Återigen var vi i Tivedens nationalpark. Vi vandrade österut. Det är en klippig terräng, där man går upp på klipporna eller ner i sänkorna. Det är lätt att tappa bort sig om det inte hade varit för de märkta lederna.
I en sänka på väg upp mot Trollkyrka lade jag märke till de döda granarna. Granbarkborren hade gynnats av torkan, svärmat och dödat granarna i området. Det var första gången som jag såg en förändring i naturen här i Tiveden.
Det mesta som sker pågår bortom min syn, men så sker en stor förändring och tankarna börjar kretsa kring är detta normalt eller inte. Det är en av anledningarna till att vi reagerar så starkt på ett kalhygge, men inte ser hur det sedan växer till sig.
Jag mindes det när jag läste kapitlet ”What is rewilding?” i den fina boken The book of wilding (Tree & Burrell, 2023). De beskrev att organismer kan återvända till miljöer som medger deras närvaro, men det tar tid. De måste få tid att hitta tillbaka. Om vi överför det på ett svenskt exempel kan vi ta den tretåiga hackspetten som gärna äter granbarkborrar. Men de måste få tid att hitta till utbrottet och det betyder givetvis att de redan måste finnas inom rimligt avstånd. För en skogsbrukare blir detta en ekonomisk fråga, då han riskerar att förlora framtida stora inkomster. Samtidigt kan det uppstå en balans i skogen mellan predatoren tretåig hackspett och granbarkborrsutbrott, vilket i ett längre perspektiv kan gynna denna skogsdel.
En fråga som uppkommer i samtalen om rewilding är hur mycket som bör överlämnas och hur de ska kunna ske. Jag har tidigare tagit upp frågan (se t.ex. Rewilding och övergivet land). Men först vill jag ge en kort och egentligen alldeles för enkel förklaring till rewildingkonceptet (se Rewilding: kärnor, rovdjur och korridorer för en utförligare förklaring).
Miljöer som är ekologiskt utarmade kan återigen berikas om vissa funktioner återinförs (se Funktion, nisch och stjärtänder). Det innebär att om slyn har tagit över det övergivna landskapet kan betare som visenter leda till att landskapet öppnas upp igen. Genom vildsvin kan jorden bökas upp och genom rovdjur som varg betas inte landskapet för hårt då bytesdjuren tvingas röra på sig.
Poängen här är att se de olika organismerna som funktioner som skapar en ny ekologiskt sammansatt miljö (novel ecosystems) där biotoper uppstår som kan medge organismers återkomst. Det handlar därför inte om att återställa utan om att skapa en miljö som kan bereda väg för arter. För att fortsätta med det tidigare exemplet kan granbarkborrens framfart innebära att den tretåiga hackspetten återvänder.
Frågan är då hur stora dessa arealer bör vara och hur mycket kan människan stå tillbaka? På egendomen Knepp, berättar författarna, att eftersom det inte finns rovdjur är de tvungna att själva avliva boskap och grisar om de blir för många. Det är dock inget problem, påpekar de, då det ger dem en inkomst. I ett gigantiskt område som Serengeti där alla delarna finns i den näringsväven är detta inte nödvändigt.
På bilden nedan ser vi hur storleken påverkar hur mycket mänsklig styrning krävs. Ett litet kräver mer och ett stort mindre.
Nummer 7 är ett intressant exempel på hur vissa av de hårdföraste rewildarna var tvungna att stå tillbaka. Det är Oostvaarderplassen i Nederländerna och är ett område på 5550 hektar.
I det området införde man hästrasen konik, kronhjort och heck-boskap. Men man hade inga rovdjur vilket innebär att de förökade sig oförhindrat, maten tog slut och de började svälta. Att se utmärglade hästar längs motorvägen in mot Amsterdam skapade upprorsstämning och folk började köpa hö och mata dem. Det gjorde att man beslutade sig för att istället slaktade en del av dem för att hämma tillväxten.
På nästa bild ser vi hur olika styrningen är beroende på dels storlek, men också på hur många funktioner som fungerar i näringsväven. Finns det rovdjur? Är det bara vegetation? Är det tamboskap? Allt detta spelar in i hur mycket som människor bör vara en del av området.
