Sedan vi flyttade tillbaka till Sverige och skaffade hund har vi sällan åkt utomlands. Istället har vi besökt olika delar i Sverige. I stort sett varje år i tio år har vi åkt norrut för att vandra i fjällen. Eftersom vi har hund kör vi inga långstreckare utan högst tio timmar per dag. Det har gjort att vi har hamnat på ställen som inte alltid är de finaste, men de har alltid givit oss något, om inte annat så ett kul minne.
Po Tidholm skriver i sin essäbok Norrland (2012) att skillnaden mellan att åka i USA och i Sverige är hur tråkigt och enformigt det kan vara i Sverige. Jag håller inte med även om jag förstår vad han syftar på. Att köra genom delar av till exempel Småland eller Jämtland är att åka genom ett platt skogsåker landskap som inte är mycket annorlunda än att åka genom Ohio. Samtidigt ger denna enformiga skogsåkermark tid för reflektion, som efter vi har åkt igenom ett litet samhälle där det mesta ser övergivet ut. Det finns få om ens någon affär, men desto fler loppisar. Vad är det som sker i Sverige?
Stora delar av Sverige är nästan övergivna. Det bor få människor där och många som har stannat kvar har valt eller väljer att behålla en livsstil som kräver pendling och tålamod. De är i minoritet. Politikerna är beroende av en stor väljargrupp och trots orden verkar de bry sig lite om denna minoritet. Denna utveckling har pågått i över tvåhundra år då man allteftersom har flyttat dit jobben finns. Industrialismen har förändrat Sverige i grunden.
Ibland är det svårt att förstå hur tätbefolkat landsbygden i Sverige var. För oss blev tydligt när vi gick Utvandrarleden i södra Småland. I Ljuders socken inleds Vilhelm Morbergs utvandrarepos. Vi vandrade genom Backa och Bredanäsmåla och såg skyltar om hur många familjer som hade utvandrat till USA och de var många. Men det som var tydligt när vi vandrade där var att marken hade inte lämnats obrukad. Virkesåkrarna stod där.
Men även virkesåkrarna har sina hemligheter till allmän beskådan för den uppmärksamme. De berättar om en tid då landskapet brukades på ett annat sätt. Då det var ängar, åkrar och framför allt ett öppnare landskap. Jag har tidigare nämnt hur jag och Maggie då och då promenerar mellan Agusa och Rebbetuaröd. Det är just en sådan landsbygd där det bor få människor. Där ser man de gamla stengärdsgårdarna som berättar för oss att här brukades landskapet annorlunda.
Vad har då rewilding med detta att göra? undrar förmodligen någon som stör sig på min oförmåga att komma fram till kärnan. Jag kommer till det strax, men först är det viktigt att se att denna rörelse av människor förekommer i hela Europa. Allt mer mark överges och mer blir det som vi kan se i rapporten Agricultural land abandonment in the EU within 2015–2030 (ISPRA, 2018).
Det intressanta är att i svensk kontext kan man se att övergivandet av jordbruksmark redan har skett. Nedan ser vi uträkningen inför 2030 och i både Sverige och Finland är den större delen ingen jordbruksareal.
Inom framför allt Rewilding Europe ser man detta ur framför allt två perspektiv. Å ena sidan är det en möjlighet att kunna använda den marken till rewildingprojekt:
Rewilding can be the best option for land-use in cases of farmland abandonment in Europe and all over the world when the social structure of farming communities has been eroded and low-intensity farming is no longer socially or economically viable. In some areas maintaining a moderate level of agricultural disturbance can maximize species richness with benefits for biodiversity.
Rewilding as a land-use option – further studies (2013)
I stället för att göra dessa övergivna marker till virkesåkrar kan man genom att till exempel introducera arter som till exempel visenter (min favorit), gotlandsruss eller bäver (också en favorit) utveckla ett ekosystem där många fler arter kan ha en utpost.
Det andra är att genom att göra detta kan man skapa arbetstillfällen genom att satsa på turism.
Communities benefit
Rewilding boosts local economies where alternatives are scarce. We work towards situations where nature tourism flourishes and local people earn a fair living from nature-based enterprises. This will help revitalizing both rural and urban communities.
Why is rewilding vital in Europe?
