Vildrenen i New Foundland och Labrador tilläts inte längre att jagas 2013 av det provinciella styret. Under lite över 20 år hade beståndet minskat från 800’000 till endast 27’000. Även om inte orsakerna till minskningen var kända bestämde det lokala styret att inte ens innu och inuiterna fick jaga ren.
Prote Poker som var hövdingen för innunationen gick emot beslutet och menade att det var ett hot mot deras levnadssätt. De tänkte inte upphöra med sin jakt. Problemet som de såg det var att relationen hade brutits mellan vildrenen och Kanipinikassikueu, hövdingen för atîku, deras namn för vildrenen. Förhållandet, enligt Poker och de andra äldre i stammen, upprätthölls genom jakt och genom att man höll sig till vissa regler. De unga i stammen hade brutit mot reglerna och nu var man tvungna att återgå till det traditionella jaktsättet för annars riskerade de att vildrenen försvann helt.
Vad vi ser här, menar antropologen Mario Blaser (2016), är två helt olika sätt att uppfatta tillvaron. Provinsstyret sökte kunskap genom att undersöka miljön och räkna antalet vildren. Inuiterna och innufolket såg på tillvaron utifrån en etablerad relation som de upprätthöll genom att följa rituellt handlande.
Jag kom att tänka på den här historien medan jag var ute och gick med Maggie i snöslask och mörker. För som historien pekar på är det just hur olika vi kan uppfatta tillvaron och dess betingelser.
I inlägget Den andre varje månad och viltförvaltningen förde jag och Lars Lundqvist ett samtal kring värde. Jag skattar samtalet högt av många anledningar. Lars avslutade den fint genom att påpeka att vi oftare borde klargöra och tydliggöra våra åsikter för andra.
Det var dessutom ett svårt samtal eftersom frågorna var kluriga. För kan vi säga att det finns ett egenvärde eller ett inneboende värde i naturen?
Enligt Lars kan vi inte det. Han menar att värde tilldelas och det kräver en människa. Eftersom det är en människa så är det också en subjektiv bedömning. Det ledde fram till frågan om ansvar och han skrev i kommentarerna att ”[a]nsvar är för övrigt något man tar (eller inte), inte något man har. Eftersom man väljer att ta eller inte ta ansvar så är även det i högsta grad personligt, subjektivt.”
Jag håller inte med hans grundinställning, då jag anser att det finns ett inneboende värde. I det här inlägget vill jag försöka visa att även om man inte håller med mig i min gudstro och menar att värde endast är subjektivt, så anser jag att det inte förtar ansvarsfrågan.
Jag vill här förändra premissen något. Låt oss utgå ifrån att värde tilldelas subjektivt, men med tillägget att tilldelningen inte sker av den enskilde utan av kollektivet. Det kollektiva ansvaret leder in oss i nya betingelser.
Låt mig postulera några premisser som jag fortsättningsvis utgår ifrån: Det som vägleder det kollektiva är kunskap. Det innebär att tillkommen kunskap kan förändra den inledande vägledande premissen.
Kunskap är ett komplicerat begrepp. Exemplet med provinsstyret och inuiterna och innufolket visar på att det finns olika sorters kunskap. Kunskapen är kopplad till olika ontologier, olika sätt att se på varat. Det betyder att om kunskapen skiljer sig kan vi komma fram till olika slutsatser.
Detta är en gammal frågeställning. Immanuel Kant var en person som begrundade de etiska problemen som uppstod i och med upptäckten att det fanns olika värdesystem.
Han menade att vi i stället måste utgå från plikter och regler för att komma fram till det rätta handlandet. Problemet, menade han, är just att vi inte kan förlita oss på en gud, en inneboende ordning eller naturrätt. Därför, menade han, att vi måste sätta upp axiom som förbinder oss till ett visst handlande, det så kallade kategoriska imperativet. Han skrev att:
Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.
Grundläggning av sedernas metafysik.
Utifrån det kategoriska imperativet vill jag göra en provisorisk maxim för att ha något att bygga vidare på.
Dina handlingar ska styras utifrån den vedertagna kunskap som står till förfogande. Vad jag menar med det är att eftersom kunskapen ständigt växer innebär det att viss kunskap blir förlegad och därför bör vissa fattade beslut anpassas efter den nyare och accepterade kunskapen.
