Månad: november 2024

Den primitiva människan försöker förstå naturen.

Maggie och jag kommer på ut på vägen och västerut mot parkeringen vid Sandhammaren. Hon går och nosar och jag tittar mig omkring medan tankarna rör sig. Så ser jag gullkrös växa på några nedblåsta tjocka grenar. Det svenska namnet är långt borta och istället säger jag det engelska namnet witches’ butter för mig. Gullkrös har inte fastnat på samma sätt. Jag brukar säga namnen högt för mig själv för att arters namn bättre ska förbli i minnet.

Den gula geléliknande svampen lyser upp den gråa stammen. Den är lätt att känna igen.

De små gula kropparna växer ur stammen. Tydligen parasiterar de på skinnsvampar. Dessa i sin tur beskrivs som patogener som orsakar sjukdomar på växter.

Att jag tar upp dessa är ett försök på att illustrera hur vi varseblir förändring i naturen. Med förändring menar jag här den skillnad som gör skillnad, för att uttrycka mig likt systemteoretikern Gregory Bateson. Jag har tidigare tagit upp hans idéer kring information och system i Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?.

Här syftar jag på fantastiska förmåga att upptäcka det som gör skillnad i naturen, alltså det som sticker ut. Om det inte finns något som sticker ut tillräckligt mycket upptäcker vi det inte. Vad vi upptäcker är också kopplat till det vi redan vet och det som vi förväntar oss att se. Förväntningarna i sin tur styrs dels av den kunskap vi har och dels av de föreställningar som vi har.

Jag skriver abstrakt och ska nu bli konkretare då dessa tankar följer ur ett samtal som jag hade med Lars Lundqvist till inlägget Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss, där han tar upp begreppen kausalitet och skokastik. Det förra är att det finns en tydlig orsak och verkan. Stokastik å andra sidan syftar på tillfälligheter som påverkar förloppet.

Apropå din fundering om förklaringen till den avvikande fläcken i bilderna, den förutsätter en idé om kausalitet, att det alltid finns en logisk förklaring, en orsak till allt som är och finns. Och det gör det ju, såvitt vi vet, i princip, fast nästan aldrig så enkelt som vi vill tro för att världen ska bli begriplig för oss. Därför har man infört idén om stokasticitet, alltså en form av slumpmässig variation som gör att vi slipper förklara allt det som påverkar världen omkring oss, eftersom det alltid finns konstiga avvikelser från det vanligaste. 17 november, 2024 kl. 13:40

Då jag ständigt är på utkik efter insekters åverkningar på trädstammar upptäcker jag ständigt dessa hål i barken.

Här kommer vi till det begrepp som jag styr mina steg emot. Låt mig byta ut kausalitet kort med determinism då jag vill nämna kapitlet ”Wolf Behavior: Reproductive, Social, and Intelligent” (Packard, 2003) jag läste för länge sedan. Nu upptäckte jag att hon redan har nämnts i Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra., men nåväl.

I kapitlet skriver hon att det finns beteenden i vargars beteende som är relativt oförändrade (deterministiska) och de som är föränderliga (stokastiska).

“those aspects that are relatively unchanging” (deterministic) and “those aspects that do change” (stochastic). (Packard, 2003:134).

Det deterministiska utgår från tanken att det finns en naturlig utveckling som följer inneboende regler, vilket leder till ett förutsägbart förlopp. Tanken är alltså att genom att hitta dessa regler i naturen så kan man förutse hur förloppet kommer att löpa. Det finns en slags ordning i naturen. Detta är en tanke sedan upplysning där universum ses som en maskin, se Förundran inifrån en älgmage och Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century (Botkin, 1990).

Däremot, skriver Packard, framträder ordningen utifrån det stokastiska perspektivet endast vid specifika tillfällen som ett uttryck för tillfälliga händelser. Att ”ordningen” upprätthålls utgår egentligen från sannolikheter.

In contrast, from the stochastic perspective, order is apparent only at a specific time as a reflection of chance events. The dynamic changes between relatively steady states are characterized in terms of probabilities. (Packard, 2003:134)

Efter vindiga dagar framträder små sanddynor och när ljuset faller i en specifik vinkel framträder dessa kontraster mellan ljus och mörker. Är fenomenet förutbestämt (deterministiskt) eller tillfälligt (stokastiskt)?

I samtalet med Lars enade vi oss kring tankar om att naturen är inte helt nyckfull och godtycklig och att över tid är den föränderligt.

Frågan väcktes återigen i mig då jag läste några kapitel i Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005). Det ena kapitlet behandlade proveniensvalet och det andra contortatallen.

Proveniens syftar på fröets härkomst och detta är viktigt då det anger dess förutsättningar att kunna utveckla sig i en viss miljö. Återkommande skriver han att Sverige är relativt artfattigt. Det betyder att framför allt Norrlands klimat och geografi medför stora begränsningar för vad som kan växa där. Det finns deterministiska faktorer för vad som kan växa.

Skogsindustrin har därför utvecklat en vetskap i över hundra år om om och var det fungerar att plantera en tallart eller inte genom experiment. Problemet är att hur det fungerar eller inte är svårt att utröna på grund av att trädens tid och människans tid inte överensstämmer. Människan utgår alltid utifrån sin tidsförståelse och trädens är annorlunda.

Om tallen planteras fel kan det ta lång tid innan det upptäcks. Dessutom är det svårt att tolka vad det beror på, det vill säga att förstå de de deterministiska faktorerna. Därför utvecklade de genom olika experiment en kunskap om ”skogsodlingsplatser” vilka de skapade olika ”regler” kring (Se Hagner, 2005:147). Reglerna tillkom trögt genom bittra erfarenheter med ”den röde djävulen”.

Den röda djävulen är egentligen gremmeniellasvampen, vars angrepp känns igen på de röda döda kronorna, därav det mytologiska namnet. Den finns överallt och dess verkan är inte så allvarlig för skogsägaren. Men om tallen stressas kan svampen växa högre upp i tallen och nå topparna, vilket riskerar att döda den.

Det gudomliga skenet i den bistra blåsten.

Det börjar bli dags att nå finalen i detta långa och vindlande inlägg och det är just hur man ska skilja mellan stokastiken och determinismen. CSA, som Stig Hagner arbetade för, började experimentera med contortatallar efter han gjorde resor till Nordamerika på 1960-talet. Han lade märke till att contortatallen växte under likande villkor som tallarna i SCA:s områden. Det borde betyda att de skulle kunna växa även i Sverige. Att de dessutom växte snabbare än den svenska tallen, var den verkliga fördelen. Men att plantera in en främmande art i Sverige var inte populärt i många läger.

Men innan jag kommer till impopulariteten, så vill jag kort sammanfatta med att understryka att det finns determinism, alltså inneboende regler för hur tallarter växer. Men det sker ständigt dessa mer eller mindre sannolika förändringar som påverkar dessa regler tillfälligt (eller permanent?), det vill säga stokastiska händelser.

Åren 1984 till 1987 var just en sådan tid. Framför allt 1987 var ett ovanligt kallt år. Det kallaste året på 100 år. När sedan snön smälte, förblev smältvattnet i markerna vilket gjorde att tallar som kräver torrare marker stressades. Återigen visade sig den röda djävulen, också nu på contortatallen. Det gav ved i till konflikten mellan de som var emot contortatallen och inte. Enligt Hagner infördes därför vissa lagar som medförde att denna trädart planterades i mycket mindre grad, det vill säga utifrån stokastiska händelser.

Så vad är då poängen med detta filosofiska, tekniska och biologiska inlägg? Jo, att just genom människans begränsade tidshorisont, vår instinkt att se det som avviker och förmåga att inlemma detta i system, så har vi en bristande förmåga att kunna se verklighetens beskaffenhet. Ja, om det ens finns något sådant?!

Jag menar på att detta är framför allt en villfarelse och en hybris som existerar i det västerländska naturvetenskapliga perspektivet, vilket kommer ur tanken att naturen är som en maskin, vars funktioner det gäller att hitta, för att få den att fungera perfekt. Samtidigt har vi en primitiv del som ser all förändring som en potentiell risk och därför tenderar vi att bli väldigt oroliga då förändringarna riskerar att förändra det som vi är vana vid. Och när vi möter det ovanliga, men inte det onaturliga, framträder den primitiva människan* i oss som talar om järtecken och jordens undergång.

Frågan är alltid hur mycket vi ska lyssna på den primitiva människan? Själv försöker jag att hålla honom under strikta tyglar, då jag lätt fångas av hans rädsla inför det ovanliga.

*Se Carl Gustav Jungs kapitel i antropologen Paul Radins bok The trickster: a study in American mythology (1956).

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Packard, Jane M (2003). ”Wolf behavior: Reproductive, social, and intelligent”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 117–200.

Radin, Paul (1956). The trickster: a study in American mythology. London: Routledge and Keagan Paul

Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?

Det var en augustidag sommaren 2018. Vi parkerade bilen vid Blängsmosse på Billingen, men gick västerut längs skogsvägarna mot Sätuna utmark. Det var varmt. Jag hade med mig kaffe och digestive. Det här är brukad mark. Liksom i området på Sydbillingen som jag skrev om igår (Hundpromenad i virkesförrådet) är det en stor mosse, en del hyggen och sedan granbestånd i olika åldrar.

Det var ännu ett av dessa områden som jag utforskade med kartan i Skövdes omnejd. Jag såg ut vägar som vi följde och sedan gick vi genom skogen till en annan väg för att ta oss tillbaka. Med tiden behövde jag inte kartan utan lärde känna området och visste var jag befann mig.

Bilden är från Lugnås och är tagen dagen efter promenaden till Lugnås. Jag hade sedan juni börjat skriva anteckningar för att lära mig om ekologi. Här intresserade jag mig för spridningsekologi och skrev följande: ”Titta på bilden med Maggie och lägg märke till vilken avgrund som skogsvägen ännu är mellan de båda sidorna. Endast i mitten av vägen går ett tjockt stråk av olika växter. På sidorna av vägen såg jag olika slags klöver och smultron som sökte sig ut över sanden.”

