Månad: juni 2023

En lång hundpromenad: Östra Göinge

Den tredje dagen var den tyngsta. Jag låg kvar i sovsäcken och ville inte gå upp. Den fanns en inre ro i mig som jag inte ville störa genom att dra upp dragkedjan på tältet och sätta i gång med dagen. Även om det var en ro i mig fanns också känslan av tvivel och tvekan. Skulle jag orka ännu en dag?

Det är en märklig spökkänsla som ständigt finns där under mina vandringar. Den lyssnar inte på argumentet att jag ständigt har gjort dessa vandringar och dessutom längre distanser. I ensamheten hör vi sorlet inombords och möter oss själva.

När allt väl var nedpackat, ryggsäcken på axlarna och Maggie bredvid var det dags att vandra vidare. Nu var jag åter full av tillförsikt. Sinnesstämningar skiftar fort. Efter en bit svängde vi av från grusvägen och gick längs en gammal kreatursstig. Jag hörde en grönsångare. Dagen vandrades stötvis. Först pausen vid Vesslarp, sedan några bad i Vesslarpssjön. Vi gick förbi ängsmark som granen hade börjat erövra.

Västerut i hagen upphörde granplantorna

Det var ensligt och vi passerade få hus. Grusvägarna var bredare och solen späkte. Baden i sjön hjälpte inte. Botten var täckt av löv som bröts ned och det doftade lätt svavel vid ytan. Min goda sinnesstämning hade lämnat mig och jag oroade mig för vätskebrist. Det var fåniga tankar, men under vandringen kändes de allvarliga.

Först vid Simontorp fick jag nytt friskt vatten vid Simontorp Östergård. Jag satt lutad mot brunnen och drack mig otörstig. Ägarna kom från midsommarfirandet. Maggie hälsade. På ladugårdsväggen satt tornseglarbon. Jag vilade och njöt av vattnet som fanns i överflöd.

Resten av dagen och nästföljande mot Glimåkra gick jag genom ett landskap av smågårdar med hagar och lövskog. På klädstrecken hängde kläder som talade om att det var kroppsarbetande personer som bodde här. Jag tänkte tacksamt på dessa personer som tar hand om landskapet. Deras hästar betar på ängarna.

På en sten i en hage såg jag några finkar. Med kikaren såg jag att det var pilfinkar och det slog mig hur väl de passade in i landskapet här istället för inne i villaträdgårdarna.

Vid Glimåkra busstation hörde jag Odins Änglar spelas från två gigantiska högtalare i bakluckan på en Volvo som körde förbi. En familj sträckte upp sina händer i luften och hejade lyriskt till refrängen ”För jag är gul och blå inuti och utanpå”. En ung skinnskalle körde bilen med ett snett leende på läpparna.

Glimåkra busstation

Hemma funderade jag över denna region i Skåne. Under medeltiden var det gränsregionen mellan Danmark och Sverige. Hit flyttade Röde Orm (Bengtsson, 2007 [1941 & 1945]) för att komma undan Sven Tveskägg. Norr om Göinge var det stora slaget mot statsmakten när Nils Dacke och bönderna inte ville underkasta sig Gustav Vasa. Efter freden i Roskilde 1658 slogs snapphanarna för sin frihet.

I Botaniska notiser skriver N. Joh. Scheutz i ”Anteckningar öfver en resa i Skåne” (1857) att trakten liknar mer Småland än Skåne.

I Glimåkra och Örkened äro isynnerhet dessa skogar vidsträckta och ödsliga; i de öfriga socknarna äro de vanligen blandade med ek och bok, och ju längre bort man kommer från Smålands-gränsen, desto mer försvinna de och lemna rum för löfträden. Hela denna trakt är oländig, uppfylld af bergåsar, som nedlöpa från Småland /…/ Hvad derföre vegetationen angår, är den icke blott den fattigaste i Skåne, utan otvifvelaktigt finnas i hela S. Sverige få trakter med torftigare vegetation.

Scheutz, 1857:137f

Nästan 100 år senare skriver Tycho Nordlindh (1953) i samma tidskrift om naturen i Glimåkra socken. Han berättar att de många myrarna som låg här har dränerats för att få ängsmark och åkrar. Men i stället , fortsätter han, för att få fin mark sjönk jorden undan och blottade stenar. Därför började man bedriva skogsbruk och gran planterades.

De sista trettio årens intensiva utdikningar av myrmarker i socknen har inte skett så mycket för att öka åkerarealen utan desto mera för att öka skogsproduktionen.

(Nordlindh, 1953:369)

Nordlindh är starkt kritisk till dräneringen och menar att det har gjort mer skada än nytta.

Att det finns mycket sten visar denna och andra bastanta stengärdsgårdar i landskapet. Den visar också att innan skogsbruket bedrevs boskapsskötsel här.

Att skogsnäringen kunde öka så mycket har man järnvägen att tacka som kom 1886. Detta gjorde även att etableringen av stenbrott, textiltillverkning och pappersbruk kunde utvecklas. Detta skapade en industritradition med en tillverkningsindustri som toppade på 1960- och 1970-talet. Men den har senare minskat och numera är det en av de fattigare delarna i Skåne. (Björner, 2014).

Östra Göinge kommun vill vända på utvecklingen genom att inrikta sig på turismen i området. I översiktsplanen ”Glimåkra – porten till det gröna” (2017) skriver de:

Syftet är att skapa en hållbar utveckling i Glimåkra genom att redovisa kommunens gemensamma framtidsbild av byn, samt hur utvecklingen kan ske genom att lyfta fram och förstärka byns unika rekreationspotential. Byn ska bli inte bara Östra Göinges port till naturen utan även regionens.

Östra Göinge, 2017:4

Det må låta högtflygande, men efter att ha vandrat i detta vackra landskap med både ängar, skogar och historia är det lätt att förstå hur de resonerar.

En av Glimåkras styrkor är den nära kopplingen till naturen och det vackra landskap som byn omges av. Naturen runt Glimåkra erbjuder höga rekreationsvärden. Byn omges på alla sidor av en mosaik med ett småskaligt odlingslandskap och skogsmarker. Möjligheterna till ett attraktivt och varierat friluftsliv är stora.

Östra Göinge, 2017:15

Jag tror på idéen är att göra Glimåkra till en port till naturen eftersom ”[n]äst efter sina medborgare är den gröna, tysta, vilda och utmanande naturen Östra Göinges allra största tillgång” (2017:64). Det är ju detta landskap som jag hade vandrat igenom.

