Eftersom jag bor i Skåne borde jag veta bättre. Och det är att det nästan alltid blåser västan. Igår lärde jag mig varför i stort sett alla som cyklar, och de är många, kommer från väst.
Det hade blåst upp under natten och när jag kom ut på de öppna fälten var det och förblev motvind hela tiden. Det som förhöjde var att kedjan dessutom gick sönder. Det gäller att smörja den. Som tur mindes jag att ta med mig verktyg och det var ingen stor grej.
När jag cyklade längs fälten mindes jag att en hel del svenskar utvandrade till Vorpommern i stället för USA. De arbetade som pigor och drängar på godsen.
Efter en hel del möda kom jag till Barth, ett fint litet turistsamhälle. Det första jag mötte var ett minnesmärke från Andra världskriget. Det är minnet av tio döda sovjetiska soldater.
Sovjetiska soldater i Barth.
Då jag har bott Tyskland är jag van vid dessa minnesmärken. När landet återförenades förband sig det nya Tyskland att ta hand om dem.
Det finns dock ett par intressanta saker med det här. Allt är skrivit på ryska med kyrilliska bokstäver. Igår skrattade jag åt det, men idag när jag sitter i Prerow med en kopp kaffe fick det en annan ton.
Frågan är ju vem det är tillägnat? Om det var tyskarna som skulle vara glada för att de hade blivit befriade från den nazistiska regimen borde det ha stått på tyska. Men det gör det inte. Så då borde det vara tillägnat segrarna.
Det kan de väl ha då de trots allt offrade så många av sitt folk. Det kallas ju för det stora fosterländska kriget i Ryssland. Men så kom jag att tänka på dagens olika krig. Då handlar det just om att återta det som länder anser ha tillhört dem. Serberna anser att Kosovo tillhör dem eftersom där skedde ett stort slag på 1300-talet. I Ukraina pågår ett krig för att ryssarna påstår att det landet inte ens existerar.
Det finns fler att nämna och det handlar om mark som det tvistas om. Och då är minnesmärken som det i Barth betydelsefulla.
Innan nationalismen tillhörde marken en kung eller furste. Drottning Kristina fick Vorpommern 1648 och 1815 gavKarl XIV Johan det tillbaka. Men under 1800-talets andra hälft ändrades detta tänkande. Marken blev heliggjord genom det folk som hade kultiverat det.
Under 18- och 1900-talet gick imperierna under och därur kom nationer. De är föreställda gemenskaper där kartor, minnesmärken och annat skapat föreställningar om vad som innefattar nationen (Anderson, 1993). Just eftersom de är föreställda och därmed sociala konstruktioner så kan de också ifrågasättas.
EU har skapat fred i Europa. När jag cyklade över den tysk-polska gränsen för fyra dagar sedan märkte jag det inte ens. Jag tror det var bäcken som var gränsen. Det är något värdefullt som är lätt att glömma bort.
Att imperiernas tid är över och nationerna skapades är också en del av freden. Men så finns det delar av världen där gränserna inte är väldefinierade utan omstridda av olika grupper. Där är det således konflikter.
Det återser att se vart den nationella högerpopulismen som växer sig starkare kommer att föra oss. Därför är det idag viktigt att besinna vad minnesmärken som det i Barth står för, nämligen krig och dödade människor.
Referenser:
Anderson, Benedict R. O’G. (1993). Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Göteborg: Daidalos
Igår var en minnenas cykling, mina egna och delade. Kanske var vägen lättare, musklerna vanare, i alla fall så fyllde tankarna mig längs vägen.
Jag gav mig av från campingen innan åtta och cyklade längs kusten. I en fin bokskog var det fullt av mellanspett, alltså den att som är något mindre än våra större hackspettar. Det var ännu inte så varmt och jag cyklade i ett bra tempo genom små och större byar.
Först 20 km senare i Greifswald åt jag frukost på Konditorei und Bäckerei Kässler. Det var där jag bestämde mig för att boka ett rum på Hotel Stralsund i stället för att ordna med tältning i storstaden.
Jag förundrades över att jag så bekymmerslöst hade klarat cyklingen på tom mage och ändå är det så typiskt för hur lite vi tror att vi klarar och hur väldigt mycket mer vi är förmögna till.
Jag skrev att det var en minnenas dag och det menar jag på flera sätt. Redan i Anklam skrev jag att resan har haft sitt eget mål och det är det förgångna.
Bynamnen i landskapet minnet om en tid då slaver bodde här, de ursprungliga preussarna. De talade inte tyska. Namn som Bünzow, Rubkow eller Kemnitz som jag cyklade genom igår. De utrotades inte av fiender utan blev en del av de tysktalande stammarna och försvann. Endast namnen påminner oss om deras existens.
