Vilken kunskap är den riktiga? När vet vi tillräckligt?

Vi kommer fram till Saltö utanför Strömstad. Här börjar en Kosterhavets nationalpark. Vi går ned mot vattnet. Maggie drar. Tall och blåbärsris kantar stigen. Vid hällen åt väster nedåt vattnet står det björk. Det är våtare där. Gräs växer i stället för blåbär.

Solen lyser genom träden. Det är kyligt. Det är fullt av skal från japanska ostron på stranden.

På morgonen läste jag ut Den gröna vändningen: en ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden (2021) av historikern David Larsson Heidenblad. I den beskriver han hur miljödebatten satte igång i slutet av 1960-talet i Sverige. Några debattörer framställs och även den debatt som det omgivande samhället tog del av. Det är framför allt Hans Palmstierna som han utgår ifrån även om många andra presenteras, som journalisten Barbro Soller och historikern Birgitta Ordén. Ett kapitel vigs också åt fältbiologerna.

Den bredare diskussionen han för handlar om hur kunskap skapas, sprids och formas i samhället. I det här sammanhanget ses inte kunskap i betydelsen förmåga eller vetskap utan som ett kulturellt fenomen som formar det allmänna tänkandet och föreställningarna i ett samhälle. För Larsson Heidenblad är det inte kunskap i singular utan hellre kunskaper och det som fokus är på ”kunskapers sociala relevans och räckvidd” (2021:21). Det handlar om ”cirkulation” och med det menar han hur ”kunskap formas och omformas när den befinner sig i rörelse” och för att det ska ske kräver kunskap ”medier och bärare för att förflyttas och verka” (2021:21).

För mig blir det ett närmast flyktigt sätt att definiera vad kunskap är. Likväl pekar det på att kunskap, som en slags kollektiv föreställning, grundar sig i ett socialt sammanhang och är kulturellt påverkat. På det sättet är boken intressant då den visar att även om kunskapen finns om välfärdens pris och utsläppens förstörelse, samt en grumlig aning om vad som bör göras, så krävs det ett sammanhang för att det ska komma till allmän kännedom.

Det är detta jag menar med det flyktiga, eftersom kunskap så tycks definieras som något som inte nås utan som något som upprätthålls i ett samtal, men som riskerar att försvinna när rösterna upphör. Därför är jag mycket kritisk till slika definitioner trots att de talar för ett riktigt iakttagande, då kunskap bör leda till handling.

För att förtydliga så har jag börjat se kunskap som en triptyk där också vetskap och insikter tillkommer. Tanken föddes ut läsning av Bhagavad Gita. I denna mytologiska berättelse möts krigaren Arjuna och guden Krishna på slagfältet och samtalar.

Det intressanta är att det till stor del handlar om just kunskap. Men de använder ett större register och söker hela tiden efter begrepp för att skilja de olika sätten att förstå sin tillvaro på. För är det inte detta som kunskap i dess allmänna betydelse handlar om, att på olika sätt begripa sin tillvaro?

Ur läsningen av Bhagavad Gita kom tanken om att vi måste använda fler ord, snarare än att söka efter allomfattande begrepp. Språket är rikt och fångar erfarenheter som vi har gjort genom att undersöka varat, den totalitet av existenser, varseblivningar och arv av samlade förståelser.

Genom att ständigt befinna sig i samtal med dåtid, nutid och framtid blir vi medvetna om vår tillvaro. Men den kan inte grunda sig på enbart det som vi vet utan också andra aspekter som kommer till oss och som blir en del av vår föreställningsvärld.

Här har Larsson Heidenblad rätt att det måste finnas en bördighet och rätt villkor för att en idé ska kunna spira. Men, och det här är min poäng som jag sedan en tid tillbaka förfäktar, det vi vet, de insikter som vi får måste också styra vårt handlande. Insikt leder till ansvar och plikt att agera på det som har kommit till oss.

I detta finns det hinder som följer ur vår ignorans och det som vi inte vet. Trots det kommer vi till perioder i historien då handling är nödvändig; en kursändring krävs. Larsson Heidenblad tar upp ett sådant tillfälle. Det är kärnkraftsomröstningen i Sverige. Den följde ut Harrisburgincidenten. Omröstningen ledde till att kärnkraften skulle fasas ut, men numera är det andra utgångspunkter som leder debatten. Som han skriver apropå förändringarna:

År 1980 hölls det en folkomröstning och genom den slogs det fast att kärnkraften successivt skulle avvecklas. När jag var barn, på 1990-talet, fick jag lära mig att kärnkraften skulle stängas ned till 2010. Så blev inte fallet. Erfarenheterna av detta tror jag också är viktiga. Det visar på svårigheterna att ta beslut om vad som ska hända om trettio år. På så lång tid kan och kommer nämligen ett samhälle och dess omvärld att förändras i grunden. (Larsson Heidenblad, 2021:205).

Detta är något som vi ständigt befinner oss i. Vi befinner oss i ett tillstånd av vetskap och ovetskap samtidigt. Det enda vi kan vara säkra på är att vi handlar och det får konsekvenser vars effekter vi inte kan förutse till fullo utan endast försöka ana.

När vi går från stranden och återigen är inne i tallskogen stannar jag till och tittar jag på tallarna. De flesta är taniga. Det finns få som är breda och raka. En jägmästare skulle säkert se det här som en riktig skräpskog, tänker jag. Men i grunden kan jag inte bedöma den. Jag har inte den kunskapen.

Referenser:

Larsson Heidenblad, David (2021). Den gröna vändningen: en ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden. Lund: Nordic Academic Press