I onsdags värmde solen. Det blåste, men mikroklimatet i trädgården är ofta några grader mer än utanför. Dels ligger huset i väster där vinden ofta kommer ifrån, men också bokbuskarna som omringar trädgården. Jag satt på ett underlägg lutad mot pilen och rökte min pipa. Kastanjen täckte en del av den låga solen. Strålarna som nådde mig värmde.
Från där jag satt såg jag tre fågelbon. Ett var i kastanjen, långt ute på en gren som under säsong är täckt av löv. De andra två var i buskarna i söder. Blåmesar rörde sig överallt och kanske var det blåmesbon som jag såg?
I titeln till inlägget har jag informationsöverbelastning, ett 26 bokstäver långt ord som låter mycket häftigare på engelska ”information overload”. Jag tänkte på detta medan jag läste de sista kapitlen i Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world (Sagarin & Pauchard, 2012). Författarna påpekar hur viktigt det är att observera naturen, att lära känna den och erfara den. Det är därigenom som vi får en relation till den och börjar bry oss.
Jag tycker att det är svårt att observera naturen. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket att titta på och inte heller vet jag vad jag ska observera. Just verbet ”ska” är viktigt i sammanhanget för att beskriva den känsla av hjälplöshet som jag kan känna när jag sätter mig ned för att iaktta. Ögonen far från än det ena, än det andra. Jag får för mig att jag ska kunna namnet på allt.
I somras under ett besök i Lysekil skrev jag en tillfällighetsdikt för att beskriva min frustration:
Kajorna
På klippbranten bakom husen, höll kajorna till.
Bland laven som höll sig fast på graniten
stod de som om ingen såg dem.
Eller kanske var det tvärtom?
De kunde se allt runtomkring sig,
medan de rengjorde sig bland fjädrarna,
eller sökte insekter bland lav och grästuvor.
Men vad heter laven?
Jag söker på internet.
Jag hittar lavar, men inte just den på graniten,
som jag ser utspridd olika nyanser och former.
Där utspridd på hällen som kajorna griper tag i för att inte falla,
där jord fastnar, där spindlar spinner sina nät.
Ur skrevorna där jord fastnar och frön fångas upp,
är träd som björk och rönnbär, i till synes ingenting kan växa.
Laver utsöndrar en syra, läser jag, som frigör mineraler och egentligen består de av en svamp och en lav. Och frågan om svampen parasiterar eller inte på laven diskuteras.
Så slår det mig…
Varför blir det en jakt på artnamn?
Kajorna har lämnat hällarna medan jag sökte.
Frågan som jag inledde med glömde jag bort,
i ett fruktlöst sökande efter ett artnamn.
Som om namnet var det viktiga,
som om det som skedde på hällen inte längre
ägde vikt?
Och ändå är det som sker inför mig det som berättar
som leder in mig i relationen.
Namnen är avståndstagande och distans.
I namnen finns inte insikten och kunskapen.
Min pipa är mitt verktyg för att lugna sinnet som rusar iväg och överbelastas av all information som kastas i min väg. En pipa kräver lugn. Den håller sig inte vid liv av sig själv som en cigarett eller en cigarr. Att röra sig med en pipa eller att sitta och prata samtidigt som man röker fungerar inte för mig. Den kräver en viss uppmärksamhet och samtidigt kan ögonen iaktta landskapet. Pipan hindrar mig från att titta på mobilen efter något artnamn. Likaså lindrar den stressen av att inte förstå. Ögonen kan vandra i landskapet och välja ut det som är av intresse.
Alltför ofta handlar det för mig om att fånga så mycket som möjligt under kortast möjliga tid. Men observation handlar om annat, har jag börjat upptäcka. Det handlar om att sakta se förändring, att inte försöka upptäcka allt direkt. Gregory Bateson (2000) definierar information som skillnaden som gör skillnad. Det är först genom att föra ihop informationen som man kan forma hypoteser och kunskap.
Att gå ut och rasta Maggie är ett av dessa dagliga tillfällen. Hon nosar och jag väntar tills hon har nosat färdigt. Då tittar jag mig slött omkring i omgivningen. Det är under dessa tillfällena som jag har upptäckt i Brunnsparken att råkorna gräver med sina grova näbbar i gräsmattan.De liksom sprätter bort mossan och hackar ned i jorden. Jag vet inte vad de gräver efter, men jag har upptäckt att de gräver där parkförvaltningen lät gräset växa ostört förra året. Maggie gillar att förrätta sina behov där. Råkorna följer gräslinjen och arbetar sig inåt. Man ser dessa ”ängar” för att gräset är dött där efter man har slagit det på hösten.
I onsdags (2/2-23) tog jag ånyo foton på de fyra platserna i trädgården. Det har inte hänt mycket, vilket är min poäng med att diskutera observation och svårigheten med att föra ihop det till någon slags kunskap.