Jag hade varit i Greifswald förr. Då var 23 år jag och minnet har varit diffust. Men när jag kom till gångstråket där den gamla stadsmuren var kom minnen tillbaka. Här deltog jag i en bier-case-run. Det innebar att två personer skulle gå med en full ölback och den skulle drickas ur innan man hade gått klart typ fyra kilometer. Alltså sex liter öl skulle hävas under den tiden. Folk som såg oss måste ha tyckt att vi var riktiga drägg. Det hade jag tyckt idag. Men det var en del av tyskt studentliv som jag hamnade i då jag var här med F.,en av mina äldsta vänner.
Han och jag skulle efter denna eskapad ge oss av till Rumänien för att lyssna på romsk musik. Vi liftade och åkte tåg genom Östeuropa. Jag hade inte med mig någon sovsäck för jag hade förläst mig på Maxim Gorkij och under hans luffande sov han i sin rock. Vad Gorkij inte berättade var hur mycket han måste ha frusit. Det märkte jag på ett fält en underbart stjärnklar natt vid ungersk-rumänska gränsen.
Min cykel utanför Caspar David Friedrichs födelsehus.
Jag ledde min cykel igenom Greifswald. Jag besökte målaren och romantikern Caspar David Friedrichs födelsehus. Jag ställde mig framför Sveriges äldsta universitet. För Greifswald var svenskt till 1815 då Preussen köpte staden.
Universitetet
Inne på universitetets gård satt jag och tittade på tornseglarna och mindes min tid som 23:åring. Jag ville bara leva. Jag tillhör den generation då världen var gränslös. Då hade muren fallit. Min vän F. var från Dresden och vi träffades i Spanien. Nu bor han i Wiesbaden. Östeuropa var ännu inte en del av EU. De var nyfikna på oss och vi på dem. Om vi inte sov ute, sov vi hemma hos unga personer som oss.
Jag fortsatte vandringen i Greifswald. Jag gick på den gamla stadsmuren med vallgraven. Den var byggd för marktrupper, men under Andra världskriget kom fienden ovan. Staden bombades sönder.
Hamnen hade en gång varit viktig, men den var nu ett museum. Skeppen drogs då in av hästar de fem kilometrarna från Östersjön.
Från Greifswald till Stralsund är det tre mil. Sträckan kallas för Hansavägen. För under medeltiden tillhörde städerna här den handelssammanslutningen som kallades Hansan. Jag cyklade längs åkrar där det växte havre, råg och korn. Vägen hette Lindauer Allee men kantades inte bara av lindar utan också kastanj och ek.
Så det var inte bara personliga minnen där frågan om vem jag då var kom upp, utan norra Europas historia. För jag reste igenom en landsbygd av åkrar och små byar, som dolde det slaviska, visade ärr från krig, från sammanslutningar som handelsförbund och kristenheten. För överallt stod det gamla kyrkor.
Strålsund, som det hette i svensk ägo, är en vacker stad. Men det mesta är uppbyggt. Bombningarna från kriget lämnade inte mycket kvar i denna viktiga hamnstad. I rådhuset finns en byst av Gustaf II Adolf.
Likt en romersk kejsare med lagerkrans blickar Gustaf II Adolf segersäll uppåt i det gamla rådhuset.
Det var en fransman som övergav den till preussarna. Så här i efterhand tror jag att Carl XIV Johan gjorde rätt val. Järnkanslern Otto von Bismarck och kejsar Wilhelm hade krossat Sverige när de ville skapa Tyskland av de små furstendömena. Sverige slapp att förödmjukas som Danmark 1864.
Skillnaden mellan att vandra och cykla är att jag inte förmår att tänka. Cyklingen kräver sin koncentration och uppmärksamhet. Jag pumpar jag på. Därför upplever jag mer känslor som inte yttrar sig i tankar. Jag känner de grundläggande känslorna. Det är varmt, tungt eller nu går det ned för och jag kan vila.
Idag (igår för dig) blev det landsväg och få cykelvägar. Googlekartan är lömsk. Jag hamnade även på skogsvägar som en gång var belagda med kullersten. Nu var de närmast omöjliga att cykla på. Landsvägarna har färre alléer och därför kommer jag inte undan solen. Känslan av desperation kommer över mig och så cyklar jag vidare. Till slut kommer jag fram.
Nu (igår för läsaren) sitter jag under en ek och ser ut över Östersjön. Rügen syns vid horisonten. Jag övernattar på en camping. Här finns ingen kontakt med människor. Ska jag duscha kostar det pengar, vill jag ladda min mobil kostar det pengar. Alla måste leva och tjäna pengar, men för det behöver det inte vara opersonligt.
