Månad: april 2025

På väg hem såg jag en brölande dovhjort

Sakta gick jag mot kullen, den högst upp i hagarna i Backhalladalen. Det var soligt, men en kall vind höll undan värmen. På gångvägen såg jag en liten parksnäcka som ihärdigt bytte från den buskigare östra delen, mot den gräsigare delen åt Tommarpsån till.

Parksnäckan på bilden är högst 2 cm.

Under promenaden tänkte jag på det som jag missade att skriva då jag gick vilse förra veckan, Irrblossen ledde mig vilse. Det handlade om vetenskapliga begrepp, som skillnaden mellan naturtyp och habitat, vilka jag försökte reda ut. I stället ledde de ut mig i ett allt blötare och tröttande moras. Till slut hade jag tappat bort mig helt.

Det är problemet för amatörer, de som gör det av kärlek. Begreppen är snäva i sin betydelse eftersom de är verktyg för att kunna samtala om det vi ser. Det är därför som Carl Linnés kategoriseringssystem är så underbart. Parksnäckan heter till exempel lundsnegl på danska, men vi vet alla att vi pratar om samma sak när vi nämner Cepaea nemoralis.

Det är enklare att fotografera parksnäckor är humlor.

Jag gick över Tommarpsån på den nybyggda bron och tittade på hästarna som betade i hagarna vid Tobisborg. Under morgonen hade jag läst Eileen Crists kapitel ”Ptolemaic Environmentalism” (2014) i Keeping the Wild: Against the Domestication of Earth (Wuerthner, 2014). Det är en bok som går hårt åt vad de kallar de nygröna, de som försöker fumla bort begreppet vildmark.

Crist skriver att den nya miljörörelsen ser den mänskliga dominansen som naturlig och menar att det har lett till att det mänskliga psyket är sjukt. Så länge, fortsätter hon, som vi inte ser det sjuka kommer vi inte att kunna läka.

Humanity’s rupture from the Earth community along with humanity’s takeover of the planet as an in strumental totality of objects-and-services-for-human-use have pathologized the human psyche in a way that will likely continue to prevent the healing of intra-human conflict. (Crist, 2014:28)

Problemet, som hon och medförfattarna ser, är att den mänskliga påverkan och omformandet av sin miljö ses som naturlig och till och med accepteras. Fiender som lyfts fram är till exempel vetenskapsjournalisten Emma Marris.

I sitt verk Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011) skriver hon att jorden ska snarare se ut som en vild och oregerlig trädgård än vildmark.

We are already running the whole Earth, whether we admit it or not. To run it consciously and effectively, we must admit our role and even embrace it. (Marris, 2011:2)

Marris kritiserar synen på en vildmark som skulle vara jungfrulig och orörd. Vi måste acceptera det nuvarande tillståndet.

Du som läser mig blogg sedan länge vet att jag ofta har återkommit till de frågorna, ett introducerande inlägg är Bevarandebiologins inställning till människan eller Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.

Äntligen höll den sig still.

Jag kom upp till kullen och satte mig i gräset ovanför kaninboet. Jag hörde och såg sånglärkor, kol- och björktrast, kungsfågel och gransångare och andra fåglar. Runt omkring mig surrade det av två olika humlearter och svävarflugor. Som du ser på korten ovan försökte jag ta kort på dem. Det gick så där.

Medan jag tittade ut över ge gröna fälten stoppade jag min pipa. Kikaren låg bredvid. Hagen var uppbökad av vildsvinen. En glada gled förbi. Här var jag skyddad från den kalla vinden. Jag tog av mig jackan, lutade mig bakåt och tände pipan.

Frågan som man kan ställa sig är varför jag är så upptagen med dessa idéer som tongivande och mindre tongivande personer framför? Jo, för det är idéerna som formar hur vi förstår oss på vår omgivning. Se till exempel Förundran inifrån en älgmage där jag presenterar ekologen Daniel Botkins genomgång av de metaforer som har format våra föreställningar (se Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century, 1990).

Så länge som vi ser världen som skapad av Gud och att han ger och han tar, så handlar det mer om iakttagelser som vi samlar till en kollektiv kunskap. Men hur det egentligen fungerar begrundas endast i perioder av historien och av vissa personer. Vi lever i upplysningens epok, vars grundtanke är att genom kunskap minskar mörkret; vi förstår mer och mer. Likväl är vi formade av våra föreställningar. För vetenskapen handlar det om att jämka dessa föreställningar med den verklighet som finns omkring oss.

Men låt oss lämna metaforerna kort och hellre undersöka vad jag såg där på kullen.

På bilden nedan ser vi hur kaninernas ingång i kullen har lett till att jorden har trillat ned och där kan humlorna gräva sina bon. Kaninerna öppnar upp grässvålen så att insekter kan skapa sina hålor. Boet leder också ned vattnet i marken.

Insekthål

Så nu kan vi kort återgå till metaforer och föreställningar.

Under morgonen idag läste jag kapitlet ”The distribution and dynamics of communities, biomes and, ecosystems” i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]) och där inleder de med två tankegångar som har format hur vi ser på biologisk mångfald.

Det är Fredric E. Clements som 1916 kom med idéen att ekosystem kan ses som en superorganism. Tanken följer ur en analogi att samspelet mellan celler och organ kan överföras på individer och arter. Utvecklingen mellan arter kommer ses som en följd av samspelet mellan individer och arter. Ett ekosystem blir då en integrerad helhet.

Under samma tid skrev Henry A. Gleason att det inte alls var så utan att arterna skulle ses som en sammansatt samling som hade uppkommit på en plats och utgick från det som miljön erbjöd, juxtaposition.

Ännu ett försök att fotografera en humlan.

Ska vi se ett ekosystem som en superorganism eller juxtaposition, alltså som en samling arter i samspel med sin miljö? Frågan är inte så lätt att besvara. Vad man måste göra är att ge sig av ut i naturen, iaktta det som sker, skapa hypoteser utifrån det som kan upptäckas, jämföra med andra och sakta men säkert bygga upp en föreställning.

I undersökningen av ekosystem utgår man, enligt Lomolino et al. från två perspektiv: Det biologiska samhällets struktur eller funktion. I strukturen ser man till statiska faktorer som mångfald, sammansättning och den totala biomassan. Funktionen ser till den dynamik som sker mellan de olika delarna och hur energi flödar i näringsväven.

Låt oss stanna upp här kort och se hur debatten om biologisk mångfald. När jag lär mig dessa begrepp får jag mig en tydligare bild av det jag ser. Så åter till kullen. Pipan har nu slocknat. Jag ligger och blundar medan humlorna surrar omkring mig. Sånglärkan får mig att le och solen håller mig varm.

Jag ligger där ringen är.

Frågan vad man kan ställa sig är varför det är så mycket gräs och andra örter, färre insekter, än färre mindre fåglar, men typ bara en glada?

För att göra det väldigt komplexa enkelt, ser vi en typisk näringsväv i fyra olika stadier. Gräset och örterna får energi från solen som de omvandlar genom fotosyntes. Insekterna lever på nektarn samtidigt som de pollinerar blommorna. De mindre fåglarna äter insekter och rovfåglarna äter kaniner.