I mina anteckningar efter promenaden till Sätuna utmark skrev jag följande:

Det var en het promenad. Jag och Maggie gick i uttorkade flodfåror. Gräset växte högt. På kalhygget såg jag en gulsparv. Vi var på väg till Sätuna utmark på Billingen. Det är ett litet naturreservat som består av gammal skog. Vissa av träden är över 200 år gamla.

I utkanten var en väg av frodig grönska, tätt växande björkar och granar. Vi fortsatte in genom att följa flodfåran. Väl inne glesnade det av. Jag satte mig på en rotvälta, drack en kopp kaffe och åt digestif.

När Maggie blev otålig vandrade vi vidare i östlig riktning. Mossorna var torra. Jag kände ett välbehag i hela kroppen. I en liten glänta stannade jag och tittade mig omkring. Jag hade läst om hur växtligheten förändras. Först såg jag ingen skillnad och tänkte gå vidare. Men så sa jag till mig själv att stanna kvar, lugna ned mitt sinne och iaktta. Då såg jag att odon växte i gläntan men inte inne bland träden. Om odon, dessa blåbärsliknande småbuskar behöver mer ljus än blåbären vet jag inte, men det verkade så.

Just den där gulsparven gladde mig. Jag hade nyligen börjat fågelskåda och sakteligen byggde jag upp min kunskap. Jag tror det var min första gulsparv. Varje ny upptäckt gav mig lyckokänslor.

Jag vill minnas att det var en slänt där bävern tog sig ned.

Så varför kom jag att tänka på denna fina tid då jag och Maggie vandrade undersökte landskapet runt Skövde? Som så ofta var det en text som väckte minnet.

I artikeln Wilderness and traditional indigenous beliefs: Conflicting or intersecting perspectives on the human–nature relationship? (Kaye, Andrews & Demientieff, 2022) i International journal of wilderness beskriver författarna om hur begrepp kommer till genom förändringar i historien.

Begreppet wilderness, vildhet, i sin nya betydelse uppkom under 1920-talet i USA. Då började många upptäcka att alltmer av landet hade förändrats genom industrialiseringen. Miljöintresserade upptäckte att förändringen hotade områden som hade varit oexploaterade. För att kunna beskriva problemet fann de konceptet vildhet. Begreppet hade inte funnits i just den definitionen innan varken i väst eller i bland ursprungsbefolkningen. Nu börjande man använda detta enande begrepp för att kunna formulera sin oro kring förändringarna.

It is true that early Indigenous people had no conception of wilderness—but neither did western people before they were exposed to the environmental degradations that led to development of the wilderness ethic. We should remember that the wilderness idea evolved and continues to evolve, as do all concepts of environmental ethics, in response to new understandings and changes in society and its relationship to the environment. 

Just att se vildhet och vildmark som etiska, snarare än biologiska begrepp fångade mig. För om vi blir tydliga med begreppens egentliga domän är det också enklare att föra samtalet vidare. Se också avslutningen till det här inlägget.

Ett Natura 2000 på P4 i Skövde. Här gick vi och tittade efter bävern. Den fick jag tyvärr aldrig se. Den första bävern såg jag i Diebrienbåvne.

Författarna skriver att skillnaden mellan det västerländska sättet att använda vildhet på är att man såg sig som skilda från de områden som man betecknade eller kategoriserade som vilda. Det gjorde man inte hos cup’ik, ett folk som lever i Alaska. Orden fick mig att tänka på det som jag skrev om yorubafolket i Nigeria (Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss) och hur även de ser det vilda som en del av samhället.

I det inlägget samtalade jag och Lars om begreppet vildmark och jag håller med om att det är knepigt. Men vad finns det då för annat begrepp och då mindes jag det ordet utmark. Tydligen har det funnits i svenskan sedan 1400-talet. Sätuna utmark tillhörde församlingen söder om Hornborgasjön. Denna utmark låg således långt från där man bodde.

Utmarker, skriver Urban Emanuelsson i Europeiska kulturlandskap: hur människan format Europas natur (2009) låg utanför inägorna, alltså de områden som var inhägnade med gärdsgårdar. På inägorna hade man sina åkerodlingar. Från dem höll man undan djuren medan man på utmarkerna lät djuren beta fritt. Vad som var inäga och utmark förändrades delvis genom att man på de åkrar som låg i träda lät djuren beta och deras avföring gav näring till jorden. På utmarkerna längre bort från boningen vallades de av unga pojkar eller flickor. Detta system har funnits över hela Europa.

Emanuelsson fortsätter att berätta att genom betandet så hölls markerna öppna och det gynnade den biologiska mångfalden. I kustbandet använde man ofta öar som utmark, vilket gynnade sjöfågel som häckade på de nedbetade strandängarna.

Vad utmarken berättar om är inte det orörda romantiska landskapet utan visar hur människor ständigt har rört sig i miljön och utnyttjat det för sin överlevnad, på samma sätt som alla andra organismer. Här kan man också tillägga samebyarna vars områden sträckte sig från fjällen till havet. Deras levnadssätt kallar Emanuelsson för tranhumance, vilket är ett rörligt betessystem som sker över stora geografiska områden.

Även om landskapet har förändrats ser vi här de gamla stengärdsgårdarna i förgrunden och utmarkerna i bakgrunden.

Avslutningsvis vill jag återkomma till det vilda som ett etiskt begrepp, snarare än ett biologiskt genom att kort nämna artikeln Nature in the Anthropocene: What it no longer is, will never again be, and what it can become (Kaye, 2022). I den frågar sig Roger Kaye som är ”Alaska Wilderness Coordinator for the U.S. Fish and Wilderness Service” om vi fortfarande behöver allmänna begrepp som natur, som är så luddiga? Vore det inte bättre att tala om ekologisk integritet (vad det nu betyder) eller biologisk mångfald?

Visserligen, fortsätter han, stämmer det ur ett biologiskt perspektiv. Men naturen och det som är naturligt syftar inte på en objektivt ekologiskt tillstånd utan också på estetik, på psykologiska, andliga och symboliska dimensioner. De är en del av vår erfarenhet och hur vi värderar vad som bör skyddas. Naturen väcker en känsla av skönhet inom oss.

But Nature andwhat [sic] is natural, has never just been an objective ecological or baseline condition. Unlike biodiversity, Nature also has aesthetic, psychological, spiritual, and symbolic dimensions and these are prominent in the public’s experience, valuation, and motivation for protecting landscapes. Nature evokes a sense of beauty, sublimity, and tranquility. (Kaye, 2022)

Och är det inte så att det är just i utmarken där brukandet har öppnat upp landskapet, men inte som en åker med räta linjer utan ett föränderligt landskap där vildsvinens bökande, rådjurens betande och hackspettens hackande har skapat en mosaik, en mångfald av intryck, som vi kan undersöka och beundra.

Som björken i Sandhammaren som jag stannar upp vid då jag passerar den. Ovan sprängtickan har en hackspett hackat sig in. I somras hade det övertagits av bålgetingar. Nu har hackspetten återvänt, men inte för att bosätta sig utan för att äta. I inlägget Naturen, poesin och hyllningen till livet och i Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit visar jag tidigare bilder.

Nedan följer tre bilder från gårdagens besök på Sandhammaren. På den sista bilden är det som abstrakta grottmålningar i björkens inre. Det är när vi stannar upp och iakttar som vi öppnar upp för upptäckandet av skönheten.

I hålet var förr täckt av bös från ett fågelbo. Du ser resterna från det blandat med gammalt spindelnät. Ett nytt spindelnät är uppsatt.
Hackspetten tar sig igenom barken och splintveden. Sprängtickan har mjukat upp kärnveden.
Är det resterna från bålgetingarnas bo?

Referenser:

Emanuelsson, Urban (2009). Europeiska kulturlandskap: hur människan format Europas natur. Stockholm: Formas

Kaye, Roger (2022). Nature in the Anthropocene: What it no longer is, will never again be, and what it can become. International journal of wilderness. April 2022, vol. 28:1

Kaye, Roger; Andrews, Polly Napiryuk; Demientieff, Bernadette (2022). Wilderness and traditional indigenous beliefs: Conflicting or intersecting perspectives on the human–nature relationship?. International journal of wilderness. August 2022, vol. 28:2

Hundpromenad i virkesförrådet

Vi stiger av bussen och går över buss 49. Jag och Maggie ska gå över Sydbillingens platå. På kartan har jag sett att det finns en stig längs med mossen. Den är omarkerad. Men en stor del av den går längs med mossen, vilken kommer att vägleda mig. Jag har även med mig kompass. Det är molnigt, så solen hjälper mig inte när jag inte längre har mossen vid min vänstra sida. Trots det är jag som lite nervös. Det är jag alltid när jag ska ge mig ut i för mig okända marker.

Vi inleder vandringen där det står 49 och följer mossen, som är den stora bruna fläcken. Därefter går vi ned för sluttningen till väg o2692.

Vi går upp längs med skogsvägarna. Här befinner sig produktionsskogen i olika faser av tillväxt. Vi går förbi nyplantering och avverkningsområden där virkesuttag precis har skett. Timmerstaplar ligger vid sidan av vägen. Det är vår.

Under hela vintern gick vi här. Jag hittade spår efter lodjur. Tillsammans undersökte jag och Maggie området. Då gick vi gärna i norrut eller söderut. Jag följde skogsvägarna även om jag gick inne i granbestånden. Ibland var det svårt att ta sig fram. Ogallrad ungskog gjorde det nästan omöjligt att sa sig fram. dessutom tappade jag ibland väderstrecket och oroade mig för att ha gått vilse. Då är det skönt med våra egna spår i snön.

Maggie studerar lodjursspåren i snön.

Medan vi går uppåt passerar vi ett större avverkningsområde längs med slänten. Det ger överblick över området. Här och där står jakttorn utplacerade. Området brukas för flera syften.