Här vill jag kort återvända till urbanisten och puristen, se Rewilding – att skapa konstgjord vildmark?. Vi har här två naturtyper. Urbanisten vill uppleva naturen, men det ska vara lätt och bekvämt. Puristen däremot vill ha det orörda. Det som en bygd framför allt tjänar pengar på är urbanisten som kommer och köper allt från glass till övernattningar. Det är de som ger arbetstillfällen. Jag köpte visserligen en glass i kiosken på busstationen, men annars hade jag tagit med mig all mat. Däremot hade jag varit beredd att stanna till vid en liten restaurang eller ett café, men som Skåneleden är dragen passerade jag inga slika anrättningar; det är en del av charmen. Om man vill kan man hålla sig undan ”civilisationen”.

Rewilding må låta som att man vill skapa en vildmark, men det handlar om något annat. Det handlar om att berika landskapet med djur som förändrar ekologin. Vargen kommer naturligt (Nilsson, 2009). Bävern skulle kunna återskapa mossorna och myrarna som Nordlindh saknade, vilket skulle kunna öka närvaron av fågel. Det kan skapa ett landskap mellan det brukade och det nyttjade, där inte bara solitära vandrare som jag trivs, utan också urbanisterna. Så klart är inte rewilding lösningen på arbetslösheten, men den kan öka möjligheten till att bli den naturliga porten till det gröna.

Avslutningsvis har jag velat visa hur en bygd ständigt har varit i förändring. Regionens natur har brukats och nyttjats. Platsnamn som Bökestad lär vi oss att där en gång i tiden släpptes grisar ut för att böka i bokskogen. Men det är också också en berättelse om en landsbygd som vill kunna växa från en nedgång. Det har aldrig varit en rik bygd, men uppgången under 1900-talet visade att hur industrialiseringen kunde göra den rikare och samtidigt hur fort det ändrades genom globaliseringen.

Hur man ska kunna vända nedgången, så att en vandrare slipper möta Odins Änglars ord om att det enda man har är att hylla att man är ”gul och blå inuti och utanpå” när han en förmiddag kommer med sin ryggsäck och sin hund? Den frågan besvarar Östra Göinge med sin vackra natur.

Referenser:

Bengtsson, Frans G. (2007). Röde Orm: en berättelse från okristen tid. [Ny utg.] Stockholm: Norstedts pocket

Björner, Elisabeth (2014). ”Skog, sten och historia En studie av landskapet i Östra Göinge kommun”. Kandidatuppsats. Institutionen för kulturgeografi Termin och ekonomisk geografi. Lunds Universitet.

Scheutz, N. Joh. (1857). ”Anteckningar öfver en resa i Skåne”. Botaniska Notiser. Nr. 9:1857, ss. 137–153.

Nilsson, Bertil (2009). ”Varg i Östra Göinge”. Norra Skåne. Publicerad 1 september 2009, Uppdaterad 14 december 2021 (Hämtad 230629)

Nordlindh, Tycho (1953). ”Bidrag till Skånes Flora. 48. Flora och vegetation i Glimåkra socken II”. Botaniska Notiser. Häfte 4. ss. 369–398

Östra Göinge kommun (2017) Glimåkra, porten till det gröna. https://www.ostragoinge.se/wp-content/uploads/2014/11/glimakra-fop- 20170714_till-webb.pdf (Hämtat 230629)

En lång hundpromenad: Vesslarp

Min andra natt sov jag på en höjd ovanför Strönhultssjön. Jag hade gått från Fuglebackens vindskydd, förbi trakten där Harry Martinsson föddes, för att ta det lugnt vid Brotorpet. Det utlovades vildmark, men det var mest folk. Efter att ha badat satt jag och läste i vindskyddet. Maggie berättade att det kom människor genom att skälla. Rastlösheten blev påträngande och vi gick en mil. Det var inte meningen, men det fanns bara inget ställe att stanna på.

På kvällen satt jag på en stubbe och åt min turmat. Jag vågade inte röka pipa på grund av den torra marken. Vinden drog igenom de höga grankronorna. På natten vaknade vi av en råbocks bröl.

Den första etappen gick till Vesslarps vindskydd och skälet till att denna oansenliga plats får ett helt inlägg är på grund av att det är anordnat ett två kilometer lång sträcka där man kan gå längs med Tommabodaån för att se hur vattnet påverkas av det omgivande landskapet. Sträckan består av tio platser. Flera av dem har en bänk där man kan sätta sig ned. Den är blåmarkerad, men stigen var ibland svårfunnen.

Det tio platserna handlade om påverkansfaktorer på ån: brunifiering, fluktuation, alusumpskog, kvill-område, kantzon, sjösänkning, död ved, kantavplaning, sedimentfälla, sumpskog.

Brunifiering

Våra vatten blir allt brunare och det beror på att organiskt kol och järn läcker ut i vattendragen. Det är negativt då det påverkar ekologin i vattnet, dels genom att det hindrar ljuset att nå ner till botten och det inverkar på organismerna. (Kritzberg, E.S., Hasselquist, E.M., Škerlep, M. et al., 2020)

Fluktuation

En å höjer och sänker sig beroende på årstid och väder. Det kallas för fluktuation. Nu när det var så varmt var vattennivån rejält låg. Här ser vi hur det har bildats en våtäng. Tommabodaån går där vassen sticker upp. Växterna fungerar också som ett filter för det som rinner ned från strandkanterna.

Alusumpskog eller sumpskog

I bildens förgrund ser vi hur torrt det är och hur grönt det blir där klibbalarna står. De klarar av ån fluktuationer och deras rotsystem bygger ett pålverk. Det är en slags regnskog där fåglar och insekter trivs. Många fåglar tar en paus där innan de far söderut.

Kantzoner, död ved och kantavplaning.

Kantzonerna ger skugga åt ån. Trädrötterna håller kvar jorden så att den inte dras med av vattnet. Den döda veden ger småfiskar skydd för större fiskar. På bilden ser vi egentligen ingen kantavplaning, även om det minskade flödet har bildat avplaningar mot den stridare mittfåran. Begreppet innebär att genom åkanterna inte är så höga och branta minskar erosionen. På bilden ser vi hur jorden lossnar under grässvålen och runt rötterna. Träden kommer till slut att välta. Det i sin tur kan hindra vattenflödet, vilket gör att vattennivån kommer att stiga. Växter kommer att etablera sig på bäddarna när vattnet har dragit sig undan, vilket blir tydligt på bilden nedan.

Här är kantzonen helt borttagen

Varför de inte har bevarat kantzonen här förstår jag inte. I broschyren från Skogsstyrelsen ”Hänsyn till vatten” ser vi hur de rekommenderar att avverkningar görs vid vattendrag.

Skogsstyrelsen, 2014

Ett kvillområde är där bäcken delar upp sig i tre fåror. Det gör att flödet bromsas och sedimentet stannar kvar. Har man sedan en sedimentfälla samlas näringsavfallet från åkrar och skog upp än mer.

Ån delas upp och flödet rinner in i växtligheten som fångar upp sediment.

Det som har skapat detta område är inte bara ån utan även att man har sänkt sjön under tiderna. Detta är något som jag kommer tillbaka till i ett senare inlägg.