Frågan som uppstår är i vilken riktning och utifrån vilken kunskap?
Filosofen Hans Jonas diskuterade det i sitt verk Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (1984/1979), Ansvarets princip: försök till en etik för den teknologiska civilisationen. Hans utgångspunkt är just Kants kategoriska imperativ och Jonas menar att nyckelordet är ”kan”.
Kunna och kunskap berättar om att man måste ha förmågan och vetskapen för att var mäktig handlingen. Detta har två aspekter som jag vill peka på. Det ena är Lars Lundqvists kritik av det som jag och andra skriver om att den inneboende värdet skulle komma ifrån en position där vi har nått ett välstånd som ger oss dito möjlighet.
Det är vi människor som just nu lever gott, med hög levnadsstandard, som har råd att göra värderingen att vi kan avstå en mikroskopisk del av vår levnadsstandard för att ”viltarter som är en del av Sveriges fauna” ska finnas i vår natur. Men varken universum, jorden, andra djur- och växtarter eller människor i extrem fattigdom delar vår värdering.
Se kommentarer till Den andre varje månad och viltförvaltningen.
I detta har han rätt i att de med hög levnadsstandard har andra val, men som vi såg i exemplet med inuiterna och innufolket så styrs även de av värderingar som de menar är inneboende och då i relationen till vildrenen.
Min poäng är att just genom att man kan så leder det till ett bör.
Kunskapen och kunnandet måste sättas in i ett sammanhang för att vi ska kunna rikta våra ansträngningar. Jonas påstår att vi har ett ansvar för framtida generationer och det formar etiken. Han formulerar om imperativet till att du ska handla så verkan av din handling överensstämmer med upprätthållandet av äkta mänskligt liv på jorden. ”Handle so, daß die Wirkungen deiner Handlung verträglich sind mit der Permanenz echten menschlichen Leben auf Erden.“ (1984:36).
I mitt resonemang utgår jag således från två förpliktigande ståndpunkter. Å ena sidan ska kunskapen vägleda och å andra sidan det som vägleder är att även kommande generationer ska kunna åtnjuta ett liknande välstånd som det vi har.
Då vi inte kan veta vilka verkningar på jorden våra handlingar kommer att få, menar Jonas, att vi ska idka försiktighetsprincip. Fast han uttrycker det mer drastiskt och menar att vi ska använda oss av fruktans heuristik. Detta för att vi inte vet vilka verkningar och implikationer som vårt handlande kommer att leda till och att de kan vara synnerligen destruktiva.
Utifrån det skrivna menar jag att å ena sidan bör inte traditioner, som inte styrks av en kunskap som kan verifieras av en gemensam verklighetsbild, styra beslut idag. Därför menar jag att provinsstyret gjorde rätt i sitt beslut. De hade räknat och uppskattat vildrenantalet och därför stod deras faktiska kunskap över indianernas. Således menar jag att även om unnifolket och inuiterna inte hade deras ontologiska utgångspunkt så borde de följa beslutet.
Däremot så pekade indianernas uppfattning på en annan aspekt, som man dock i det kritiska läget inte kunde ta hänsyn till. De ansåg att relationen till vildrenen hade brutits. Vad de pekar på är att en förståelse att framtida generationer påverkas av hur vårt handlande får verkningar i framtiden. Deras syn på tillvaron liknar mer Jonas syn på vilket ansvar som nutiden har på framtidens förutsättningar. Detta visar det tillkortakommande som en nihilistisk världsbild har.
Jag menar alltså att vårt handlande påverkar framtidens förutsättningar och det leder till att vi har vi ett inneboende ansvar för hur de beslut vi fattar kommer att forma de betingelser som framtidens människor kommer att leva utifrån. Eftersom vi inte kan förutse vilka konsekvenser våra beslut kommer att få bör vi följa fruktans heuristik. Därför har vi en plikt som kringskär våra handlingsmöjligheter. Vi är förpliktigade av framtidens generationer.
Om jag vill vara cynisk innebär det att ju mindre jag vet desto mindre ansvar har jag. Det, menar jag, är en moraliskt fel ståndpunkt.
