Ska samer jagas bort för medelklassens önskan om vildmark?

Natthimlen var just så spektakulär som den skulle vara. Vyn från Blåhammaren fick mig att känna mig liten och utsatt och ändå var jag inte alls ensam. Bakom fotografen är fjällstugan. Vi skulle snart gå in och äta en trerättersmiddag, dricka öl och vin med okända människor som vi skulle dela upplevelser med. Detta var inte vildmark och likväl var det inte just det som vi hade sökt medan vi hade vandrat från Storulvåns fjällstation?

Minnen och tankar hopade sig under läsningen av kapitlet ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature” (Cronon, 1996). Så låt oss inleda med jämtlandstriangeln. Först i avslutningen kommer jag att berätta varför jag plötsligt mindes vår vandring i Sylarna.

Sedan dess är restaurangen på Blåhammaren är inte längre öppen, men det erbjuds möjligheter att laga mat och umgås med andra.

Blåhammaren erbjuder självhushållskök, bastu, dusch, butik och torkrum. Den 100 år gamla huvudbyggnaden har gott om umgängesytor. Här kan du njuta av din måltid, återhämta dig efter dagens vandring, spela spel och umgås. Självhushållet är utrustat med spis, kylskåp och rinnande vatten, kryddor och smaksättare. (STF Blåhammaren).

Jag har följt turerna kring förändringen och har förstått att diskussionen har varit hätsk, inte minst från SVD:s ledarskribent Peter Wennblad. Han frågar han sig om Staten fegar ur om makten över fjällen (2024a) då myndigheterna, enligt honom, inte utövar sitt mandat utan överlåter det till STF. Så trots att det är statlig mark ”valde dock Länsstyrelsen att delegera till STF att själv förhandla fram ett avtal med samebyarna” (Wennblad, 2024a).

Ungefär ett halvår tidigare dundrade han högre då han retoriskt frågade ”om det verkligen är rimligt att rennäringen, som i hela norra Sverige omsätter en bråkdel av vad besöksnäringen gör bara i Jämtland och Härjedalen, ska ha sådan makt över så stora landområden.” Och svarar sedan ”Svaret på frågan är nej – det är inte vettigt att en kulturverksamhet som i sammanhanget omsätter småpengar och sysselsätter ett fåtal ges större vikt än en regional basnäring.” Se Sverige ska inte styras av samebyarna (Wennblad, 2023).

Jag uppskattar att Wennblad driver på i frågor och tar ställning. Och jag håller inte med honom i det mesta han skriver, som till exempel när han tycker att militären ska få förstöra en nationalpark på Gotland, se Stoppa statens sabotage mot sig själv (2024b). Genom att ta ställning blir det enklare att diskutera.

Så låt oss nu övergå till Cronons problem med begreppet vildmark. I sitt kapitel i Uncommon ground: rethinking the human place in nature (1996) skriver om vildmark som ett kulturellt koncept som är starkt knutet till vår tid. Det är även ett relativt modernt begrepp som kommer ur romantikens vurm för den plats dit man kunde gå för att möta det sublima.

Vildmarken var länge en plats dit man drog sig undan från samhället för att dels prövas genom att ge sig ut i djävulens domän, dels att möta Gud. Så gjorde Jesus efter han hade döpts av Johannes och drevs ut i ”öknen” (Mark. 1:12). Det grekiska ordet är dock inte öken utan ἔρημον (eremon) vilket syftar på en plats där man är övergiven och ensam. På samma sätt flyr israeliterna ut i öknen i Andra moseboken. Men det hebreiska ordet är הַמִּדְבָּֽר (ham·miḏ·bār) som syftar på en plats som inte är besökt av människor eller som är ett okontrollerat betesområde. Det är alltså något som framför allt är utanför de samhällets domäner.

I USA, berättar Cronon, blev vildmarken en plats där riktiga män blev till, där man genom att lämna samhället kunde förverkliga den inneboende potentialen. Men, fortsätter han, framför allt blev det en del för rika ynglingar att ge sig av och bevisa sitt värde. För dessa män var det inte bearbetandet av marken utan upplevelsen av att leva i det vilda.

The very men who most benefited from urban-industrial capitalism were among those who believed they must escape its debilitating effects. If the frontier was passing, then men who had the means to do so should preserve for themselves some remnant of its wild landscape so that they might enjoy the regeneration and renewal that came from sleeping under the stars, participating in blood sports, and living off the land. (1996:106).

Med tiden, resonerar han, övertogs detta tänkande av en urban medelklass som nu hade råd att semestra i vildmarken och uppleva de vilda vyerna. Genom fotografier, menar jag, iscensätter vi detta och klipper bort de andra människorna så att vi verkligen tycks befinna oss i det vilda.

