En amerikanare är trygghet

Vädret ändrade mina planer, se Kan vi leva med vargen?. Jag skulle vandra och tälta, sova i vargrevir och leva på frystorkad mat. Allt var förberett, inget blev som planerat. Inte ens resans längd fullföljdes utan jag avbröt och kortade ned resan med två dagar.

Men en bra resa blev det.

Jag besökte jag flera museer: Anders Zorns hem, gruvan i Falun, Carl och Karin Larssons hem i Sundborn, samt Hildasholm i Leksand.

Nu sitter jag i Gettjärn och läser och låter hjärnan sortera mina intryck. Tre punkter vill jag reflektera kring och de följer ur en kontemplation av tiden.

Först måste det geografiska området jag reste i nämnas. För att undersöka vargrevir hade jag utgått från följande område:

Jag skulle övernatta i Orsa hos E, därefter åka till Fulufjället för att sedan sova vid Räkasjöarna utanför Voxnabruk. Plus en del annat. Men regnovädret Karl-Heinz gjorde att tanken på att tälta blev oaptitlig.

I stället blev det en virrig resa där jag medvetet satsade jag på att hela tiden köra nya vägar. Så om vi tittar på hur jag körde så ser man hur oplanerat det var. Endast en gång korsade jag min egen väg. Mellan Arvet och Rättvik, längs väg 301, körde jag två gånger.

Bokstäverna visar ordningen.

Endast en väg är inte utmärkt och det är då jag ville åka till Räkasjöarna utanför Voxnabruk från Sundborn. Även om jag inte ville övernatta där så ville jag i alla fall besöka naturreservatet.

Så jag körde norrut längs med väg W889. Det är vid E:et i bilden. Efter någon mil eller två var det dags att svänga av på en skogsväg som skulle vara i 20 km. Mottagningen försvann och jag körde på.

Det var en bra väg för en jeep, en sämre väg för vår Toyota. Vi åkte längre på vägen och min puls steg högre och högre. Det enda jag tänkte i detta var punka och att jag skulle behöva gå mil för att ringa en bärgare.

Så jag valde att till slut att vända. Pulsen sjönk och tillbaka på asfalten var jag lugn.

En tall i Leksand.

Låt oss återvända till Orsa och undran vart vi skulle ta vägen. På inrådan av E besökte jag Zornmuseet i Mora med honom. Det var väl värt besöket.

Jag fångades av konstnären Anders och Emma Zorns hem och hur han i sitt hus ville fånga sitt egna förgångna och allmogens uttryck.

Men, slog det mig, om redan han talade om bevarandet av det lokala och om allmogens traditioner, betyder det inte att den livsstilen redan var på väg bort? Att man arbetar för att bevara, följer ur insikten att det som var är på väg bort.

Från gruvan i Falun

På bilden ovan befinner jag mig runt 60 meter under jorden i gruvan i Dalun. Ljuskällan till vänster i bild ska illustrera hur man bröt gruvan innan dynamit. Under dagar eldade man mot gruvväggen för att göra stenen skörare. Sedan hackade man sig in en bit. Jag vill minnas att det tog en vecka att ta sig in en meter i bergväggen.

Gruvan har funnits sedan 1300-talet. Som vi förstår har det behövts mycket ved för att komma ned till den punkt där jag befann mig. Detta förklarar att skogarna har varit brukade i över 700 år i Bergslagen. Bergsmännen lärde sig snart att skapa en skog som var ägnad gruvdrift.

Medan jag åkte norrut från Sundborn och passerade by efter by såg jag minnen från bergsmännen, men också en avfolkningsbygd. Skogen som växte följde sin egen tid. Runt hundra år växer den innan den avverkas och förhoppningsvis får de efterkommande en god utdelning.

Det var för mig en bygd som berättade om förr, en skog som talade om framtiden och byar som få valde att bo kvar i. Hur lever dessa ättlingar av bergsmän och skogsbönder? Hur många är kvar? Tankarna fyllde mig.

Norr om Lamborn var det bara skog, gran och tall, kalhygge och bestånd i olika ålder, gallrat eller inte. Jag upptäckte hur jag blev alltmer bedrövad. Det här var som att åka längs med veteåkrarna i Skåne. Det var gran- och tallåkrar! Något skedde inom mig. Monokulturen drabbade mig.

Gruvan i Falun är ett arv och är inte längre i drift.

På väg tillbaka till Sunne dagen efter övernattningen utanför Bollnäs passerade jag Rättvik. Det var Classic car week. Gamla amerikanska bilar överallt. På vägarna hade jag sett dem.

Jag mindes med fröjd hur jag hade åkt runt i en raggarbil förra året i Orsa. Solen hade skinit. Musiken hade varit hög. Vyn hade varit vacker. Och motorn hade mullrat. Det hade inte gått inte att prata i normal samtalston.

Utanför Orsa

Nu när jag sitter vid matbordet med urdrucken kaffekopp kom jag att tänka på den raggarturen.

Att sitta i bilen var som att vara innesluten i ett lugn, trots mullret från motorn och den höga musiken.

Och återigen kom tanken om tid till mig. Under min färd med Maggie hade jag åkt förbi nedgångna byar, loppisar och alla dessa gamla amerikanare. Runt omkring hade skogen talat om framtida utdelning och byar om en tid som tillhörde det förgångna. För mig blev de många veteranbilarna en symbol för fasthållningen vid det som är på väg bort.

Det var nostalgi med allt från hembygdsföreningars upprätthållande av gamla byggnader i Leksand till raggares mekande med bilar som de sedan cruisar med.

Och överallt var denna monokultur av tall och gran. För mig väckte det inte nostalgi utan vemod.

Hovfjället

Jag försöker beskriva en känsla som fyllde mig och en tolkning av andras beteende. Jag använder ordet nostalgi för dem och vemod för mig. Nostalgi läser jag i Svenska Akademiens ordlista definieras som ”melankolisk längtan hem” och vemod som ”längtans­full sorgsenhet, svår­mod”.

Hildasholm

Jag vet inte om jag fångar något i detta och möjligen kan det låta som om jag dömer? Lägg märke till att båda orden syftar på längtan. För mig är nostalgi ett slags fasthållande, men när jag tänker på Larsson i Sundborn, Zorn i Mora och Munthe i Leksand väcks andra tankar.