På höjden där platån breder ut sig är en vändplats för timmerbilar. I det täta granbeståndet har markägaren låtit röja för en stig. Det är den vi ska gå. Den kommer att leda oss till kanten av mossen för att sedan möta stigen söderut, som vi ska följa. Det är blött där vi går, men jag har bra kängor på mig. När vi når fram till mossen är den förväntade stigen där. Jag slappnar av. Trots alla dessa timmar i skogen sjåpar jag mig lätt. Stigen gör mig lugn.

Under en annan promenad vid Billingen i Ljungstorp. I dimman hade jag precis sett en älg som avlägsnade sig tyst och försvann.

Det är ingen välvandrad stig. Ofta tar jag upp kartan, trots att jag ser mossen. Det är gran och tall vi går igenom. Då vi gick hade jag ännu inte börjat fågelskåda, så tanken att titta ut över mossen efter tranor faller mig inte in.

Efter mossen når vi en ny slags vegetation. Det är ädellövskog. Här blir det fler stigar. Nu är jag lugn och inte så noggrann med kartan. Men så blir jag betänksam. Ska vi verkligen gå norrut? Jag tar fram karta och kompass och ser att vi har gått fel. Vårt mål är en skogsväg som ska ta oss ned till vägen mot Skultorp där vi kommer att bli upplockade.

I lövskogen är det lättare att ta sig igenom och vi följer kompassen och höjdskillnaden i stället för att vara noggranna med stigarna. Snart når vi skogsvägen som ska ta oss ned till upphämtningsplatsen. Längs vägen står det villor och hästhagar. Nöjd i hågen över att ännu en gång ha hittat rätt följer vi vägen.

Maggie på en annan plats på Billingen utanför Skövde.

Under beskrivningen av vandringen använde jag ord och begrepp tagna från Skogsstyrelsens bok Grundbok för skogsbrukare: fakta om skog och skogsbruk (red. Andersson, 2023). Att göra det kom ur det kommentarsamtal som jag och Lars Lundqvist förde till inlägget Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss. Vi diskuterar vilka ord man använder och hur det formar vårt sätt att se på tillvaron.

Orden är viktiga då de också formar våra känslor och tankar. Inneboende i orden finns det värderingar och föreställningar, som vi inte alltid är medvetna om och likväl styr de oss. Inledningskapitlet till nämnda bok heter ”Skogen – en viktig naturresurs” och inledningstextens titel lyder”Ekonomiska värden och viktig livsmiljö”. Här har det skett en värdering då det som först nämns är de ekonomiska värdena. Det är en resurs. För vem och vad definieras och värderas redan i första meningen:

Skogen är för sin virkesproduktion men också för livsvärden en av landets viktigaste tillgångar och har så varit under lång tid. (2023:7).

Att de sedan fortsätter med att tala om hur skogen kan brukas faller sig naturligt då det är bokens tema. Fast här gäller det inte bara virkesproduktion som är viktig för den enskilde ägaren och Sverige som nation. Skogen är även ”en livsmiljö för alla sina växter och djur” (2023:7), liksom en plats för jakt och bär- och svampplockning och för vandring som jag och Maggie ägnar oss åt.

Tiveden

Vad säger det här om vår kultur att vi ständigt ser skogen som en resurs? Främst att allt förtingligas då den ses som en plats som man hämtar saker ifrån, om det så är timmer eller lugn i själen under vandringstur. Det är alltså något som man kan använda och dess värde kommer i användningen. Det är således något som vi står en bit ifrån och värderar utifrån dess användningsområde.

Hur vi gör värderingen beror på vilket perspektiv vi har. Här har jag använt begrepp som bestånd och avverkningsområden, vilka är knutna till skogsbrukets timmerproduktion. När jag använder ord som vild eller vildmark ger det andra associationer.

Detta var något jag tänkte på när jag läste artikeln Så fick han ner viltskadorna till under 5 procent (Gustafsson, 2024) i ATL. I den berättar Hans Haraldsson, viltansvarig på Skogsstyrelsen i Kronoberg, om hur han genom att låta rönn, asp, sälg och ek (RASE) växa på sin mark. Det ger viltfoder, säger han. Likaså berättar han om hur han lämnar olika öppningar för att släppa in ljus för att skapa ”bärris och ljung”. Det ger älgen mat.

Älgens foderbehov är mycket större på sommaren än på vintern. Det är under sommarhalvåret älgen växer till sig och det krävs mycket näring, säger Hans Haraldsson[.] (Gustafsson, 2024)

Genom artikelns titel blir fokus på vilt som ett problem för den enskilde skogsägaren, alltså hur dennes resurs riskerar att minska, i stället för att lyfta fram mycket av det som artikeln också beskriver, det vill säga en plats där viltet och människans behov kan samverka. Om det ständigt är människans resursbehov som lyfts fram, så beskrivs älgens matbehov som viltskador, fast det i grunden handlar om hur skogen brukas.

I Marsfjällen

Så för att avsluta. Visst handlar det om vilka ord som man använder. Ord skapar distans eller närvaro. De formar vårt perspektiv och berättar om våra medvetna och omedvetna värderingar. Och jag minns när jag läste om houstyfolket i Alaska som beskriver grizzlybjörnarna som skogens trädgårdsmästare (Reid & Lovejoy, 2022, se Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer”). Jag tycker om när hur björnen närvaro i skogen beskrivs som en relation. För trots allt är det inte bara en förtingligad värld utan en värld full av relationer.

Referens:

Andersson, Royne (red.) (2023). Grundbok för skogsbrukare: fakta om skog och skogsbruk. Jönköping: Skogsstyrelsen

Gustafsson, Martin (2024). Så fick han ner viltskadorna till under 5 procent. ATL. Publicerad 241118 [hämtad 241123]

Reid, John W. & Lovejoy, Thomas E. (2022). Ever green: saving big forests to save the planet. First edition New York, NY: W.W. Norton and Company, Kindle ed.

Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss

Jag befann mig i Transkei i Sydafrika och i dörren stod en sangoma, en häxa, och tittade på mig. Hon for plötsligt fram och välkomnade mig med en kram. Men märkligt nog tog hon överallt på mig. Jag hade först blivit väldigt glad av välkomnandet och sedan förvånad över att hon tog överallt på mig. Så slog det mig att hon förmodligen sökte efter vapen. För varför skulle jag en västerlänning vilja besöka henne?

Hon kunde inte veta att det var en ren tillfällighet, att jag hade åkt till Transkei för att bo på The Kraal, ta det lugnt, äta gott och sedan resa vidare.

Ägaren hette Dylan och var en speciell person. Han gick med gipsad arm då han hade blivit skjuten i armen. Han hade alltid på sig ett höftskynke och en urtvättad tshirt. En dag kom ut ut sin lerhyffa med vita pärlband runt ledern och en annorlunda kort käpp.

Jag undrade vad det var för. Han sa att han gick i lära hos en sangoma. Genast frågade jag om jag fick följa med och det fick jag. Så stod jag utanför långhuset och väntade på att sangoman skulle dyka upp. Livets små tillfälligheter som kommer om man är öppen för ögonblicket.

Efter välkomnandet gick vi i omgivningen. Dylan var med, några barn och en kvinna med ett spädbarn på höften. Vi gick runt på gräsytorna. Då och då såg hon en växt som hon sade till en pojke med en grävkäpp att gräva upp. Efteråt gick vi in i långhuset. Där fick barnen tillreda växterna.

Särskilt minns jag de små lökarna som krossades i en stenmortel. De skulle bota huvudvärk. Man tog lite i handen, drog in doften och så skulle huvudvärken färdas till bakhuvudet och sedan försvinna. De alla gjorde det utan jag och Dylan. Effekten var nämligen att det starka sköt rakt upp i huvudet vilket gjorde att de tog sig om huvudet. Det var som en knockout. Så att jag och Dylan inte ville göra det hade sina orsaker. Men så lätt skulle han inte komma undan.

Han rörde lite i det med sina fingrar, doftade lätt, men inget hände. För mig erkände han att fejkade. Sangoman, som inte förstod engelska, tittade förvånat på honom då hennes medicin inte gav något resultat och gav honom mer. Han försökte, men inte den gången heller. Men detta gjorde att han bara fick mer. Han skulle inte komma undan. Så han drog in doften och tjong sa det och han hostade till av styrkan. Jag skrattade.

En nedgången stubbe i Sandhammaren.

Att jag mindes denna underbara resa kom sig av en text jag läste i International Journal of Wilderness som behandlade hur yorubafolket tänker kring vildmark, Exploring Wilderness in Yorùbá Culture: A Journey of Understanding (Adesawe, 2023). Han skriver att medan vildmark i väst förknippas med det som är obebott och orörda områden som ska bevaras. Deras syfte är för rekreation. För yorubafolket i Nigeria är det väldigt annorlunda.

I vildmarken har man helgedomar som symboliserar det förhållande som man har till vildmarken, sina förfäder och till sitt eget folk. Det är en del av samhället och ses som en del dit man går för att genomgå olika riter, för att kunna hitta sin plats i samhället.

While the Western view often associates wilderness with uninhabited and untouched areas for recreational and preservation purposes, the Yorùbá people hold a distinct understanding. For them, wilderness is not only a designated space for communal enjoyment and biocultural conservation but also an ancestral abode. This belief is evident in the presence of shrines within certain wilderness areas, symbolizing a connection between the Yorùbá people, their ancestors, and the wilderness. In addition, wilderness areas have traditionally served as important sites for rites of passage and the preparation of younger generations, particularly young males, for their future roles. (Adesawe, 2023)

Det är just relationen eller förhållandet som jag tycker är intressant. För, som jag så ofta nämner, bygger tillvaron på att vi skapar relationer med vår omgivning. Som sangoman som hade en så stor kunskap om de olika växterna som doldes i omgivningen. Det blir ett förhållande som inte bygger på en tillflykt utan som en del i samhället, fast då med en annorlunda funktion. Det är där som kunskap överförs som man sedan kan använda i det vanliga livet.

