Kastanjen i vår trädgård har påbörjat sin dödsresa. Barken börjar lossna och tickor börjar sprida sig. När vinden river genom den släpper den grenar. Men när våren kommer spricker löven ut och i maj blommar den. Sedan kommer kastanjerna som faller ned på hösten. Jag krattar ihop dem och löv på hösten. Förr lade jag löven i odlingsbäddarna för myllan. På våren kom kastanjestjälkarna upp. Jag hade inte tagit bort kastanjerna. En döende kastanj är liv.
Varma dagar sitter jag lutad mot kastanjen i trädgården och röker. Runt omkring mig hör jag koltrasten från taknocken, kajorna på skorstenen, duvor och mesar från trädkronan och då och då upptäcker jag att rödhaken sitter och tittar på mig. Måsar och trutar flyger in mot åkrarna.
Häromdagen upptäckte jag en annan ticka som tydligt stack ut ur stammen. Jag blev glad och även förvånad att jag inte hade lagt märke till den tidigare. På bilden ser man att någon insekt redan har börjat livnära sig på tickan.
Sommarkvällar har jag sett att det flyger runt fladdermöss i trädgården. De gillar att gömma sig i den uppspruckna barken. Där håller också spindlar till som sprider sitt nät.
Det mesta som sker i trädet ser jag inte, men jag vet att det ständigt pågår något då jag ibland går runt och ser företeelser som spindelnäten, små hål av olika skalbaggar och trädmjöl från den blottade veden.
Man kan fråga sig varför jag bryr mig om denna kastanj och ett av svaren är att det handlar om mångfald. Detta begrepp är så luddigt och ändå kastas det omkring i debatten och då gärna i syfte att anklaga någon annan. Det blir ett hyperobjekt, något som är för stort för att riktigt greppa. Men i vår trädgård kan vi se vad mångfald eller brist på mångfald är.
Jag får för mig att i vår kultur vill vi enbart se skapande omkring oss, men döden försöker vi undvika. Vid ingångar till äldre kyrkogårdar kan det stå ”Tänk på döden” för att påtala och påminna oss om vår egen dödlighet och vår futtighet i universum. Men döden i naturen är något annat. Döden är liv och det är mångfald.
I böckerna Gran: Grann, grandios och rik (2019) och Tall: En tallrik mångfald (2020) skriver Bengt Ehnström om granen och tallens olika stadier, men framför allt om den mångfald av organismer som är kopplad till deras livscykel. Han skriver ”ArtDatabanken har uppskattat att [granen] är viktig för inte mindre än 1100 arter, medan 370 arter är specialiserade att enbart leva på gran” (2019:16). När det kommer till tallen är det, enligt honom, svårt att uppskatta, men när det kommer till skalbaggar är över 90 % av dem beroende av de döda tallen. ”Vilket återigen visar att det är det döda trädets stora betydelse för den biologiska mångfalden i skogen.” (2020:16).
I kapitlet ”Natural forest dynamics” i boken Biodiversity in dead wood (2012) skriver Jonson och Siitonen: ”A key aspect of continuous-cover dynamics is that most types of dead wood are produced more or less continuously on a relatively small spatial scale (i.e. within a few hectares only) for extended periods of time, sometimes for several hundreds or thousands of years.” (s. 286).
Det är genom att det ständigt finns död omkring oss som liv kan fortsätta. Livets väv är ett system av alstring och nedbrytning och i den processen finner varje organism sin nisch och möjlighet till överlevnad.
När vi tänker mångfald och läser artiklar eller ser alarmerande nyhetsinslag om hotet mot mångfalden kan vi fundera och iaktta vår egen trädgård. Efter alla sina öden i världen var det just detta som Candide kommer fram till i Voltaires klassiker, att odla sin egen trädgård. Men i odlandet, skapandet och längtan efter prunkandet, får man inte glömma bort den döden. Livet kräver den.
Det är i cyklerna, som Ehnström beskriver som de över tusen organismerna kan överleva i skogen. Det är genom att låta en döende vacker kastanj få stå kvar i ett villaområde som platser för liv skapas (biotoper).
Referenser:
Ehnström, Bengt (2019). Gran: grann, grandios och rik. [Uppsala]: SLU, Centrum för biologisk mångfald
Ehnström, Bengt (2020). Tall: en tallrik biologisk mångfald. [Uppsala]: SLU – Centrum för biologisk mångfald
Jonsson & Siitonen (2012), ”Natural forests dynamics”, ss. 275–301, Stokland, Jogeir N., Siitonen, Juha & Jonsson, Bengt Gunnar. Biodiversity in dead wood. Cambridge: Cambridge University Press
Morton, Timothy (2013). Hyperobjects: philosophy and ecology after the end of the world. Minneapolis: University of Minnesota Press
Tallamy, Douglas W. (2019[2019]). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Mångfald som begrepp, börjar snart bli lika urvattnat som miljö. Behöver levandegöras med fokus på dess nytta, inte bara för oss utan för livsvävens funktionalitet. Tack för ett bra tillskott!
