Antonio José Bolivar Proaño är en gammal man som bor i Amazonas. Det mesta av sin fritid läser han kärleksromaner, men när en ozelot härjar i trakten tvingas han lämna sin hängmatta för att hjälpa till i jakten av den. Det som jag fascinerades mest av i Luis Sepúlvedas bok Den gamle mannen som läste kärleksromaner (1995) var hur han försökte föreställa sig det han läste i romanerna. Venedig jämfördes med en större by i Amazonas där hyddorna stod på pålar. Det var lätt för mig att ömsint läsa om den tandlöse gamle mannen som mest av allt ville bli lämnad ifred.
Ibland tänker jag på honom, denna romangestalt som Sepúlveda levandegjorde för mig och jag upptäcker att jag inte alls är så långt ifrån hans sätt att läsa romaner och annat som man kan tro. Nu fuskar jag ibland genom att söka på internet efter hur det ser ut, men oftast undviker jag. Mina egna föreställningar är lite bättre. På samma sätt blir jag ofta besviken när jag ser filmer av romaner som jag har läst. Det är inte lika illa om jag först ser filmen och sedan läser dem.
Vad har detta med en blogg om ekologi, natur och vårt förhållningssätt till vår omgivning? Egentligen väldigt mycket märker jag då jag liksom många med mig är fångna i föreställningar och förväntningar. Dessutom finns det inte tillräckligt med kunskap för att kunna sticka hål på illusionen. För det behöver vi andra.
Jag är en än gång tillbaka till skogen och den debatt som jag följer och delvis deltar i genom samtal på twitter, om man nu kan kalla det för samtal. Som vanligt tänker jag gå en omväg för att förhoppningsvis bättre kunna illustrera min poäng i slutet och vi börjar i medelhavsklimatet i Kalifornien eller varför inte i Australien, Sydafrika, Chile, eller runt det faktiska Medelhavet…
Titta på bilden nedan. Den visar fem delar i världen som har ungefär liknande abiotiska faktorer som klimat, geografi, men också biologiskt där växtligheten är liknande. Många tillhör släktet hårdbladsväxt, då de är torktåliga växter som inte förlorar sina blad när det inte kommer regn. Det tar för mycket energi för nya blad. Flera har starka ämnen i sig, vilket ger dessa områden en speciell doft. Languedocviner påstår att den speciella garriguen kan skönjas i terriorviner. Rosmarin är en typisk hårdbladsväxt, lågväxande, starkt doftande och tålig. Vår har överlevt vintern i örtträdgården.
Det man också kan lägga märke till är att de ligger mellan två breddgrader, men också kallströmmarna som löper längs kusten. Om vi ser strömmen utanför den nordafrikanska kusten så var det den som lät Columbus ta sig över Atlanten.
Dessa cirkulära strömmar kallas för volta do mar. Det portugisiska begreppet kommer från den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen. Han hörde att den maliske kungen Mansa Musa hade spridit så mycket guld över Nordafrika under sin hajj 1324 till Mecka att det hade blivit värdelöst. Hans lust efter guldet ledde till en utveckling av fartygen karavellen och kunskapen om hur man seglar på Atlanten.
Andra saker att lägga märke till är att trots att de befinner sig på samma breddgrader är inte restan av geografin densamma. Det är andra betingelser som gäller i de geografiska områdena. Som vi ser styr havets strömmar mycket, snarare än ljuset. Delvis påverkas det av hur marken har brukats av människor, men inte tillräckligt.
Om ni har varit i Durban i Sydafrika vet ni också att ni har gått från den torra välden till ett tropiskt klimat, vilket beror på att den varma havsströmmen från Indiska oceanen möter de kallare sydatlantiska strömmarna.
Poängen är att geografin spelar roll och det är här vi återigen kan minnas den gamle mannen som älskade att läsa kärleksromaner. För att göra ett drastiskt hopp så menar jag med denna utläggning att i skogsdebatten tenderar vi att utgå från hans sätt att jämföra Venedig med hans tropiska regnskog.