Från bänken i skuggan
Det är en intressant region i Tyskland. I Peenemünde utvecklades V2:bomben som skapade skräck i London, men som också var inledningen till rymdfärderna. I Anklam inledde Otto Lilienthal sina glidflygningsexperiment. Senare flyttade han till Berlin och dog i ett fall. Nordstreams gasledning går härifrån till Ryssland. De nära kontakterna mellan Sovjetunionen och DDR har gjort att många forfarande har en stor tillit till Ryssland. De litar inte alls på amerikanarna.
Floden Peene i Anklam. På andra sidan var Preussen. Minnesmärket påminner oss också om Otto Lilienthal.
Vid min tältplats står ett surkörsbärsträd. Det är fullt av starar. De låter hela tiden. Jag blir glad av dem.
Jag trodde cykling skulle vara jämförbart med vandring. Det är det inte. På ett sätt ser man mindre. Jag är uppmärksam på cyklingen. Å andra sidan ser jag mer eftersom jag rör mig över större landskap. Egentligen skulle jag kunna stanna oftare, men i mig kommer viljan att komma fram. Så jag cyklar på.
Då jag är utvilad läser boken Shamanism: a biopsychosocial paradigm of consciousness and healing (Winkelman, 2010). Han skriver att först fanns inte orden utan bara känslor hos människan. Orden och språket kom senare.
På sätt och vis är det vad jag upplever när jag cyklar. Det är ett här och nu. Det är först när jag kommer fram som jag kan tänka och öppna upp för den symbolvärld som vi lever i. Det vill säga, enligt Winkelman, en värld där stimuli får en betydelse utöver det som stimulin egentligen medger. Jag återvänder till världen av föreställningar.
Nu sitter jag under eken med få tankar i huvudet. Jag är kroppsligt trött på ett sätt jag inte har varit på väldigt länge. En skrattmås lyfter från vattnet. En fiskmås glider förbi. Livet är vackert..
Referenser:
Winkelman, Michael (2010). Shamanism: a biopsychosocial paradigm of consciousness and healing. 2. ed. Santa Barbara, Calif: Praeger
Nu sitter jag i en sibirisk jurt vid floden Peene. Jag är på campingen Boot & Bike Anklam. Det är närmare 30 grader och jag funderar på att åka vidare.
Resan har sitt eget mål. Från början ville jag hit för att se på fågellivet i deltat. Rewilding Europe har här ett kontor. Men när jag cyklade genom deltat, hörde kärrsångaren och skräniga tärnor var jag så trött att jag struntade i alltihopa. Jag ville bara fram.
Gårdagen inleddes på färjan. Det var jag och polska lastbilschaufförer, med stora magar och nedgångna kroppar. Det verkar vara ett hårt liv. Vi åt frukost som bestod av ägg och bönor, lunch av kött och potatis. Färden över var anpassad för deras rytm. Efter frukosten gick de till sina hytter och jag satte mig på däck och tittade ut över en kav lugn Östersjö.
Det enda som hände var att vi åkte genom en vindkraftspark. En patrullbåt var där. Var det för att skydda mot sabotage? Vindkraftverken bildar maritima landskap och skapar nya biotoper.
Vy från fartyget.
Jag skrev att resan har fått sitt eget mål. Det är inte natur utan människomöten. Igår blev jag bjuden på öl och soppa av ägaren. Han berättade om sin tid som polis och livvakt, som ägare av gym och nu Villa Eden. Han berättade att här i Anklam gick gränsen mellan Preussen och Sverige. Vorpommern blev en del av Sverige efter Trettioåriga kriget och var så fram tills 1809.
Idag mötte jag Fritz, en ”rik bonde”, som en äldre dam viskade till mig då hon gick. Han berättade om när han efter kriget jagade vildsvin med spjut för att överleva. Han var nio år och han och vännerna tog med sig hundarna.
Hans bror dog 1944 i Ukraina. Han hade tillhört SS Sturmbatallion. Hans far hade varit nazist och hade haft ansvaret för hela regionen. Som yngste överlevande av de tre bröderna fick han ta över gården. Att kommunisterna tog över alla gårdarna var inte sant, berättade han.
Fritz hälsade på alla han såg och de han inte kände igen ville han prata med. En dam stoppades och han frågade var hon kom ifrån. Hon kom från Usedom som jag cyklade igenom igår.
