Fiskaren som kom in dundrade om idioterna som satte upp reglerna som hindrade honom från att fiska. Jag stod bakom bardisken och fyllde upp hans öl. Han var en sann karaktär och omtyckt i samhället. När han var i land söp han och till havs rörde han inte en droppe. I andra ändan av baren satt tillfälligtvis en fiskeinspektör från Marstrand. Han berättade senare att fiskaren inte var problemet. Med sin lilla båt åsamkade han ingen skada. Det var de stora fiskeflottorna som var problemet.
Igår satt jag och lyssnade på ett föredrag från några forskare om tillståndet i Östersjön. Även de sade att det är de stora fiskeflottorna som är problemet och inte de mindre båtarna som fiskar nära kusten. Hon som höll föredraget pekade på fiskebåten utanför i hamnen och sade att även om den ser stor ut så är de som dammsuger Östersjön stora som finlandsfärjor.
Det jag tog med mig från föredraget är hur sammansatt problemet är där en mängd olika faktorer påverkar varandra. Låt oss inleda med att få en överblick över Östersjön och hur stort geografiskt område påverkar det. Vi ser på bilden hur vattendragen hela vägen från Slovakien eller Belarus påverkar Östersjön.
För att förstå en del av problemen i Östersjön är det värt att minnas att den är endast 8000 år gammal. Den enda öppningen till Kattegatt, Nordsjön och Atlanten är Öresund. Ju längre norrut man åker ju mindre salt är vattnet. Många älvar rinner ut i Östersjön. Det är bräckt vatten och, berättade forskarna igår, detta förhållande gör att det finns en ganska begränsat antal organismer i Östersjön. Det gör att ekosystemen i de olika delarna är väldigt sköra.
På bilden ovan ser vi inte bara Östersjön utan också de faktorer som bidrar till övergödningen av Östersjön. Den största faktorn är jordbruket, men i alla fall i Sverige är näringsspillet mycket mindre än vad det var innan. Lantbrukarna blir allt skickligare på att minska spillet.
Även om det har skett en bättring på tillflödet av näring vilket ökar på övergödningen så finns det en skuld som kommer att ta lång tid att betala. Stora delar av Östersjön har döda bottnar. Det betyder att det inte finns något syre där. Det gynnar bakterier som kan leva i de miljöerna. På bilden nedan ser vi utbredningen av de döda bottnarna.
Ett ekosystem bygger på hur de olika arterna agerar i en biotop. För dem handlar det om överlevnad och förökning och därför behöver de kunna utnyttja de resurser som finns.
På bilden nedan ser vi två tillstånd. Det ena är ett övergött system där näringstillförseln har gynnat vissa arter som har kunnat reproducera sig så mycket att sikten har blivit sämre. Det är mycket växtplankton och trådalger. Vi ser hur de bryts ned och därmed förbrukas det redan låga syre som finns i vattnet, vilket leder till de döda bottnarna. På den andra bilden ser vi att fler arter är gynnade av den klara sikten. Då vattnet är klar kan fler arter överleva i de olika skikten.
Som jag tidigare skrev är det sammansatt och för att kunna visa hur Östersjöns ekosystem består av olika delar som påverkar varandra ska vi titta på torsken.
Det går inte bra för torsken i Östersjön utan den är hotad av både övergödningen och fisket. För att få en första överblick kan vi se årets fiskekvoter och därefter 2015.
Kvoterna i år för torskfiske i västra Östersjön 266 ton på EU:nivå och 41 ton för svensk:nivå. Det är en minskning på 22%. För torskfiske i östra Östersjön är kvoten för svensk del 100 ton, EU:totalen 430 ton och det är en minskning med 28 %, se Kvoter i Östersjön (Havs- och vattenmyndigheten, 2024). För 10 år sedan var den svenska kvoten i västra delen 2 473 ton och EU:totalen 15 900 ton, medan för den östra var den svenska kvoten 11 969 ton och EU:kvoten 51 429 ton, se Kvoter i Östersjön 2015 (Havs- och vattenmyndigheten, 2016).