Förvisso talar jag främst för mig själv, men jag märker det också i debatten. Låt mig visa vad jag menar. Jag har i flera inlägg hänvisat till boken Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap (Niklasson & Nilsson, 2005). Det här är första gången jag skriver ut hela titeln. Det viktigast är slutet där det står ”deras tillämpning i Sydsveriges landskap”. För biologer och ekologer och dito är det här självklarheter, men för oss amatörer blir det lätt att vi inte ser detaljerna som döljer sig bakom det som sägs.
Jag bor i Simrishamn och här är det växtzon 1. Även en amatör som jag lyckas att driva upp majs och pumpa (det senare är inte så svårt). Det gäller mest att hinna vattna på sommaren. Men bara några mil österut går det över till en annan växtzon vilket märks när vi åker till Agusa för att vandra tidigt på våren. Då ligger snön kvar där.
Den här delen av Sverige liknar till exempel Lübeck som ofta framhålls som en framtida förebild för svenskt skogsbruk. Men att överföra det slags skogsbruk till den boreala zonen är inte säkert att det låter sig göras. Det är till exempel magrare jordar, vilket betyder att växtligheten konkurrerar på ett annat sätt än här i södra Sverige om näringsämnena. Det handlar om ljuset. Det är alltså andra faktorer som spelar in hur skogsbruket kan bedrivas på olika platser i Sverige.
Med detta vill jag inte säga att jag understödjer trakthyggesbrukets framfart, men jag förstår oron som kommer från industrin, när nya förordningar kommer från Bryssel där majoriteten länder inte befinner sig i den boreala zonen. EU tjänstemännen läser norrländska kärleksromaner, men ser ljuva ekskogar framför sig och inte lavbeklädd gran. I alla fall är det många av oss trakthyggeskritiker som gör det.
Referenser:
Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press
Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur
Sepúlveda, Luis (1995). Den gamle mannen som läste kärleksromaner. Stockholm: Forum
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Nja, det var allt att dra ut tråden lite väl långt. Fast självrannsakan är aldrig fel. På 60% av Sveriges yta bor bara drygt 10% av landets befolkning. De övriga söder om Dalälven har nog inte helt klart för sig hur skogslandskapet ser ut i norr. Borsett från kusterna är skogen i huvudsak ensidig och präglad av de fattiga jordmånerna, av de flesta betraktad som oändlig och tråkig skog – dessutom inge folk!
Artrikedomen är inte den största därmed, glest mellan individer också i djurlivet. Dock, här finns näst intill endemiska arter som inte trivs i södern och är anpassade till ett kallare klimat. Deras röster hörs inte lika mycket och därför kan hyggena få breda ut sig i det närmaste ohämmat.
Har det då någon betydelse om pärlugglan till slut försvinner? Ja, för nattliga fågelskådare säkert. Lite mer sorkskador får man väl acceptera i plantagerna i den ”goda avkastningens” namn, men uthålligt? Ytterst tveksamt.
Älgvandringens dygnet-runt-doku utan pekpinnar ger en mer verklig bild än alla dessa hajpade naturromantiserande program. Romanen är däremot fiktiv och spelar på våra känslor och fantasi. Det kan vara en tillgång för oss som rationellt tänkande människor, att lita på sin egen känsla. Samtidigt har det historiskt visat sig förrödande när massan nästan blint litar på maktens fantasifulla löften.
Att omskapa norrlandsskogarna gör sig inte på tio generationer. Men däremot att skala av det som finns kvar av unika arter går på en mansålder.
GillaGillad av 1 person
För att lämna den sydskånska myllan behöver man bara åka ett par mil åt nordväst från Simrishamn, upp mot Sankt Olof och Linderödsåsens sydligaste utlöpare. Sämre jordar, kallare, stenigare, mer likt Småland. Uppe på åsen växer granen betydligt bättre än boken, men lämnar man åsen så kommer man ner på bördigare områden där bok växer väldigt bra.