Hemmen var egensinniga och alla hade de samlandet av det gamla gemensamt. Både Zorn och Larssons infogade gamla hus i det nya. Axel och Hilda Munthe fogade in delar i det nya, som var många hundra år gamla. Alla tre hemmen var toppmoderna för tiden och ändå de hade antikviteter i väggar och i samlingar.

För dem var det inte nostalgi eller vemod utan det handlade snarare om omformning och omformulering av det som var då i det som är nu

Ett stuprör har blivit en drake i Hildasholm

Likväl i dessa samhällen omgivna av skog som talar om framtida utdelning så ser jag ingen tillförsikt inför framtiden utan vilja att hålla kvar det som en gång var i dessa amerikanare som breder ut sig på de smala vägarna.

Det blev en resa som visade mig något annat än det jag hade föreställt mig. Det blev en resa där tidens olika dimensioner mötte mig och människans oförmåga att kunna förstå dess riktning blev tydlig för mig.

Klimatförändringarna gör att Rivieran uppstår i Polen

Kyrkklockorna ringer. Trutarna skränas. De väckte mig i morse. Jag har sovit på hotell i Świnoujście. Nu på morgonen gick jag ut och köpte mig en kaffe och tittade på duvorna som tvättade sig i fontänen.

Igår cyklade jag från Zempin längs med Usedoms nordsida. Jag var inte ensam. Det är väldigt exploaterat. Den första delen var bara campingar, eller ”naturcamping” som de mindre avancerade kallas för. De tycktes vara fullt överallt.

Mellan Ückeritz camping och Bansin var ett vackert skogsområde. Öppen och luftig bokskog, med långa backar som det tog emot att cykla i.

Cykelvägen i skogen var delvis grus och delvis plattor.

Efter Strand Basin kom stora villor, hotell och breda strandpromenader, med sina småkrafsaffärer och restauranger. Många av villorna var kanske över hundra år, medan andra yngre.

Då jag cyklade på och tänkte stanna först i Heringsdorf och äta tog jag mest in allt jag såg. Det kryllade av turister och på vissa bitar fick man inte cykla utan var tvungen att leda cykeln.

I slutet av Heringsdorf hittade jag en polsk restaurang där jag åt piroger och tittade på folk. Så cyklade jag vidare. Jag var på väg! Då kan man inte luta sig tillbaka för länge!

Så kom den stora överraskningen kom i Seebad Ahlbeck. Där var det riktiga lyxhotell. Jag cyklade med stora förundrade ögon. Att inte läsa på innan man ger sig av har sina fördelar. Man vet inte vad man kan förvänta sig.

Då funderade jag inte så mycket över det jag såg mer än att det märktes att det här var en region som hade levt på turister länge. Även om namnet Heringsdorf berättade om en tidigare historia. Namnet betyder sillby.

Tankarna på vad det var vad jag såg kom senare när jag hade checkat in i Świnoujścjie och började flanera.

I Świnoujście

Först var sinnesstämningen något låg där jag gick norrut i Świnoujścies hamn. Det var som om anden hade gått ur mig efter cykelturen. Jag hade nått målet. Och nu då?

En gammal fiskebåt fick mig dock att le. Den var till salu. Björkar hade slagit rot i relingen.

Jag satte mig vid vattnet och tittade på storskarvarna och de gigantiska lyftkranarna på andra sidan. Stora kolhögar låg där.

Så kom jag upp mot de skogliga delarna. Jag hittade gamla raserade hus och i ett gick jag in i, men det fanns inget att se.

Nu började sinnesstämningen lätta upp. Jag hittade en stig bakom den gamla preussiska fästningen. Den igenslammade vallgraven lockade mig. Jag såg en rörhöna traska runt. Den röda näbben lyste i solen.

På ett annat ställe flög en häger förbi. Den landade en bit bort och jagade grodorna vars kväkande fyllde luften.

För en gångs skull lyckades jag fånga en fågel i luften. Gråhägern är i mitten av bilden.

Så kom jag ned till vägen och det är här jag vill återvända till de tankar som planterades på den exploaterade tyska sidan.

Först kom jag till en del där det växte tall. Jag gick på en upphöjning. Så kom jag till ett stängsel där de ännu inte hade börjat bygga. Men Apollo Resort lockade med framtida lyxlägenheter.

Kanske läge att slå till? Värdet kan bara öka!

Jag gick vidare och där kom de stora byggnationerna som redan var färdigbyggda.

Då kom jag att tänka på hettan runt Medelhavet som jag hade läst om i tidningen. Än en gång rasade en skogsbrand på Kreta. I Spanien och Italien förbjöd man byggnadsarbetare från att arbeta på dagen.

Men här var det riktigt gemytligt att flanera och kanske var alla dessa investeringarna inte början på en byggbubbla? Kanske är det här framtidens riviera? Klimatförändringarna förändrar betingelserna.

Jag gick vid Promenada Świnoujście. Nu skriver jag vid den blå pricken.

Jag imponerades av lyxhotellen, men också hur man hade låtit skogspartierna växa vilt. Det var inte så omhändertaget.

Jag vände in mot centrum och kom in i Park Zdrojowi. I parken finns över 200 träd och den ska vara ett riktig fågeltillhåll. På Birding Places EU läser jag att man kan se över 150 arter som kungsfiskare, spillkråka,  mellanspett, större hackspett, gröngöling och till och med trastsångare om man har tur.

En kvinna lät sin stora schäfer springa fritt. Hade Maggie varit med hade jag blivit irriterad, men nu tyckte jag det bara var härligt. När hon sedan lät den bada i fontänen var jag ännu nöjdare.

En kinesisk butik.

Jag kom in till staden och slog mig ned på en restaurang som serverade polska rätter. Jag beställde in en rätt bestående av lever, lök och stekt äpple. Det var långt från Rivierans fina kök, men å andra sidan var det varken för dyrt eller för hett att sitta där.

I Anklams stadsträsk

I natt har jag inte sovit gott. Det var lite för kyligt för sovsäcken vilket gjorde att jag gled in och ut ur massor av drömmar. Likväl vaknade jag utsövd som jag gör när jag sover i tält.

Så nu fick jag pallrat mig till caféet på torget. Kaffet är ingen höjdare men det är de tyska bakverken.

Igår gjorde jag ännu en utflykt i närområdet. Jag cyklade österut för att se på poldrarna, de utdikade torvområdena. Längs med floden Peene går en vall och sedan följer hagar, ängar och åkrar. Åkrarna är längst från floden, vilket skyddar dem från översvämningar.