During these formative experiences, young males would join older men on extended hunting expeditions that could last for days or even weeks. These expeditions served as opportunities to impart valuable skills, such as strength, resilience, and the ability to provide for oneself and the community. The wilderness became a classroom where knowledge was passed down through generations, ensuring the continuity of critical cultural practices. (Adesawe, 2023)

Förhållandet innebär också att det inte ses som separat och således inte som en plats som är orörd. Det är en inkorporerad del i samhället, ett klassrum för yngre generationer och en miljö för att överföra kunskap från de äldre till de yngre.

Adesawe skriver att vildmarken är inte någon separat entitet från människan, utan tvärtom det är ett koncept som är skapat av människan och ett slags mänskligt brukande.

Wilderness is not a separate entity; it is a part of the larger interconnected mosaic that interacts with and enhances other elements. Human use is not excluded from wilderness; in fact, wilderness is a concept created by humans and a form of human use. (Adesawe, 2023)

I tallskogen i Sandhammaren

Det skiljer sig väldigt mycket från den vision som ekologen Janet McMahon ger i sin bild av biologisk mångfald. Hon skriver i artikeln ”Biodiversity: The language of wilderness” (McMahon, 2021) publicerad på hemsidan Northeast Wilderness Trust.

Hon beskriver att vildmarken kan ge oss en blick på inte bara att se vad skogen kan vara utan också vad den kan bli. Det är därigenom som vi kan lära oss skogens språk. Vi kan lära oss hur de svarar på klimatförändringar och hur hälsosamma ekologiska system fungerar. För henne handlar det om en ekologisk amnesi, att vi i vårt samhälle har glömt bort hur skogens mångfald egentligen ser ut.

Today, wilderness areas provide the only opportunities to see not only what forests were, but what they could be. Without these ecological baselines we cannot learn the full living language of forests—whether through discovery of the countless species that live there, understanding how a healthy forest functions and responds to a changing climate, or learning how to manage forests in a truly sustainable way. (McMahon, 2021)

För henne är det kopplat till det europeisk-amerikanska perspektivet där vi ser naturen som en separat del från oss, en plats som vi kan studera, använda och utnyttja. Samhället, skriver hon, har förlorat förståelsen om den sammanlänkning som är sanningen för urbefolkningarna.

Part of this amnesia stems from the Euro-American tendency to separate humans from the natural world and to compartmentalize and fragment what we study, use, and exploit. Society at large has lost the foundational understanding of interconnectedness in time and space that is a basic truth for most indigenous peoples. (McMahon, 2021)

Tallen övergår i björk. De gräsbevuxna sandynorna får ett nytt växttäcke. Jag stannar upp och njuter av skönheten i kontrasten.

Är det verkligen så att urbefolkningar har en grundläggande förståelse för hur sammanlänkade vi är i tiden och rymden? Utan att gå in i detta på ett djupare plan så kan vi konstatera att så är det nödvändigtvis inte. Däremot skiljer sig det naturvetenskapliga synsättet från andra sätt att uppfatta vår omgivning. För den som är nyfiken på detta rekommenderar jag antropologen Philippe Descolas banbrytande verk Beyond nature and culture (2013) där han går igenom det som McMahon och andra likt henne påstår genom att undersöka ett otal andra kulturer och samhällen.

Likväl vill jag stanna upp här, för jag är samtidigt väldigt sympatisk till andemeningen i det som McMahon skriver. Man behöver inte dra in urbefolkningars sätt att se eller inte se på tillvaron, det räcker med att se hur en stor del av vår natur är fattigare på arter, vilket till stor del beror på hur vi förändrar landskapet för människans behov. Det är först nu som det uppenbaras genom forskning och samlandet av kunskap hur förödande det är.

Maggie fick vänta medan jag intog kontrasten från det omgivande. Var det här en helig plats? Nej, jag började fundera på vad det var för betingelser som gjorde att just denna lilla ö såg så annorlunda ut. Men jag fann inga svar, lät tanken tystna medan vi gick vidare.

Och det är här jag funderar på yoruba och hur de har byggt helgedomar ute i bushen och hur det skapar ett förhållande till omgivningen. Där finns det ritualer som förbinder och upprätthåller deras relation till det obebyggda. Men tillåt mig att fråga om inte platser som Njupeskär och Stenshuvud är helgedomar i vår kultur? Ja, är inte våra nationalparker ett sätt för oss att upprätthålla vår relation med speciella platser dit vi kan åka för att påminna oss om skönheten?

Avslutningsvis vill jag återknyta till det som William Cronon skriver i essän ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature” (1996) som jag gick igenom i gårdagens inlägg Ska samer jagas bort för medelklassens önskan om vildmark?. Han skriver att om vi envisas med att särskilja vissa områden som vildmark, som områden som ska vara oberörda, som vill sig självt eller ”wilderness meant ‘will-of-the-land’” som Northeast Wilderness Trust skriver på sin sida, så missar vi det vilda i vår egen omgivning. Vi blir ouppmärksamma på hur det nära och vardagliga uppvisar rikedomar.

Som bilderna ovan som visar en promenad som jag och Maggie gjorde i Sandhammaren. Vi gick spontant en annnan väg än den vi brukar gå och fick se hur växtligheten skiftade, ljuset föll annorlunda, för att sedan fortsätta mot stranden. Det vilda behöver inte skilja sig mer än så och det hittar vi i den vardagliga omgivningen, bara vi är uppmärksamma.

Referenser:

Adesawe, Ezekiel (2023). Exploring Wilderness in Yorùbá Culture: A Journey of Understanding. International Journal of Wilderness. 29:2 [Hämtad 241117].

Cronon, William. (1996) ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature”. (red. Cronon, William). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton. Ss. 92–125).

Descola, Philippe (2013). Beyond nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

McMahon, Janet (2021) ”Biodiversity: The language of wilderness”. Northeast Wilderness Trust [hämtad 241117]

Northeast Wilderness Trust (u.å.) About. [Hämtad 241117]

Ska samer jagas bort för medelklassens önskan om vildmark?

Natthimlen var just så spektakulär som den skulle vara. Vyn från Blåhammaren fick mig att känna mig liten och utsatt och ändå var jag inte alls ensam. Bakom fotografen är fjällstugan. Vi skulle snart gå in och äta en trerättersmiddag, dricka öl och vin med okända människor som vi skulle dela upplevelser med. Detta var inte vildmark och likväl var det inte just det som vi hade sökt medan vi hade vandrat från Storulvåns fjällstation?

Vyn från Blåhammaren. Det är solnedgång. Nästa dag kom regent.

Minnen och tankar hopade sig under läsningen av kapitlet ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature” (Cronon, 1996). Så låt oss inleda med jämtlandstriangeln. Först i avslutningen kommer jag att berätta varför jag plötsligt mindes vår vandring i Sylarna.

Sedan dess är restaurangen på Blåhammaren är inte längre öppen, men det erbjuds möjligheter att laga mat och umgås med andra.

Blåhammaren erbjuder självhushållskök, bastu, dusch, butik och torkrum. Den 100 år gamla huvudbyggnaden har gott om umgängesytor. Här kan du njuta av din måltid, återhämta dig efter dagens vandring, spela spel och umgås. Självhushållet är utrustat med spis, kylskåp och rinnande vatten, kryddor och smaksättare. (STF Blåhammaren).

Jag har följt turerna kring förändringen och har förstått att diskussionen har varit hätsk, inte minst från SVD:s ledarskribent Peter Wennblad. Han frågar han sig om Staten fegar ur om makten över fjällen (2024a) då myndigheterna, enligt honom, inte utövar sitt mandat utan överlåter det till STF. Så trots att det är statlig mark ”valde dock Länsstyrelsen att delegera till STF att själv förhandla fram ett avtal med samebyarna” (Wennblad, 2024a).

Ungefär ett halvår tidigare dundrade han högre då han retoriskt frågade ”om det verkligen är rimligt att rennäringen, som i hela norra Sverige omsätter en bråkdel av vad besöksnäringen gör bara i Jämtland och Härjedalen, ska ha sådan makt över så stora landområden.” Och svarar sedan ”Svaret på frågan är nej – det är inte vettigt att en kulturverksamhet som i sammanhanget omsätter småpengar och sysselsätter ett fåtal ges större vikt än en regional basnäring.” Se Sverige ska inte styras av samebyarna (Wennblad, 2023).

Jag uppskattar att Wennblad driver på i frågor och tar ställning. Och jag håller inte med honom i det mesta han skriver, som till exempel när han tycker att militären ska få förstöra en nationalpark på Gotland, se Stoppa statens sabotage mot sig själv (2024b). Genom att ta ställning blir det enklare att diskutera.

Om jag minns rätt var det tält snett till höger om mig.

Så låt oss nu övergå till Cronons problem med begreppet vildmark. I sitt kapitel i Uncommon ground: rethinking the human place in nature (1996) skriver om vildmark som ett kulturellt koncept som är starkt knutet till vår tid. Det är även ett relativt modernt begrepp som kommer ur romantikens vurm för den plats dit man kunde gå för att möta det sublima.

Vildmarken var länge en plats dit man drog sig undan från samhället för att dels prövas genom att ge sig ut i djävulens domän, dels att möta Gud. Så gjorde Jesus efter han hade döpts av Johannes och drevs ut i ”öknen” (Mark. 1:12). Det grekiska ordet är dock inte öken utan ἔρημον (eremon) vilket syftar på en plats där man är övergiven och ensam. På samma sätt flyr israeliterna ut i öknen i Andra moseboken. Men det hebreiska ordet är הַמִּדְבָּֽר (ham·miḏ·bār) som syftar på en plats som inte är besökt av människor eller som är ett okontrollerat betesområde. Det är alltså något som framför allt är utanför de samhällets domäner.

Jag och Maggie på toppen av Stenshuvud.

I USA, berättar Cronon, blev vildmarken en plats där riktiga män blev till, där man genom att lämna samhället kunde förverkliga den inneboende potentialen. Men, fortsätter han, framför allt blev det en del för rika ynglingar att ge sig av och bevisa sitt värde. För dessa män var det inte bearbetandet av marken utan upplevelsen av att leva i det vilda.