Om vi istället tittar över tid så kan vi se att på 1980-talet var det andra tider. Då fanns det enorma mängder torsk i Östersjön. Om vi ser på graferna nedan ser vi överst den östra torsken, därefter den västra och nederst strömmingen. Som vi ser i framför allt den östra torsken så ökar den enormt från 1975 och en tio års period framåt för att sedan kraftigt minska. Som vi ser minskar strömmingen under denna tid, vilket delvis beror på att det är en bytesfisk för torsken.
Vad berodde det på? Jo det har att göra med de olika näringsnivåerna. För att illustrera det ska vi titta på följande bild från The decline of cod in the Baltic Sea: A review of biology, fisheries and management, including recommendations for cod recovery (Birgersson et al., 2022). Där ser vi hur torsken äter strömming och skarpsill, vilka i sin tur äter zooplankton, som i sin tur äter fytoplankton. De senare lever av fotosyntes. De fyra nivåerna är sammankopplade. I bilden är dock en ytterligare nivå inte med och det är gråsälen och människan. Gråsälen hade drabbats hårt av PCB och hade under 1970-talet minskat rejält och människans fisketeknologi och fiskeflotta har utvecklats betydligt.
Det finns ytterligare ett skäl till varför torsken ökade och det är just den ökade näringen som började sippra ned från ett jordbruk som använde allt mer gödningsmedel. Detta ökade näringen i Östersjön gynnar växtplankton eller rättare sagt fytoplanktonen.
Om de ökar leder det till att zooplanktonen ökar, vilket i sin tur leder till att strömming och skarpsill ökar för att i sin tur torsken. Men som vi såg i figur 18.2 leder det ökade torskbeståndet till att strömmingen minskar.
Med tiden blev det för mycket av det goda och då näring hela tiden tillfördes och fytoplankton ökade och de andra arterna inte hängde med och det skedde ett överfiske vilket rubbade sammansättningen, så har det kort sagt inte blivit bra.
Ekosystem hänger ihop genom återkopplingar som får kedjeeffekter som är svåra att överblicka. För att kunna analysera vad som sker i ett ekosystem måste man finna alla de olika faktorerna för att därefter analysera hur de påverkar varandra. Det är på det sättet som kunskap ökar, samtidigt som det är en långsam process där olika delar är olika överens om hur det hela hänger ihop.
Nedan följer ännu förklarande illustration och då från artikeln Övergödning och algblomning (WWF, u.å.).
Avslutningsvis låt oss återvända till fiskaren som jag bekantade mig med då jag säsongsjobbade på Västkusten och återknyta till det samtal som jag och Lars Lundqvist hade i Naturvetarna blir vårt nya prästerskap. I kritiken av mitt inlägg påpekar han att de mänskliga samhällena är ett skörare ekosystemen, ”mänskliga samhällen i grunden är sårbarare än våra extremt tåliga ekosystem”.
Delvis tror jag att vår diskussion utgår från en falsk tudelning mellan de mänskliga samhällena och ekosystemen. Vad vi ser med fiskaren så är han beroende av att det finns fisk inom rimligt avstånd för hans mindre båt. Jag som bartender var beroende av att sådana som han ville köpa en öl eller tolv och det gamla fiskesamhället hade blivit ett slags museum för en svunnen tid då de som bodde där kunde leva av det som havet gav. Det kunde ytterst få göra numera. Fisken som vi sålde kom från Göteborg och hade fiskats av industritrålarna.
Vad vi ser är att det som binder ihop våra liv de somrarna är fisken i haven. Samhället är en del av ekosystemet och är inte tudelat.
Sist här i inlägget vill jag rekommendera boken Rewilding the Sea: how to save our oceans (Clover, 2023). I den ger han journalisten Charles Clover olika exempel på hur skyddade områden gör att livet i havet återigen kan frodas. Han inleder med tonfisken, som nu sedan några år tillbaka är åter vid Sveriges kuster.
Ekosystemen är starka om de inte trycket på dem är för stort. Östersjön är ett exempel på ett illa tilltygat ekosystem, må vi verka för att det förändras till det bättre.