Vid vindskyddet stod en gång en kvarn. Den är nu borta. I det grunda vattnet simmar fiskar. Maggie vill att jag skulle kasta kottar som hon kan fånga i flödet.

Det finns inte mycket kvar av kvarnen.

Denna lilla runda gjorde mig glad. Plötsligt kunde jag se nya saker i landskapet som jag tidigare missade. I landskapet finns det överallt tecken som berättar saker för den som har kunskapen att läsa dem. För oss som ännu inte har den, kan nöja sig med en ytligt bilderbok som detta inlägg.

Referenser:

Kritzberg, E.S., Hasselquist, E.M., Škerlep, M. et al. (2020) ”Browning of freshwaters: Consequences to ecosystem services, underlying drivers, and potential mitigation measures”. Ambio 49, 375–390 (2020). https://doi.org/10.1007/s13280-019-01227-5

Skogsstyrelsen (2014). ”Hänsyn till vatten”. Skogsstyrelsen

 

En lång hundpromenad: kalhyggen

Igår kom regnet och åskan. Jag kände mig tacksam över att inte tälta och glad över att se trädgården äntligen få sig en rejäl dusch. Torkan hade packat jorden, så vattnet lade sig på marken. Nu har det tagits upp av jorden. Solen är tillbaka.

Som jag skrev igår vandrade jag inte genom någon orörd vildmark utan genom brukad mark. Skogarna befann sig i olika stadier. Det var höga furor, tättväxande gran och öppnare delar där tall, ek och björk delade på ljuset.

Vad är en skog? Var tar den slut? Slika tankar kom medan Maggie drog i kopplet. Hon ville till sjöarna. Själv stegade jag på. Jag är en snabb vandrare. Likväl förblev tankarna där skogslandskapet förändrades. Barrträd övergick till lövträd och så kom kalhyggen.

När det är så varmt som det var då jag gick var kalhyggena en utmaning då vi blev oskyddade och från marken steg värmen. Tur var att de inte var så stora, men ingen gång stannade jag upp för att åskåda dem. Jag ville åter in under skyddande trädkronor.

Lite lade jag dock märke till under vandringen och det var att på många av hyggena hade man planterat ek, bok och rönn. Jag skrattade för mig själv och tänkte på att nu gick jag genom en ekplantage.

En ekplantage i Raslången. Hygget fortsätter bakom kammen.

Sveaskog skriver på hemsidan:

I samband med att ekoparken invigdes påbörjades arbetet med att omföra granskog till lövskog. Idag finns det ganska stora arealer med ung lövskog i ekoparken, skogar som kommer att växa till sig och i framtiden bidra till ett rikare landskap.

Naturvärden

Området var inte inhägnat vilket förvånade mig då jag har hört om problemen med betesskador. Som ni ser på bilden var det dessutom mycket torrt vilket fick mig att undra på hur många av plantorna som skulle överleva?

Det som skiljde hyggena där man hade tagit ned gran och löv var att mossan på granhyggena var brun och svedd, medan det fanns gräs och andra örter på lövhyggena. Detta är dock snabba intryck då jag sällan stannade tillräckligt länge utan fortsatte mina steg emot målet. Som vandrare är jag ingen som tar pauser.

Mitt första mål var Bökestads vindskydd. Jag såg fram emot att i lugn och ro få dricka en kopp kaffe, bada lite och sedan göra middag. Men när jag kom dit satt en trio ungdomar och grillade grillspett. De hade på musik och talade högt.

Maggie ville bada och jag likaså. Det var så torrt i luften att när jag blöt kom upp började jag frysa. Jag drack min kaffe i slänten och åt en chokladbit. Senare fick jag resterna från ungdomarnas grillspett vilket berikade min frystorkade köttgryta.

När solen hade gått ned gick jag vidare längs Raslångens västra strand. Där fanns det fler vindskydd. Vi gick längs sluttningarna och kom ånyo till ett kalhygge där man hade planterat bok.

Raslångens västra strand. På toppen står några granar kvar.
Mossan är inte lika svedd för väster om slänten växer bokskog.

Här ser vi åter hur man ändrar från gran till löv, i det här fallet bok.

Vid Fuglabackens vindskydd trodde jag att vi skulle få vara ensamma, men då kom en polsk familj som satte upp ett jättetält. De högg ved och drack öl vid brasan. Men vi var trötta efter dagens vandring och somnade.

Vid Fuglabackens vindskydd

Så vad är en skog? Hur ska man se om en skog är blandskog eller inte? SLU diskuterar den frågan på hemsidan Vad är en skog? En plätt mark med lite träd på?. De konstaterar att det är ingen lätt fråga och tycks snarare komma fram till att det handlar om vilken relation vi har till plätten mark med träd på. Som så ofta ser vi på tinget utifrån den funktion och syfte utifrån oss, alltså det antropocentriska perspektivet.

Då liksom nu är det en källa till konflikt. Nu handlar det om biologisk mångfald, råmaterial för industrin att göra toapapper, till att uppleva det som om man är i vildmarken. Då var det en plats för tillverkning av pottaska och tjära. Det var en plats dit man släppte ut boskapen. Allmogen hade sitt syfte och konflikten uppstod senare när bruksägarna ville förbjuda svedja, när bonden ville utöka åkermarken.

”Vi förändrar vår bild av skogen hela tiden. Inte bara beroende på att den får ett annat ekonomiskt värde utan för att den är så djupt integrerad i det svenska samhället. Det som är viktigt i samhället i stort brukar fortplanta sig till hur vi ser på skogen” säger Lars Östlund.

Vad är en skog? En plätt mark med lite träd på?

I delen mellan Vesslarpssjön och Simontorps Såg har man satt ut skyltar för att visa där tjärkok och tjärrännor var i skogen. Skogen har alltid varit nyttjad och det är utifrån det som den definieras.

När jag tittar på SAOB upptäcker jag andra betydelser som har med flykt och att komma undan rättvisan: Om man höll sig i skogen betydde det att man var fredlös eller tjuv. ”Om man intog skogen” räddade man sig.

Det sista kalhygget jag gick igenom var vid Trollabadet norr om Glimåkra. Där var en björkplantage som inte var inhägnad och en inhägnad del där det fanns flera olika lövplantor som ek, bok och rönn, enligt Östra Göinge. Jag har kanske fel om att det var planterad björk, då den kommer spontant. Kanske var det asp? Men då borde det vara inhägnat, då aspen är begärlig för många djur och betas direkt. Den var för buskig för att vara bok.

Nyplantering norr om Trollabadet.
Inhägnaden norr om Trollabadet.

Utifrån att skogen snarare ska ses som en relation än en klart definierad plats illustrerar Östra Göinge på ett träffande sätt:

En återplantering av lövträd, som bok, ek och rönn, kommer sedan att göras för att göra skogsområdet mer attraktivt i framtiden.

