Föräldrarna klagade och ville få giftermålet hävt. Det var på 1620-talet och deras dotter hade gift sig med Bengt, en rik änkeman. Problemet var att deras dotter fick göra manssysslorna i hans hushåll, medan han höll sig till kvinnosysslorna, som att mjölka korna. Det skulle enligt dåtidens kultur en man inte syssla med. Det var att degradera sig. Domkyrkokapitlet höll med föräldrarna om det olämpliga och tillät dem att skiljas. (Sandén, 2015).
Att det var kvinnorna som skötte mjölkningen var en uppdelning som fortsatte i Sverige fram tills den stora urbaniseringen på 1920-talet. Tidigare hette det ”deja” och sedan ”mejerska”, men under industrialiseringen och centraliseringen av mjölkbranschen försvann de kvinnliga beteckningarna och den manliga yrkestiteln ”mejerist” tog över. (Sommestad, 1992).
Detta tänkande skiljde sig från USA där de svenska emigranterna inte mötte denna yrkesuppdelning. Där höll männen i mjölkningen, men där så var också mejeribranschen tidigt en del av industrialiseringen. (Sommestad, 1992).
Industrialiseringen förändrar synen på djuren. Under 1920- och 1930-talet pågår en enorm förändring av jordbruket i Sverige. Man rationaliserar och centraliserar. I en uppsats Vad är ett mejeri i Skaraborg 1939–1943? (Redemo, 2017) visar jag att under sju år, från 1938 till 1945, försvann 12 mejerier i Skaraborg i moderniseringens namn.
Det var en ny tid och man ville bort från det förlegade och bakvända. I mina anteckningar citerar jag en riksdagsmän och konsulenter som yttrade sig på Skaraborgs läns Mejeriförbund Förening: Riksdagsman A.S. Fält uttrycker följande: ”När jag övergick från industrin till jordbruket, hade jag lärt mig organisationens betydelse. Jag kunde icke fatta efterblivenheten bland jordbrukarna i fråga om tillvaratagandet av deras intressen.” Riksdagsman J. Onsjö säger följande: ”Om jordbrukarna skola kunna hävda sin ställning, så måste de begagna sig av den moderna tidens medel. /…/ [D]et som nu sker i jordbrukets historia, det liknar det som skedde, då byalagen sprängdes och skiftesreformen genomfördes. Den reformen var av grundläggande betydelse för hela vårt ekonomiska liv.”Angående organisering påpekar konsulent Bohman: ”Detta är den enda kontentan, som jordbrukare, vilken är med sin tid, kan komma till idag.”
I Lena Sommestads avhandling Från mejerska till mejerist (1992) talar hon om en maskuliniseringsprocess som pågår i det svenska samhället där män tar över flera av de kvinnliga yrkena. Det jag fokuserar på är hur naturen glöms bort och tekniken tar över. Så till exempel beskrivs restaureringen av Vedums Andelsmejeri i Skara-Postens artikel ”Vedums andelsmejeri är nu hypermodernt”(1940) med fraser som: ”Exteriören gör ett funktionalistiskt och rationellt intryck.”I texten skriver journalisten: ”Man kan emellertid genast konstatera att allt är ultramodernt, flott och stiligt, och det är rostfritt i största möjliga utsträckning.”
Vad vi ser är hur Sverige ”rationaliseras” och ”effektiviseras” för att tåla moderniseringen. I ett annat inlägg har jag tagit upp hur det sker liknande saker i skogen, se Ta bort de gamla flottlederna. Idag tar vi det för givet. Det är ett normalt sätt att tänka för oss.
Det är här jag vill återvända till vad jag skrev om i lördags Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig. Läs gärna den texten först för att förstå det fortsatta resonemanget.
