En julhälsning från förvilda Sverige!

Jag ska berätta en hemlighet, säger jag till mina religionselever när jag introducerar världsreligionerna. Vi ska alla dö!

Jag brukar visa dem en bild på en ring och igenom den går det en pil. Det representerar två sätt att se på tiden, den cykliska och den linjära. Den cykliska benämner jag mytos och den linjära logos. Tankarna kommer från antikens Grekland där μῦθος (mythos) och λόγος (logos) representerade två sätt att definiera kunskap.

Myten är berättelsen som skapar mening. Det kan inte logiken göra. Däremot kan logiken bidra till myten. Eftersom den cykliska tiden (μῦθος) står för det som tycks vara oföränderligt kommer de föreställningarna som är förknippade med myten till slut att bli ohållbara. Då sker paradigmskiften. Logos tågar obönhörligt framåt, även om många vill inte erkänna förändringen.

Jag kom att tänka på detta under läsningen av Discordant harmonies: A new ecology for the twenty-first century (Botkin, 1990). Biologen Daniel B. Botkin går igenom de myter och föreställningar som ligger till grund för hur vi förstår miljön omkring oss. Han pekar på metaforer som maskinen, gudomlig ordning och så vidare som även om vi inte vet om det ändå påverkar vår förståelse.

Skillnaden mellan det mytiska och det logiska tänkandet är att det senare kan man testa. Problemet inom ekologin, skriver Botkin, är att den samlade kunskapen inte rymmer tillräckliga tidsrymder för att kunna ge oss tillräcklig kunskap. Det är därför vi använder metaforerna, fast vi tenderar att glömma bort att de i grunden är heuristiska hjälpmedel för att göra världen begriplig.

Det finns dock viss information som kan ge oss den saknade kunskapen och det är pollen ansamlingar som ligger på botten av sjöar. Den äldsta pollen ligger lägst och den yngsta överst. Forskaren kör ner ett rör i sedimenten och fryser sedan ned innehållet, vilket sedan gås igenom.

Här ska jag inte gå igenom de olika fynden, utan snarare peka på att pollen visar på stora förändringar. Naturen är inte en maskin som fungerar efter mekaniska föreställningar. Så som det ser ut nu har det inte alltid gjort.

För 14000 år sedan var Sverige täckt av is. För cirka 9000 år sedan hade den smält och på de isfria områdena uppstod med tiden ett tundralandskap som på bilden ovan. Växtlighet och djur började etablera sig och en ekologi uppstod. Människorna följde djuren och på så sätt var även de med och formade ekologin i Sverige från början.

Även om naturen inte är en maskin så finns det processer som ständigt är där. Pilen som ständigt rör sig framåt men som inte når målet. Den eviga förändringen som gör att myten till slut måste ändras. Detta är fakta och ändå föredrar vi att tro på myten, det som vi är vana vid, tron att cykeln är oföränderlig.

Just denna oföränderlighet gör att vi reagerar och ger mening åt det ovanliga. Å ena sidan uppskattar vi det ovanliga. Å andra sidan skrämmer det oss. Förr talade vi om omen. Som fågelskådare reagerar jag framför allt på det ovanliga. Rödhakens närvaro konstaterar jag, men när jag i norr får se blåhakar blir jag exalterad. I gästinlägget Re-wilding del 2: Om hur värderingar av det ovanliga lurar oss skriver Lars Lundqvist om just detta och menar att vi upphöjer det exotiska över det vanliga.

Botkin skriver om sjölandskapet i norra Minnesota där folk gillar att paddla kanot. De vill bevara, skriver han, men vad är det de vill bevara? Tundran som var där? Nej, svarar han, det är föreställningen om att vara pälsjägaren eller indianen som rörde sig i landskapet för några hundra år sedan. Det är känslan av att befinna sig i vildmarken. Här vill jag tillägga, att de vill bevara föreställningen om att tiden står still.

På många sätt lever vi i en avförtrollad, eller avmytifierad, värld. Det var sociologen Max Weber som myntade begreppet när han begrundade det modernistiska samhället som växte fram vid det förra sekelskiftet. Till trots vad jag har skrivit tidigare tror jag att det förtrollade samhället är viktigt, ja nödvändigt för vår plats på jorden. Mytens kunskap är en annan. Det är det ärvda som sammankopplas med våra erfarenheter och ändå är förändringen konstant.

Det är i den mytiska världen som vi kan ge mening och det är där som vår och andras existens kan få ett värde. Tanken att det är en frälsare som kommer nu när dagarna blir längre pekar på hur värdefulla våra och andras liv är. Vi är inte bortglömda på en planet i en obetydlig galax. Vi har betydelse. Och även om vi lever i en föränderlig värld, så tycks den oss så bestående och värdefull.

Och även här finns myten till hjälp för att förstå. Enligt myten föddes vi i Edens lustgård. Allt tycktes oss för evigt. Men så åt vi av den förbjudna frukten, fick kunskap och då mötte vi den linjära tiden. Men. och det här visar hur den cykliska tiden består, Gud lämnade oss inte. Våra liv har mening, i alla fall enligt myten.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press