”Kommunen gallrar och avverkar skog i Broby och Glimåkra”

På liknande sätt inleder författarna till artikeln ”Barriers to expanding continuous cover forestry in Sweden for delivering multiple ecosystem services” (Hertog, Brogaard & Krause, 2022):

Forests provide numerous benefits to people, both locally and globally, and are the world’s most important terrestrial carbon sink, thus contributing to mitigating climate change. 

(Hertog, Brogaard & Krause, 2022)

Frågorna som uppkommer då jag begrundar vad en skog är visar på hur komplext det är. Det visar också på varför kalhyggen väcker känslor. Det är något i relationen till skogen som har störts och som är svår att formulera i ord. Många blir ilskna, andra rycker på axlarna, många jägmästare rättfärdigar det utifrån produktionssyftet, medan många biologer varnar för förlust av habitat. Hyggena på bilderna i min text handlar om en omställning från barr till löv.

Min tanke i att inte främst se skogen som ett ting utan som en relation öppnar upp för andra sätt att förstå naturen. Det är inte bara en okultiverad plats eller ett livsutrymme för det som inte tillhör det mänskliga samhället. För det är en del av samhället, som jag återkommer till. Även om det är orört och obrukat så är det utvalt att vara så. Det är medvetna fattade beslut och framför allt finns det inget oberört tillstånd. Det oskyldiga är en mytisk tanke och jag håller med jägmästarna som kritiserar dem som påstår att det finns urskogar, som ett orört tillstånd.

Naturen är i rörelse. Allt flyter, som Herakleitos sade. Till denna rörelse skapar vi relationer och i dem ingår det föreställningar om vad den relationen består av. Filosofen Hegel skriver i Andens fenomenologi om framträdelsen och att vi när vi får får syn på något får en relation till det. Vad det är i sig kommer vi inte åt, då det som framträder är olika beroende av hur organismen varseblir fenomenet.

Vi människor har förmågan att formulera det vi varseblir till skillnad från andra organismer som förnimmer, därigenom får vi också ett ansvar i hur vi formulerar syftet och funktionen. Älgen kan inte anklagas för att den äter upp aspen, medan tjuvjägaren kan ställas inför rätta för den olagligt skjutna vargen. Det är också därför som till exempel Östra Göinge kommun rättfärdigar kalhygget norr om Glimåkra. Det är här som frågan om skogsägande blir svår och varför Skogsvårdslagen finns. Den reglerar hur skogsägaren får agera i sin relation till skogen.

Skogsvårdslagen uttrycker vilka krav samhället har på dig som skogsägare. I lagen anges att skogen är en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning. Samtidigt ska du ta hänsyn till naturen, kulturmiljön, rennäringen och andra intressen.

Skogsvårdslagen

Kalhyggen berör för att de berättar om relationer och värden. Är det ägarens rätt till inkomst från träden? Skogsvandrarens upplevelse eller vivlarnas livsmiljö? Ett kalhygge berättar om att vissa värden har prioriterats. Dess värde har definierats.

Jag har svårt att avsluta detta inlägg för att jag försöker komma åt en tanke som jag inte förmår formulera och kanske det inte är nödvändigt. Relationer har sin inneboende dynamik och rörelse.

Referenser:

Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2008). Andens fenomenologi. Stockholm: Thales

Hertog, Iris Maria; Brogaard, Sara; Krause, Torsten. (2022). ”Barriers to expanding continuous cover forestry in Sweden for delivering multiple ecosystem services”, Ecosystem Services, Volume 53, https://doi.org/10.1016/j.ecoser.2021.101392.(https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2212041621001509)

SAOB (u.å.). ”skog”, Svenska Akademins ordböcker. (Hämtat 230627)

Skogsstyrelsen (2023). Skogsvårdslagen. Skogsstyrelsen. (Hämtat 230627)

SLU (2023). ”Vad är en skog? En plätt mark med lite träd på?”. (Hämtat 230627)

Sveaskog (2013b). ”Naturvärden”, sveaskog.se. (Hämtat 230627)

Östra Göinge (2021). ”Kommunen gallrar och avverkar skog i Broby och Glimåkra”. Östra Göinge. (hämtat 230627)

En lång hundpromenad: vildmark

När jag kom hem var det potatisen som hade klarat sig sämst. Blasten låg ner i pallkragarna och odlingshinkarna. Men den repade sig fort efter jag hade vattnat. Vi har varit borta i några dagar och ingen hade vattnat. Jag och Maggie har varit och vandrat från Östafors till Glimåkra. Det är i nordöstra hörnet av Skåne och vissa delar vandrade vi in i Blekinge. Östafors ligger någon mil söder om Olofström.

Första etappen gick till Raslången, en sjö som givit namnet till Sveaskogs Ekopark. Enligt hemsidan beskrivs det som ”En vildmark i söder”:

Sjön Raslången saknar nästan helt bebyggelse längs de branta stränderna. Den flikiga strandlinjen med skogsklädda omgivningar skapar en stark vildmarkskaraktär, något som är mycket ovanligt i dessa delar av Sverige.

Ekopark Raslången – en vildmark i söder
Ekopark Raslången – en vildmark i söder (Sveaskog 2013a)

Nu skulle jag inte vilja kalla mig för en purist, som Lars Lundqvist skriver om i sitt gästinlägg Re-wilding: att skapa en konstgjord vildmark, men det känns lockande att få vandra på en plats där storlommen kallar i kvällningen och häckande fiskgjusar är möjliga att se.

Lägg därtill att kunna gå längs markerade leder, vilket låter en harig vandrare som jag känna mig trygg. Det skulle finnas vatten vid vindskydden. Det som slutligen avgjorde varför jag valde denna sträcka av Skåneleden var de många sjöarna så att både jag och Maggie kunde bada.

Sjön Raslången

Här kommer jag inte att gå igenom dag för dag utan ta upp några olika teman. Som inläggets titel lyder handlar det om vildmark. Tidigare har jag skrivit om detta luddiga ord i inlägget Naturen: det vilda och det tämjda och jag vill erinra om två motstridiga betydelser som jag där tar upp. Europeiska Unionen definierar vildmark som:

A wilderness is an area governed by natural processes. It is composed of native habitats and species, and large enough for the effective ecological functioning of natural processes. It is
unmodified or only slightly modified and without intrusive or extractive human activity, settlements, infrastructure or visual disturbance.

Guidelines on Wilderness in Natura 2000. s. 10

Nu gick jag inte genom Natura 2000 så delvis är det orättvist att använda den definitionen, men vad citatet understryker är att ett vildmarksområde styrs av naturliga processer där landskapet formas av de arter som lever i biotopen. Det handlar om ett område där mänsklig aktivitet inte kan iakttas.

