Månad: maj 2024

Den simmande snoken och vad den lärde mig om tillvaron

Maggie och jag stod vid dammen i Bäckhalladalen. Hon väntade på att jag skulle kasta i en pinne, men min uppmärksamhet var fångad av en snok som simmade bort från oss. Först hade jag inte sett vad det var. Jag hade trott att det var en pinne som stack upp. Så såg jag att den rörde på sig. Med kikarens hjälp kunde jag konstatera att det var en snok. Jag följde den en stund för att sedan börja kasta i pinnen så att Maggie fick leka.

Ormar är fascinerande och läskiga. Många djur har utvecklat system för att påkalla andras uppmärksamhet om ormars närvaro. Det finns till och med dem som menar att primaternas utmärkta syn har utvecklats utifrån möjligheten att få syn på ormar. Pulvinar nuclei, en del av thalamus, är delaktig i hur vi kan få syn på mönster i det vi varseblir. Det är således en del av de äldst utvecklade delarna i vår hjärna.

En bäck på Kroppefjäll. Nedfallna grenar fångar upp och stannar av strömmen, vilket får sediment att sjunka till botten.

Skälet till att jag hamnade här är för att jag läste om strumpebandssnokar som i vissa regioner i USA framför allt äter banansniglar (Campbell, 2015). Forskare tog strumpebandssnokar från olika regioner i Kalifornien för att se om de skulle börja äta banansniglar. Det skedde inte, vilket visar att valet av kost är genetiskt styrt. Det betyder i sin tur att det är ett beteende som har inlärt för många generationer sedan, vilket i sin tur påverkar dagens strumpebandssnokar.

Att jag väljer att tala om ett inlärt beteende är medvetet, då relationen mellan banansniglar och strumpebandssnokar får mig att tänka på Gregory Batesons idéer om olika nivåer av inlärning. Det i sin tur hör ihop med den förståelse av begreppet föreställningar som jag skrev om igår, se Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor.

Nedanför ”dammen” rinner vattnet klarare.

I gårdagens inlägg skiljde jag på föreställningar som är det sätt som vi uppfattar vår miljö och de möjlighetsbetingelser som miljön medger. Det senare, skrev jag, är mer som ett töcken. För att fördjupa resonemanget behöver vi göra en perspektivförskjutning från det normala sättet att beskriva relationen mellan organismer och miljön.

Om vi fortsätter med relationen mellan primater och ormar så rör vi oss i samma miljö. Ormarna är kamouflerade och när vi söker efter frukter riskerar vi att bli bitna av en orm och dö av dess gift. Detta har gjort att primater reagerar instinktivt på ormliknande mönster i naturen. Instinkter är ett beteende som finns med från början. Organismer föds inte som tomma blad.

Miljön, strandkanterna, det som har fallit ned formar hur bäcken rinner.

Inlärning, skriver Bateson (1959 [2000]) sker genom att försök och misstag (stokastisk mekanik) utvecklas så att misstagen minskar och framgångsrikt beteendet sker automatiskt. Det har blivit en vana. Energimängden som behövdes i början har nu minskat till att handlingen utförs närmast omedvetet. Energin kan därför fördelas på andra saker i stället.

Det är tydligt att mötet med en giftig orm inte medger den här inlärningsfasen och att det är en del av instinkterna. Däremot kan den instinkten förändras genom omlärning, vilket är extremt energikrävande. Men nu vill jag inte fastna där utan gå vidare med inlärning, då det kan ses som kommunikation med omgivningen.

För att vi ska kunna lära oss måste det finnas kommunikation, skriver Bateson (1964 [2000]). Så ut ur töcknet sänds information som formas till mönster och som kan bli kulturella föreställningar. Det här innebär att informationen finns i ett verkligt sammanhang och att mönstret uppträder genom att flera olika delar av informationen går att sammanfoga i ett meningsfullt system, alltså en föreställning.

Utifrån det här kan vi säga att en föreställning är en vana och en kultur minskar vårt energianvändande eftersom vi inte måste pröva oss fram. Det kan vi översätta med en kultur. En kultur är således ansamling kollektiva föreställningar som minskar energiförbrukningen. Det i sin tur innebär att det finns ett överskott av energi som kan brukas på andra saker.

Bäcken på Kroppefjäll

Inlärning är, som nämnts, en energikrävande process, medan vanan gör att energi kan koncentreras på andra problem. Vana är ett automatiserat system. Det betyder att när vi väl är vana vid något ifrågasätter vi inte vårt inlärda beteende. Det fungerar ju. Resultatet är lyckat. Vi har en fungerande föreställning.

Annorlunda uttryckt betyder det att om kommunikationen och tolkningen av signalerna inifrån töcknet, alltså de möjlighetsbetingelser som står till förfogande, är riktiga, har vi en fungerande föreställning.

Den är inte perfekt anpassad, som jag nämnde i gårdagens inlägg, men den fungerar.

Om föreställningarna är fel kommer det att till slut att märkas genom att systemet börjar komma i obalans. Detta då beteende är summan av handlingarna och handlingarna styrs av vana. För att ta ett tydligt exempel så kräver ett barn som ska lära sig att gå oerhört mycket energi, medan någon som kan gå minimal energi. När barnet har lärt sig att gå på plan mark, måste det lära sig att förändra rörelserna för andra underlag och lutningar. Ny energimängd måste fördelas från reserven.

Där bäcken möter sjön skapas ett minimalt delta.

Avslutningsvis vill jag överföra detta på undersökningen av ekosystem som jag har gör. Ett ekosystem är summan av det levande (biotiska) och det icke-levande (abiotiska). Olika organismer har olika grad av anpassningsförmåga, vilket betyder den energimängd som krävs för att lära sig ett nytt beteende. Det betyder att en organism är också summan av dess möjlighetsbetingelser. Evolutionen är ju ett annat sätt för att beskriva en arts inlärning till dess omgivning. Vi har lärt oss att ormar är livsfarliga och därför rycker vi instinktivt till när vi ser en.