Ju längre man är från energikällan solen ju större tenderar arten att vara eftersom rovdjuren måste kunna besegra bytesdjuren. Det i sin tur leder till att ju högre upp i näringskedjan man är ju större ytor kräver man. Så att jag bara såg en glada, rovfågeln, glida över landskapet, medan koltrastarna höll sig i buskarna, är inte särskilt märkligt.

I nedan figur visas de nordamerikanska arterna. Som ser vi hur växtätare är många fler än rovdjuren. Rovdjuren tenderar behöver större ytor och är större än bytesdjuren.

Figur 5.4 (Lomolino et al. 2018:106)

Ju högre upp en art är i näringsväven ju mer energi kräver den, vilket gör att rovfåglar är det naturligt färre av än mindre fåglar som lever på frön och insekter. Det är färre träd än gräs då de förra kräver mer energi och det är också därför som de släpper sina löv på hösten när solenergin minskar. I vår nordliga del av världen finns det således många färre arter än runt ekvatorn då solenergin är lägre under stora delar av året.

Detta skapar olika förutsättningar som vi kan se i figurerna nedan.

Figur 5.10 (Lomolino et al. 2018:112)

Men det är inte bara breddgraden utan det samverkar också mellan temperaturen och nederbörden som vi ser i nedan figur. Sverige består framför allt av boreal skog och ädellövträd (temperate deciduous forest).

Figur 5.11 (Lomolino et al. 2018:112)

Vi har här sett hur energin färdas igenom ekosystemet och att det skapar en struktur. Frågan som jag nu kort vill ställa är om Clements superorganism eller Gleasons juxtaposition av arter som stämmer med datan? Mycket talar för att det framför allt är en tillfällig sammansättning av arter, alltså Gleasons bild. Även om det på kort tid kan verka som om ett ekosystem är stabilt, så är det inte det, även om det kan vara stabilare över en viss tid.

Varför har Gleason rätt över Clement? Jo, innan nämnde jag att de biologiska samhällena kan undersökas utifrån struktur och funktion. Om strukturen ständigt är den samma så är också systemet stabilt. Men så är det inte. Det sker störningar, vilket får följder. Man talar man om följdordningar, det vill säga vilka arter tar över när det har skett störningar av något slag vilka har förändrat strukturen.

I inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk beskrivs ett kalhygge och de pionjärarter som snabbt etablerar sig och utnyttjar den minskade konkurrensen och solljuset. I bakgrunden ser vi enfalden av gran och i förgrunden mångfalden av örter.

”rönn och fläder hade letat sig in. Men också gulplister och viol”

Örterna som har spridit sig snabbt kommer med tiden att utkonkurreras av träd och mindre ljuskänsliga örter. De olika arterna delas in i två kategorier: r- och k-arter. Kategorin r:arter gynnas av att habitat störs och förändringar, medan kategorin k:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Nedan ser vi en figur över förhållandet.

Beeby & Brennan, 2008:120

För att sammanfatta det som jag hitintills har skrivit så handlar det om olika förutsättningar för olika arter i olika miljöer. Vissa är väldigt anpassade till förändringar och gynnas av det, medan andra inte. Vissa är fenomenala på att sprida sig, medan andra inte.

Det är här som följdordningen kommer in då ett stört ekosystem ytterst sällan börjar från primär stadiet utan befinner sig i det andra stadiet (secondary succession).

If a disturbance such as a fire or a storm has removed most of the living organism but left some signal of the previous system in surviving individuals, or in the seed bank, the process is called secondary succession. (Lomolino et al. 2018:111)

För att illustrera detta använder jag mig av en figur från rapporten Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023). Vad vi ser är en överblick över ett område där det över längre tid sker störningar i mindre eller hög grad. Där det står ”ofta” är det torrt och utsatt för vind, vilket betyder att området har störts av vind eller eld. ”Ibland” är lägre ned, det är blötare, vilket betyder att störningarna har skett ”i medeltal en gång per sekel” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). Ju mer skyddat det är och ju längre ned i dalen, desto mindre störningar har det förekommit. Författarna skriver: ”Skogen påverkas både av intern dynamik och (men mer sällan) av brand.” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). I ”aldrig” innebär inte att det sker störningar utan att det är ”småskaliga störningar som vindfällning, träd sjukdomar med mera som står för dynamiken” (Hannerz & Simonsson, 2023:81).

(Hannerz & Simonsson, 2023:81)

Skogsbruket, skriver de, koncentrerar sig framför allt på O- och I-markerna och de kallar det för ”‘den svenska modellen”, alltså ”tanken om kombinerade mål, att all mark som används för virkesproduktion också ska säkerställa att det finns strukturer och miljöer för den biologiska mångfalden och de sociala värdena” (Hannerz & Simonsson, 2023:80).

Än en gång blev det ett långt inlägg med många olika delar. Jag inledde med två ytterligheter: Crist (2014), som ser vildmarken som något upphöjt och Marris, (2011) som ser miljön omkring oss som en oregerlig trädgård. Jag är här snarare på Marris sida och även om det inte har varit uttalat har jag försökt att förklara varför.

Ekosystemen är ingen superorganism, men däremot påverkas de olika delarna av dynamiken. Men det lämnar vi därhän nu. Det är dags att förbereda sig på att njuta av solen.

På väg ned genom Bäckahalladalen hörde jag först och såg sedan en dovhjort som brölade.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Crist, Eileen. (2014). Ptolemaic Environmentalism. Ur Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press. Ss. 16–30.

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

Marris, Emma. (2011). Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world. New York: Bloomsbury

Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press

Irrblossen ledde mig vilse

Igår cyklade jag längs fälten från Simrishamn, Simris, Gislöv och ned till hamnen i Brantevik. Det var långa backar, sydlig motvind. Det är ett ensidigt landskap med stora öppna fält. Från dessa fält hörde jag sånglärkan. Det är en hedarnas och fältens fågel. I bland är den svår att få syn på dem då de ryttlar högt uppe i luften, innan de sakta dalar ned. Men hör dem gör man alltid när man rör sig i deras landskap.

I Värmland, väster om Sunne, rörde jag mig i ett annat landskap. Det var skogen och fjällen. Där jag gick vid sjön Mången lade jag märke till vitsippor som glest växte vid stigen, men inte längre in bland granen. Vitsippor är anpassade till lövskogen. De blommar tidigt innan lövtäcket hindrar ljuset från att nå marken. Men här hade gran planterats, med sin evigt gröna täckning. Vitsipporna är förbundna med varandra från rötter som går löper under marken, vilket skapar täcken på marken. Täckte granen ljuset för dem?

Vitsippetäcke i bokdungen vid Åbackarna i Simrishamn. Bilden användes tidigare i inlägget Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

Vitsipporna tänkte jag mig var ett minne från tiden då lövskogen bredde ut sig där jag gick. I gårdagens inlägg Rapsodi i Värmland visade jag också en bild från hur det såg ut tidigare i Kissalamp, där skogsfinnar har brukat marken och där det en gång var en äng, där det nu var ett kalhygge. Kanske liknade det hur det ser ut idag vid Ritamäki? Det är uppröjt och skogen hålls undan. I bakgrunden ser vi granen avvakta tills den kan sprida sina frön.