Längs hela vägen som beskrevs som ”det närmaste skånsk vildmark som du kan komma” (Alesmark & Joelsson, 2018:124) syntes den mänskliga aktiviteten. Det var inte någon vildmark i EU:s tappning. Även om vi bortser från de markerade lederna var skogen brukad sedan länge och det syntes tydligt i vilka trädslag som växte där och de många kalhyggena.

På Sveaskogs hemsida skriver de att granen kom dit på 1800-talet och att skogsbruket domineras av granskog (Sveaskog, 2013b). Att plantera gran har man fortsatt med, men nu håller de på att övergå till lövträd och tall. Detta var något jag märkte tydligt när jag vandrade förbi kalhyggen där man hade planterat ek och bok.

Under första dagen kom jag till ett av dessa underbara gamla träd som har fått bli en hemvist för insekter. Det var en bok, där ena grenen hade fallit av och rivit med sig halva trädet. Den blottade stammen var full av insektshål, medan andra delen tycktes frodas. Jag stod vördnadsfull inför den då den stod där ensam och envis bland all gran. Men så klart hade inte den tillkämpat sig sin plats utan hade lämnats av jägmästaren som en utpost för insekter, tickor och andra organismer.

Omgiven av gran

Det finns andra definitioner av vildmark som kommer närmre det jag upplevde. I regeringens proposition 2021/22:58 ”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och ökade incitament för naturvården i skogen med frivillighet som grund” handlar det snarare om ”upplevelse av vildmark”.

”En stor andel av de stora sammanhängande områdena av kontinuitetsskogar ingår i riksintresse för friluftsliv. Dessa områden har stor betydelse för landskapsbilden och ger möjlighet till en upplevelse av vildmark, orördhet och tystnad.”

(Prop. 2021/22:58, s. 92f). 

Stora delar vandrade jag förvisso i ensamhet. Jag gick längs skogsstigar, såg mindre hackspett och hörde grönsångare. Så delvis kunde jag uppleva det som om jag befann mig i vildmarken. Men det var verkligen ingen orörd mark, även om det var tyst.

Fast tystnaden var främst när jag vandrade. Vid vindskydden var det människor och de hade gärna med sig musik. Jag förundrades över detta. Varför vill man ge sig ut i naturen och ha med sig en högtalare? Här tror jag delvis nyckeln är till vår splittrade syn på vad vildmark är. Lars Lundqvist skriver om puristens motsats: urbanisten.

En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen.

Re-wilding: att skapa en konstgjord vildmark

Det som ”underlättar skogsvistelsen” är inte bara att det är lätt att ta sig till skogen utan också att man kan ta med sig civilisationen dit. Musiken skapar trygghet. När vi möter tystnaden hör vi plötsligt sorlet som pågår i vårt inre. Detta ständiga malande av tankar och känslor som rör sig inombords.

Och vad är tystnad? Här tror jag att det handlar om avsaknad av mänskligt skapat ljud. För tyst var det sällan. Fågelsången manade på mina steg. Vid soluppgången väckte mig fågelsymfonin.

Jag är en del av granskogsfolket som professorn i religionshistoria David Thurfjell skriver om i boken Granskogsfolk (2020). Där beskriver han människor som menar sig uppleva andlighet i skogen. Så är det för mig. Jag har ritualiserat mitt år så att när sommaren kommer ger jag mig ut i naturen för att få vara ensam i några dagar.

För mig handlar vildmark inte om att komma till orördhet utan att befinna mig utanför civilisationen. I det antika tänkandet gjorde man skillnad mellan land (χώρα) och stad (πόλις). Det utanför staden var det otämjda. Det var där vilda djur och mäktiga krafter fanns. Där var det farligt. Men om vi ser till bibeln är det också där man möter Gud, där man prövas och får lagen. Det är en plats där man kommer till insikt.

Så är det också för mig. Jag går ut i vildmarken för att få en andningspaus från civilisationen, för att lyssna till sorlet inombords som har tystats under året, för att möta något annat, för att hämta kraft. Vildmarken, avslutningsvis, är för mig inte en orörd plats utan en andlig plats.

Referenser:

Alesmark, Caroline & Joelsson, Kenneth (2018). Vandra Skåneleden: 30 vandringar från Båstad och Kullaberg i norr till Falsterbonäset och Österlen i söder. Tredje reviderade upplagan [Stockholm]: Calazo

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Regeringen (2021). Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och ökade incitament för naturvården i skogen med frivillighet som grund. Proposition 2021/22:58. Regeringen

Sveaskog (2013a). ”En vildmark i söder”, sveaskog.

Sveaskog (2013b). ”Naturvärden”, sveaskog.se.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Förvilda Simrishamn! 3

Ortsnamn skvallrar ibland om hur landskapet såg ut och ett sådant namn några kilometer väster om Simrishamn är Bjärsjö.

Jag ska erkänna att jag trodde att bjär hade med bäver att göra, liksom bjur gör. Men när jag undersökte det en extra gång kom det fram att det är ett skånskt uttryck för kulle. För den skull ska jag inte ledsna för det för i namnet finns ordet sjö, men på kartan finns inte det alls längre.

I alla fall förtäljer namnet att det en gång har funnits en sjö där, men den finns där inte sedan länge. Tittar vi på en karta från ser vi att det också har funnits en kvarn där. Det skånska ordet är mölla och då hette den lilla byn Bjersjömölla. Där gör fortfarande Tommarpsån en krök. Det går också att se på kartan att marken höjer sig söder om byn. Minnet av möllan finns kvar då det finns en silo där de hämtar upp säd.

Bjersjömölla syns i mitten av bilden. Generalstabskarta 1861, Lantmäteriet

På kartan ser vi hur Tommarpsån rinner i en dal och dess form har inte förändrat sig nämnvärt under de 160 år som har gått sedan där här kartan gjordes.

70 år framåt i tiden ser vi hur ägorna löpte. Vi ser också att det redan då var åker mark. Simrishamn var en utskeppningshamn för säd och de olika gårdarna som finns längs med Storgatan var handlare som köpte in säden när bönderna kom in på hösten med sina vagnar.

Häradsekonomiska kartan 1926-34, Lantmäteriet

Sedan cirka 40 år går också järnvägen västerut mot Tomelilla och Ystad. I Jerrestad fanns en station.

Att lägga märke till på kartan från 1934 är att Simrishamn fortfarande är väldigt koncentrerat, men att det finns ett grönområde norrut längs med det som kallas för Åbackarna. På västra sidan är det åkrar.

På generalstabskartan från 1934 nedan är det enklare att se hur bebyggelsen var norrut längs med Kristianstadsvägen.

Generalstabskarta 1934, Lantmäteriet

De största förändringarna sker mellan 1965 och 1975. Nedan följer två flygbilder, varav den första är från 1965. På den bilden är åkrarna öster om Tommarpsån kvar från förr. På vissa ställen går de hela vägen ned till åns kant.