Kort är dock att kulturen formar hur vi upplever världen. När vi föds har vi en kognitiv disposition så att vi ska kunna anpassa oss till livsbetingelserna som vi kommer att möta. Då alla miljöer är annorlunda finns formas vi efter den miljö som vi växer upp i, vilket gör att den blir helt naturlig för oss. Vi bildar ”kartor” för hur världen fungerar som sedan vägleder oss (se Damasio, 2012 & Clark, 2016). Det är också därför som domkyrkokapitlet går med på skilsmässan på 1620-talet utifrån föreställningen (kartan) att en man som vill mjölka kor är inte sund.
Vad vi ser i föreställningen att kvinnor sköter korna och männen fälten är att man tänker och formar sin värld utifrån naturen. Människorna kategoriserar naturen utifrån kulturella beteckningar och på så sätt blir den betydelsefull (Rapport, 1988), se Vågar vi tro på en högre mening? Vi kanske måste för en tydlig förklaring av begreppen. Detta är inte bara typiskt för 1600-talets Sverige utan för människans tillvaro tills brottet som skedde med upplysningen, industrialiseringen och sedan ökade med urbaniseringen.
Genom att vi blir allt mer främmande för naturen, så försvinner också de värden som förknippades med naturen. De heliga lundarna blev ekar till skeppsbygge, älvarna som gav fisk formades till flottleder och i trädgården planterar vi främmande arter för deras skönhet utan att se dem som en del i ett ekosystem. Ekologen Paul Shepard menar till och med att det påverkar vår intelligens negativt i boken Thinking animals: animals and the development of human intelligence (1998[1978]).
Om vi ser till hur vår kognition anpassar sig till den faktiska miljö och kultur som vi lever i menar jag att han har en poäng. Den teknologiska miljön är formade efter människans behov och anpassad efter hennes förmåga. Den kan vara komplicerad, men den är inte komplex. Den kräver inte ett möte med det ”andra”, det som inte är oss.
Det vilda väcker våra instinkter och kräver en förmåga att anpassa oss efter det okontrollerbara. Det handlar inte om strömtillgång eller om det finns trådlöst. Vi måste kommunicera med en natur som inte förtydligar och tillrättalägger utan som kräver vår uppmärksamhet och förmåga till slutledning. Men vi vet inte om slutledningen är rätt, då det inte är något program som startar eller en buss som kommer i tid. Vi fortsätter vår vandring i det vilda med vetskapen att det fungerade för stunden och vi får se om vår erfarenhet kan bli till en lärdom.
Så för att sammanfatta och avsluta så ser vi hur Sverige har moderniserats och är urbaniserat. Föreställningar om att vissa yrken endast skulle utföras av ett visst kön har övergivits. Att slika föreställningar har försvunnit är inte negativt, men de talar också om en förlust och det är att vi inte längre ser naturen som en symboler som berättar för oss om vårt samhälle. Våra föreställningar kommer från maskinen och teknologin och det gör att vi tappar kontakten med naturen.
Ännu har vi rötter i det förgångna. Min mormors farmor var mejerska. Men hur många minns hur nära landsbygden är i svensk historia? Vad sker när vi blir alltmer främmande för naturen och det som inte kan kontrolleras? Vi kanske helt enkelt blir dummare och förlorar den visdom som endast kan vinnas genom att leva i det komplexa, där livserfarenheter görs, vilka är smärtsamma, men som man också kommer över, då överlevnaden kräver det.
Idag vet vi allt mer hur saker fungerar, men allt mindre vad som är betydelsefullt. Genom att överlämna oss till teknologin, samtidigt som vi förlorar naturen, riskerar våra själar. Det är jag övertygad om.
Referenser:
Clark, Andy (2016). Surfing uncertainty: prediction, action, and the embodied mind. Oxford: Oxford University Press
Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage
Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.
Sandén, Annika (2015). Missdådare: brott och människoöden i Sverige omkring 1600. 2. uppl. Stockholm: Atlantis
Shepard, Paul (1998[1978]). Thinking animals: animals and the development of human intelligence. Athens, Ga.: University of Georgia Press
Sommestad, L. (1992). Från mejerska till mejerist. Lund: Arkiv förlag.
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Intressanta funderingar, men vilka är ”vi” i din text?