Poängen med rewilding, eller förvildning som jag kallar det, handlar inte om att köra bort människor och inte heller att överlämna naturen helt åt dess inneboende processer utan det är ett koncept för att berika fattiga ekosystem, men också att välja ut områden i olika storlek för att kunna göra detta. I fallet med egendomen Knepp har de själva beslutat att ställa om. I fallet Oostvaarderplassen var det med staten och det har numera blivit en nationalpark.
Så hur mycket bör förvildas? Det är upp till ägarna av marken. Men som Tree och Burrell (Tree, 2019) märkte handlar det också om att bjuda in de lokala för att minska på den kritik som kan byggas upp i samhället. Att vara en del av det lokala samhället är också något som Rewilding Europe arbetar med, se till exempel Nature-based economies.
Avslutningsfrågan är om det är ett puristernas försök att skapa orörd vildmark (se Gästinlägg – att skapa konstgjord vildmark)? Hos vissa är det ja, men hos flertalet är det snarare ett sätt att skapa villkor för arterna att kunna återvända till det som var ett ekologiskt utarmat landskap och se vad som sker.
Referenser:
Tree, Isabella (2019[2018]). Wilding: the return of nature to a British farm. London: Picador
Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det slog mig när jag läste detta att re-wilding missar målet fullständigt om man jämför med diskussionen om skogsbrukets miljöpåverkan.
I svensk skog är det framförallt olika arter av lavar, svampar, insekter och andra småkryp men även några kärlväxter som missgynnas och som kräver olika former av skydd eller hänsyn. Så om re-wilding ska handla om att ”berika fattiga ekosystem” i våra skogar dvs återskapa möjligheter för känsliga och hotade arter att öka i numerär så är det just dessa lavar, svampar, leddjur och kärlväxter som ska gynnas.
Men åtgärder för att gynna en liten oansenlig ticka som lever på undersidan av lagom gamla granlågor är knappast nåt som skapar vare sig rubriker eller entusiasm hos re-wildare. Det står sig slätt mot visionen om vilda visenthjordar som stormar fram över den svenska prärien.
GillaGilla
Ja, där trycker du på en öm punkt. Många initierade och duktiga forskare på den ”lilla världen”, men viktiga, når tyvärr inte ut med budskapet. Ibland när jag lyssnar på dem så kan jag bli irriterad över deras nästan barnsliga förtjusning över sitt område, som är det mest intressanta av alla. Subjektivt, men om jag inte kan få det förklarat på mitt sätt och därför inte förstår, blir det också ointressant. Om myskoxar eller visenter kan få en bred uppslutning av allmänheten (läs väljare) och även bereda vägar för den mikrobakteriella världen, må det ske. Jag kan bara inte se framför mig de stora fria arealer som krävs, dessutom med en populationsbegränsande rovdjursstam som motvikt. Tror inte ens AI löser den ekvationen.
Det nederländska exemplet visar tyvärr på vår mänskliga oförmåga att förstå de elementära grunderna i ekologin, naivt så det förslår. När vi ställt till det för oss och placerat oss själva på toppen som ”förvaltare” och känner oss hotade av de andra rovdjuren, blir logiken enkel. Vi måste fortsätta våra trevande försök att reda ”ordning” i ekosystemen. Jaktinstinkten finns ju kvar i oss alla så det är väl det minsta problemet. Klimatmässigt säkert mer fördelaktigt än vår ensidigt konstlade djurhållning. Ätit både bäver och kudu, så visenter går säkert ner också.
Men den svåra frågan kvarstår. Skall vi försöka återställa/ restaurera det vi skadat eller verkligen skapa nya system?
Jag har inte svaret, än. Ser dock framför mig en tydligare styrning av vårt skogsbruk utifrån de lokal premisserna, större avsättningar av kontinuitetsskog (det som återstår) och en tillämpning av den kunskap som redan finns.
GillaGilla
Tack för kommentar Hans.
Först blev jag lite osäker på vad du syftar på med bristen på förståelse i det nederländska exemplet. Är det allmänheten eller biologerna?