Det är ett fint system för att kunna bruka landskapet. Längre österut kommer deltat, eller Anklamer Stadtbruch, som det heter på tyska. Tydligen betyder ”Bruch” träsk på svenska. Igenom träsket gick ett gammalt järnvägsspår som jag ämnade cykla på.

Mellan B och C löper den gamla järnvägen. De är nu omgjorda till vandringsleder.

På satellitbilden nedan ser du floden Peene i norr, vallen och sedan de indelade fälten. i nedre delen av bilden är vägen som jag cyklade på.

För en gångs skull hade jag vinden i ryggen och asfalten var perfekt. Innan jag kom ut ur Anklam var en sockerfabrik. En märklig sötaktig doft spred sig i området. Det luktade inte illa, men inte trevligt.

Färden mellan fälten följdes av sånglärkor och sävsångare. I hagarna betade herefordkor. Hö slogs. Vete och majs hade kommit en bit på väg.

Grödorna på södra sidan och hagar och slåtterängar i norr. Bilden är från vägen tillbaka så norr är höger i bilden.

En rovfågel slog ned på fältet, lyfte och flög bort en bit. Bakom kurvan såg jag ängshöken sitta stängslet med en sork mellan klorna. Tydligen störde jag där jag stod med kikaren så den lyfte och flög i väg med sorken mellan klorna.

Så var den borta.

Landskapet var helt flakt. Jag passerade en del cyklister i andra riktningen. Senare träffade jag några av dem. Det visar sig att många cyklar runt 9 mil per dag, visserligen har många elcyklar, likväl imponerande.

Igenom landskapet gick de utgrävda dikena. De regleras delvis med slussar på sina ställen. I vattnet är algblomningen i gång i värmen.

Här är det inte så mycket algblomning som i andra.

I Anklamer Fähre hade jag planerat att testa getosten som de var kända för lokalt. Men där fanns inte mycket att hämta. Det var kul att få se en ko med hornen kvar. Senare fick jag reda på att det var där jag hade kunnat köpa ost.

Imponerade horn på en ganska liten ko. Hon var liksom kompakt.

Nu började jag komma ut i träsket. Vassen stod högt, men så i en öppning fick jag se något. Det var en brushane. Jag stannade och tittade på snäppan. Det var en hanne med sin krans av fjädrar runt huvudet. Det är första gången jag har sett en så nära. Täckningen var väldigt fin.

En gräsand låg på upphöjningen och ruvade. I bakgrunden syns två glador.

Jag hade planerat att dricka en läsk i Kamp, men där var det inte mycket på gång så jag fortsatte till det gamla järnvägsspåret. Det var inte utan att jag tvekade. Jag var rädd för att få punka och jag ville inte behöva leda en punkacykel i värmen, men vad fan, tänkte jag och cyklade. Det ångrar jag inte.

Vägen var en vall som kantades av al och pilträd. Ute i träsket stod döda träd. Luften fylldes av grågäss, skrattmås, grodor och sävsångare.

Ofta stannade jag för att titta ut i bland vass och öar av dy.

En sävsparv satt på grenen.
Här såg jag krickor, några snäppor, en häger och annat.

Jag cyklade på den knaggliga vägen med ett leende. Det var så fint i träsket. Alla de döda träden, den gröna vassen och det rika fågellivet. I en anteckning skrev jag:

Hur kan en sådan här väg göra mig lycklig? Det är varmt och jag är rädd för punka, men grågäss och fisktärnor gör något speciellt med mig.

Att jag bara nämnde två helt vanliga arter är just poängen. Visserligen hade jag sett en törnskata och massor av ägretthägrar. Men det var just denna rikedom av fågelliv och inte nödvändigtvis att det var annorlunda arter än hemma. Jag var mitt i det.

Även om min kikare inte är den bästa och den söndriga sadeln är silvertejpad för att inte riva upp mina byxor, så handlar det om att komma ut och iväg. Och jag var på väg!

De små prickarna är fåglar. Jag kan bara tänka mig hur det är här på vår och höst när flyttfåglarna rastar inför fortsatt färd

Jag kom ut på den bättre leden och cyklade till Bugewitz där en äldre dam hade ett litet fik. Jag köpte en ostkaka med mandariner och en apfelschorle, äpplejuice blandat med kolsyrat vatten. På en bänk bredvid mig låg en katt. Jag satt under parasollet och vilade mig.

På skylten står det: Ein gutes Bier, ein nettes Weib das ist der schönste Zeitvertreib. (En god öl, en snäll kvinna, det är det härligaste tidsfördrivet).

Vägen tillbaka var den samma förutom att det var motvind. Så nu var det mest koncentration på att komma tillbaka.

Innan Anklam stannade jag vid fälten och lyssnade till en distinkt fågelsång. Det var en storspov. Så såg jag plötsligt en stork stå mellan höbalarna. Det var så fint i det enformiga.

Storken var stor nog och stod still så att jag kunde få den på bild.

På kvällen satt jag och pratade om livet med T. Han är en man som har levt. Åk till Boot & Bike och med lite flyt så får du ta del av hans livshistorier.

Från Simrishamn till Anklam

Eftersom jag inte använder cykelbyxor utan vanliga jeansshorts så blir det skavsår efter ett tag när man har cyklat några mil. Då jag inte är så vältränad som jag tror går det inte särskilt fort heller efter några mil. Att det dessutom från Simrishamn till Ystad var motvind hela tiden, en frisk bris var jag helt färdig när jag kom till Nybrostrand. Den byn ligger någon halvmil öster om Ystad.

Ekipaget

När det bara var en halvmil kvar till Nybrostrand och en lång backe tornade upp sig bestämde jag mig för att nu fick det bli en oplanerad paus. Låren värkte och hågen var inte med mig.

Gröna vetefält bredde ut sig i norr. En bokskog bröt av den vid krönet. En ormvråk seglade. Jag upptäckte tystnaden. Den där tystnaden då man hör vinden genom vetefälten, som så klart inte är tystnad utan egentligen är rofylldhet.

Så fortsatte jag min färd. Fast jag gick upp för backen.

Öppna fält och frisk bris

Vid färjeterminalen upptäckte hon i kassan att jag hade bokat tvärtom och skulle med färjan från Świnoujście och inte från Ystad. Lärare ska inte boka resor första veckan efter studenten! Jag bannade mig själv, men hon från Polferries var så hjälpsam och bokade om.