Finngården Ritamäki

Just den här förändringen i hur landskapet brukas påverkar växtligheten och hur skogen är strukturerad. Begreppet struktur är ett viktigt ord i dagens skogsdebatt och vad man menar med det är till exempel ”naturliga strukturer, exempelvis död ved i olika nedbrytningsstadier” (Sahlin, 2018:36) eller ”Strukturer som död ved, gamla träd, block och våt mark [som] har stor betydelse för många av skogens arter. Även skogens sammansättning i trädslag och beståndsstruktur har visat sig samvariera med artmångfalden” (Hannerz & Simonsson, 2023:30).

På bilden nedan, tagen i Dalby Söderskog, ser vi levande äldre levande träd, sly och död hård ved i olika nedbrytningsstadier. Hannerz och Simonsson skriver att många av arter som är beroende av skogen och är på rödlistan är just beroende av ”grov och hård död ved” (2023:20).

Nära hälften av de rödlistade skogsberoende arterna är knutna till död ved. Död ved är dock inget entydigt substrat. Grov och hård död ved har särskilt stor betydelse, men alla nedbrytningsstadier, storlekar och trädslag fyller en roll för olika arter. (2023:20)

Döda almar i Dalby Söderskog nationalpark. Massor av död ved till insekter och svampar. Bilden är från Naturvetarna blir vårt nya prästerskap

Citaten är tagna från två rapporter som jag har läst i under morgonen. Det är Skogsindustriernas rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023). Den andra är utgiven av Naturskyddsföreningen och heter Från mångfald till enfald – en vitbok över den svenska modellen för skogsbruk (Sahlin, 2018). Som ni märker på citaten finns det en överensstämmelse i vad man menar med det här begreppet. Deras verklighetsbeskrivning överlappar.

Vitsippor som har kommit upp i det röjda området vid Tommarpsån.
Så här såg det ut i januari. Bilden publicerades tidigare i Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej!

Det kanske låter överdrivet att skriva om ”verklighetsbeskrivning”, dock tror jag att det är viktigt i samtalet att man uppfattar något på ungefär samma sätt även om perspektivet skiljer sig åt. I mitt inlägg Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej! tar jag upp flera debattörer, som Erik Westholm (2024) och Ola Engelmark (2018 & 2020) som kritiserar skogsbruket och menar att de inte tar hänsyn till artrikedomen och dess förutsättningar. Men vad menar vi med ”artrikedom” och på vilket sätt är skogsbruket skuld i detta?

Livet återkommer då myllan döljer frön som i den uppröjda marken legat och väntat på rätt förhållanden.

Låt oss ta ett annat intressant begrepp som i stället visar på skillnader, men först låt oss presentera författarna till rapporterna.

Författarna som har skrivit rapporten Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete för Skogsindustrierna är jägmästaren och doktor i skogsgenetik, samt licenciat i botanik Mats Hannerz och doktor och skogsekolog för SCA Per Simonsson. Skogsindustrierna beskriver sig som ”organisationen för företag som förädlar trä till fossilfria och förnybara material och produkter” och påstår att de ”sprider kunskap och bildar opinion kring viktiga frågor för branschen och en för en hållbar grön omställning” (se Det här gör vi).

Författaren till Från mångfald till enfald – en vitbok över den svenska modellen för skogsbruk är Malin Sahlin. Hon är biolog och sakkunnig för skog för Naturskyddsföreningen. De beskriver sig som ”en bred och djup kompetens grundad i vetenskap och fakta. Vi väcker engagemang för naturen, sprider kunskap och utbildar om miljöfrågor, verkar för skydd och vård av värdefull natur, skapar opinion samt påverkar, granskar och utkräver ansvar av makthavare och lagstiftare” (se Det här är Naturskyddsföreningen).

Stor vårstjärna

Frågan är vilket ord man ska använda för att beskriva en livsmiljö? Ska man använda ordet habitat eller naturtyp?

Hannerz och Simonsson skriver följande om Art- och habitatdirektivet:

EU:s art och habitatdirektiv syftar till att bevara arter och naturtyper som annars riskerar att försvinna. Vart sjätte år rapporterar Sverige statusen på de arter och naturtyper (habitat) som finns i direktivet och före kommer i vårt land. Naturtypernas status bedöms som Gynnsam, Otillräcklig eller Dålig bevarandestatus. (2023:13)

De använder begreppet ”naturtyp”, vilket de tycks likställa med ”habitat” då de översätter det i parentesen, dock använder begreppet habitat endast då de skriver om direktivet. Sahlin använder också ”naturtyp”, men också habitat och då i sammanhang som ”habitatförlust” då hon beskriver den minskande mångfalden av arter och växter:

Det absolut största hotet mot biologisk mångfald är habitatfölust [sic], det vill säga förlust av arternas livsmiljöer, eller förlust av framtida habitat för arten. (2018:18)

Varför denna skillnad?

Vårlök

Här kan det vara så att då jag inte är biolog utan antropolog så går jag vilse och ser irrbloss. Så låt oss titta i rapporten Arter & naturtyper i habitatdirektivet – bevarandestatus i Sverige 2013 (red. Wenche, 2014) utgiven av SLU. Där definierar de naturtyp som ”landskapsavsnitt med ganska enhetlig karaktär och struktur som hyser ett visst växt- och/eller djursamhälle” (Wenche, 2013:81).

Det som då är intressant är om naturtypen är gynnsam eller inte för en art. Det betyder att finns de förhållanden som är nödvändiga för en viss arts överlevnad över tid (Wenche, 2013:80).

Jag märker här att jag håller på att tappa bort mig. Det hela blir alltmer komplicerat när jag försöker reda ut de olika definitionerna och spekulera i varför och framför allt hur de används.

Fnösketicka i Tiskaretjärnsskogen.

Min förvirring är illustrativ för det komplexa i diskussionen om biologisk mångfald. Jag liksom andra söker efter tydliga svar, men på många sätt finns det inga. Samtidigt som komplexiteten är stor och den kunskap som krävs är hög, möter vi som är intresserade olika rapporter som är mer eller mindre underbyggda, men som alla har en agenda. I sig är agendan inte ett problem, då som till exempel både Skogsindustrierna och Naturskyddsföreningen är tydliga med den, i alla fall om man går in på deras hemsidor.

Men jag känner nu att det är dags att avsluta inlägget, annars kommer jag att förbli här hela dagen.

En klibbticka i Tiskaretjärnsskogen.

Så hur ska jag avsluta detta inlägg som nu har börjat gå i cirklar?

Jag tror på att vi måste vara ödmjuka och varsamma när vi samtalar om miljön. Som jag upptäckte nu hade jag en föreställning om vad jag tyckte och vart jag var på väg, för att sedan omringas av irrbloss som gjorde att jag tappade bort mig. Då tror jag det viktigaste är att hänga kikaren över axeln, trä på sig stövlarna och ge sig ut i naturen. Så länge som vi nyfiket iakttar det som inte höjer rösten och kräver uppmärksamhet, utan som bara finns där för den uppmärksamme att upptäcka, så har vi i alla fall börjat bra. Till slut hittar vi nog hem igen.

Det är i alla fall det som jag ämnar göra.