Sist men inte minst vill jag rekommendera en bok av primatologen Frans de Waal som dog för lite över en månad sedan. I boken Are we smart enough to know how smart animals are? (2016) berättar han om hur gibbonapan utsågs till en väldigt korkad art. De ställdes inför en mängd olika problem där de skulle greppa saker som den totalt misslyckades med. Det var inte förrän primatologen Benjamin Beck såg till gibbonapans naturliga miljö, trädtopparna, och utgick ifrån hur deras händer såg ut som ett nytt tankesätt formades.

Gibbonapan har väldigt långa fingrar som snarare fungerar som krokar för att ta sig fram ibland trädtopparna än att greppa, som en förändring inträdde. När problemen som de ställdes för var anpassade efter deras fysiologiska förutsättningar upptäckte de att gibbonapan inte var särskilt korkad.

Evolutionen, alltså summan av inlärningen är inte krokad, däremot kan våra föreställningar ställa till det när vi försöker att förstå vår omgivning. Kulturen kan därför vara vårt största hinder för att forma en balanserad tillvaro utifrån de givna förutsättningarna som vi har till förfogande.

Referenser:

Bateson, Gregory (1959). ”Minimal requirements for a theory of Schizophrenia”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 244–270.

Bateson, Gregory (1968). ”The logical categories of learning and communication”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 279–308.

Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson

Waal, Frans de (2016). Are we smart enough to know how smart animals are? New York: W. W. Norton & Company

Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor

Regnet hade upphört. Jag och Maggie var blöta. Vi stod på promenadvägen vid Tommararpsån. Hon väntade på medan jag sökte med kikaren efter näktergalen. Så såg jag den sitta på en gren i ett spensligt träd hitom ån och sjunga, halvt dold av ett löv. Denne lille tätting som sjunger så ljudligt och som håller sig så dold i buskaget tillät mig äntligen få syn på den. Jag översvallades av lyckokänslor.

Nu är en tid av fågelsång, även om den raskt minskar då reviren är hävdade och ungarna kommer. I vår trädgård hör vi pipen från fågelholkarna. När jag sitter och röker pipa kommer talgoxen till boet i kastanjen. Jag sneglar för att den inte ska tro att jag har sett den. Så flyger den in. I lagerhäggen är ett annat bo. Jag tror det är ärtsångaren som häckar där.

Igår (24/5) såg jag äntligen tornseglarna. Kastanjens blommor lockar insekter. Oklippta delar i trädgården står i full blom.

Knäbäckshusen

En dag när jag gick längs med Tommarpsån fångade ”Merlin appen” upp åtta olika fåglar. Jag har äntligen lärt mig hur trädgårdssångaren låter. Fortfarande är jag osäker på svarthättan, men så vet jag att den härmar och att det är den klara sången på slutet som jag måste vänta på.

Det är en fröjd att vandra ute i naturen i dessa tider och promenaderna låter mig släppa majstressen från skolan. Så mycket som ska göras och så lite tid. Men näktergalens sång tillåter mig inte att fångas upp av tankar. Den överröstar dem. Bakom fotbollsplanerna ned mot Tommarpsån är det tätt mellan reviren.

Alla dessa arter kräver sitt habitat. Vid ån är det öppen äng för att fånga insekter, men också slutet buskage som skyddar dem mot rovfåglar som sparvhöken. Ute över fälten glider glador och ormvråkar. De delar av åkrarna som översvämmades har inte återhämtat sig. De får stå i träda i år.

Knäbäckshusen

Under morgonen fortsatte jag att läsa antrolopologen Roy Rappaports artikel ”Ecology, adaptation, and the ills of funtionalism” (1977 [1988]). Det är en diskussion kring den kritik som Rappaport fick mot sitt verk Pigs for the ancestors (1968). En sak fångade min uppmärksamhet, vilket jag kort vill nämna här för att sedan kunna återkomma till det i senare sammanhang.

Rappaport gjorde sitt fältarbete en litet samhälle i Papa Nya Guinea. Där undersökte han hur anpassat deras levnadssätt var utifrån de ekologiska förutsättningarna. Han menade sig se att de hade infört ritualer för att reglera delar i sin kultur som hotade deras möjligheter att leva där. För att undersöka det utgick han från två begreppen föreställningar (the cognized model) och möjlighetsbetingelser (operational model) (1988[1977]:70) . Det handlar om vilka föreställningar och vilka möjlighetsbetingelser som vi människor har. I det här sammanhanget syftar det på en miljös bärkapacitet, till exempel hur många näktergalar kan häcka längs med Tommarpsån?

Det beror på en mängd faktorer och alla är de kopplade till organismernas överlevnadsmöjligheter i det ekosystem som de är en del av.

Knäbäckshusen

Tidigare har jag använt mig av nedan figur för att visa på hur det sociala systemet och ekosystemet är sammanlänkade genom energi, material och information som flödar mellan dem. Det finns en ömsesidig anpassning dem emellan. Föreställningarna ingår i det sociala systemet, medan möjlighetsbetingelserna, förenklat, utgår från ekosystemet.

Anpassningen mellan de olika delarna är inte optimal och Rappaport skriver: ”Adaptation is not a maximizing process” (1988[1977]:71), vilket betyder att det finns en hel del rörlighet och flexibilitet.

Marten, 2001:97

Ett annat sätt att uttrycka det på är att skilja på önskningar och behov. En människa har vissa önskningar, men dessa kan skilja sig från hennes behov. Jag kan önska mig en chokladkaka, för att jag är hungrig, men egentligen borde jag äta ett nyttigare mellanmål. Våra önskningar är kopplade till våra föreställningar och kultur, medan behoven till vår biologiska natur. För att ta ett enkelt exempel från figuren ovan finns det föreställningar om att eliminera cancer och andra sjukdomar i vårt samhälle (sociala system), vilket är att inte vilja se till de faktiska möjlighetsbetingelserna.