Men i norra Skåne kommer du in i den sydligaste delen av den boreala skogen och sen går det ytterligare en gräns ungefär längs Dalälven. Men det betyder inte att det är likadant sen utan även norrut och västerut finns det stora skillnader, även om det i grund och botten är samma arter som byter plats med varandra beorende på lokala förutsättningar.
Den boreala skogen är extremt störningstålig. Allting har återkoloniserat efter istiden och sen har återkommande bränder präglat dynamiken. Därför tar det inte flera generationer för skogen att återgå till nåt slags diffust naturtillstånd. Det räcker med ett par hundra år även för huvuddelen av de mest känsliga arterna om vi hjälper dom genom att lämna hänsynsytor, enstaka stora träd, högstubbar, osv.
Gustafs insikt är viktig: Det är skillnad på regnskog och nemoral lövskog, på Lübeck och Småland, men också på tallhedar och granlider, på sandig-moig morän i Västerbotten skapad av granit och gnejs och det bördiga kambrosilurområdet i Jämtland där man hittar kalksten på marken och under morän bildad av skiffrar. Och det är skillnad på trädslag.
Kalhuggning är ekologiskt förödande i en tropisk regnskog men inte på en sandig tallhed i norrbotten eller en granskog på morän i Bergslagen. Svensk skog ligger varken i Amazonas eller i Mellaneuropa.
/Lasse
GillaGillad av 1 person
Min ambition med bloggen är att utforska och att öppna upp för samtal. Jag tackar er båda för att ni har valt att delta i det. Det är just genom att man lite mångordigare än nödvändigt kan utveckla resonemang som väcker tankar, som leder till efterforskningar och förhoppningsvis kan man påbörja små hypoteser. Dessa testar man och så sker det någon slags kunskapsskapande. Testningen sker effektivast när man har goda läsare och samtalspartners som er.
Ursäkta om jag lät högtravande.
Hans, jag håller med dig om din poäng och jag ser ett stort problem i hur organismers biotoper blir mindre och mindre. Jag är väldigt kritisk till hur svenskt skogsbruk bedrivs. Däremot vet jag också att det finns en stor diskussion inom skogsbruket och att t.ex. Skogsstyrelsens tidning Skogseko visar på alternativ. Det tycker jag inte tyvärr inte kommer fram i Lisa Röstlands bok Skogslandet som jag förövrigt fann väldigt intressant och som är en av anledningarna till att jag började den här bloggen.
Men i min vilja att förstå båda sidorna, även om jag tillhör kritikerna, så har jag märkt att jag har bortsett från skogsbrukets argument, varav vissa bygger på lång och gedigen erfarenhet. Den är inte bara ”dumgirig”. Det är genom att lyssna, beakta och att samtala som jag har lärt mig om de skilda förutsättningarna i hur skogsbruk kan bedriva.
För dig som är född i norr och dessutom fältbiolog så mycket självklart som för mig kräver små heureka-ögonblick. Dem vill jag beskriva här för och ibland kanske jag ”låter det gå för långt”. För jag tror att de hjälper dem som likt mig själv som samlar kunskap för att lättare kunna se var i samtalet de befinner sig. Som amatör ser jag sällan hur de olika bitarna hör ihop. Som jag sa till min naturkunskapskollega. Min kunskap är fläckig. När jag börjar se hur det det hör ihop försöker jag först förklara det utan att främst värdera.
Du beskriver pärlugglan och jag tittade ut igår i trädgården och såg säsongens första rödstjärt. Jag blev alldeles till mig. Den relationen tror jag är det viktigaste. Jag är trots allt formad av filosofen Arne Naess djupekologi, att arterna har ett värde i sig. Sedan hjälper kunskapsutvecklingen att stärka det.
Men nu har jag babblat för mycket idag.
Tack än en gång för att ni skriver och kommenterar.
GillaGilla