Ovan visar jag flera exempel på detta, dels vid Blåhammaren och dels på Stenshuvud och det är för att illustrera det problem som Cronon ser i begreppet vildmark. För, fortsätter han, detta tänkande om en orörd natur utan människor har övertagits av miljörörelsen. Och i dess extrema form kan vissa föra argumentet att bara inte människor fanns, så skulle allt vara bra.

Att vara en solig dag i Stenshuvuds nationalpark är att trängas med människor, i alla fall vid vissa majestätiska platser. Vägen upp mot toppen är närmast en köliknande upplevelse. Men i grunden är det biologiskt intressanta vid dess västra fot där sumpskogen breder ut sig. Det är där man kan få syn på liten hackspett eller stjärtmesar och imponeras av klibbalen.

Hela detta idégods skapar, enligt Cronon, en föreställning eller kanske en virtuell syn på naturen (se Naturen som en hämnande ängel eller som ett försvunnet paradis), att vår omgivning är skild från oss. Han för till och med fram tanken en del av argumentet för mångfald också är behäftat med dessa tankar då bara inte människan var där så skulle den biologiska mångfalden vara ”intakt”. Men det stämmer ju inte.

En stor del av mångfalden är dels beroende av människans brukande av markerna, dels, och det viktigaste, jorden har den senaste 10’000 åren ständigt påverkats av människan. Framför allt i den norra delen av jordklotet då människan ständigt höll sig i isens utkanter och följde i djurens fotspår.

För honom så är detta dualistiska tankesätt dessutom kontraproduktivt mot det miljötänkande som är viktigt för att kunna skapa ett ”ansvarsfullt” miljötänkande där människan inte ses som något som står i motsats till naturen utan som en del i den.

[I]n its reproduction of the dangerous dualism that sets human beings outside of nature—in all of these ways, wilderness poses a serious threat to responsible environmentalism at the end of the twentieth century. (1996:111)

Nu frågar sig säkert någon som har orkat läsa hela vägen hit vad detta har med Jämtlandstriangeln att göra och varför jag citerar Peter Wennblad? Och det här kommer att låta som om jag gör en whataboutism, men är inte menad så.

Jo, de grandiosa nationalparkerna i USA, som Yosemite och Yellowstone kom inte till förrän urinvånarna som hade bott där hade jagats bort. De är alltså platser som har rensats bort från människor för att inte befläckas. Myten om den orörda naturen, skriver han, är speciellt grym om vi ser det utifrån indianernas perspektiv som jagats bort från den plats som de kallade sitt hem.

The myth of the wilderness as “virgin,” uninhabited land had always been especially cruel when seen from the perspective of the Indians who had once called that land home. (1996:107)

Och det är här som jag tycker att diskussionen Jämtlandstriangeln är i sin essens. De som brukar fjällen sedan många hundra år tillbaka ska köras över då de ”omsätter småpengar”, för dem som bidrar med de riktiga pengarna när de kommer dit för att vila upp sig och njuta av det vilda och fria. Vi är således i en diskussion som går tillbaka i Sveriges historia och den såriga relation som finns mellan samerna och staten.

De som har brukat platsen ska således få stå tillbaka för att dem som inte är beroende av marken ska kunna få uppleva det som om de befinner sig i vildmarken. De som har råd ska dessutom få äta en trerättersmiddag på en fjälltopp med mat som har flugits dit med helikopter. Och de störde dessutom min kontemplation över den bävan som fjällen ingav mig.

Avslutningsvis håller jag med Cronon om att begreppet vildmark är en återvändsgränd. Genom att söka efter det orörda glömmer vi bort skönheten i människans omgivning, inte där vi skövlar, utan där vi brukar. Som skottskogen på Hönö som är ett arv från hur människorna förr brukade sin skog för att kunna överleva i ytterst i Bohusläns kustrand.

Referenser:

Cronon, William. (1996) ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature”. (red. Cronon, William). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton. Ss. 92–125).

Cronon, William. (red.) (1996). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton

STF (u.å.). STF Blåhammaren.

Wennblad, Peter (2023). Sverige ska inte styras av samebyarna. SVD. Publicerat 230927 [Hämtad 241116]

Wennblad, Peter (2024a). Staten fegar ur om makten över fjällen. SVD. Publicerat240502 [Hämtad 241116

Wennblad, Peter (2024b). Stoppa statens sabotage mot sig själv. SVD. Publicerat 240612 [Hämtad 241116]]