Referenser:
Birgersson, L; Söderström, S; Belhaj, M. (2022). The Decline of Cod in the Baltic Sea – A review of biology, fisheries and management, including recommendations for cod recovery. The Fisheries Secretariat, Stockholm, Sweden
Clover, Charles (2023). Rewilding the Sea: how to save our oceans. London: Witness Books
Hammer, C., Von Dorrien C., Ernst, P., Grohsler, T., Koster, F., MacKenzie, B., Mollmann, C., Wegner, G., and Zimmermann, C. 2008. ”Fish Stock Development under Hydrographic and Hydrochemical Aspects, the History of Baltic Sea Fisheries and Its Management.” In State and evolution of the Baltic Sea, 1952–2005. A Detailed 50-Year Survey of Meteorology and Climate, Physics, Chemistry, Biology, and Marine Environment, pp. 543-581. Ed. by R. Feistel, N. Günther, and N. Wasmund. John Wiley & Sons. Inc., New Jersey. 712 pp.
Havs- och vattenmyndigheten (2016). Kvoter i Östersjön 2015. Publicerat 160104, uppdaterad 180312 [Hämtat 250322].
Havs- och vattenmyndigheten (2024). Kvoter i Östersjön. Uppdaterad 241106 [hämtat 250322].
Our Baltic Sea 2020 (2020). Utbildningsmaterial: Vad du bör veta om fiske, övergödning, kemikalier och sjöfart i Östersjön. [Hämtat 250322]
Östersjö Centrum (2024). Lektionsbanken om Östersjön: Övergödning. Stockholms Universitet. Senast uppdaterar 240429 [hämtat 250322]
WWF (u.å). Övergödning och algblomning. [Hämtat 250322]
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Östersjön är ett ungt, litet hav med bräckt vatten, dominerat av organismer som i grunden är utvecklade för ”vanlig” havsmiljö med saltvatten. Därför blir det känsligt för störningar, precis som du beskriver.
Våra skogar är också unga, men de är dominerade av organismer som anpassats till storskaliga störningar under åtminstone 20 miljoner år. Östersjön är bara 8000 år gammal, men våra granskogar är inte ens hälften så gamla, och ändå lyfts de fram som om de alltid funnits där. För 5000 år sen fanns inga granskogar och därmed inte heller de organismer (exv mykkorrhizasvampar) som idag är beroende av granskog. Så de komplicerade ekosystem som skogarna är har alltså skapats här lokalt under väldigt kort tid.
Därför är våra skogar inte alls lika känsliga för störningar som Östersjön är.
GillaGillad av 1 person
Tack så mycket för den här kommentaren.
När jag läste den hade jag precis stått och tittat på en kungsfågel som flög från gren till gren. Jag hade gått och fått se och hört alla grönfinkar. Kanske har sjukdomen de har lidit lättat?
Men givetvis är det inte därför jag vill tacka dig utan jag vill bara dela med mig av en väldigt trevlig promenad.
Så till din kommentar och varför jag blev så glad när jag läste den. Alla bra samtal är i grunden ett möte med sina egna tankar och en god konversatör hjälper oss att få syn på de tankestyrande mönster varur vår världsåskådning följer.
Nu kunde jag se din och även få syn på min. Vi har haft de här utbytena så länge, men hos mig har det fattats en formulering som kan klargöra varför jag tycker du har så fel och vari jag grundar mina tankar.
Plötsligt stod bilden klar för mig: tre generationer. Jag är inspirerad av konservatismens tanke om att farfar ska känna igen sig i barnbarnets värld. Den tanken formar min världsbild.
I grunden har du rätt i ditt resonemang. Enda sedan universum följde ur big bang har det varit i förändring. Tillstånd uppnås som sedan förändras. Fem stora utrotningar har skett och nu befarar många att en sjätte är på väg. Det är inte slutet på utvecklingen. Frågan är vilken fylum som kommer att dominera världen? Däggdjuren följde på dinosaurierna. Mycket talar för att det är människornas gemensamma handlingar som leder till den sjätte utrotningen.
Det tragiska för mig, och här kommer jag till den andra tanken som formulerades, är att vi är den vetande och den medvetna apan. Till skillnad från meteoriter eller vulkaner så är vi medvetna. Så det tragiska är hur vår gärning, som vi är medvetna och är kunniga om, är det som gör att ödeläggelsen av det vi känner till sker omkring oss.
Så visst ha du rätt i att för 5000 år sedan fanns det inte granar här och många av de organismer som utvecklades i samvaro med oss skulle förmodligen klara sig lika bra utan oss.