Dagen efter gav jag mig av mot Anklam från Świnoujście. Jag passerade gränsen mellan Polen och Tyskland, cyklade ned i den lilla byn Kamminke och upptäckte att jag hade missat skylten där jag skulle svänga av. Så det var att återvända en bit och här kom ånyo en backe. Även den gick jag upp för.

Polsktyska gränsen.

Ängar bredde ut sig. En större rovfågel seglade. Det varken ormvråk eller röd glada. Nu ser jag i min fågelbok att det kan ha varit en brun glada.

Fälten här var fram tills medeltiden skog. Då människor etablerade sig här högg de ned skogen och lät sin boskap beta. På den sandiga jorden blev det väldiga fält där blommor och örter bredde ut sig. Att skogen inte har tagit över idag beror på aktivt arbete av de lokala. De låter får och boskap beta.

Bokskogen väntar på att vidga sin radie.

Skogarna bestod av tall och löv. Det var svalt att cykla där. Jag hade ingen riktig ork att pina på och rumpan ömmade; det blev en långsam färd. Det var riktigt trivsamt.

På cykelbanan låg det kottar* från tallarna. Plötsligt kom tanken till mig hur mycket frön de egentligen sprider omkring sig. De är gymnospermer så deras frön sprids inte med fåglar som äter frukten om fröerna och sedan bajsar ut dem någon annanstans. Däremot vet jag inte om fröna göms undan som ekollonen görs av ekorrar och nötskrikor.

I en kurva hörde jag en fågel som jag inte innan hade hört. Jag stannade in till vägkanten och spelade in den med Merlin Bird app. Det var en kornsparv. Så fick jag ännu en fågelsång i min repertoar.

Till slut kom jag till Usedom. Den har givit namn till ön. De satsar på turism, men det finns inget riktigt som lockar där i samhället. Likväl satt jag vid kyrkan, drack vatten och tog igen mig. Vinden svalkade skönt.

Det var 2 mil kvar så det var strunt samma om lår och rumpa ömmade. Nu blev det öppnare fält.

En stor rovfågel fick mig att stanna. Jag var inte svårövertalad. Den hade vit kropp och svart vid vingspetsarna. Jag tog upp kikaren och såg den segla över fälten. Att fotografera var ingen mening. Det var en ängshök. Det var så vackert.

En ladusvala vid utkikstornet vid Zecheriner Brücke.

Det var nu fler cyklister. De cyklade på utan att de tycktes märka närvaron av dessa vackra fåglar.

Efter Zecheriner Brücke lämnade jag ön Usedom och kom till en ö som doldes av all vass. Jag stannade för att kika från fågeltornet. Det var knölsvan, ägretthäger, skrattmås och en väldig havsörn som seglade i termiken. Ladusvalorna hade gjort utkikstornet till sin bolokal. Det var bajs överallt utanför och deras kirpande läte fyllde luften. De är nyfikna och tittade undrades på mig i luften.

De döda träden

Norr om vägen stod det döda träd i vattnet. Överallt var det vattenfågel, till exempel knipor, grågäss och en skäggdopping som flöt med sitt huvud vilandes på sin kropp.

Nåväl, det var bara att cykla vidare. Det var inte långt kvar, men många backar.

Jag avslutar med en äng full av blåeld.

Blåeld

Jag stannade där för att jag mindes alla lupinerna som hade vuxit runt Bollnäs där jag var i midsommar. De är också vackra, men invasiva. De kommer från Amerika. Nu läser jag på Wikipedia att européer tog med sig blåelden till Amerika. Så där sprider den sig och i Washington beskrivs den som invasiv.

Så fick vi avsluta det här inlägget med botanisk ironi.

*Här har jag ändrat efter Lars Lundqvists kommentar.

Hönö, Ersdalen och marknadspotentialen i olika regioner i Sverige

Strandängen hade klippts. Rosenbuskar hade fått växa någon decimeter och låg ännu intill marken. En av dem hade tagit fart före de andra. Var det en liten genförändring som gav den försprånget gentemot de andra?

Över de andra reser den sig.

Inifrån buskaget hörde jag en fågel. Nyfiken gick jag fram till kanten av ängen där knotiga ekar, asp och törnbuskar hindrade varje försök att ta sig in. Jag använde Merlinappen och det stod att det var en gärdsmyg. För att testa spelade jag upp dess sång och varningsläte. Snart var den där och tittade på mig i kanten. Den dolde sig halvt bakom en gren.

Buskaget är ogenomträngligt.

Vi gick upp mot parkeringen. En nötskrika visade sig ljudligt i toppen av en tall för att sedan väsnandes flyga österut. Vi gick genom en dunge som förr hade betats. Vita slingrande björkar växte i tredelade stammar. Markvegetationen var låg. Ekar, lönn och tall växte där också.

Kameran fångade inte det vackra ljuset.

Vi var i Ersdalen på Hönö utanför Göteborg. Det var första gången, som jag var i den här delen av Bohuslän. Dungen berättade om tidigare sätt att försörja sig här. Då vandrade boskap på ön. Vi hade också sett bunkrarna som hade sprängts in i bergsknallar eller äldre skyddade hamnar.

Den här muren/kajen förundrade mig. Vad kunde vara så grundgående att det kunde lägga till här?

Gnejsen är som vackrast här. Dess ådror bildar abstrakta konstverk. Märken från inlandsisen och eroderingen av vind och vatten har skapat mjuka hällar. Lavar växer där de är skyddade.

Innanför är en numera igenmurad bunker.

På färjan tillbaka var jag fundersam. Här bor de åretrunt. De hade både Willys och Ica, Systembolaget och naturligtvis alla dessa vinterförvaringar för båtar. På Öckerö där vi åt lunch gjorde man i ordning det sista innan vintern.

Det som förundrade mig var hur levande det fortfarande var. Jag är van vid Orusts yttre delar och Simrishamn där allt stannar av på vintern, trots tillgång på livsmedelsbutiker. Sommargästerna har åkt och hetsen övergår i stilla lunk. Den hetsen var fortfarande här med mycket trafik och folk. Kanske var vädret? Det viktigaste är att här tycktes man kunna leva året om.

Och det är här jag vill landa i dagens inlägg för en man skrev till mig från Halmstad. Han hade läst mitt inlägg De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det? och undrade om jag hade läst artikeln Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022) som beskrev hur Sverige förändras?

