Maskrosor, gräsmatta och klass

Solen skiner och den brukliga kalla vinden från Östersjön upplevs inte i trädgården. Jag har planterat lite allt möjligt i pallkragar och krukor idag. Jag är slarvig och gör det för skojs skull. Varje år lär jag mig lite mer. Att det växer beror nog mer på växtkraft än på gröna fingrar.

”För skojs skull” skriver jag då jag och väldigt många människor i västvärlden har råd att vara slarviga. Vi är inte beroende av skörden. Egenskördad potatis smakar bäst, men som de ekonomiskt sinnade säger är det nog billigare att köpa i affären.

Några saker har fått mig att fundera kring detta odlingsfenomen, att en medelklassens representant smutsar ned sina fingrar och berättar för andra att man gör det. Förr hade jag stoltserat med att låta lillfinger nageln växa för att visa att kroppsarbete är för andra. Att jag tar upp klassaspekten är för att det har att göra med just detta och den förändring som har skett de senaste 100 åren.

Maskrosen tycker många är ett otyg. Själv är jag förtjust i den. En person lärde mig att man kan steka blommorna i smör. Det blev gott. Förutom skönheten i denna överlevare så symboliserar den just klass.

I ett inslag av The history guy berättar Lance Geiger om maskrosen och hur den hör ihop med civilisationer, ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”. Först berättar han om hur den har spridits över hela världen, sedan dess medicinska egenskaper, men det som fick min uppmärksamhet är när han kom in på varför man plötsligt började bekämpa den med alla möjliga kemiska medel.

En gräsmatta var förr bara de rika förunnat. På en välklippt gräsmatta kunde man spela krocket och dricka cocktails. Kloten rullade bra och man fick inte gräsfläckar på byxor och klänning. De mindre bemedlade som lyckligt nog hade en liten markplätt odlade på den. Men när människor fick det bättre ställt kunde man låta gräsmattan istället bli en statussymbol och likna sig med de rika. Med tiden ville man också få den fina enhetligt gröna gräsmattan och då uppstod den gröna öknen i villaområdena. Mångfaldens blomster försvann för det exotiska och det prunkande som endast fyller en funktion för människornas estetiska sinne. Pollinerande insekterna var inte längre önskvärda.

Just hur en liten växt som en maskros påvisar hur samhällen förändras tror jag även hör ihop med skogsdebatten i Sverige. Det som fick mig att tänka på detta är historikern Per Eliassons doktorsavhandling Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875 (2002). Där skriver han att det svenska skogsbruket kom till före industrialiseringen. Då var det en diskussion om hur marken användes, vilket skapade intressemotsättningar och maktförhållanden blev påtagliga. Frågan om hur man skulle utnyttja skogen ställde grupper mot varandra. Dessutom hörde det ihop med förändringar som skedde utanför Sverige.

Därför måste det ses i samband med delar av de vetenskapliga, sociala och ekonomiska förändringar som sker i andra europeiska länder vid samma tid.

Eliasson, 2002:19

Känns tankegångarna igen från idag? För det som sker idag i skogsdebatten är väldigt intressant i ett historiskt perspektiv. Låt mig rada upp några delar, varav de två viktigaste i det här resonemanget är klass och teknologi.

I Sverige har vi allemansrätt, vilket innebär att var och en som vill gå ut i skogen kan göra så. En ägare kan inte hindra oss andra från att på hans marker. Klassmarkören att stänga av en mark finns inte i Sverige till skillnad från i andra länder. Genom att arbetet har reglerats allt mer och semester och lediga dagar har införts har vi dessutom tiden att gå ute i skogen. En annan klassmarkör som klädindustrin har byggt en nisch kring är medelklassens vilja att visa upp sig ute i naturen, att tälta, att vandra och dessutom göra det långt hemifrån vilket kräver bil.

Bilen pekar på de teknologiska förändringarna som har skett. Fler av oss kan sedan 70 år tillbaka ta oss allt längre ifrån våra hem när vi är lediga. Vi rör oss i landet och utlandet, upptäcker och jämför. Nya impulser som kan förändra våra föreställningar uppstår i dessa möten.