Slutsatserna stämmer kanske på människor med lite eller ingen vardaglig kontakt med den omgivande naturen, men de stämmer knappast på de som lever i och med naturen dagligdags, som lantbrukare, de som arbetar med skog, de som lever på landsbygden, osv., eller hur tänker du kring det?
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
När jag läste den kom jag att tänka på att i historieämnet ingår källkritik och en paragraf som tenderas att glömma bort är frågan vilka kommer till tals i källan. Och det är jag tacksam för att du nu gör.
Jag tror att ”vi” faktiskt är majoriteten av svenskarna. Tyvärr. Vi är de som bor i städer eller som inte längre arbetar med naturen. Många som inte ens plockar svamp, ja till och med dem som planterar en trädgård utan att bry sig om vilka växter som egentligen bidrar till ekosystemet utan bara vill forma något exotiskt.
Jag talar om många av mina elever som inte vågar gå ut i naturen för att de är rädda för att gå vilse, om paniken hos den lilla flickan som upptäckte att det inte fanns trådlöst nätverk på Sylarnas fjällstation.
Det finns också en annan grupp som jag menar ingår i vi:et och det är många lantbrukare och det beror på förutsättningarna. De som inleddes under 1920- och 1930-talet. Det handlar om effektivisering för att kunna få det att fungera, med allt från enorma djurbesättningar till automatiseringar. Jag minns ett samtal med en bonde där det framför allt handlade om lån och räntor. Det enda jag förstod var att det handlade om något helt annat än vad jag hade föreställt mig.
Likaså i skogen är det mesta automatiserat. Det handlar om kontroll. Jag läser i senaste Skogseko (2024:2) som har temat ”Skog och vilt” där de diskuterar betesskador. Forskarna talar om att låta mer RASE växa så att man inte fråntar älgarna föda eller att inte plantera gran på bördig mark. Den växer dåligt och sedan kommer granbarkborren och så ska det åtgärdas. Det här är ditt område, men för mig låter det som om att detta ytliga rationaliseringstänkande skapar stora problem och talar om naturen som något som ska kuvas snarare än att man arbetar utifrån dess förutsättningar. Naturen blir en maskin helt enkelt.
Och det är detta som är grundtanken och samhällskritiken: vi ser naturen som en maskin. Den metafor för vår förståelse om hur världen fungerar utgår från maskinen.
För mig och dig är det inte så farligt eftersom trots åldersskillnaden ingår vi i de tidigare föreställningarna. Men jag ser till de nya generationerna, från de hyperurbana till de som inte vill ta över lantbruket. Jag ser till dem som inte har upplevt en värld utan smartphones. Det är alltså en oro om framtiden som jag framför.
GillaGilla
Det finns två passager i slutet av din kommentar som sammanfattar det hela, fast inte riktigt så som du menar:
”…talar om naturen som något som ska kuvas snarare än att man arbetar utifrån dess förutsättningar”
”vi ser naturen som en maskin”
Ni, de urbana människorna som inte lever med och i ”naturen”, ser naturen som något separat, avskilt från den miljö där ni lever till vardags. Ni delar upp världen i människans miljö och naturen. Till vardags arbetar, pluggar och lever ni i den vanliga världen, människovärlden, men på fritiden gör ni en utflykt till naturen, den där andra världen som kan vara både vacker, skrämmande, oberäknelig, osv, för att sen återvända till den kontrollerade människovärlden.
För den som bor i en tätort är gränsen mellan människomiljö och natur ofta väldigt tydlig, men för den som bor på landsbygden finns sällan dessa tydliga gränser. Gräsmattan på gården slutar diffust mot 15-20 meter ruderatmark med mjölkört, hägg, rönn, björk, hallon, brännässlor, älgört, mm. Bortom den är det åker, i bortkanten av åkern rinner en bred bäck, bortom den en smal remsa gammal igenvuxen odlingsmark som avslutas av berget som stiger brant på den sidan. Varken växter eller djur bryr sig om någon fiktiv gräns utan rör sig fritt mellan de olika delarna. De vilda växterna dyker hela tiden upp inne i den kultiverade delen av gården, samtidigt som bärbuskarna dyker upp utanför den. Så var börjar ”naturen”?