Det intressanta, för mig, är allmänhetens reaktion och jag hade säkert reagerat likadant, då de lät dem svältdö. Samtidigt lämnar de kvar de döda djuren för att locka dit asätande fåglar. Ruttnande djur stinker,
Tydligen rensade man bort väldigt mycket i EU av döda djur efter galna kosjukan, vilket är ett av skälen till att gamarna har försvunnit. Det är också en lag som är svår att ändra på vilket har gjort att arbetet med att få tillbaka gamarna i Spanien och Portugal har försvårats.
Den andra reflektionen jag gjorde var din sista del. Skogsnyttjande bestäms bäst lokalt genom ett samspel mellan ägare, myndigheter och allmänhet. Att lämna kvar kontinuitetsskog låter bra, men om det inte finns vissa åverkare som t.ex. bävrar eller om vi plockar ut granbarkborrsangripna träd så kommer inte återhämtningen. Djuren behöver tid för att kunna nå platsen. Då blir också skogen, inte alltid träden, tåligare eftersom det finns en balans mellan predatorer och byten.
Jag läste en intressant tweet där mannen skrev att i de svenska granskogarna är det fyra delar som bidrar till förändring lokalt: vind, brand och granbarkborren. Den fjärde är så klart människan.
GillaGilla
Syftade på okunskap hos biologerna, Isle Royale och Yellowstone borde ju ha klargjort toppredatorernas betydelse för länge sedan. Allmänhetens reaktion ser jag som sund.
GillaGilla
Tack Lars.
Här tänker jag nog att det är du som missar målet.
Problemet med skogsbruket för vissa till exempel insektsarter är att träden inte står tillräckligt länge för att de ska kunna gynnas av dess nedbrytning. Bengt Ehnström har skrivit flera fina böcker om det som jag har refererat till på bloggen. Där påpekar han just åldern betydelse.
Jag vet att du inte är förtjust i begreppet, men det handlar mycket om funktioner och vad de olika djuren, som visenten, skapar i landskapet de rör sig i. Det är allt från att de bildar gläntor till att de fastnar fröer i pälsen. Ett fattigt (få trofiska nivåer) landskap kan därför gynnas av att vissa arter introduceras i landskapet.
Du har rätt så till vida att få av oss har samma entusiasm som Sebastian Kirppu inför ”en liten oansenlig ticka”. Däremot fungerar vissa djur som flaggskeppsarter, som pandan, nyckelarter, som visenten, paraplyarter som vitryggig hackspett, eller som indikatorart, som lunglavar. Där kan det ibland vara bra med flaggskeppsarter som kanske visenten har blivit för Rewilding. Men i Sverige talar de också om svartstorken.
Det som dock är intressant är att om man läser Isabella Trees böcker så får man lära sig om den entusiasm och lycka hennes man Charles Burrell känner för att dyngbaggar har återvänt. Hon förklarar noggrant varför eken är så viktig genom att de skapar livsmiljöer för över tusen arter om de får stå och dö i hundratals år. Det är just de små och oansenliga organismerna som visar hur rikt ekosystemet är. Det är också det som förklarar varför en gran som får stå och inte huggs ned är ett så viktigt träd för över tusen arter, som Ehnström skriver i Gran: grann, grandios och rik.
GillaGillad av 1 person
Apropå tweeten du läst, att ”i de svenska granskogarna är det fyra delar som bidrar till förändring lokalt: vind, brand och granbarkborren. Den fjärde är så klart människan”.
Det var ett ganska rejält missförstånd.
Brand innebär normalt att granen försvinner helt. De tål inte brand.
Granbarkborrar har på det stora hela ganska lite inverkan.
Vind däremot är viktig, men det är den för alla träd eftersom vindsvajning styr stammens form och tjocklekstillväxt.
Men i granskogar som inte brinner är rotröta, hästmyror, ”rotkonkurrens” och att granarna överlever och växer sakta betydligt viktigare för ”förändring lokalt”.
Sen är det normalt inte åldern på träden som är det viktiga, utan stammens tjocklek. I fullskiktad granskog tar det en normal omloppstid, 100 år, för granarna att bli 5 m höga och en så klen stam har ganska litet värde för de arter som är beroende av död ved.
GillaGillad av 1 person
Tack för informationen om förändringar i skogen.