Just något som har slagit mig när jag har åkt genom Sveriges många natursköna delar och sett husbilarna. Jag tänker till exempel på Vildmarkleden i Jämtland. Efter vi hade varit och vandrat åkte vi söderut mot Gäddede längs med Jomssjöarna. Det fanns inga restauranger där vi kunde stanna för att äta en bit. Efter frystorkad bolognese såg jag fram emot tillagad mat. Men den kom först när vi var i Gäddede där det närmast var trafikstockning av hungriga turister. Vi åt en okej pizza till lunch och bodde sedan på den trevliga campingen. Där jag äntligen fick en god hamburgare.
Funderingar kring landsbygden, arbete och rewilding har jag tidigare berört i inlägget Kroppefjäll, skogsbruk och turism: några inledande tankar och för att fortsätta denna tankegång vill jag uttrycka mig konfrontativare: Varför tycks så stora delar av Sverige vara så oföretagsamt? Vad beror det på?
En restaurang till exempel ger arbetstillfällen. Det gör att människor kan stanna kvar och livnära sig. Det drar in kronor till samhället.
Jag har själv arbetat i både inom hotell och restaurang. Jag vet att det är ett hårt jobb. Och inte heller är turism den enda lösningen. Men samtidigt blir jag väldigt fundersam när jag läser en del av kritiken från de som säger sig föra landsbygdens röst.
På Facebook hittade jag följande inlägg på Forum för landsbygd av en man som vältaligt röt till. Forumet har över 45000 medlemmar och det är intressant att läsa deras ofta kritiska röster. Jag har strukit över hans namn då jag inte har frågat honom om lov. Det andra överstrukna är för att förenkla läsningen mellan de två skärmdumparna.
Han upprepar ”Ekoturism kan vi anordna själva” och jag håller med om att så borde det vara. Vi har själva upptäckt fantastiska platser som har drivits av företagsamma människor.
För att nämna två fina minnen: Getnö Gård vid Åsnens nationalpark drevs en fin kanotuthyrning av en familj. Restaurangen var full av turister med olika nationaliteter på kvällen. På natten vaknade jag upp av småfåglarnas gemensamma sång och det var som en massiv ljudvägg. Jag somnade om lyckligt om. Nordic Discovery vid naturreservatet Malingsbo-Kloten kunde vi hyra kanoter och sedan upptäcka sjösystemet. Under paddlingen såg vi fiskgjuse och kungsörn.
Men det som jag inte förstår är detta motstånd mot tankar som rewilding från dem som jag tänker mig skulle kunna tjäna mest på det genom den reklam som det skulle innebära för bygder som är hotade av total avfolkning.
Än en gång har jag skrivit alldeles för långt och jag kom inte fram till det jag hade tänkt mig. Och det beror på att detta är både intressanta och svåra frågor.
Sverige förändras. Men rewildingrörelsen är ingen fiende i denna förändring utan tvärtom. Den är en öppning för en ljusare framtid.
Referenser:
EU Kommissionen (2018). Agricultural land abandonment in the EU within 2015–2030. JRC113718 – Ispra, Italy: European Commission
Rewilding Europe (2013). Rewilding as a land-use option – further studies, Rewilding Europe. Publicerat 130801 (hämtat den 230325)
Rewilding Europe (o.å). What is rewilding?. Rewilding Europe (hämtat den 230325)
Tidholm, Po (2012). Norrland: essäer & reportage. Luleå: Teg Publishing
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Ja, jag skulle kunna uttrycka hur mycket som helst om glesbygd i allmänhet och Norrland i synnerhet. Givetvis färgad av min egen barndom och uppväxt, vidare till ”Vi-flytt-in´t”-rörelsen på 60- och 70-talet. Men den som kan förklara varför det ser ut som det gör på absolut bästa sett är författaren och den fantastiske fotografen Sune Jonsson. Behövs inte så många ord, hans många verk med svart-vita bilder på den stora omvandlingen och utflyttningen blir en svidande kritik mot jordbruksreformerna som på 60-talet helt skulle inriktas på stordrift. Småjordbruk vid sidan av andra inkomstkällor fick då inget stöd alls. Att jämföra med hur Norge lyckats bevara småjordbruk i hela landet tack vare en stödpolitik som också innebär att att det finns underlag för skolor, butiker etc.
