår personlighet, ”medan våra ställningstagande i regel styrs från djupare lager” (ibid).

Innan jag går in på vad de olika kategorierna betyder, vill jag intyga hur jag själv länge levde i denna villfarelse och försökte läsa mig till kunskapen för att sedan med hjälp av tydliga argument baserade på empiri skulle kunna både för mig själv och andra berätta hur det var. Så fungerar det tyvärr inte. Dels för att ju mer jag lärde mig, desto komplexare blev det, dels för att mina ”existentiella grundantaganden ” (Helmfrid, 2007:7) fungerade som filter för tolkandet av kunskapen. Som Helmfrid skriver:

De existentiella grundantagandena utgör en slags inre kartbild till hjälp för vår orientering i tillvaron.

(Helmfrid, 2007:7)

Med det sagt ska vi inte hysta kunskapen överbord och påstå i någon slags postmodern sörja att allt handlar bara om perspektiv. För det gör det inte. Men perspektiven påverkar och när ”Den outsinliga källan”, ”Den sköra evighetsmaskinen” och ”Den gemensamma kroppen” möts kommer deras existentiella grundantaganden att påverka. Jag ska ge ytterligare ett exempel på vad som påverkar.

Professorn i miljövetenskap Johan Rockström intervjuades i reportaget ”Undergången är nära” (Sandstig, 2015). Rockström som framställs som en slags domedagsprofet, menar sig inte känna igen sig i den rollen utan påpekar att i grunden ser han sig som optimistisk. Men, medierna tillåter honom inte detta:

[Sandstig]Det är ju inte det intrycket man får av dig annars. Då är det bara piskan på ryggen, det här kommer att gå åt helvete och att allt är irreversibelt. Det är en sådan ton.

– Det förvånar mig det du säger, men jag kan säga dig att jag inte har gett en enda intervju de senaste åren där jag inte betonar optimismen, och likt förbannat kommer det sällan ut i medierna.
[Sandstig] De ville inte ha optimism alltså?
– De vill inte ha optimism. Absolut inte.

(Sandstig, 2015)

Rockström med sitt gravallvar ramas in av medierna, då det passar deras medielogik.

Nåväl, som vanligt vill jag trycka in så mycket som möjligt i mina inlägg. Men här kommer definitionen av de tre kategorierna i förenklad form.

Den outsinliga källan handlar om att det finns en klar åtskillnad mellan människan och naturen. ”Intresset riktas istället på mänsklig behovstillfredsställelse, där teknologi och ekonomi ses som de viktigaste medlen.” (Helmfrid, 2007:18). Vi går ut i naturen och återvänder ifrån den. Människan ses som en härskare/förvaltare av naturen och den i sin tur är starkare och uthålligare än hos dem vars grundantagande är den sköra evighetsmaskinen.

Det senare grundantagandet har, enligt Helmfrid, vuxit fram med miljörörelsen där det också finns en tydlig skillnad mellan naturen och människan, men där den måste tas om hand om. Vi är beroende av ekosystemen och dessa är sköra. Om människan utövar ett för starkt tryck kan det brista.

Genom kunskap och förnuft kan människan förvalta naturen så att den inte förstörs. Genom att lära mer om naturens sätt att fungera kan vi lära oss att själva skapa hållbar teknologi.

Helmfrid, 2007:21

Den gemensamma kroppen skiljer sig från de båda då tudelningen mellan natur och människa inte längre är skarp. Denna tanke finns hos många naturfolk där till exempel ägande inte blir lika tydlig utan att det handlar mer om ett givande och tagande. Det senare syftar på att vi kan göra fel mot naturen och då hämnas den.

Under min läsning av olika antropologiska verk skrev jag en aforism, vilken illustrerar skillnaden mellan den gemensamma kroppen och de andra två.

För att få lite kontext till den handlade den om hur upprörd jag var efter att ha läst Le Clézios kortroman Pawana (2012). Den handlar om valjakten under 1800-talet som Herman Melville deltog i. I den skildras den besinningslösa valslakten. Sjökaptenen Scammon ser skeppspojken John gråta över slaktandet. Då förstår det fruktansvärda i dådet som han deltar i och leder. Antropologen Descola skildrar i sitt stora verk Beyond nature and culture (2013) om hur Metekash, en jivarokvinna blir biten av en orm. Hennes man hävdar att det är hans fel då han har begått ett brott mot naturen när han oförsiktigt sköt in i en flock med ullapor.

Metekash blev biten av en bothrops atrox, en orm som tillhör huggormssläktet, när hon tömde köksavfallet. Hon räddas av antropologens ormserum. Hennes man blev orolig och berättade för antropologen att ormarna inte brukade komma in i byn. Han menade att det är hans fel och berättade att han hade fått tag på en hagelbössa och hade använt den för att jaga ullapor istället för med blåsrör som han brukade använda. Han hade skjutit in i en flock och dödat fler än han behövde. Ormen hade skickats av Jurijri, viltets moder, för att straffa honom för att han hade dödat urskillningslöst. Scammon tänker på John från Nantucket, pojken, som med tårar i ögonen såg på honom då de dödade valarna i den en gång okända lagunen som senare ödelades av rovjakten. Sorg genomsyrar honom medan han tänker tillbaka blicken och frågan som den ställde: Hur kan man döda det man älskar? Ruelsen hos de båda jägarna är eoner från varandra, för frågan är inte om man kan döda det man älskar. Det måste man. Men det är fortfarande inte tillåtet att döda. Det förstår endast den ene av dem.

Descola, 2013; Haraway, 2008, Le Clézio, 2012

Efter att ha läst Helmfrids text (hittas lätt genom en sökning) begrundade jag i vilken kategori som jag själv skulle placera mig i. Som ni nog märker, genom aforismen, är det den gemensamma kroppen.

Avslutningsvis vill jag därför kasta ut tanken att vårt samhälle, som domineras av personer som utgår från den outsinliga källan, har förlorat relationen till naturen. Genom att definiera den som en resurs, snarare än som något man är en del av och som kräver sin respekt, så förlorar man något. Ja, man blir andligt fattigare.