Men om det på tre generationer sker så stora förändringar att farfar börjar känna sig vilsen, att skogarna likriktas för att effektivisera skörden, att landskapen planteras igen för att den globala uppvärmningen och vedbehovet blir de viktigaste prioriteringarna som Reidar Persson menar i ”världen behöver mer virke” (https://www.skogen.se/nyheter/varlden-behover-mer-virke/) som du skickade till mig, då har något värdefullt gått förlorat.
Ursäkta att jag blev något melodramatisk men det var detta som plötsligt stod klart för mig.
GillaGilla
Dina och mina tre generationer har kanske olika referensramar?
Min farfar var bonde utanför Sankt Olof större delen av sitt liv. Till gården hörde en liten skogsfläck, mest bokskog. Men farfar planterade vad som idag skulle klassas som granåker och var stolt över den. Där såg han till att den som tog över gården skulle få ut mer virke än han själv kunde få av den halvtaskiga bokskogen. Linderödsåsen sydspets är ingen bördig mark så bokarna växer inte så bra.
Jag har åkt runt ich sett skog från Norrbotten till Haparanda och vet att min farfar inte hade reagerat negativt på det han hade sett idag. Så jag tror att det handlar mer om skillnaden mellan de som brukar naturresurserna och de som bara har dem som en kuliss för sina fritidsaktiviteter. När skogen förändras förlorar man något, men man vinner samtidigt något annat.
”Tanstafl!” Allt har ett pris. Att vi blir fler människor och fler vill ha dräglig levnadsstandard kostar något. Så enkelt är det. Och som tur är pågår det inte en kraftig utarmning av den biologiska mångfalden i Sverige. Det finns ingen statistik som visar det.
(There Ain’t No Such Thing As A Free Lunch)
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Jag gillar din kontring med olika referensramar. Kanske har du en poäng? Det är svårt att se hur din farfar som planterade en liten ”granåker”, skulle ha ställt sig till den stora förändring som har skett i hela landskapet. Bokskogen vid Linderödsåsen är en av få intakta bokskogar som finns kvar i Sverige. Då kanske det inte gjorde så stor skillnad. Nu ser vi en större helhet.
Säkert har du också en poäng i att någon som inte är tydligt beroende av naturresurserna utan får sin inkomst från andra källor har en annan syn på det.
Intressant nog med tanke på det du skrev om de svaga samhällena så hittade jag en broschyr om Linderödsåsen: ”Från Liarumsdalentill stenshuvud” (https://docplayer.se/109113852-Sveriges-sydligaste-vildmark-fran-liarumsdalen-till-stenshuvud.html). I den har regionen gått ihop för att locka fler turister till ”Sveriges sydligaste vildmark”. Det är ett sätt att öka företagandet så att skogsägare och lokala företagare kan tjäna sig en slant på dem som ser naturresurserna ”som en kuliss för sina fritidsaktiviteter”.
En sak ställer jag mig undrande till och det är din sista kommentar, dock inte den om gratisluncher, utan den andra.
Jag läser följande på Naturvårdsverket: ”Den biologiska mångfalden utarmas – globalt och i Sverige” (https://www.naturvardsverket.se/om-miljoarbetet/sveriges-miljomal/fordjupad-utvardering-av-sveriges-miljomal-2023/den-biologiska-mangfalden-utarmas–globalt-och-i-sverige/).
”Ett allvarligt läge och negativ trend för den biologiska mångfalden i Sverige har konstaterats i såväl tidigare utvärderingar inom miljömålssystemet som rapportering enligt art- och habitatdirektivet och den svenska rödlistan. I SLU Artdatabankens analys av påverkansfaktorer på rödlistade arter, anges att markanvändningen inom jord- och skogsbruket är det som påverkar flest rödlistade arter i Sverige. Odlingslandskapet och skogslandskapet hyser tillsammans mer än 75 procent av Sveriges rödlistade arter. Igenväxning och avverkning är de viktigaste negativa påverkansfaktorerna för rödlistade arter i Sverige. Rapporteringen av bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet ger samma bild, där de viktigaste påverkansfaktorerna kopplas till markanvändningen, främst jord- och skogsbruk, för de 89 naturtyper och 166 arter och artgrupper som listas i direktivet. Kraftfulla insatser krävs nu för att hejda den pågående förlusten av biologisk mångfald i Sverige.”