Tyvärr råder det fortfarande en vi-och-dom-uppfattning mellan stad och landsbygd. Det koloniala arvet finns kvar allsedan Gustav Vasa började sina försök att locka människor till att befolka Norrlands inland med löfte om skattefrihet och slippa kriga mot ryssen på den tiden. Att det redan fanns en urbefolkning där sedan tidigare togs det inte speciellt mycket hänsyn till. Konflikter uppstod och tyvärr har det fastnat i arvsleden också idag. Dråpslaget kom med Baggböleriet när skogsbönderna lurades att sälja sin mark för skogsskövling till sågverken och vattenkraftsutbyggnad. Marken rycktes undan deras fötter bokstavligen. Skogsbrukets mekanisering rationaliserade senare bort allt behov handkraft. Så till slut återstod det bara att ta kepsen i hand, bocka och bege sig till kustens massaindustri och senare den nya tidens tillverkningindustri av framtidsprodukter som alla behövde enligt utsago.
Så, avfolkningen har aldrig varit någon slags naturlag, möjligtvis den starkes eller snarare den rikes lag, rentav rikets lag skulle jag nog sträcka mig till. Därför är min förståelse stor för hur man tar emot nya idéer från EU med mycken skepsis. Utifrånperspektivet har aldrig gynnat glesbygden. Hade Vattenfalls eller skogsbolagens vinster bara till en liten del blivit kvar hos de som bor där skulle bilden se annorlunda ut. Istället erbjuds de allmosor, i form av utjämningsbidrag i vårt skattesystem där Stockholms kranskommuner inte förstår varför Åsele kommun inte kan klara sig själva. Se bara på Åre, där finns ju allt när vi kommer det på sportlovet….
Okey, jag raljerar och det kan vara skönt ibland när världen ändå inte verkar lyssna på fakta. Allvarligt är dock att det fortsätter. Vad som sker med skogen och den biologiska mångfalden är du ju välbekant med, säkert också med den gröna omställningens behov av råvaror, att tas upp ur marken. Denna gång kanske det behövs mer än skattefrihet för att få tidigare norrlänningar att flytta tillbaka norrut. I boken ”I norrland hava vi ett Indien” (https://libris.kb.se/bib/8373778) finns andra metoder att ta efter för att lyckas med gruvdrift. Men det är klart, det var ju bara vildar som kallades för lappar på den tiden.
Min synsätt gör att rewilding av landsbygden först och främst handlar om att skog får vara skog i dess rätta ekologiska betydelse, rewilding 1.0 så att säga. Därifrån kan man fortsätta diskussionen om landsbygden skall vara ett kulturellt och naturskönt reservat för storstadens rekration eller en verkligt levande landsbygd på dess egna premisser. Inte under min livstid är jag rädd för, speciellt med den politiska färgkarta vi ser i Sveriges riksdag idag.
GillaGilla
Tack så mycket för din informativa och insiktsfulla kommentar.
Efter jag hade läst den lät jag den vila och läste ut Sara Lidmans Regnspiran. I slutet av den kommer det passande en kronjägare. Han möter Linda, huvudkaraktären, när de är ute och slår hö for vintern. De gör det vid ett berg som hon äger. Han säger att det finns guld i berget. Hon missuppfattar och säger att det är sagor. Men han menar träden och dessutom, fortsätter han, finns det en bra fors i närheten. Den utspelar sig efter baggböleriet.
Jag tänkte på din kommentar och plockade fram en bok som jag en gång hade köpt i all hast, Vilt, jakt och människor: I Norrlands skogar 1870–1900 av Kjell Danell. Jag bläddrade lite i den och läste om skogsskolorna. De var i Stockholm. Sedan skickades de norrut. Även detta är ett tecken på den kolonialism som du skriver om.
Jag tror det är svårt för en sörlänning att riktigt förstå kolonialiseringen av Norrland. Även om jag har vuxit upp på landsbygden har det varit nära tätort och det har aldrig fattats oss något i serviceväg. Visserligen har det gnyts om när Uddevalla sjukhus alltmer byttes ut mot Näl, men vad är det mot det som har skett i Norrland och avstånden där.
Jag minns första gången när vi åkte längs Inlandsvägen och vi inte hade kartbok med oss. Vi var ju vana vid mobiler. Men de slutade fungera norr om Strömsund. Jag hade bokat en timmerstuga ute i ödemarken där vi skulle övernatta och tänkte det är ju bara att använda internet. Men det gick inte. Likaså lärde vi oss att när det är halvtank så tankar man om en bensinmack passeras.