För mig är pipan stoppad med Old Gowrie en metod att ständigt försöka återupprätta relationen till min omgivning som väntar på mig. För när jag till exempel sitter lutad mot kastanjestammen, känner skrovligheten, ser fågelskiten från duvparet som häckar i trädet, hör koltrastar, kajor och pilfinkar, då är jag i naturen. Som ni märker på beskrivningen är den inte alltid vacker. Kajornas skrän är ingen skönsång och skrovligheten inte behaglig. Men jag är där.

Referenser:

Descola, Philippe (2013). Beyond Nature and Culture. University of Chicago Press

Haraway, Donna Jeanne (2008). When species meet. Minneapolis: University of Minnesota Press

Helmfrid, Hillevi (2007). Natursyn: tre svar på vad natur är. Rapport nr. 1 SLU: Uppsala.

Le Clézio, Jean-Marie Gustave (2012). Pawana. Stockholm: Elisabeth Grate Bokförlag

Sandstig, Ola (2015). ”Undergången är nära”, Filter nr 44,

Den andre i varje månad 2/4 och tankar kring bark

Igår var det en kall östanvind som kom in från Östersjön. Jag och Maggie gick längs med stranden för att sedan gå längs med Tommarpsån. Häromdagen såg jag kungsfiskaren ila förbi. Den var nu som bortblåst. Vi tog oss upp mot Bäckhalladalen för att undkomma vinden och kunna känna av de varma solstrålarna.

Vi följde stigen som går genom hallen, denna sänka mellan två branter där bäcken rinner fram. Det var märkvärdigt tyst. Jag hörde inga fåglar. Jag var röksugen och valde en solig slänt. Vi trädde mellan nedfallna träd och gick en bit upp. Jag lade mig till rätta och lutade huvudet mot en sten. Maggie ville fortsätta mot dammen som finns en bit bort. För att blidka hennes iver lade jag ut hundgodis som hon kunde söka medan jag sakta bolmade.

Medan jag låg där och blossade kom två citronfjärilar. Den ena landade inte långt ifrån mig, men flög vidare så fort jag rörde på mig.

I slänten låg det många nedfallna träd, framför allt björkar. De blir oftast inte mer än 70 till 90 år. Det är vårtbjörkar med sin glatta bark som senare blir allt grövre vilket gör att svampsporer lätt fastnar som fnösktickorna.

Hålen är från insekter som har ätit sig in och ätit upp innanmätet.

Därefter börjar nedbrytningen. I fnösktickor äter sig insekter in som sedan förpuppas, vilket jag upptäckte då jag en dag bröt i tur en och hittade små svarta ”kärnor” (se nedan). Jag bröt itu en och upptäckte att de var puppor som innehöll vita vätska. Skamset gick jag vidare.

En inringad puppa i det uppätna innanmätet.

Just den skrovliga barken har fångat min uppmärksamhet sedan jag läste om det i Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005). Överhuvudtaget förändras min upplevelse av skogen då min kunskap allt mer ökar. Naturen är verkligen en bok. Som att duktiga biologer ser vilken insekt som har ätit sig in i trädstammen på storleken av hålen.

Ju äldre träden blir desto skrovligare blir barken och sporer som förs med vinden fastnar under en flik. I mötet med en svampspor och alg bildas lavar som växer längs med stammen. Sporerna tar sig in i veden och mulm bildas.

Mulm, skriver Niklasson och Nilsson, ”är ett samlingsnamn för söndersmulad rötad ved, svamprester, insekters gnagmjöl, samt rester och avföring från insekter, fåglar och fladdermöss” (2005:131). I dessa hålor kan fåglar bygga bo. När stormar sedan kommer knäcks träden vid dessa ihåligheter. En av de saker som gör spillkråkan till en nyckelart är att den kan hacka sig in i oskadade träd och bereda plats för andra arter.

Det är denna process: ett träd som gror, växer upp, bark som skadas som ger en ingång till veden, som ger näring och boplats till andra organismer som gör att en för hårt brukad skog inte kan livnära organismerna. För det tar tid och för att en skog ska kunna hysa en mångfald måste dessa processer ske samtidigt. Skogen måste ha olika strukturer som kan bereda plats för fortsatt mångfaldigt liv. Skogsbruket motarbetar aktivt den delen med att kalhugga stora arealer och plantera träd så att de alla är lika gamla. Det blir virkesåkrar.

Jag låg där i slänten när jag fick höra fågelsång ovanför oss. Blåmesen kände jag igen, medan annan kunde jag inte placera. Jag och Maggie gick vidare.

Idag gick jag ut för att ta de fyra bilderna på trädgården som jag gör den andre varje månad. Som du kommer se börjar det ske saker. Nu är det inte bara vintergäck utan också nunneört och liten vårstjärna som har dykt upp.

Vårstjärnorna har slagit ut, medan nunneörten är på god väg. Kanske är det också för att sol och värme ännu inte hade nått marken när jag tog bilden?
Den gula vintergäcken är kvar, medan vårstjärnorna i den här skuggade delen inte har öppnat upp ännu. Det syns på smultronbladen att de börjar få kraft och spänst.
Här sker det inte mycket. Tusenskönor som brukar växa här har ännu inte dykt upp, men på andra platser i Simrishamn växer den desto mer.
De blå småstjärnorna börjar ta sig in på ängen i norra delen. Men annars hämtar växterna kraft för att kunna försköna med sina blommor.
Här är det mest mossa och gräs, men den lilla stjärnan har spridit sig från bården vid bokhäcken och inåt trädgården.

Referenser:

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Den andre i varje månad 2/3 och att bereda väg

Conservation biology heter det på engelska, på svenska bevarandebiologi eller naturvård. Det är knepiga ord. Naturen ska vårdas, bevaras eller konserveras. Det är lätt att tro att naturen är något oföränderligt, att den inte förändras eller att den måste tas om hand. I grunden är den raka motsatsen. Växter och djur finner sig i det mesta om de lämnas i fred.

I kastanjen i trädgården har ett frö trillat ned i klykan och har slagit rot och växer upp mellan grenarna.

Att naturen kommer tillbaka är den goda nyheten. Men det är inte alltid som människorna är nöjda. I Sveriges minsta nationalpark Dalby Söderskog har vildsvin flyttat in. Jag har sett kultingar där, men bara en gång. Trots att parken är så liten lyckas de hålla sig undan. I nationalparken växer det vitsippor. De gillar vildsvinen och äter upp dem. Men människor vill ha dem där och trots att det är en nationalpark satte man i gång att försöka jaga ut dem. Det gick inte.

