Är SVT:dokumentären ”Klimatdemokraterna” en del av klasshatet?

Jessica Stegerud för SD följs av ett filmteam när hon reser runt i Sverige. Klimatdemokraterna är en kort dokumentär och på många sätt är den ganska dålig. Det är tendentiös klippning, som stormarna som får avsluta den. Inte heller får jag får ingen bild av Stegerud. Snarare kommer dokumentären med fler antydningar än jag hänger med i.

Jag ser Martin Kinnunen sitta tyst på ett möte, trots att det är han som har drivit många av frågorna kring miljö och klimat. Undrar hur Stegerud kom förbi honom så lätt?

Samtidigt har jag inte kunnat släppa den. Poängen med dokumentären är att SD försöker göra med klimatet vad de gjorde med invandringen. Det ska vara en språngbräda till makten. Den tycks mena att det är ren populism och än en gång försöker de lura de ovetande. Men är det ”populism” i ordets fula betydelse?

Några saker får mig att tro att det inte är det. Och om inte annat visar SD på att de ser något som många i eliten tycks bortse ifrån. Som till exempel att ägaren till fjällanläggningen i dokumentären säger: Vi är vana att leva i konstant lågkonjunktur.

En annan sak som Jessica Stegerud säger fick mig också att reagera. Europa släpper ut 1/8 av växthusgaser och då kan inte Europa och framför allt inte Sverige bära en så stod del av bördan.

Matematiken har aldrig varit min starka sida, så därför illustrerar jag det med en översikt från Europaparlamentet. 2015 var EU:länderna tillsammans de tredje största utsläpparna. Störst av dem var Tyskland.

Här är inte poängen att ge mig in i en sifferdiskussion eller att glömma att EU har exporterat delar av sina utsläpp till andra delar av världen. Nej, här vill jag ta upp ett kulturellt fenomen och koppla det till historiska förändringar.

För att göra detta vill jag utgå från en bild från Gerald G. Martens bok Human ecology: basic consepts for sustainable development (2001). Bilden handlar om det som jag tror många glömmer bort i klimatdebatten och det är det humanekologiska perspektivet.

Ett samhälle består av två system, ett socialt och ett ekosystem. De är sammankopplade, men bör inte likställas. Det sociala systemet innehåller, enligt Marten: kunskap, teknologi, människorna, den sociala organisationen och värden. Det systemet påverkar ekosystem genom de mänskliga aktiviterna som tar ekosystemtjänster därifrån.

Ett samhälle måste se till det sociala och med det menar jag att hela samhället måste inbegripas i den sociala tillhörigheten.

I varje samhälle finns dock risken att en elit tar över och att de börjar sätta dagordningen utifrån sina värderingar som de rättfärdigar utifrån sina föreställningar.

Det var detta som började begrundade efter att ha sett dokumentären och kunde sammankoppla den med figuren ovan. Låt mig förklara tydligare vad jag menar med att knyta ihop detta med en annan bok som jag läser för tillfället. Boken heter Bobos in paradise: the new upper class and how they got there (Brooks, 2000).

Bobo är sammankopplingen med de två inledande stavelserna i den bohemiska borgerlighet som journalisten David Brooks menar har uppkommit i slutet av 1990-talet och som genomsyrar och skapar de värderingar som numera råder.

Det är en klass som är arvtagare till 60- och 70-talets samhällskritiker som sedan har blivit en del av den kulturellt styrande klassen. Han utgår från USA, där han ser en ny klass dominera vilka värden alltmer styr samhället. De kommer ur en klass som inte vill vara materialistisk, som vill se till andra värden och som vill förändra världen till det bättre. Om man tjänar pengar på det är det bra, men framför allt handlar det om att förverkliga sig själv och göra världen till en bättre plats.