Ett samtal inleddes där det kom fram att Ukraina var amerikanarnas fel, att ryssarna håller på att rädda barn i Ukraina som köps och säljs och att det var amerikanarna som intog Krimhalvön. Om fyra månader kommer allt att gå under, sade hon.
Inte min kanzler.
Fritz skakade på huvudet. Jag är 88 år, sade han, och sådana virrpannor kommer alltid att finnas.
Jag tackade för mig.
Det har blivit varmare. Det är dags att cykla vidare i det landskap som för knappt 200 år sedan tillhörde Sverige.
Solen skiner i nacken. Det är tidig morgon och jag väntar på att färjan till Świnoujście ska låta oss gå på. Det stod på biljetten att jag skulle vara här två timmar tidigare och jag är här tre.
Igår inledde jag min cykelfärd från Simrishamn. Som vanligt stressade jag och oroade mig innan avfärd. Det är mina resenerver.
Vägen gick över Hammenhög och jag lade märke till varför namnet avslutas med ”-hög”. Det gick svagt uppåt en stor del. Därefter gick det bättre. Även ett böljande landskap får en ny betydelse när du cyklar. Varje lutning märks för en otränad som jag. De öppna fälten av vete, utblommad raps och rovor gav inte lä utan det var motvind hela tiden.
Att cykla är något visst. Det är första gången jag gör det på det här sättet. Annars vandrar jag. Båda sätten ger mig en kontakt till landskapet och på så sätt märkte jag att luften blev något kallare när jag kom förbi en osynlig höjd. Det är luften från Östersjön som möter. Bilisten far bara igenom och upplever inte med alla sinnena.
I Ystad badade jag. Det var sent och campingen var stängd så jag fick tälta inne i snåren. Den mjuka marken gjorde att jag inte blåste upp liggunderlaget.
Tältet var väl dolt inne i grönskan.
Kanske var det ett misstag att sova utan liggunderlag för trots att det var sommar hade inte marken riktigt värmts upp. Under natten satte jag på mig min jacka.
Stigen ni ser på fotot är en djurstig. Till en början oroade jag mig lite över vildsvin. Tanken kom till mig att det inte fanns stora rovdjur som kunde attackera mig. Det var tacksamhet. Hur hade det varit om jag hade tältat i vargland? Nu var jag utan Maggie som kunde varna mig. Så slog det mig att jag hade redan tältat i ett vargrevir och det var inte särskilt läskigt. Tankarna vandrar. Det var en tveeggad känsla och tanke då jag är för en stor vargstam. Likväl är det också viktigt att erkänna denna grundläggande känsla av att vilja sova tryggt.
Natten igenom sjöng fåglarna i lövskogen. Jag sov gott. Inga vildsvin bökade utanför. Det var kallt på morgonen, men jag var utsövd som alltid efter en natt ute.
Covid 19 förändrade så mycket. En positiv förändring var upptäckten av hur rikt och vackert Sverige är. I en två år gammal undersökning av SCB visas att det skedde en ökning mellan 2020 och 2021. Karing Halmén för SCB säger att:
Beläggningen på svenska hotell, stugbyar och vandrarhem låg i somras på 13,2 miljoner, vilket är en ökning med 4,1 miljoner gästnätter jämfört med juni–augusti 2020.
Några intressanta förändringar som skedde enligt artikeln är att turismen till städer minskade och den del av Sverige som ökade mest var Västernorrland. Därefter kom Gotland och Halland.
Skåne minskade generellt, enligt SCB, men när vi återvände från vår semester i början av augusti i Västernorrland berättade grannarna förskräckt om kaoset som hade varit i juli. Tobis Camping hade varit full och folk hade tältat var som helst. Det hade bajsats i enbuskarna längs med stranden och människor hade parkerat i trädgårdar vid Brösarps backar. Någon hade drunknat vid Knäbäckshusen. Ambulansen hade inte kunnat ta sig fram i bilkaoset.
Vad som tycktes driva turisterna var tidningsartiklar, bloggare och influensers som hade satt upp tio mål du inte får missa. Och har man åkt långt ska väl inte att det är fullt hindra dig? En kollega berättade att han hade varnat en turist som hade parkerat illa vid Knäbäckshusen att det var 600 kronor i böter. Det hade turisten struntat i.
I artikeln ”Konflikter och slitage i spåren av fjällboomen” skriver Västerbottens-kuriren om kaoset som har uppstått i Västernorrland sedan turismen ökade. De berättar om 2020:
Sommaren 2020 slog länsstyrelsen Jämtland larm om en kaotisk situation längs Vildmarksvägen i Stekenjokk. Karavaner av husbilar blockerade vägen där renar skulle ta sig över. Turister närmade sig de stressade djuren för att ta selfies.