Vad jag vill uttrycka är att så mycket i naturen handlar om hur vi vill att det ska se ut. Men det är inte bara vi människor som tänker så utan även de olika arterna. Vissa arter är väldigt tåliga, medan andra är raka motsatsen och kräver ytterst specifika habitat.

I artikeln ”Revansch för svart stork” (2022) berättar Carl-Gustaf Thulin och medförfattare om skillnaden mellan den vita och den svarta storken. Här i Skåne har man framgångsrikt lyckats få vita storkar att häcka här. Kör man mellan Sjöbo och Lund ser man dem ofta gå ute på fälten. Men jag har även sett dem längre norrut, vilket tyder på att de sprider sig i landskapet.

Författarna skriver att:

En förutsättning för att en återintroduktion ska lyckas är att orsakerna till artens försvinnande undanröjts. 

Thulin et al. 2022:20

Författarna önskar sig även att den svarta storken kan återvända. Men för det krävs andra miljöer. De berättar om resultatet från en studie de gjorde att:

storkarna kräver minst 13 procent skogstäckning, minst 10 kilometer vattendrag och mindre än 5,5 procent störningsobjekt. Slutligen måste minst 125 hektar (5 procent) inom området motsvara kravet för själva häckningsplatsen; innehålla träd med en omkrets om minst 29 centimeter och ligga minst 300 meter från mänsklig störning. 

Thulin et al. 2022:21

Här är inte platsen för att djupdyka i deras studie. Det planeras längre fram, utan endast att visa på hur olika arter har olika förutsättningar för att kunna leva och frodas.

Det som den svarta och den vita storken får illustrera och som påverkar hur naturvård bedrivs, men också hur arter kan återintroduceras är om de är kulturföljare (Kulturfolger) eller kulturundvikare (Kulturmeider). Dessa två tyska begrepp som jag har översatt stötte jag på i biologen Michael L. Rosenzweigs bok Win-win ecology: How the earth’s species can survive in the midst of human enterprise (2003).

Han skriver att det finns de arter som frodas med människan. Vissa sparvarter har tagit sig enda från de asiatiska stäpperna till Europa då de har trivts in lantbrukets miljöer där fröer finns i överflöd. Medan andra fåglar som Sveriges minsta kråkfågel lavskrikan, förvisso inte är rädd för människor, men de är väldigt bestämda i hur deras biotop ska se ut.

De arter som trivs och som kan lockas till våra trädgårdar är kulturföljande arter. Men även de kräver vissa betingelser. Rödhaken som jag ofta stöter på i trädgården är inte rädd för mig, snarare nyfiken, men den håller sig i buskaget. Sparvhöken spanar. En för välklippt gräsmatta ger inte tid för blommor att växa upp och blomma ut. På hemsidan ”Från ökenträdgård till idealträdgård” beskriver Erik Hansson hur man kan göra den välklippta trädgården till en biotop anpassad för en mängd olika arter.

Det som vi vanliga människor kan göra är att bereda möjligheter för arter att breda ut sig. Sedan kan vi gå runt och undersöka vad som har skett. I torsdags, då jag tog fotona nedan hittade jag fyra fågelbon i trädgården, vilket visar på att en viss typ fåglar trivs. Jag tror det främst är blåmesar. Jag har satt upp fågelholkar. Redan första året häckade talgoxar i båda.

Varje person med en trädgård kan således bereda miljöer för arter att leva och förhoppningsvis frodas på. Om detta kan man läsa i den inspirerande boken Nature’s best hope: A new approach to conservation that starts in your yard (Tallamy, 2019).

Bilderna nedan är tagna 2 mars och är ganska bleka och tråkiga. Ju mer våren kommer hoppas jag att kunna bjuda på mer färgsprak.

I förgrunden ser vi hur smultonen breder ut sig. Gräset sprider sig och vintergäcken har kommit upp sen länge. Snödropparna börjar ge sig. När jag lyfte på vedbitarna hade det kommit små sniglar.
Maskrosor och andra bredbladiga växter börjar ta sig upp och breda ut sig för att försöka få så mycket som möjligt av vårsolen.
Just hur de bredbladiga växterna brer ut sig ser man på ängen. Ännu vet jag inte vilka blommor som kommer upp. Jag har dragit med krattan för att få bort en del gräs och även fallöv från kastanjen. Skuggan kommer från pilträdet.
Maggie har krafsat i gräset vilket har gjort att det finns öppna ytor för pionjärväxter att etablera sig. Vi får se om det sker eller om gräset hinner återta luckorna. Åt bokhäcken börjar bladväxterna sticka upp. Här är en av de varmare delarna av trädgården. I östra hörnet åt rishögen är maskrosorna på väg. Jag har stuckit ned en gren av en järnek i jorden. Den prydde vårt julbord nu hoppas jag att den kommer att slå rot i trädgården. Vi har två i östra delen. De växer ut ur bokhäcken.

Referenser:

Rosenzweig, Michael L. (2003). Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise. New York: Oxford University Press

Tallamy, Douglas W. (2019[2019]). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Thulin, C-G.; Sörhammar, M.; Bohlin, J.  (2022).”Revansch för svart stork?”, Vår fågelvärld. 2022:2.

Naturen: det vilda och det tämjda, del 2

Jag satt lutad mot kastanjen i trädgården, rökte på min pipa och drack en kopp kaffe. Det var årets första riktiga soldag. En sparvhök flög lågt in över trädgården, snek över bokhäcken och koltrastarna flydde i panik. För dem var det oviktigt om det var trädgård eller vildmark.

För sparvhöken eller koltrastarna är det ointressant hur vi människor har delat in vår omgivning. Men för oss människor formar de, som jag skrev i förra inlägget, hur vi ser på vår omgivning.

För att undersöka tankegången vill jag begrunda tre begrepp: trädgård, natur och vildmark.

Ytligt sett är det geografiska områden. Men för västerlänningar har de olika betydelser i det rumsliga. Naturen är ett allmänt begrepp. Fast å andra sidan skulle få säga att de går ut i naturen när de går ut i trädgården. Det är således en domän som är utanför tomten.