Artdatabanken bygger framför allt på inrapportering och inventering och är i grunden kvantitativ, alltså bygger på statistik.
De skriver också: ”Naturvårdsverket har i dialog med Skogsstyrelsen gjort en fördjupad analys av biologisk mångfald i skogslandskapet. Den skogsmark som är utsatt för störst förlust, försämring och fragmentering av habitat och livsmiljöer är den produktiva skogsmarken utanför de formellt skyddade områdena. Denna areal utgör i dag 53 procent av Sveriges totala landareal. Den produktiva skogsmarken ägs till största del av privata enskilda ägare, följt av privata och statliga aktiebolag.”
Men du litar inte på den och ifrågasätter en svensk myndighets integritet. Är det så jag ska förstå din kommentar?
GillaGilla
Om man lusläser Rödlistan, art för art, så ser man att de allra mest hotade arterna finns på väldigt speciella lokaler, oftast sen lång tid skyddade och där det inte bedrivits skogsbruk i modern tid, exv Gotska sandön. Trots det är de extremt hotade och skogsbruk (avverkning) anges som det största hotet. Hur kan skogsbruk på helt andra platser hota arter som sen lång tid bara finns i reservat?
Om den biologiska mångfalden i svensk skog vore så känslig som en del säger, hur kan arterna överhuvudtaget finnas kvar nånstans alls med tanke på att det bedrivits skogsbruk, ofta extremt hårdhänt, i nästan hela landet i minst 150 år och i södra delarna minst den dubbla tiden?
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Om jag förstår dig rätt så gör du fram två teser. Det ena är att den biologiska mångfalden inte är så känslig då den fortfarande finns kvar. Samtidigt skriver du att de mest hotade arterna finns i de områden som ”skyddats” på grund av omständigheter. Här blir jag dock osäker på vad du menar och jag vill inte lägga ord i din mun. Som jag förstår det har skogsbruket bedrivits på andra platser och därmed förstört livsmiljöer för arter som har gjort att de nu bedöms som hotade. Är det så du menar?
Detta knyter an till den tanke som dina ord väckte i mig. Jag läser boken The blind spot: why science cannot ignore human experience. (Frank, Adam, Gleiser, Marcelo & Thompson, Evan, 2024, Cambridge, Massachusetts: The MIT Press). I den diskuterar de problemet med att utesluta den mänskliga erfarenheten eller upplevelsen i vetenskapen. Sedan framför allt Francis Bacons dagar, menar de, har man undersökt sin omvärld genom att se den på distans och som ett fenomen i en verkstad eller i ett laboratorium. Vetenskapen tenderar därför att missa att det som man gör en hypotes om faktiskt bara är en ”karta” över ett territorium och inte territoriet i sig självt.
I boken diskuterar de vad liv är och hur man kan definiera det. De skriver att liv är självskapande (autopoiesis) och att det ingår i en miljö som den formar sig efter och omformar: ”Autonomy (self-determination) also underwrites agency (being able to interact with the world so as to promote favorable conditions and avoid dangerous ones).” (152).
Människan är en fantastisk art när det kommer till att agera och anpassa sig till världen och framför allt att omforma den. Dessutom, skriver de, formar förmågan att kunna agera oberoende i världen att organismer kan forma en förståelse av världen, om det så bara är att det går att äta, inte det, eller här är det gynnsamt och inte här. ”Autonomy and agency imply sensemaking. Organisms are sensemaking beings. They create worlds of relevance. They engage with environments that are structured by their actions and by what is relevant to their viability. Living beings partition their environments into things that have positive or negative value, or that are neutral, or have no significance at all, that fall outside the sphere of significance altogether.” (153).
Vart vill jag landa i det här? Jo att vad du beskriver handlar inte bara om de senaste 150 åren utan det sker en ständig omformning av miljöer av alla arter, och då framförallt av människan. Skillnaden är som jag kommenterade igår är vårt medvetande.