The very men who most benefited from urban-industrial capitalism were among those who believed they must escape its debilitating effects. If the frontier was passing, then men who had the means to do so should preserve for themselves some remnant of its wild landscape so that they might enjoy the regeneration and renewal that came from sleeping under the stars, participating in blood sports, and living off the land. (1996:106).

Med tiden, resonerar han, övertogs detta tänkande av en urban medelklass som nu hade råd att semestra i vildmarken och uppleva de vilda vyerna. Genom fotografier, menar jag, iscensätter vi detta och klipper bort de andra människorna så att vi verkligen tycks befinna oss i det vilda.

Ovan visar jag flera exempel på detta, dels vid Blåhammaren och dels på Stenshuvud och det är för att illustrera det problem som Cronon ser i begreppet vildmark. För, fortsätter han, detta tänkande om en orörd natur utan människor har övertagits av miljörörelsen. Och i dess extrema form kan vissa föra argumentet att bara inte människor fanns, så skulle allt vara bra.

Nedanför berget i Stenshuvud. Klibbalen står på sina rötter.

Att vara en solig dag i Stenshuvuds nationalpark är att trängas med människor, i alla fall vid vissa majestätiska platser. Vägen upp mot toppen är närmast en köliknande upplevelse. Men i grunden är det biologiskt intressanta vid dess västra fot där sumpskogen breder ut sig. Det är där man kan få syn på liten hackspett eller stjärtmesar och imponeras av klibbalen.

Här är klibbalens plattformsliknande rotsystem tydligt.

Hela detta idégods skapar, enligt Cronon, en föreställning eller kanske en virtuell syn på naturen (se Naturen som en hämnande ängel eller som ett försvunnet paradis), att vår omgivning är skild från oss. Han för till och med fram tanken en del av argumentet för mångfald också är behäftat med dessa tankar då bara inte människan var där så skulle den biologiska mångfalden vara ”intakt”. Men det stämmer ju inte.

En stor del av mångfalden är dels beroende av människans brukande av markerna, dels, och det viktigaste, jorden har den senaste 10’000 åren ständigt påverkats av människan. Framför allt i den norra delen av jordklotet då människan ständigt höll sig i isens utkanter och följde i djurens fotspår.

För honom så är detta dualistiska tankesätt dessutom kontraproduktivt mot det miljötänkande som är viktigt för att kunna skapa ett ”ansvarsfullt” miljötänkande där människan inte ses som något som står i motsats till naturen utan som en del i den.

[I]n its reproduction of the dangerous dualism that sets human beings outside of nature—in all of these ways, wilderness poses a serious threat to responsible environmentalism at the end of the twentieth century. (1996:111)

Stenshuvud

Nu frågar sig säkert någon som har orkat läsa hela vägen hit vad detta har med Jämtlandstriangeln att göra och varför jag citerar Peter Wennblad? Och det här kommer att låta som om jag gör en whataboutism, men är inte menad så.

Jo, de grandiosa nationalparkerna i USA, som Yosemite och Yellowstone kom inte till förrän urinvånarna som hade bott där hade jagats bort. De är alltså platser som har rensats bort från människor för att inte befläckas. Myten om den orörda naturen, skriver han, är speciellt grym om vi ser det utifrån indianernas perspektiv som jagats bort från den plats som de kallade sitt hem.

The myth of the wilderness as “virgin,” uninhabited land had always been especially cruel when seen from the perspective of the Indians who had once called that land home. (1996:107)

Och det är här som jag tycker att diskussionen Jämtlandstriangeln är i sin essens. De som brukar fjällen sedan många hundra år tillbaka ska köras över då de ”omsätter småpengar”, för dem som bidrar med de riktiga pengarna när de kommer dit för att vila upp sig och njuta av det vilda och fria. Vi är således i en diskussion som går tillbaka i Sveriges historia och den såriga relation som finns mellan samerna och staten.

De som har brukat platsen ska således få stå tillbaka för att dem som inte är beroende av marken ska kunna få uppleva det som om de befinner sig i vildmarken. De som har råd ska dessutom få äta en trerättersmiddag på en fjälltopp med mat som har flugits dit med helikopter. Och de störde dessutom min kontemplation över den bävan som fjällen ingav mig.

Skottskogen på Hönö

Avslutningsvis håller jag med Cronon om att begreppet vildmark är en återvändsgränd. Genom att söka efter det orörda glömmer vi bort skönheten i människans omgivning, inte där vi skövlar, utan där vi brukar. Som skottskogen på Hönö som är ett arv från hur människorna förr brukade sin skog för att kunna överleva i ytterst i Bohusläns kustrand.

Referenser:

Cronon, William. (1996) ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature”. (red. Cronon, William). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton. Ss. 92–125).

Cronon, William. (red.) (1996). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton

STF (u.å.). STF Blåhammaren.

Wennblad, Peter (2023). Sverige ska inte styras av samebyarna. SVD. Publicerat 230927 [Hämtad 241116]

Wennblad, Peter (2024a). Staten fegar ur om makten över fjällen. SVD. Publicerat240502 [Hämtad 241116

Wennblad, Peter (2024b). Stoppa statens sabotage mot sig själv. SVD. Publicerat 240612 [Hämtad 241116]]

Naturen som en hämnande ängel eller som ett försvunnet paradis

Under många år bodde jag i Berlin. Det var där jag lärde mig att flanera. Sakta spatserade jag fram och stannade upp vid något som väckte min uppmärksamhet. Ibland var det bara ett obestämt intryck och andra gånger väckte det tankar. Jag använde min mobilkamera till hjälp för att fånga det jag såg och det intryck som det gjorde på mig.

Tiergarten Berlin. För mig var det som att stå inför en val.

Då var det stadsvandring och ofta gick tankarna till historien. Nedan bild visar hur man med betong har lagat kulhål från gatustriderna mellan de sovjetiska och tyska soldaterna.

Syner som dessa med stenen förekom ofta i Berlin. Jag var aldrig uttråkad där.

Jag undersökte också Berlin med min cykel och kom till områden i dess utkanter som var övergivna. Då ställde jag cykeln, tog mig över stängslet och vandrade omkring. Jag gick in i byggnaderna, såg klottret och det sönderslagna. Växtligheten tog sig upp genom asfalten, som på nedan foto där lönnen växer. Det gav mig en optimistisk bild av naturen som alltid kommer tillbaka.

Mörderberg, där utbytestudenter och gästarbetare bodde i DDR. De bodde utanför stadskärnan så att de inte skulle beblanda sig med de lokala kvinnorna. Även om nazismens rasbegrepp hade övergivits för broderskapet mellan nationerna så fick inte blod blandas mellan olika raser. Man förhindrade det genom stadsplanering istället för raslagar. ”Mörderberg” upptäckte jag nu har inget med mördare att göra utan kommer från det tyska ordet”Modder”, alltså samma ord som det svenska ”mudder”: ”mycket fin­kornig massa på botten av vattensamling” (Svensk ordbok, 2021).

Numera går jag ute i skog och mark. Med Maggie som följeslagare upptäcker jag trakterna. Det är annorlunda från att gå i en stad. Sällan är det något iögonfallande som vi passerar. Därför använder jag böckerna till hjälp för att upptäcka landskapet. Jag överför det lästa till en stilla undran varför något är på ett visst sätt. I Berlin gick tankarna ofta till historien. Här går tankarna till ekosystem, rewilding och ekologi. Det formar min syn av landskapet och är ett rikt sätt att se på omgivningarna som är sammansatt av det levande (biotiska) och det icke-levande (abiotiska), av växtligheten och landskapets utformning genom inlandsisen verkande och människornas brukande.

Min optimism och tanken att landskapet ständigt förändras finns kvar i mig. Det är också därför som jag är naturligt attraherad av tankarna kring rewilding då de ser till det som varder snarare än till det som var.

Det övergivna Schultheissbryggeriet i Berlin där jag och en kollega tog oss in och undersökte de olika vrårna.

Jag kom att tänka på mitt flanerande och upptäckande i Berlin när jag läste miljöhistorikern William Cronons inledning till Uncommon ground: rethinking the human place in nature (1996). Det är en antologi där en mängd olika tänkare funderar på vad natur är. Enligt Cronon kan vi inte se natur som något som är skilt från vår kultur. Med det menar han att det finns ingen Natur, utan endast ett mänskligt perspektiv och uppfattningar om vad och hur vi bör uppfatta miljön omkring oss.

Ett enkelt sätt att se på det är utifrån den här översikten från artikeln Från naturbruk till naturupplevelser (Sandell, 2021) som jag diskuterar i inlägget Jägarna, älgen och vargen, del 2 där kategoriseringen sker utifrån nyttjande.

Från naturbruk till naturupplevelser (Sandell, 2021:10)

Cronon delar upp naturperspektiv i många olika ”nature as…” och ett perspektiv som väckte anklang i mig var ”nature as virtual reality” (1996:61), natur som en virtuell verklighet. Först verkade det bisarrt, men ju mer han beskrev perspektivet ju mer resonans gav det. Virtuell enligt Svenska ordboken förklaras med orden ”skenbart existerande” (2021).

Oftast tänker vi på en datasimulering och dit för oss även Cronon. Han beskriver hur vår syn på klimatet och hur det kommer att förändras egentligen utgår från datasimuleringar, vilket skapar tänkbara scenarion och utfall. Han nämner att ingen har sett ett ozonhål utan det är något som har räknats fram. Modellerna som jag läste och skrev om i gårdagens inlägg För att sammanfatta hundpromenaden: Vi kan inte bara utgå från våra upplevelser! bygger på modeller som skapats utifrån teorier som sedan har applicerats på data och som sedan testas mot datan.

Graferna nedan är tagna ur artikeln ”Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world” (Valient-Banuet et al. 2015) där de studerar hur stabila ekosystem är utifrån interaktionen mellan olika organismer, se gårdagens inlägg. Enkelt uttryckt visar den vänstra grafen att artrikedomen är ymnigare i ett större och mer varierat habitat och att artrikedomen minskar när habitatet blir mindre. I den högra utgår de från interaktionen och att vissa arter balanserar upp systemet.