Referenser:

Engelmark, Ola (2018). En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd. Stockholm: Carlssons

Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Sahlin, Malin (2018). Från mångfald till enfald – en vitbok över den svenska modellen för skogsbruk. (Rapport). Naturskyddsföreningen

Wenche Eide (red.) (2014). Arter och naturtyper i habitatdirektivet – bevarandestatus i Sverige 2013. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Westholm, Erik (2024). 10 tankar om skogens framtid. [Borlänge]: Förlags AB Björnen

Rapsodi i Värmland

Vi hade kört av på en skogsväg öster om Gullspång för att rasta Maggie och sträcka på benen. Innanför skogsridån var ett kalhygge. Vi gick en tur längs skogsvägen, svängde av in i skogen. Det var torrt, luktade sur myr, kåda och gran. Jag mös och kände mig hemma.

Innan vi körde in i Värmland körde vi förbi ”Välkommen till Värmland:skylten”. Den hänger på ett slitet rött skjul. Innan har jag inte reagerat på den. Det föreställer en stor älg och en liten varg i ett skogs- och älvlandskap. Men nu såg jag det som att älgen tryckte bort vargen. Jag reflekterade kort över om det var en symbolisk bild för vad många tycker om varg i Värmland och jag tyckte mig minnas att antalet varg hade minskat betydligt i Värmland.

Från en av de många felkörningarna när jag sökte efter Gruvrundan. Google maps var inte särskilt pålitligt där jag var.

Nu när jag tittar upp datan från beståndsstatusen mellan 2022-23 och 2023-24 ser jag att den har minskat rejält. I 2022-23 års inventering var det 13 familjegrupper, cirka 3 revirmarkerande par och cirka 12 föryngringar (Svensson et al. 2023). 2023-24 var det 7 familjegrupper, däremot cirka 5 revirmarkerande par, men endast runt 7 föryngringar (Wabakken et al. 2024). På nedan bilder kan man se hur fördelningen av dem är över två år.

Är det stora eller små förändringar? Vad beror förändringarna på? Det vet jag inte och det här inlägget ska inte fastna där utan nu befinner vi oss på väg till Sunne.

De röda är dokumenterade familjegrupper och de gröna är revirmarkerande par. Del av figur 2 (Svensson et al. 2023:14)
De röda är dokumenterade familjegrupper och de gröna är revirmarkerande par. Del av figur 2 (Wabakken et al. 2024:12)

Vad jag vill koncentrera mig är på de många reflektioner som kom till mig under de två dagar som jag och Maggie undersökte landskapet väster om Sunne. Och jag vill göra det genom ännu en symbolisk bild.

På folkhögskolan jag besökte ger de kurser i självhushållning. Det är i samma område som ett naturbruksgymnasium, vilket är inriktat på skogsbruk. Byggnaderna som tillhörde gymnasiet var i mexitegel, raka och tråkiga. Parkeringen var full av epatraktorer. Den mindre folkhögskolan hade en annorlunda form och målat i en inbjudande en mörk gul färg. Enligt en jag pratade med så såg gymnasieungdomarna studenterna på folkhögskolan som hippies.

En skogstjärn på väg tillbaka från felkörningen.

En tanke som kom till mig då jag åkte iväg för att hitta Gruvrundan, den första dagen, var tanken på dessa två människotyper, ”hippyn” och ”skogsarbetaren”, där den förra ser till självhushållning och frihet från samhället, medan den senare arbetar för samhället, där skogen är en resurs som kommer hela samhället till del genom att den ger både papper och plank, arbetstillfällen och håller bygden levande.

Under mina färder i skogarna såg jag dessa ensamma skogsarbetare som tog ned skog längs fjällsidorna. Jag frågade mig: Vilka är det som egentligen bygger ett samhälle?

Karlsviken vid sjön Mangen där man i slutet av 1800-talet bröt koppar.

Som jag har nämnt i bildtexterna körde jag mycket fel då jag skulle till Gruvrundan, varken google maps eller skyltningen var särskilt hjälpsam. Det är ett område som har nyttjats och exploaterats sedan 1500-talet för sin koppar. Då jag inte hade ätit lunch och kom fram senare än beräknat tänkte jag gå den kortare vägen, men i stället blev det milen. Att gå på fastande mage har aldrig skadat någon.

Äldre björkar hade man låtit stå kvar på hygget. Sly kom upp och granplantorna stod utplacerade.

Det finns många gruvor som har brukats under olika tider i området. Nu är det ingen i drift. Jag slogs av det hårda arbetet då jag kom till Källargruvan och förundrades över att de inte hade haft dynamit utan högg ut (eller rättare sagt pickade) berget.

Källargruvan

Hela tiden gick vi genom brukad skog. Endast på en punkt, Tiskaretjärnsskogen, har Karlstad stift lämnat ett område då det har en stor nyckelbiotop med både rosenticka och tretåig hackspett. Jag funderade över det kritiserade skogsbruket, inte bara då jag gick genom skogen, utan också då jag for runt i landskapet väster om Sunne.

Jag måste erkänna att jag inte blir klok på diskussionen och här ska jag bara ge två korta skäl till det jag inte begriper trots att jag har ägnat så många år att läsa på.

Två mindre korsnäbbar. Den röde hanen ser man, medan den gröna honan döljs i grenverket. På bilden kan man hur kottarna har delats av näbben för att komma åt fröna.

Det första är att jag såg visserligen många kalhyggen, men de var små och man hade lämnat såvitt jag kunde se en hel del träd kvar. Idag läste jag Skogsindustriernas rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023) om att den stora förändringen i skogsbruk skedde i mitten av 1990-talet.

Om vi tittar på nedan graf ser vi hur ”gammal skog på produktiv skogsmark” (Hannerz & Simonsson, 2023:22) har ökat sedan mitten av 1990-talet. De skriver att ”[g]ammal skog definieras där som skog äldre än 140 år i Norrlandslänen, Dalarna, Värmland och Örebro. I övriga landet är gränsen 120 år.” (Hannerz & Simonsson, 2023:21). Men den viktigaste poängen är att genom att lämna inte bara död ved och högstubbar, utan även ytor av träd så skapar man olika åldrar i skogarna. Men det sker med tiden.

Figur 9 (Hannerz & Simonsson, 2023:22)

På vägen såg jag hur gruvhål hade vattenfyllts och grodorna parade sig och lade ägg. Överallt var det fågelsång. Det var inte bara bofink, blåmes och talgoxe utan även andra. På bilden tidigare i inlägget ser vi de mindre korsnäbbarna som jag stötte på medan jag gick upp för en slänt. I det ombytliga landskapet fanns en mängd olika habitat och när jag kom till Stavtorps inägomark fick vi se en orre som snabbt flög in i skogen.

I det grunda vattnet var grodor.
I dikena längs med 7 torpsleden lade en groda ägg.

Andra dagen åkte jag till 7-torpsleden och Finnskogen. Det var en av platserna där som Karl den IX:s finnar etablerade sig för att odla upp skogen. Vägen dit körde jag genom glest befolkade bygder. Jag tänkte just på hur isolerat dessa leder och naturreservat ligger i Värmland. Jag hade endast täckning på höjderna och nervösa jag oroade mig för vad som skulle ske om bilen brakade samman eller om jag skulle ramla. Men det var den gamla vanliga oron som sedan släpper när jag har fått upp farten och fångas av lugnet i miljön.

Finngården Ritamäki som övergavs först 1964.