Vårt medvetande och förmåga att hantera information gör att vi på ett genomgripande sätt kan omforma vår omgivning och till exempel bedriva ”extremt hårdhänt” skogsbruk. I grunden är det ju ett sätt att exploatera resurserna på ett effektivt sätt.
Ett av resultaten och konsekvenserna är att stora delar av miljön har blivit biologiskt fattiga. Även om Sverige har stora skogar så är de biologiskt fattiga. De är därför känsliga. Fördelen som människan har är att om till exempel stora insektsskador sker så kan de ta ned träd och plantera om. Detta skiljer sig från exempelvis blåvingen som är beroende av ärtväxter och myror för att kunna reproducera sig. De utnyttjar förvisso sin miljö och förmår myror att ta hand om deras larver och skydda deras puppor, men de är väldigt känsliga för om delar av miljön förändras.
Det är ett extremt exempel, men det illustrerar den kunskap som människan har om sin miljö att hon vet om blåvingens dilemma. En blåvinge är omedveten om detta. I den samverkan mellan ärtväxterna, myrorna och blåvingen så finns det något vackert i vad som framträtt ur evolutionen. De inverkar inte heller förstörande på varandra utan har utvecklats i samverkan. Den relationen bör människan verka för att den kan behållas.
Nåväl min tanke som riskerar att försvinna iväg är i grunden att det där medvetandet gör oss till etiska varelser, vilka därför bör under vår existens verka för att inte bara bibehålla vår egen överlevnad utan också vår miljö, de betingelser som vi är beroende av för att kunna fortleva.
GillaGilla
”Även om Sverige har stora skogar så är de biologiskt fattiga. De är därför känsliga. ”
Båda påståendena är fel
Det allra mesta av Sveriges skogar innehåller mängder av olika organismer och är inte ett dugg känsliga.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Hur stor variation av trädarter finns det i ett bestånd? Hur länge står bestånden innan de avverkas? Hur mycket död ved lämnas kvar? Hur många träd får löpa hela cykeln, växa upp, självdö och ruttna?
Det finns en historia om Theseus skepp där de hela tiden lät förändra vissa delar för att behålla dess ursprung. Frågan är om skeppet fanns kvar när alla delarna var utbytta. Detta menar jag kan överföras på en skog, visserligen kommer flera av de enskilda träden att avverkas, men skogen förblir kvar då tillräckligt av delarna lämnas kvar för att organismerna där inte ska få hela sin livsmiljö förstörd. Jag gillar att se en kontinuitetsskog som Theseus skepp, men ett trakthyggesbruk skapar hela tiden nya skepp och livsbetingelserna blir allt magrare eftersom efter avverkningen påbörjas det på nytt igen. Organismer som är väldigt anpassade efter specifika betingelser får inte sin livschans då ingenting förblir utan allt är i ständig förändring, om än med en cykel på hundra år.
GillaGilla
Ju längre norrut och ju mindre bördig marken är, desto färre arter hittar du. Det är en generell regel för hela jorden. Bördiga marker kring ekvatorn är de artrikaste, och vid polerna finns väldigt få arter. Om man dessutom lägger till extrema störningar som istid och mildare men fortfarande storskaligt dödande störningar som bränder, så får du ekosystem med generellt färre arter. Nordamerika har betydligt fler trödslag än Europa, vilket har med istiderna att göra (och bergskedjors huvudsakliga riktning).
Men skogsbruket påverkar bara på marginalen, därför att den helt överväldigande majoriteten av arter i svensk skog är duktiga på att återkolonisera områden när de får ett tillstånd som passar dom.
Du nämner ”kontinuitetsskog” och en sorts skogsbruk där återkommande bara en del träd avverkas, inte alla (dvs inte kalhygge). Det du och många andra indirekt tänker är det som numera kallas blädningbruk och som med våra trädslag bara fungerar med gran och bara om skogen är fullskiktad. Det vet vi, tvärsäkert, eftersom man upprepat på olika platser vid olika tidpunkt har försökt få det att fungera med andra av våra trädslag, utan att nånsin få det att fungera. Det andra felet är att du ser det i fel skala. Ur skogens synvinkel är dagens kalhyggen pyttesmå, jämfört med hur stora naturliga skogsbränder ofta är.
