Förra året vandrade vi i Marsfjällen. Vandringen började vid Kittelfjäll och sedan gick det uppåt genom en gammal gransskog upp mot Bleriksstugen. Minnet av den vandringen kom tillbaka efter jag läste om boreala skogar i Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated (Woodward, 2003).
Som jag skrev igår (”Artskydd som inte tål dynamik är onaturligt”) begrundar jag frågan som Lars ställde till mig i Städer är fyllda av biologisk mångfald. Hur, frågade han mig, ser en ”trofisk struktur ut som inte fungerar”? Detta har gjort att jag har fördjupat mig i begreppet biom. Begreppet syftar på växtregioner som har utvecklat en liknande struktur på grund av klimatet.
Terrestrial biomes are recognized when similar structure has developed under similar regional climatic conditions. (Woodward, 2003:1)
Den liknande strukturen uppkommer evolutionärt då förutsättningar för att överleva formar de arter som överlever. Jag kommer gå in på detta djupare nedan. Här vill jag dock stanna upp kort för att ge en kort bakgrund till biomens utveckling och hur geografi påverkar de arter som lever där.
I Biogeography: Biological diversity across time and space (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2018) skriver författarna att man skiljer mellan endemiska och kosmopolitiska arter.
Endemiska är de som endast befinner sig på en plats, medan de kosmopolitiska har spridit sig över jorden. Att de har kunnat sprida sig går vi inte in på nu, utan det som jag vill visa är att det finns olika hinder som hindrar arter från att sprida sig överallt. En av dem är klimatet och en annan är geografiska förutsättningar.
Ett sätt att illustrera det på är nedan karta. Som vi ser finns det olika regioner, där man har sett likheter mellan olika däggdjur. De tjocka linjerna är där de geografiska skillnader i landskapet har skapat förutsättningar som har lett till ett annorlunda urval. Tänk på att detta är en väldigt förenklad bild och ska endast illustrera att det finns olika regioner som påverkar artsammansättningen.
Ett annat sätt att se på det är att se på mångfalden av arter och hur tätt de finns. Här kommer vi att se hur olika fördelade de är och att det finns vissa zoner där mångfalden är hög. Vad vi ser på kartan är att ju längre norrut och söderut man kommer ju mindre arter finns det och runt ekvatorn är mångfalden hög. Ju mörkare färg ju högre arttäthet.
Ytterligare en faktor är värd att nämna och det är istiden som har påverkat hur stor den biologiska mångfalden är. Till exempel är artsammansättningen av träd lägre i norra Europa då isen skrapade rent fram till Alperna. Det andra är att då klimatet blir mildare börjar arter att röra sig norrut. Det enklaste exemplet är fåglar.
Vi brukar säga att fåglarna flyttar tillbaka från Afrika, men egentligen är det tvärtom. De rörde sig norrut i takt med att isen drog sig tillbaka, men flyttade tillbaka under de kalla månaderna.
Låt oss nu gå tillbaka till biomen och de trofiska strukturerna (näringsväven). Igår nämnde jag ytterst kort om lövskogarnas arter. Flera av de arterna delas med den nordliga delarna.
I den intressanta artikeln ”Valuing common species” (Gaston, 2010) skriver Kevin J. Gaston att det finns ett antal arter som som är väldigt vanliga och det gör att vi tenderar att glömma bort deras roll i ekosystemet. Han menar att de strukturerar upp miljön och ger miljön dess förutsättningar. Nedan följer en beskrivning av de vanliga arterna i de nordliga skogarna och hur de strukturerar miljön. Här koncentrerar jag mig på granen.
Boreala eller nordliga skogar, skriver Woodward, karakteriseras av vissa saker. Vintrarna är kalla och somrarna kan vara varma. Kontrasten gör att det är få trädarter som överlever. Trädslagen som dominerar är gran och tall. Barren gör att de kan ta maximalt med solljus för att kunna få i gång fotosyntesen. Skogarna har framför allt ett övre skikt för solljuset och ett substrat, där det växer en lågt buskage, samt örter, lavar och mossor.