Föreställningarna och möjlighetsbetingelserna är således sammankopplade, men de är inte desamma.

Knäbäckshusen

När jag läste detta skedde en förändring i mitt tänkande. Förut har jag alltid utgått från möjlighetsbetingelserna som det som avgör vilka föreställningar som ett samhälle kan ha. Jag såg det således som något som gick nedifrån och upp.

Rappaport skiljer dem i stället åt och ser dem som två olika modeller för att kunna förstå verkligheten. Möjlighetsbetingelserna förblir då i ett töcken, medan föreställningarna är de som utgör vår förmåga till att uppfatta vad som är relevant i vår omgivning. Det relevanta är därmed kulturellt styrt. Ett samhälle kan därför vara bättre eller sämre anpassat till dess möjlighetsbetingelser.

Vad vi här då kan fånga upp är att när föreställningarna förlorar länken till möjlighetsbetingelserna kan det under en tid fortfarande fungera. Men det är bara en tidsfråga tills det sociala systemet bryts ned utifrån att ekosystemet, som är där resurserna finns, inte längre är bärkraftigt.

Knäbäckshusen

Frågan som jag avslutningsvis ställer mig innan jag och Maggie ska gå ut är just var bärkraften är i vårt samhälle? Hur harmonierade är våra föreställningar med möjlighetsbetingelserna?

På bilderna ovan ser vi konsekvenserna efter vinterns stormar. Vad som inte syns är de hus som står byggda ovanför branten. De byggdes utifrån föreställningen att stormar inte kommer från öster. Det är ett exempel på hur sårbart ett samhälle kan vara för oförutsedda förändringar och disharmoniska föreställningar.

Referenser:

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Rappaport, Roy A. (1968). Pigs for the ancestors: ritual in the ecology of a New Guinea people. New Haven, Conn.: Yale U.P.

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, adaptation, and the ills of funtionalism. Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books. Ss. 43–95

En svart majbagge undervisar mig om ekosystem. Tack.

En svart majbagge kryper bland fjolårslöv och vitsippor på slänten i Stenshuvuds nationalpark. Den är märkligt orädd. E säger att den är giftig. Giftet heter kantaridin. Majbaggen är fullständigt obrydd av mina försök att fota den. Artfakta berättar att den är nära hotad i Sverige, men närmar sig sårbar.

Det som förvånar mig när jag läser om den är att den trivs på öppna ängar, men vi stöter på den en bit bort från ängarna. Ett av hoten är också igenvuxna ängar. I Stenshuvuds nationalpark låter man därför boskap beta för att hålla delar av miljön öppna.

Svart majbagge. Att skilja en violett från en svart majbagge är ytterst svårt. Här utgår jag från att det är en svart. Dock är den violetta livskraftig, vilket betyder att sannolikheten är större att det är en violett majbagge eftersom båda arterna finns i Stenshuvuds nationalpark.

Det är en fascinerande insekt märker jag när jag läser på. Inte bara att giftet från dess släkting den violetta majbaggen kan döda en människa utan framför allt hur den förökar sig.

En hona föder uppemot 40000 ägg under sin levnad. Hon gräver ned äggen i marken på en äng. När de kläcks klättrar larverna upp på en blomma och väntar tills ett bi landar. Då hakar larven sig fast på biet och följer den till biboet och äter upp pollen, nektar och biäggen och larver. Den går från cell till cell tills den är fullvuxen. Den är helt beroende av förekomsten av vildbin.

Antennerna är tydligt krökta vilket betyder att det är en hanne.

Under morgonen funderade jag på majbaggen i anslutningen till essän ”Effects of conscious purpose on human adaption” (Bateson, 1968/2000). Den knyter an till de andra inläggen om Batesons tankar och ekosystem som jag har skrivit om under de senaste helgerna, se kategorin ”ekosystem”.

Essän bygger på tankar om hur människan anpassar sig till sin omgivning. På vissa sätt liknar majbaggen och människan varandra. Den har ett medvetande som gör att deras ändamål är överlevnad och om det ändamålet inte hejdas av något annat i miljön kommer de att föröka sig exponentiellt tills de förgör sin miljö och överlevnad. I majbaggens fall innebär det att om varje bi som rörde sig i biotopen fångades av en larv skulle deras reproduktion hindras och de skulle dö. Eftersom majbaggen är helt beroende av bina dör även de.

Skillnaden mellan majbaggen och människan är att den senare har en enorma förmåga att anpassa sig till nya omständigheter.

Här syns krökningen tydligt.

Arter, skriver Bateson, förändras antingen inom sig själva för att kunna anpassa sig till förändringar i omgivningen eller i den utanförliggande miljön. Det senare tolkar jag som att de kan förflytta sig.

Människan har istället vanan, fortsätter han, att ändra på sin miljö. Hennes förmåga att ändra på miljön, istället för att ändra på sig själv i förhållande till sin miljö, har givit henne klar fördel över de andra organismerna.

Ett exempel för att visa det förekommer i kommentarerna till gårdagens inlägg Undervisning i ute i det fria. Vandring i Stenshuvuds nationalpark. Där samtalar jag och Lars Lundqvist om hur människan gynnar de träd som planteras i skogsbruket genom att markbereda. Det, skriver Lars, förhindrar snytbaggens framfart och motverkar konkurrensen från andra arter som är beroende av kvävet i marken.

Här har den sträckt ut antennerna, men vilket gör kröken tydlig.

Människans ständigt växande förmåga att förändra sin omgivning för att gynna sin överlevnad sker på bekostnad av andra arter. Det i sin tur skapar en exponentiell kurva av människan vilket minskar systemets själv-korrigerande mekanismer att förhindra en arts dominans över de andra. Det hotar systemet men också den dominerande arten.