Referenser:
Blaser, Mario (2016). ”Is Another Cosmopolitics Possible?”. Cultural anthropology. Vol. 31 No. 4. https://doi.org/10.14506/ca31.4.05
Jonas, Hans (1984). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. Frankfurt (Main): Suhrkamp
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Gustaf: ”Min poäng är att just genom att man kan så leder det till ett bör.”
Det påståendet skulle möjligen gälla för sånt vi bedömer som gott, som bra, för det finns ju massor av saker vi människor kan göra som vi knappast bör göra, som att spränga jorden i bitar eller utrota mängder av djur, osv.
Du har visserligen några rader senare tillägget ”kommande generationer ska kunna åtnjuta ett liknande välstånd som det vi har” men inte ens det är väl självklart? En del av klimatdebatten idag handlar om motsatsen, där de som ser sig som de goda och upplysta (som tycker att de är de enda som *kan* tillräckligt) menar att ”degrowth” och sänkt levnadsstandard är enda lösningen. I det fallet utgår man egentligen från ett tänkt bör som se som gott (så lite förändrat klimat som möjligt) och hoppas att framtiden ska ge kunnandet som visar hur.
Men, frågan är egentligen ännu större. I bakgrunden i allt det du skriver finns hela tiden underförstått en grundvärdering om gott och ont, även i detaljer som att vildrenen hade minskat från 800 000 till 27 000 (=ont) så man bör slutar jaga så den kan öka igen (=gott). Men vad vi människor ser som ont och gott skiljer över jorden och har förändrats över tid, och vi är sällan helt logiskt konsekventa. Debatten om abort är ett exempel, och lantbrukets och djurrättsrörelsens syn på djur ett annat.
För mig blir konsekvensen att vi gemensamt måste komma överens om hur vi ska värdera, ungefär som det du skriver om kollektivet, där en grundprincip handlar om att inte medvetet tillfoga andra skada eller lidande. Fast tillämpning blir ändå svår eftersom det inte är självklart vilka som ska inkluderas i ”andra”. Och i slutändan handlar det ändå ofta om ganska diffusa uppfattningar om vad vi ”gillar” och ”ogillar”, vilket definitivt inte är konstant utan ständigt förändras. Och när vi måste göra val, hur ska vi då värdera?
Hur värderar vi varg kontra exv fjädervingen Baranowskiella ehnstromi (som lever sitt liv inne i sporgångarna på sälgticka)? Om vi måste välja, vilken är viktigast att bevara i Sverige? Eller om valet står mellan ”ett liknande välstånd som det vi har” (inkluderat möjligheterna att tryggt kunna röra sig i skog och mark) och stora stammar av de stora rovdjuren?
Och vilken tyngd ska människors värderingar ges beroende på om deras vardag påverkas eller inte av det som diskuteras, exempelvis förekomst av stora rovdjur? Hur ska personliga uppoffringar vägas in när vi försöker komma överens om hur vi ska värdera?
GillaGillad av 1 person
Roligt att ni, Lars och Gustaf, håller igång en bra diskussion, om än på ett ofta för teoretiskt högt svävande plan för mig. Kan inte låta bli att, som Lars, koppla detta till COP28, där kunskap borde kunna leda till ett kollektivt ansvarstagande. Ändå ser vi hur det koloniala arvet fortlever. De som har vägrar släppa ifrån sig och helst vill de ha mer. Makt och girighet är fortfarande ledstjärnan sedan jägarsamhällets upplösning och kornbodarnas byggande. Vi sätter oss själva, familj, klan eller släkt närmast i första rummet, försvarsställning intas. De som har resurser går till anfall, fysiskt eller med lobbyister. Så där, nu kom åter pessimistens syn på människans verkliga natur. Visst, vi är en social varelse (eller kanske var), men det inbegriper inte verksamhet i så stora sociala grupperingar som megastäder och monopolföretag. Om vi inte ens gemensamt kan värdera planeten vi går på, ser jag tyvärr inte vår förmåga att tänka logiskt som mer högt stående än det virus som däckat mig ett par veckor. Håller mig till gamla ordspråk som inte krånglar till det, t.ex. ”Den som lever, får se”.
