Förvilda Simrishamn! 3

Ortsnamn skvallrar ibland om hur landskapet såg ut och ett sådant namn några kilometer väster om Simrishamn är Bjärsjö.

Jag ska erkänna att jag trodde att bjär hade med bäver att göra, liksom bjur gör. Men när jag undersökte det en extra gång kom det fram att det är ett skånskt uttryck för kulle. För den skull ska jag inte ledsna för det för i namnet finns ordet sjö, men på kartan finns inte det alls längre.

I alla fall förtäljer namnet att det en gång har funnits en sjö där, men den finns där inte sedan länge. Tittar vi på en karta från ser vi att det också har funnits en kvarn där. Det skånska ordet är mölla och då hette den lilla byn Bjersjömölla. Där gör fortfarande Tommarpsån en krök. Det går också att se på kartan att marken höjer sig söder om byn. Minnet av möllan finns kvar då det finns en silo där de hämtar upp säd.

På kartan ser vi hur Tommarpsån rinner i en dal och dess form har inte förändrat sig nämnvärt under de 160 år som har gått sedan där här kartan gjordes.

70 år framåt i tiden ser vi hur ägorna löpte. Vi ser också att det redan då var åker mark. Simrishamn var en utskeppningshamn för säd och de olika gårdarna som finns längs med Storgatan var handlare som köpte in säden när bönderna kom in på hösten med sina vagnar.

Sedan cirka 40 år går också järnvägen västerut mot Tomelilla och Ystad. I Jerrestad fanns en station.

Att lägga märke till på kartan från 1934 är att Simrishamn fortfarande är väldigt koncentrerat, men att det finns ett grönområde norrut längs med det som kallas för Åbackarna. På västra sidan är det åkrar.

På generalstabskartan från 1934 nedan är det enklare att se hur bebyggelsen var norrut längs med Kristianstadsvägen.

De största förändringarna sker mellan 1965 och 1975. Nedan följer två flygbilder, varav den första är från 1965. På den bilden är åkrarna öster om Tommarpsån kvar från förr. På vissa ställen går de hela vägen ned till åns kant.

Bostadsbyggandet har ökat under de 30 åren. Det är ägaren till Ehrnbergs Läder som gick i borgen för sina anställda så att de kunde bygga sig en villa, där de kunde odla sin potatis. Huset vi bor i är ett arv från honom.

Längs Åbackarna finns växtligheten kvar. Bokarna står kvar, men de håller numera på att plantera tall på den södra delan. På vintern hör jag kattugglan som håller till där.

Den stora skillnaden mellan 1965 och 1975 är flera av åkrarna har försvunnit på östsidan om Tommarpsån. Nu har de blivit bebyggda av villor och skolor.

Om vi återvänder till nutiden ser vi att förutom att Simrishamn har blivit större och att Gröstorp håller på att växa, ser det tämligen likadant ut sedan 1861. Tommarpsån har mejslat sig in i landskapet. Åkermarken ser ungefär likadan ut.

Avslutningsvis kan man fundera på vad rewilding innebär. Tänk om en bäver skulle komma till Tommarpsån öster om Simrishamn. Det skulle bildas en damm och vattnet skulle stiga upp längs åkrarna. Delar av landskapet skulle sakta förändras till att onyttjad natur allt mer tar över. Det är inte precis att återställa naturen utan att genom att införa ekologiska funktioner, som en bäver, så skulle något nytt framträda. Det skulle inte vara restaurering.

Det tänkte jag på när jag läste senaste numret av SLU:s tidskrift Biodiverse vars tema var ”Kulturpräglad natur och biologiskt kulturarv”. Rewildings koncept skiljer sig från det traditionella sättet att se på naturvård. Snarare än att blicka bakåt handlar det om framtiden. Genom att införa vissa funktioner, som till exempel betande djur, rovdjur, naturens ingenjörer som bävrar, för att göra näringsväven intaktare så är tanken att det uppstår ett rikare och robustare system. Men det handlar inte om att återställa naturen som den en gång såg ut.

Referenser:

SLU (2023). Biodiverse. Nr 2:2023, Uppsala: SLU

Lantmäteriet. https://www.lantmateriet.se/sv/kartor/