Naturen: det vilda och det tämjda, del 2

Jag satt lutad mot kastanjen i trädgården, rökte på min pipa och drack en kopp kaffe. Det var årets första riktiga soldag. En sparvhök flög lågt in över trädgården, snek över bokhäcken och koltrastarna flydde i panik. För dem var det oviktigt om det var trädgård eller vildmark.

För sparvhöken eller koltrastarna är det ointressant hur vi människor har delat in vår omgivning. Men för oss människor formar de, som jag skrev i förra inlägget, hur vi ser på vår omgivning.

För att undersöka tankegången vill jag begrunda tre begrepp: trädgård, natur och vildmark.

Ytligt sett är det geografiska områden. Men för västerlänningar har de olika betydelser i det rumsliga. Naturen är ett allmänt begrepp. Fast å andra sidan skulle få säga att de går ut i naturen när de går ut i trädgården. Det är således en domän som är utanför tomten.

En trädgård kan skötas om, men också lämnas och ses då av många som ovårdad. Den vårdade trädgården kan vara en välklippt gräsmatta, men också prunkande växtlighet; det är den mänskliga närvaron som ska synas, om det så bara är en robotgräsklippare som håller växtligheten i schack. Utifrån ett ekologiskt perspektiv är den vårdade trädgården likvärdig med en öken. Ytterst få organismer kan frodas där. Koltrastar gillar den på grund av tillgången på föda, likaså sparvhöken.

Naturen är ett allmänt begrepp, men det är tydligt att man menar något annat än trädgården. Hur man ska skilja dem åt är problematiskt eftersom det mesta av naturen som vi i allmänhet upplever är där det växer granar, bokar och ekar är människoskapade. Dels är gran- och tallområden någons egendom och är i de flesta fall planterade. Deras livscykel kontrolleras av dess ägare. Det planteras för att maximera avkastning och deras värde mäts i bonitet. Men granskogen har fått ett annat värde för den som tycker om att vandra där när den har växt sig hög och grön mossa breder ut sig . Vandrare tycker ofta om den gallrade skogen där träden har kunnat växa sig raka och långa, med så få kvistar som möjligt. Det påminner om kyrkorummet. Det är noga uttänkt, med en samlad erfarenhet och praxis för att få så hög vinst som möjligt och för att minska att andra organismer stör och förstör. Men när ägarna sedan gör slutavverkningen väcker det upprörda känslor hos dem som har gillat att vandra där, kanske plockat svamp och rastat hunden.

Vildmarken är också en del av naturen, men är längre från bebyggelse. Likväl vill jag påstå att den snarare är en föreställning i än högre grad än naturen och trädgården. Ofta är den skyddad i form av nationalpark eller naturreservat. Den är således medvetet lämnad. Om vi tar en stor del av fjällvärlden är den en del av samebyarna som ordnat den så att de kan vårda sina renar. För fjällvandrare har den ordnats så att fjällstugor och andra anläggningar ska kunna ge dem en skyddad och trevlig vandring. På kvällen vankas det trerätters. I den vildmarken är man sällan lämnad ensam. Stigarna är välmarkerade och spänger gör att man inte behöver blöta ned sig när man traskar över myrarna.

Om jag följer definitionen som EU kommissionen gör är det ingen vildmark. De menade ju att den mänskliga närvaron skulle minimeras. I dokumentet som jag nämnde i förra inlägget står det:

Qualities of wilderness are naturalness, free functioning natural processes, largeness and the absence of developments.

EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000, s. 10.

I senare inlägg om rewilding kommer jag att återkomma till EU kommissionens definition, för däri tror jag att en del av den officiella svenska kritiken bottnar. EU kommissionens definition bygger på en föreställning som dels kommer ur ekologers syn på naturen, men jag förmodar också på en annan tradition på grund av andra ägarförhållanden som har rått på kontinenten.