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Eftersom jag började med ”vi”, så får jag köpa den mer ironiska ”ni”. Eller missuppfattar jag?
I alla fall så håller jag inte riktigt med dig.
Det ena är att jag under min senaste resa till Kittelfjäll slogs av hur annorlunda det är i södra Lappland. Visserligen har jag åkt där många gånger tidigare, men jag iakttar annorlunda numera och söker efter skillnader.
Jag skrev följande i inlägget Framme i Kittelfjäll (https://gustafredemo.com/2024/07/26/framme-i-kittelfjall/)
”Något slog mig på vägen längs Västra och Östra Ormsjö som ligger väster om Dorotea. I södra Sverige blir jag alltid lika glad när jag ser de oklippta gräsmattorna. Här tänker de på miljön, ler jag. Men här i ödemarken är det tvärtom. När jag ser de omhändertagna tomterna och gröna gräsmattor bland högväxt älggräs och rallarros så tänker jag civilisation.
Jag skäms vid tanken, samtidigt som det återigen slår mig hur olika Sverige är. I söder är naturen så tuktad. Den har svårt att få röja fritt. Här i norr är det tvärtom. Det omhändertagna känns tryggt för mig när det är långt mellan husen.”
Jag uppfattade gränserna i glesbebodda trakter som tydligare mellan tomten och naturen. Där var det kortklippt och där tomtgränsen tog slut var det verkligen vildvuxet.
Här i södra Sverige, men också, när jag tänker efter, längs med Norrlands kusten är det mer glidande och inte tydligt, som du talar om. Nu menar jag inte i ett ”tuktat” villaområde, utan på landsbygden.
Just hur villaområden och villor på landsbygden i de områden där det är tätare koncentration av människor, fler bor permanent och det inte bara är säsongsbostäder, är egentligen väldigt likt över hela Sverige. Jag ser få likheter mellan Kristianstad och Umeå.
Skillnaden efter vad jag har sett är i fjällmiljöerna. Jag minns ett samtal där mannen sade att i Borgafjäll lät man träden växa höga vid gräsmattans gräns för att skydda husen mot all snö som föll på vintern. Där såg det annorlunda ut. Men förövrigt i tätorterna, framför allt, är det väldigt enhetligt i Sverige.
GillaGilla
Du missförstår, kanske just därför att naturen är så tydligt avgränsad för dig, inte bara fysiskt utan i din inre bild av världen? Det är den inte för mig, och mannen i Borgafjäll pratade om träden, inte om ”naturen”.
Hur skulle dina resonemang fungera om du inte får använda begreppet ”natur” (eller eventuella synonymer)?
En asfalterad väg uppfattar du knappast som ”natur”, knappast heller en grusväg, en skogsbilväg? Men en stig genom skogen är väl ”natur”? Så var går gränsen? Är det bredden eller underlaget som avgör om vägen är natur eller ej? Och om du skippar begreppet ”natur”, hur blir det då?
GillaGillad av 1 person
Aha, kul vändning. Tack för den.
Jag ska fundera mer på detta, men vill först förklara varför jag gör denna tudelning. Det är ett försök att analysera genom att använda två, som du implicit skriver, trubbiga instrument, natur/kultur. De följer ut en lång tradition inom antropologin.
Jag har tidigare försökt utifrån andra motsatsord som det vilda och det tämjda. Tuktat är också ord som jag använder. Under kategorin ”Den andre varje månad” försökte jag att undersöka förändringarna i trädgården under ett år, alltså vad som skedde i naturen.
Det är klurigt och det är därför jag vrider och vänder på det. Ta stigen som du tar upp. Det finns naturstig och djurstig, den förra anges på kartor och leder till mänskligt utsedda mål, medan de senare skapas av djurens vanor. Själv har jag gått vilse då jag råkade följa en sådan.