Jag gillar ditt historiska perspektiv och funderar själv ofta utifrån det. Jag är trots allt historielärare. Och tankarna handlar om hur nedärvt tänkande påverkar oss utan att vi märker det. Socialdemokraterna har alltid försökt att överta ansvaret från familjen och ta den framför allt den lokale patronens plats. Vi ska lita på staten, så att vi slipper vara beroende av den greven som vi arrenderade marken av. Vad har detta gjort med oss som folk?
Som du märker väckte din kommentar många tankar. Jag har tänkt att gräva vidare i detta eftersom häri döljer sig saker som dels berättar om Sverige, men också om den klyfta mellan stad och land som tar sig uttryck i varghat och antipati mot miljörörelsen. Jag är övertygad om att i t.ex. rewilding 2.0, som inte bara ser till naturen utan också hur relationen mellan människor, kan stärka en levande landsbygd och egentligen borde den gynna dess vedersakare. Men om misstron mot överheten, svenska staten eller EU, är för stark, så riskerar detta att hindra kreativiteten som finns hos människor som är vana vid att vara självständiga och inte förvänta sig hjälp så fort som strömmen går eller om man är insnöad. Den misstron och misstänksamheten oroar mig och jag tror att politiker som hämtar kraft ur den är farliga.
GillaGillad av 1 person
Snegla nyfiket på FB-gruppen om landsbygden du plockat ett inlägg ifrån. Tyvärr kändes det direkt som den tagits över av varghatande ryggdunkare. Trollen borde fått vara kvar där de hör hemma, i skogens mörka vrår.
GillaGillad av 1 person
Jag håller med om att det är en skara som inte för den mest sansade debatten. Men jag tror på att belysa även denna sida.
Många av dem talar om en oro, ett förakt och framför allt en stor ilska som är viktig att se för att förstå. Sverige är ett land där, inte riktat mot dig, ingenjörstänkande har fått styra. Det är ett praktiskt tänkande, inriktat på lösningar som inte alltid tar hänsyn till dem som drabbas. Ett tydligt exempel är från din härad. Sverige behöver el. Men här finns massa lämningar från samiska kultplatser, renbete. Det är skrock och oviktigt för utvecklingen av Sverige. Vi bygger dammen! För vi ska bygga ett Sverige för framtiden!
Samma slags tänkande har vissa biologer. En varg är inte farlig och den behövs i det ekologiska systemet. Det står i dessa forskningsrapporterna. Vi har gått grundligt till väga! Vad ni tycker är inte vårt problem! Sluta sjåpa er! Men så tänker inte de som har sina hästar eller får.
Ursäkta den raljanta tonen, men jag är övertygad om att en stor del av misstänksamheten mot överheten i dess olika former beror på att generationer har blivit överkörda. Man har inte lyssnat för de har uttryckt sig känslosamt, brutalt och kryddat med diverse invektiv. Men gömt bland dessa tirader kan man hitta sunda och insiktsfulla tankar som är värda att ta på allvar.
Jag är övertygad om att många problem skulle undvikas om man inte förpassade dem till djupaste skogen utan inbjuder till samtal.
GillaGillad av 1 person
Exactly
GillaGillad av 1 person
Jag har precis varit upp till Luleå några dagar och körde E4 norrut. En tanke som slog mig var att hela vägen såg jag kulturmark. Bokstavligt hela vägen. Det ligger hus här och var, jordbruksmark som just nu täcks av en knapp meter snö, skötta skogar, plötsligt en by eller mindre samhälle, ofta skoterspår på andra sidan viltstängslet och plötsligt en överfart.
Nästa tanke var att den som inte vet vad dom ska titta efter missar förmodligen just detta, att det är kulturmark, inte vildmark med enstaka gårdar och byar.
Jag brukar också köra Umeå-Strömsund minst en gång om året, och det är samma upplevelse. Det är brukad skog, hus, jorbruksmark, byar, samhällen i en kontinuerlig blandning – kulturbygd hela vägen.
Ja, det är avfolkning på många ställen, men det bor fortfarande en miljon människor i Norrland. Och för de flesta av oss som bor här är det kulturbygd, inte ett dugg exotiskt utan ett välkänt vardagslandskap. Rewilding? Jaha ja, och hur ska det fungera för oss som faktiskt bor och lever här, året om?
Norrland är kulturbygd sen några hundra år och kanske är det dags att på allvar marknadsföra just det, istället för att låtsas att Norrland är en vildmark som sörlänningar är välkomna att besöka när de har semester.
GillaGilla
Hej Lars
Tack så mycket för kommentaren.