En trädgård kan skötas om, men också lämnas och ses då av många som ovårdad. Den vårdade trädgården kan vara en välklippt gräsmatta, men också prunkande växtlighet; det är den mänskliga närvaron som ska synas, om det så bara är en robotgräsklippare som håller växtligheten i schack. Utifrån ett ekologiskt perspektiv är den vårdade trädgården likvärdig med en öken. Ytterst få organismer kan frodas där. Koltrastar gillar den på grund av tillgången på föda, likaså sparvhöken.

Naturen är ett allmänt begrepp, men det är tydligt att man menar något annat än trädgården. Hur man ska skilja dem åt är problematiskt eftersom det mesta av naturen som vi i allmänhet upplever är där det växer granar, bokar och ekar är människoskapade. Dels är gran- och tallområden någons egendom och är i de flesta fall planterade. Deras livscykel kontrolleras av dess ägare. Det planteras för att maximera avkastning och deras värde mäts i bonitet. Men granskogen har fått ett annat värde för den som tycker om att vandra där när den har växt sig hög och grön mossa breder ut sig . Vandrare tycker ofta om den gallrade skogen där träden har kunnat växa sig raka och långa, med så få kvistar som möjligt. Det påminner om kyrkorummet. Det är noga uttänkt, med en samlad erfarenhet och praxis för att få så hög vinst som möjligt och för att minska att andra organismer stör och förstör. Men när ägarna sedan gör slutavverkningen väcker det upprörda känslor hos dem som har gillat att vandra där, kanske plockat svamp och rastat hunden.

Vildmarken är också en del av naturen, men är längre från bebyggelse. Likväl vill jag påstå att den snarare är en föreställning i än högre grad än naturen och trädgården. Ofta är den skyddad i form av nationalpark eller naturreservat. Den är således medvetet lämnad. Om vi tar en stor del av fjällvärlden är den en del av samebyarna som ordnat den så att de kan vårda sina renar. För fjällvandrare har den ordnats så att fjällstugor och andra anläggningar ska kunna ge dem en skyddad och trevlig vandring. På kvällen vankas det trerätters. I den vildmarken är man sällan lämnad ensam. Stigarna är välmarkerade och spänger gör att man inte behöver blöta ned sig när man traskar över myrarna.

Om jag följer definitionen som EU kommissionen gör är det ingen vildmark. De menade ju att den mänskliga närvaron skulle minimeras. I dokumentet som jag nämnde i förra inlägget står det:

Qualities of wilderness are naturalness, free functioning natural processes, largeness and the absence of developments.

EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000, s. 10.

I senare inlägg om rewilding kommer jag att återkomma till EU kommissionens definition, för däri tror jag att en del av den officiella svenska kritiken bottnar. EU kommissionens definition bygger på en föreställning som dels kommer ur ekologers syn på naturen, men jag förmodar också på en annan tradition på grund av andra ägarförhållanden som har rått på kontinenten.

I Sverige har vi dessutom allemansrätten vilket gör att det som är mitt och någon annans inte är lika tydligt som på kontinenten. Här står ingen skylt om tillträde förbjudet och näringsidkare kan utnyttja andras mark för sina affärer som att hyra ut kanoter eller cyklar.

Ur ett abstrakt perspektiv betecknar, för mig, dessa domäner rörelse. Vad jag menar är att man går ut i trädgården, naturen och i vildmarken men stannar hemma. Trädgården är den omedelbara domänen. Den formas utifrån en vision eller en föreställning om hur något borde se ut. Vildmarken är där vi upplever oss vara i den orörda miljön. Naturen är det som inte är kultur. Det är det som är mitt emellan och som inte riktigt kan sorteras, som ett samlingsbegrepp för något med olika, ofta kontrasterande och konfliktfyllda föreställningar.

För några, mig inklusive, är det närmast en andlig domän dit man går för att hämta kraft (Thurfjell, 2020). För skogsägaren är det en investering och för svampplockaren en period då man kan leta kantareller. För vandraren en domän man tar sig igenom, likaså för cyklisten. Alla dessa föreställningar kan samlas i en och samma person, men de kan också vara en konflikt mellan olika parter. Cyklisten och vandraren möts på stigen. Skogsägaren ser sin mark nyttjad utan att kunna få en inkomst på det som andra profiterar på genom att ett företag hyr ut cyklar och visar var de kan cykla.

Alla dessa föreställningar ingår i människans domän och utesluter till viss del djurens domän; det som kallas för naturen. För är det inte så att i naturen delar vi plats, men i trädgården vill vi inte dela plats utan den ska vara kontrollerad? Så kanske är dessa tre begrepp inte bara ord för rörelse utan också på olika grader av kontroll?

Antropologen Philip Descola visar i Beyond nature and culture (2013) att uppdelningen av geografiska områden förekommer i alla kulturer, men påvisar också hur stor skillnad det är mellan dem. I förra inlägget nämde jag olika ontologier får sitt egenartade sätt att göra det på. Det är animistiskt, totemistiskt, analogistiskt och naturalistiskt, men är i grunden oviktiga i sammanhanget. Viktigt är att indelningar eller kategoriseringar pågår i alla kulturer.

I Sverige sker kategorisering genom lagar och skrivna kontrakt. Där står någon som ägare och fördelare av dessa geografiska områden. Markfördelningen kan ske genom köp, arv eller hävd. Den kan inhägnas och den kan lämnas öppen och det odlade och det som inte är odlat gör skillnad, men även detta kompliceras genom trädplantager och dess olika stadier, vilket visar att det görs skillnad på hur känsliga grödorna är.

I sammanhanget är just allemansrätten intressant eftersom den gör skillnad på tomt och mark. För svenskar är det en tydlig distinktion, men på radion har jag hört om irritation från markägare som menar att tyskar och andra tältar för nära trädgårdar eller hugger ned träd för att göra upp en brasa.

Avslutningsvis vill jag återgå till fåglarnas perspektiv. Jag och Maggie kom till Bäckhalladalen och vi möttes av en kakafoni av fåglar. Jag blev så glad. Lärkträden som jag egentligen tycker är väldigt fula var fyllda med olika fåglar. Det som gjorde mig allra lyckligast var att se den mindre korsnäbben som med sin speciella näbb delade upp lärkkottarna så att det snöade av tunna växtdelar. Men inte bara dem utan trädkrypare, talgoxar och kungsfåglar höll sig väl synliga. För dem var det livsutrymme och ett middagsbord.

