Hångla inte med vargar

Tre saker om vargen som jag tänkte beröra är djurrättsaktivister, hur vargen sprider sig och att det finns för många klövdjur*. Låt mig börja med en video från programledaren och djurrättsaktivisten Anneka Svenska.

Eleverna på skolan, där jag jobbar, känner till min förkärlek för vargar. En av dem kom och visade mig en video på en blond kvinna som sitter i ett snölandskap. En varg kommer upp till henne, börjar slicka henne vid mungipan och till slut ser det ut som om de hånglar. Efter lite sökande hittade jag vem det var, Anneka Svenska. Hon är programledare och djurrättsaktivist. Går man in på hennes Instagram eller youtubekanal Animal Watch finns det rikligt med foton och videor på henne med vargar. På en ylar hon med en grupp som ligger runt henne.

För mig är det den värsta form av djurrättsaktivism.

För det första är vargar rovdjur. De dödar för att leva. Vargar som inte är rädda för människor kan vara farliga. Att få folk att tro att de är gossedjur och lika tämjda hundar är framställa en falsk bild av verkligheten.

För det andra tänker jag på något jag läste i Wild hope: on the front lines of conservation success (Balmford, 2012). I slutet av denna inspirerande bok tar han upp sju punkter för att kunna skapa ett framgångsrika bevarandeprojekt. En av dem är Ett delat problem (”a problem shared”).

Jag tror att vi bör förändra hur vi ser på naturen och leva mer i enlighet med ekosystemen. Det kräver en viss samhällsförändring och ett skifte i föreställningar. I detta krävs det en någorlunda gemensam verklighetsbild och för det krävs det att vi ser inte bara världen som gemensam utan också att en förståelse för problem som människor har, i det här fallet med vargen.

Vargen kan vara ett bekymmer för vissa människor. På grund av deras livsstil, var de bor, lokal kultur etc. så finns det en mängd upplevda svårigheter. I vargtäta områden kan det vara rädsla för att låta barnen vänta på skolbussen mörka vintermorgnar, oro att gå ut med hunden i skogen eller att man inte längre kan jaga. Att då visa upp töntiga bilder med tämjda vargar är inte att ta andra personers oro och problem på allvar. Det är att inte erkänna att vargen kan vara ett jätteproblem och att bortse från att det är ett rovdjur som dödar.

Vargen är ett fantastiskt djur. Dess enda fiender är människan och den är således en apex predator, ett topprovdjur, som äter det mesta. Den är duktig på att anpassa sig till olika miljöer och finns därför över i stort sett hela världen. Den är en opportunist som lever i flockar. Den är alltså inte helt olik människan.

Ordet ”varg” har en intressant historia. Det latinska namnet är canis lupus. Det äldre namnet är ulv, vilket är besläktat med de andra germanska namnen, som wolf på tyska och engelska. Varg däremot betyder tjuv och våldsverkare. Det kommer från det fornisländska uttrycket ”vargr í véum”, tjuv i helgedom (SAOB, varg). Det säger en hel del om den nedärvda synen på vargen. Jag tror att det är viktigt att ha med sig i diskussionen.

Så vi har alltså två poler hitintills. Å ena sidan en gullig större hund som man kan yla med och å andra sidan en våldsverkare. Verkligheten är naturligtvis någon annanstans.

Vargen lever i flockar som leds av en alfahona och en alfahane. De har ett stort revir. Flocken är hierarkisk. Det är bara en hona som förökar sig och det är alfahanen som är fadern. Det betyder att för att kunna föröka sig måste man antingen besegra endera av alforna eller ge sig av. Det är detta som gör att de sprider sig över så stora ytor.

Spridningen är således ett sätt för dem att föröka sig (Mech & Boitani, 2003). Det finns olika strategier. En är att ett par knoppar av sig och skapar ett närliggande revir. Det är detta som jag förmodar har skett i Gävleborgslän, där vargreviren ligger tätt intill varandra som ett pärlband. De röda är familjerevir, medan de lila är markerande par.