För att förstå vad Bateson menar bör vi se till det totala systemet, som han kallar ”Mind” och jag översätter med ”Minne”. Det består av olika undersystem, vilka alla är potentiellt återbildande (”regenerative”). Med det menas att varje del i systemet består av ett återkopplingssystem, eller feedback loopar, som kopplas samman i ett allt större system. Återkopplingen bygger på att delarna i systemet hela tiden försöker återställa det till en balans, homeostas.

Ett exempel som jag har tagit upp är relationen mellan lodjur och rådjur, se Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det bevisat?. Säg att det finns många rådjur i ett område och ett lodjurspar kommer dit. Då kommer rådjuren att minska genom att det blir fler lodjur som kan jaga dem. Det fortsätter tills det finns för få rådjur, vilket kommer att göra att lodjuren inte kan överleva. Lodjuren minskar, vilket gör att rådjuren igen ökar.

Finns det inga lodjur, så kan rådjuren föröka sig obehindrat. De sprider sig över en allt större yta. Deras reproduktion löper amok. Som vi ser riskeras hela systemet att om en enhet i återkopplingssystemet försvinner. Om en art förökar sig exponentiellt får det alltså effekter i hela systemet. Det riskerar att bli obalanserat. Den obalansen söker efter en ny balans. Beroende på undersystemets struktur och förhållande till de andra delarna kommer påverkan på helheten att skilja sig beroende på vilken nivå det sker.

Ett annat exempel är att majbaggen dödar alla bina i en biotop, då kommer pollineringen av blommorna kraftigt störas då den blir beroende av ett mindre antal arter, som till exempel fjärilar. Men det kommer bara att ske i den biotopen, i det undersystemet.

Den svarta majbaggen

Minnet består av olika återkopplingssystem, men minnet är inte kunnig om alla dessa återkopplingssystem. I systemet ingår det medvetna enheter vars självändamål är att gynna sin egen reproduktion. I människans fall att förändra miljön så att den får ständigt tillgång på föda eller skyddas från fiender. Men eftersom medvetandet endast kan se en ytterst liten del i hela systemet kan handlingar leda till effekter i hela systemet.

Bateson ger följande abstrakta exempel. För att behålla en given variabel (V1) i ett givet värde, krävs det att V2 och V3 förändras. Men V2 och V3 kan vara kopplade till variablerna V4 och V5. Det innebär att om V2 och V3 förändras, kommer det också att påverka V4 och V5, vilket i sin tur påverkar… Hela systemet börjar förändras.

Låt oss sätta exemplifiera de olika variablerna. V1 blir skogsbruk, timmer (V2) granen (V3), tallen (V4) älgen (V5) och jägare (V6) som exempel. Jag märker under skrivandet hur jag hade kunnat ta in så många fler, vilket visar på hur sammansatt det är. Så för att inte göra det för komplext har jag endast med dessa variabler.

Så vi har skogsbruket V1) som vill ha tillgång till timmer V2. De väljer mellan antingen granen (V3) eller tallen (V4). Då älgen (V5) äter tall, väljer skogsbruket att gynna granen. Det innebär att tallen minskar och granen ökar. Det i sin minskar födan (V4) för älgen (V5), vilket i sin tur minskar tillgången på älg för jägarna (V6). Så vi ser här hur de olika undersystemen är kopplade till varandra. Men de olika undersystemen har också olika medvetanden. Så ta skogsbruket (V1) och jägarna (V6). De har olika medvetande som nu ställs i konflikt med varandra och det är något som vi ser utspela sig i Sverige.

I kategorin jakt återkommer jag till denna och andra konflikter, som bland annat den mellan jägarna och vargarna.

Är det en svart eller en violett majbagge?

Så för att avsluta detta teoretiska resonemang så handlar det om att ett ekosystem består av olika sammankopplade ekosystem. I de olika ekossystemen påverkar de olika organismerna förmågan till själv-korrigering, alltså det sätt som systemet upprätthålls genom återkoppling. Det innebär att vad som sker i och mellan de olika ekosystemen riskerar att påverka det övergripande systemet.

Jag tackar majbaggen i Stenshuvuds nationalpark för att du lärde mig att se hur du hörde ihop med så mycket mer. Likaså gör jag.

Referenser:

Bateson, Gregory (1968). ”Effects of conscious purpose on human adaption”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 446–453.

Svart majbagge, Meloe proscarabaeus (u.å.). Artfakta. [Hämtad 240512]

Undervisning ute i det fria. Vandring i Stenshuvuds nationalpark

Jag, E och Maggie parkerade vid södra ingången till Stenshuvud och gick västerut längs med Rörums ån för att sedan vika av mot nordväst igenom hagen till vägen som leder upp för höjden. Vi följde vägen tills parkgränsen. Men i stället för att lämna parken gick vi nordost genom bokskogen till Kortelshuvud, därefter ned till stranden. Det var en vacker dag.

Nedan ser du hur vi gick. Vi passerade sex olika biotoper: å, äng, lövskog, ett sumpskogsparti, hed och strand. Alla dessa partierna har sina förutsättningar för vilka organismer som kan leva där. På ängen växte mandelblom, i bokskogen hittade vi svart majbagge och på stranden en ruttnande sälkropp.

Stjärnan visar där vi började och pilarna visar ungefär hur vi gick ned till stranden. Screen shot från Google Earth.

Vi gick långsamt, tog foton och utforskade det vi såg. Hela tiden ställde jag mig frågor. Vissa dryftade jag till E, men framför allt gick vi tysta. I bokskogen var det mindre fågelsång, medan det var mer där ängen och sumpskogspartiet mötte varandra. Bofinkar och blåmesar, trädkrypare och koltrast och andra hördes. I bokskogen var det mjukt att vandra, medan det knastrade under fötterna när vi gick på heden. På stranden lät vi Maggie springa fritt. Vi kastade en pinne i vattnet som hon hämtade.