Att området hade gjorts till ett naturreservat hade givit dem detta livsutrymme och middagsbord. Men området hade också grillplats och joggingspår. Naturen måste inte göras till vildmark, men allt kan inte heller göras till trädgård eller odling. Mångfald kräver utrymme.

Referenser:

Descola, Philipe (2013). Nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Naturen: det vilda och det tämjda, del 1

Vi vandrade längs med den gamla Norgefararleden där man förr i tiden tog sig till Trondheim för att bege sig till Amerika. Leden är i en dal och går längs en platå i landskapet och på var sida går två breda åar. Det var regn i luften och det blåste. Vi var på väg till Tjåkkelestugan för en sista övernattning på vandringen. I öster på andra sidan ån var två nyfikna sarvar som följde oss en bra bit. E, som har bättre syn än jag fick plötsligt syn på en bäver som simmade. Vi följde den i kikaren.

Jag upplevde det som om jag befann mig i vildmarken och ändå måste jag erkänna att trots naturen, frånvaron av andra människor och bebyggelse, var det en trakt brukad av människor. Sarvarna tillhörde en samefamilj. Bävern var inplanterad. Vi vandrade längs med en markerad led. När vi kom en bit längre fram var delar av skogen skördad av skogsmaskiner, vilket bröt illusionen.

Jag tror att det bara är människor som kan leva med sådana illusioner. Det jag såg kategoriserade jag som en vildmark. Men det som fick mig att vakna ur illusionen var inte ledens märkning utan skogsmaskinernas efterlämnade avtryck. Jag skriver kategorisera för att understryka att vi upplever vår omgivning med hjälp av att kategorisera den. Det är inget som vi alltsomoftast tänker på eftersom de har blivit en del av hur vi automatiskt uppfattar vår omgivning.

Även djur gör detta, men då handlar det framför allt om ord som revir och överlevnadszoner. I försök i Montana använda biologer vargavföring för att se om det hindrade andra vargar från att gå in i områden där man hade boskap. Vargar använder bland annat sin avföring för att revirmarkera. Det visade sig att det fungerade väl under en tid, men att man sedan var tvungen att förnya revirmarkeringarna. (Se Ausband et al., 2013).

Människan kategoriserar sin livsmiljö med en rikedom av ord. Bara på svenska har vi ord som: natur, kultur, vildmark, trädgård, allmänning, egendom, mitt och ditt. Landskapet är indelat och för att förtydliga markerar vi egendomen med staket, buskar, grindar, enskild väg, naturreservat och så vidare.

Frågan som uppstår är vad kategorin vildmark betyder? Det handlar inte bara om upplevelsen jag hade i södra Västerbotten utan också då bloggen handlar om förvildning. Vad menas egentligen?

I SAOL är vildmark ett ”orört naturområde” och SAOB nämner det samma och hänvisar till att det har använts som beskrivning på ”svårforcerad mark”, men också ”ociviliserad”, det vill säga att det bor människor där, men de beter sig inte riktigt som man ska. Ordet ”vild” kommer från ordet ”vilja”.

Det engelska ordet ”wild” påstås härstamma från det germanska ordet ”will”, enligt David Johns (2019), och syftar på det som var utanför mänsklig kontroll. Han fortsätter att förklara att man på statlig nivå i USA har definierat vad som är ”wildness”.

Även på EU nivå har man definierat hur begreppet ska förstås. I Guidelines on Wilderness in Natura 2000 definierar författarna wilderness som:

A wilderness is an area governed by natural processes. It is composed of native habitats and species, and large enough for the effective ecological functioning of natural processes. It is
unmodified or only slightly modified and without intrusive or extractive human activity, settlements, infrastructure or visual disturbance.

Guidelines on Wilderness in Natura 2000. s. 10

Det är ett geografiskt område där naturliga processer styr och består av inhemska habitat och arter och det är stort nog för fungerande ekologiska naturliga processer. Det är inte förändrat av mänsklig aktivitet, infrastruktur eller synliga hinder. Om vi jämför detta med den diskussion som förs på regeringsnivå i Sverige, finns det vissa saker som skiljer sig markant, framför allt den mänskliga närvaron.

Jag sökte på ”regeringen vildmark” och stötte på olika propositioner, likt denna som lyder: ”En stor andel av de stora sammanhängande områdena av kontinuitetsskogar ingår i riksintresse för friluftsliv. Dessa områden har stor betydelse för landskapsbilden och ger möjlighet till en upplevelse av vildmark, orördhet och tystnad.” (93 Prop. 2021/22:58, s. 92f). ”[U]pplevelse av vildmark”, det vill säga att det ska kännas som om man befann sig i vildmark. Och det gjorde jag ju när jag gick söderut längs med Norgefararleden. Men jag hittar ingen egentlig definition. Men det viktigare är synen på den mänskliga närvaron och att de inte vill ta bort den. Det kan bero på att de stora nationalparkerna i norr är delar av samebyarna och där låter de sina renar beta.

Här kan vi även peka på projektet Wild Europe, vilket är knutet till EU. Även de skriver om de naturliga processerna och definierar sitt primära mål följande:

To promote the protection, restoration and extension and linkage of large natural ecosystems (wilderness and wild areas) in Europe, according to principles of non-intervention, with management by natural process.

Wild Europe (hämtat den 230221).

Deras mål är att skydda geografiska områden där naturliga ekosystem ska kunna fungera utan att människor blandar sig i den naturliga processen. Det tycks syfta just på att det är områden som är vilda i dess ursprungliga betydelse, alltså att det är utanför mänsklig kontroll.

I framtiden kommer jag att återkomma till hur Sveriges visioner och EU skiljer sig åt. Här vill jag istället övergå till att fortsätta diskussionen om kategoriseringar, eftersom det pekar på underliggande idéer och föreställningar som styr hur man ser på sin omgivning. Det är alltså föreställningar som påverkar hur vi tänker kring funktioner.

I EUs definitioner finns det ett sätt att uppfatta naturen som skild från människorna, ett ontologiskt tänkande som är typiskt för det västerländska naturalistiska sättet att se på världen. Vad menar jag med detta?

Antropologer har i sina undersökningar av olika samhällen upptäckt att det finns en skillnad i vad vi uppfattar som natur och det som vi kallar för kultur. Det senare kommer från ordet att kultivera, det vill säga att man odlar något och får skörd. Natur däremot går tillbaka till det latinska ordet ”nātūra”, som kommer från ordet ”att föda”, ”nāscor”. SAOB:s första av många definitioner lyder: ”beteckning för det som är medfött hos l. konstitutivt för en viss levande varelse”. Det är således något inneboende och medfött i det levande. Ur detta kan således kultur framträda genom att det brukas och förändras.