Efteråt hittades drunknade renkalvar. Kalvar som inte hittade tillbaka till sina vajor fick avlivas.
Ensam på fjället? Nej om bilden hade tagits i andra riktningen hade man sett Alesjaurestugorna där det var fullt av folk. Året då vi vandrade Dag Hammarskjöldsleden var det nästan kö i leden.
Efter jag läste om problemen i fjällen och mindes kaoset som uppstod på Österlen började jag begrunda turism utifrån det som Lars Lundqvist skriver om i sitt gästinlägg Re-wilding – att skapa konstgjord vildmark?. I den tar han upp två typer av resenärer, urbanisten och puristen.
En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet.
Lundqvist, 2023
Jag tror att många kan känna igen sig i båda typerna. Men framför allt majoriteten tenderar till urbanisten, som vill att det ska vara lätt. Det är också hos dem som det finns pengar att tjäna.
Det var i inlägget Rewilding och övergivet land som jag och Lars påbörjade vårt samtal om landsbygden och som föranledde hans gästinlägg. Han kritiserade att jag medvetet provocerande skrev: ”Varför tycks så stora delar av Sverige vara så oföretagsamt?” I en av de många kommentarerna mellan oss skrev han:
Till sist, frågan om varför lokalbefolkningen på mindre orter är så ”oföretagsam” och inte driver restauranger där turister kan äta: Vem ska äta där under resten av året, när turisterna är hemma?
Turismen är fenomenal på många vis. Den kan inte automatiseras. Den kräver anställda och ju fler som kommer desto fler är man tvungen att anställa. Det ger arbetstillfällen lokalt. Men det är också ett stort problem. Titeln till SVT inslaget ”Många ovana vandrare i fjällen – småbarnsfamiljer på väg in i Sarek” (2020) säger väl det mesta.
Mellan urbanisten och puristen kan man göra ett par olika avvägningar, turism som inkomstkälla och som förstörare. Om vi tar puristerna, som helst av allt vill upptäcka en orörd plats, så riskerar inte deras närvaro platsen, men de drar inte heller in några större summor till samhället. De är villiga att låta det vara lite jobbigt att ta sig till en plats. Infrastrukturen måste inte finnas där. Maten kan man ta med sig.
Med tiden kan puristens plats upptäckas av andra och infrastruktur börjar etableras för att locka fler personer. Urbanisterna börjar komma och jobbtillfällen skapas. Vissa är sansade, men så finns det dem som inte har någon koll alls, som pappan som förra året vid Njupeskär tyckte att han kunde ge sig ut på bergsklättring med sin dotter, se ”Robin och dottern räddades i Fulufjället: ‘Man ska inte vara rädd för att be om hjälp’”.
Vi kom dit dagen efter för att vandra i några dagar på Fulufjället och fick höra om händelsen.
Vår upplevelse får illustrera resonemanget i inlägget. Vi skulle vandra i fyra dagar på fjället och skulle parkera vid Njupeskär. Det mesta av maten hade vi med oss, men vi köpte en del godis på Coop i Särna. När vi kom till avfarten till Funäsfjället väster om Särna stod det att parkeringen redan var full. Vi körde in ändå. Det var tidigt på förmiddagen och vi tänkte att nog kan vi hitta en plats att stå. Det fanns parkeringsplatser när vi kom. Så vi frågade parkeringspersonalen varför det stod så på skylten. Alltid hindrar det någon, fick vi skrattande till svar.
Det var redan mycket folk när vi kom och till fallet var det nästan kö. Men efter vi hade åskådat det, och jag hade fått se forsärlor, och hade fått höra om pappan och dottern, gick vi vidare. Vi hade några väldigt fina dagar, men folk det träffade vi färre. Det var en fröjd att vandra där.
Avslutningsvis tänker jag på två saker att turism har en framsida och baksida. Få av mina elever har inget sommarjobb. På sommaren finns det massor med jobb tack vare alla besökare. Men jag tänker också på hur otrevliga lokala människor var på sociala medier när ”puristerna” försökte leta sig bort från de välkända stränderna för att träffa lokala. Då blev de avsnästa. Pärlorna ville man behålla själva och slippa trängas.
Lars indirekta fråga: Men restan av året då? är klurig. På flera sätt tror jag att man har lyckats i fjällen. Det finns de väl bevandrade lederna där man kan få sig en säng, men också de mindre bevandrade dit man får förlita sig på sin egna kunskap och tält. Folkvett däremot tror jag minskar ju fler vi är. Men folk som pappan är tack och lov ganska få. Även om deras tilltag kan bli kostsamma.