(Valient-Banuet et al. 2015)

Så för att återgå till mitt flanerande med Maggie i Simrishamns omgivningar så utgår jag från en slags simulering av det som jag ser. Jag utgår från modeller för att förstå vad det är jag uppfattar. Ett annat perspektiv är att uppfatta naturen som en vara, så något som kan köpas och säljas.

[N]ature as commodity, a thing capable of being bought and sold in the marketplace quite apart from any autonomous values that may inhere in it. (Cronon, 1996:64)

Gran och tall står raka och brett. Här blir brädor till.

För den som utgår från naturen som en vara så kan synen på all den döda veden som jag såg i Bäckhalladalen uppfattas som slöseri, medan den för mig är en plats för insekter vars närvaro jag endast kan föreställa mig. Därför går jag ibland fram och söker efter hålen i barken.

En björk i Bäckhalladalens hage. Barken är punkterad på sina ställen.

Frågan som uppstår är varför vi gör dessa simuleringar? I grunden har vi alltid gjort dem då de möjliggör ett sätt att förstå oss på den omgivning som vi lever i. Dessutom har det förmått oss att manipulera vår omgivning till våra behov. Och det här är viktigt, för att bara för att man kan se det som en simulering, betyder inte det att det är overkligt eller att det är knutet till en verklighet.

Klimatsimuleringarna är inte bara ett virtuellt sätt att förstå oss på klimatet, men det formar vårt sätt att se på klimatförändringarna. Frågan är om de är bestående? Det ser vi först i efterhand.

Här kan jag inte låta bli att nämna två andra epitet, dels ”nature as demonic other” (1996:67) och ”nature as Eden” (1996:50). Det intressanta med dessa två är att de speglar sig i varandra. Å ena sidan att naturen en gång var Edens lustgård då allt var harmoni och å andra sidan naturen som en hämnande ängel som straffar människan för hennes beteende mot den oskyldiga och värnlösa naturen.

[N]ature as avenging angel, nature as the return of the repressed.” (1996:67) /…/ “Edenic narratives,” in which an original pristine nature is lost through some culpable human act that results in environmental degradation and moral jeopardy. (1996:50)

Ett vintrigt Berlin.

För att sammanfatta William Cronons budskap handlar det om att vi alla har olika perspektiv, formade av dem vi umgås med och det vi läser. I samtalet bör vi därför ha detta i åtanke. Det är då vi kommer framåt och kan upptäcka nya fasetter. Ett samtal med oliktänkande blir därför ett slags flanerande där vi ibland kan gå upp i våra egna föreställningar då det inte finns något som motsäger de våra. Men då det blir spännande är när vi möter det där som vi inte hade föreställt oss, som ruckar på vårt perspektiv och skevar till det.

Det är då som vi upptäcker det sammansatta och hur uppfyllda vi är av våra egna föreställningar. Det är då vi kan få syn på ännu en aspekt som hade undgått oss. Det gör oss rikare i tanken. Och glöm inte bort att hålla stövlarna leriga.

Referenser:

Cronon, William. (red.) (1996). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton

Sandell, Klas, (2021)”Från naturbruk till naturupplevelser”, Biodiverse, Uppsala: SLU http://www.biodiverse.se/articles/fran-naturbruk-till-naturupplevelser/ [Hämtat den 241110]

Valiente-Banuet, A., Aizen, M.A., Alcántara, J.M., Arroyo, J., Cocucci, A., Galetti, M., García, M.B., García, D., Gómez, J.M., Jordano, P., Medel, R., Navarro, L., Obeso, J.R., Oviedo, R., Ramírez, N., Rey, P.J., Traveset, A., Verdú, M. and Zamora, R. (2015), Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world. Functional Ecology, 29: 299–307.  https://doi.org/10.1111/1365-2435.12356

För att sammanfatta hundpromenaden: Vi kan inte bara utgå från våra upplevelser!

Mannen stod lutad på sina gångstavar och tittade in i dungen. Bakom honom stod en dam. Jag och Maggie strosade mot dem och nyfiken som jag är frågade jag om de såg något speciellt.

Nej, svarade mannen. Vi är bara så förvånade att vi inte har sett eller hört någon fågel.

Förr, fyllde kvinnan i, såg vi ibland rådjur.

Det är för mycket människor här i Bäckhalladalen, halvskojade jag.

Vi fortsatte vår färd. Maggie ville bada i dammen. Jag kastade i en pinne som hon hämtade. Vi var på väg till heden nordväst om Bäckhalladalen. Det var länge sedan vi var där. Medan vi gick hörde vi något som lät som en visselpipa. Det förvånade mig. Är det någon fotbollsklubb som tränar intervaller? tänkte jag.

Maggie stannade och luktade. Det var ett hål ned i marken vid en björk. Nyskvätt jord låg framför hålet. Jag undrade vad det var. Det var för stort för en skogsmus. Kan en räv ta sig ned där? Men så nära gångstigen?

Hålet vi begrundade.

Överhuvudtaget är jag fascinerad av dessa hål. För som ett djur luckrar upp kan också andra organismer utnyttja. Som det hålet som vi hade gått förbi en bit ned. Där tror jag det var en mus. Det som jag framför allt intresserade mig för var insektshålen i vallen ovanför.

Man ser insektshålen mellan rötterna i den gråa sandjorden.

När vi kom en bit vidare hörde jag massor av högfrekvent fågelläte. Jag stannade upp och fick se både talgoxe och blåmes fara mellan björk, bok och gran. Att jag nämner högfrekvent är just för att vissa fåglars läte är så högt att över en viss ålder kan man inte höra dem längre. Kungsfågeln är den fågel som man först tenderar att sluta höra och då upptäcker man inte att det är fullt av dem. Så kanske jag kan tillägga att paret som vi träffade var närmre pensionsåldern.

Det slog mig hur vi ständigt utgår från våra egna upplevelser då vi försöker bestämma om något är normalt eller inte. Det kalla för baseline syndrom och jag tar upp det i Rosenfinken och shifting baseline syndrom. Och det fick mig att minnas artiklarna om ekologi som jag hade ströläst innan vi gav oss ut. Jag var väldigt kritisk till dem då de handlade om modeller och förutsägelser. Forskarna samlade ihop data och byggde upp olika scenarior. De talade om baslinje och i en artikel angav de holocen som den ekologiska balans som bevarandebiologin borde utgå ifrån.

Jag är kritisk till dessa modeller då de utgår från teoretiska scenarion som tycks bli argument i en debatt om ekologin och om hur det borde vara. Men holocen var innan istiden och när isen försvann påbörjades en ny cykel. Det blev ett nytt ekosystem, som utvecklades utifrån de förutsättningar och sammansättningar som uppstod här i norra Europa. Men de är också lärorika och väcker tankar.

För landskap befinner sig i olika tillstånd och frågan är vilket som är det ”rätta”?I artikeln ”Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding” (Hoeks et al., 2023) ifrågasätter forskarna om det är meningsfullt att tala om en ”base line”. De pekar dels på rewildingprojekt där man snarare ser det som ett nytt ekosystem som skapas. Det andra är att just genom klimatförändringarna så finns det all anledning att snarare se till hur de kan utvecklas än olika mål.

The success of rewilding projects may be more meaningfully measured by focusing on the increases in ecological integrity and complexity, irrespective of the hypothetical original (baseline) state. This is also relevant in the prospect of accelerated rates of climate change and wide variations in ecological rates of change, making it increasingly difficult to rely fixed target states for management strategies. (Hoeks et al., 2023:1523).

Maggie står på en sten och tittar in mot Bäckhalladalens skogliga del.

Jag och Maggie fortsatte vår promenad. Jag tittade på björkarna som växte i olika stadier. Maggie stannade där en annan stig leder ut ur skogen. Jag höll emot. Så stod vi där ett tag och väntade ut varandra. Jag hörde något som lät som en hackspett, men i stället fick jag se en ekorre hoppa mellan träden. Ånyo hörde jag visslandet, men det var ingen människa; det var en ormvråk. Det fick mig just att tänka på hur annorlunda jag måste uppleva min promenad än paret jag hade stött på.

Till slut vann jag viljekampen och vi gick vidare. Frågan om hur vi ska se på ekosystemen kom tillbaka. För jag tror verkligen inte att man kan tala om att systemet bör befinna sig i ett tillstånd, då i grunden befinner det sig i en ständigt förändring. Framför allt hör i den nordliga hemisfären. Här till skillnad från i regnskogen är väldigt många arter beroende av radikala förändringar, som en brand eller en storm.

Heden nordväst om Bäckhalladalen

Vi kom upp till kanten av heden. Där var en flock steglitser, dessa vackra fina och högfrekvent ljudliga fåglar som far så fort man kommer för nära eller vill begrunda deras skönhet med kikaren.

Heden upprätthålls genom att man låter kor och får vandra fritt på somrarna. De betar och håller ned växtligheten så att arter som har anpassat sig till det öppna landskapet ska kunna överleva. Flera tror att Europa såg mer ut som det här landskapet än enbart skog. Många hjortdjur och andra klövdjur betade och skapade öppna landskap. Pollenfynd i sjöar stödjer tesen.

Heden är också ett exempel på hur det är människornas val och livsstil som formar landskapet. Ceaușu et al. avslutar artikeln Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe (2015) med en reflektion kring varför vi bör förvalta vissa habitat, likt heden som jag och Maggie strosade på.

De tar upp Michael Soulé som menar att det är på grund av de inneboende värdena, något som jag stödjer, se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. Peter Kareiva och Michelle Marvier, nämner de, som enligt dem menar att vi måste se ekosystemen som knutna till människorna och hur vi förändrar ekosystem, se också mitt inlägg Nej, ingen massutrotning, men…. Rewilding, däremot, skriver de, håller med om att människan har förändrat ekosystemen, men att man kan minska människans tryck och verka för att etablera den naturliga dynamiken i den biologiska mångfalden.

Conservation management in the face of anthropogenic change represents an issue of global importance. Soulé argues that the role of conservation should be to protect nature for its intrinsic value and ensure protection for the least disturbed ecosystems. Kareiva and Marvier suggest instead that conservation should focus on human modified systems because ecological dynamics are tightly connected to human dynamics. A rewilding approach recognizes that the majority of ecosystems have been modified by humans, but identifies opportunities for decreasing the human pressure on ecosystems and restoring the more natural biodiversity dynamics and ecosystem services associated with wilderness. (Ceaușu, et al. 2015:1024)

Personligen ser jag dessa tre perspektiv som kompletterande. Även om jag har svårt att argumentera för ett inneboende värde i ett ekosystem, så menar jag att det är nödvändigt. Likväl ser jag att väldigt många ekosystem, som till exempel heden är beroende av människors ingripande genom att låta boskap beta där. För ekosystem är dynamiska komplexa system, som är beroende av den dynamik som uppstår i relationen mellan olika organismer.

Gerald Marten skriver i Human ecology: basic concepts for sustainable development (2001) om att ett system kan vara olika stabilt genom att illustrera det med en kula som befinner sig i ett tillstånd där den har olika möjligheter. Är systemet stabilt rullar den tillbaka, men är det instabilt fungerar inte återkopplingssystemet och den hamnar i ett nytt tillstånd, se Varsamhet är ledordet.

Marten, 2001:124

Ett habitat är ett ekosystem, vilket består av en mängd olika organismer som påverkar varandra. Enkelt uttryckt håller rovdjuren ned betesdjuren så att de inte blir för många och när rovdjuren har dödat för många minskar de i sin tur eftersom det inte finns tillräckligt med bytesdjur, se Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat?.

Men hur många organismer är tillräckligt? I artikeln ”Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world” (Valiente-Banuet et al., 2015) undersöker forskarna detta utifrån en modell som bygger på att det inte är x art som är viktigast eller att det finns väldigt många utan det viktigaste är vilken/vilka funktion/er som de innehar i systemet.

[A]lthough most previous studies on the biodiversity–ecosystem functioning paradigm have focused exclusively on species richness, our novel analytical approach reveals the relevance of considering the species interaction balance as a critical indicator of ecosystem health.(Valiente-Banuet et al., 2015:305)

Vi är alltså långt från Michael Soulés tankar om ett inneboende värde utan här handlar det om deras instrumentella värde. I modellen utgår de från  två stadier, orört och förstört habitat och en skala däremellan. Sedan undersöker de antalet arter och hur antalet förändras genom habitatförändringarna.

Vad de fokuserar på är således inte framför allt, antalet arter utan vilka arter som försvinner. Tanken som de utgår ifrån är att arter fyller olika funktioner, varav vissa arter har en större funktion för upprätthållandet av olika funktioner för interaktionen mellan de olika arterna. Det betyder att vissa arter, genom sin funktion, är viktigare än andra för mängden arter som överlever i habitatet.

Dessa kallas för nyckelarter (keystone interactions), då deras närvaro ökar möjligheterna för andra arter att leva. Så till exempel om rådjur betar skotten på olika trädarter så förhindrar de dem från att växa upp, vilket skyddar de ljusberoende arterna. Andra arters funktion kan tillföra en stabilitet (additive interactions) åt systemet, medan andra är redundanta (redundant interactions), då de gör varken till eller från. (Valiente-Banuet et al., 2015:303).

Så låt oss ta ett enkelt exempel från mina bilder på djurs boingångar. Nedan är ett hål jag stötte på under en promenad i Sandhammaren. Vad det är för ett djur vet jag inte. Men genom att det har öppnat upp i mossan har den blottlagt sand där insekter kan ha sina bon. Men inte bara det, den leder också ned vatten i jorden, vilket gör att det stannar kvar i landskapet.

Är det en skogsmus ingång? Tuggade ekollon ligger framför. I vallen är det hål för humlor och andra insekter.

Så vad vi ser är att djur kan ha många funktioner utöver sin existens. I illustratören Jeroen Helmers ser vi det som bäst hur de olika organismerna interagerar i ett ekosystem och möjliggör andras existens, se The art of rewilding: an interview with Jeroen Helmer.

Jag och Maggie fortsatte vår promenad och jag tänkte på att visst jag kan vara kritisk mot dessa modeller, men de fyller en funktion genom att visa på samband som jag inte kan upptäcka om de inte vägleder mina iakttagelser.

Nu har jag skrivit så långt att det är dags att avsluta med att berätta att jag gick ned mig både i ett kärr och fick en stöt på ett elstängsel. Så det var en händelserik promenad utöver alla funderingarna som pågick medan jag iakttog och kontemplerade landskapet som vi gick igenom.

Referenser:

Ceaușu, Silvia; Hofmann, Max; Navarro, Laetitia M.; Carver, Steve; Verburg, Peter H.; Pereira, Henrique M. (2015) Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe, Conservation Biology, Volume 29, No. 4, 1017–1027, DOI: 10.1111/cobi.12533

Hoeks, S.; Huijbregts, M. A. J.; Boonman, C. C. F.; Faurby, S.; Svenning, J.-C.; Harfoot, M. B. J.; Santini, L. (2023). Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding. Diversity and Distributions, 29, 1512–1526.  https://doi.org/10.1111/ddi.13786

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Valiente-Banuet, A., Aizen, M.A., Alcántara, J.M., Arroyo, J., Cocucci, A., Galetti, M., García, M.B., García, D., Gómez, J.M., Jordano, P., Medel, R., Navarro, L., Obeso, J.R., Oviedo, R., Ramírez, N., Rey, P.J., Traveset, A., Verdú, M. and Zamora, R. (2015), Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world. Functional Ecology, 29: 299–307.  https://doi.org/10.1111/1365-2435.12356

På hundpromenad bland död, svamp och liv

Landskapets höjning gör att västan hålls undan där jag och Maggie går i Bäckhalladalens hage. I den tunna förnan som täcker hällen står björkarna. Många är döda, murknade, men står fortfarande. Jag trycker på den vita barken med insektshål. Det är mjukt.

Ett landskap att fångas av

Maggie vill lägga sig ned, så vi stannar. Hon tittar ut över Östersjön. Jag tar tag i en björkstam och känner hur stum den är. Den har en den levande böjligheten. Rötterna kommer tids nog att släppa och så kommer nedbrytare som svampar och gråsuggor att finfördela till det blir en del av myllan.

Vi fortsätter upp i hagen. En smäcker ung ormvråk får mig först att tro att det är en falk som glider förbi. Jag följer den med kikaren, söker efter attribut som jag sedan kan jämföra med bilderna på fåglarna i Fågelguiden (Svensson, 2009). Jag fastnar för den vita partiet ovanför stjärten; det är typiskt för unga ormvråkar.

En flugsvamp

Maggie ser en orienterare. Hon börjar följa honom och jag låter henne leda. Vi går upp för slänten. Ett stengärde och ett elstängsel hindrar oss och vi går längs med det tills vi kommer till en bit där det har trillat. Där tar vi oss över. Jag bär henne för säkerhets skull.

På andra sidan är jorden djupare. Gräset är grönt och tjockt. Vildsvinsfårorna har vuxit igen. Färgglada svampar växer. Det är honungsvaxskivling och blodvaxskivling.

honungsvaxskivling
Blodvaxskivling

Namnen kan jag inte utan googlar jag med fotona. Har jag fel så berätta det gärna för mig.

Vi gick långsamt. Hon nosade och jag iakttog. Något vitt en bit bort och så fick jag se ett rådjur skynda bort. Maggie fick upp doften och vi följer det. Vi kommer ner från hällen. Först är det en bokdunge, för att sedan, där det är sumpigare och mörkare, övergå till gran. Döda stammar ligger i vägen för oss. Maggie manar på. Jag håller emot för att inte riva upp både ansikte och kläder.

Jag funderar på att gå uppåt för att undersöka grävlingsgrytet. Där uppe är det åter bokträd, men vi håller oss i sänkan bland granen.

Ett hål vid granens rot

Vid en gran är ett hål ned i marken. Kottar är rengnagda, så jag gissar på möss.

Framför en fallen gran växer en fjällskivling. Den är vacker där den står i en bädd av lönnblad och bokblad.

Fjällskivlingen

Det står mycket döda träd här och grenverket har också öppnat upp sig. Det blir mer sly. Maggie vill gå in bland slyn, för henne är det lätt. Jag styr henne med kommentarer: inte dit! Här! Hon kan dem och vet vad jag menar trots deras brist på information.

Vi kommer upp till joggingspåret. En hund skäller från parkeringen. Hon tvekar. Hon vill inte gå vidare. Det är något med skallet. Jag får henne att gå vidare, men när vi kommer ut ur dungen svänger hon nordväst igenom gräset och håller sig långt borta från hunden. Den står bakom en bil. Jag ser inte vad det är, men jag förstår att hon inte gillar den. När vi kommer in bland träden igen är hon lugnare.

Jag fascineras av samspelet mellan fåglars pickande, insekternas ätande och tickornas sporer bryter ned träden.

Jag och Maggie känner varandra. Vi kommunicerar på våra artsätt, jag med ord och kropp, hon med kropp. Runt omkring oss finns det information som vi kan avkoda och tolka. Som att björkarna växer tätt, men att boken tar plats och endast en gran tar sig upp längs dess sida.

Boken skäms inte för sig, men kan inte göra något åt granen som tar sig upp.

Först tror jag att det bara är bokar, men så ser jag en ek som också har brett ut sina grenar och de tanninrika löven täcker marken. Men då har vi återigen kommit upp på en ljusrik plats. Här breder blåbärsriset ut sig. Träden står inte så tätt. Ett gammalt stengärde visar att här gick det en gång boskap.

Vi går nedåt åt Östersjön. I väster har regnmoln tornat upp sig. Vi går hemåt längs Tommarpsån. Det var en fin promenad.

Referenser:

Svensson, Lars (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. 2., omarb. och utökade uppl. Stockholm: Bonnier fakta

Varför vill du inte ha varg i din närhet?

Under veckan kom jag att börja fundera på kultur, föreställningar och förmågan att se det vi har inför oss. Tanken föddes dels ur tankar kring invasiva och inhemska arter som jag läste om i Kjell Danells nyutkomna bok Däggdjurens nykomlingar: hur kom de hit och hur gick det? (2024).

Det fick mig att plocka fram Edmund Leach bok Social anthropology (1982), som jag för tillfället läser. Där beskriver han hur vi fördelar och kategoriserar vår omgivning i motsatsord, som i Danells exempel inhemsk/invasiv. Detta typiska mänskliga beteende, som har blivit allt viktigare i vetenskapen, fascinerar mig då det å ena sidan utökar kunskapen, men å andra sidan tycks bli så detaljerat att jag har svårt att förstå syftet. Se till exempel nedan den taxonomiska kartan för världens nu levande fåglar. Allt har systematiserats och flyttats om.

Taxonomi kan visserligen hjälpa till att förstå evolutionen, men förflyttningen av tornsvalor till seglarfamiljen så att de fick namnet tornseglare till att det blir en alltmer tillkämpad systematiken blir för mig svårbegriplig, läs till exempel ”Fågelträdets grenar flyttas runt” (Stervander, 2024) i Vår fågelvärld.

Mångfalden av alla de moderna fåglarna, figur 2.09 (Lovette, 2016:18)

Att DNA har hjälpt oss att undersöka genomet är spännande och inte hade vi lärt oss vad konvergent evolution var om inte genomet hade undersökts; kanske måste jag erkänna dess nytta?

Konvergens är att organismer utvecklas parallellt till att likna varandra trots att de inte är besläktade. Därför liknar hussvalan och tornseglaren varandra trots att de har olika härkomst. Tornseglaren är till exempel närmare besläktad med kolibrin än med hussvalan.

Nåväl jag förlorar mig i sidospår för det var i grunden en kommentar av Leach som stannade kvar i mig. Han skriver att de upptäcktsresande, som Marco Polo och Ibn Battuta, beskriver trovärdigt verkligheten så länge som de själva har upplevt det, men tenderar att införa fantastiska berättelser om det som de vill berätta men inte har sett och som har kommit deras väg medelst hörsägen.

Och det här stannade kvar i mig då jag började begrunda varför vi har så stora skillnader mellan kulturers föreställningsvärldar. För människan är fysiologiskt väldigt lik i hur hon varseblir verkligheten och frågan är hur olika hon kan förnimma den egentligen? Det är här kulturen kommer in genom att den formar hur vi ska uppfatta det som ses som vetbegärligt, men som vi inte alltid har förstahandskunskap om. Till det kan också läggas att det fantastiska som de skrev om var för dem rimligt, det ingick i deras världsbild. Så även om de inte hade sett hundmänniskor utgick de från att de existerade och således kunde de berätta om det utan att vara rädda för att bli utskrattade.

Det är här jag tycker att nämnandet av Marco Polo och de andra kända upptäcktsresande är så intressant och förmodligen överensstämmande med oss alla. Ju mer förstahandskunskap vi har desto mer begriper vi vår omgivnings beskaffenhet. Att jag väljer ”begriper” är för att det går tillbaka på något som vi kan gripa tag i och som vi därför har direkt kunskap om.

På Hönö. Här stod jag och lyssnade på nötskrikan.

Den brittiske neuroforskaren Karl Friston skriver att en allmän föreställning bland neurologer är att se hjärnan som ”a constructive or predictive organ that actively generates predictions of its sensory inputs using an internal or generative model” (Friston, 2012). Han syftar på en tanke som har blivit alltmer framträdande och det är att hjärnan försöker hela tiden förutse vad omgivningen och utgår från modeller. Dessa är dels en del av hjärnmaskineriet, dels en del av erfarenheterna.

Så till en början tar vi in information som värderas av de inneboende modellerna och senare kommer vi att bli duktigare på det. Det är därför som en störning i maskineriet kan skapa stora svårigheter då den stör den inkommande signalerna och möjligheten att dra verklighetsanpassade slutsatser.

Förutsägelseprocessen innebär att vi fångar upp signalerna som kommer emot oss och jämför dem med de inneboende modellerna. I dessa modeller, menar Friston (2012) att det finns en värdehierarki. Helt ny information eller information som inte överensstämmer med modellerna kommer med svårighet att erkännas som giltig. Evolutionärt bygger det på att vi kan inte ge samma betydelse till all information utan fokuserar på det relevanta. Det som är förutsägelseprocessen bedömer som irrelevant upptäcker vi inte ens eller avfärdar. Det förenklar livet, men det skapar också bekräftelsebias, vilket betyder att vi söker efter information som bekräftar vår uppfattning, snarare än det som säger emot den. Det är en automatisk process och sker alltså undermedvetet. Det kräver mycket energi för att ta in ny information, det kan mina elever bekräfta.

Viktigt att förstå är att vi människor delar modellerna då de har blivit en del av vår genome under evolutionen. Så även om vi stöter på en folk som yanömami från inre Amazonas så kommer våra modellerna för att uppfatta verkligheten vara desamma, även om våra föreställningar kommer att skilja sig åt. Så att peka på en viss växt och säga att den heter si och så och är ätlig eller inte kommer inte att skilja sig åt. Men om vi säger att den får man inte äta på grund av ett tabu, då är det snarare kulturen som uttrycker sig.

Vetenskapen i grunden bygger på att skaffa sig vetskap om vår omgivning. Den naturvetenskapliga metoden bygger på att testa modeller för att se om de överensstämmer med våra uppfattningar. Det är något som vi alla gör, vilket betyder att vi alla har förmågan och utnyttjar den för att bättre kunna anpassa oss efter livsförutsättningarna.

I detta finns det dock föreställningar som inte är testade mer än att det är en överenskommelse som gjordes för länge sedan och som sedan blev så naturlig att den blev ovedersäglig. Eftersom något inte ifrågasätts och inte diskuteras, så blir det en sanning. Ny information blir då i stort sett omöjlig att ta till sig.

Höno, vassen vill ta över.

Det är här som jag vill återgå dels till det som Leach säger om det som vi ser och det som vi hör om. Den kunskap som vi har om det som vi ser är lätt att diskutera eftersom den är framför oss. Växten är giftig och om du inte tror mig så kan du testa. Men om det som vi inte ser och sällan upplever blir det svårare att diskutera då det är behäftat med en massa föreställningar, som inte nödvändigtvis är den senaste kunskapen. Ofta består den också av ärvda och ogenomtänkta föreställningar.

Så för att avsluta detta resonemang är det dags att återkomma till Danells bok om de nykomna däggdjuren. För i tanken på nykomlingar eller inte så finns det föreställningar om hur den svenska naturen är beskaffad. Vad är naturligt och onaturligt här? Husmusen är från Indien och kom förmodligen till Sverige först under medeltiden i en skeppslast. Brunråttan rapporteras först om på 1780-talet i hamnstädernas lagerlokaler. Vildsvinen förekom naturligt i Sverige, utrotades för att sedan återkomma genom att de rymde från godsen där de hade placerats i hägn för jakt.

Vargen utrotades, invandrade norrifrån under 1980-talet och framåt för att sedan sprida sig framför allt i södra Norrland, Svealand och norra Götaland. Eller borde jag skriva ”återkom”? För tillhör den faunan eller inte? Tillhör dovhjorten faunan eller inte? Den inplanterades under 1500-talet för jakt.

Hönö

Och kanske här är det dags att avsluta med en tanke som delvis kommer från en artikeln ”Rovdjur i fara” (Hörlin, 2024) i Tidningen Djurskyddet. För att kunna göra det vill jag påminna om att både vildsvinet och dovhjorten placerades av jägare. Det finns andra arter att nämna här, som mufflonfår eller det misslyckade försöket att etablera kanadahjort (wapiti). Poängen är dock att jägarna, denna lilla grupp på 2,7 % av Sveriges befolkning, bestämmer som kollektiv oerhört mycket i Sverige. Tänk att hela viltförvaltningen utgår från jaktlagen, som utformats utifrån hur jakten får ske i Sverige. Som nämns i inlägget Älgar och vargar sprider sig i Europa. Det är bra! Men förutsättningarna är olika skiljer det sig från andra delar av Europa, som till exempel Nederländerna.

Problemet är här att i exemplet med vargen och rovdjuren överhuvudtaget är att det är proportionerligt få personer som jägarförbunden, samt LRF, som driver frågan om rovdjurens vara eller inte vara i Sveriges fauna.

Problemet är inte att de driver frågan, utan att andra delar av Sveriges befolkning snarare utgår från sina föreställningar om rovdjuren och låter sig formas av dem vars åsikter överensstämmer med de egna. Och det gäller både rovdjursälskare och rovdjurhatare.

Vad vi behöver är därför en debatt som inte bara utgår från tillåtet att jaga eller inte eller rivna får eller inte, utan att vi söker kunskap som utgår från den samlade ekologiska kunskapen om hållbara ekosystem. Det gör att vi kan forma våra föreställningar utifrån vetskap och inte från hörsägen. Det i sin tur gör att vi kan bilda oss vår egna uppfattning och slipper vara beroende av det som sägs i bruset. Vi måste helt enkelt bilda oss!

Referenser:

Danell, Kjell (2024). Däggdjurens nykomlingar: hur kom de hit och hur gick det?. Möklinta: Gidlunds förlag

Friston, Karl (2012). Prediction, perception and agency. International Journal of Psychophysiology. Vol 83, nr 2:248–252. https://doi.org/10.1016/j.ijpsycho.2011.11.014

Hörlin, Katarina (2024). Rovdjur i fara. Tidningen Djurskyddet. Nr 3:17

Leach, Edmund (1982). Social anthropology. New York: Oxford U.P.

Lovette, Irby J. (2016). Avian diversity and classification. Ss. 7–62. Brunner, Rebecca M.; Class Freeman, Alexandra; Bridwell, Myrah A. & Thompson, Mya E. (red.) (2016). Handbook of Bird Biology. Third Edition Chichester: John Wiley & Sons

Stervander, Martin. (2024) Fågelträdets grenar flyttas runt. Vår fågelvärld. Nr 5: 18–24.