Det som som tycks framträda i definitionerna är jordbrukarens perspektiv på sin omgivning . Max Oelschlaeger ställer två olika perspektiv mot varandra i The idea of wilderness (1991). Han menar att jägaren och samlaren har ett annat synsätt att se på vad som är vildmark eller natur än den jordbrukande människan. På de odlade fälten växer det grödor som är önskade, medan det som inte är önskat är ogräs. I hans föreställnings finns en romantiserad bild av jägaren och samlaren som upplever sig som hemma överallt, medan jordbrukaren skapar sig ett hem på en plats.

The agriculturist necessarily defines “fields” (areas cleared of natural vegetation), “weeds” (undesirable plants intruding upon fields), and “crops” (desirable plants suited to human purposes). In contrast, the hunter-gatherer lives on what is conceptually the “fruit of the earth” or Magna Mater’s mana—fields, weeds, and crops simply do not exist. Furthermore, whereas the hunter-gatherer is at home anywhere in nature, the farmers creates a human settlement that is “home” as distinct from “wilderness”; [sic] and “nature” or the “naturally existing” harbor threats to “home” and “field” as in predations of “barbarians” or “wild men” who roam about nature, “wild animals” such as wolves and cats prey on desirable domesticated animals such as sheep and goats, and “wild insects” such as locust that eat grain. And, finally, the product of the agriculturist is no longer conceived as the fruit of the earth but rather won, at least in part, from nature through sweat and toil.

(Oelschlaeger, 1991, s. 28).

Jägaren och samlaren lever av naturen, medan odlaren skiljer på det som hon kultiverar. Därför blir det som är hennes tämjt, som får, medan det otämjda är vilt, vargar. Hon gör skillnad på gröda och ogräs. Det hon som hon odlar i svett är tillkämpat och inte en gåva av moderjord.

Vilket perspektiv som en kultur har på naturen skiljer sig åt mellan de olika kulturerna. Oelschlaeger pekade på två perspektiv, den mellan jordbrukare och jägare och samlare. Det perspektivet utgår i från hur man lever. Men det finns dem som menar att perspektivet kommer ur det sätt som vi uppfattar hur världen är uppbyggd, alltså det som ligger till grund för hur vi uppfattar varats grundförutsättningar. Det som inom filosofin går under begreppet ontologi.

Det ontologiska formar vårt sätt att uppfatta omgivningen och vår tillvaro. Uppfattningen formar i sin tur kulturen, det som generationer innan oss har planterat och som vi nu skördar, för att återknyta till begreppet kulturs ursprung.

Antropologen Phillipe Descola menar i Nature and culture (2013) att det finns fyra olika kategorier i hur grupper av människor uppfattar sig själva och relationen till sin omvärld ontologiskt. Jag nämner de olika kategorierna, men endast den sista är viktig i sammanhanget.

Det är animistiskt, totemistiskt, analogistiskt och naturalistiskt. De fyra kategorierna är olika sätt hur vi människor generellt ser vår relation mellan kultur och natur. I västvärlden är vi framför allt naturalisterna. (Descola, 2013, s. 258). Vi menar att kulturen definieras som skillnaden mot det naturliga. Ett bra exempel är just hur trädgården är ordnad för att passa vår smak och det sker i mer eller mindre samklang med våra grannar.

Ett annat exempel är just hur EU och Wild Europe‘s definition av vildmark. Det ett naturalistiskt synsätt då de ser det vilda som avsaknad av människor. Ekosystemet ska fungera naturligt, alltså utan människors inverkan.

Avslutningsvis och för att summera denna del så ser jag EU kommissionens definition som begränsad eftersom de förutsätter att bara människan hålls utanför så kommer vildmark att uppstå. Men i grunden är det i allra högsta grad påverkat av människan eftersom det är utvalt av henne, förordningarna är uppsatta av människor och det bygger också på en föreställning om hur det vilda borde fungera. Den svenska varianten har dock flytt den biologiska verkligheten helt då den utgår från den mänskliga upplevelsen. Då lever man i samma förvillelse som jag befann mig i under vandringen i Västerbotten.

I nästa del kommer jag att fortsätta resonemanget om hur den naturalistiska uppfattningen av varat formar vårt sätt att förstå vår omgivning.

Referenser:

Ausband, David et. al (2013). ”No trespassing: using a biofence to manipulate wolf movements”. Wildlife Research, 2013, 40, ss. 207–216

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Johns, David (2019). ”History of rewilding: ideas and practices” ur Rewilding. red. Pettorelli, Nathalie; Durant, Sarah M.; Du Toit, Johan T. Cambridge: Cambridge University Press. ss. 12-33.

Descola, Philipe (2013). Nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

Oelschlaeger, Max (1991). The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology. New Haven: Yale University Press

Regeringen (2021). Prop. 2021/22:58: Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och ökade incitament för naturvården i skogen med frivillighet som grund. Publicerat den 10 november 2021 (hämtat den 230222)

Wild Europe. ”About us”. https://www.wildeurope.org/about-us/wild-europe/ (hämtat den 230221)

Vildmark. SAOB https://svenska.se/tre/?sok=vildmark&pz=1. (hämtat den 230221)

Natura. Wiktionary.org https://en.wiktionary.org/wiki/natura#Latin (hämtat den 230221).

Natur. SAOB. https://svenska.se/tre/?sok=natur&pz=1 , natur (hämtat den 230221)

Den andre varje månad (2/2) och informationsöverbelastning

I onsdags värmde solen. Det blåste, men mikroklimatet i trädgården är ofta några grader mer än utanför. Dels ligger huset i väster där vinden ofta kommer ifrån, men också bokbuskarna som omringar trädgården. Jag satt på ett underlägg lutad mot pilen och rökte min pipa. Kastanjen täckte en del av den låga solen. Strålarna som nådde mig värmde.

Från där jag satt såg jag tre fågelbon. Ett var i kastanjen, långt ute på en gren som under säsong är täckt av löv. De andra två var i buskarna i söder. Blåmesar rörde sig överallt och kanske var det blåmesbon som jag såg?