Andra sätt att sprida sig är att lämna territoriet för att sedan söka sig till nya jaktmarker. Det är dessa individer som har nått Skåne. När de väl etablerar sig karvar de ut ett revir och börjar att föröka sig. Mech och Boitani skriver om vargens sociala ekologi i det fina verket Wolves: behavior, ecology, and conservation (red. Mech & Boitani, 2003) och beskriver en vargpopulation som ett väldigt dynamiskt system där ett förökande par ”pumpar ur sig” (”pump out”) mängder av avkommor som sedan sprider sig över enorma ytor.

[A] wolf population can be viewed as a highly dynamic system in which breeding pairs hold territories and pump out numerous offspring that travel about, criss-crossing the population and striving to gain their own breeding positions. In this flux, each pack tries to hold its position while competing with neighbors that try to expand their territories /…/ as well as with new breeding pairs, local lone wolves, and immigrants that are all trying to leverage themselves into the population structure.

Mech & Boitani (2003:39f).

Det är här vi kommer till tredje delen i detta alldeles för långa inlägg.

Vargen, som jag nu har upprepat ett antal gånger, är ett rovdjur och det lever av klövdjur. I inlägget Nog fan tänker vi inte som ett berg tar jag upp hur vi människor har olika syn på naturen och det kan skapa konflikter. Jag nämner skadorna på tallen som älgen åsamkar dem. Det intressanta är där hur två olika synvinklar framträder, skogsägare och jägare. Detta är just det jag menar med att vi måste dela eller i all fall förstå problemet som den ena eller flera upplever.

Älgen ses som ett problem för skogsägare och skogsbolag och flera menar att de är alldeles för många. I översiktsartikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes,monitoring and management recommendations” (Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020), tar författarna upp att detta i en europeisk kontext och inriktar sig på klövdjur över lag.

Vad är ett överflöd? frågar de sig inledningsvis och understryker att det är dels ett mänskligt perspektiv då det skiljer sig beroende på perspektiv. Älgjägarna i Sverige håller inte med skogsägarna. Det är också ett ekologiskt perspektiv i betydelsen att djuren börjar förstöra det lokala ekosystemet. De betar exempelvis ned för mycket av terrängen vilket skapar erosion.

Två skäl till att klövdjuren har kunnat sprida ut sig och uppnå så stora antal är dels mängden mat. Tallplanteringarna för älgen, raps- och majsåkrar för vildsvin och avsaknaden av rovdjur och då framför allt vargen. Vargen bidrar med att hålla nere populationerna. De driver djuren så att de inte betar för hårt och de attackerar sjuka djur, vilket minskar risken för spridning av till exempel svinpest (Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020), vilket nu är ett problem i Västmanland och riskerar att sprida sig.

Vargen fyller således en viktig funktion i ekosystemet genom att det är ett topprovdjur. Dess enda egentliga fiende är människan. Den är en opportunist som tar de lättaste bytena, vilket skapar konflikt med människan då de rör sig ger sig på boskap. Att framställa det som ett mysdjur att yla tillsammans med är bedrövligt och förlöjligar dem som har fått sina får rivna. För att väcka acceptans för vargen handlar det snarare om att utveckla nya sätt att leva med den och skademinimera dess drifter. Det är ditåt diskussionen bör ledas.

*Från början skrev jag ”hovdjur”, då det är den gängse översättningen av ungulate, vilket är ordet som förekommer i artikeln av Acevedo et al. Men efter en kommentar av Lars Lundqvist (se kommentarer) bestämde jag mig för att ändra till ”klövdjur”. Se mitt svar.

Referenser:

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Carpio, Antonio J.; Apollonio, Marco; Acevedo, Pelayo. (2020). ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations”. Mammal Review. https://doi.org/10.1111/mam.12221.

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.