I detta, skriver han, har bobo:klassen skapat sociala koder som separerar människor i de som är de goda och de som är de dåliga. Jag blev själv full i skratt när jag tog en paus i bokläsandet och i stället läste Björn Werners artikel ”Jag flyger till Mauritius utan skam”. Där beskriver han den kritik som han fick utstå av flera hundra personer för att han valde att flyga till Mauritius. Vissa sade upp bekantskapen med honom. Då jag samtidigt läste Bobos in paradise lade jag extra märke till orden:

Att välja tåget blev snabbt en statusmarkör. En upp­visning i självkontroll och förnekande av snabba frestelser, vilket tycks passa den svenska, lutherska folksjälen särskilt väl.

Werner, 2024

I Sverige tenderar vi att beskriva allt som har med försakande att vara en del av det lutherska arvet, men här tror jag att det snarare handlar om bobomentaliteten. För det Werner råkar ut för överensstämmer så med vad Brooks beskriver 24 år tidigare.

Idag, skriver Brooks 2000, har USA återigen en dominerande klass som definierar parametrarna för respektabla åsikter och smak och de påtvingar resten av samhället sin sociala disciplin för att förbättra livskvaliteten. De har etablerat en hackordning, där de utesluter dem som bryter mot deras sociala koder.

Today, America once again has a dominant class that defines the parameters of respectable opinion and taste-a class that determines conventional wisdom, that promulgates a code of good manners, that establishes a pecking order to give shape to society, that excludes those who violate its codes, that transmits its moral and etiquette codes down to its children, that imposes social discipline on the rest of society so as to improve the ‘quality of life,’ to use the contemporary phrase.

Brooks, 2000:46

Det är alltså en statusmarkör att ha klimatångest, att inte flyga och hellre ta tåget. Men det som statusmarkören också pekar på är att det finns ekonomiska klasskillnader där det i grunden är en fråga om pengar. Vad Brooks pekar på är att denna elit har tillräckligt med pengar för att kunna leva ”ekologiskt”. De är vinnarna i samhället. Förvisso är de också fyllda av ångest: ”this has got to be one of the most anxious social elites ever” (2000:52).

Men ångesten, skriver han, kommer inte från rädslan för att bli nedmejad av bönder med högafflar och dragen till giljotinen utan för att förlora sin plats. Det intressanta här är att i dagens samhälle finns det något mycket värre än giljotinen. Det finns sociala medier och där riskerar man att bli fråntagen sin status eftersom den i grunden inte baseras på materiellt innehav utan rykte.

För att knyta ihop med början så menar jag att det som SD handlar om är inte fulpopulism utan blicken på en verklighet som skiljer sig från de som har råd att välja bort flyget, att betala flera tusen kronor för en vindjacka så att de varma kan vandra på fjället.

Klimatförändringarna har skapat en verklighet som samhället måste agera på. Frågan är dock hur?

Många av oss har här en valfrihet, på ett sätt som andra inte har. I detta kan inte en expertkår genomdriva förändringar som slår ut dem som inte har möjligheterna att förändra i samma skala. Framför allt inte om den är grundad i en klimatångest som delvis är en klassmarkör, snarare än en del i ett sansat samtal om hur samhällsförändringar bäst görs.

Det finns redan oerhörda klyftor i samhället mellan dem som bor i storstadsregionerna och de som bor för långt därifrån för att kunna njuta av dess tillgångar, de som lever i en konstant lågkonjunktur. I alla samhällsomställningar finns det vinnare och förlorare. Ett sunt samhälle vill minska skillnaden dem emellan, för om klyftorna blir för stora riskerar samhället att falla samman.

Populisterna för fram de svagas perspektiv. Det är nödvändigt i ett samhälle där endast elitens värderingar är de som godkänns och accepteras.

Referenser:

Brooks, David (2000). Bobos in paradise: the new upper class and how they got there. New York: Simon & Schuster

EU Parlamentet (2018). Utsläpp av växthusgaser per land och sektor (nyhetsgrafik). Publicerad: 180411, senast uppdaterad: 230328 (Hämtad 240222)

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

SVT (2023). Klimatdemokraterna.

Werner, Björn (2024). ”Jag flyger till Mauritius utan skam”. SVD. Publicerad 240218 (Hämtad 240222).