Vilka begrepp är bättre? Jag vet inte. Som jag skrev är natur/kultur något som man använder sig av inom antropologin och det har skrivits verk om dem, varav ett som ständigt finns i bakhuvudet på mig (Descola, Philippe (2013). Beyond Nature and Culture).
Fast låt oss stanna vid djur- respektive naturstig och distinktionen jag gjorde mellan målmedvetenhet och inte. Jag tänker mig att ”intention” kan vara en markör. Så en planterad skog har intentionen att bli virke, medan en urskog anges som naturreservat med intentionen att bevara.
För många tankar kommer upp, så låt oss stanna upp där. Allt är kultur, brukar antropologerna säga och det är nog sant. Människan är allsmäktig! I alla fall, och hur kommer vi tillbaka till inläggets egentliga poäng och det är hur våra föreställningar formas av vår miljö. En stig kan bli något komplext att begrunda och kategorisera, medan ett digitalt retuscherat foto bara blir yta.
Jag tänker på en bok jag nyligen lästa av sociologen Olivier Roy. Han skriver:
“This cultural imaginary is in crisis. It is taking the form of a deculturation that is not followed by an acculturation, in other words access to a new culture.” (Roy, 2024:34).
“To my mind, the main feature of the internet is its self-referential dimension. An algorithm does not make anything up: it anticipates based on what is known, it rummages horizontally through all the available data to define profiles. The term ‘profile’ is interesting in itself, because a profile is by definition a drawing without depth that aims to represent only what is explicit in a person, using a finite number of preselected traits. While a portrait should leave an element of mystery and exceptionality about a person, a profile requires no interpretation or doubt. It should convey an unequivocal meaning through a finite amount of information. Profiles are never far from stereotypes, even caricature.” (S. 26f). Roy, Olivier (2024). The crisis of culture: identity politics and the empire of norms.
Utifrån honom och det han skriver om den offentliga profilen tänker jag på en stor del av miljörörelsen som i grunden bara utgår från en inre existensiell ångest som de kan projicera på miljön. Och då blir det bara i grunden yta och ett sätt att peka identifikation med sin grupp och de som säger emot blir fiender.
Så nu spann jag helt loss. Tack för tankeväckande kommentar. Du hjälper mig att tänka.
GillaGilla
”Som jag skrev är natur/kultur något som man använder sig av inom antropologin”
Men om man börjar med att förutsätta en tudelning, som ett axiom eller postulat, så blir det ett cirkelresonemang när man sen försöker förklara den.
”Världen är uppdelad i kultur och natur: Varför då?” … därför att du just bestämde dig för att göra den uppdelningen…
Den uppdelningen går långt tillbaka i historien, till före biblisk tid, när människan antogs vara skapelsens krona och allt annat var till för människan att bruka och vårda. Och den är sprungen ur ett humanistiskt kulturellt synsätt. Men ur ett mer naturvetenskapligt synsätt finns inte den uppdelningen. Arter finns, biotoper går att beskriva, osv, men det finns ingen uppdelning i kultur-natur.
GillaGillad av 1 person
Du återknyter till tidigare samtal då vi har diskuterat värden. I det naturvetenskapliga perspektivet finns det inga värden utan endast indelningar (biotop, art) och förklaringar till funktioner (ekosystem).
Men vi lever i samhällen där värderingar skapas och då är frågan utifrån vilka premisser? Jo de kommer ur föreställningar där till exempel det naturvetenskapliga perspektivet är naturligt och inte det religiösa (för att utgå från Sverige).
Vad jag menar är att även en inbiten naturvetare kommer inte ifrån kulturen. Värderingarna följer ur kulturen och de styr och formar även en naturvetare.
Bara för att ta ett par groteska men illustrerande exempel så utförde man experiment på förståndshandikappade i Vipeholm vilket ledde till att vi idag vet vad karies är, likväl anser vi att det är etiskt oförsvarbart. Medan att göra experiment på djur diskuteras ur en etisk synvinkel, men få skulle kunna tänka sig att likställa en förståndshandikappad människa och en kapucinapa.