Just det som du skriver att det faktiskt är kulturmark tycker jag är något som glöms bort. Jag minns själv när jag har åkt genom de norrländska skogarna och det har känts ensligt så glöms det bort att detta är brukad mark. Sedan skiljer det sig från olika platser. När vi körde mellan Strömsund och Bollnäs var det tydligt hur mycket som var brukat, allt från dammar till de små samhällen som vi körde genom.
Så som jag förstår rewilding handlar det inte alls om att köra iväg människor, som någon slags europeisk eller sörlänningakolonialisering av Norrland. Om vi tar minskningen av mångfalden beror den ju på att människor har ändrat på sitt sätt att bruka marken, t.ex. fäboddriftens försvinnande. Däremot handlar rewilding om att restaurera och förändra landskapet så att det inte blir en granåker. Det i sin tur kan ge turism som ger arbetstillfällen. Det handlar om att förändra utvalda områden. Detta görs ju redan då man inrättar naturreservat eller nationalparker.
Vindelälven är ett exempel som Rewilding Sweden arbetar med. Så här säger Henrik Persson som är ansvarig om arbetet:
”Några av Rewilding Swedens utvalda fokusområden finns runt Vindelälven och i Råneälvens- och Torneälvens avrinningsområden. Arbetet där handlar till exempel om att lägga igen diken så att vattnet hålls kvar i landskapet över en längre tid, eller att återställa deformerade vattendrags form och funktion.
– Vildare skogar och vildare vattendrag kan sedan hysa ett vildare djurliv, och vår övertygelse är att människor i lokala samhällen mycket hellre lever i sådana landskap, säger Henrik Persson.” https://landetsfria.nu/2023/nummer-393/kan-aterforvildning-vara-raddningen/
Detta leder in mig på din sista kommentar. Frågan är hur man kan marknadsföra Norrland annorlunda? Jag minns hur vi körde vid Jokkmokk och såg renar på vägen. Jag minns ett äldre tyskt par som hade stannat sin bil mitt i vägen för att ta kort. Hade vi kört fortare hade det kunnat ske en olycka. Det var som om hela deras föreställning av vad Norrland och vildmark är blev förverkligad. Och det trots att detta skedde vid dammen Akkat. Det var inte ett dugg vildmark utan snarare motsatsen. Hela landskapet var format för människor och att renarna var på vägen i stället för i skogen visade detta tydligt.
Som du märker väcker din kommentar många tankar. Jag hoppas på fortsatt samtal.
GillaGilla
Språk är viktigt. Vilka ord vi använder för att beskriva världen omkring oss är viktigt eftersom orden och språket leder tankarna och hur vi uppfattar det som finns runt omkring oss.
Du skrev ”förändra landskapet så att det inte blir en granåker” vilket är ett tendentiöst uttryck eftersom det dels antyder att det pågår en process som börjat omvandla landskapet till ”granåker” och dels att granåker är nåt dåligt.
De flesta gillar granar, rentav så mycket att vi tar in en gran till jul. Om inte en riktig gran så en konstgjord. Även åkrar gillas av de flesta. Och skog. Men ordet granåker antyder att det är något konstgjort, granar som växer som odling på en åker. Det intressanta i sammanhanget är att den mesta åkermarken är före detta skogsmark, oftast då bevuxen med just gran, och det är nästan bara på nedlagd åkermark som en granplantering kan bli så tät att det saknas bärris under den och den blir en ”granåker”. Dessutom, på landskapsnivå planteras hälften av skogsmarken med tall och kan alltså omöjligt bli granåker, så det pågår ingen process med mål att förändra landskapet till granåker.
Re-wilding är också ett knepigt begrepp. Förledet ”re-” i re-wilding betyder ”åter-” så re-wilding betyder ordagrant återförvilda, dvs återgå till ett stadium innan naturen tämjdes, medan den ännu var ”vild”. Men när var landskapet i Sverige senast ”vilt”? Hur mycket påverkan från människan är acceptabel utan att det ändrar landskapet från vilt till tamt?
En absolut nollpunkt är när inlandsisen dragit sig tillbaka och blottat mineraljord utan växtlighet. Men sen då? Är referensen före granens återkomst för ca 4000 år sen, eller före bronsåldern, järnålder, vikingatiden, medeltiden, osv? Du nämner fäbodsystemet som gör att vi bara backar ett par hundra år, men då var i stort sett hela landskapet redan påverkat av människan. Samer och renskötsel har funnits i norra Sverige under mycket lång tid och påverkade också landskapet.
