Skönheten och en svarthätta

Jag satte på ännu ett avsnitt av Söndagsmorgon i P2, hällde upp ett glas vin och stoppade pipan. Jag gick ut och satte mig på verandan för att kunna njuta av kvällen och fundera över allt som pågår i mitt liv. Dörren lämnade jag öppen för att kunna lyssna till barockens toner. Det var det lilla som fyllde mina tankar.

Först fick jag dålig fyr på pipan och höll fingrarna för kammaren för att få igång den, medan Constantijn Huygens Vous Me L’Aviez Bien Dit spelades i bakgrunden. Jag drack med dörren öppen och njöt av syran och frukten. Maggie sökte i trädgården efter godis.

I kastanjen flög någon slags stekel längs den uppspruckna barken. Det är ett döende träd. Jag undrade om den hade ett bo där och om fågelholken skulle återanvändas av en talgoxe i år igen?

Så kom där en liten tätting. Jag undrade vad det kunde vara och gick in och hämtade kikaren. Maggie såg att jag sökte efter något och började skälla och jagade runt i trädgården. Jag röt att hon skulle lugna ned sig och kastade lite mer godis till henne för att avleda henne.

Tättingen flög iväg, men jag satt kvar. Pipan hade slocknat. Så hörde jag drillarna från lagerhäggen och frågade mig varför jag hade musik på? Överallt var det kvällssång. Musiken stängdes av, Maggie sökte och vi båda kom ned i varv. Men kikaren hade jag redo.

En talgoxe kom förbi, satte sig i kastanjen och flög vidare. En duva snek förbi. Kajorna och råkorna förde liv i Brunnsparken. Men så såg jag något i pilträdet. Det höll sig undan och rörde sig snabbt. Sakta kom den fram. Det var en svarthätta. Den jagade insekter.

Den hoppade över till kastanjen och rörde sig upp och ned. Var det bladlöss som den sökte? Mygg? I alla fall såg jag inte vad den fångade, men det var en fröjd att se den jaga runt. Den blev allt modigare och rörde sig längre och mer exponerat ut på det yttre grenverket.

Mina irrande tankar hade lämnat mig. Nu var det svarthättans jakt, död och skönhet i ett. Mötet dem emellan är just det som romantikens filosofer kallar för det sublima.

Här började, som ni märker andra tankar komma, som knöt an till samtalet som förs om skogen, naturen och hur den upplevs och kan nyttjas. I samtalet som pågår tror jag skogsbrukarna och amatörerna går förbi varandra. Jag talar om det sublima, om skönheten i en svarthättas jakt på insekter i solnedgången. Andra talar om bonitet och den inkomst som träden kan ge. Biologer talar om funktioner, om mångfalden och ekosystem. Men jag hade endast ögonen på en svarthätta. Det var en hanne, med sin svarta hätta och sin oansenliga kropp som sjunger så fagert inifrån buskarna.

Maggie började bli alltmer undrandes och tittade stint på mig. Vad håller husse på mig? Och det hon då gör är att att börja skälla och jaga duvor och kajor som flyger genom trädgården. Det var dags att gå in.

Nu i soffan tänker jag just på denna svarthätta, på det jag skrev i förra inlägget om att den som har en trädgård aldrig behöver bli uttråkad. Eller kanske jag hellre bör säga att den som söker relationen med naturen alltid är ute på äventyr? Naturen är liksom en bok som vi är närvarande i och hon är generös med sin skönhet om man bara ger sig tid att uppskatta det lilla i det stora, som en svarthättas jakt på föda.