Det hade jag inte och fann den väldigt intressant. I den visar de att Sverige får ännu färre kommuner och befolkningen koncentreras i ännu färre regioner. Se nedan hur koncentrationen har förändrats från 1981, 2021 idag och prognosen för 2061.

Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022).

På sidan kan man även gå in och se hur beräkningen ser ut för sin kommun. Det ser illa ut för Simrishamn, kan jag meddela. Detta beror delvis på omständigheterna, men det är också medvetna politiska beslut. Som jag visar i inlägget som nämndes tidigare är detta inte bara något som gäller Sverige utan även EU, ja egentligen hela världen.

Vad är det då som får vissa att minska, som Simrishamn eller att öka som Öckerö, kommunen där Hönö ingår?

I Öckerö fanns det 9 874 invånare år 1981. År 2021 bor det 12 902 invånare i kommunen. Om befolkningen framskrivs till 2061 beräknas kommunen ha 13 977 invånare. (SCB,2022, markerad skrift i original.)

Ytligt tror jag att det är närheten till storstaden och förbindelserna. Det var inte länge vi behövde vänta på färjan.

Ett ostronskal

Jag vill inte göra det här till en politisk fråga, även om det är det. Och inte heller förmår jag avsluta med en tydlig sammanfattning, som att det är resultatet av historiska omständigheter. För liksom SCB kan göra prognoser kan vi människor fatta beslut som kan gynna en viss utveckling och det betyder att vi bör fråga oss om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Så låt mig öppna upp för framtida reflektioner för mannen skickade mig flera bilder. Och låt mig avsluta med följande bild som kommer från rapporten Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner (Hammarlund & Gullstrand, 2016) där de beskriver marknadspotentialen i de olika kommunerna i Sverige.

(Hammarlund & Gullstrand, 2016:9)

Där ser vi hur allt koncentreras tre regioner. Det går en zon mellan Storstockholm och Storgöteborg, samt västra Skåne, medan resten inte tycks ha någon potential alls, för att uttrycka mig krasst.

Frågan är vad Sverige blir om det i slutändan endast definieras som ekonomiska centran och marknadspotential? Det är ett väldigt fattigt perspektiv.

Jag har kommit långt från gårdagens promenad på Hönö, och ändå inte.

Referenser:
Hammarlund, C., & Gullstrand, J. (2016). Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner. (AgriFood Rapport; Nr 2016:2). AgriFood Economics Centre.

SCB (2022). Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner. Senast uppdaterad 220816 [hämtad 241020].

Så var det hermeliner där

Fjällabben gillade inte vår närvaro. Denna måsliknande rovfågel skränade och varnade medan den flög framför oss. Vi befann oss nu på kalfjället. Det var bara vi. Vidderna sträckte ut sig. I fjärran flög en jaktfalk. En rödbena berättade om sin närvaro. Flockar av ljungpipare flög upp när vi närmade oss.

Ensamheten och vidderna gör att jag känner mig utsatt. Det är både mäktigt och hissnande att gå där. Aldrig har vi varit så ensamma som under den här vandringen. Endast vid Marsfjällskåtan större vi på en far med sina barn. Han hatade att tälta men gjorde det för sina barn. Det förlåter att han använde veden som endast är till för dem i nöd.

Vid Marsfjällskåtan

Under vandringen runt Marsfjällen upplevde jag ofta på denna märkliga känsloblandning av frid och fruktan. Kalfjället som täcktes av moln, blåsten och att på sina ställen var det ganska dåligt med markeringarna. Frågan om jag verkligen klarar det här kommer i olika tonlägen och sedan översvall av lycka då jag inte alls var vilsen, måste upplevas.

Uppå på kalfjället på väg mot Marsfjällskåtan

Vi vandrade inga långa sträckor utan höll oss något över milen. Maggie är över tio år. Hon har delvis problem med ryggen så hon får inte överanstränga sig. Därför hade vi bestämt att vi inte skulle gå hela vägen från Kittelfjäll till Fatmomakke och därifrån gå norrut till Borkasjön.

Från Marsfjällskåtan gick det förr en omarkerad stig, men den finns inte längre med på de nyaste kartorna. Jag var dock inte orolig. Vi håller oss till trädgränsen, sa jag, och vi håller koll på toppen som markerar där vi ska gå ned till broarna. Efter den ska vi gå ned. Kommer vi fram till Djupbäcken har vi gått för långt, men då följer den ned för fjället. Då når vi broarna.

Marsfjällskåtan är i nedre högra hörnet och vi skulle till broarna i övre vänstra hörnet. Toppen vi skulle få syn på är mitt i bilden i övre delen där stigen viker ned.

Min käraste var tveksam, men förslaget var lika bra som något annat, så beslutet fattades att följa min plan. Det var ju bara fyra kilometer.

En upptrampad stig gick in bland fjällbjörkarna. Den följde vi och höll oss högre uppåt för att inte missa höjden. Men kartan och verkligheten är verkligen inte det samma. Dessutom är det svårt att bedöma avstånd och i svårgången terräng är det svårt att beräkna hur långt man har gått.

Mycket på kartan stämde inte och det är alltid ett dåligt tecken. Att gå ovanför trädgränsen var inte heller då lätt då avstånden är svårbedömliga. Vilken är rätt topp som markerar nedstigningen? Nåväl vi hade Djupbäcken som skulle hindra oss från att gå för långt.

Efter någon timme och mer längs med renars upptrampade stigar, fjällvide och sankmark hittade vi till en höjd som måste överensstämma med den på kartan. Vi gick till branten och med kikaren såg jag en av broarna som vi skulle gå över.

Nöjda började vi ta oss med. Det var blöt och stenigt. Inne bland fjällbjörkarna tappade vi åter igen bort oss. Plötsligt hörde jag ilsket tjatter och vände mig om. Hermeliner tyckte att vi störde och istället för att dölja sig grälade de på oss. Självklart tog jag kort på en av dem.

Nästa hermelin var framför stenen till vänster i bild.

Så kom vi fram till Djupbäcken och följde den. Så plötsligt stod en älg där och tittade på oss.

Älgen är mitt i bilden. Djupbäcken till höger.

Med viss möda nådde vi första bron och sedan nästa. Vi lade oss vid Djupbäcken och åt lunch. Några drillsnäppor flög förbi och pickade på stenstranden en bit nedströms.