När jag läste om själva bloggtexten kunde jag inte låta bli att få en bild av re-wilding som ett slag Skansen i landskapsformat. Ett jättelikt naturmuseum där lokalbefolkningen ska livnära sig på att erbjuda utflyktsmål och hotellverksamhet för urbaniserade människor från framförallt södra Sverige. Under semester och skollov ska stadsborna åka ut till ”återförvildad natur” och förtjusas av festliga nya inslag, exv visenter och vildhästar som aldrig tidigare funnits här i norr och som naturligtvis måste hållas i hägn om det ska finnas en chans att se dem, och promenera på fina stigar i skog som sköts för att ge ett intryck av att vara ”vild och naturlig”.
Jag tror att det stora problemet med re-wilding är den stora diskrepansen mellan den urbaniserade stadsmänniskans uppfattning om vad som är ”riktig natur”, det verkliga brukade kulturlandskap som ÄR landsbygd idag, och den helt orörda natur som hade funnits här om människan aldrig hade återvänt efter inlandsisens reträtt.
Till sist, frågan om varför lokalbefolkningen på mindre orter är så ”oföretagsam” och inte driver restauranger där turister kan äta: Vem ska äta där under resten av året, när turisterna är hemma? Basunderlaget för de flesta matställen är lunch för samhällets yrkesverksamma. Därför är det lite lättare att driva restaurang i Strömsund och Dorotea än i Hoting.
GillaGilla
Tack för din kommentar. Än en gång skriver du väldigt mycket som väcker många tankar. Det är så jag önskar att samtalet ska vara på den här bloggen.
Jag håller med dig i mycket och vissa delar inte alls, men du har en god poäng i allt det du skriver.
Jag börjar från slutet. Jag kommer själv i från Bohuslän en trakt som är väldigt beroende av turismen på sommaren och där de flesta tvingas att pendla eller flytta. Jag säsongade där och mina chefer försökte få ihop till resten av året då det var dött. Det fanns några som bodde kvar, annars dog samhället helt. På många sätt var det skönt innan säsongen satte igång. Man hälsade på varandra och det var ett lugnare tempo. Även här i Simrishamn, där jag bor nu är det väldigt skralt på vintern, medan nu under påsk är vi översvämmade av turister.
Österlen har också fått ett rykte om att vara fint och många flyttar hit. De har sålt en lägenhet i Stockholm och flyttar hit, driver upp priserna på villorna, vilket skapar svårigheter för folk. Förutom de som är hantverkare då de får jobb med att renovera de nyinköpta husen.
Det jag vill säga med detta är att jag har full förståelse för att det kan vara svårt i Hoting. Däremot vill jag också starta ett samtal om landsbygden och vad man kan göra för att den ska överleva. Mycket handlar om dem som bor där, men det finns också andra delar som att fördela skatter bättre.
Det där med ord håller jag med dig om. De är viktiga. Ordet rewilding är just märkligt för att det handlar inte om att återförvilda utan om att restaurera vissa delar, som älvar, så att fisken kan vandra uppåt eller att torvmarker inte dräneras. Blicken är här framåt, då det handlar om att sätta igång ett fungerande ekosystem igen.
Sedan handlar det om att inrikta sig på delar av landskapet. Själv hade jag gärna sett att man gjorde mer här i södra Sverige. I Sverige finns det en allmän tro på att återgå. Det tror jag inte på. Men detta kommer jag att återvända till i inlägg som jag hoppas att du kommer att läsa och reflektera kring.
Det där med granåker så är det givetvis skrivit för att väcka reaktion och delvis tendentiöst. Men det är också passande då som du skriver är mycket i alla fall här i söder planterat på gamla slåtterängar eller hagar. Det är något som jag skriver om och har tagit bilder på. Jag visste inte att granen inte kan växa så tätt i mindre bördig mark så jag tackar för den informationen.
Till det hör också att jag är väldigt förtjust i granskog. Dessa bokskogar här tycker jag är ganska tråkiga. Men jag börjar lära mig att se saker i dem som gör att mitt perspektiv förändras. Där vi bodde förut åkte jag gärna ut och gick i granskogen och vid mossarna. Det ingav mig lugn.
Tack än en gång för kommentarer och att du hjälper mig att tänka.
GillaGilla