Rörumsån

Det är så mycket att ta in när man går i ett så omväxlande landskap. Sinnena fylls av intryck som vi bearbetar. En del kan vi kategorisera, det mesta flyter ihop.

Vita mandelblommor och gula smörblommor

Min tanke lämnade då och då platsen då något fick mig att associera till något läst eller hört. Uppe i bokskogen förundrades jag över rymden och en helig känsla grep tag i mig då det var som om jag befann mig i en medeltida katedral.

Pelargången i medeltida kyrkor efterliknade skogen. I skogen riskerade man att gå vilse innan man fann Gud. Som Dante inleder Den gudomliga komedin (2004): ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring/ hade jag i en dunkel skog gått vilse/ och irrat mig bort från den rätta vägen.”

Då våren var i sin prakt kunde jag se att bokskogen egentligen bestod av två skikt. Det var trädkronorna och örterna närmast marken. Det är typiskt för den biotopen. I läroboken Biology: a global approach (red. Campbell, 2015) läser jag följande om den mogna lövskogen:

A mature temperate broadleaf forest has distinct vertical layers, including a closed canopy, one or two strata of understory trees, a shrub layer, and an herb layer. (red. Campbell, 2015:1216).

En svart majbagge

Och jag tänkte på hur mycket av skogsdebatten i Sverige tycks handla om en önskan att något ska vara på ett visst sätt. I inlägget Blädningsbruk: en handbok tar jag upp delar av detta utifrån Lars Lundqvist bok Blädningsbruk: en handbok (2023). I en intressant debattartikel går skogsbonden Arne Jarl igenom varför han är emot hyggesfritt skogsbruk, se ”Efter ett yrkesliv i skogen säger jag nej tack till hyggesfritt” (Jarl, 2023). Lundqvist skriver: ”[Förutom granen är våra] vanliga trädslag –tall, björk och asp –[…] så kallade pionjärartslag.” (2023:17). Det betyder att de behöver en öppen och solig yta för att växa och klarar inte av att växa i skugga. Boken skiljer sig där då den väntar på att få sin chans.

Det är är olika faktorer som förändrar hur en skog förnyas. De flesta arter kräver dock att det blir en öppning i i trädkronorna, som genom vind eller insektsangrepp.

Vinden har fällt några bokar som öppnar upp och ger nya individer chansen att växa.

Vad vi ser är att naturen är ett system där delarna påverkar helheten, vilket bildar ett ekosystem. Det finns olika perspektiv för att förstå ett ekosystem. Å ena sidan kan man koncentrera sig på träden och å andra sidan på skogen. Inspirerad av Gregory Batesons idéer om systemteori kommer jag här att koncentrera mig på processen mellan träden och skogen, alltså det som påverkar helheten.

I en öppning bland björkar och bokar ser vi hur en skarp gräns finns mellan gräset och vitsipporna. Vad är det som gör att den gränsen har uppkommit?

I föredraget ”Conscious purpose versus nature” (1968/2000) presenterar han sina idéer om att vi bör se på naturen som ett själv-korrigerande system. Han menar därför att naturen har ”mind”. Detta är ett svårt ord att översätta. Det kan det översättas med ”sinne”, men det är att gå i fel riktning. För att undersöka hans förståelse av ordet kan vi utgå från det svenska ordet ”minne”. Det är besläktat med ”mind”. (SAOB, 1944)

Något djur har skrapat bort det övre lagret av vitsippor vilket öppnar upp för möjligheten att andra örter kan slå rot.

Svenska Akademins Ordbok (1944) skriver att minne ska ses som en förmåga eller en disposition för att reproducera ett innehåll.

[D]en förmåga gm vilken ngn bevarar de innehåll som avlösa varandra i hans medvetande ss. dispositioner hos honom att under vissa förutsättningar (i bildens l. föreställningens form) reproducera (det väsentliga l. delar av) samma innehåll i medvetandet[.]

För att närma oss Batesons tankar tror jag att se minne som en disposition för reproduktion är en bra inledning. Möjligheten till reproduktion skapar det själv-korrigerande systemet. Det betyder att organismerna ingår i ett system av konkurrens och beroende. I relationen mellan de olika delarna uppstår det en balans och de mekanismerna eller funktionerna i samspelet mellan de olika delarna upprätthåller systemet, det vill säga det minne som reproduceras.

På bilden nedan ser vi lönngroddar som har vuxit upp ur förnan och söker sig mot ljuset. Varje grodd är beroende av näringen i marken och tillgången till ljus. För de olika groddarna leder det till en konkurrens om att komma åt tillräckligt mycket ljus för att just den ska kunna växa sig hög. De andra faller till föga, dör och multnar ned och blir en del av förnan.

Lönngroddar sticker upp ur förnan.

Som jag skrev är det en konkurrens och beroende som skapar det själv-korrigerande systemet. Lönngroddarna konkurrerar mot varandra och är beroende av markens sammansättning. Som vi ser på bilden är det inte bara lönn utan också andra grödor som deltar i kampen om ljuset.

De olika delarna skapar ett komplext och sammansatt system. De är inte medvetna om systemet som de ingår i utan agerar endast utifrån sin inneboende drift, vilket är att kunna reproducera sig. Om det inte längre finns något som hindrar deras drift kan det uppstå en exponentiell tillväxt och en organism tar över. Dispositionen för reproduktion förändras, vilket kan påverka hela systemets balans.