Vi gick vidare från Ritamäki och kom till Kissalamp. Där flög två skogsnäppor upp ur bäcken. Maggie lade sig ned i gräset. Vi tittade ut över kalhygget. Och det finns dem som tycker de förstör, men jag är inte en av dem. Jag tittade ut över det, hörde fågellivet, såg vad man hade lämnat kvar och tänkte på att en dag är skogen återigen intaktare med träd i olika ålder och arter. Men då är jag död, liksom de som hjälpte norska judar att fly genom trakten under Andra världskriget. För norska gränsen låg bara någon kilometer bort.

Finngården Kissalamp, Katttjärn på svenska.

Jag hittade en bild på följande hemsida Kissalamp (Kattjärn) som jag gjorde screenshot av och beskar. Det står inget årtal till bilden. De flesta av byggnaderna finns idag inte kvar. På den kan vi se hur den skog som nu hade tagits ned, då var ängar. Hässjorna står på rad. Förmodligen hade det tagits ned med lie. En del av minskningen av mångfalden är just dessa igenvuxna ängsmarker.

Bildtexten lyder ”Kissalamp i sin glans dagar.
Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”

Jag förvånades när jag hittade bilden, för när jag satt med Maggie i vårgräset, var skogen nära.

Vi gick inte in i Norge utan följde skogsvägen, då hon inte var avmaskad, vilket man måste göra minst 24 h innan man går över gränsen.

Dagen efter tog jag tåget hem.

Grothögar, tallar, björk och sedan kommer skogen åt den norska gränsen.

Det blev ett långt rapsodiskt inlägg. Men det var två rika dagar, som fyllde mig med intryck och tankar, vilka jag här har velat dela med mig av.

Går det att sammanfatta?

Kanske med tankefiguren att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger. Vi lever i ständig förändring, även om vi inte upplever den. Det som en gång var ett gruvsamhälle har blivit en skog. Det som en gång var ett magert torp där folk försökte överleva står nu och förfaller. Platsen där människor bodde har avfolkats. Finngårdarna har blivit museum.

Referenser:

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 20222023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. 65s.

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024.

Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet

Linderödsåsens vargrevir är troligen tomt. Viltkameror visar på sporadisk aktivitet, spillningsprover är gamla. Trolig orsak är illegal jakt, enligt vargforskaren Olof Liberg vid SLU. Sven-Olof Sandberg, som är vice ordförande i Jägarnas Riksförbund och distriktsordförande i Skåne säger till Jakt & Jägare att Libergs uttalande ”svärtar ner jägarkåren” se Vargreviret kan ha försvunnit: ”illegal jakt” (Strindberg Jutehammar, 2025).

Skälet till att det troliga är illegal jakt är inga nya kullar, hanvargen är borta och honan har setts med en annan hane. Journalisten skriver att vilthandläggaren David Börjesson vid Länstyrelsen, påstår att det sällan sker att ett revir överges av naturliga orsaker.

David Börjesson, vilthandläggare vid länsstyrelsen, menar att det är ovanligt att revir försvinner av naturliga orsaker, såvida inte en eller båda vargarna dör. Paret i Linderödsreviret var dock troligtvis födda 2018, vilket gör att ålder inte är en trolig förklaring till deras försvinnande. (Strindberg Jutehammar, 2025)

Vitsipporna under bokträden. De är typiska för lövskogen då de blommar innan lövtäcket brister ut. Det är ett tecken på samevolution.

Jag har ofta återkommit till vargen och den illegala jakten, se till exempel Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt. Skälen är flera, dels varghatet respektive den okritiska inställningen till vargar, se Hångla inte med vargar, dels konflikten som på ytan tycks vara mellan stad och landsbygd, se Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land. Det gemensamma temat är dock människan och hennes föreställning till sin miljö.

Vargen är intressant då de är både en art som stannar i ett revir och ger sig av över stora ytor. Vargpopulationen i Sverige är beroende av dessa spridare som lyckas ta sig igenom Norrland och nå de södra delarna. Tanken är att de ska sprida sig jämt över landskapet, se Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut. Sett till viltpopulationerna i södra Sverige så är det prima område. Vargpopulationens bärkraft är betydligt högre än dess faktiska tillstånd.

Om vi jämför de båda kartorna nedanför ser vi att det finns stor tillgång på vargens bytesdjur.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio, 2022)

Tillgången på bytesdjur gör att områdena medger en hög vargpopulation, vilket vi ser på bilden nedan. I den vänstra delen ser vi hur många vargar som skulle kunna härbärga på 1000 kvadratkilometer. På den vänstra ser vi hur stora reviren kan vara.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

I detta finns det flera intressant ingångar som berör människan och vargen, eller rättare sagt människans inställning till vargen, ja allra helst svenskens inställning. För vad vi ser är det mänskliga motståndet mot vargens utspridning. Distriktsordförande för i Skåne för Jägarnas Riksförbund Sven-Olof Sandberg må påstå att uttalandet från Olof Liberg svärtar ned hela jägarkåren, men saken är den att det är framför allt jägare som har kunskapen att döda vargar, då vargar inte är lätta att ta kål på, se Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra.

Vitsippan sprider sig genom sin rot, vilket bildar dessa öar, som vi ser här på Åbackarna i Simrishamn.

Men det är inte det viktiga här utan snarare är det just det mänskliga motståndet som ekologen Arash Ghoddousi et al diskuterar i Anthropogenic resistance: accounting for human behavior in wildlife connectivity planning (2021).

I artikeln utgår de inte bara från vargen utan andra topprovdjur som tigern och leoparden. De har alla gemensamt att de behöver stora ytor och att de skapar konflikter med människor då risken är stor att de dödar tamdjur. Då de kräver stora ytor, samt etablerar sig i revir, väcker det både oro och fascination hos personer i området, se Stressen leder henne till att bära gevär.

Det människoskapade (”anthropogenic”) motståndet påverkar rovdjurspopulationerna. Normalt sett ser man oftast till den illegala jakten, men man kan också, menar de se till hur vi ska förstå hur djuren rör sig i landskapet. För landskapet formar genom sin geografiska utformning hur rovdjuren rör sig, likaså gör människorna. Vargen tenderar till att undvika territorier där det bor många människor om det är möjligt.

Igår stötte vi på ett parande paddpar, där hannen klamrade sig fast på honan.

Frågan hur vargen kan röra sig i landskapet kan då ses ur två perspektiv menar författarna. Å ena sidan kan man se till den biofysiska miljön, som älv eller berg, liksom motorvägar och å andra sidan det människoskapade motståndet.

På bilderna nedan ska vi förstå de gråa rutorna som stora biofysiska hinder och mänskligt motstånd, medan de gröna är lite motstånd. Som vi ser skapar det ett begränsat utrymme för rörelse. De bruna cirklarna är de habitat som de vill befinna sig i och pilarnas tjocklek visar på den naturliga spridningen.

Figur 2 (Ghoddousi et al, 2021)

I A ser vi endast biofysiska hinder och de korridorer som det skapar, samt tjockleken på den sydliga pilen visar den naturliga riktningen. I B, C och D ser vi både biofysiska och människoskapade hinder. I B är det breda korridorer, vilket skapar en utjämnad utbredning. I C finns det ett hinder för dem vilket skapar en koncentration till den östra delen. I D är det smala korridorer. Under figurerna ser vi hur sammanlänkningen mellan habitaten minskar ju högre det mänskliga motståndet är.

