Krumbuktig, nedträngd och utspridd stod den småväxta eken klädd i mossa och lavar. Maggie drog i linan. Hon ville till stranden. Men jag stod kvar och tittade på de olika lavarna och mossorna som växte längs grenarna.
På grenen som sträckte upp sig åt öster hittade jag både kvast- och husmossa. Skägglav hängde ned och en bräken hade också slagit rot.
Maggie är van vid mina tillfälliga stopp när vi är ute i naturen och slutade dra.
Jag funderade på hur gammal denna ek är och hur lång tid det tog för de olika organismerna att utvecklas på den?
På en annan gren som sträckte sig söderut såg jag blåslav och slånlav, kvastmossa och väggmossa. Namnen hittar jag idag på Natursidans sidor om lavar och mossor.
Ekkrattskogen vid Sandhammaren som blandas med tall är ingen produktiv skog. Den produktiva delen är längre västerut. Västra- och Östrabackavägen är gränsen som delar av området.
Under morgonen läste jag i två diametralt motsatta böcker, The ecocentrists: a history of radical environmentalism (Woodhouse, 2020) och Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005).
I Woodhouse bok har jag kommit till de radikala miljökämparna i Earth First! som frustrerades av Sierra Club och andra miljöorganisationer som arbetade med politiken i USA. De som startade Earth First! kom ur dessa organisationer, men radikaliserades när de inte såg tillräckliga resultat.
De inledde aktioner för att hindra skogsindustrin från att hugga ned skog i regioner som de ansåg borde skyddas. De kämpade för att vildmark skulle breda ut sig, fri från människor.
Det är ur de amerikanska miljörörelserna som tanken om en vildmark fri från människor blir ledande. Woodhouse visar dock på att deras slagord om vildmark, även de från Earth first!, döljer en insikt om att orörd natur inte existerar. Det som är ideologiskt radikalt hos dem är att de likställer människor och djur. De ser inte att det finns någon värdehierarki dem emellan.
Föreställningen om det orörda ger jag inte mycket för och inte heller ser jag människan som ett problem per se. Ibland kan jag dock bli avundsjuk på de radikala, då de gör det enkelt för sig. De är enfaldiga i ordets ursprungliga betydelse då de ser endast att det finns ett enda mål.
Stig Hagner är inte enfaldig, även om hans fokus är skogsindustrins behov. I sin bok, som jag läser långsamt, berättar han om skogsbrukets historia i Norrland och hur de, då främst SCA, lär sig hur de ska kunna skapa inkomstbringande skogar.
Just fokus på Norrland är intressant då de medför utmaningar som kontinentala Europa tycks bortse ifrån.
I slutet av gårdagens inlägg Den primitiva människan försöker förstå naturen. nämnde jag hur SCA med tiden lärde sig villkoren för att odla på sina ägor. Idag läste jag om föryngring, om blädning fungerar eller inte och om hyggesberedning. Där visar han på hur teknologin utvecklas och blir alltmer effektiv. Så effektiv att de ”extremt utnyttjade skogsmarken för produktion av virke” och ”insåg risken att hamna på fel sida om anständighetsgränsen” (2005:198). Frågan uppstod om de kunde balansera bruket med naturvård?
Just ordet ”anständighet” fastnade hos mig.
Jag gick ut för att rasta Maggie och funderade på detta svävande ord som ändå är så talande. I Svenska akademins ordlista definieras det som ”som håller sig till sociala normer, hygglig” (2015), men det fångar inte ordets essens för vad han pratar om är när balansen har blivit så skev att att allt enbart inriktas på en sak: virkesproduktion. Det gör att man dödar aspen med gift, markbereder så att det blir som vallar i skogen så varken människa eller älg kan ta sig fram.
Anständighetsgränsen nås när man inte längre tänker på någon annan än sina egna behov.
Anständighet är något väldigt mänskligt. Det är det som gör att vi kan stanna upp i vårt handlande och se till effekterna. Vi är det enda djuret som har den förmågan. Vi är kompletta människor och ska också bete oss så. Begreppet kompletta människor kommer från achuarfolket i Amazonas. För dem är den enda skillnaden mellan djuren och dem själva att de är penke aents, kompletta människor. Allt levande har wakan, en själ, och det gör dem till personer (aents). Allt levande har därför intentioner och en reflekterande uppmärksamhet. Det gör att de kan uppleva känslor och utbyta meddelande. I sin tur skapar det en samhörighet med sin omgivning, mellan djurarterna och i sin tur med människorna.