Att jag valde kapucinapan är att jag läste för ett tag sedan om Harry Harlows experiment, anknytning och kapucinapor. https://www.psychologicalscience.org/publications/observer/obsonline/harlows-classic-studies-revealed-the-importance-of-maternal-contact.html
Få tycker numera att Harlows experiment är etiskt försvarbara, medan på hans tid ansågs de otadliga.
Idag utför man visserligen fortfarande experiment på djur för att tjäna mänskliga syften.
Ett av nazisternas grova brott var att göra experiment på människor, varav vissa lärde oss om hur människor reagerar i kyla. Ändå anser vi att det är etiskt fel.
Jag tror nog att tanken om skapelsens krona underförstått styr naturvetarnas syn på det etiskt försvarbara.
Visst finns risken att få ett cirkelresonemang med begreppen natur/kultur, men det grundar sig i människans oförmåga att inte kategorisera och begrunda sin omgivning. Allt blir därför till en del av det mänskliga samhällets uttryck.
Den viktigare frågan som jag ser det är om kunskapen ökar i ett samhälle eller om föreställningarna blir trånga och fördummande. Den naturvetenskapliga metoden ökar kunskapen, men om den stannar vid det kvantitativa och bortser från det kvalitativa så minskar dess möjligheter. Om man i ett naturvetenskapligt resonemang ständigt nedvärderar värdeutlåtande på grund av att det inte kan bevisas, då blir samhället andligt fattigt och ytligt. Det är också en slags fördumningen.
GillaGilla
Personer som är naturvetenskapligt skolade, på djupet, nedvärderar inte värdeutlåtanden. Däremot måste man ofta påpeka för de som kan mindre om hur naturvetenskaplig forskning fungerar, att naturvetenskaplig forskning inte kan värdera, bara beskriva och förklara.
Vi människor värderar hela tiden, ofta utan att tänka på det eller ens veta om det. Oftast beror det på att hur olika fenomen ska värderas känns så självklart, och oftast gör det inget eftersom det är värderingar som nästan alla delar. Men det blir problem när värderingarna kolliderar med kunskap som säger att om vi gör som värderingarna säger till oss att göra så blir konsekvenserna på sikt negativa för oss.
Om man fryser om fingrarna så är det bra om vi kan värma dom. Om man pinkar i vanten så blir både vanten och fingrarna varmare, en kort stund, men sen blir det jävligt mycket kallare, vilket kan förklaras med naturvetenskplig kunskap.
”Idag vet vi allt mer hur saker fungerar, men allt mindre vad som är betydelsefullt.”
Att vi vet mer om hur saker fungerar, gör inte att vi automatiskt blir mer överens om hur vi ska värdera olika saker. Och att vi som samhälle vet mer om hur saker fungerar, betyder inte att folk i allmänhet, alla enskilda individer, vet mer om allting, snarare tvärtom. Ju mer sammanlagd kunskap det finns, desto mindre andel kan varje enskild människa behärska.
Och ju mer man betonar hur annorlunda och speciell ”naturen” är i förhållande till ”kulturen”, desto större blir det mentala avståndet. Tudelning skapar inte gemenskap, utan betonar främlingsskap. Vi och dom.
GillaGillad av 1 person
Nu är det min tur att fråga vilka vi och dom är?
Om den följer mitt resonemang att det råder ett främlingskap mellan oss och ”naturen”, men att vi söker en relation med naturen, alltså att vi försöker förstå annorlundaheten, vilket leder till att intelligensen utvecklas, så är jag enig. Men jag kan tänka mig att du syftar på något annat.
GillaGilla
Det var en generell observation. Tudelning skapar/upprätthåller främlingskap, oavsett om det rör religioner, samhällen, ideologier, eller kuktur kontra natur. Idén om att det finns en ”annorlundahet” som är skild från oss, som vi och våra liv inte är en del av, gör att det aldrig kan uppstå en ”relation”. Ännu mer så eftersom det där andra, ”naturen”, inte är intresserad av oss, inte bryr sig om oss, inte har nån uppfattning om oss, osv. Det är en konstlad föreställningsvärld om ett vi (människan med sin kultur) och ett dom (naturen) som är skilda system.