Bateson menar att den driften kan översättas med ändamål (”purpose”) och det i sin tur kan ses som medvetande (”consciousness”). Återigen bör vi gå till hur ordet kan förstås. Medvetande (SAOB, 2017) är en direktöversättning av consciousness (Wiktionary, u.å.). Det finns ett vetande ihop med något annat. Denna vetskapen gör att det sker handling. Det berättar således inte hur stor vetskapen är utan endast om förmågan till handling i en miljö. Förmågan hör ihop med ändamål, eftersom om inte ändamålet kan uppnås, finns inte förmågan.

Han för således in en annorlunda förståelse av omgivningen och förändrar ordens vardagliga betydelse till något mycket specifikt. Därigenom, menar jag, att han uppnår syftet att förändra synen på verkligheten. Han uppnår även möjligheten att förstå att helheten, det totala systemet, och delarna, det som ingår i systemet, inte går att särskilja från varandra. Det leder till insikten att förändringar i systemet kan orsaka obalanser som tvingar systemet att förändras tills det får en ny balans mellan de olika delarna.

Den ruttnande sälen

Vad är då syftet med att snarare se systemteoretiskt än att undersöka varje sak för sig? Människor har förmågan att undersöka sin position och sitt handlande utifrån. För att kunna göra det behöver hon metoder som ofta bryter mot det invanda sättet att uppfatta verkligheten. Det handlar om att skapa en tröghet och friktion för att kunna utöka vetandet, det vill säga att lära sig.

Människan, skriver han, har handlat på det sätt som hon såg bäst, men har hamnat i en röra. Hon vet inte vad som orsakade oordningen och ofta anser hon att det är orättvist. Hon ser inte sig själv som en del av systemet som är i oordning, utan skyller antingen på systemet eller på sig själv. Bateson gör den teologiska jämförelsen mellan att antingen ”har jag syndat” eller ”Gud är hämndlysten”. Men det handlar inte om detta, menar han, utan om ödmjukhet inför vad människan har orsakat och orsakar.

Evolutionen, skriver han, är historien om hur varje organism lärde sig ett par tricks för att kontrollera sin omgivning och människan hade bättre tricks än de andra organismerna.

Detta kan vi se på bilden nedan. Stenshuvud med sina många och små biotoper är en ö i ett landskap som har formats efter människans behov. Så även nationalparken, som inte bara handlar om att bevara biotoper för människan utan också för hennes rekreation.

En screenshot från Google Earth

På stranden fortsatte vi att gå söderut. Vi gick förbi Knäbäckshusen där stormen Babette och de som följde under vintern har gjort att branten som går längs med stranden har rämnat. Träden ligger över stranden. Vissa av dem knoppar trots att de är döende. Hälften av rötterna är avbrutna och står rakt upp. Träden överger inte sitt ändamål. Ovanför ser vi husen som står nära branterna som rämnar. Hur länge kommer de att vara beboliga?

Vi återvände till bilen och körde hem

Referenser:

Bateson, Gregory (1968). ”Conscious purpose versus nature”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 432–445.

Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach.. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson

conscious. (2024, May 6). Wiktionary. Retrieved 10:32, May 11, 2024 from https://en.wiktionary.org/w/index.php?title=conscious&oldid=79155176.

Dante Alighieri (2004). Den gudomliga komedin. Stockholm: Natur & Kultur

Jarl, Arne (2023). ”Efter ett yrkesliv i skogen säger jag nej tack till hyggesfritt”. ATL. Publicerad 240506 (uppdaterad 240507) [Hämtad 240511].

Lundqvist, Lars (2023). Blädningsbruk: En handbok. Books on Demand

Medvetande (2017) SAOB. [Hämtat 240511]

Minne (1944). SAOB. [Hämtat 240511]

Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?

Vi stod vid Kiviks musteri. J var vår ciceron. Han, E och jag var på väg till Stenshuvud. Han skulle visa oss fåglarna genom deras sång, men vi hade bara gått några hundra meter innan vi stannade. En gulhämpling rörde sig i området och den ville vi få syn på. Den låter som glas krossas, förklarade han för oss och mycket riktigt stämde det när vi såg den sjunga i den höga björken där murgrönan växer vid musteriet.

Tidigare har jag nämnt honom i Naturen talar inte i ord. Vilka ord ska jag använda för att förstå?. Här vill jag använda upplevelsen för att fortsätta prata ekosystem, som jag inledde med i förrgår, se Rovdjuren har en viktig funktion. Inledande tankar till varför.. Min tanke är att utveckla ett teoretiskt resonemang utifrån antropologen Gregory Bateson.

Men först vill jag återgå till Kiviks musteri. Maggie väntar tålmodigt på oss medan vi lyssnar till gulhämplingen, så kommer en grönfink, en sädesärla. Hela tiden frågar J om vi hör vilka det är. Det är tiden för fågelsång. Den kommer att tystna runt midsommar då de inte vill visa var de befinner sig med sina ungar. Men nu i början av maj visar de upp sig för att locka honor och markera revir.

Innan jag tackar för mig för att fortsätta min vandring till Rörum kommer vi att stanna på två platser till för att lyssna till fåglar. Se det inringade på kartan.

Skärmbild av googlemaps.

Som ni ser på kartan kom vi inte särskilt långt innan vi stannade igen. Det var i en ravin där det är en hel del fallna träd och skogen glesnar. Går man åt sydväst kommer man till sumpskogen och till sydöst ned till havet.

Vi hör taltrast, lövsångare, rödhake och svarthätta. Jag lyckas gissa rätt på alla. Men så hör vi en som ingen utom J känner igen. Han pekar på den. Den sitter på en död gren och sjunger. Ljuset gör att det är svårt att se konturerna.

Den är ovanlig här, berättar han, men i England är den vanlig. Den heter hedge sparrow.

Jag har ingen aning och råkar gissa att det är en fink, utan att tänka på att han sa att det var en ”sparrow”, en sparv. Den flyger till en annan gren och fortsätter sin sång. Ljuset faller annorlunda och den syns tydligt. Den ser ut som en sparv med med svarta streck på ryggen. Vi har ingen aning.

