Under veckan har jag lyssnat på webinarier om rovdjur. De publiceras av Carnivore Coexistence Lab som leds av ekologen Adrian Treves. Institutionen är en del av University of Wisconsin-Madison. Som namnet säger handlar forskningen om rovdjurs samexistens med samhället. De forskar om hur det fungerar och vilka metoder som kan användas för att en slags samexistens ska kunna fungera.
Deras vision är bevara naturen för framtida generationer av allt liv på jorden.
Our shared vision is to preserve nature for future generations of all life on Earth.
De har således en holistisk vision som inte bara utgår från människans behov utan allt liv nu och i framtiden på jorden. Treves skriver i visionen att skälet till att de koncentrerar sig på rovdjuren och samexistens är för att de är de mest utmanande.
Rovdjuren har alltid konkurrerat med människan för föda och rum. Under största delen av människans existens, skriver han, har människan varit den svagare parten. Detta har ändrats sedan några hundra år tillbaka. Nu är det människan som framför allt orsakar rovdjurens död. Deras död skapar effekter i ekosystemen genom den roll rovdjuren uppfyller för att upprätthålla många olika ekosystems funktioner.
I webbinariet Transforming State Wildlife Management to Protect Biodiversity in the U.S. (Bixby, 2020) talade bevarandebiologerna Adrian Treves, Louisa Willcox och Fred Koontz om sin önskan att förändra hur förvaltningen av vilt sker i USA. Treves sade att allt sköts på statlig nivå, snarare än på federal nivå. Det betyder att det är varje delstat i USA som fattar beslut om viltförvaltningen. De kritiserade att olika lobbygrupper påverkar och styr sättet som viltförvaltningen sköts. De grupperna är framför allt jägare och sportfiskare, samt att de är i minoritet.
Jag tänkte på Sverige och EU när jag hörde det. Under kategorin samhälle och natur återkommer jag till hur olika nivåer påverkar andra. I inlägget EU sätter ramar. Det är bra för vargen. pekar jag på att mycket av svensk viltförvaltning styrs av EU. I detta finns det en konflikt som handlar om hur mycket självbestämmande som de lokala ska ha och hur mycket det regionala, nationella och det transnationella ska styra, se Ska EU ge tusan i den svenska skogen?. Europa och Sverige skiljer sig således från USA genom att direktiv styr vilka möjligheter svenska regeringen har att forma den svenska viltförvaltningen.
Det som dock liknar den amerikanska situationen är hur stora möjligheter som de svenska jägarna har att påverka beslutsfattarna. Det är dels genom att det är en förhållandevis stor folkrörelse, dels genom att de har fått sig rollen av att informera allmänheten om vilt. Det sista har kritiserats av många och jag själv är kritiskt till den rollen. För en intressant genomgång av problematiken rekommenderar jag att lyssna på Kalibers reportage Om Jägareförbundets dubbla stolar (Pettersson, 2016).
Frågan om viltförvaltning är en fråga om värden, säger Treves, Willcox och Koontz i webbinariet. Det är värden understryker Treves som skapar politiken som förs i ett land och det är därför värden som vägleder hur viltförvaltningen utformas i ett land. Men värdena, understryker han, bör vara formade av den vetenskapliga kunskapen. Det är genom experiment, iakttagelse och samtal som vi kan rensa bort föreställningar som är helt fel och komma till de frågor som blir ett samtal om värden. I detta, menade de, måste man se till biologin och till hur ekosystem fungerar.
För det är genom att undersöka hur det levande (biotiska) påverkar varandra utifrån de ickelevande (abiotiska) villkoren som vi kan förstå hur sakerna är sammankopplade och utifrån det skapa bättre värdeutsagor. ”Bättre” ska här förstås som att de är underbyggda av kunskap och inte endast utgår från våra föreställningar om naturen och livet.
Jag har tidigare tagit upp olika delar i detta, men nu ämnar jag gå mer grundläggande till väga. Mitt mål i detta är för att kunna föra ett tydligare resonemang för vikten av de fem stora rovdjurens närvaro i Sverige. De är björn, järv, kungsörn, lodjur och varg och den sistnämnde är den som jag framför allt kommer att koncentrera mig på.
Liksom tidigare inlägg på Förvilda Sverige? kommer det att kretsa i gränslandet mellan naturvetenskap och antropologi. Det sista är för att i denna epok är det människan som är den drivande faktorn i ekosystemens utformning och förändring.
Referenser:
Bixby, Kevin (2020). UNM Biodiversity Webinar Series–Transforming State Wildlife Management in the U.S.. Southwest Environmental Center. Publicerat 201204 [hämtat 240504]
Pettersson, Lena (2016) Om Jägareförbundets dubbla stolar. Kaliber. Publicerat 160222 [hämtat 240504]
Treves, Adrian (u.å.). Vision, Values, and Goals. Carnivore Coexistence Lab. [hämtat 240504]
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
När din utgångspunkt blir att motivera ATT de stora rovdjuren behövs i Sverige, baserat på vad du lär dig av andra som har samma åsikt, så hamnar du obönhörligen i problemet med ”confirmation bias”. Du skulle lära dig mer om du istället ägnade mer tid och kraft att dels på djupet förstå de som har motsatt åsikt, och dels försökte hitta svagheter och tveksamheter i argumenten hos de som delar din åsikt, exv de du länkar till i början.
Inledande frågor kan vara:
Hur kan man lita på forskning som utgår från en vision om hur samhället bör förändras i en viss riktning?
Är det troligt att forskare som drivs av en vision i en viss riktning kan få forskningsresultat som säger att visionen är felaktig, inte kan fungera?
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar och invändningen uppskattas.
Jag tänkte på den när jag vandrade runt i Sandhammaren. En svartmes sång avbröt mina tankar så att jag inte helt förlorade naturupplevelsen.
Jag ser det utifrån ett antal påståenden. Jag är medveten om min bias och jag är tydlig med den så att den som läser mig ser min tolkning och urvalet. Dessutom hänvisar jag till litteraturen för att bjuda in till andra tolkningar.
Jag är öppen för andra tolkningar och slutsatser. Dels tar jag till mig av det som du skickar mig, vilket hjälper mig att få en större kunskap. Dels är jag öppen för att ändra mig. Kanske lade du märke till att jag noggrant undvek att säga att det finns ett inneboende värde i naturen och med rovdjur?
Sedan är jag inte forskare, och har framför allt inte någon naturvetenskaplig bakgrund, därför tar det tid att ta till sig mycket av forskningens intrikata detaljer. Ännu förmår jag inte fånga subtiliteterna. Jag märker dock hur mycket mer jag förstår nu än bara för ett år sedan.
Det tydligaste som styr mig är dock mina grundläggande värderingar och världsåskådning. De är, menar jag, tillräckligt flexibla för att ta in ny information på ett kritiskt sätt. Jag är också villiga att dämpa förenklade punches som t.ex. ”monokultur” på din inrådan. Dessutom godtar jag att det finns olika sätt att se på det, ergo, min vilja att vara öppen med mina värderingar. Slutligen tror jag dock på en biologiskt mångfaldig värld och vill förklara varför det är viktigt på ett naturvetenskapligt sätt. I den förklaringen ingår ett kritiskt seende, men också en underliggande röd tråd.
Jag menar att det är viktigt att vara öppen med vad man tycker och att kunna motivera varför man tycker som man gör på ett kunnigt och insatt sätt. Det är viktigt att föra en värdedriven debatt på ett insatt sätt. På det sättet hjälps jag att hitta bättre argument och den jag för dialog med.
Det grekiska ordet dialogos består av två sammansatta ord. Dia som betyder ”genom” och logos som betyder ”ord”, ”betydelse” och ”mening”. Det är genom att jag lyssnar och tar till mig andras åsikter och värderingar som jag kan bilda mig (i ordets tyska betydelse: att skapas).
Så för att avslutningsvis anknyta till din sista fråga menar jag att så länge som forskaren är öppen med det empiriska materialet, tydligt visar metoden och hur han har kommit fram till resultatet, motverkas enfaldigheten. Att det inte alltid fungerar, samt att paradigm påverkar tolkningen har vetenskapsteoretiker visat om och om igen.
Så tack för att du tar dig tid! Det uppskattas verkligen!
GillaGilla
Jag håller med om det mesta, utom en liten detalj: Jag tycker inte att man måste kunna motivera sina åsikter med forskningsresultat.
Värderingar bygger inte på fakta. Samma sak gäller religiös övertygelse. Det är inte logiska resonemang och vetenskapliga studier som gör att du är troende, eller hur? Tvärtom kan viljan att motivera sina åsikter med forskningsresultat göra att man tvingas till ”cherry picking”. Man tvingas välja ut resultat som stödjer ens åsikt. Detta leder ofrånkomligen till att man uppfattas som oärlig, eftersom man samtidigt negligerar resultat som säger emot.
Jag har inga problem med att människor har andra åsikter än jag och har aldrig heller varit speciellt bekymrad över vad andra ska tycka om mig, mina åsikter eller det jag gör. Men att vara ärlig med vad vi vet och inte vet har alltid varit viktigt. Det handlar kanske om respekt för kunskap? Och en insikt om och acceptans för att vi människor i många avseenden är ologiska, irrationella och instinktstyrda/-drivna. Och just därför måste vi vara noga med vad vi vet och vad vi bara tycker, skillnaden mellan kunskap/fakta och åsikter.
GillaGillad av 1 person
Låt mig vrida på det du skriver ett varv på ett praktiskt sätt, med två konkreta exempel. Det första är mer utvecklat och det andra är kortfattat.
På grund av historiska förändringar har majoriteten förändrat sin åsikt om rovdjur. Vargen har återkommit till Sverige. Undertecknade fördrag och en annorlunda politik har gjort att vi har bestämt att vi ska ha de fem stora rovdjuren i Sverige. För att motverka den antagonism i samhället har man beslutat att införa licensjakt. Vetenskapliga undersökningar pekar på att licensjakt inte förändrar tjuvjakten, snarare tyder mycket på att en minoritet fortfarande ägnar sig åt det.
I detta finns det två saker som borde påverka besluten utifrån vetenskapen. Först att ifrågasätta licensjakten eftersom forskning tyder på att den inte hjälper. Det andra är att genpoolen hos vargarna i Sverige inte är tillräckligt stor. Det betyder att vissa vargar är viktiga att behålla då de är genetiskt viktiga för att behålla en varierad genpool. Märk väl att vi utgår från den rådande ordningen och att vi har därför vissa faktorer att utgå ifrån.
Därför menar jag att man kan ifrågasätta att licensjakt sker, samtidigt som man kan ifrågasätta tilldelade licenser. Skälet är att man inte kontrollerar om ”rätt vargar” dödas. ”Fel vargar” är här de som är kraftigt inavlade, vilka kan skjutas utan att förstöra en varierad genpool. ”Rätt vargar” är de som har en varierad genpool och därför inte bör skjutas.
Vetenskapen hjälper oss här att fatta bättre beslut då kunskapen om geners påverkan blir allt större. Här menar jag att politiska beslut inte fattas utifrån kunskapsläget utan utifrån drifter och kulturella föreställningar. Således menar jag att politikerna inte respekterar kunskap på grund av ”ologiska, irrationella och instinktstyrda/-drivna” människor.
För att ta ett annat exempel som diskuteras och som du har kritiserat i din eminenta debattartikel ”Skogsdebatten lider av demens” i ATL så påminner du om att hyggesfritt har redan testats och misslyckats. Ändå så har den metoden många förespråkare. Du avslutar med orden: ”Än så länge håller större delen av skogsbruket emot, men hur länge kommer man stå emot de ”nya” idéerna den dag då ingen längre minns varför det inte fungerade förra gången?”
Personligen tycker jag att man utifrån kunskapsläget borde skydda mer viss skog, kanske genom att bruka den på ett sätt och fortsätta med trakthyggesbruket i andra delar. Det är en åsikt, som jag menar stöds av forskningen.
GillaGilla
Ursäkta min frånvaro mina herrar, men livet är definitivt irrationellt ibland. Lars senaste synpunkter poängterar något mycket viktigt, hur våra åsikter och värderingar skapas. I den bästa av världar (kanske i kommande AI-värld) borde den samlade kunskapsbanken vara tillräcklig för att rätt beslut fattas. Men där kommer den aphjärnan i oss tillbaka och säger nåt annat med sina instinkter som upplevs ologiska. Har människan helt enkelt inte hunnit utveckla sig genetiskt i takt med utvecklingen av den fysiska miljön runt omkring oss. Då hjälper det ju inte att våra valda företrädare i regering och riksdag anser sig ha kunskap och omger sig med opolitiska experter. Klimatdebatten, med uttalanden från alla håll och fattade beslut, blir det mest talande exemplet.
