Hämpling, pipa och natursyn

En dag när jag gick hemåt såg jag att i toppen av kastanjen i vår trädgård satt det en mängd småfågel. Jag skyndade stegen då jag var orolig att de skulle hinna flyga iväg. Jag hann, tog fram kikaren och förnöjt såg jag att det var typ tio hämplingar som satt i toppen.

Ljuset stannar numera tack och lov längre på kvällarna och efter maten går jag ut och röker en pipa innan jag gör i ordning i köket. Jag röker Rattrays Old Gowrie, en röd virginiatobak, som är något klibbig, mild, och som inte brinner lika fort som Hamilton. I rökandet finns det en ritual som börjar redan vid att jag ställer undan tallriken efter maten, hämtar dynan i källaren, stoppar pipan medan jag tittar ut i trädgården. Därefter sätter jag mig på den inglasade altanen. Är det fredagkväll ackompanjerar ett vinglas.

Skälet till denna lilla utvikning är att i piprökandet finns det något eftertänksamt, iakttagande och kontemplerande. Att prata eller att titta på mobilen fungerar inte för då slocknar glöden. Möjligen beror det på att jag är dålig på att stoppa pipan. Poängen är dock att piprökning kräver ett lugn och att man tar en paus och i denna vilostund öppnar sig världen.

Det är detta som leder mig tillbaka till hämplingarna då jag under veckan upptäckte jag att hämplingarna har stannat kvar i trädgården. De rör sig konstant mellan kastanjen, den ohamlade pilen och lagerhäggen. Jag har tidigare berört just hur våra trädgårdar kan bereda plats för olika arter, se de olika inläggen under kategorin trädgård.

Det jag upptäckte där jag satt var att mellan bokbuskarna som markerar gränsen går en diagonal linje som skär av trädgården i två delar. Linjen består av kastanjen, pilen och avslutas i lagerhäggen som vuxit sig hög, bred och vild. Ännu har inte kastanjens och pilens löv spruckit ut, men detta habitat bildar en skyddad zon för hämplingarna där de kan röra sig fritt. De rör sig uppe i kastanjens krona och på norra sidan av lagerhäggen vars spridning håller på att sluka ett körsbärsträd. Där sitter de och spelar med sina röda bröst.

För den som har upplevt sparvhökens tysta och höga fart som glider in i trädgårdar för att ta en oförsiktig sparv förstår hur viktiga dessa buskiga och skyddade habitat är.

Det är en grym och vacker värld som uppvisas inför den piprökande. Naturen rymmer båda dessa delar, även om vi ibland bara vill hänge oss till det vackra.

Under en lång tråd på twitter om skogsbruk länkade docenten i skogsbruk Lars Lundqvist till en SLU:rapport: Natursyn: tre svar på vad natur är (Helmfrid, 2007). Lundkvist hade lagt märke till hur olika syn debattörerna hade på naturen och hur det påverkade argumenten. I tidigare inlägg har jag berört liknande tankegångar i ”Naturen: det vilda och det tämjda” 1 & 2, samt ”Vad får en toarulle kosta och hur mycket skog behöver skogsnäringen” (se etikett diskurs).

Helmfrid gör tre grova kategorier: Den outsinliga källan, Den sköra evighetsmaskinen och Den gemensamma kroppen. Hon skriver att ofta påstår vi att ”åsiktsskillnader beror på olika kunskap” (Helmfrid, 2007:7) och att om vi bara var tillräckligt informerade så skulle konflikterna falla bort. Men så fungerar det inte, fortsätter hon, då våra ”intellektuella kunskaper” är ytliga delar av vår personlighet, ”medan våra ställningstagande i regel styrs från djupare lager” (ibid).

Innan jag går in på vad de olika kategorierna betyder, vill jag intyga hur jag själv länge levde i denna villfarelse och försökte läsa mig till kunskapen för att sedan med hjälp av tydliga argument baserade på empiri skulle kunna både för mig själv och andra berätta hur det var. Så fungerar det tyvärr inte. Dels för att ju mer jag lärde mig, desto komplexare blev det, dels för att mina ”existentiella grundantaganden ” (Helmfrid, 2007:7) fungerade som filter för tolkandet av kunskapen. Som Helmfrid skriver:

De existentiella grundantagandena utgör en slags inre kartbild till hjälp för vår orientering i tillvaron.

(Helmfrid, 2007:7)

Med det sagt ska vi inte hysta kunskapen överbord och påstå i någon slags postmodern sörja att allt handlar bara om perspektiv. För det gör det inte. Men perspektiven påverkar och när ”Den outsinliga källan”, ”Den sköra evighetsmaskinen” och ”Den gemensamma kroppen” möts kommer deras existentiella grundantaganden att påverka. Jag ska ge ytterligare ett exempel på vad som påverkar.

Professorn i miljövetenskap Johan Rockström intervjuades i reportaget ”Undergången är nära” (Sandstig, 2015). Rockström som framställs som en slags domedagsprofet, menar sig inte känna igen sig i den rollen utan påpekar att i grunden ser han sig som optimistisk. Men, medierna tillåter honom inte detta:

[Sandstig]Det är ju inte det intrycket man får av dig annars. Då är det bara piskan på ryggen, det här kommer att gå åt helvete och att allt är irreversibelt. Det är en sådan ton.