Dunnock är ett annat namn, fortsätter han utan att det hjälper oss.

Det visar sig att det är en järnsparv. Det är andra gången i mitt liv som jag ser en och jag blir väldigt glad.

En vindfälld tall vid Sandhammaren.

Vi går nedåt Östersjön för att se om vi får syn på en hasselsnok. En vän till J har letat efter dem i sju år och hade äntligen fått syn på en för någon vecka sedan. Så hängiven är ingen av oss. Vid fyren får Maggie bada lite, medan de andra söker i slänten efter ormarna. Därefter går vi vidare till heden.

Än en gång stannar vi och lyssnar. En brun fågel flyger upp från ljungen och på frågan vad det är kastar jag ur mig trädlärka, vilket visar sig vara rätt. Vid vattnet flyger två kentska tärnor. Vi vänder upp västerut och kommer en bit där annan fågelsång hörs. Det är mer lövsångare, rödhake och bofink.

I skogen vänder de hemåt, medan jag svänger söderut. Jag klarar inte längre av fågelsången. Jag är så trött av att försöka urskilja de olika sångerna. Det har inte gjort det lättare att de härmar varandra. På kvällen sitter jag med min pipa på altanen och ett glas vin. Jag hör… Nej, jag vill inte. Jag bryr mig inte!

Jag har helt enkelt tagit emot för mycket information under dagen och klarar inte av att sortera utan känner mig helt slut. Det dröjer några dagar innan jag återigen spelar in fågelsång och försöker lära mig urskilja dem. Det som fick mig att mjukna var upptäckten av en svartmes i en tall. Vi var i Sandhammaren.

Backsippor på Sandhammaren.

Nu vill jag berätta varifrån en stor del av grunden till mina tankar kommer ifrån för att kunna gå vidare i inhämtandet av kunskap om hur ekosystem fungerar. Det gör jag genom att utgå från Gregory Batesons teorier kring systemteori och jämföra med min fågellyssnarupplevelse.

I artiklarna ”Cybernetic explanation” (1967) och ”Redundancy and coding” (1968), som finns att läsa i det eminenta verket Steps to an ecology of mind (Bateson, 2000[1972]), går han igenom hur organismer genom att se mönster i bruset kan anpassa sig till sin omgivning. Det leder till kunskap.

Kunskap ska här förstås framför allt som mönster som organismen plockar upp i omgivningen utifrån information som avges. Mönster fångas upp genom att vi får information som vi kan utläsa delar av och utifrån den kan vi utröna saker. Den gör att organismer kan anpassa sig till miljön. Den kan givetvis vara fel. Mönstren kan vara fel på grund av svårtolkad information. Allt det som inte är information är brus och det är ur bruset som vi kan finna nya mönster (Bateson, 1967).

En björk i Sandhammaren.

Informationen som framträder ur bruset kallar han för redundans. Bateson menar att redundans utgår från den maximala informationen som ett givet ting har. Mängden information kan sedan minskas till att skapa kunskap om de mönster som finns i omgivningen och hur tingen ingår i det (1967). Informationen tolkas således av någon som tar emot informationen. Det är alltså någon som fogar in den i system. Det kan handla om en amöba, ett lodjur eller en forskare.

För att förstå vad som menas och hur jag tolkar detta vill jag återvända till fågelpromenaden på Stenshuvud. Vi sökte efter fåglar. De utmärkte sig i landskapet genom sin sång. För mig har det alltid mest varit brus med tillräckligt med redundans som jag tolkade till att fåglar fanns omkring mig. Men vilka fåglar det var visste jag inte. Den kunskapen har kommit med tiden. Ibland såg jag dem och såg jag dem inte visste jag inte alltid vilka de var. Med tiden har alltfler enskilda arterna blivit tydligare för mig. Det i sin tur lär mig om de miljöer som de lever i.

Under promenaden märkte vi att olika fåglar rörde sig i olika miljöer. Trädlärkorna höll sig till hedarna och bofinkarna till lövlundarna. Landskapet gav oss ett information som vi fogade in i mönster, vilket gjorde att vi kunde tolka att de olika biotoperna, hed eller skog, gav olika fåglar olika förutsättningar, som vissa förmådde utnyttja hellre det ena än det andra. De olika sångstilarna gjorde att vi kunde identifiera dem och se hur arterna skiljde sig från den omgivande miljön. Vi inhämtade kunskap, alltså lärde oss om de olika biotoperna i Stenshuvud.

För att avsluta inlägget, visar detta på hur det levande befinner sig i miljöer, men att olika organismer lever i olika miljöer. Ekosystemen skiljer sig från varandra och de olika förutsättningar för olika organismer. De tolkar den redundanta information som framträder i bruset. Universum, skriver Bateson (1968), är meddelande plus miljö. Det är genom informationen som är enhetlig med symboliska systemet (iconic code), som kunskap kan skapas. Om den däremot inte kan fogas in i ett system utan är oförutsägbart (abitriary) är det inte möjligt att lära sig något. Vi människor fogar in det vi varseblir i symboliska system. Den är således kopplade till information som avges.

Sammanfattningsvis lär sig organismer av informationen som fångas upp ur bruset. Det finns underliggande faktorer som påverkar varandra och vars sammanhang går att varsebli. Vi lär oss av omgivningen och på så sätt lär vi känna universum genom att fånga meddelandena i miljö. Ekosystem är således hur olika organismer sammanlänkas genom sin interaktion med sin miljö. Ekologer (i bred mening) undersöker hur sammanlänkningarna fungerar och skapar symboliska system utifrån mönstren som bildas. I det här perspektivet ser man snarare till interaktionen än till det enskilda, till processen snarare än till det statiska. Genom de sammanlänkade processerna framträder något som är större som skapar nya förutsättningar. Redundansen gör att universum går att lära känna. Men som jag skrev tidigare Naturen talar inte i ord utan vi måste lära oss hur vi kan förstå det.