GillaGillad av 1 person
Tack Hans och Lars för era kommentarer. Jag har tänkt beröra dem djupare, när jag har lite mer tid. Det har varit fullt upp det senaste.
Först och främst Hans är jag optimistisk. Det blir bättre. Att möten hålls och att dito frågor diskuteras på den nivån är positivt. Mycket är förmodligen mer för uppvisning. Men det sker det väldigt mycket. För vissa sker det för fort och för andra för långsamt. Jag tenderar till det förra, mycket kunde ske fortare.
Det andra som jag kort vill kommentera är just nödvändigheten av samtal, på teoretisk och praktisk nivå, och det på en gräsrotsnivå.
Vargdiskussionen, som jag ser som en väldigt symbolisk fråga, pekar på att folk ser hur det skiljer sig mellan stad och land, att rovdjur och andra sidan fyller en ekologisk funktion, samtidigt som den pekar på olika föreställningar om hur vi vill leva. I min bloggs namn ingår ett frågetecken, just för att samtalets slutsatser inte är självklart. Avvägningar måste göras. Och sedan vad menar vi med det vi säger? Tycker vi att Baranowskiella ehnstromi är värd att bevara än andra? Vad skulle det innebära för samhället? För även om jag menar att det finns ett inneboende värde, så är trots trots allt människans framfart som kommer att avgöra deras öde.
Avslutningsvis märkte jag till min förnöjdhet att det inte är jag som använder ordet ”god” eller ”goda”, i det här inlägget i alla fall. Möjligen gjorde jag det i det förra. Jag ser nämligen dessa ord som inte särskilt hjälpsamma i samtalet av just den anledningen som du skriver Lars, att ”ont” blandas in. Det leder inte framåt, tror jag. Det engelska ordet ”good” har en bredare betydelse. Själv menar jag att vi bör göra det bättre så långt vi förmår.
GillaGilla
”Good” blir närmast ”bra” på svenska, och motsatsen, ”bad”, översätts närmast till ”dåligt”.
Så Bra/Dålig istället för God/Ond? Spelar det nån roll? Ja, kanske. Bra/Dålig kan man nästan bara åsätta företeelser/ting/agerande/händelser, medan God/Ond i princip begränsas till individer.
Men båda paren förutsätter värdering.
En forskarkollega skrev idag på X att vetenskapen säger ”att vi måste ställa om vårt samhälle och göra det hållbart, för våra barns framtid och kommande generationer”. Nej, vetenskapen säger inte det, utan det är våra värderingar av hur vi tolkar det vetenskapen gissar om framtiden som säger det.
Diskussionen blir svår när inte ens forskare håller isär åsikter/värderingar och vad vetenskapen kan uttala sig om.
GillaGillad av 1 person
Fin kommentar och detta är något jag har funderat över en hel del av olika orsaker.
Jag är inte naturvetare i grunden och är därifrån van vid att man snarare argumenterar utifrån värderingar som är bättre eller sämre underbyggda.
När jag allt mer närmade mig naturvetenskapen var det dels en på grund av att jag inte fick någon ordning på det jag läste. Därför tänkte jag att om jag går till grunden och arbetade mig därifrån så kommer jag att förstå hur det ligger till. Men snarare än att hitta de rätta svaren, upptäckte jag just det som du beskriver, en massa åsikter.
Givetvis var många av dem underbyggda av vetenskapliga arbeten, men jag upptäckte att även om de hade prövats empiriskt låg det många underliggande teorier bakom slutsatserna.
Jag brukar återkomma här till systemteorier och att de ligger till grund för hur många förstår ekologin. Dessutom har jag märkt att många naturvetare inte är vana vid att undersöka de teorierna som ligger till grund för hur de tolkar resultaten. I alla fall uttrycker de inte det i sina artiklar.
För mig är det naturligt att se detta då jag dels är utbildad i diskursanalys, dels har läst väldigt mycket teori. Jag tror också att naturvetare inte är vana diskurskritik, då många tycks anse att ett vetenskapligt resultat borde tala för sig självt, utan att inse att väldigt ofta utgår man i från en underliggande teori.