Flygbild 1965, Lantmäteriet

Bostadsbyggandet har ökat under de 30 åren. Det är ägaren till Ehrnbergs Läder som gick i borgen för sina anställda så att de kunde bygga sig en villa, där de kunde odla sin potatis. Huset vi bor i är ett arv från honom.

Längs Åbackarna finns växtligheten kvar. Bokarna står kvar, men de håller numera på att plantera tall på den södra delan. På vintern hör jag kattugglan som håller till där.

Den stora skillnaden mellan 1965 och 1975 är flera av åkrarna har försvunnit på östsidan om Tommarpsån. Nu har de blivit bebyggda av villor och skolor.

Flygbild 1975, Lantmäteriet.

Om vi återvänder till nutiden ser vi att förutom att Simrishamn har blivit större och att Gröstorp håller på att växa, ser det tämligen likadant ut sedan 1861. Tommarpsån har mejslat sig in i landskapet. Åkermarken ser ungefär likadan ut.

Google Earth

Avslutningsvis kan man fundera på vad rewilding innebär. Tänk om en bäver skulle komma till Tommarpsån öster om Simrishamn. Det skulle bildas en damm och vattnet skulle stiga upp längs åkrarna. Delar av landskapet skulle sakta förändras till att onyttjad natur allt mer tar över. Det är inte precis att återställa naturen utan att genom att införa ekologiska funktioner, som en bäver, så skulle något nytt framträda. Det skulle inte vara restaurering.

Det tänkte jag på när jag läste senaste numret av SLU:s tidskrift Biodiverse vars tema var ”Kulturpräglad natur och biologiskt kulturarv”. Rewildings koncept skiljer sig från det traditionella sättet att se på naturvård. Snarare än att blicka bakåt handlar det om framtiden. Genom att införa vissa funktioner, som till exempel betande djur, rovdjur, naturens ingenjörer som bävrar, för att göra näringsväven intaktare så är tanken att det uppstår ett rikare och robustare system. Men det handlar inte om att återställa naturen som den en gång såg ut.

Referenser:

SLU (2023). Biodiverse. Nr 2:2023, Uppsala: SLU

Lantmäteriet. https://www.lantmateriet.se/sv/kartor/

Förvilda Simrishamn! 2

Maggie rullade sig i sanden vid Sandhammaren. Uppe i himlen hörde jag en röd glada tjuta till. En kråka attackerade den och drev bort den från träden och norrut. Den pampiga gladan hade inte en chans mot den mindre gråkråkan som smidigt rörde sig i luften borta från både klor och näbb.

På vägen till Sandhammaren från Simrishamn hade jag studerat landskapet. Du åker längs en höjd. I söder ser du Bornholm klara dagar. I väster ligger åkrarna tätt. Vägen skär igenom dem men neråt stranden till tar skogsdungar vid. Om du kör förbi Sandhammaren och söderut mot Backåkra kommer du till Kåsebergaåsen. Där upphör flygsanden och åkrarna norrut är skyddade.

Simrishamn i övre delen vid Östersjön. Strax söder är Brantevik. Samhället vid udden är Skillinge. Bilden är från Google Earth

I förmiddags hade jag läst i The book of wilding (Tree & Burrell, 2023) om spillet från lantbruket och beroende på hur åkrar och hagar är fördelade är det möjligt att fånga upp det med växtlighet och att ha gränszoner.

På bilden nedan ser vi en å som flyter genom landskapet. På den vänstra sidan går åkrarna hela vägen ned strandkanten. Där finns det inget som hindrar spillet från lantbruket. På den högra sidan ser vi hur träden hindrar och filtrerar gödsel och annat som kommer från gårdarna.

(Tree & Burrell, 2023:102)

Mellan Simrishamn och Sandhammaren skär det ingen å genom landskapet, men när regnen kommer drar det med sig gödning och spill från åkrarna. Det som hindrar detta är just växtligheten längs med stränderna.

Söder om Brantevik finns Gislövs Hammar strax norr om Skillinge. På kartan ser man det bräm av träd som löper längs stranden. Korna håller landskapet öppet, men de kommer inte hela vägen ned till stranden. Där promenerar vi ibland på vintern. Björktrastarna rör sig i buskagen som skyddar mot östan. Redan i februari kan det hända att man kan se ejdrar ute i bukten.

Gislövs Hammar är den lilla knorren som sticker ut i mitten av bildens högra sida mot Östersjön.

Ju mer som jag läser om rewilding, wilding, förvildning eller vad man nu vill kalla det, ju mer vaken blir jag för det landskap som jag befinner mig i. Jag märker också hur lyckligt lottade vi är att bo i Sverige som inte alls är lika ekologiskt förött som England. Mycket beror det nog på att Sverige inte är lika tätbefolkat. Industrialismen kom även i gång senare vilket också har sparat landskapet. Samtidigt var Sverige också en nation som exporterade trä, vilket har gjort att skogar har behållits och underhållits.

Likaså har det även gjorts åtgärder som gynnar naturen. I lördags var jag vid Vombsjön. Jag och Maggie gick längs med Kävlingeån. En äldre man gick med sin tubkikare. Solen värmde och kärrsångaren kunde inte sluta sjunga. Ängarna där håller på att göras till våtängar. Tofsviporna flög runt. Äntligen fick jag se brushanarna med fjäderboa. En svartsnäppa gick vid strandlinjen och enkelbeckasiner flög mer sitt förunderliga läte.

Så här har det inte alltid sett ut, sade den äldre mannen.

Vi människor formar landskapet omkring oss. Sätter vi formar det på kommer att gynna vissa arter och andra kommer att förlora på det. Vår kunskap växer om hur vi kan forma det så att allt fler gynnas. Det kommer att se annorlunda ut. Förhoppningsvis kan vi utöka mångfalden av olika biotoper. Natura 2000 är en bra början och kan vi binda ihop dem med faunapassager över vägarna kan landskapet bli alltmer spännande att fara igenom.

Det börjar genom att vi blir mer uppmärksamma på vad som är omkring oss och kontemplerar dess betydelse.

Här är del 1 av Förvilda Simrishamn!.

Referenser:

Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC

Förvilda Simrishamn?

Gräsmattan har gått från grön till brun. Ängens blommor kommer upp och prästkragarna slår ut i nordöstra delen av trädgården. Över hela gräsmattan ligger fallna kastanjeblommor i vitt och rosa. I pallkragarna kommer pumpa, majs och solrosor. Det är fint att gå runt med min pipa.

Inspirerad av Hans korta betraktelser på bloggen Liv i fri luft ser jag hur koltrasten, sädesärlan och rödstjärten jagar insekter. Jag hör tornseglarna och råkorna. Det är ständigt liv omkring oss.