Du klagar på få trädarter i dagens skogar. Det blir inte fler trädslag i blädningsbruk – tvärtom bara gran. Vill du ha flera trädslag krävs kalhyggen eftersom alla våra teädslag är anpassade till att föryngra sig efter brand.
Slutligen, du skriver om att lära sig, bli medveten och anpassa sig, och det är precis det skogsbruket gjort de senaste dryga 30 åren. Men eftersom all kritik fokuserat på kalhyggen så är det nästan bara hänsyn på hyggen som man arbetat med. Lämna evighetsträd, stora lövträd, död ved, små hänsynsytor, akta vattendrag och våtmarker, osv. Men ungskog och gallringsskog har kritikerna helt missat (därför att man inte vet att all skog sköts med röjning och gallring?), och där försvinner då en del av den hänsyn man lämnat.
Men dryga 30 år är samtidigt en kort tid. I större delen av Sverige har skogen på den tid bara passerat ungskogsfasen och har ännu inte nått första gallring. Så all skog från gallrinsfas och äldre är präglad av hur skogsbruket såg ut på 80-talet, 70-talet, 60-talet, 50-talet, krigsåren på 40-talet då man rensade skogarna på björkved, osv.
Sveriges skogar sköts med trakthyggesbruk och då kan man bara ändra ca 0,8-0,9 % per år, så det tar tid innan förändringarna blir allmänt synliga på en stor del av arealen.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Jag är i Brygge med elever så jag har inte så mycket tid att fundera över dessa frågor. Dock vill jag ta upp tre punkter.
Det första är det väldigt intressanta som du tar upp när du nämner att förändringar har skett de sista 30 40 åren men då skogen växer långsamt och då det fortfarande är ungskog är det svårt att uppleva den förändringen om man inte är expert, eftersom föreställningsförmågan därmed begränsas.
Det leder mig till min andra punkt och det är vetenskap och ”workshop”. Jag översatte det tidigare med verkstad men det fångar inte riktigt vad jag menar. Här kommer jag använda ordet ”gille”. I ”The workshop and the world” (Crease, Robert P. (2019). The workshop and the world: what ten thinkers can teach us about science and authority. New York: W. W. Norton & Company) skriver författaren att problemet med vetenskap är att det kräver mycket kunskap för att förstå resonemang, samt att kunskapen är i rörelse. Det leder till två saker. Å ena sidan att för att kunna förstå måste man redan vara en del av gemenskapen/gillet och å andra sidan att detta leder till att politiker kan utnyttja situationen för att vinna enkla politiska och populistiska poäng. Han skriver: ”First, let me point out that a scientific workshop is a collective—a bureaucracy—whose internal politics can shape how a result is presented. Second, understanding raw data and acquiring the expertise to transform this data into a meaningful finding about the world involves a level of training and expertise out of the reach of the average citizen and politician. Third, science is innately uncertain, perpetually open to revision on the basis of new information. These three aspects of science /…/ fuel science denial.” (Crease, 2019:17).
Inom ekologi, skogsbruk och biologi är det olika vetenskapliga ”gillen” som möts och därmed är det olika bedömningar och slutsatser som framkommer, vilket gör det svårt för utomstående bedömare att avgöra.
Det känns passande att använda ”gille” då jag befinner mig i en stad som byggdes upp av olika gillen som var oerhört starka i att upprätthålla sina rättigheter (och skyldigheter). Det senare tenderar vi att glömma bort i vårt samhälle.
Den tredje punkten är landskapet här. Då de ständigt har nyttjat, utnyttjat och utsatts för Nordsjön har de ändrat, förändrat och anpassat sig till skiftningarna.
På sätt och vis är det ett landskap som under tusen år har krävt ingenjörskap. Här är det naturligt att ändra, pröva och experimentera med landskapet.
Ännu kan jag inte formulera något matigt ur de tankarna utöver att vi tenderar i dagens samhälle att missa hur föränderligt landskapet är och att förmågan till anpassning och formning är något djupt mänskligt, liksom det pekar på att vi är en del av landskapet. Samt att landskapet är tåligare än vad vi vill föreställa oss.
Nåväl, jag ska smaka på dessa tankar under veckan. Nu är det dags att sova. I morgon blir det de Flanders’s Fields och minnen från Första världskriget.
GillaGilla