I Sverige har vi dessutom allemansrätten vilket gör att det som är mitt och någon annans inte är lika tydligt som på kontinenten. Här står ingen skylt om tillträde förbjudet och näringsidkare kan utnyttja andras mark för sina affärer som att hyra ut kanoter eller cyklar.

Ur ett abstrakt perspektiv betecknar, för mig, dessa domäner rörelse. Vad jag menar är att man går ut i trädgården, naturen och i vildmarken men stannar hemma. Trädgården är den omedelbara domänen. Den formas utifrån en vision eller en föreställning om hur något borde se ut. Vildmarken är där vi upplever oss vara i den orörda miljön. Naturen är det som inte är kultur. Det är det som är mitt emellan och som inte riktigt kan sorteras, som ett samlingsbegrepp för något med olika, ofta kontrasterande och konfliktfyllda föreställningar.

För några, mig inklusive, är det närmast en andlig domän dit man går för att hämta kraft (Thurfjell, 2020). För skogsägaren är det en investering och för svampplockaren en period då man kan leta kantareller. För vandraren en domän man tar sig igenom, likaså för cyklisten. Alla dessa föreställningar kan samlas i en och samma person, men de kan också vara en konflikt mellan olika parter. Cyklisten och vandraren möts på stigen. Skogsägaren ser sin mark nyttjad utan att kunna få en inkomst på det som andra profiterar på genom att ett företag hyr ut cyklar och visar var de kan cykla.

Alla dessa föreställningar ingår i människans domän och utesluter till viss del djurens domän; det som kallas för naturen. För är det inte så att i naturen delar vi plats, men i trädgården vill vi inte dela plats utan den ska vara kontrollerad? Så kanske är dessa tre begrepp inte bara ord för rörelse utan också på olika grader av kontroll?

Antropologen Philip Descola visar i Beyond nature and culture (2013) att uppdelningen av geografiska områden förekommer i alla kulturer, men påvisar också hur stor skillnad det är mellan dem. I förra inlägget nämde jag olika ontologier får sitt egenartade sätt att göra det på. Det är animistiskt, totemistiskt, analogistiskt och naturalistiskt, men är i grunden oviktiga i sammanhanget. Viktigt är att indelningar eller kategoriseringar pågår i alla kulturer.

I Sverige sker kategorisering genom lagar och skrivna kontrakt. Där står någon som ägare och fördelare av dessa geografiska områden. Markfördelningen kan ske genom köp, arv eller hävd. Den kan inhägnas och den kan lämnas öppen och det odlade och det som inte är odlat gör skillnad, men även detta kompliceras genom trädplantager och dess olika stadier, vilket visar att det görs skillnad på hur känsliga grödorna är.

I sammanhanget är just allemansrätten intressant eftersom den gör skillnad på tomt och mark. För svenskar är det en tydlig distinktion, men på radion har jag hört om irritation från markägare som menar att tyskar och andra tältar för nära trädgårdar eller hugger ned träd för att göra upp en brasa.

Avslutningsvis vill jag återgå till fåglarnas perspektiv. Jag och Maggie kom till Bäckhalladalen och vi möttes av en kakafoni av fåglar. Jag blev så glad. Lärkträden som jag egentligen tycker är väldigt fula var fyllda med olika fåglar. Det som gjorde mig allra lyckligast var att se den mindre korsnäbben som med sin speciella näbb delade upp lärkkottarna så att det snöade av tunna växtdelar. Men inte bara dem utan trädkrypare, talgoxar och kungsfåglar höll sig väl synliga. För dem var det livsutrymme och ett middagsbord.

Att området hade gjorts till ett naturreservat hade givit dem detta livsutrymme och middagsbord. Men området hade också grillplats och joggingspår. Naturen måste inte göras till vildmark, men allt kan inte heller göras till trädgård eller odling. Mångfald kräver utrymme.

Referenser:

Descola, Philipe (2013). Nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts