I vår kultur lyssnar vi inte till vad talltitan berättar för oss

Över 40000 vildhästar dödades på order av den amerikanska staten i början av 1920-talet. Det var de vita nybyggarna som hade övertygat den amerikanska staten att döda vildhästarna i Montana som levde runt kråkindianernas reservat.

För dem, berättar Joseph Medicine Crow, var det värre än de militära nederlagen.

Frågan man kan ställa sig är varför och filosofen Jonathan Lear sätter händelsen i ett större sammanhang i sin bok Det radikala hoppet: Mod och mening i en kulturkollaps (2023). I sin essä berättar filosofen om kråkindianerna som förlorade sin kultur, då allt det som definierade dem att vara kråkindianer försvann i och med indiankrigen i slutet av 1800-talet. En liten sidoanteckning är att kråkindianerna slogs mot siouxerna och allierade sig med de vita.

Så åter till massakern av hästarna och vad det var som chockade kråkindianerna så. Jo, skriver Lear, dels var det för att de var oförmögna att förhindra det och det berättade för dem att de inte längre var den oberoende stolta nationen de än gång hade varit. Men, fortsätter han, ”smärtan berodde på att de tvingades inse att deras traditionella levnadssätt redan var över” (2023:88, författarens kursiv). Det som berättade detta, menar han, var att ”de tvingades inse att ingen kunde tala om vad hästarna fyllde för funktion” (2023:88).

Hästarna hade varit det som hade definierat dem som krigare och buffeljägare, men nu bodde de på ett reservat. Bufflarna hade dödats och de var lantbrukare. Till vad behövdes hästarna?

Ordet ”funktion” fick mig att stanna upp och plötsligt skiftades mitt perspektiv en aning och istället blickade jag mot vår egen kultur. Först behövs det dock mer bakgrundsinformation för att förstå resonemanget.

En kultur, menar Lear, är det som vi tar för givet. Våra handlingar behöver inte förklaras om de är i enlighet med den rollrepertoar som en kultur har. Men en kultur är ”ontologiskt sårbar” och det är när den blir attackerad. Dock talar vi inte nödvändigtvis om yttre faktorer utan snarare om när det som vi upplever inte kan förklaras med kulturella begrepp. Vi vet inte hur vi ska agera för att göra rätt, vi förlorar det praktiska förnuftet.

Det praktiska förnuftet, skriver Lear, strävar ”alltid efter det som är ändamålsenligt, efter ett korrekt eller lämpligt beteende” (2023:85), och det är beroende av ”gångbara föreställningar” (2023:86). ”I avsaknad av en gångbar föreställning om det goda livet minskade det praktiska förnuftets räckvidd.” (2023:86).

Varför tar jag upp detta på en blogg som handlar om naturen och om att vi ska förvilda allt större delar av den svenska naturen? Jo, för hela den här bloggen som ingår i ett större samtal om miljön och klimatet handlar om vår förlust av att i kulturen kunna rättfärdiga varför vi bör och inte bör handla på vissa sätt. För i grunden är hela miljö- och klimatsamtalet ett ifrågasättande av vår livsstil. Det är en frågeställning om hur vår livsstil fungerar ihop med de forskningsupptäckter som sker med hjälp av ny kunskap. Och här menar jag att vi saknar helt enkelt de begrepp som krävs för att göra vår situation begriplig.

En livsstil som har definierat praktiskt förnuft som att, för att dra de typiska exemplen, att ständigt förbättra sin standard, kunna köpa ny bil, resa utomlands och att ha ett jobb som gör att man kan upprätthålla den livsstilen.

Låt oss återvända till slutet av 1800-talet efter det stora slaget vid Little Big Horn, där siouxerna var de stora segrarna, efter de hade besegrat George Custer Armstrong och hans armé. Den armén innehöll även kråkindianer. Efter slaget vid Little Big horn verkade som om det rätta var kampen mot de vita.

Siouxhövdingen Sitting Bull och kråkindianhövdingen Plenty Coups var fiender. Några år senare träffades de båda hövdingarna. Sitting Bull kritiserade Plenty Coups för hans beslut att ingå i pakt med de vita, men historien gav Plenty Coups rätt.

Lear berättar att båda hade visioner som vägledde dem. Sitting Bull hade haft en vision om att han skulle vinna ett stort slag. Men sakta förlorade han förmågan att få visioner.

I slutet av hans liv, berättar Lear, påbörjades en spökdans som fångade uppmärksamheten inte bara hos siouxerna utan även andra indianstammar. Enligt historien skulle messias ha kommit och om de bara dansade så skulle bufflarna återvända. Detta var varken Sitting Bulls eller Plenty Coups visioner, men något som fångade andra indianer. Dansen slutade med att Sitting Bull dödades och ett stort antal indianer. Massakern har gått till historien som Wounded Knee.

Sitting Bull dog i anslutning till de händelserna och inte vid Wounded Knee.

Skälet till att Lear tar upp dessa visioner är att visa på att i visioner ingår i kulturer, och att det är därigenom som de blir meningsfyllda. Det är i kulturerna som visionernas bildspråk är förståeligt. I tider av stora förändringar, då ny information kommer så blir det allt svårare för bildspråket att kunna begripliggöra det som sker.

Detta skedde vid tiden för de stora indiankrigen då indiankulturerna stötte på en tidsanda som de inte kunde tolka, som innehöll information som de inte kunde förstå och därmed begriplig vad som skedde och hur de borde agera. Visioner som kulturella ledare har blir oerhört vanskliga i tider av förändring. För dem som deltog i spökdansen så var det messianskt önsketänkande som slutade i en massaker.

Plenty Coups hade två visioner, men de grundade sig i en öppenhet, om att en katastrof skulle inträffa, men att de skulle överleva. För att de skulle kunna överleva var de tvungna att följa bergtitans exempel. Den är den visaste av fåglar för den lyssnar och hör allt och lär sig därmed. Det gjorde de. Med mod följde de bergtitans råd om att lyssna och lära och från Plenty Coups vision.

I slutändan lyckades de mer eller mindre att karva sig en bit av den nya tiden genom anpassning, men också att hålla sitt tag om det som var.

Avslutningsvis så vill jag föra ihop det här till de tankar som detta väckte hos mig utifrån livsstil och vetenskap.

Låt oss börja med att påstå att kunskap är information som har omformulats för att ingå i en föreställningsvärld som är begriplig. Det är därför som svart materia inte blir begriplig för oss även om det finns mycket som informerar om dess existens. På många sätt är även klimatet och biologisk mångfald del av information som är oerhört svårt att inkorporera i vår föreställningsvärld.

Det är utifrån det som jag förstår situationen med hästmassakern och oförmågan att rättfärdiga dem i kråkindianernas nya omständigheter. Vi kan få förklarat för oss vad nyckelarter är och röda listor betyder, men de är ännu inte en del av vår kultur. Vi vet inte vad vi ska göra med informationen eftersom den inte ingår i ett kunskapssystem, alltså det som gör vår omvärld begriplig.

Problemet är att det är så mycket som talar för att vår livsstil skapar klimatförändringar, att förstörelsen av ekosystemen gör att allt fler arter försvinner, att vi är på väg mot en väldigt fattig biologisk värld.

Det märkliga är att redan här upplever jag att jag måste motivera och rättfärdiga mina påståenden då de inte är självklara, trots att informationen om dess verklighet finns där.

Likt kråkindianerna och siouxerna står vi inför samhällsförändringar som är framtvingade av en verklighet som vi måste förmå att införliva i vår livsstil.

Likväl finns det något i vårt sätt att förstå vår miljö med hjälp av begrepp, som i grunden distanserar den ifrån oss. Jag kom att tänka på det när jag såg den bhutanska filmen Skolan vid världens ände (Choyning Dorji, 2019).

På väg upp mot skolan tittar de mot de bergstopparna. Det är den nye läraren och två jakherdar. Den ene herden säger att när han var liten var alltid topparna vita. Läraren förklarar att det är den globala uppvärmningen. Jakherden tittar på honom och säger att sådant vet han inte så mycket om. Men om snön försvinner har inte snöleoparden några jaktmarker.

För mig blev det plötsligt klart hur begreppen som beskriver det som sker gör att vi inte begriper vad det är vi upplever. Alltså motsatsen mot vad de borde göra. För de är inte kopplade till vår livsförståelse om hur allt hör ihop.

Så till sist kan man fråga sig vad den svenska talltitan berättar för oss? Den blir allt tystare för skogens förändringar genom skogsbruket gör att den inte längre kan hitta den ”stående döda ved [som] är avgörande för häckningsframgång” (Kling, 2025:37).

Talltitan behöver en murken högstubbe som den kan karva ett bo i, allra helst en björk. Talltitans belägenhet förstår vi inte utifrån en andlig vision utan utifrån biologer som är ute i skogarna och räknar antal och frågar sig varför de minskar. Talltitans krav på miljö gör den till en signalart, då dess minskning visar på vad som håller på att försvinna.

Så informationen finns där, bara vi börjar att lyssna och ta till oss vad den berättar för oss.

Och på typiskt vis avslutade jag på det tekniska viset istället för att bara säga att skogen blir tystare utan talltitans sång.

Räcker inte det?

Referenser:

Kling, Caroline (2025). Talltitans minskning har följt skogens förändringar. Vår fågelvärld. 25:1, ss. 36–40.

Lear, Jonathan (2023). Det radikala hoppet: mod och mening i en kulturkollaps. Göteborg: Daidalos

Choyning Dorj, Pawo. (2019). Skolan vid världens ände. StudioS