– Det förvånar mig det du säger, men jag kan säga dig att jag inte har gett en enda intervju de senaste åren där jag inte betonar optimismen, och likt förbannat kommer det sällan ut i medierna.
[Sandstig] De ville inte ha optimism alltså?
– De vill inte ha optimism. Absolut inte.

(Sandstig, 2015)

Rockström med sitt gravallvar ramas in av medierna, då det passar deras medielogik.

Nåväl, som vanligt vill jag trycka in så mycket som möjligt i mina inlägg. Men här kommer definitionen av de tre kategorierna i förenklad form.

Den outsinliga källan handlar om att det finns en klar åtskillnad mellan människan och naturen. ”Intresset riktas istället på mänsklig behovstillfredsställelse, där teknologi och ekonomi ses som de viktigaste medlen.” (Helmfrid, 2007:18). Vi går ut i naturen och återvänder ifrån den. Människan ses som en härskare/förvaltare av naturen och den i sin tur är starkare och uthålligare än hos dem vars grundantagande är den sköra evighetsmaskinen.

Det senare grundantagandet har, enligt Helmfrid, vuxit fram med miljörörelsen där det också finns en tydlig skillnad mellan naturen och människan, men där den måste tas om hand om. Vi är beroende av ekosystemen och dessa är sköra. Om människan utövar ett för starkt tryck kan det brista.

Genom kunskap och förnuft kan människan förvalta naturen så att den inte förstörs. Genom att lära mer om naturens sätt att fungera kan vi lära oss att själva skapa hållbar teknologi.

Helmfrid, 2007:21

Den gemensamma kroppen skiljer sig från de båda då tudelningen mellan natur och människa inte längre är skarp. Denna tanke finns hos många naturfolk där till exempel ägande inte blir lika tydlig utan att det handlar mer om ett givande och tagande. Det senare syftar på att vi kan göra fel mot naturen och då hämnas den.

Under min läsning av olika antropologiska verk skrev jag en aforism, vilken illustrerar skillnaden mellan den gemensamma kroppen och de andra två.

För att få lite kontext till den handlade den om hur upprörd jag var efter att ha läst Le Clézios kortroman Pawana (2012). Den handlar om valjakten under 1800-talet som Herman Melville deltog i. I den skildras den besinningslösa valslakten. Sjökaptenen Scammon ser skeppspojken John gråta över slaktandet. Då förstår det fruktansvärda i dådet som han deltar i och leder. Antropologen Descola skildrar i sitt stora verk Beyond nature and culture (2013) om hur Metekash, en jivarokvinna blir biten av en orm. Hennes man hävdar att det är hans fel då han har begått ett brott mot naturen när han oförsiktigt sköt in i en flock med ullapor.

Metekash blev biten av en bothrops atrox, en orm som tillhör huggormssläktet, när hon tömde köksavfallet. Hon räddas av antropologens ormserum. Hennes man blev orolig och berättade för antropologen att ormarna inte brukade komma in i byn. Han menade att det är hans fel och berättade att han hade fått tag på en hagelbössa och hade använt den för att jaga ullapor istället för med blåsrör som han brukade använda. Han hade skjutit in i en flock och dödat fler än han behövde. Ormen hade skickats av Jurijri, viltets moder, för att straffa honom för att han hade dödat urskillningslöst. Scammon tänker på John från Nantucket, pojken, som med tårar i ögonen såg på honom då de dödade valarna i den en gång okända lagunen som senare ödelades av rovjakten. Sorg genomsyrar honom medan han tänker tillbaka blicken och frågan som den ställde: Hur kan man döda det man älskar? Ruelsen hos de båda jägarna är eoner från varandra, för frågan är inte om man kan döda det man älskar. Det måste man. Men det är fortfarande inte tillåtet att döda. Det förstår endast den ene av dem.

Descola, 2013; Haraway, 2008, Le Clézio, 2012

Efter att ha läst Helmfrids text (hittas lätt genom en sökning) begrundade jag i vilken kategori som jag själv skulle placera mig i. Som ni nog märker, genom aforismen, är det den gemensamma kroppen.

Avslutningsvis vill jag därför kasta ut tanken att vårt samhälle, som domineras av personer som utgår från den outsinliga källan, har förlorat relationen till naturen. Genom att definiera den som en resurs, snarare än som något man är en del av och som kräver sin respekt, så förlorar man något. Ja, man blir andligt fattigare.

För mig är pipan stoppad med Old Gowrie en metod att ständigt försöka återupprätta relationen till min omgivning som väntar på mig. För när jag till exempel sitter lutad mot kastanjestammen, känner skrovligheten, ser fågelskiten från duvparet som häckar i trädet, hör koltrastar, kajor och pilfinkar, då är jag i naturen. Som ni märker på beskrivningen är den inte alltid vacker. Kajornas skrän är ingen skönsång och skrovligheten inte behaglig. Men jag är där.

Referenser:

Descola, Philippe (2013). Beyond Nature and Culture. University of Chicago Press

Haraway, Donna Jeanne (2008). When species meet. Minneapolis: University of Minnesota Press

Helmfrid, Hillevi (2007). Natursyn: tre svar på vad natur är. Rapport nr. 1 SLU: Uppsala.

Le Clézio, Jean-Marie Gustave (2012). Pawana. Stockholm: Elisabeth Grate Bokförlag

Sandstig, Ola (2015). ”Undergången är nära”, Filter nr 44,