Det sista som jag vill tillägga är att jag tycker mig se ett försök hos många att slippa säga att de har den här eller den där värderingen genom att ständigt hänvisa till vetenskapen. Som du skriver Lars, vetenskapen berättar inte hur något borde vara utan endast hur det tycks vara. De tycks inte känna till Humes varning: att något är på ett visst sätt, innebär inte att det finns ett bör i varat.
Om vi läser en biolog som E.O. Wilson märker vi att han hade patos och det dolde han inte. Han argumenterade hårt för sina värderingar och underbyggde dem med forskning. Det är därför han är en förebild för mig och för många andra.
GillaGilla
Det finns nästan alltid ganska tydliga värderingar inom naturvetenskapen, även om de flesta (som du skriver) är helt omedvetna om även sina egna värderingar, eftersom de känns så självklara.
Mer/fler är exempelvis nästan alltid bättre än mindre/färre.
Att få högre produktion är bra.
Att ha fler arter är bra.
Att ha större populationer är bra.
Att ha fler oskadade individer är bra.
Problemet är att flera av dessa ”axiom” kolliderar och är direkt motsatta varandra.
Att vi blir alltfler människor är kanske inte så bra, men att vi lever så länge som möjligt är bra, trots att det i sig gör att vi blir fler som lever samtidigt.
Och ofta kommer något slags nyttoaspekt in. Som med ”ekosystemtjänster”, som ju primärt är sånt naturen ger oss som vi har direkt nytta av, men som numera även innefattar det som kallas ”stödjande tjänster”, som antas vara även allt annat, eftersom det kanske på nåt vis behövs för att vi ska kunna få det vi har direkt nytta av, även om vi just nu inte riktigt kan se sambanden. Så eftersom vi inte kan veta säkert vilka arter som inte behövs, om det ens finns sådana, så ingår allt i ekosystemtjänster.
Du nämnde ”försiktighetsprincipen”. Om den tillämpas fullt ut så kan vi aldrig göra nånting alls, eftersom vi kan aldrig vara helt säkra på vilka konsekvenser vårt handlande kan få på lång sikt. Vi kan ju aldrig veta säkert att det vi tror oss veta är sant, och vi kan aldrig förutsäga framtiden. Men vi måste ta beslut och vi måste gissa vad vi tror kommer hända. En del beslut blir bra, en del dåliga, men det är en osäkerhet vi måste acceptera och leva med.
Sen kompliceras det ytterligare av att politiska beslut applåderas när de stämmer med våra egna (outtalade?) värderingar men kritiseras när motsatsen gäller.
Men för att återknyta till titeln på hela din blogg så tror jag att en bättre princip än ”försiktighetsprincipen” är ”backningsprincipen”. Om det inte blir bra, går det då att någorlunda enkelt backa tillbaka till hur det var innan, utan alltför stora konsekvenser?
Om vi för in art X, hur stor är risken att vi får oönskade problem? Och hur lätt eller svårt är det i så fall att bli av med arten igen?
GillaGilla
Tack för kommentarer.
Under promenaden med Maggie funderade jag över backningsprincipen som jag i grunden tycker verkar vara en bra vägledande princip. Den naturliga frågan är när vi kan backa? En stor del av ekologiska problem är just att det inte längre går att backa. Ofta handlar det om omedveten tillförsel, men också medveten som så många växter i vår trädgård som vi inte förutsåg skulle bli problematisk. Här kommer kunskapsaspekten in. Många är inte medvetna och skulle inte gärna göra sig av med eller kan inte, som till exempel parkslide.
Flera ekologer, som jag har skrivit om, talar om nya ekosystem och erkänner att det inte längre går att backa. Sedan läggs oerhörda summor på att återställa geografiska områden. Rewildingförespråkare menar att det handlar om att återställa funktioner, vilket inte leder till att återställa landskap utan skapa något nytt.