Högst upp på högra sidan av bilden ser man stammen av ett plommonträd och i centrum av den övre delen av bilden ser man en avknipsad stam. Den senare står robust trots att den är kapad. Förmodligen är det ett rotskott som fortfarande får näring av moderstammen, vilket gör att det växer inte längre, men inte heller dör det. I dess stam finns det många hål där insekter har gjort sig hemmastadda. Plus att det sitter en krok i stammen och även i plommonträdet, där vi har en hängmatta på sommaren.
Referenser:
Bateson, Gregory (2000[1972]). Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press
Ehnström, Bengt (2009). Sälg: livets viktigaste frukost. Uppsala: Centrum för Biologisk mångfald
Jepson, Paul Robert & Blythe, Cain (2020). Rewilding: the radical new science of ecological recovery. London: Icon Books
Sagarin, Rafe. & Pauchard, Aníbal. (2012). Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world. Washington, DC: Island Press
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Artkunskap, ett ämne som tveklöst diskuterats sedan Linne’ och hans lärljungar började sortera naturens underverk. Vårt behov av att sortera vår okunskap har varit grundläggande för vetenskapen. Den stora frågan att ställa blir dock hur vi har nyttjat och använder oss av den kunskapen. Då vi aldrig kommer att kunna katalogisera alla arter så förblir begreppet ekologi ett abstrakt fenomen vi förhoppningsvis aldrig kan greppa och stoppa in i en superdator. För då finns risken att vi inser vår egen arts betydelselöshet. Psst! Lavar är inget annat än alger och svampar som larvar sig och trivs med det i symbios (som professorn skulle kalla det….).
GillaGilla
Tack för din kommentar Hans.
Tankarna om att kunna namnen kom under läsningen av Kerstin Ekmans bok Gubbas hage där hon just nämner Linné och hans citat Det man inte har kunskap om, det ser man inte eller något liknande. Den rekommenderas om du inte har läst den.
Jag tycker att ju mer jag kan desto rikare blir mina promenader även om jag då och då blir informationsöverbelastad. Samtidigt finns det problem om allt blir tekniskt och utgår från teorier som t.ex. i dagens blogginlägg där jag använder ordet ”system” alldeles för många gånger.
Utnyttjar vi kunskapen? Ja, om tiden är den rätta och om de mäktiga också förstår och att den inte alltför mycket står i vägen.
Nu ska jag iväg och beskära äppelträd.
Tack än en gång för att du läser och kommenterar.
GillaGilla
Rätt använd är artkunskap oerhört viktig. Fel ingång till kunskapen blir bara en annan form av jakt, ett nytt kryss i fågelboken.
GillaGilla
Som fågelkryssare måste jag protestera, med tillägget att jag aldrig har åkt på larm och i år har jag faktiskt inte börjat. För mig har kryssandet gjort mig mer öppen för naturen och ständigt är jag vaken för det som sker omkring mig. Förr kunde jag under promenader försjunka i mina tankar och bli liksom innesluten. Det har även gjort mig mer uppmärksam på årstiderna. Sedan hör det till saken att jag bor i Simrishamn där flyttfåglarna framför allt på hösten passerar och när fåglarna streckflyger, men också annars, går jag gärna förbi revet i Tobisvik för att se vad som händer. Ofta är det någon där som kan visa om det finns en årta gömd i myllret. Så kryssandet ser jag personligen som en väldigt bra ingång i ett naturintresse, men om det enbart stannar vid jakten, blir det möjligen lite fattigt. Dock så vitt jag vet brukar de duktiga kryssarna ha väldigt stor kunskap och naturintresse.
Sedan var det närmast en religiös upplevelse att besöka Falsterbo förra året och se fåglarna på väg söderut.
GillaGilla
Protest accepterad. Bland mina närmsta skådarvänner ligger en oerhörd kunskapsbank, som rätt nyttjad skulle kunna bidra till bl a ditt eget bloggtema. Tyvärr möter jag en del, ofta nyblivna skådare, som idkar en tävlingsinriktad artjakt och knappt hinner studera fåglarna de ser. Frågar bara ”hare vatt nåt?” och drar sedan snabbt vidare. Men att rapportera sina obsar i Artportalen ser jag som mycket viktigare, oavsett arttillhörighet. Den har vuxit till en betydelsefull remissinstans i sig när det kommer till exploateringshot och klimatanpassning. För mig har djurens beteende och interaktion, i detta fall fåglar, blivit det som gör att man fortsätter att frysa tidiga marsdagar vid någon havsvik med nattis i norra Bohuslän.
GillaGilla
De där ”hare vatt nåt?” känner jag igen. Men tack och lov är det ganska få. De flesta som jag har träffat är trevliga och låter mig låna tubkikaren för att få bättre syn på brushanen som struttar runt vid Vombs ängar.
GillaGilla