Angående granen så är Ehnströms böcker väldigt pedagogiskt uppbyggda och visar ålderns vikt, men också hur viktigt det är att låta dem gå igenom alla stadier tills de är helt nedbrutna. Tjockleken nämner han inte så vitt jag minns (jag har lämnat tillbaka dem till biblioteket). Jag tycker dock att det inte är relevant eftersom även skogsbruket vill ha de tjocka stammarna. Klen stam antar jag gallras bort.
Men han skriver följande om vikten av att låta döda granar stå kvar:
”De flesta insekter som lever på gran är knutna till det döda trädet, antingen det nyligen döda eller det som har stått dött under en längre tid. Av skalbaggar lever endast sjutton arter på den levande granen medan 306 olika arter är beroende av den döda granen. Svamparna lever övervägande på död granved. Vissa arter lever enbart under ett år, som exempelvis de flesta arter av de barkborrar som lever på gran. Andra arter stannar under flera generationer i granstammen och hjälper till att tillsammans med svampar kompostera stammen. Mycelet och fruktkroppar av en rad vedsvampar finns i del flesta fall även kvar i döda träd under en lång tid. För att en rad olika arter ska ha möjlighet att överleva i ett område är det viktigt att spara granved i olika stadier. Granen anses vara det trädslag i landet som har flest arter knutna till sig. För den biologiska mångfalden som lever i och runt granen, exempelvis många marksvampar, mossor, lavar och kärlväxter, att det viktigt att större sammanhängandebestånd av gammal gran sparas och skyddas från avverkningar.” (Ehnström, 2019, s. 110).
Det sista tycker jag är intressant angående samtalet om skogsbruk och skogsnyttjande: ”det viktigt att större sammanhängandebestånd av gammal gran sparas och skyddas från avverkningar”
GillaGilla
Bengt Ehnström är kunnig även när det gäller skogsbruk. Jag hade honom som lärare när jag pluggade på Skogis.
När skogsfolk i skogliga sammanhang skriver ”gamla träd” så är det underförstått stora, grova träd, inte extremt senvuxna, små träd som är gamla. En klen stam torkar ut och bryts också ner fortare än en grov stam.
Det beror delvis på att alla påverkats av hur ”vanlig” skött skog växer, alltså skog med ca 100 års omloppstid. Att granar växer så extremt långsamt i fullskiktad granskog är inte allmänt känt utan något som brukar förvåna även de som kan mycket om skog och skogsbruk.
När det gäller frågan om att skydda skog så finns det en stor skillnad mellan tall och gran. Tall kan växa på väldigt näringsfattig mark, inklusive hällmarker där man inte får avverka. Gran kräver näringsrikare mark och där innebär skydd att man tvingas avstå hög produktion. Det kostar därför mindre att skydda tall- än granskog.
GillaGillad av 1 person
Tack för informationen och att du klargör det underförstådda.
GillaGilla
Jag förstår inte riktigt din kommentar i samband med er artikel där ni skriver: ”However, recent studies suggest that more complex non-stand-replacing dynamics such as low-intensity fires, wind, fungi and insect outbreaks may have constituted a significant part of the natural dynamics, resulting in a mosaic of uneven-aged forests that differ in their structural composition”. Kan du hjälpa mig att förstå eftersom jag menar att det var det som jag påstod?
Den är förresten väldigt intressant.
GillaGilla
Det är i Introduction, bra exempel på hur man redovisar tidigare forskning. Man måste läsa hela stycket som en sammanhängande text, inte enskilda meningar isolerat.
”The natural disturbance emulation theory …” säger att…
”… can be simplified into three types of stand dynamics”
…men sen är det såhär, att …
”… recent studies suggest that more complex non-stand-replacing dynamics …” (alternativ teori)
”If this holds true, …” (men det vet vi ju inte, åtminstone inte i Introduction)
GillaGilla
Förvisso är det så, men samtidigt hänvisar ni ju inte till idioter. De har funnit andra förklaringar utifrån faktiska förhållanden. Att ni har hittat andra förklaringsmodeller eller nyansskillnader motsäger ju inte det som andra säger.
Nåväl jag ska läsa vidare och fler frågor kommer nog. Jag hoppas på tålamod.
GillaGilla