Jag lyssnar ofta på Rewilding the world with Ben Goldsmith. Där får personer som återställer landskap om sina erfarenheter. Men i ett av dem talade han med Dragana Mileusnic från The Nature Conservancy som arbetar med att skydda flodsystemet i Balkan. På grund av krigen och fattigdom har inte flodsystemet dämts upp eller förändrats på ett genomgripande sätt. Således är det närmast orört (ett ord som du hatar). Poängen är dels att om de börjar bygga dammar kommer man inte kunna backa, då ingreppen kommer att förändra stora delar för alltid. Samtidigt hindrar detta en utveckling som många vill ha, då det kan leda till en minskning av kolkraftverk, billigare energi och möjlighet till en utveckling som vi i Sverige kan njuta av då de flesta av de större älvarna och även mindre vattendrag har dämts upp.
Problemet med backningsprincipen är på vilket sätt vi ska kunna återställa? Är det genom att frysa ner embryon så att de kan återskapas när det finns möjlighet för dem. Men vad de märker är att återuppliva mammutar är inte så enkelt. Jag rekommenderar boken Resurrection Science av M.R. O’Connor.
Jag känner att jag har tappat bort mig något i tankarna. Så för att avsluta kommentaren håller jag med om att försiktighetsprincipen kan skapa ett tillstånd då vi inte vill göra något. Möjligen är backningsprincipen bättre, men det kräver en oerhörd kunskap, samt att någon är beredd att hålla i bromsen när risken närmar sig för en tipping point och ett nytt dynamiskt system kan uppstå. Fast det räcker att titta på politikerna och ekonomin och se att de inte är särskilt duktiga på att styra konjunkturerna efter Keynes teorier, om att dämpa ekonomin i högkonjunktur och försöka elda på den i lågkonjunktur.
Jag är inte pessimist som Hans, däremot tror jag på myten om Prometheus. Viss kunskap kan ge oss möjligheter, men med det finns faran att gudarna hämnas. För att motverka det hade de två dygder: ”Känn dig själv” och ”Var alltid måttfull”. De två tror jag är bra för att utarbeta en etik för framtiden.
Till detta vill jag tillägga två ord från sanskrit. Det första lyder açocyän, det som inte är värt ömkan. Det andra är aśocyānanvaśocastvaṃ som betyder att man är besatt av överdriven ömkan. Viss del av miljörörelsen är besatt av överdriven ömkan, men det finns också dem utanför miljörörelsen som inte förstår att värdesätta det som inte fyller en tydlig funktion utan endast existerar och det är gott nog, som till exempel är flodsystemet på Balkan.
GillaGilla
Ibland är det svåra att även om vi tror att något kan få negativa konsekvenser så ligger dessa så långt bort i framtiden att det är svårt att idag agera för att kanske mildra eller förebygga konsekvensen. Man vet vad man har men inte vad man får.
Klimatdebatten är ett typexempel.
Rewilding ligger på en annan nivå. Där har nog de allra flesta svårt att se poängen, det positiva, som skulle uppväga eventuella negativa konsekvenser på sikt. Vildsvin introducerades och skapade en massa oväntade problem. Vargen återintroducerades och skapar också problem. Hur kan man vara säker på att inte introduktion av exv visenter också kan komma att skapa problem? Och vad skulle det positiva med en sån åtgärd vara som skulle uppväga risken för problem?
Finns det några positiva exempel på rewilding som av den stora majoriteten av allmänheten uppfattar som positivt, inte bara några specialister eller nördar?
När det gäller dammar som rivs i Sverige och vattendrag som återställs så tycks det fungera bra. Skälet är kanske, återigen, att vi har så unga ekosystem som har god förmåga att återkolonisera. Vi har ju inga ekosystem som funnits ostörda i hundratusentals eller miljontals år. Så ibland (ofta?) går det att backa, medan det andra gånger är svårare.
PS. Vi har dödat den parkslide vi hade vid husväggen, genom envishet och tålamod. 😉
GillaGillad av 1 person
Grattis med parksliden och tack för kommentar
Diskussionen om rewilding väntar jag med.
Under dagen fortsatte jag att fundera på backningsprincipen. Jag läste jag ett par artiklar i Nature som berör klimatet och uppvärmningen av jorden.
Den första heter ”Is it too late to keep global warming below 1.5 °C? The challenge in 7 charts” (https://www.nature.com/immersive/d41586-023-03601-6/index.html) Frågan är just vad som händer om uppvärmningen fortsätter och då är möjligen backningsprincipen inte längre möjlig.