This constitutes a faculty that classifies them as “persons” (aents) in that it provides them with a reflexive awareness and intentionality that enable them to experience emotions and exchange messages with both their peers and also members of other species, including humans. (Descola, 2013:5)
Som vanligt är det achuarerna själva som är kompletta människor och det som definierar det är språket. De förstår varandra perfekt, medan spansktalande personer, jaguarer eller spindelapor är visserligen personer, men de är inte kompletta personer. De som är kompletta personer har ett extra ansvar att ta hand om miljön. De är inte ensamma jägare som jaguaren, som inte respekterar något.
Woolly monkeys, toucans, howler monkeys—all the creatures that we kill in order to eat—are persons, just as we are. The jaguar is likewise a person, but is a solitary killer that respects nothing. We, the “complete persons,” must respect those that we kill in the forest, for they are, as it were, our relatives by marriage. (2013:4)
Vi människor är inga ensamma jägare utan vi är kompletta personer som har en känsla för vad som är rätt och fel. Vi förstår att vi inte bara kan utgå från våra behov, om det så är vår egen grupp, mänskligheten som helhet eller vår miljö.
Och det är här som min kritik går till de radikala miljörörelserna som ser människan som tudelade från naturen. De missar att vi är kompletta människor som är både kropp och själ, liksom alla andra varelser på jorden. Det handlar inte om att särskilja sig från naturen utan att se sig som en del av den och bete sig anständigt. Ibland närmar vi oss anständighetsgränsen och det gör vi sannerligen i vårt samhälle. Då är det dags att tänka till.
Fast ibland behöver vi de radikala för att väcka oss ur vår slummer.
Referenser:
Descola, Philippe (2013). Beyond nature and culture. Chicago: University of Chicago Press
Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien
Woodhouse, Keith Makoto (2020). The ecocentrists: a history of radical environmentalism. Paperback edition. New York: Columbia University Press
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Intressanta tankar om ”kompletta människor”. Den idén skiljer sig från den förenklade bild som mycket av miljörörelsen i väst tycks ledas av, och som väl har sin grund i kristendomen? Naturen är god, människan är ond (efter syndafallet) och därför är det en god gärning att skydda allt levande från människan.
Kopplingen till Stig Hagner är extra intressant eftersom han är en bra representant för den äldre generation skogsbrukare som format det moderna skogsbruket. Miljörörelsen framställer ju ofta dessa personer som helt drivna av pengar, vinst, osv, men den bilden stämmer inte. När personer som Börje Häggström drog igång ”restaureringen” av stora skogsområden i norra Sverige under 1960-70-tal så var det inte för kortsiktig vinst (det mesta gick med förlust) utan därför att man såg att de söndertrasade skogarna skulle växa dåligt och ge kommande generationer betydligt mindre tillgång till träråvara. Man erkände öppet att man tänkt fel, missförstått hur skog fungerade, och nu ville man rätta till misstagen. Ibland gick ”odlarivern” till överdrift, men även det rättades till, och när miljöfrågorna gavs större plats från 1990-talet och framåt så var det en process som skogsbruket drev på.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Det jag gillar med Hagner är hans saklighet, där han pekar på hur de hela tiden utvecklas i sin vetskap om hur det fungerar att bedriva skogsbruk i Norrland. Han, som du vet, nämner misstag och även när de går för långt, som jag nämner.
Det som framför allt slår mig, och kanske beror det på att du alltid trycker på tidshorisonten, är hur långa tidslinjer som de spelar med. Mycket av det som hans generation planerade och planterade fick de inte se skörden av.
Likaså nämner han att miljörörelsens kritik är nödvändig för att de ska ändra sig. Giftet som spreds för att döda aspen, tycks inte bekymra honom, då han inte anser att det i sig är farligt, likväl tas det bort. Och det är ju bra för älgen.
Och, tycker jag mig se, det finns en kärlek till naturen i hans berättelser. Att den skiljer sig från miljörörelsens vurmande är inte så konstigt; han är trots allt en bister jägmästare. 😉
GillaGilla
Ja Gustaf, utan att utveckla det för mycket känns det som att du lite motsägelsefullt trasslat in dig i sista styckena. Tjorvigt, skulle min mormor sagt.