I och med sociala medier har vi också börjat kommunicera på ett nytt sätt. Förr skrev man brev och de var ofta riktade till en person eller de närmaste. Numera basunerar vi ut åsikter till kända och okända. Jag känner ingen personligen som läser mina tweets. Därmed uppstår också problemet kring tillhörighet.

De som känner mig vet vem jag är och i våra möten rör vi oss bland många ämnen. Meningsskillnader löses genom fortsatt samtal eller att man duckar för att inte störa harmonin. På sociala medier handlar det mer om att positionera sig, att visa upp sin persona, den mask som man vill att folk ska se. Intrycksstyrning lärde jag mig att det kallas.

Slutligen har teknologin också medfört att det är i stort sett gratis att ta bilder, att de är lätta att sprida och det gör vi gärna på sociala medier. Detta må låta som självklarheter, men jag tror det är viktigt att begrunda dem då de får effekter i skogsdebatten som inte alltid gynnar den.

Det var en tweet som är tredje intrycket som fick mig att begrunda dessa olika aspekter och som leder till avslutningen.

I en tråd om kalhyggen skriver Lars Lundqvist, som har gjort gästinlägg på den här bloggen följande:

Det beror till största delen på att de som kritiserar kalhyggen letar reda på de som ser värst ut: Stora, när det inte finns nån växtlighet, direkt efter avverkning eller markberedning, osv , inte normala kalhyggen med lämnad hänsyn mitt i sommaren några år efter avverkning

@larslundqvist 10:52 em · 13 maj 2023

Själv svarade jag på den kritiskt, men började sedan fundera över alla de bilder som ploppar upp i mitt flöde. Den källkritiske ser att de är tagna ur sitt sammanhang och handlar snarare om att driva en fråga än att visa på verkliga förhållanden. De illustrerar en ståndpunkt, snarare än verkliga förhållanden.

Vad jag menar med det sista är inte att förringa deras betydelse. Jag är väldigt kritisk till hur skogen brukas och missbrukas i Sverige. Men bilderna är inte tagna i syfte för att förstå utan för att kritisera genom att lyfta fram skräckexempel, som det tyvärr finns massor av.

Det är här jag ska försöka att knyta ihop resonemanget om maskrosen, gräsmattan och klass. För vad delar av diskussionen handlar om är en förändring av samhället. Dels är det den nya kunskapen om biologisk mångfald som till kommit under de senaste 30-40 åren, dels motsättningar mellan olika intressen, men vad det framför all handlar om är samhällsförändringar som tillkommit genom teknologin.

Vi har fått ett torg att samtala på genom de sociala medierna. Det har blivit lätt att sprida bilder. Det har också blivit viktigt för många att positionera sig i endera läger. Men för att återvända till The history guy. Information har blivit lättillgänglig. Ett tjugominuters klipp om maskrosen och genast kokas det soppa. Det är lätt att vilja skaffa sig tolkningsföreträde i debatten. Men informationens tillgänglighet och kunskap är inte detsamma. Här är jag självkritisk, då trots att jag slukar information så är det ofta som jag missförstår den, likväl kan jag uttala mig som en expert. Det är något typiskt för den uppåtviljande medelklassen.

Nya grupper har framkommit i skogsdebatten. Maktförhållanden ifrågasätts och det hör ihop med vetenskapliga, politiska, sociala företeelser inte bara i Sverige utan även i omvärlden. Men det som skiljer debatten från 1800-talet är just teknologin och de sociala medierna. Det skapar en dynamik och frågan om det bara är krus på ytan eller om den förmår att ta sig djupare? Hur starka är de underliggande strukturerna som inte är lika enkla att få syn på i samtalet?

Skogsdebatten är symptomatisk för samhällsförändringarna som sker. framtidens historiker kommer att ha mycket att gräva i.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Geiger, Lance. (2019), ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”, The history guy, Youtube, publicerat den 20190619 (hämtat den 230514).