Eller artikeln ”Catastrophic change looms as Earth nears climate ‘tipping points’, report says” (https://www.nature.com/articles/d41586-023-03849-y?utm_source=Live+Audience&utm_campaign=1a86d183e4-briefing-an-20231208&utm_medium=email&utm_term=0_b27a691814-1a86d183e4-49499480&mc_cid=1a86d183e4&mc_eid=253faec917). Det är visserligen en katastroftitel, men den pekar just på att oanade konsekvenser kan ske. Å ena sidan påpekar den att forskarna är inte eniga om hur stora förändringarna kommer att bli. Å andra sidan är forskarvärlden tämligen enig om att stora förändringar kommer att ske:
”Some scientists remain wary of over-emphasizing tipping points, because it’s difficult to define the risks and assess their likelihood. But few doubt that the risks are real, or that they are increasing as global temperatures escalate.”
Hur ska vi som kollektiv hantera detta? De flesta av oss måste förlita oss på det forskarna påstår eftersom det är väldigt svårt att bedöma prognoserna som amatör. Vilket ansvar har vi som enskilda och som kollektiv? Dessutom är det teorier som ligger till grund här. Kaosteorin är en av dem. Och vad är det som är värderingar? Vissa forskare använder skrämselord likt gamla testamentets profeter för att väcka folk till handling, trots att datan de utgår ifrån kan tolkas mer eller mindre alarmerande.
”The tipping-points report paints a picture of what could happen as a result. It assesses evidence regarding the potential causes and likelihood of 26 climate tipping points: thresholds that, if crossed, would result in potentially irreversible change to Earth’s system.
The most immediate danger is to coral reefs around the globe, which are threatened even at present levels of warming. The ice sheets in Greenland and West Antarctica are also at risk of irreversible collapse that could boost sea levels this century and beyond.
With just 1.5 °C of warming above pre-industrial levels, northern forests are at risk, as are mangroves and other coastal ecosystems, the report warns. Large parts of the Amazon rainforest could be replaced by savannah with as little as 2 °C of warming, disrupting life across South America and resulting in even more carbon being pumped into the atmosphere.”
Ordet de använder är ”irreversible collapse”, vilket så klart fick mig att tänka på backningsprincipen. Så när börjar det bli dags att tassa mer än att gå med bestämda steg?
GillaGilla
Det som gör klimatfrågan riktigt svår är – modeller och extrapolering.
Modeller är till sin natur alltid förenklingar av någon aspekt av världen. Att göra en modell mer komplex gör den inte nödvändigtvis mer exakt utan kan tvärtom introducera oväntade och svårförklarade fel. Så ofta är de enklaste modellerna de bästa. Men då finns samtidigt en risk attnågot centralt utelämnas.
En del fysikaliska modeller, som allmänna gaslagen, en del inom mekanik, optik, osv är så robusta att vi numera betraktar dem som naturlagar, inte som de modeller de egentligen är. Dessa modeller har testats så ingående att vi är säkra på att de kan förutsäga vad som kommer att hända. Om vi gör A blir effekten B.
Men en del system är så kaotiska, komplexa, att de är nästan hopplösa att modellera. Mycket inom biologi är otroligt svårt att modellera, och likaså väder. Men klimat är ju inte samma sak som väder? Nej, men samtidigt jo. Klimat är genomsnittligt väder under lång tid. Väderprognoserna förbättras långsamt tack vare att modellerna kontinuerligt kan jämföras med nya data. Men klimatmodeller kan vi inte testa framåt, bara bakåt. Så alla prognoserna om hur klimatet blir om 50, 100, 200 år osv är extrapoleringar där man samtidigt introducerar tillstånd som vi inte har data för, exv snabbt stigande CO2-halt. Och problemet med extrapoleringar i komplexa modeller är att vi bara kan se hur modellen reagerar, inte veta hur sannolikt det är att extrapoleringen stämmer med verkligheten. Det kommer vi inte se förrän då, när vi är där.
”Det är svårt att sia, särskilt om framtiden” sa en fyndig person nån gång.
