Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse

Den intressanta naturen är sällan imponerande utan det är tämligen kaotiskt. Ofta är det svårt att förstå. Fågelskådandet hjälper. Aha, det är en järnsparv eller titta alfåglarna som jag skönjer där ute. För mig har böckerna hjälpt mig, för det är inte bara för att hänvisa till information som stöder mina påståenden utan det är också att de visar det som jag inte hade sett. De får mig också att ge mig av till mondäna platser som förr inte hade lockat mig, som Åraslövs mosse mitt emellan Kristianstad och Hässleholm. Likaså lär mig böckerna att se det som jag förr inte förmådde. Som att lägga märke till mossen är som en oansenliga liten ö mitt bland åkrarna strax norr om väg 21.

När jag efter en del felkörningar, bland annat på en privatväg, kom dit, var det med andakt som vi trädde in bland träden. Det är en sumpskog, men nu var det torrt. Jag och Maggie var ensamma. Fågelsång jag inte hade hört innan mötte oss. Jag höjde kikaren och såg en trast jag inte kände igen. Det var en rödvingetrast. Den försvann fort.

Så ännu en fågel som rörde sig bland grenarna. Den satt med ryggen åt mig. Dess rygg var kanelbrun och med svarta vingspetsar. Så vände den sig om och jag såg den kraftiga näbben. Det var en stenknäck.

En sumpskog är en slags nordisk regnskog. Den är översvämmad delar av året. Träden prövas och många av stammarna har tickor och lavar. Den lövtäkta marken pryddes ännu inte av blommor. Över allt var knäckta stammar där vinden hade farit fram.

Vi fortsatte att långsamt gå längs med stigen. I norra delen var det blötare och knäckta stammar lutade sig mot levande. En mindre hackspett kom alldeles nära och lät mig skåda. Maggie väntade tålmodigt.

Vi kom till torvmossen och spänger gjorde att vi kunde gå igenom den. Hit kom man förr för att samla torv så man kunde elda. Det var också en utmark där man lät sin boskap beta. Söder om mossen var en slåtteräng där jag satt och rökte och tittade på gamla träd, brutna träd, hasselbuskar och ekar. Det hördes fågelkvitter och hackspettars trummande. Träden skyddade från den kalla vinden.

Medan vi återvände till bilen tänkte jag på omgivningen. För även denna plats hade en utdöendeskuld som jag skrev om i gårdagens inlägg. Den låg omgiven av fält, vägar och annan bebyggelse. Åkrarna kantades av djupa diken som hindrade vatten från att samlas.

Åraslövs mosse är ett exempel på den habitatfragmentering (Niklasson & Nilsson, 2005) som finns i vårt landskap. På denna ö bland åkrar kan organismerna samlas. Men de förblir fångade där. Även fåglarna som jag skrev i förra inlägget drar sig för att ge sig ut i öppen mark och bli ett lätt offer. Glador och ormvråkar spanar i utkanten efter de modiga.

Gunnar Lindén frågar sig om 394 arter hotas av trakthyggesbruk och menar att så är inte fallet. Han ger mängder av exempel och i kommentarerna ges ännu fler. Det visar på en artkunskap som vida överstiger min. Men utifrån det som jag läser och som jag försöker exemplifiera här tycks mig frågan felställd och resonemang som inriktar sig på enskilda arter leder fel. Den viktigare frågan handlar snarare om landskap och att det krävs stora ytor som är sammankopplade.

Sammankopplingen gör att arter kan sprida sig. Det gör att de inte samlas på en enda plats. EU är utskällt i många naturkretsar, men om vi ser till deras vision för 2030 som Sverige har förbundit sig att följa, så handlar det om att kunna utöka möjligheten för mångfald.

Ett av deras koncept är Natura 2000 som innebär att skapa just korridorer. På Natura 2000 network viewer kan man se denna arkipelag av naturreservat och natura 2000 områden. Jag skriver ”arkipelag” då det verkligen är som ett ösystem utan korridorer.

För många arter är inte att det är en ö som är problemet utan avståndet mellan öarna. Niklasson och Nilsson (2005) gör en illustration för att visa hur en landskapsrestaurering förändring möjligheterna att sprida sig och för att minska utdöendeskulden. På bilderna kan vi se hur habitaten har minskat sedan 1800-talet och att avstånden mellan dem har blivit allt längre.

Eftersom Skåne är ett så öppet landskap blir arkipelagen tydligare. Men liknande mekanismer sker även i skogslandskapen där monokulturer som en granplantage kan fungera som en effektiv barriär för arterna att sprida på sig.

Jag inledde med att påstå att naturen sällan är imponerande utan snarare kaotisk. Så var det där jag befann mig. Men på denna vindpinade plats bland åkrarna fanns det ett myller av liv. Landskapsrestaurering handlar om att kunna utöka dessa platser.

I ett kreativt förslag i SVD skriver bland annat redan nämnda Gunnar Lindén, men också andra representanter att hotade arter borde få bli en tillgång för skogsägare. Det handlar om att arbeta med skogsägare och inte emot dem. Som jag så ofta återkommer till handlar det om samtal och dialog, men det handlar också om kunskap och den besitter många, även om den kan vara koncentrerad på olika delar.

Avslutningsvis kan man vända på diskussionen om utdöendeskuld och istället tala om återbetalningsskuld. Naturen har exploaterats och den har byggt vårt land. Nu handlar det om att bygga upp en återbetalningsplan som kommer att kosta, men som också kan planeras för att inte rasera hela ekonomin. Men för att det ska kunna ske måste också insikten finnas att Sveriges ekonomiska beteende inte är hållbart. Då kan samtalet om hur förändringen bör ske fortsätta.

Referenser:

Götmark, Frank; Gustafsson, Lena; Lindén, Gunnar; Nordin, Jessica (2023) ”Låt hotade arter bli en tillgång för skogsägare”. SVD. Publicerad den 2023-01-12 (Hämtat den 230409)

EU Kommissionen (o.å.). Nature and biodiversity. EU Commission (Hämtat den 230409).

Lindén, Gunnar (2022), Hotas 394 arter av trakthyggesbruk?. Naturvård med mina ögon

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur