Mannen stod lutad på sina gångstavar och tittade in i dungen. Bakom honom stod en dam. Jag och Maggie strosade mot dem och nyfiken som jag är frågade jag om de såg något speciellt.
Nej, svarade mannen. Vi är bara så förvånade att vi inte har sett eller hört någon fågel.
Förr, fyllde kvinnan i, såg vi ibland rådjur.
Det är för mycket människor här i Bäckhalladalen, halvskojade jag.
Vi fortsatte vår färd. Maggie ville bada i dammen. Jag kastade i en pinne som hon hämtade. Vi var på väg till heden nordväst om Bäckhalladalen. Det var länge sedan vi var där. Medan vi gick hörde vi något som lät som en visselpipa. Det förvånade mig. Är det någon fotbollsklubb som tränar intervaller? tänkte jag.
Maggie stannade och luktade. Det var ett hål ned i marken vid en björk. Nyskvätt jord låg framför hålet. Jag undrade vad det var. Det var för stort för en skogsmus. Kan en räv ta sig ned där? Men så nära gångstigen?
Överhuvudtaget är jag fascinerad av dessa hål. För som ett djur luckrar upp kan också andra organismer utnyttja. Som det hålet som vi hade gått förbi en bit ned. Där tror jag det var en mus. Det som jag framför allt intresserade mig för var insektshålen i vallen ovanför.
När vi kom en bit vidare hörde jag massor av högfrekvent fågelläte. Jag stannade upp och fick se både talgoxe och blåmes fara mellan björk, bok och gran. Att jag nämner högfrekvent är just för att vissa fåglars läte är så högt att över en viss ålder kan man inte höra dem längre. Kungsfågeln är den fågel som man först tenderar att sluta höra och då upptäcker man inte att det är fullt av dem. Så kanske jag kan tillägga att paret som vi träffade var närmre pensionsåldern.
Det slog mig hur vi ständigt utgår från våra egna upplevelser då vi försöker bestämma om något är normalt eller inte. Det kalla för baseline syndrom och jag tar upp det i Rosenfinken och shifting baseline syndrom. Och det fick mig att minnas artiklarna om ekologi som jag hade ströläst innan vi gav oss ut. Jag var väldigt kritisk till dem då de handlade om modeller och förutsägelser. Forskarna samlade ihop data och byggde upp olika scenarior. De talade om baslinje och i en artikel angav de holocen som den ekologiska balans som bevarandebiologin borde utgå ifrån.
Jag är kritisk till dessa modeller då de utgår från teoretiska scenarion som tycks bli argument i en debatt om ekologin och om hur det borde vara. Men holocen var innan istiden och när isen försvann påbörjades en ny cykel. Det blev ett nytt ekosystem, som utvecklades utifrån de förutsättningar och sammansättningar som uppstod här i norra Europa. Men de är också lärorika och väcker tankar.
För landskap befinner sig i olika tillstånd och frågan är vilket som är det ”rätta”?I artikeln ”Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding” (Hoeks et al., 2023) ifrågasätter forskarna om det är meningsfullt att tala om en ”base line”. De pekar dels på rewildingprojekt där man snarare ser det som ett nytt ekosystem som skapas. Det andra är att just genom klimatförändringarna så finns det all anledning att snarare se till hur de kan utvecklas än olika mål.
The success of rewilding projects may be more meaningfully measured by focusing on the increases in ecological integrity and complexity, irrespective of the hypothetical original (baseline) state. This is also relevant in the prospect of accelerated rates of climate change and wide variations in ecological rates of change, making it increasingly difficult to rely fixed target states for management strategies. (Hoeks et al., 2023:1523).
Jag och Maggie fortsatte vår promenad. Jag tittade på björkarna som växte i olika stadier. Maggie stannade där en annan stig leder ut ur skogen. Jag höll emot. Så stod vi där ett tag och väntade ut varandra. Jag hörde något som lät som en hackspett, men i stället fick jag se en ekorre hoppa mellan träden. Ånyo hörde jag visslandet, men det var ingen människa; det var en ormvråk. Det fick mig just att tänka på hur annorlunda jag måste uppleva min promenad än paret jag hade stött på.
Till slut vann jag viljekampen och vi gick vidare. Frågan om hur vi ska se på ekosystemen kom tillbaka. För jag tror verkligen inte att man kan tala om att systemet bör befinna sig i ett tillstånd, då i grunden befinner det sig i en ständigt förändring. Framför allt hör i den nordliga hemisfären. Här till skillnad från i regnskogen är väldigt många arter beroende av radikala förändringar, som en brand eller en storm.
Vi kom upp till kanten av heden. Där var en flock steglitser, dessa vackra fina och högfrekvent ljudliga fåglar som far så fort man kommer för nära eller vill begrunda deras skönhet med kikaren.
Heden upprätthålls genom att man låter kor och får vandra fritt på somrarna. De betar och håller ned växtligheten så att arter som har anpassat sig till det öppna landskapet ska kunna överleva. Flera tror att Europa såg mer ut som det här landskapet än enbart skog. Många hjortdjur och andra klövdjur betade och skapade öppna landskap. Pollenfynd i sjöar stödjer tesen.
Heden är också ett exempel på hur det är människornas val och livsstil som formar landskapet. Ceaușu et al. avslutar artikeln Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe (2015) med en reflektion kring varför vi bör förvalta vissa habitat, likt heden som jag och Maggie strosade på.
De tar upp Michael Soulé som menar att det är på grund av de inneboende värdena, något som jag stödjer, se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. Peter Kareiva och Michelle Marvier, nämner de, som enligt dem menar att vi måste se ekosystemen som knutna till människorna och hur vi förändrar ekosystem, se också mitt inlägg Nej, ingen massutrotning, men…. Rewilding, däremot, skriver de, håller med om att människan har förändrat ekosystemen, men att man kan minska människans tryck och verka för att etablera den naturliga dynamiken i den biologiska mångfalden.
Conservation management in the face of anthropogenic change represents an issue of global importance. Soulé argues that the role of conservation should be to protect nature for its intrinsic value and ensure protection for the least disturbed ecosystems. Kareiva and Marvier suggest instead that conservation should focus on human modified systems because ecological dynamics are tightly connected to human dynamics. A rewilding approach recognizes that the majority of ecosystems have been modified by humans, but identifies opportunities for decreasing the human pressure on ecosystems and restoring the more natural biodiversity dynamics and ecosystem services associated with wilderness. (Ceaușu, et al. 2015:1024)
Personligen ser jag dessa tre perspektiv som kompletterande. Även om jag har svårt att argumentera för ett inneboende värde i ett ekosystem, så menar jag att det är nödvändigt. Likväl ser jag att väldigt många ekosystem, som till exempel heden är beroende av människors ingripande genom att låta boskap beta där. För ekosystem är dynamiska komplexa system, som är beroende av den dynamik som uppstår i relationen mellan olika organismer.
Gerald Marten skriver i Human ecology: basic concepts for sustainable development (2001) om att ett system kan vara olika stabilt genom att illustrera det med en kula som befinner sig i ett tillstånd där den har olika möjligheter. Är systemet stabilt rullar den tillbaka, men är det instabilt fungerar inte återkopplingssystemet och den hamnar i ett nytt tillstånd, se Varsamhet är ledordet.
Ett habitat är ett ekosystem, vilket består av en mängd olika organismer som påverkar varandra. Enkelt uttryckt håller rovdjuren ned betesdjuren så att de inte blir för många och när rovdjuren har dödat för många minskar de i sin tur eftersom det inte finns tillräckligt med bytesdjur, se Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat?.
Men hur många organismer är tillräckligt? I artikeln ”Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world” (Valiente-Banuet et al., 2015) undersöker forskarna detta utifrån en modell som bygger på att det inte är x art som är viktigast eller att det finns väldigt många utan det viktigaste är vilken/vilka funktion/er som de innehar i systemet.
[A]lthough most previous studies on the biodiversity–ecosystem functioning paradigm have focused exclusively on species richness, our novel analytical approach reveals the relevance of considering the species interaction balance as a critical indicator of ecosystem health.(Valiente-Banuet et al., 2015:305)
Vi är alltså långt från Michael Soulés tankar om ett inneboende värde utan här handlar det om deras instrumentella värde. I modellen utgår de från två stadier, orört och förstört habitat och en skala däremellan. Sedan undersöker de antalet arter och hur antalet förändras genom habitatförändringarna.
Vad de fokuserar på är således inte framför allt, antalet arter utan vilka arter som försvinner. Tanken som de utgår ifrån är att arter fyller olika funktioner, varav vissa arter har en större funktion för upprätthållandet av olika funktioner för interaktionen mellan de olika arterna. Det betyder att vissa arter, genom sin funktion, är viktigare än andra för mängden arter som överlever i habitatet.
Dessa kallas för nyckelarter (keystone interactions), då deras närvaro ökar möjligheterna för andra arter att leva. Så till exempel om rådjur betar skotten på olika trädarter så förhindrar de dem från att växa upp, vilket skyddar de ljusberoende arterna. Andra arters funktion kan tillföra en stabilitet (additive interactions) åt systemet, medan andra är redundanta (redundant interactions), då de gör varken till eller från. (Valiente-Banuet et al., 2015:303).
Så låt oss ta ett enkelt exempel från mina bilder på djurs boingångar. Nedan är ett hål jag stötte på under en promenad i Sandhammaren. Vad det är för ett djur vet jag inte. Men genom att det har öppnat upp i mossan har den blottlagt sand där insekter kan ha sina bon. Men inte bara det, den leder också ned vatten i jorden, vilket gör att det stannar kvar i landskapet.
Så vad vi ser är att djur kan ha många funktioner utöver sin existens. I illustratören Jeroen Helmers ser vi det som bäst hur de olika organismerna interagerar i ett ekosystem och möjliggör andras existens, se The art of rewilding: an interview with Jeroen Helmer.
Jag och Maggie fortsatte vår promenad och jag tänkte på att visst jag kan vara kritisk mot dessa modeller, men de fyller en funktion genom att visa på samband som jag inte kan upptäcka om de inte vägleder mina iakttagelser.
Nu har jag skrivit så långt att det är dags att avsluta med att berätta att jag gick ned mig både i ett kärr och fick en stöt på ett elstängsel. Så det var en händelserik promenad utöver alla funderingarna som pågick medan jag iakttog och kontemplerade landskapet som vi gick igenom.
Referenser:
Ceaușu, Silvia; Hofmann, Max; Navarro, Laetitia M.; Carver, Steve; Verburg, Peter H.; Pereira, Henrique M. (2015) Mapping opportunities and challenges for rewilding in Europe, Conservation Biology, Volume 29, No. 4, 1017–1027, DOI: 10.1111/cobi.12533
Hoeks, S.; Huijbregts, M. A. J.; Boonman, C. C. F.; Faurby, S.; Svenning, J.-C.; Harfoot, M. B. J.; Santini, L. (2023). Shifts in ecosystem equilibria following trophic rewilding. Diversity and Distributions, 29, 1512–1526. https://doi.org/10.1111/ddi.13786
Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications
Valiente-Banuet, A., Aizen, M.A., Alcántara, J.M., Arroyo, J., Cocucci, A., Galetti, M., García, M.B., García, D., Gómez, J.M., Jordano, P., Medel, R., Navarro, L., Obeso, J.R., Oviedo, R., Ramírez, N., Rey, P.J., Traveset, A., Verdú, M. and Zamora, R. (2015), Beyond species loss: the extinction of ecological interactions in a changing world. Functional Ecology, 29: 299–307. https://doi.org/10.1111/1365-2435.12356
