Vågar vi tro på en högre mening i vår tid? Vi kanske måste.

Vi gick en annan väg, jag och Maggie. Tre stora hundar kom på vägen som vi brukar gå i Sandhammaren, vilket gjorde att jag ledde in oss på en väg jag förut inte hade upptäckt. Vi gick åt stranden, men jag hade fått klara order att vi inte fick gå ned på stranden. Vi ska och vandra i Marsfjällen och Maggie har fått ett medel mot mygg. Därför får hon inte bada på 48 timmar.

Den nya vägen gjorde att jag kom till vägen som löper innanför sanddynerna och går parallellt längs stranden. Vi gick motsols och i andra riktningen på den väg som vi alltid har gått. Jag sökte efter vägen tillbaka efter vi hade gått några kilometer. Det slog mig hur annorlunda det såg nu när vi gick i andra riktningen.

Vi kom till den väg som jag trodde vi brukar komma ned på, men där var en gatlampa som jag aldrig hade sett. Dock stod den bakom en björk, vilket fick mig att förmoda att jag därför aldrig hade sett den. Likväl var jag länge osäker på om vi verkligen gick rätt. Det gjorde vi.

Just den här förvirringen som jag upplevde använder jag som illustration för ett filosofiskt inlägg utifrån antropologen Roy A. Rappaports artikel ”On cognized models” (1988[1977]) i Ecology, meaning, and religion (1988[1977]). Jag har tidigare berört denna rika text i inläggen Hemlös i den bästa av alla världar och Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv. Först i söndags läste jag ut den och redan då tänkte jag beröra den i Vad oroade härmsångaren?, men valde att inte mangla på med fler uppslag. Det är något som mer än en av mina läsare har kritiserat mig för.

Här tänker jag koncentrera mig på meningsskapande. För den som är intresserad av Rappaports tankar kring föreställningar och biologiska förutsättningar rekommenderar jag att läsa de tidigare inläggen.

För Rappaport finns det tre begrepp som är sammankopplade och som är en del av meningsskapande. Det är betydelse (”meaning”), betydelsefull (”meaningful”), samt heliga postulat (”ultimate sacred postulate).

Betydelse, menar han, är något som markerar en skillnad. Det betyder att jag lägger märke till det genom att det avviker från det andra. Det har en betydelse som ännu inte är definierad, vilket betyder att den är inte placerad i ett sammanhang. Ordet ”hund” betyder något annat än ”katt”. Det är det grundläggande sättet för oss att undersöka vår omgivning. Den ger oss informationsbitar som kan ge oss en förståelse för ett större sammanhang. Utan det större sammanhanget förstår vi bara att hund skiljer sig från katt.

För att betydelser ska bli betydelsefulla, måste vi börja ställa frågan vad något betyder. Vilken mening har det? Problemet med den frågan är att då upptäcker vi plötsligt att vi har en komplex massa av information som måste inordnas i ett system för att det ska bli betydelsefullt. För att kunna göra detta, menar Rappaport, måste vi gå från att se skillnader till att se likheter.

Låt oss ta katt och hund som exempel. Först ser vi att det finns en skillnad mellan dem, men om vi i stället begrundar likheterna så ser vi att det är två däggdjur som är nära anknutna till mänskliga samhällen. Vi gör skillnad mellan vilda och tama katter och hundar. I västvärlden ses de inte som ätbara, trots att de är proteinkällor. I västvärlden är de betydelsefulla som sällskapsdjur.

Rappaport, menar att det finns olika nivåer av betydelse. Den lägre nivån pekar på skillnader: en hund och en katt. Den högre nivån pekar på likheterna: de är båda sällskapsdjur.

Den högsta betydelsenivån är det som abstrakt kallas för det heliga postulatet. Det kan innehålla obskyra fraser som ”varat självt”, ”det rena varat” eller ”upplevelsen av varat”. Rappaport pekar på det märkliga i att trots att fraserna i sig är innehållslösa och egentligen borde vara betydelselösa, så pekar det mot något som ger våra liv mening. Det är det som skapar identitet.

För att sammanfatta är den lägsta nivån då vi ser till skillnader. På den högre nivån finner vi likheter. Den högsta nivån är det som ger oss identitet.

Ett samhälle får sina föreställningar genom att se till det betydelsefulla. Det innebär att olika betydelseskillnader har undersökts utifrån det som binder dem samman och ur det skapas något betydelsefullt. Här ser vi hur det kan skilja sig inom och mellan samhällen eftersom det som är betydelsefullt kan vara olika för olika grupper.

Jag skriver ”grupper” då föreställningar konstrueras i ett samhälle genom en samling människors enar sig om likheterna och olikheterna mellan olika saker. Detta i sin tur skapar en struktur. I den strukturen bildas ”lagar” som regleras av dem i gruppen (Piaget, 1971). För att ett samhälle ska kunna enas på ett djupare plan krävs det, enligt Rappaport, heliga postulatet som ger enhet och identitet. Han skriver att det moderna samhället saknar i högre grad heliga postulat än traditionellare samhällen.

[M]odern society is rather worse off with respect to meaningfulness than traditional society. (Rappaport, 1988:128).

Han menar att det beror på att det finns en inneboende förstörelse av mening genom utvecklingen av hur vi söker och skapar kunskap genom naturvetenskapen och hur våra sociala strukturer ser ut.