Nu har någon eller några tagit död på vargarna i habitatet på Linderödsåsen. Enligt Länsstyrelsen är det inte deras uppdrag ”att utreda orsakerna bakom ett revirs upphörande” (Strindberg Jutehammar, 2025) och i sak har de väl rätt då det är polisens uppdrag. Problemet som uppstår är dock att revir som inte längre besätts tenderar att återintas, se Vargen och vad är en metapopulation?. Det gör att sannolikheten är stor att den hona som synts i trakten kommer att återigen föröka sig i reviret. Kommer då de att också dödas?

Vad jag syftar på är att Länstyrelsen bör trots allt utreda orsakerna till försvinnandet genom att undersöka om det finns ett lokalt djupt motstånd eller om det endast är en minoritet, kanske endast någon eller några individer som har dödat vargen? Varför inte gå ut och göra intervjuer med människor?

Backsipporna blommar.

Låt oss avslutningsvis se till på Naturvårdsverket som har fått i uppdrag att utreda så kallade Ytterligare förvaltningsåtgärder för varg (2025), det vill säga är det möjligt att minska vargpopulationen?

I skrivelsen menar de att frågan består av två delar, dels om referensvärdet och dels om det är möjligt att minska den svenska vargpopulationen, samt om det ”möter art- och habitatdirektivets bestämmelser”.

Beslut om ett sänkt referensvärde behöver hållas isär från genomförandet av en faktisk minskning av den svenska vargpopulationen. Naturvårdsverket redovisar vad som bedöms skulle krävas av förvaltningen vid en mindre populationsstorlek. Men möjligheterna till en faktisk sänkning av populationen styrs inte bara av det rapporterade referensvärdet, utan den behöver ske på ett sätt som möter art- och habitatdirektivets bestämmelser för bedömning av gynnsam bevarandestatus. (Naturvårdsverket 2025:3)

Som vi ser är det många omaka bitar som ska passa ihop för att kunna bevara av vargen i Sverige. Dessutom finns det stora biologiska möjligheter för en stor population i södra Sverige. Men frågan som förblir är dock hur ska man hantera det mänskliga motståndet?

Referenser:

Ghoddousi, Arash et al. (2021). Anthropogenic resistance: accounting for human behavior in wildlife connectivity planning, One Earth, Vol: 4:1, 39–48 https://doi.org/10.1016/j.oneear.2020.12.003.

Naturvårdsverket (2025). Ytterligare förvaltningsåtgärder för varg. NV-08852-24.

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Strindberg Jutehammar, Pelle (2025). Vargreviret kan ha försvunnit: ”illegal jakt”. Jakt & Jägare. Publicerad 250402 [hämtad 250412].

Ekosystem, trofiska strukturer och de heliga ögonblicken

Förra året vandrade vi i Marsfjällen. Vandringen började vid Kittelfjäll och sedan gick det uppåt genom en gammal gransskog upp mot Bleriksstugen. Minnet av den vandringen kom tillbaka efter jag läste om boreala skogar i Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated (Woodward, 2003).

Som jag skrev igår (”Artskydd som inte tål dynamik är onaturligt”) begrundar jag frågan som Lars ställde till mig i  Städer är fyllda av biologisk mångfald. Hur, frågade han mig, ser en ”trofisk struktur ut som inte fungerar”? Detta har gjort att jag har fördjupat mig i begreppet biom. Begreppet syftar på växtregioner som har utvecklat en liknande struktur på grund av klimatet.

Terrestrial biomes are recognized when similar structure has developed under similar regional climatic conditions. (Woodward, 2003:1)

Den liknande strukturen uppkommer evolutionärt då förutsättningar för att överleva formar de arter som överlever. Jag kommer gå in på detta djupare nedan. Här vill jag dock stanna upp kort för att ge en kort bakgrund till biomens utveckling och hur geografi påverkar de arter som lever där.

På en höjd vid myren ser vi hur den nedbrutna björkstammen ger näring till otaliga örter som glänser i solljuset

I Biogeography: Biological diversity across time and space (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2018) skriver författarna att man skiljer mellan endemiska och kosmopolitiska arter.

Endemiska är de som endast befinner sig på en plats, medan de kosmopolitiska har spridit sig över jorden. Att de har kunnat sprida sig går vi inte in på nu, utan det som jag vill visa är att det finns olika hinder som hindrar arter från att sprida sig överallt. En av dem är klimatet och en annan är geografiska förutsättningar.

Ett sätt att illustrera det på är nedan karta. Som vi ser finns det olika regioner, där man har sett likheter mellan olika däggdjur. De tjocka linjerna är där de geografiska skillnader i landskapet har skapat förutsättningar som har lett till ett annorlunda urval. Tänk på att detta är en väldigt förenklad bild och ska endast illustrera att det finns olika regioner som påverkar artsammansättningen.

Figur A (Lomolino et al. 2018:323)

Ett annat sätt att se på det är att se på mångfalden av arter och hur tätt de finns. Här kommer vi att se hur olika fördelade de är och att det finns vissa zoner där mångfalden är hög. Vad vi ser på kartan är att ju längre norrut och söderut man kommer ju mindre arter finns det och runt ekvatorn är mångfalden hög. Ju mörkare färg ju högre arttäthet.

Figur 14:38 (Lomolino et al. 2018:564)

Ytterligare en faktor är värd att nämna och det är istiden som har påverkat hur stor den biologiska mångfalden är. Till exempel är artsammansättningen av träd lägre i norra Europa då isen skrapade rent fram till Alperna. Det andra är att då klimatet blir mildare börjar arter att röra sig norrut. Det enklaste exemplet är fåglar.

Vi brukar säga att fåglarna flyttar tillbaka från Afrika, men egentligen är det tvärtom. De rörde sig norrut i takt med att isen drog sig tillbaka, men flyttade tillbaka under de kalla månaderna.

Låt oss nu gå tillbaka till biomen och de trofiska strukturerna (näringsväven). Igår nämnde jag ytterst kort om lövskogarnas arter. Flera av de arterna delas med den nordliga delarna.

I den intressanta artikeln ”Valuing common species” (Gaston, 2010) skriver Kevin J. Gaston att det finns ett antal arter som som är väldigt vanliga och det gör att vi tenderar att glömma bort deras roll i ekosystemet. Han menar att de strukturerar upp miljön och ger miljön dess förutsättningar. Nedan följer en beskrivning av de vanliga arterna i de nordliga skogarna och hur de strukturerar miljön. Här koncentrerar jag mig på granen.

I förgrunden är en myr och längs med fjällkanten växer granen i ett skikt.

Boreala eller nordliga skogar, skriver Woodward, karakteriseras av vissa saker. Vintrarna är kalla och somrarna kan vara varma. Kontrasten gör att det är få trädarter som överlever. Trädslagen som dominerar är gran och tall. Barren gör att de kan ta maximalt med solljus för att kunna få i gång fotosyntesen. Skogarna har framför allt ett övre skikt för solljuset och ett substrat, där det växer en lågt buskage, samt örter, lavar och mossor.

Här ser vi en öppning vid stigen och björk och rönn får utrymme att växa.

Skogarna är mosaikartade då olika förutsättningen styr möjligheterna för växterna. Det är kylan, jordmånen och tillgången på näring. Det finns myrar och djupare skogar. Det som förr styrde växtcykeln var framför allt eld, skriver Woodward, då den öppnar upp, ger näring och plats för pionjärarter som björk. De växer cirka 150 år, men deras frön kan inte växa i den nu täta skogen, vilket gör att granen tar över. När granarna tar över minskar kvävet i marken, vilket minskar konkurrensen med de andra växterna.