Skulle, utifrån Lars sista rader, ställa en fråga till er båda. Om inte kunskap finns, eller om den av de som besitter området anses otillräcklig, vad skall då besluten fattas utifrån. Inom många miljörelaterade områden försöker man tillämpa försiktighetsprincipen, en förnuftsmässig princip. För vem skulle gå ut på en okänd blötmyr utan att ta till extra försiktighetsmått. Försiktighetsprincipen har tyvärr några aber. Det första är hur mycket måste vi veta för att fatta beslutet och vem avgör kunskapsläget? Det andra är att den kan sinka viktiga processer, bli ett slags veto mot beslut som kanske i efterskott fyller i kunskapsluckor, try and error.
Fram till dess, när så mycket är okänt och åtminstone min hjärna inte kan ta till sig och analysera allt i mina öron viktigt vetande, förlitar jag mig mycket på egen känsla och det svårdefinierbara förnuftet. Tar nog hellre den något längre omvägen runt blötmyren, där fokus kan läggas på annat än var jag hela tiden sätter mina fötter.
Tack för god ton och att ni håller min hjärna aktiv.
P.S. Apropå ton så besökte precis en ärtsångare vårt enda äppelträd, i jakt på insekter bland nyutslagna bladen.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar och även jag såg en ärtsångare i kastanjen idag. Sedan jag har fått syn på dem upptäcker jag dem överallt.
Jag tänkte på din fråga och kopplar ihop den med Östersjön. Den är talande för så mycket. Den är summan av små och stora handlingar.
För vår samlade kunskap är så fantastisk, men den tar tid att finna. Samtidigt är det endast effekterna av vårt samlade handlade som vi kan se. Hade vi utgått från försiktighetsprincipen hade vi aldrig kommit någon vart.
Jag är trött efter inlägget som jag skrev efter en lång dag på jobbet, så jag är inte helt genomtänkt i det jag menar. I ett försök att summera det jag tänker och för fortsatt samtal menar jag att vi måste agera i en dimma. Vår kunskap om möjliga framtidsscenarior ökar, men om vi endast såg till riskerna så skulle vi aldrig våga agera. Balansen är inte möjlig att finna, men kunskapen växer om hur vi bör handla.
GillaGilla
Försiktighetsprincipen kan vid första anblicken te sig klok, men den är ofta förrädisk på precis det sätt Hans antyder. Vi har ALLTID ofullständig kunskap om vår omvärld och kan ALDRIG förutsäga framtiden. Trots det fattar vi dagligen mängder av beslut, därför att annars dör vi.
Tydligaste exemplet är maten vi äter. Vi kan aldrig vara 100% säkra på att varje smörgås, varje kopp kaffe eller ens varje glas vatten vi dricker är 100% fritt från allt som hypotetiskt skulle kunna skada eller rentav döda oss. Det är troligt, rentav väldigt troligt, eftersom den mat som vi köper är kvalitetskontrollerad under tillverkningen. Men det betyder inte att det är 0% risk att en enskild smörgås skulle kunna innehålla något giftigt. Så försiktighetsprincipen säger att vi borde avstå från att äta.
Fast då skulle vi å andra sidan dö med 100% sannolikhet.
Vi ställs hela tiden inför val mellan alternativ. Ibland visar det sig senare att det vi valde var ett dåligt eller rentav det sämsta valet. Men det visste vi inte när vi gjorde valet. Vi utgick från vad vi hade anledning att tro, just då, och tog det beslut vi då trodde var det rätta utifrån vad vi visste, hur vi tänkte, tyckte och kände. Efterklokhet är som ni vet alltid lättare.
Vargen är ett snnat exempel. Den älskas just nu av människor vars liv inte påverkas av om det finns varg eller ej nånstans i Sverige. Att vargar dödar en del husdjur eller jakthundar nån annanstans kan man leva med. Det får man räkna med om det finns varg. Dom får väl bevaka sina djur bättre? Men jag är helt övertygad om att den dag en ensam varg eller rentav en grupp vargar ger sig in i ett villaområde och tar ett litet barn eller attackerar en grupp dagisbarn istället för ett får nånstans ute i en avlägsen landsbygd, då kommer opinionen tvärvända.
Försiktighetsprincipen säger väl att vi INTE borde tillåta varg och björn i våra marker? 😉
GillaGillad av 1 person