Jag, E och Maggie parkerade vid södra ingången till Stenshuvud och gick västerut längs med Rörums ån för att sedan vika av mot nordväst igenom hagen till vägen som leder upp för höjden. Vi följde vägen tills parkgränsen. Men i stället för att lämna parken gick vi nordost genom bokskogen till Kortelshuvud, därefter ned till stranden. Det var en vacker dag.
Nedan ser du hur vi gick. Vi passerade sex olika biotoper: å, äng, lövskog, ett sumpskogsparti, hed och strand. Alla dessa partierna har sina förutsättningar för vilka organismer som kan leva där. På ängen växte mandelblom, i bokskogen hittade vi svart majbagge och på stranden en ruttnande sälkropp.
Vi gick långsamt, tog foton och utforskade det vi såg. Hela tiden ställde jag mig frågor. Vissa dryftade jag till E, men framför allt gick vi tysta. I bokskogen var det mindre fågelsång, medan det var mer där ängen och sumpskogspartiet mötte varandra. Bofinkar och blåmesar, trädkrypare och koltrast och andra hördes. I bokskogen var det mjukt att vandra, medan det knastrade under fötterna när vi gick på heden. På stranden lät vi Maggie springa fritt. Vi kastade en pinne i vattnet som hon hämtade.
Det är så mycket att ta in när man går i ett så omväxlande landskap. Sinnena fylls av intryck som vi bearbetar. En del kan vi kategorisera, det mesta flyter ihop.
Min tanke lämnade då och då platsen då något fick mig att associera till något läst eller hört. Uppe i bokskogen förundrades jag över rymden och en helig känsla grep tag i mig då det var som om jag befann mig i en medeltida katedral.
Då våren var i sin prakt kunde jag se att bokskogen egentligen bestod av två skikt. Det var trädkronorna och örterna närmast marken. Det är typiskt för den biotopen. I läroboken Biology: a global approach (red. Campbell, 2015) läser jag följande om den mogna lövskogen:
A mature temperate broadleaf forest has distinct vertical layers, including a closed canopy, one or two strata of understory trees, a shrub layer, and an herb layer. (red. Campbell, 2015:1216).
Och jag tänkte på hur mycket av skogsdebatten i Sverige tycks handla om en önskan att något ska vara på ett visst sätt. I inlägget Blädningsbruk: en handbok tar jag upp delar av detta utifrån Lars Lundqvist bok Blädningsbruk: en handbok (2023). I en intressant debattartikel går skogsbonden Arne Jarl igenom varför han är emot hyggesfritt skogsbruk, se ”Efter ett yrkesliv i skogen säger jag nej tack till hyggesfritt” (Jarl, 2023). Lundqvist skriver: ”[Förutom granen är våra] vanliga trädslag –tall, björk och asp –[…] så kallade pionjärartslag.” (2023:17). Det betyder att de behöver en öppen och solig yta för att växa och klarar inte av att växa i skugga. Boken skiljer sig där då den väntar på att få sin chans.
Det är är olika faktorer som förändrar hur en skog förnyas. De flesta arter kräver dock att det blir en öppning i i trädkronorna, som genom vind eller insektsangrepp.
Vad vi ser är att naturen är ett system där delarna påverkar helheten, vilket bildar ett ekosystem. Det finns olika perspektiv för att förstå ett ekosystem. Å ena sidan kan man koncentrera sig på träden och å andra sidan på skogen. Inspirerad av Gregory Batesons idéer om systemteori kommer jag här att koncentrera mig på processen mellan träden och skogen, alltså det som påverkar helheten.
I föredraget ”Conscious purpose versus nature” (1968/2000) presenterar han sina idéer om att vi bör se på naturen som ett själv-korrigerande system. Han menar därför att naturen har ”mind”. Detta är ett svårt ord att översätta. Det kan det översättas med ”sinne”, men det är att gå i fel riktning. För att undersöka hans förståelse av ordet kan vi utgå från det svenska ordet ”minne”. Det är besläktat med ”mind”. (SAOB, 1944)
Svenska Akademins Ordbok (1944) skriver att minne ska ses som en förmåga eller en disposition för att reproducera ett innehåll.
[D]en förmåga gm vilken ngn bevarar de innehåll som avlösa varandra i hans medvetande ss. dispositioner hos honom att under vissa förutsättningar (i bildens l. föreställningens form) reproducera (det väsentliga l. delar av) samma innehåll i medvetandet[.]
För att närma oss Batesons tankar tror jag att se minne som en disposition för reproduktion är en bra inledning. Möjligheten till reproduktion skapar det själv-korrigerande systemet. Det betyder att organismerna ingår i ett system av konkurrens och beroende. I relationen mellan de olika delarna uppstår det en balans och de mekanismerna eller funktionerna i samspelet mellan de olika delarna upprätthåller systemet, det vill säga det minne som reproduceras.
På bilden nedan ser vi lönngroddar som har vuxit upp ur förnan och söker sig mot ljuset. Varje grodd är beroende av näringen i marken och tillgången till ljus. För de olika groddarna leder det till en konkurrens om att komma åt tillräckligt mycket ljus för att just den ska kunna växa sig hög. De andra faller till föga, dör och multnar ned och blir en del av förnan.
Som jag skrev är det en konkurrens och beroende som skapar det själv-korrigerande systemet. Lönngroddarna konkurrerar mot varandra och är beroende av markens sammansättning. Som vi ser på bilden är det inte bara lönn utan också andra grödor som deltar i kampen om ljuset.
De olika delarna skapar ett komplext och sammansatt system. De är inte medvetna om systemet som de ingår i utan agerar endast utifrån sin inneboende drift, vilket är att kunna reproducera sig. Om det inte längre finns något som hindrar deras drift kan det uppstå en exponentiell tillväxt och en organism tar över. Dispositionen för reproduktion förändras, vilket kan påverka hela systemets balans.
Bateson menar att den driften kan översättas med ändamål (”purpose”) och det i sin tur kan ses som medvetande (”consciousness”). Återigen bör vi gå till hur ordet kan förstås. Medvetande (SAOB, 2017) är en direktöversättning av consciousness (Wiktionary, u.å.). Det finns ett vetande ihop med något annat. Denna vetskapen gör att det sker handling. Det berättar således inte hur stor vetskapen är utan endast om förmågan till handling i en miljö. Förmågan hör ihop med ändamål, eftersom om inte ändamålet kan uppnås, finns inte förmågan.
Han för således in en annorlunda förståelse av omgivningen och förändrar ordens vardagliga betydelse till något mycket specifikt. Därigenom, menar jag, att han uppnår syftet att förändra synen på verkligheten. Han uppnår även möjligheten att förstå att helheten, det totala systemet, och delarna, det som ingår i systemet, inte går att särskilja från varandra. Det leder till insikten att förändringar i systemet kan orsaka obalanser som tvingar systemet att förändras tills det får en ny balans mellan de olika delarna.
Vad är då syftet med att snarare se systemteoretiskt än att undersöka varje sak för sig? Människor har förmågan att undersöka sin position och sitt handlande utifrån. För att kunna göra det behöver hon metoder som ofta bryter mot det invanda sättet att uppfatta verkligheten. Det handlar om att skapa en tröghet och friktion för att kunna utöka vetandet, det vill säga att lära sig.
Människan, skriver han, har handlat på det sätt som hon såg bäst, men har hamnat i en röra. Hon vet inte vad som orsakade oordningen och ofta anser hon att det är orättvist. Hon ser inte sig själv som en del av systemet som är i oordning, utan skyller antingen på systemet eller på sig själv. Bateson gör den teologiska jämförelsen mellan att antingen ”har jag syndat” eller ”Gud är hämndlysten”. Men det handlar inte om detta, menar han, utan om ödmjukhet inför vad människan har orsakat och orsakar.
Evolutionen, skriver han, är historien om hur varje organism lärde sig ett par tricks för att kontrollera sin omgivning och människan hade bättre tricks än de andra organismerna.
Detta kan vi se på bilden nedan. Stenshuvud med sina många och små biotoper är en ö i ett landskap som har formats efter människans behov. Så även nationalparken, som inte bara handlar om att bevara biotoper för människan utan också för hennes rekreation.
På stranden fortsatte vi att gå söderut. Vi gick förbi Knäbäckshusen där stormen Babette och de som följde under vintern har gjort att branten som går längs med stranden har rämnat. Träden ligger över stranden. Vissa av dem knoppar trots att de är döende. Hälften av rötterna är avbrutna och står rakt upp. Träden överger inte sitt ändamål. Ovanför ser vi husen som står nära branterna som rämnar. Hur länge kommer de att vara beboliga?
Vi återvände till bilen och körde hem
Referenser:
Bateson, Gregory (1968). ”Conscious purpose versus nature”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 432–445.
Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach.. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson
conscious. (2024, May 6). Wiktionary. Retrieved 10:32, May 11, 2024 from https://en.wiktionary.org/w/index.php?title=conscious&oldid=79155176.