På grund av kylan och att barren bryts ned långsamt minskar kvävet i marken allt mer. Under perioden 125 till 200 år får granen allt mindre näring, vilket gör den mindre motståndskraftig för insekts- och sjukdomsangrepp. De dör och återigen öppnas trädkronan upp. Ljuset faller ned på marken och värmer den, vilket ökar nedbrytningsprocessen och kvävet ökar i marken. Marken blir också torrare, vilket ökar risken för eld. Den högre kvävehalten och den öppna ytan ger möjlighet för björken och aspens frön att gro. Så börjar cykeln ånyo.

Bredvid stubben av en torrakan växer en rönn.

Förhållandena gör att det är ett väldigt begränsat antal arter som klarar av att överleva. Det är olika hjortarter som älg och rådjur (primärkonsumenter), rovdjur som varg, björn och lodjur (toppkonsumenter). Det finns även mindre rovdjur som rödräv och vesslor, för att nämna två.

Det här är en slänt i västläge, där det rinner en jokk. Det är tätt buskage av gråvide och björkträd, med en älg som förvånat tittar på oss.

Igår lovade jag ett mindre tekniskt inlägg och istället blev det en beskrivning. Skälet är den ständiga undran som väcks ju mer jag lär mig. Det finns så mycket som jag vill ta med, olika faktorer som spelar in och grundläggande delar som jag förr inte tänkte på och som jag nu vill dela med mig av.

Inlägget som jag kommenterar avslutade jag med frågan: ”Vad är det som jag inte förstår?”. På det svarade Lars att i grunden handlar det om att jag börjar begripa att den bild som sprids om biologisk mångfald är väldigt förenklad.

Jag tror att du har börjat förstå att den förenklade, starkt polariserande bild som miljörörelsen förmedlar inte stämmer med verkligheten, eftersom alla dom miljontals arter som finns här på jorden inte strävar efter att skapa nåt slags perfekta ekosystem, utan de dyker bara upp och lever och förökar sig där förhållandena råkar passa dom, utan nån storstilad plan. Lars Lundqvist, Städer är fyllda av biologisk mångfald.

En hermelin i Marsfjällen

Förvisso är den förenklad, men det är inte bara miljörörelsen som förenklar för att sprida sitt budskap. Likaså gör till exempel PM Nilsson och Anders Gustafsson, som jag inledde med igår. För det är komplext och ju mer jag läser på, vistas ute i naturen och samtalar, ju mer undrandes blir jag.

Men så tänker jag på igår då jag stod i Sandhammaren inne i tallskogen. Jag såg några bofinkar jaga varandra. Där var grönsiskor. Så hörde jag svartmes. Då stod jag inte i undran utan förundran över det vackra som jag fick uppleva omkring mig. För att kunna fånga ögonblicket fick hindra Maggie som ville fortsätta ned till stranden.

Och här har vi något som jag tror är viktigt. Det är endast vi människor som har den inneboende förmågan att stanna upp, ta in och njuta av skönheten i vår omgivning. Det har inte de andra organismerna.

Måhända är det bara ett ögonblick i tidens ström, men likväl är det ett heligt ögonblick, som endast människan har möjligheten att uppleva.

Referenser:

Kevin J. Gaston (2010) Valuing Common Species. Science. 327: 154-155. DOI:10.1126/science.1182818

Lomolino, Mark V.; Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

Woodward, Susan L. (2003). Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated. Westport, Conn.: Greenwood

”Artskydd som inte tål dynamik är onaturligt”

PM Nilsson ondgör sig i en krönika i Dagens industri. Han skriver att knäroten ”är utan konkurrens den mäktigaste blomman i landet” (Nilsson, 2025). Den växer överallt, är vanlig och ändå fridlyst och dessutom rödlistad vilket hindrar avverkning av skog om den är närvarande, se Skyddet av knärot är onaturligt.

I ledartexten ”Artskyddet har haft en ny cirkusföreställning” (Gustafsson, 2025) i ATL skriver Anders Gustafsson att häckande lavskrikor hindrar en avverkning som ett ”engagerat skogsägarpar utanför Bollnäs” ville göra.

I båda fallen handlar det om artskyddet som är knutet till EU:s art- och habitatdirektiv, vilket handlar om att skydda inte bara arter utan också de områden de befinner sig i.

Direktivet är inget nytt utan antogs 1992 av EU rådet. Skälet, skriver de i direktiv 92/43/EEG, alltså Art- och habitatdirektivet, till det är för det ”pågår en ständig försämring av livsmiljöerna” och att alltfler vilda arter är hotade.

På medlemsstaternas europeiska territorium pågår en ständig försämring av livsmiljöerna, och ett ökande antal vilda arter är allvarligt hotade. Eftersom de hotade livsmiljöerna och arterna utgör en del av gemenskapens naturliga arv och hoten mot dem ofta är av gränsöverskridande karaktär, är det nödvändigt att vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att bevara dem. Direktiv 92/43/EEG

Var är det som har varit och grävt här?

Frågan varför det skulle vara viktigt att se till vissa arter och deras habitat tarvar en relativt teknisk genomgång som jag ämnar göra i resten av texten. Detta knyter också samman med Lars fråga i kommentarerna i Städer är fyllda av biologisk mångfald. Han skrev följande:

Du skriver om ”en fungerande trofisk struktur”. Hur ser en trofisk struktur ut som inte fungerar? Ur vems eller vilkas synvinkel fungerar den inte, och vad betyder ”fungera” i detta sammanhang?

Jag skulle även koncentrera mig på den trofiska strukturen ”i skogsmark”, då jag påpekade att Östersjön är ett ypperligt exempel på ett habitat som inte fungerar. För att kunna göra detta vill jag gå väldigt grundligt tillväga. Då jag menar att det är enklare att bygga ett resonemang om alla delarna är tydliga.

Så för att gå vidare vill jag dela upp detta i två delar. Idag tänker jag utgå från lövskog och i morgon barrskog. Skälet är att de har olika förutsättningar, även om de trofiska strukturerna finns där i båda.

Ekar

Ett annat ord för trofisk struktur är näringsväv, även om det förra ser till hur det är uppdelat, medan det senare fokuserar på hur det hör ihop.

För mig är ord viktiga och då är det bra att utgå från deras ursprung. Trofisk kommer från grekiskans τροφή (trofe) som betyder näring. Det i sin tur kommer från verbet τρέφω (tréfō) som betyder att få att växa och upprätthålla.

Låt oss titta på följande illustration från Vem gör vad i ett ekosystem?. Det är lektionsmaterial utvecklat Skogslabbet från SLU. I den ser vi hur en de olika arterna i en lövskog kan delas fyra nivåer, vilket bildar en struktur.

Vem gör vad i ett ekosystem? (Skogslabbet, u.å.)

I grunden handlar det om hur energi (näring) fördelas i systemet. Solenergin fångas upp av producenterna. De tar upp solenergin och bildar fotosyntes. Energin omvandlas till gröna blad som konsumeras av växtätare. Energin omvandlas så att till exempel haren i exemplet kan leva. Den i sin tur äts upp av lodjuret, vilket gör att energin ånyo omvandlas. De tre övre delarna bryts sedan ned av svampar, insekter, vilket gör att energin kan fortsätta att cirkulera i systemet.