Djupbäcken

Medan vi låg där i än sol än moln tänkte jag tacksamt på vad vi hade fått se och uppleva. Men jag tänkte också på hur jag hade stressat hermelinerna som inte alls ville ha oss där. Tanken på att förmodligen alla som hade gått där hade gjort det samma störde mig.

Det fick bli mer terrängvandring från där. På myren åt vi mogna hjortron och en ripa flög upp.

Vi var ensamma och det märktes på flera av delarna för även längs de markerade delarna hade det börjat växa igen.

Min käraste på hjortronjakt.

Den där upplevda utsattheten, som jag nämnde i början, är jag inte ensam om. Jag tror inte det i alla fall. För varför skulle annars så många ständigt välja samma vandringsleder? Platsen vid Djupbäcken där vi i ro lutade oss mot våra väskor skulle vara fyllt med folk. Jag minns liknande platser längs Kungsleden eller vid Sylarna där ingen ro i det vackra fanns att hämta.

På kartor i området har det blivit färre med markerade stigar. Borgafjällen vars fågelliv är känsligt har inga markerade leder på de nyare kartorna. Områden blir svårare och jobbigare att vandra och det menar jag är bra. För vi stör djurlivet och sliter på naturen när vi vandrar. Vår närvaro driver bort djuren.

Med detta menar jag inte att vandring endast ska vara för en liten grupp, utan att vissa områden bör vara lättillgängliga, men inte överallt. För om vi inte är i naturen kommer vi att förlora relationen till den. De svårtillgängliga delarna måste få beträdas, för där tvingas man till områden som väcker frågor och känslor som utmanar.

Jag minns ett naturreservat utanför Lerdala, utanför Skövde. Till en början var det stig som sedan övergick i sly. Jag och Maggie fortsatte med kartans hjälp. Det var inget stort område, men upplevelsen av att kanske har vi gått vilse viskar. Detta håller många borta från delar av naturen och det tycker jag är bra.

För dem som dristar sig kommer både gåvor och prövningar att upplevas. För plötsligt efter lera och sörja får man syn på en makaonfjäril som obrydd sätter sig på en tistel och låter mig fotografera.

Efter den leriga nedgången från fjället kom en makaonfjäril och satte sig på tisteln.

Vi behöver vildmark för att djur- och växtliv ska kunna fredas. Alla vackra och majestätiska platser behöver inte ledmarkeras. Jag tycker det är bra att lederna försvinner från många ställen.

Framme i Kittelfjäll

En tanke följde mig från Östersund. Jag skrev igår att vissa samhällen i Sverige hade blivit lämnade av historien.

Vad menas egentligen med det uttrycket?

För det är ingen människa som har lämnat historien. Nej, jag tror snarare det syftar på att utvecklingen har sprungit ifrån samhällen som Degerfors och Lesjöfors. Andra tycks frodas. I Östersund har man byggt om regementet till universitetet och det var festival. På alla restauranger satt det folk och trivdes. Längs Storsjöns norra strand var det mattält och tivoli.

Norrut längs E45 är det få samhällen. Byar med ett par nedgångna hus med flagnande färg och rostiga bilar. Det är människor som fortfarande håller dessa landsändar levande. Deras barn kommer med epatraktorer som stannar upp trafiken och de är dem som tar hand om våra gamla eller fixar mitt däck när jag är på semester.

Sverige struntar i dessa. Jag tänker på sociologen Arlie Russel Hochschild som skriver om amerikanerna som har lämnats. I Strangers in their own land (2016) beskriver hon dem som om de väntar på sin tur i en lång lång kö, men som aldrig tycks komma framåt. Är systemet riggat?

Historien kan inte gå ifrån dem, men utvecklingen kan. Vägen norr om Strömsund som går från ås till ås blir sämre.

Jag tänker på dem som säger att norrlänningarna är kolonialiserade. Egentligen är det väl främst samerna, resten är likt de algeriska svartfötterna del av moderimperiet. Likväl gav sig deras förfäder av, lovade skattelättnader och fri mark. Men rikedomarna skickades någon annanstans. Elledningarna leder söderut. Här är det skogen som är guldet.

Längs grusvägen mot Granliden.

Något slog mig på vägen längs Västra och Östra Ormsjö som ligger väster om Dorotea. I södra Sverige blir jag alltid lika glad när jag ser de oklippta gräsmattorna. Här tänker de på miljön, ler jag. Men här i ödemarken är det tvärtom. När jag ser de omhändertagna tomterna och gröna gräsmattor bland högväxt älggräs och rallarros så tänker jag civilisation.

Jag skäms vid tanken, samtidigt som det återigen slår mig hur olika Sverige är. I söder är naturen så tuktad. Den har svårt att få röja fritt. Här i norr är det tvärtom. Det omhändertagna känns tryggt för mig när det är långt mellan husen.

Likväl luras jag. Skogarna här är inte vilda. De är planterade med gran och tall ämnad för träindustrin. Det är levebröd för många på samma gång som det är omstritt. För det är inte bara kolonisatörernas land utan också samernas. För dem är skogsbruk inte vara positivt.

Renar på vägen.

Vi stannade på vägen vid Västansjö. Fågelkvitter och Merlinappen visade mindre korsnäbb och där fick jag se en i toppen av en gran. Jag hade inte sett den innan.

Västansjö

Vi såg fjällen omkring oss. Än såg de små ut.

Och jag tänkte på den fjällnära skogen som man vill skydda. Skogsutredningen menade att ”100 mil långt sammanhängande område av intakta naturskogar på totalt över 1 miljon hektar produktiv skogsmark” (Aronsson, 2020). Var är den? För här såg jag kalhyggen längs sluttningarna.

Stämmer inte det som Aronsson skrev 2022 att ”Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat” (2022)? Regeringen gick inte med på det, men Skogsstyrelsen nekar allt mer tillstånd:

Skogsstyrelsen ger bara avverkningstillstånd om det inte finns höga naturvärden i den fjällnära skogen, och sen 2020 har de tagit beslut om sammanlagt 37 000 hektar. (Aronsson, 2024).

I Kittelfjäll byggs det. Här satsar de på turismen. Och jag tänker på dessa visioner, utveckling som går förbi och vilka som står rätt i kön. För mig är är det turism. Fast jag är part i målet och visst ser skidbackarna illa ut på sommaren.

