Algot Boman föddes 1877 på Malmön i Bohusläns skärgård. I Stenhuggarminnen (1973) berättar han om sitt brokiga liv. Hans far kom från Skaraborg och hade låtit sig värvas av Kullgrensbolaget. De hade kungjort i kyrkor att de utbildade stenhuggare och betalade resan till Bohuslän, samt uppehållet. De fick även 50 kronor i lärpengar efter avslutad 3 månaders utbildning. På Malmön gifte sig Algots far sig med en dotter till en fiskare.
Till en början gjorde man finsten, men under Dansk-Tyska kriget 1867–68 blev det högkonjunktur för gravvårdar. Monument gjordes för de ”fallna storkrigarna” (1973, s. 77). Fadern arbetade på olika stenbrott. De gjorde socklar och trappor till kyrkor. När gatstenstillverkningen satte igång när finstensbranschen blev dålig. Då flyttade man till Hjälmedal för att sedan röra på sig mot Lysekil. Där gjorde fadern gravvårdar och sonen Algot fick hjälpa till.
1887–88 fyllde man igen Kyrkoviksbukten med stenskrot. I området pågick det gatstensbrytning som hade beställts av Malmö stad. En strejk utbröt. Det är första gången som Algot hör talas om socialister av läraren som var från Småland och ursäktade sin sena ankomst med att han hade blivit uppehållen av strejkande stenhuggare. ”Barn! Ni har fått vänta på mej, ty de var en del strejkande stenhuggare här å ville ha arbete. Å ni förstår att ja hade allt arbete till dom, men det är inte skäl i att hjälpa Socialister [sic].” (1973, s. 81).
Gatstenen går det sämre för men då börjar man tillverka byggsten. Förläggaren för firman heter Apenheim. Stenbrottet var i Lahälla, inne i Brofjorden. Fadern tog arbete där, men familjen flyttade inte. Till Lysekil kommer firman V.E. Molin. De hade en beställning från Berlin och måtten var preciserade. För att fylla upp med arbetade kom många stenhuggare från Småland.
Efter konfirmationen går Algot till sjöss. 1894 började han arbeta på ”berget” och på vintrarna arbetar han i magasinen för att ”den stora sillrushen” pågår (1973, s. 83). Därefter inleds en lågkonjunktur och Algot tar sig till Malmön där han arbetar i ett storbrott. Han bodde inneboende i en fiskarfamilj, som beskrivs som arbetsamma och duktiga. En av de han arbetar med är från Småland och skickar hem sin lön till sin familj som tar hand om ett litet jordbruk. ”Knutsson en aktad och nykter man slet som ett djur i Klondyke (Malmön)” (1973, s. 84). Nöjeslivet består av kortspel och sprit. Ungdomarna består av två grupper stenhuggare och fiskare. Man bråkar om flickorna. Han lämnar Malmön med sina besparingar och köper sig en vadlott i vadlaget ”Rövarne”, dvs. han får delta i fisket, se Sillen gjorde Bohuslän till ett Klondyke (Jansson, 1996). Under fyra år är han fiskare och stenhuggare om vart annat.
1896 bildas stenhuggarfackföreningen av två hemvändare från USA. De två männen Tengren och Axel Johansson har med sig verktyg och specialkunskap från sin tid på andra sidan Atlanten. Han lär sig tekniken och blir utskrattad av smeden när han arbetar i Brastad.
Efter militärtjänst bildar han familj. De börjar i Lysekil, men tillgången på berg är dålig så de flyttar till Ingeröd på Härnäset i Bro socken. De köper en tomt och bygger ett hus. Fiskandet blir nu en hobby.
Arbetet i brotten börjar regleras av fackföreningarna. Tio timmars arbetstid och det får inte förekomma artificiellt ljus. 1904 blir det lockout och strejk under lönerörelsen. Tillresta strejkare och strejkbrytare tillkommer. Militär och polis tillkallas. Algot är medlem och kassör i Härnäset avdelning 14. 1908 är det ny strejk. De sympatistrejkar med transportarbetarförbundet. Återigen tillkallas strejkbrytare och strejkande reser dit. Tumult utbryter. Kanonbåten Skäggald är där. Kanoner avfyras och matroser avfyrar en salva.
Strejkerna återkommer under åren fram till Första världskriget. Under kriget skogsplanterar man Bohuslän. Att koka tran av sillen krävde mycket bränsle. Efter kriget tillkommer en ny teknik bland stenhuggarna. En god tid inträder som avslutas 1926. Lönerörelsen sätter igång. Lockout och strejker påbörjas. Många permitteras och avskedas. (Boman, 1973).
Vad vi ser i texten är hur förutsättningarna hela tiden förändrades för Algot. Livet i Bohuslän var inte konstant. Det som sker långt bort i Berlin påverkar det lokala. Sillens rörelser påverkar förmågan till överlevnad. Jag har tidigare tagit upp Bohusläns förändringar i följande inlägg Motståndskraften minskar när nedärvd kunskap försvinner. Delvis är det ett väl idealistiskt inlägg.
Texten kommer från ett arbete jag gjorde om stenhuggare under min utbildning till historielärare. Det mesta kom inte med i den slutgiltiga versionen av arbetet med den nätta titeln: Är samarbete bra?: En fallstudie av Bohusläns Kooperativa Stenindustris etablering som stenleverantör till Hamburg 1926 utifrån Robert Axelrods samarbetsteori. (Redemo, 2017).
Jag kom att tänka på arbetet under läsningen av The problem of nature: environment, culture, and European expansion (Arnold, 1996) då han beskriver hur Amerika sågs som en frontlinje dit de europeiska nybyggarna med sin kultur kom och förändrade landskapet. Han beskriver hur många tidigare historiker har menat att en kultur lär sig att leva i ett landskap och sedan finner en balans. Även dessa historiker har en idealistisk bild av människans förmåga att interagera med sin miljö. Som jag tidigare har nämnt ser vi inte naturen utan gör oss föreställningar om den, se Naturen: det vilda och det tämjda del 1 och Naturen: det vilda och det tämjda del 2.
Referenser:
Arnold, David (1996). The problem of nature: environment, culture, and European expansion. Oxford: Blackwell
Boman, A. (1973). ”Då gatstenshuggning började i Bohuslän. i M. Rehnberg, Stenhuggarminnen: Svenskt liv och arbete n:r 31”, Malung: Nordiska museet, ss. 76-98.
Jansson, Hasse (1996). Sillen gjorde Bohuslän till ett Klondyke. Populär historia. Publicerad på nätet 010315 (hämtad 240324)
Förvilda Sverige? 