GillaGilla
Tack så jättemycket för kommentaren. Just det där med funktionalitet som du nämner är just en underliggande tanke som ständigt finns med mig.
För mig bör det inte bara stanna vid funktionalitet utan vi bör sträva efter en relation med naturen. Om vi utgår från nytta blir mångfald bara en ingenjörs tanke och då ett ytligt argument för något större. När jag ser dina bilder, din fascination för vatten, eller formerna av dött trä så tycker jag mig se just det som inte kan fångas i ingenjörernas perspektiv.
Jag var ute med Maggie idag vid Agusa, där det växer mycket bok. Jag fick se stora flockar bergsfink, skogsduvor och hade även turen att se vildsvin. Det fyllde mig med under. Tyvärr jagades det och sköts en del och Maggie är skotträdd så vi var tvungna att gå tillbaka till bilen.
GillaGilla
Lustigt att du nämner ingenjör i sammanhanget. Hela mitt liv har hjärnan arbetat som ingenjör inom VVS och energi, men i en kropp som rastlöst rört sig över fjäll och myrar, genom vida skogar eller blivit kvar vid en fiskrik skogsstjärn. Där finner man sig själv i relation till naturen.
Tyvärr tillhör jag nog en av de sista generationerna som uppskattar det enkla i naturen, utanför de mediala häftplåster som kletar sig fast på våra barn och ungdomar. Att nyfikenheten måste väckas i mycket tidig ålder är min egen lärdom från uppväxt med bl a bärplockning och fiske för självhushåll. Företeelser som Mulleskola, scouting och mitt fall mest utvecklande Fältbiologerna, tynar tyvärr med undantag för den miljömedvetna spjutspetsen i ”krigsfronten”. Jag beundrar de senare men förblir dock pessimist i min blick tillbaka i tidsskåpet. Där ryms mycken kamp genom åren, barnverksamhet ute i grönskan och förkovring. Men allt har tagit sån tid och makten att ändra riktning ligger i fel händer.
Fortsätter ändå, som du också antar jag, att samla kraft ute. Försöker återge eller skapa det naturen ger mig på bild, nödvändigtvis inte alltid vackert i flertalets ögon. Kan jag bara väcka några känslor och reaktioner hos betraktarna så fortsätter jag trampa över sten och stock.
Har precis tänt kaminen i en timmerstuga i Härjedalen i avvaktan på ljuset för att ge mig ut och fånga lite snöyra i Rogenområdet. Så vi kämpar på med mottot ”Håll stövlarna leriga och ryggen svettig”.
GillaGilla
Tack för din fina kommentar och ditt motto skriver jag under på.
Det jag tänker på när jag läser din kommentar är just det du skriver om ”den miljömedvetna spjutspetsen i ‘krigsfronten'”. Jag är gymnasielärare och umgås mycket med ungdomar i jobbet. Mycket i deras värld bygger på det som de möter på skärmarna. De ryggar tillbaka när jag säger att jag gillar skogar där jag kan gå vilse i. Deras miljömedvetenhet är väldigt ytlig för, tror jag, de försöker inte skapa en relation till miljön. Jag vet att naturkunskapslärarna försöker, men som du skriver måste man börja tidigt.
Jag har varit med i väldigt få organisationer och känner alltid en viss avundsjuka när jag träffar gamla fältbiologer. Ni tycks ha en grundläggande kunskap som jag så sakteligen håller på att bygga upp. Som i alla relationer tar de tid att bygga upp och just ert engagemang bygger på detta.
Ingenjörstanken kommer från boken ”Saknad: på spaning efter landet inom oss” av Barling och Garme, som satte ord på den brist på fantasi som jag ofta stöter på när man pratar om miljön. Det handlar inte om relationen utan om nytta och funktionalitet. Ord som du använde och som jag ofta stöter på, men som i dina ord inte hade den ytliga betydelsen utan att, som du skrev, ord som miljö måste ha innehåll annars tappar de sin betydelse.
Själv tror jag mycket på E.O. Wilsons hopp till biofilia, att det finns en inre kärlek till naturen, men för att få den måste man just hålla stövlarna leriga och ryggen svettig.
I Rogen funderade jag och min sambo på att vandra för några somrar sedan, men i stället blev det runt Grövelsjön. Men jag har hört gott om den delen av Kungsleden så kanske det blir ett mål i sommar.
GillaGilla
Ett tips bara. Rogen kan man enklast upptäcka genom att hyra en stuga i en gammal stugby, mitt ute i ingenstans på en udde i en fin sjö. Sök på Fjällvattnet eller Rogen bland mina inlägg på bloggen. Mer tips om ni mejlar mig.
GillaGilla
Tack så mycket. Må väl.
GillaGilla