I titeln till inlägget har jag informationsöverbelastning, ett 26 bokstäver långt ord som låter mycket häftigare på engelska ”information overload”. Jag tänkte på detta medan jag läste de sista kapitlen i Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world (Sagarin & Pauchard, 2012). Författarna påpekar hur viktigt det är att observera naturen, att lära känna den och erfara den. Det är därigenom som vi får en relation till den och börjar bry oss.

Jag tycker att det är svårt att observera naturen. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket att titta på och inte heller vet jag vad jag ska observera. Just verbet ”ska” är viktigt i sammanhanget för att beskriva den känsla av hjälplöshet som jag kan känna när jag sätter mig ned för att iaktta. Ögonen far från än det ena, än det andra. Jag får för mig att jag ska kunna namnet på allt.

I somras under ett besök i Lysekil skrev jag en tillfällighetsdikt för att beskriva min frustration:

Kajorna
På klippbranten bakom husen, höll kajorna till.
Bland laven som höll sig fast på graniten
stod de som om ingen såg dem.
Eller kanske var det tvärtom?
De kunde se allt runtomkring sig,
medan de rengjorde sig bland fjädrarna,
eller sökte insekter bland lav och grästuvor.
Men vad heter laven?
Jag söker på internet.
Jag hittar lavar, men inte just den på graniten,
som jag ser utspridd olika nyanser och former.
Där utspridd på hällen som kajorna griper tag i för att inte falla,
där jord fastnar, där spindlar spinner sina nät.
Ur skrevorna där jord fastnar och frön fångas upp,
är träd som björk och rönnbär, i till synes ingenting kan växa.
Laver utsöndrar en syra, läser jag, som frigör mineraler och egentligen består de av en svamp och en lav. Och frågan om svampen parasiterar eller inte på laven diskuteras.
Så slår det mig…
Varför blir det en jakt på artnamn?
Kajorna har lämnat hällarna medan jag sökte.
Frågan som jag inledde med glömde jag bort,
i ett fruktlöst sökande efter ett artnamn.
Som om namnet var det viktiga,
som om det som skedde på hällen inte längre
ägde vikt?
Och ändå är det som sker inför mig det som berättar
som leder in mig i relationen.
Namnen är avståndstagande och distans.
I namnen finns inte insikten och kunskapen.

Min pipa är mitt verktyg för att lugna sinnet som rusar iväg och överbelastas av all information som kastas i min väg. En pipa kräver lugn. Den håller sig inte vid liv av sig själv som en cigarett eller en cigarr. Att röra sig med en pipa eller att sitta och prata samtidigt som man röker fungerar inte för mig. Den kräver en viss uppmärksamhet och samtidigt kan ögonen iaktta landskapet. Pipan hindrar mig från att titta på mobilen efter något artnamn. Likaså lindrar den stressen av att inte förstå. Ögonen kan vandra i landskapet och välja ut det som är av intresse.

Alltför ofta handlar det för mig om att fånga så mycket som möjligt under kortast möjliga tid. Men observation handlar om annat, har jag börjat upptäcka. Det handlar om att sakta se förändring, att inte försöka upptäcka allt direkt. Gregory Bateson (2000) definierar information som skillnaden som gör skillnad. Det är först genom att föra ihop informationen som man kan forma hypoteser och kunskap.

Att gå ut och rasta Maggie är ett av dessa dagliga tillfällen. Hon nosar och jag väntar tills hon har nosat färdigt. Då tittar jag mig slött omkring i omgivningen. Det är under dessa tillfällena som jag har upptäckt i Brunnsparken att råkorna gräver med sina grova näbbar i gräsmattan.De liksom sprätter bort mossan och hackar ned i jorden. Jag vet inte vad de gräver efter, men jag har upptäckt att de gräver där parkförvaltningen lät gräset växa ostört förra året. Maggie gillar att förrätta sina behov där. Råkorna följer gräslinjen och arbetar sig inåt. Man ser dessa ”ängar” för att gräset är dött där efter man har slagit det på hösten.

I onsdags (2/2-23) tog jag ånyo foton på de fyra platserna i trädgården. Det har inte hänt mycket, vilket är min poäng med att diskutera observation och svårigheten med att föra ihop det till någon slags kunskap.

På bilden ser vi massor av olika örter och växter. Vid roten av den avsågade pilen kommer några skott och det ska bli intressant att se om någon av dem kommer att påbörja en ny stam. Vedkubbar av stammen har jag lagt för att ge insekter och svamp livsmiljöer. Det intressanta med den här platsen för mig är att dels är den i skugga och när pilträdet försvann kan ljuset nu nå marken. Frågan är vad som kommer att hända och om det finns frön som bidat sin tid i jorden tills gynnsamt tillfälle gives? Nu har kanske ett sådant tillfälle givit möjligheterna för de bidande?
Solen var stark och det var svårt att placera sig. Jag har krattat bort en hel del löv som stenaltanen hade fångat upp i vinden. Man ser var löven har legat på de bruna ytorna. Det här är en plats som under året får mycket sol. Marken är hårt packad, vilket har gjort att pålväxter som tusenskönor med sin rotstam trivs. Med sin rot kan de tränga ned djupare ned i jorden än gräset och når fuktigheten som lagras där.
Jag har gått hårt åt med krattan för att dels ta bort löv, men också få bort gräset som har brett ut sig. Det finns vissa bladväxter som ligger längs marken och de har hållit sig kvar trots krattan. När jag får bort gräset kommer de åt ljuset och kan istället breda ut sig och hindra andra växter från att komma upp. Genom att jag är inne och stör med krattan eller att jag har klippt gräset på hösten skapas det förutsättningar för vissa, medan andra hindras. Det ska bli intressant att se om dessa bladväxter kommer att utnyttja det försprång de får nu när solen skiner.
I det nordöstra hörnet vid rishögen upptäckte jag att maskrosor redan har börjat komma upp. Mikroklimatet tycks gynna dem. Jag har även tagit en del av pilträdet och lagt det i den här delen. I boken Sälg: livets viktigaste frukost (2009) skriver biologen Bengt Ehnström hur viktigt död ved är och att man bör sprida ut den döda veden så att den dels ligger i solsken så att vissa arter gynnas och andra i skuggigare utrymmen, vilket gynnar de arterna. För att återknyta till bloggens tema rewilding, så handlar det inte om att gå tillbaka till ett urstadium utan att skapa förutsättningar för att arterna ska få ett livsutrymme som de kan forma (Jepson & Blythe, 2020).