I inlägget Rosenfinken och shifting baseline syndrome funderade jag på hur vi tror att det som vi är vana vid är så som det bör vara. Filosofen David Hume påpekade att man aldrig bör blanda ihop vara och bör. Bara för att det är på ett visst sätt betyder inte det att det måste vara så. Därför undviker jag också ordet ”naturligt” för att komma undan en slarvig föreställning om hur miljön ser ut omkring oss.

Vad jag snarare vill ta upp är ett sätt att se hur det skulle kunna se ut. Jag inspirerades av Isabella Trees och Charlie Burrells The book of wilding (2023) som jag läser ett eller två kapitel varje vecka. I dagens lästa kapitel ”Rewilding in the UK” visar de på olika scenarior genom att förändra delar av landskapet.

Det ska anmärkas direkt att Storbritanniens natur och den svenska är väldigt annorlunda och i Sverige har vi till exempel många olika rovdjur, djupa skogar och är glesbefolkat. Men det ena scenariot som det tar upp liknar landskapet runt Simrishamn.

Jag har tidigare skrivit om en promenad jag tog med Maggie norrut (se Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocen). Bilden är från Google Earth.

Som vi ser på bilden är det väldigt många åkrar. Träden norrom är Bäckhalladalen. Där går det också boskap och hästar vilka håller landskapet öppet. Tommarpsån ringar in samhället i norr och kan ses som ett grönt ringlande utsprång. Det svarta strecket som skär igenom landskapet är vägen västerut.

Mycket skiljer sig från exemplet i The book of wilding och nedan ser ett exempel som det tar upp i boken. Det är mest åkrar, en landsväg i mitten och väldigt lite grönområden. Det är ett exploaterat område. De visar en kanal i högra nedre hörnet. Detta kommer de senare att se vad man kan göra för att förvilda det mer.

Tree & Burrell, 2023:60

Problemet som de ser i bilden är hur hyperanpassat det är för mänskliga behov, men ekologiskt fattigt. Men de ser även problem för människorna genom att exploateringen har lett till åkrar som är beroende av konstgödsel för att få grödor. Kanalen tål inte stora mängder regn och marken hinner inte suga upp efter skyfallen. Översvämning kan ske vilket leder ned kemikalierna i vattnet och för det nedströms.

De föreställer sig ett landskap som skulle se väldigt annorlunda ut.

Tree & Burrell, 2023:73

I centrum av bilden ser vi en ekodukt som djuren kan använda sig av för att ta sig mellan olika områden vilket gör att de kan röra sig över större områden. Vi ser hur kanalen istället har blivit ett slags delta där även olika boskap hålls för att låta biotopen förändras. Landskapet har blivit rikare genom att nya biotoper medger för olika slags organismer att etablera sig. Men vi ser också hur vissa delar har blivit lämnade för produktion.

När jag tittade på bilden över Simrishamn med omnejd såg det inte så illa ut. Förvisso finns det många åkrar. Men längs med Tommarpsån finns det kanter som gör att den kan växa och sjunka tillbaka. Det man inte heller ser är att Simrishamn är på en kulle i landskapet. Det betyder att åkrarna mellan Tommarpsån och samhället norr om landsvägen ligger högre upp. Det betyder att ån flyter fram nedanför slänten. Den i sin tur betas av boskap och håller biotopen öppen. Vid ån finns det våtängar där gässen samlas.

Google Earth.

Västra Åbackarna går längs med nordvästra delen av Simrishamn. Där är jag i stort sett varje dag med Maggie. Där växer det al, ek, sälg och andra olika lövträd och buskage. Fågelsången är enorm vid den här tiden och näktergalarna kämpar febrilt om sina revir med sången. Numera ser jag inget på grund av lövverket, men ljudridån håller mig och Maggie sällskap.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att nämna ekonomin och ägande. Att låta ägor växa igen kostar pengar genom att grödorna försvinner från marknaden. Likaså handlar det om att det är människor som äger marken, så skulle kommunen och de gå samman för att lämna vissa områden bör det ske frivilligt.

Det som jag dock vill lämna till dig som läsare är att jag tror på vikten att se alternativ och möjligheter i miljön omkring oss. Det öppnar upp för nya visioner om hur samhället och dess miljö skulle kunna se ut. Här måste vi börja experimentera mer och se hur vi kan förändra där vi står. Det börjar med att vi lär känna den platsen vi bor på och sedan kan drömmandet inledas.

Referenser:

Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC

Rosenfinken och shifting baseline syndrom

Igår satt jag på marken bakom västra Åbackarna och försökte få syn på näktergalarna. Det var flera och det enda jag såg av dem var när de flög iväg in i buskagen. Så flög en fågel förbi och satte sig i en öppnare buske. Jag kikade och fick se min första rosenfink. Hela jag blev glad.

Då förstod jag äntligen varför andra fågelskådare hade tittat så roat på mig när jag hade trott att hämplingarna jag såg i april var rosenfinkar. Hur är det möjligt? tänkte de förmodligen, då dessa fåglar ser väldigt olika ut.

Jag har gjort bort mig förr. En gång råkade jag få halva Skövdes fågelskådare till Paradissjön för att se den vitkindade gåsen. Det visade sig vara en hybrid med en kanadagås. Det gör inget, sa de. Efter det har jag inte larmat. Nu när jag har sett tusentals vitkindade gäss på fälten vid Kävlingeåns mynning förstår jag inte hur jag kunde se så fel.

Det är detta som är det fina med fågelskådning. I början ser alla likadana ut, men så delar sig gråsparven och pilfinken, bofinken och bergfinken. Jag har inte detaljseendet och när jag kommer ner till revet och gubbarna diskuterar grå-, havs-och kaspisk trut så nickar jag mest med. Jag pratade med en fantastisk fågelillustratör som nu hade fått börjat intressera sig för storskarven och dess olika detaljer. Nej, på den nivån är jag inte.

Märkligt nog har jag väldigt svårt att lära mig se skillnad på blommor och träd. Jag kan de vanligaste. Däremot fåglar minns jag och även sången fastnar ibland. Att promenera med Maggie innebär att lyssna, se och undersöka omgivningen. Då blir upplevelsen total.

I gårdagens inlägg sökte jag efter en termen som beskriver att det vi är vana vid blir det naturliga. Idag hittade jag den under läsningen av Jesper Granbecks examensarbete Återförvildning (rewilding) som naturvårdsmetod i Europa (2018): shifting baseline syndrom. Termen syftar på att det är svårt att uppfatta hur mycket som har förändrats i naturen framför allt genom människornas nyttjande och brukande. Det i sin tur leder till de är ytterst svåra frågorna hur det såg ut förr och i sin tur vad är det naturliga?

