Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit

Aldrig har vädret varit så klart. Jag står på stranden i Sandhammaren och ser ut över Östersjön. Bornholm syns klart och tegelröda Hammershus där sjörövare gav sig av tecknar sig tydligt. Jag ser vindkraftverk sydväst om ön som jag inte har sett innan. Några ejderstreck flyger förbi och tre prutgäss stryker närmre kusten. De är på väg till Nordsjön för att tillbringa vintern där. Några badar också. Jag blir själv sugen då jag ser hur kristallklart vattnet är.

I gårdagens inlägg Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut visade jag nedna översikt hur klövdjuren är fördelade i södra delen av Sverige. På den kan vi se att Österlen där jag bor och där Sandhammaren (Ystads kommun) är har inga älgar alls. Däremot är det fullt av vildsvin, som jag nämner i Det är jobbigt med demokrati. (Det där med älgarna stämmer inte riktigt då vi har sett älg där i år. Även de andra klövdjuren håller till här.)

Det intressanta med Sandhammaren är att det är som en liten skoglig ö i ett jordbrukslandskap. Älgarna som har levt där har således en ytterst liten yta att röra sig på. Förvisso kan de ge sig ut på fälten, men då möts de av både inhägnade hagar och åkrar. De är fångna där. Det är ett exempel på en utdöendeskuld, då älgar inte kan komma dit och de kan inte komma därifrån. De älgar som förökar sig har således en väldigt begränsad genpool.

Människan tar plats och våra verkningar får konsekvenser. I inlägget Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats tar Gunnar Lindén, som arbetar med naturvårdsfrågor på LRF, upp detta. Han för fram att på många platser har människan förändrat villkoren för arterna så att det inte längre är möjligt att föröka sig på de platserna. Han ger exemplet att när skogarna började röjas för 150 år sedan lämnade man inte kvar död ved, vilket förhindrar de arter som är beroende av ett visst förruttnelsestadium eller ett träds ålder att föröka sig.

Likväl finns det lämningar i marken. H. Henry Janzen beskriver det som att jorden minns i artikeln ”The soil remembers” (2016). I inlägget Den andre varje månad: Tiden beskriver jag artikeln närmare. I boken Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back (Yeo, 2024) beskrivs två exempel på detta som jag vill nämna. Det ena är hur det i vattendrag samlas fröer. Många av dem ligger i en slags dvala och väntar på de rätta förhållandena då de kan börja gro.

Jag minns den varma sommaren 2018 när jag var ute och gick. En damm nedanför en liten sluttning hade torkat ut och där hade fröerna börjat gro och liten blomsterbädd hade blivit till. Ett annat exempel som Yeo tar upp är hur vi faktiskt förändrar förhållandena. I en ekskog i centrala Frankrike upptäckte forskarna att de förändringar i marken som romarna hade gjort för 2000 år sedan fortfarande bestod, vilket man kunde se i de olika växterna som växte där (Dambrine et al., 2007).

I inlägget Det är tack vare en människa som den väldiga eken står kvar tog jag upp Oliver Rackhams bok Woodlands (2015[2006]) där han beskriver hur skogsplantager, som han kallar dem, förändrar grundförutsättningarna i marken. Vissa arter överlever och breder ut sig under furorna, medan andra inte klarar av att anpassa sig till förändringen.

De förändringar som människor gör, skapar frågan kring ”referenslandskap” som Lindén tar upp. Om en ekskog i centrala Frankrike som stått orörd sedan romartiden fortfarande visar spår av människors odlande finns det anledning att begrunda de föreställningar vi har om den lokala ekologin.

Lindén tar också upp begreppet invandringskredit som jag också har nämnt i Vi har en utrotningsskuld att betala!. Det innebär att genom de förflyttningar som sker genom frön som vinden för med sig, de som fastnar i djurens päls eller de som drivs med vattnet, så kan organismer etablera sig på nya platser. Där skapar de en ny sammansättning av växter. För de arter som inte driver med vinden så behövs det korridorer och som vi minns på satellitbilden från sydöstra spetsen av Skåne så finns det inga korridorer för älgar att röra på sig. De blir fast där.

Det är här jag vill upprepa idéerna med rewilding. Genom att ha vissa kärnmiljöer och därur ha korridorer som sprider sig i landskapet så kan vi undvika utdöendeskulder. Organismer som är beroende av skydd kan då röra sig igenom växtligheten istället för att hindras av öppna fält.

Ett sätt i Skåne är att skapa buskage längs med fälten och vägarna. Detta skulle dessutom förhindra den flygsnö som drar ut över vägarna på vintrarna och som förhindrar trafiken.

Vad historien visar är att det finns egentligen inga referenslandskap eller något stadium då allt var som det skulle. Däremot ser vi att genom att ett landskap har de olika delarna i den näringsväven så skapas ett dynamiskt system som är tåliga mot snabba förändringar. Dessutom skapar det en rikare naturupplevelse då man kan stöta på älg, vildsvin eller bålgetingar i ett gammalt hackspettbo.

Skälet till att jag stannade till vid hackspettboet och fann bålgetingarna var att jag var nyfiken på vad som hade hänt där under året. På så sätt försöker jag upprätthålla relationen till landskapet jag rör mig i.

Referenser:

Dambrine, Etienne; Dupouey, Jean-Luc; Laure, Laüt. (2007). Present Forest Biodiversity Patterns in France Related to Former Roman Agriculture. Ecology 88, no. 6: 1430–39, https://doi.org/10.1890/05-1314.

Janzen, Henry H. (2016). The soil remembers. Soil Science Society of America Journal, Volume 80:6, November-December 2016, ss 1429-1432, https://doi.org/10.2136/sssaj2016.05.0143

Lindén, Gunnar (2018). Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats. Naturvård med mina ögon: En blogg om naturvård ur olika perspektiv. Publicerad 180914 [hämtad 241006]

Rackham, Oliver (2015[2006]). Woodlands. London: William Collins, Kindle ed.

Yeo, Sophie (2024). Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back. Manchester: HarperNorth, Kindle ed.