Skälet är att turistbranschen kräver inte stora insteg för att få jobb. Det var räcker att vara trevlig och uppmärksam. Man måste bo på orten. Det gör bygden levande. Men för att locka turister krävs ett mål som lockar och skövlade fjällsluttningar förutom där skidbackarna är inte något som lockar.

Likväl, för att säga emot mig själv, så är skogen en del av basindustrin i Sverige. Den ger inte bara jobb i många olika branscher utan också pengar från exporten.

Avslutningsvis så önskar jag mig inte ett land där vissa tycks komma allt längre bak i kön. Ett land som Sverige kan inte överlämna utvecklingen till marknaden.

Här kommer jag inte längre i mina funderingar. I morgon bär det av till fjälls.

Marsfjällen i bakgrunden

Referenser:

Aronsson, Ulf (2020). ”Internationellt ansvar”. ATL. Publicerad 201127 (uppdaterad 200213) [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2022). Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat. ATL. Publicerad 220425 [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2024). Allt mer fjällnära skog brukas inte. ATL. Publicerad 240530 (uppdaterad 240531) [hämtad 240726].

Hochschild, Arlie Russell (2016). Strangers in their own land: anger and mourning on the American right. New York: The New Press

Övernattning i Degerfors

Vi går runt i Degerfors. Jag fascineras och tänker på Sveriges förändring.

Utanför LO:borgen är en plansch på Olof Palme. Jag tänker på de gamla sossarna, de som ville bygga bort klassklyftorna med social ingenjörskonst och jag tänker på ett radioreportage som jag hörde för ett tag sedan De utsatta husen i Göinge. I reportaget handlade det om norra Skåne och hur de gamla industrisamhällena överges och i stället står de och förfaller.

I Degerfors centrum.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark berättar om hur man ville bygga bort klassklyftorna genom att riva den gamla stadskärnan och bygga hyreshus. Det blev som ett miljonprogram fast i centrum. I norra Skåne har man börjat riva dem. Man vill locka medelklassen som inte längre vill bo i större städer som i Kristianstad. Där vill man låta de gamla villorna tas över av medelklassen de som ska få bygden att frodas.

För ett år sedan var jag i östra Göinge och vandrade. Då fick jag se det som beskrivs i reportaget. I inlägget En lång hundpromenad: Östra Göinge beskriver jag det och förändringarna under historien.

Degerfors

Degerfors är typiskt för det som Jörnmark berättar, fast då i Örebro läns utkant. Dess gamla centrum är rivet och ser ut som det som Jörnmark beskriver, ett miljonprogramsbygge med hyreshus, blandat med några äldre byggnader. Utanför centrum står villorna med sina stora trädgårdar. I centrum finns det närmare 10 restauranger. Vi äter på Kinakrogen. Det är gott.

Inne i centrum står hyreshusen och utanför villorna. Vissa är omhändertagna och andra tycks övergivna.

Degerfors är en gammal bruksort som historien har lämnat. Dess slogan är ”Mer än stål och fotboll”. En gång så tycks det ha varit en industriort som hade framtiden för sig. Varför skulle man annars ha byggt så många lägenheter?

Det får mig att tänka på besöket i Vadstena som vi gjorde idag. En gång var det en viktig ort i det bördiga Östergötland. Nu är det en slags museistad.

Slottet i Vadstena.

Där står slottet som Gustav Vasa inledde att bygga för försvar och klosterkyrkan där heliga Birgittas reliker ligger. Förunderligt att klosterrivaren ville ha ett slott där.

Erik av Pommerns fru drottning Filippa ligger begravd i klosterkyrkan. Hon tog hand om Sverige medan Erik, Margaretas adoptivson reste runt i Europa. Filippa dog tidigt. Hennes grav pryds av ett krucifix. Hon har ett eget fönster tilldelat sig.

Filippa Regina

Det som ständigt rör sig i mina tankar är hur historien förändras. Margaretas dröm började redan förfalla med Erik. Motståndet mot honom började här i krokarna med Engelbrekt Engelbrektsson, denne tyskättling som arbetade med järnbruket. Kalmarunionen föll med Stockholms blodbad. Tyskarnas närvaro märks i ortsnamn som Garphyttan, då garp under medeltiden syftade just på dessa översittare.

Och jag tänker på alla invandrare i Degerfors som öppnar pizzerior som heter Viking och Napoli. Under 2015 fick kommuner som Degerfors pengar för att ta emot dem. Men det har inte fått befolkningen att växa. På femtio år har Degerfors minskat med över 2000 personer. Nu lockar de med bostäder och på kommunens hemsida skriver de:

Oavsett om du vill bo sjönära, centralt eller ute på landsbygden får du riktigt mycket hus för pengarna i Degerfors. /…/ Att bo bra är viktigt, men samtidigt ska det inte kosta för mycket. I Degerfors kommun kan du hitta många villor till mycket rimliga kostnader. Bostäder och tomter

Att resa genom Sverige är att möta historien och få syn på dåtidens visioner och hur historien har förändrats. Men också nutidens visioner skymtad.

Söder om Jönköping bygger de ett enormt logistikcentrum. Tallskogen är nedtagen och marken tillplattad. I Vadstena var det andligheten, i Degerfors järnet och Jönköping är inte längre ett köping utan en plats att växla transportmedel för varor som ska till andra platser.

Ständig förundran och undran väcks hos mig under resandet.

Dag 7 Dierhagen till Warnemünde

Nu sitter jag på färjan till Trelleborg. Därifrån kommer jag inte att cykla hem, då mitt ena knä är överansträngt. Men jag tog mig de sista tre milen från stranden till staden trots att det gjorde ont när jag trampade.

Igår var en blöt morgon. Åskvädret hade beskrivits som ”extremt”. Jag är orolig för alla dessa överord. För å ena sidan gör det att folk överreagerar. Själv packade jag allt ifall en evakuering av stranden skulle behövas. Tanken slog mig efter att ha läst beskrivningarna. Å andra sidan bryr sig vissa inte alls och skulle kunna råka illa ut om det verkligen var fara och färde.

Screenshot

Det hade slutat regna och jag begav mig av till närmaste Bäckerei. Den äldre damen med två svullna knän som hankade sig fram bakom disken skällde på den yngre medan hon tömde ugnen. Den yngre tog emot beställningar och var stressad för kön. Den äldre sa att de, alltså vi, fick vänta. Fanns det inte bröd, fortsatte hon, fanns det inget att sälja. Lugnt lade hon upp croissanter i hyllan medan den yngre svettades.