I Badlands North Dakota

Utan att ge mig in i en längre diskussion vill jag ge ett exempel från prärierna i USA och det stora antalet bisons som vandrade där. Var det naturligt? På sätt och vis ja eftersom det såg ut så då vid den tidpunkten. Men orsakerna till de gigantiska hjordarna kan ha berott på att när Cristoffer Columbus och manskap kom över tog de med sig sjukdomar som kan ha dödat 95% av befolkningen i Nord- och Sydamerika. När det inte längre fanns prärieindianer i det antal som det hade funnits innan kunde bison oförhindrat föröka sig. Se Charles C. Mann 1491: new revelations of the Americas before Columbus (2005).

Nu kommer jag till den punkt som jag vindlande försökt nå. På twitter har jag följt tweetarna angående SR.se inslag ”Chockartad minskning – 800 miljoner färre fåglar på 40 år”. Jag har inte själv hört inslaget, men jag läser Vår Fågelvärld så nyheten är ingen nyhet. Däremot är den fråga som jag ställer mig vad detta betyder i det längre loppet?

För om generationerna efter mig växer upp med allt färre fåglar omkring sig, eller kanske en ganska liten mängd arter med de mest anpassningsbara så kommer den referenspunkt som de har i sina föreställningar att se det som något normalt. Det är just detta som är shifting baseline syndrom. Om 800 miljoner fåglar färre blir det normala och det är denna normalisering som gör att vi inte märker hur referenspunkterna hela tiden förflyttas.

Jag minns när vi körde till Abisko. Söder om Arvidsjaur omringades vi av renar på vägen. Det var så exotiskt. Men senare under resan så blev renarna en del av det naturliga och man såg dem på samma sätt som jag knappt tycker det är mödan värt att stanna när det bara är en massa trutar och storskarvar när jag går förbi revet här i Simrishamn.

På väg mot Abisko.

Men då missar jag det fantastiska att ibland döljer sig medelhavstrutar där som opportunt har följt vindarna norrut och stannar till här kort innan de ger sig av igen. Det är det som gör att gubbarna ständigt återvänder.

Stenshuvud en novemberdag

Referenser:

Granbeck, Jesper (2018). Återförvildning (rewilding) som naturvårdsmetod i Europa. Institutionen för biologisk grundutbildning: Uppsala

Mann, Charles C. (2005). 1491: new revelations of the Americas before Columbus. New York: Knopf

Den andre varje månad: fladdermusen

Innan vi ska gå och lägga oss går jag ut med Maggie för att kissa. Hon har sina platser i trädgården. Jag stod och väntade på henne, då en fladdermus snabbt som attan flög runt. Hade jag bara tittat åt ett annat håll, så hade jag missat den. Så är det i naturen.

Att ha i åtanke är också att det ovanliga är det som vi lägger märke till som Lars Lundqvist skriver i sitt gästinlägg Om hur värdering av det ovanliga lurar oss. Inom bevarandebiologi talar man därför om förväntningar och hur vissa tillstånd normaliseras. Detta är viktigt att ha i åtanke när man talar om att återställa områden. Till vadå och till vilken tidpunkt?

Det är en av anledningarna till att det pågår en stor diskussion mellan skogsbrukare och skogsnyttjare. Jag skiljer på de två då det förra syftar på tre saker: 1. vetenskapliga kunskapen om hur skogen växer, 2. hur man praktiskt sköter skogen, och 3 i bruket ingår förhållandet mellan skogen och marknaden (Eliasson, 2002). 

Skogsnyttjande kan givetvis också vara kopplat till marknaden genom virkesförsäljning, men också att hyra ut mountainbikes för cykling i området, eller för vandring och svampplockning. Det handlar om en prioritetsordning och några inledande tankar har jag dryftat i inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk.

Poängen med att fundera kring det vanliga och det ovanliga är att om jag ständigt såg fladdermöss flyga runt i trädgården skulle jag inte reagera. På samma sätt som jag blev så glad när jag upptäckte rörsångaren i dammen vid Tobisvik, medan jag nu inte tänker på det.

Att återställa delar av ett landskap blir därför problematiskt eftersom vi har olika syn på det och där uppstår frågan vem som ska bestämma. Är det markägaren, skogsbesökaren, staten?

Här är villaträdgården ett intressant exempel i miniatyr. Dels styr lagar med olika ansvarsområden. Vi hyr vårt hus, vilket gör att vi har ett kontrakt att uppfylla där det står att vi ska sköta om trädgården. I det ingår det även återställning den dag vi flyttar. Sedan ingår grannsämjan där det dels finns bestämmelser för hur till exempel bokhäcken ska skötas, men där vi samarbetar än att hålla oss strikt till vem som har ansvar för vad. Samtidigt har vi stor frihet i hur trädgården sköts.

Jag vill att den ska vara så vild som möjligt, men då och då yttrar sig min andra hälft när jag har låtit det gå för långt. Så de sista dagarna i maj uppmanades jag strängeligen att ge mig ut med gräsklipparen. Jag lämnade kvar bitar där prästkragar håller på att komma upp. Däremot så låter vi ängen växa fritt. Den börjar arta sig.

Jag har i dagarna varit borta, men återkommen gick jag med pipan bolmandes och tittade på dels hur det artar sig i pallkragarna, majs, solrosor, pumpor och potatis bland annat växer bra. De tidiga vårväxterna som scillan och nunneört är nu helt borta, medan tusenskönorna kommer upp. Det är med fröjd jag går runt, men snart kommer det att tillhöra vanligheterna. Då är det tur att jag fotar varje månad så jag kan jämföra.

Gemsroten börjar ge med sig, medan rhododendronen håller på att gå i full blom. Aklejor har tagit sig upp precis ur bild. Det intressant är hur pilen skjuter skott. Jag är nyfiken på hur det kommer att gestalta sig.
Här börjar tusenskönorna äntligen dyka upp. Den här delen klipper jag inte. Men gräset växer inte så bra här. Jag vet inte om det är för att jorden är för hårt packat eller för att det är för exponerat av solen? Kanske är det en kombination? I alla fall är tusenskönorna duktiga på att ta sig upp i hårt packad jord och skjuta ned sina rötter djupt ned i jorden (för att uttrycka mig lite antropomorfiskt).
I bakgrunden till höger har rödbläran slagit ut. De gula är sommarfibbla. Det går inte att se på bilden men det är en mängd olika arter som har hittat sin plats. I slutet av sommaren brukar jag sitta och titta. Ibland försöker jag hitta namnet på dem, men ofta njuter jag mest av mångfalden.
På den här solbelysta delen har de flesta blommorna försvunnit. Jag lämnade en fläck där jag tror prästkragar snart kommer att spricka ut. Här var det blomsterprakt tidigt i våras då den är skyddad från vind, men också är solbelyst stora delar av dagen. Mikroklimatet torde hålla några grader mer än de oskyddade delarna. Inget har skett där jag rev upp grässvålen och sådde ringblommor. Järneken som jag satte ned dog, men den växer sedan tidigare i bokhäcken.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002