Referenser:

Bateson, Gregory (1967). ”Cybernetic explanation”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 405–416.

Bateson, Gregory (1968). ”Redundancy and coding”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 417–431.

Rovdjuren har en viktig funktion. Inledande tankar till varför.

Under veckan har jag lyssnat på webinarier om rovdjur. De publiceras av Carnivore Coexistence Lab som leds av ekologen Adrian Treves. Institutionen är en del av University of Wisconsin-Madison. Som namnet säger handlar forskningen om rovdjurs samexistens med samhället. De forskar om hur det fungerar och vilka metoder som kan användas för att en slags samexistens ska kunna fungera.

Deras vision är bevara naturen för framtida generationer av allt liv på jorden.

Our shared vision is to preserve nature for future generations of all life on Earth.

De har således en holistisk vision som inte bara utgår från människans behov utan allt liv nu och i framtiden på jorden. Treves skriver i visionen att skälet till att de koncentrerar sig på rovdjuren och samexistens är för att de är de mest utmanande.

Rovdjuren har alltid konkurrerat med människan för föda och rum. Under största delen av människans existens, skriver han, har människan varit den svagare parten. Detta har ändrats sedan några hundra år tillbaka. Nu är det människan som framför allt orsakar rovdjurens död. Deras död skapar effekter i ekosystemen genom den roll rovdjuren uppfyller för att upprätthålla många olika ekosystems funktioner.

Maggie i en hage i Bäckhalladalen. Korna beter vilket håller landskapet öppet. Deras betande håller gräset kort vilket ger blommor som tusenskönor möjligheten att växa. Kaninerna gräver bon i marken vilket leder ned vatten. Deras närvaro gör att glador och ormvråkar ständigt är närvarande.

I webbinariet Transforming State Wildlife Management to Protect Biodiversity in the U.S. (Bixby, 2020) talade bevarandebiologerna Adrian Treves, Louisa Willcox och Fred Koontz om sin önskan att förändra hur förvaltningen av vilt sker i USA. Treves sade att allt sköts på statlig nivå, snarare än på federal nivå. Det betyder att det är varje delstat i USA som fattar beslut om viltförvaltningen. De kritiserade att olika lobbygrupper påverkar och styr sättet som viltförvaltningen sköts. De grupperna är framför allt jägare och sportfiskare, samt att de är i minoritet.

Jag tänkte på Sverige och EU när jag hörde det. Under kategorin samhälle och natur återkommer jag till hur olika nivåer påverkar andra. I inlägget EU sätter ramar. Det är bra för vargen. pekar jag på att mycket av svensk viltförvaltning styrs av EU. I detta finns det en konflikt som handlar om hur mycket självbestämmande som de lokala ska ha och hur mycket det regionala, nationella och det transnationella ska styra, se Ska EU ge tusan i den svenska skogen?. Europa och Sverige skiljer sig således från USA genom att direktiv styr vilka möjligheter svenska regeringen har att forma den svenska viltförvaltningen.

Det som dock liknar den amerikanska situationen är hur stora möjligheter som de svenska jägarna har att påverka beslutsfattarna. Det är dels genom att det är en förhållandevis stor folkrörelse, dels genom att de har fått sig rollen av att informera allmänheten om vilt. Det sista har kritiserats av många och jag själv är kritiskt till den rollen. För en intressant genomgång av problematiken rekommenderar jag att lyssna på Kalibers reportage Om Jägareförbundets dubbla stolar (Pettersson, 2016).

En bit in i rapsåkern ligger ett grävlingsgryt. Den är en del av ett stort tunnelsystem som börjar inne i skogen.

Frågan om viltförvaltning är en fråga om värden, säger Treves, Willcox och Koontz i webbinariet. Det är värden understryker Treves som skapar politiken som förs i ett land och det är därför värden som vägleder hur viltförvaltningen utformas i ett land. Men värdena, understryker han, bör vara formade av den vetenskapliga kunskapen. Det är genom experiment, iakttagelse och samtal som vi kan rensa bort föreställningar som är helt fel och komma till de frågor som blir ett samtal om värden. I detta, menade de, måste man se till biologin och till hur ekosystem fungerar.

För det är genom att undersöka hur det levande (biotiska) påverkar varandra utifrån de ickelevande (abiotiska) villkoren som vi kan förstå hur sakerna är sammankopplade och utifrån det skapa bättre värdeutsagor. ”Bättre” ska här förstås som att de är underbyggda av kunskap och inte endast utgår från våra föreställningar om naturen och livet.

Om man tittar när på jordvalvet ovanför ingången ser vi hur insekter har grävt små hål i väggen där de kan föda sina avkommor och kanske övervintra.

Jag har tidigare tagit upp olika delar i detta, men nu ämnar jag gå mer grundläggande till väga. Mitt mål i detta är för att kunna föra ett tydligare resonemang för vikten av de fem stora rovdjurens närvaro i Sverige. De är björn, järv, kungsörn, lodjur och varg och den sistnämnde är den som jag framför allt kommer att koncentrera mig på.

Liksom tidigare inlägg på Förvilda Sverige? kommer det att kretsa i gränslandet mellan naturvetenskap och antropologi. Det sista är för att i denna epok är det människan som är den drivande faktorn i ekosystemens utformning och förändring.

Referenser:

Bixby, Kevin (2020). UNM Biodiversity Webinar Series–Transforming State Wildlife Management in the U.S.. Southwest Environmental Center. Publicerat 201204 [hämtat 240504]

Pettersson, Lena (2016) Om Jägareförbundets dubbla stolar. Kaliber. Publicerat 160222 [hämtat 240504]

Treves, Adrian (u.å.). Vision, Values, and Goals. Carnivore Coexistence Lab. [hämtat 240504]