Cykelvägen blev snart skogsstigar, ibland bredare, men blöta. De gick genom skogen. Det var turistområde och överallt stod det skyltar med meddelande som att vandraren skulle ta in lugnet, vandra meditativt och så vidare. Dessa meddelanden förundras jag över. Är det för att ge skogspromenaden ett syfte? Är vi så alienerade från naturen att det inte är naturligt att promenera och lyssna till fåglarna?

Jag tror det och därför i all välmening sätter man upp dessa skyltar. Då jag ofta funderar över föreställningar och vilka handlingar som framträder ur dem begrundade jag varför man kommer på tanken att förklara varför man borde promenera in bland träden. Jag tror skyltarna berättar något underliggande, nämligen en brist på relation till naturen.

Det är något ytterst märkligt, men berättar också om hur formade vi människor är av den kultur som vi växer upp i. För om naturen inte är naturlig för oss blir ord som ”mångfald” endast identitetsbeteckningar för att positionera oss gentemot andra. Då blir vi svarslösa när den enkla frågan ”varför?” ställs.

Vad jag talar om är en känslomässig relation till vår omgivning som har kommit genom att jag har lärt känna den. Mångfalden blir då inte bara ett begrepp utan till exempel taltrasten som jag hörde när cyklade genom skogen.

Cykelvägen

I Warnemünde låg ett kryssningsfartyg. Man hade börjat stiga på. Förväntansfulla ögon, stora resväskor fyllde kajen. Fartyget var så stort.

I Warnemünde

Jag fick inte checka in på vandrarhemmet utan var tvungen att vandra runt i turistsamhället där konstnären Edvard Munch en gång var. Även här stod det skyltar om stormfloden 1872.

Stockrosor i Warnemünde

Jag satte mig ned vid ett bord och åt en döner. Ett par pratade på ett språk jag inte kände till, så jag frågade var de kom ifrån. Mauritius visade det sig. De arbetade på kryssningsfartyget och till kvällen skulle det avgå. Resan gick till Island och Grönland och då förstod jag varför passagerarna såg så förväntansfulla ut. I 23 dagar skulle de vara iväg.

Från vandrarhemmet såg jag fartyget lämna hamnen.

Det blev en tidig morgon idag, men knappt någon cykling. S:Bahn och därefter buss tog mig till färjeterminalen. Det är dags att åka hem.

Rostocks hamn

Dag 6 Pruchten till Dierhagen

Vägen jag valde efter Greifswald var inte den planerade. Att resa oplanerat och planlöst har inte förändrats på mina 24 år sedan jag var i Greifswald sist.

Först hade jag planerat att cykla till Rügen, men redan från färjan till Polen då jag länge såg ön i fjärran förstod jag att jag hade underskattat storleken. Det blev ingenting heller med Oderdeltat, men natur fick jag tillbaka med råge, då jag valde att cykla över Fischland-Darß-Zingst. Detta rekommenderar jag alla.

Från Pruchten cyklade jag norrut mot Prerow. Det är ett närmast unikt landskap som benämns bodden. Redan vid istidens slut skapades ett ölandskap med grunda vikar. Sötvatten och saltvatten blandades och de grunda boddarna skapade ett perfekt landskap för fåglar och fiskar. Numera är det en nationalpark.

På väg ut mot halvön Fischland-Darß-Zingst.
Bron mellan Bodstedter Bodden & Barther Bodden

Det var fortfarande tidigt då jag cyklade och i sumpskogarna följdes jag av bofinkens sång. Jag kom att tänka på att de första demonstrationerna mot regimen i DDR var av miljörörelsen som såg hur skogarna dog. De trodde att de var opolitiska, men ledarna fängslade dem. Miljörörelsen såg att det handlade inte bara om att ha ett jobb utan också att naturen omkring oss får inte skövlas.

Mellan Zingst och Prerow går en hög vall kantad av ängsblommor. På den går cykelbanan.

1872 är ett år som återkommer på skyltarna och det var då den stora stormfloden kom. 271 människor omkom i den tre meter höga översvämningen.

Nu ser jag att den förekom även i delar av Sverige och kallas för Backafloden eller Stormfloden i Östersjön 1872.

Efter frukosten cyklade jag söderut i lugn takt. Jag var inte den enda utan det var fullt av cyklister på de formidabla cykelvägarna. I de olika byarna fanns det caféer och restauranger. Jag förundrades över varför det inte är likadant på Österlen där jag håller till?

Och så var det fågellivet. Snart såg jag dagens första havsörn. Det blev fler. På ett annat ställe såg jag storspov som jag är så fascinerad av.

I Wieck auf dem Darß stannade jag för ännu en kaffe. Där flög tre havsörnar lågt, men ingen reagerade. De var så försjunkna i sitt. Ett par diskuterade om de skulle åk till Grekland i september och andra tittade i sina mobiler. Endast barn hörde jag reagera. De vuxna var som icke existerande, som sömngångare i detta underbara landskap.

För att hålla landskapet öppet har de vattenbufflar. De klarar de våta ängarna och håller tillbaka växtligheten.

Norr om Wieck auf dem Darß

Nedan är norra delen av en polder. Det är land som ligger under havsnivån. Vatten pumpas ut för att få mer åkrar.

Gräsänder, svanar, vadare och gäss. Ingen syns i bild.

Detta håller man nu på att renaturalisieren, som rewilding heter på tyska. Genom att släppa tillbaka vattnet vill man återställa biotopen. Vattenbufflarna syns inte i bilden, men de är en del av skapandet av ett nytt landskap, skulle jag säga. Förvisso försöker man återfå den gamla vegetationen, men det är ingen återställning.

På bilderna nedan ser du hur det ska gestalta sig. Överst är hur det en gång såg ut. I mitten är hur det ser ut idag och längst ner är målet.

I Ahrenshoop åt jag lunch för att sedan ta mig vidare till campingen An der Dünen i Diershagen. Där tillbringade jag natten till idag och fick testa mitt tält i en åskstorm. Det höll bra, men jag sov inte särskilt gott. Värre var det med grannen. Hon fick tömma tältet på vatten ett par gånger, berättade hon för mig på morgonen. Det gjorde inte så mycket, sade hon. Hon och barnbarnet skulle åka tillbaka till Dresden.