Högst upp på högra sidan av bilden ser man stammen av ett plommonträd och i centrum av den övre delen av bilden ser man en avknipsad stam. Den senare står robust trots att den är kapad. Förmodligen är det ett rotskott som fortfarande får näring av moderstammen, vilket gör att det växer inte längre, men inte heller dör det. I dess stam finns det många hål där insekter har gjort sig hemmastadda. Plus att det sitter en krok i stammen och även i plommonträdet, där vi har en hängmatta på sommaren.

Referenser:

Bateson, Gregory (2000[1972]). Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press

Ehnström, Bengt (2009). Sälg: livets viktigaste frukost. Uppsala: Centrum för Biologisk mångfald

Jepson, Paul Robert & Blythe, Cain (2020). Rewilding: the radical new science of ecological recovery. London: Icon Books

Sagarin, Rafe. & Pauchard, Aníbal. (2012). Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world. Washington, DC: Island Press

Mångfalden och dödens nödvändighet

Kastanjen i vår trädgård har påbörjat sin dödsresa. Barken börjar lossna och tickor börjar sprida sig. När vinden river genom den släpper den grenar. Men när våren kommer spricker löven ut och i maj blommar den. Sedan kommer kastanjerna som faller ned på hösten. Jag krattar ihop dem och löv på hösten. Förr lade jag löven i odlingsbäddarna för myllan. På våren kom kastanjestjälkarna upp. Jag hade inte tagit bort kastanjerna. En döende kastanj är liv.

Varma dagar sitter jag lutad mot kastanjen i trädgården och röker. Runt omkring mig hör jag koltrasten från taknocken, kajorna på skorstenen, duvor och mesar från trädkronan och då och då upptäcker jag att rödhaken sitter och tittar på mig. Måsar och trutar flyger in mot åkrarna.

Tyvärr vet jag inte vad arterna heter. I appen obsidentify stod det plommon- och sprängticka. Men den senare växer på björk och den förra såg annorlunda ut vid en sökning.

Häromdagen upptäckte jag en annan ticka som tydligt stack ut ur stammen. Jag blev glad och även förvånad att jag inte hade lagt märke till den tidigare. På bilden ser man att någon insekt redan har börjat livnära sig på tickan.

Inte heller här fick jag någon bra artbestämning i appen. Den angav ostronskivling, vilket jag finner föga troligt.

Sommarkvällar har jag sett att det flyger runt fladdermöss i trädgården. De gillar att gömma sig i den uppspruckna barken. Där håller också spindlar till som sprider sitt nät.

I nedre vänstra hörnet kan man se de tunna spindelnäten.

Det mesta som sker i trädet ser jag inte, men jag vet att det ständigt pågår något då jag ibland går runt och ser företeelser som spindelnäten, små hål av olika skalbaggar och trädmjöl från den blottade veden.

Man kan fråga sig varför jag bryr mig om denna kastanj och ett av svaren är att det handlar om mångfald. Detta begrepp är så luddigt och ändå kastas det omkring i debatten och då gärna i syfte att anklaga någon annan. Det blir ett hyperobjekt, något som är för stort för att riktigt greppa. Men i vår trädgård kan vi se vad mångfald eller brist på mångfald är.

Jag får för mig att i vår kultur vill vi enbart se skapande omkring oss, men döden försöker vi undvika. Vid ingångar till äldre kyrkogårdar kan det stå ”Tänk på döden” för att påtala och påminna oss om vår egen dödlighet och vår futtighet i universum. Men döden i naturen är något annat. Döden är liv och det är mångfald.

I böckerna Gran: Grann, grandios och rik (2019) och Tall: En tallrik mångfald (2020) skriver Bengt Ehnström om granen och tallens olika stadier, men framför allt om den mångfald av organismer som är kopplad till deras livscykel. Han skriver ”ArtDatabanken har uppskattat att [granen] är viktig för inte mindre än 1100 arter, medan 370 arter är specialiserade att enbart leva på gran” (2019:16). När det kommer till tallen är det, enligt honom, svårt att uppskatta, men när det kommer till skalbaggar är över 90 % av dem beroende av de döda tallen. ”Vilket återigen visar att det är det döda trädets stora betydelse för den biologiska mångfalden i skogen.” (2020:16).

I kapitlet ”Natural forest dynamics” i boken Biodiversity in dead wood (2012) skriver Jonson och Siitonen: ”A key aspect of continuous-cover dynamics is that most types of dead wood are produced more or less continuously on a relatively small spatial scale (i.e. within a few hectares only) for extended periods of time, sometimes for several hundreds or thousands of years.” (s. 286).

Det är genom att det ständigt finns död omkring oss som liv kan fortsätta. Livets väv är ett system av alstring och nedbrytning och i den processen finner varje organism sin nisch och möjlighet till överlevnad.

När vi tänker mångfald och läser artiklar eller ser alarmerande nyhetsinslag om hotet mot mångfalden kan vi fundera och iaktta vår egen trädgård. Efter alla sina öden i världen var det just detta som Candide kommer fram till i Voltaires klassiker, att odla sin egen trädgård. Men i odlandet, skapandet och längtan efter prunkandet, får man inte glömma bort den döden. Livet kräver den.

Det är i cyklerna, som Ehnström beskriver som de över tusen organismerna kan överleva i skogen. Det är genom att låta en döende vacker kastanj få stå kvar i ett villaområde som platser för liv skapas (biotoper).

Referenser:

Ehnström, Bengt (2019). Gran: grann, grandios och rik. [Uppsala]: SLU, Centrum för biologisk mångfald

Ehnström, Bengt (2020). Tall: en tallrik biologisk mångfald. [Uppsala]: SLU – Centrum för biologisk mångfald

Jonsson & Siitonen (2012), ”Natural forests dynamics”, ss. 275–301, Stokland, Jogeir N., Siitonen, Juha & Jonsson, Bengt Gunnar. Biodiversity in dead wood. Cambridge: Cambridge University Press

Morton, Timothy (2013). Hyperobjects: philosophy and ecology after the end of the world. Minneapolis: University of Minnesota Press

Tallamy, Douglas W. (2019[2019]). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press