Skillnaden mellan traditionella och moderna samhällen är dess kapacitet att fördela kunskap, skriver han. I många traditionella samhällen delar man upp kunskapen och olika grupper får ta del av den. Genom initiationsriter får man lära sig den. De som inte har genomgått riterna får inte heller kunskapen. I västvärlden har vi skola som alla är förpliktade att gå för att den grundläggande kunskapen ska finnas i hela samhället. Men utöver den börjar kunskap skilja sig åt mellan grupper, dels mellan dem som har gått på universitet eller inte, dels vad man har läst på universitetet och så vidare.

Det moderna samhället är således inte bara uppdelat i grupper som har sin kunskap om vad som är betydelsefullt, utan kunskapen är också väldigt olika beroende på vilken grupp som man tillhör. Ännu en skillnad är att den inte ses som stabil utan i ständig utveckling. Det är det som har gjort att moderna samhällen ständigt förändras och på radikala sätt under historiens gång.

Som nämnts så är även kunskapen olika i traditionella samhällen, däremot har de enande ritualer, skriver Rappaport. I dessa ritualer deltar hela samhället. Symbolerna i ritualen pekar mot det heliga postulatet och därför sker det en enande identifiering med de andra och det skapas en tillhörighet till samhället.

Även i Sverige har vi ritualer, men de är urlakade och framför allt inte sammanlänkande. Möjligen firar en grupp vänner midsommar tillsammans eller en gemensam midsommarstång reses, men det är en ritual tom på symboler. Hyllningen till naturen och frodighet har dolts. Jul har blivit en samlingspunkt för familj att äta och ge presenter. Få minns eller tänker på att det är för att minnas Jesus födelse då Gud blev kött för att senare offra sig för våra synder och befria människan från den synd som sammanlänkade alla människor med Adam och Evas brott mot Gud.

Vad julens kommers pekar på är att det heliga postulatet har bytts ut mot Mammon. Pengarna är det som styr. Det betyder att vad som är värdefullt i ett samhället är inte knutet till den högsta nivån utan till dess värde i pengar.

Pengar blir ett universalt sätt att mäta värde och det knyts inte till heliga postulat. Värdet blir därför ständigt förhandlingsbart mellan olika intressen och grupper. Dess värde urholkas därmed, skriver Rappaport och påstår att om ett värde mäts i pengar förloras dess objektiva värde. Vad menar han med det?

Låt oss ta bokträdet på bilden ovan. För Svea skog har det förlorat sitt monetära värde genom att den endast står där och bryts ned. Men för de organismer som är beroende av att människor låter dessa bokar stå kvar är de livsnödvändiga oberoende av dess värde för människor. Därför, menar Rappaport, att om allt mäts i pengar utan att vara knutet till en högre ordning så är det livshotande mot allt liv.

[I]t threatens life itself. Decisions made in terms of simple-minded monetary considerations, freed from surveillance of higher-order meanings, are in their very nature unmindful of the uniqueness and incommensurability of elements in the objective world upon which life depends, and the deployment of large amounts of mindless energy under the guidance of money is almost bound to be brutal and destructive. (Rappaport, 1988:131)

Avslutningsvis låt oss knyta ihop de tre sätten att se på betydelse med kunskap. I ett litet samhälle som identifierar sig med den högsta nivå av mening, så kommer föreställningarna att formas utifrån det högsta, vilket ger meningsfullhet. Det betyder att kunskapen är formad efter det som är betydelsefullt. I ett litet samhälle är den spridd till stora delar och delas av de olika grupperna.

I ett stort samhälle fördelas kunskapen olika, vilket ger olika möjligheter till de olika grupperingarna att ta till sig kunskap. Om det inte heller finns något enande uppkommer substitut som pengar, vilket definierar värde. Därmed definieras också allt utifrån pengar.

Här håller jag med Rappaport om att det skapar ett samhälle som blir värdelöst eftersom allt endast är en fråga om förhandling mellan individer och grupper, utan att se till djupare värden. Det riskerar därmed att underminera vårt samhälle, då naturens grundbetingelser, som är det som ger oss våra överlevnadsmöjligheter, har frigjorts från våra föreställningar om vad som gör det möjligt för oss att leva. Naturen blir då i grunden en vara att köpa och sälja.

Som jag nämnde i inledningen så ska vi och vandra i fjällen. För mig är det ett sätt att knyta an till det heliga postulatet. Och detta är just typiskt för vår tid, att utgå från mig. Likväl är jag, liksom Rappaport, skeptisk till om det är möjligt att rikta oss mot det högsta värdet i denna värld där vi är medvetna om att kunskapen kan förändras med nya rön. Det skapar en osäkerhet. Likväl är jag övertygad om att vi måste söka efter det högre värdet och att vi inte får stanna i Mammons tomhet.

I naturen upplever jag det som inte kan köpas för pengar, även om vägen dit kan vara beroende av pengar. I umgänget med naturen kan en relation skapas. Det är i relationen som vi inte ser till skillnaderna utan till likheterna. Det är där vi kan finna enheten och det heliga. Det är i relationen som vi kan våga tro på det heliga och därmed kämpa för det. Det är i relationen som vi kan komma undan Mammons makt då vi upplever att det inte längre är förhandlingsbart utan livsnödvändigt.

Referenser:

Piaget, Jean (1971). Structuralism. London: Routledge

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.