Vad har detta med backningsprincipen att göra? Vi vet idag ganska precis hur mycket kol som fanns i olika lager för 100 år sen – atmosfären, haven, terrestra biosustem, marken, osv. – och vi vet hur mycket fossilt kol vi eldat upp och kan se att det påverkat de olika lagrens storlek. Hade vi vetat det för 70 år sen så hade människan kanske kunnat agera annorlunda, men det visste man inte. Så det steget har vi redan passerat.
Idag står vi inför ett helt annat problem som sällan diskuteras på allvar.
Jag såg en bra figur som visade det fossila kolets andel av den globala energianvändningen. Fossilt kol står för i runda slängar 80% av världens energi. Om den årliga förbränningen av 10 miljarder ton fossilt kol snabbt skulle upphöra, om 80% av energitillgången skulle stängas av, vilka konsekvenser får det för de människor som lever på jorden idag? Hur löser vi transporter globalt? Energiförsörjning globalt av industri, jordbruk, skogsbruk, gruvnäring, fiske, mm och därmed också exv mat till alla? Hur löser vi energi för uppvärmning av bostäder, matlagning, hälsovård, osv. Idag saknas system för att ersätta det fossila kolet globalt.
Så jag kan förstå att politikerna tvekar. Längst ut på ena sidan finns falangen som säger att klimatförändringen är påhitt och längst ut på andra sidan de som skriker ”domedag!” och kräver stora, globala samhällsförändringar. Jag tror att IPCC i stora drag har rätt, men att ställa om hela världens energisystem till att inte innefatta fossilt kol kräver helt enorma förändringar och såna tar tid.
Är det dags att tassa långsammare? Troligen, och det är väl det som börjat?
MEN, alla som försöker få debatten att handla om frågor som rewilding, hyggesfritt skogsbruk, äta mindre kött, osv, flyttar samtidigt fokus bort (!) från den stora frågan om hur de globala energisystemen ska förändras från fossilt kol till nåt annat. Gissa om de globala olje- och kolproducenterna ler i smyg åt detta…
GillaGilla
Tack för kommentar.
Det finns ytterst lite i din kommentar som jag inte håller med om. Det skulle då vara att jag gör en annan slutsats än du när du skriver:
”MEN, alla som försöker få debatten att handla om frågor som rewilding, hyggesfritt skogsbruk, äta mindre kött, osv, flyttar samtidigt fokus bort (!) från den stora frågan om hur de globala energisystemen ska förändras från fossilt kol till nåt annat. Gissa om de globala olje- och kolproducenterna ler i smyg åt detta…”
Jag tror att klimatdebatten används av intressen för att styra bort frågan från det logistiska och strukturella som du pekar på. Vad jag menar är det samhälle som vi har byggt upp, som är beroende av fossila energikällor. Det är också därför som jag håller med dig om att miljörörelser gör ett misstag som påstår att rewilding, hyggesfritt och annat skulle göra skillnad. Således håller jag mig bort från dylika samtal, eftersom de tar bort fokus från det som jag tycker är viktigare och som enskilda länder, företag och individer kan göra skillnad. Här nämnde jag det endast för att begrunda backningsprincipen.
Om vi inriktar oss på mångfalden till exempel kan jag lokalt göra skillnad i min trädgård. Jag försakar vissa saker och gör om trädgården så att den passar det lokala insektslivet och fåglarna. På samma sätt kan en skogsägare sköta vissa delar på ett visst sätt än andra för att ge plats åt mångfalden. Det är därför jag inriktar mig på det inneboende värdet. Genom att se att det fula buskaget ger plats till näktergalen och att näktergalens existens har ett inneboende värde, så prioriterar vi en biotop som passar dess närvaro över en fin och öppen gräsmatta.
När miljörörelsen angriper skogsnäringen för att de ska skydda klimatet är det lätt att peka på att träden tar upp koldioxiden, vilket gör att de uppfyller en av de där ekosystemtjänsterna. Men om man istället pekar på att tjäderns närvaro har ett värde eller en tretåig hackspett, då blir de också paraplyarter som ger plats till andra organismer. Och detta gör att vi kan verka lokalt. Det globala kan vi enskilda, ja knappt länder göra något åt. Men runt husknuten kan vi göra massor.
GillaGillad av 1 person