Nedbrytare som kärnkrös (?) gör att trädstammen blir en del av förnan, som sedan än mer bryts ned och skapar den näringsrika jorden i bokskogen.

För att kunna fördjupa resonemanget vill jag stanna upp vid begreppet system och undersöka den tanke som har format idén om dessa påverkanssystem, vilket ekosystem är. Jag vill börja i dess mest abstrakta form som Donella H. Meadows presenterar i Thinking in systems: a primer (2008).

Hon definierar system som ett sammankopplade delar som åstadkommer något.

A system is an interconnected set of elements that is coherently organized in a way that achieves something. (Meadows, 2008:11)

Hon delar upp det i tre delar: element, sammanlänkningar (interconnections) och funktioner eller syften. Skillnaden, menar hon, mellan funktioner och syften är att det senare är kopplat till mänskliga system. Syfte är till exempel ett fotbollslag. Det har spelare, tränare, spelplan och en boll (element), som är sammanlänkat av spelregler, tränarens strategi, spelarnas kommunikation. Det har som syfte att vinna matcher för att slutligen vinna turneringen.

Ekosystemet har inget syfte, med det har olika funktioner som gör att det kan upprätthållas. Funktionerna hittar man genom att studera dess beteende, det vill säga vad det är som sker i ett system. Beteendet uppkommer genom återkopplingsloopar.

I ett systemteoretiskt tänkande, skriver hon, är det inte de enskilda elementen som är det viktigaste att koncentrera sig på utan snarare att se till hur de är sammanlänkade, då det ger dem roller i systemet. Det betyder att om förhållandet eller sammanlänkningen förändras kommer det att påverka systemet.

Det är på grund av att det finns återkopplingar som upprätthåller systemet. Det i sin tur betyder att om funktionerna ändras så kommer systemet att ändras. Det är dynamiskt.

Changing relationships usually changes system behavior. (Meadows, 2008:17)

Beteende ska här förstås som det som sker. För att illustrera detta vill jag använda mig av en bild som beskriver vad en population är för att sedan peka på hur den kan bete sig. Den ska läsas från vänster till höger. Populationen upprätthålls genom sammanlänkningen och återkopplingslooparna mellan födsel och död.

En population förökar sig genom födslar. Det betyder att ju högre populationen är desto mer kommer den att öka (återkopplingsloopen R). Men en population påverkas inte bara av hur många som föds utan också hur många som dör (återkopplingsloopen B).

(Meadows, 2008:42)

Beteendet uppkommer i samverkan mellan hur många som föds och hur många som dör. Så om vi tittar på den mänskliga populationen så är systemets beteende att den ökar den på grund av olika samverkande funktioner. I ovan del ser vi bara två funktioner, fertilitet och mortalitet. Men de funktionerna antalet kan vi givetvis öka och det är då vi återvänder till de trofiska strukturerna.

Låt mig göra det genom att försthänvisa till inlägget Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat? där jag tar upp vad det är som påverkar lodjurspopulationen i Sverige. Där nämner jag artikeln Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer (Andrén & Liberg, 2024).

Forskarna menar att rådjurspopulationen påverkas av närvaron av lodjur. Det skapar ett beteende (mitt begrepp) i formandet av en cykel där en populationen lodjur (toppkonsument) påverkar rådjurens population (primärkonsument). De menar också att den drivande faktorn i populationen är antalet lodjur.

The outcome of lynx–roe deer dynamic was most sensitive to lynx numerical response. (Andrén & Liberg, 2024)

Om vi tittar i nedan figur så ser vi dels hur de olika populationerna påverkar varandra, samt det beteende (se respektive punktlinje) som forskarna menar sig se, alltså att få lodjur (svart linje) ökar rådjurspopulationen (röd linje) , medan många lodjur minskar rådjurspopulationen.

Del av figur 4 (Andrén & Liberg, 2024)

Nu har vi bara ägnat oss åt konsumenterna och inte tagit upp producenterna. Då rådjuren äter växter kommer mängden av de arterna att påverkas av konsumenternas relation. Så rådjuret som inriktar sig på örter och gräs kommer att påverka de olika artsammansättningarna av dem.

En ek

Det är dags att avsluta och återvända till Lars invändning för att sedan se till PM Nilssons och Anders Gustafssons kommentarer om de enskilda arterna, samt de lagar som påverkar avverkning. Tyvärr blev det inte så specifikt lövskog som jag hade planerat, vilket jag hoppas komma tillbaka till i morgon.

Lars undrade vad en ”fungerande trofisk struktur” är och vad som menas med ”fungera”. Han har en poäng i att stanna upp när jag använde ordet ”fungera” och jag är tacksam för detta då formuleringen är slarvig. Låt oss med terminologin från inlägget dela upp det i två delar.

Låt oss först se en fungerande trofisk struktur som en sammanlänkning av element som skapar ett dynamiskt system. Den trofiska strukturen består av element som står i relation till varandra. Hur de är sammanlänkade och artsammansättningen kommer att skapa beteenden och därmed kommer vi till den andra delen.

Vad är det för beteende som sker utifrån den sammansättning av arter och de funktioner som de tillför systemet? Som vi såg bidrar en hög lodjurspopulation till att rådjurspopulationen kommer att minska. Det i sin tur kommer att göra att vissa örter som rådjuren konsumerar växer. Att skriva att det är en fungerande trofisk uttrycker egentligen inget. Likväl är detta grunden i att förstå funktionerna med de olika elementen i biologisk mångfald och det var där jag började min begrundan i Städer är fyllda av biologisk mångfald.

Det är här vi kommer in Nilssons och Gustafssons kritik av art- och habitatdirektivet. De inriktar sig på enskilda arter, snarare än att se till habitatet (systemet) som de ingår i. Vad diskussionen de för gör, menar jag, är att skymma skogen för träden, alltså de bligar endast på arter (enskilda element) än att se till hur de elementen sammanlänkas i ett system.

Eller nej, nu är jag slarvig igen. De är mer sofistikerade än så även om de för en förenklad retorik genom att lyfta fram det enskilda.

Vad de i grunden pekar på är att knäroten och lavskrikan påverkar beteendet i systemet som skog och skogsbruket ingår i. I det ingår element och sammanlänkningar som till exempel, träd, skog, äganderätt, kapital, lagar och så vidare. Men för att inte helt snurra bort mig, så avslutar jag här.

I morgon ska det inte bli så tekniskt.

Referenser:

Andrén, Henrik; Liber, Olof. (2024). Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer. Ecological Monographs. Vol. 94:1. https://doi.org/10.1002/ecm.1594

Art- och habitatdirektivet, 21 maj 1992, Direktiv 92/43/EEG

Meadows, Donella H. (2008). Thinking in systems: a primer. Vermont: Chelsea Green Pub.

Gustafsson, Anders (2025). ”Artskyddet har haft en ny cirkusföreställning”. ATL. Publicerad 250329 och uppdaterad 250401 [hämtad 250405].

Nilsson, PM (2025). Skyddet av knärot är onaturligt. Dagens industri. Publicerad 250402 [hämtad 250405]

Skogslabbet (u.å.). Vem gör vad i ett ekosystem?. [Hämtat 250405].