The book of wilding

Efter några dagar i Stockholm med eleverna är det skönt att komma hem. Att gå i vårt tysta villaområde där häckarna är gröna och fruktträden blommar gör att stressen från storstaden och ansvar sakta börjar sjunka undan.

Ingången till vår lilla oas är en prunkande härlighet. Äpplespaljen är obeskuren. Det gör jag i augusti. Gräset är högt förutom gången in till baksidan där ingången till huset är. Då det var sent var inte Maggie ute som på bilden. Hon skällde inifrån och min käraste släppte ut henne så hon kunde komma ut och hälsa.

Visserligen är bilden tagen i en vinkel som framhåller växtligheten och döljer den oklippta gräsmattan, men det är som att stiga in i ett rum. Jag förstår inte envisheten i att ha dessa öppna öde gräsmattor som man ändå måste vattna för att hålla gröna.

Nu på morgonen började jag bläddra i The book of wilding (Tree & Burrell, 2023). Jag har tidigare skrivit om Isabella Tree och arbetet med att ställa om godset Knepp (se Wilding, Isabella Tree och Knepps egendom). I det här verket upprepar hon kort i inledningen varför hon började intressera sig för rewilding. Hon och hennes man Charles Burrell hade ett jordbruk som inte bar sig. De leriga åkrarna i Sussex är inte ägnade för odling. Förr hade det varit jaktmarker, men med bidrag från staten hade de kunnat upprätthålla något som var dömt att misslyckas.

I deras desperation i att hitta alternativ kom de i kontakt med rewildingkonceptet som hon beskriver följande:

[Rewilding is] not about targeting certain species or groups of species with intensive human management that maximises conditions for their survival. Rather, it is about putting nature back in the driving seat, allowing habitats to evolve, to shift and change, to find their own way… Keeping an open mind about what species may return, and how the landscape might look, is key.

Tree & Burrell, 2023:7

För dem blev det en succé och de har kunnat utveckla sin egendom till något som de inte hade kunnat förutse.

Boken undertitel är A practical guide to rewilding big and small, så det är en handbok för dem som bara har balkong, en trädgård, till ett lantbruk och jag är väldigt nyfiken på vad jag kan ta till mig.

De började utan att veta vart det skulle leda dem, så som alla bra äventyr inleds. Det fick mig att reflektera på de samtal som jag och många med mig är inbegripen i, dels här på bloggen, på twitter och i möten med människor. Det är ofta frustrerande. Jag har varken skog, vilket gör att vissa tycker att jag ska hålla tyst. Inte heller är jag jägmästare eller biolog. Själv beskriver jag mig som amatör. Ordet kommer från amare, att älska. Vi är många som älskar naturen (och har åsikter om den).

Det är lätt att kritisera amatörerna. Vi har inte all kunskap, men ibland har vi en bredare kunskap, vilket också tyvärr betyder att den inte alltid är särskilt djup. För experten kan det vara lätt att kritisera och vissa arroganta amatörer förtjänar det. Frågan som uppstår är om rätten att få uttala sig?

För den med ytlig kunskap kan ha svårt att förstå varför något ser ut som det gör. På bilden nedan ser vi ett kalhyggelandskap. Björkar har börjat ta sig tillbaka. Gräset är svett av för lite regn och ingen skugga. Det är inget landskap som väcker ljuva känslor och hade det inte varit för trädlärkorna och törnskatan hade inte jag heller varit särskilt nöjd. Men syftet är att bevara ett öppet landskap för den sandrika jorden. Det är ett landskap för de insekter som frodades här under den tid då landskapet hölls öppet av boskap.

Det är också ett landskap som tuktas av människor. På platser har länstyrelsen varit och bränt för att hålla undan ljungen. Det är också delvis överlämnat till hästar och boskap för att, som Tree och Burrell skriver i citatet, tillåta visst övertagande av de naturliga processerna. Här hade man kunnat höja andelen betare i stället, för att följa det resonemang som Carl-Gustaf Thulin för (se till exempel ”Utsättning av arter – Möjlighet för bevarandebiologin”).

I artikeln nämner han rovdjur, gräsätare och betare som hjortdjur, men också vildsvin och bäver. Deras närvaro får landskapet att övertid förändras utifrån dess egen dynamik. Kanske är det inte lika vackert som på bilden nedan efter bävern har varit där, men istället får en process där vattnet stiger, dödar träd och ökar möjligheten för nya arter att etablera sig och röra sig över större ytor.

Jag, som amatör, förstår mig inte mer än ytligt på de processer som skulle sättas i gång om bävrar och visenter kom till Drakamölla. Kanske skulle vi inte heller kunna vandra med Maggie på samma sätt? Fast de fritt springande hästarna formar hur vi kan gå i landskapet. Men genom att jag ständigt läser, samtalar och är öppet nyfiken för olika perspektiv, kan jag delta i samtalet.

Amatörer är som rumpnissarna. Vi ställer frågor som experterna oftast kan besvara, men det öppna sinnet kan uppenbara nya perspektiv som ibland är irrgångar, men de kan också som i fallet Knepp leda till ett helt nytt sätt att nyttja jorden. De gick från ett utfattigt gods med mark som de misshandlade till ett frodigt landskap dit arter söker sig för att hitta en fristad i ett av världens mest ekologiskt förödda länder. De visar på att det finns alternativ. Må deras kunskap spridas i Sverige och leda till att alternativa vägar skönjs och öppnas upp.

Referenser:

Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC

Thulin, Carl-Gustaf (2010). ”Utsättning av arter – Möjlighet för bevarandebiologin”. Biodiverse, Nr 4, s. 8.