Eftersom jag varit en liten del av miljörörelsen, även innan Valfrid Paulsson drack hormoslyrvatten, blir er beskrivning fattig. Även här måste ett historiskt perspektiv läggas upp.
Från 1950-talets okunskap om giftspridningens effekter till dagens PFAS-debatt är det inte långt, men medvetenheten är större bland fler idag. Ändå handlar ”vi” på nästan samma sätt.
Det kunskapslyft och naturintresse som scouter, fältbiologerna och mulleskolan väcke hos barn och unga tidigare var ovärderligt. Det födde behov att bevara, skydda och förstå behovet av miljövård. Det fanns här kanske ett nästan själviskt intresse, men som i slutändan fick bort DDT, PCB, kvicksilver m.m.
Många radikaliserades med åren när metoderna inte var tillräckliga. En del hamnade i riksdagen. Var och varannan äldre kämpe idag har en bakgrund i t.ex Fältbiologerna. Där grunden alltid har varit att se sig själva som en del av miljön, där allt vi gör har en påverkan.
Dagens s.k. miljöaktivister ser sig själva som jordens räddare, där skalan är vid. Från de som månar om vår egen arts överlevnad i första hand till de som ser oss människor som det största hotet där klotet klarar sig bättre utan oss.
Så, så länge den bräckliga demokration finns kvar har vi behov av människor som reagerar, agerar och aktiverar andra. Det har om inte annat historien visat oss.
Beträffande skogen, ni vet min ståndpunkt…..
GillaGillad av 1 person
Det var BT Kemis vd Lars Foss som drack fenoxisyra, inte Valfrid Paulsson som var GD för Naturvårdsverket.
Valfrid var född i Hjuken, strax norr om Hällnäs, och har fått ett Natura 2000-område en vit norr om Hjuken uppkallat efter sig – Valfrid Paulsson-reservatet.
https://www.naturkartan.se/sv/vasterbottens-lan/valfrid-paulsson-natura-2000
Nej, jag vet inte din ståndpunkt beträffande skogen…
GillaGillad av 2 personer
Tack för rättelsen, minnet sviker gamla gubbar. Han fick klä skott för mycket på den tiden, glädjande då att det finns positiva eftermälen. Skogsbruket kan du bättre än jag, fast upplevelsen av skog förblir vad den är för var och en. Men, det tar vi en annan gång.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar Hans och en viktig påminnelse om hur långt delar av skogsindustrin gick och gifterna var inte att bara gå över anständighetsgränsen utan att gå alldeles för långt.
Varje samhälle kräver motvikter, checks and balances. Och vi behöver inte bara ta gifterna som exempel utan också dammbyggena, vilka är en del av det som radikaliserade många i både Norge och Sverige, liksom i USA.
Det jag finner intressant med Hagner är hans ingenjörstänkande, även om han är jägmästare i grunden. Det handlade om att utveckla kunskap i syftet att få träden till att bli användbara för människan. Ett problem kräver en lösning. Det var både för att företagen liksom för att samhället skulle frodas. Idealen var annorlunda. De var i uppbyggarfasen. Är vi i förvaltarfasen nu?
De var villiga att riskera väldigt mycket, även om jag får intrycket av att de inte såg det som risker utan de var inriktade på att uppfylla sitt uppdrag.
På sätt och vis är det också en enfald. Därför är jag osäker när vissa framhåller ägandet hela tiden, då skogen också är något gemensamt. Det är ett arv som bör förvaltas bättre än hitintills.
Likväl för att se det ur ett historiskt perspektiv så är frågan om man kan anklaga dem i efterhand? De var praktiska kunskapsbyggare.
Så för att anknyta till det du avslutar med så är demokratin bräcklig och det är oerhört viktigt att vi bryr oss och reagerar inte bara med att skriva en arg kommentar på FB utan att vi aktivt protesterar om det vi anser är fel.
Här är alltid förhoppningen att bäst kunskap vinner och inte mest makt.
GillaGillad av 1 person
Hoppas vi inte bara förvaltar utan går in i en ny utvecklingsfas, utan fadäser 😁.
GillaGillad av 1 person
Precis. Inga mer fadäser! Nu kan vi allt!
GillaGilla