Dante Alighieri (2004). Den gudomliga komedin. Stockholm: Natur & Kultur
Jarl, Arne (2023). ”Efter ett yrkesliv i skogen säger jag nej tack till hyggesfritt”. ATL. Publicerad 240506 (uppdaterad 240507) [Hämtad 240511].
Lundqvist, Lars (2023). Blädningsbruk: En handbok. Books on Demand
Medvetande (2017) SAOB. [Hämtat 240511]
Minne (1944). SAOB. [Hämtat 240511]
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Det svåra är att förstå det man ser och inte förblindas av sin egen förförståelse, sina egna missuppfattningar om hur naturen fungerar. Du har läst min handbok, men i texten ovan har du med en mening som visar att du inte förstått:
”De flesta arter kräver dock att det blir en öppning i i trädkronorna, som genom vind eller insektsangrepp”.
Nej, detta är antagligen det största missförståndet av alla när det gäller naturen. Vi människor är så visuella varelser att vi ser tydliga ”öppningar”, ”luckor”, men få inser att naturen spelar oss ett visuellt spratt. Grundkravet för att du ska uppleva en ”öppning” är att det är tätt runtomkring. Det är kontrasten vi ser, inte ”öppning” som sådan.
På dina foton av bokskogen är det ”öppningar” överallt mellan de glest stående träden, och även mellan trädkronorna. Men du ser inte ”öppningarna” förrän du ser några träd som fallit och väldigt tydligt skapat en jättestor ”öppning”.
Forskningslitteraturen är full av studier som visar hur luckor bildas när enskilda träd dör i fullskiktade skogar, och sen förutsätter man att det är dessa luckor som driver föryngringen och dynamiken. Men man mäter aldrig var plantor föds och växer upp, så man missar att luckorna på det stora hela är helt irrelevanta. Vid ekvatorn, i tropisk regnskog, är de träd som dör så extremt stora att de skapar väldigt stora luckor, sett ur en människas perspektiv, och luckorna ger möjligheter för en mängd snabbväxande arter att kolonisera dess luckor, men de trädslag som bildar själva regnskogen föryngrar sig slumpmässigt här och var och växer gradvis upp till stora träd, helt oberoende av luckorna.
Nästa gång du är ute och går, tänk bort ljuset och förutsätt istället att det som begränsar nästan alla arter i våra skogar och även på andra marker är … [trumvirvel] … kväve! Det är nere i marken kampen om resurserna är som hårdast. Det är därför man gödslar för att öka tillväxten i jordbruket, i trädgårdar och ibland även i skogen. Att ställa upp stora strålkastare som ökar ljuset hjälper inte.
Så tänk bort ljuset och dina visuella ”öppningar” och titta var plantor, träd och andra växter verkligen växer, och hur fort eller långsamt de växer på olika platser.
GillaGillad av 1 person
Tack för din kommentar.
Jag plockade fram ”Grundbok för skogsbrukare” för att läsa på innan jag ville kommentera ditt lärorika och kunskapsberikande påpekande.
Det är intressant det du skriver att förförståelsen påverkar vår förståelse av det vi ser och hur vi förstår det. Det är alltid lättare att fälla omdömen ju mindre man vet, eller i alla fall ju mindre man bryr sig. Lite kunskap kan också vara lömsk, då man förleds att tro att man vet.
Att det bara har med kväve är en förenkling eftersom att jag skriver att det endast har med ljuset att göra. Ljuset är ju också viktigt, men det beror ju på vilket trädslag det är. Det jag inte nämner är att bok och lönn är sekundärträd. Jag nämner bara att förhållandena är lite annorlunda för bok.
De kräver mer näringsämnen som kväve. Andra arter, som pionjärträden, kräver inte lika mycket. Eller har jag missförstått?
Här har jag en fråga som vi för länge sedan diskuterade på twitter. Det står att svamparna hjälper träden att ta upp kväve och andra näringsämnen genom rötterna. Men jag vill minnas att du skrev att det inte stämde. Jag vill också minnas att markberedning förstör symbiosen med svamparna.
I boken läser jag att markberedningen är för att minska konkurrensen med andra växter ”om näring och ljus”. Hur är det där egentligen?
GillaGilla
Det var flera frågor…
Om du gödslar med kväve växer växterna bättre. Det gäller i princip alla växter. I skogen är torvmark ett undantag, eftersom torv innehåller stora mängder kväve men saknar fosfor och kalium. Så där PK-gödslar man. Vatten är ofta en brist i trädgårdsodling och jordbruk, nästan aldrig i skogsmark. Och ljus finns normalt i överflöd.
Bok är inte ett sekundärträdslag på det viset som gran och silvergran är. När du går i bokskog så kan du ibland hitta små bokplantor, men hur ofta hittar du 3-5 m höga bokar under de större bokarna? Eller 8-10 m höga? Om bok sa man förr skuggfördragande som planta, men ljuskrävande när den ska växa upp. (ja, man säger forfarande ”skuggfördragande” och ”ljusälskande” trots att vi vet att det inte är ljus som begränsar)
Det som är speciellt för gran är dess förmåga att överleva i decennier, sekler, nästan utan att växa. Silvergran klarar också det, men det är en ovanlig egenskap hos träd.
Alla trädslag begränsas av kväve; både pionjärer och sekundärer. På ett hygge finns enorma mängder frigjort kväve. Att sen tall i princip kan växa i ett grustag och på myr handlar om förmågan att överleva trots brist på näring.
Man markberder av samma skäl som du rensar ogräs i en rabatt: Minska konkurrens från ”ogräs”, dvs oönskade växter. Marken under en öppen mineraljordsyta i skogen får högre marktemperatur, mer vatten, snytbaggar undviker om möjligt öppna ytan, osv. Det ger en planterad trädplanta bättre möjligheter att överleva och växa. Ger också frön större möjligheter att gro och bli plantor. Men det har inget med ljus att göra. Vi människor är så visuella att vi har svårt att förstå att ljus inte är lika centralt för alla andra organismer. Visst, fotosyntes är själva grundbulten, men ljus finns som sagt oftast i överflöd.
Markberedning påverkar inte mykorrhiza, men att träden försvinner gör det. Svamparna är beroende av socker de får från träden och betalar delvis tillbaka med kväve åt träden. Men vid brist på kväve tar svamparna först det de själva vill ha. När man dödat mykorrhiza genom att ringbarka de stora träden så växer trädplantor under dem direkt väldigt mycket bättre trots att de stora träden står kvar och suger upp både vatten och näring.
Det är inte alltid en snäll symbios mellan svampar och träd utan ofta en ren konkurrens där svamparna fungerar mer som parasiter på träden och tar mer än de ger.
GillaGillad av 1 person
Jag vill tacka för din kommentar. Jag har inte haft tid att riktigt läsa igenom den. När jag skriver ett inlägg går all energi åt till att hålla ordning på riktningen, sedan hamnar jag delvis någon annanstans än jag från början hade tänkt mig. Efteråt är jag mentalt trött.
Det jag finner intressant som jag inte kände till är ringmärkningen. Jag visste inte alls att det dödar mykorrhizan.
Jag läste två artiklar (se nedan) i Nature som skrev om den mytbildning som håller på att ske om mykorrhiza, ”moderträdet” och annat.
Tanken om att det skulle finnas att ”wood wide webb” har kritiserats och experiment har visat att det finns lite som talar för att det stämmer.
Ändå verkar idéerna passa väldigt väl in i den världsåskådning som ligger i gränslandet mellan ekologi och föreställningar om att det bara handlar om att se annorlunda på naturen så kommer vi att upptäcka hur allt sitter ihop. Men som du skriver talar mer för att det inte alls handlar om någon vacker symbios, även om vissa vill tro det och få oss andra att tro det.
”[Suzanne] Simard maintains that her critics attack her in the academic literature for imagery she has used only in public communication: “I talked about the mother tree as a way of communicating the science and then these other people say it’s a scientific hypothesis. They misuse my words.” She argues that changing our understanding of how forests work from ‘winner takes all’ to ‘collaborative, integrated network system’ is essential for fixing the rampant destruction of old-growth forest, especially in British Columbia, where her research has focused. Indigenous cultures that have a more sustainable relationship with forests have mother and father trees, she says — “but the European male society hates the mother tree … somebody needs to write a paper on that”.
“I’m putting forward a paradigm shift. And
the critics are saying ‘we don’t want a paradigm shift, we’re fine, just the way we are’. We’re not fine.” (s. 721 i ”The ‘mother tree’ idea is everywhere – How much is real” Aisling Irwin i Nature | Vol 627 | 28 March 2024 ).
Artikeln som ligger till grund för kritiken mot henne är Karst, J., Jones, M. D. & Hoeksema, J. D. Nature Ecol. Evol. 7, 501–511 (2023).
GillaGilla
”På ett hygge finns enorma mängder frigjort KVÄVE” skulle det stå…
GillaGilla
Jag ändrar i din kommentar så det blir tydligt.
GillaGillad av 1 person