För mig finns inte den tydliga tudelningen. Jag är medveten om att mycket av den mänskliga tanketraditionen bygger på den tanken, men när jaktlaget samlas för att jaga älg om några veckor så åker vi inte ut i ”naturen” för att jaga. Ingen i jaktlaget skulle uttrycka sig så. Vi pratar om vägar, skogsbestånd, myrar, kraftledningar, pass, berg, osv. Sen fortsätter jakten med att kör vi skjutna älgar till lokalen där vi flår älgarna och hänger in de delade kropparna i ett kylrum.
Rädsla hos dina elever för att gå ut i skogen handlar om att det är en ovan miljö som de saknar kunskap om, inte om att det är en helt annan slags värld som fungerar helt annorlunda. Barn som går på ur-och-skur-förskola är vana att vara utomhus oavsett väder, och får ofta lära sig att vistas utanför den iordningställda gården.
Genom att upprätthålla tudelningen så gör man det svårare för den ovane att lömna den asfalterade gångvägen.
En liten berättelse…
För många år sen satt jag stugvärd i en av STF:s fjällstugor, ovanför Hemavan. En av de första gästerna var en man som reste i jobbet mellan Sverige och Norge. Han hade passerat Hemavan massor av gånger och sett fjälltopparna utan att tänka så mycket på dom. Men så en gång så stannade han på macken i Hemavan och frågade om man kunde gå upp där och se hur det ser ut? På macken fick han tips om att gå upp till STF:s stuga, så han köpte en enkel ryggsäck, en karta, lite mat och ett par billiga stövlar. Sen gav han sig av. Efter 12 km vandring kom han fram. Han var trött, rejält blöt efter att ha plurrat i bäckar, men var samtidigt den lyckligaste vandraren den sommaren. Vi pratade länge den kvällen, han sov, och sen gick han tillbaka samma väg och fortsatte bilresan. Han hade aldrig tidigare riktigt tänkt på vad som fanns vid sidan av vägen. Nu när han visste ville han se mer sa han. Han hade inte upptäckt en ny värld, utan den vanliga världen hade bara blivit större, utvedgats åt ett oväntat håll.
Det roliga i sammanhanget var att den sommaren var han tveklöst den som hade minst kunskap innan, sämst utrustning och var minst förberedd, men han var förmodligen den nöjdaste av alla fjällvandrare som passerade stugan.
GillaGillad av 1 person
Tack för den fina berättelsen. Och visst handlar det om ovana. Förhoppningen är att fler är som din norrmann, som bara gört för att lusten faller på.
GillaGilla
Njutit av er tråd, som ibland kanske blivit en rörigt nystan. Men vi är som tur är olika. Hade varit intressant om detta, dvs ert åsiktsutbyte hade fått en större läsekrets. Men Gustaf är ju lärare….
Okunskap föder rädsla, heter det. Stämmer nog också in på såväl förhållandet till markerna utanför städerna som okända människor vi möter.
Jag har så många fina möten med vandrare, speciellt från fjällvärlden. De ovana, som kommit över sin inneboende rädsla, har gett mig mest utbyte. Att få dela sin egen erfarenhet från årens upplevelser har varit lika givande som att få höra om deras upptäckter, där världen verkligen blivit större och rikare.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Ja visst hade det varit kul att dela det till fler och få en större diskussion. För det är svåra frågor och vi behöver både humanister som är pålästa på det naturvetenskapliga och vice versa. Att jag är lärare är nog inte det som hindrar mig utan snarare att hitta en givande arena.
Ett tag var jag på X, men det blev fort oseriöst. Att blogga är visserligen lite passé, men som det är nu så är det fullt tillräckligt för mig.
GillaGilla