Skogarna är mosaikartade då olika förutsättningen styr möjligheterna för växterna. Det är kylan, jordmånen och tillgången på näring. Det finns myrar och djupare skogar. Det som förr styrde växtcykeln var framför allt eld, skriver Woodward, då den öppnar upp, ger näring och plats för pionjärarter som björk. De växer cirka 150 år, men deras frön kan inte växa i den nu täta skogen, vilket gör att granen tar över. När granarna tar över minskar kvävet i marken, vilket minskar konkurrensen med de andra växterna.
På grund av kylan och att barren bryts ned långsamt minskar kvävet i marken allt mer. Under perioden 125 till 200 år får granen allt mindre näring, vilket gör den mindre motståndskraftig för insekts- och sjukdomsangrepp. De dör och återigen öppnas trädkronan upp. Ljuset faller ned på marken och värmer den, vilket ökar nedbrytningsprocessen och kvävet ökar i marken. Marken blir också torrare, vilket ökar risken för eld. Den högre kvävehalten och den öppna ytan ger möjlighet för björken och aspens frön att gro. Så börjar cykeln ånyo.
Förhållandena gör att det är ett väldigt begränsat antal arter som klarar av att överleva. Det är olika hjortarter som älg och rådjur (primärkonsumenter), rovdjur som varg, björn och lodjur (toppkonsumenter). Det finns även mindre rovdjur som rödräv och vesslor, för att nämna två.
Igår lovade jag ett mindre tekniskt inlägg och istället blev det en beskrivning. Skälet är den ständiga undran som väcks ju mer jag lär mig. Det finns så mycket som jag vill ta med, olika faktorer som spelar in och grundläggande delar som jag förr inte tänkte på och som jag nu vill dela med mig av.
Inlägget som jag kommenterar avslutade jag med frågan: ”Vad är det som jag inte förstår?”. På det svarade Lars att i grunden handlar det om att jag börjar begripa att den bild som sprids om biologisk mångfald är väldigt förenklad.
Jag tror att du har börjat förstå att den förenklade, starkt polariserande bild som miljörörelsen förmedlar inte stämmer med verkligheten, eftersom alla dom miljontals arter som finns här på jorden inte strävar efter att skapa nåt slags perfekta ekosystem, utan de dyker bara upp och lever och förökar sig där förhållandena råkar passa dom, utan nån storstilad plan. Lars Lundqvist, Städer är fyllda av biologisk mångfald.
Förvisso är den förenklad, men det är inte bara miljörörelsen som förenklar för att sprida sitt budskap. Likaså gör till exempel PM Nilsson och Anders Gustafsson, som jag inledde med igår. För det är komplext och ju mer jag läser på, vistas ute i naturen och samtalar, ju mer undrandes blir jag.
Men så tänker jag på igår då jag stod i Sandhammaren inne i tallskogen. Jag såg några bofinkar jaga varandra. Där var grönsiskor. Så hörde jag svartmes. Då stod jag inte i undran utan förundran över det vackra som jag fick uppleva omkring mig. För att kunna fånga ögonblicket fick hindra Maggie som ville fortsätta ned till stranden.
Och här har vi något som jag tror är viktigt. Det är endast vi människor som har den inneboende förmågan att stanna upp, ta in och njuta av skönheten i vår omgivning. Det har inte de andra organismerna.
Måhända är det bara ett ögonblick i tidens ström, men likväl är det ett heligt ögonblick, som endast människan har möjligheten att uppleva.
Referenser:
Kevin J. Gaston (2010) Valuing Common Species. Science. 327: 154-155. DOI:10.1126/science.1182818
Lomolino, Mark V.; Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates
Woodward, Susan L. (2003). Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated. Westport, Conn.: Greenwood
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Först en detalj: Kvävet minskar inte i granskogen, men det binds på olika sätt och finns inte tillgängligt i samma former. Man har traditionellt tänkt sig att växter bara kan ta upp kväve i form av nitrat eller ammonium. Kvävet binds så sakteliga i olika växtdelar och -rester, men brand eller kalhuggning får igång nitrifiering och ammonifiering, vilket gör att det låsta kvävet återigen omvandlas till nitrat oh ammonium.
Men nyare forskning visar att bl a granar kan ta upp delar av aminosyror, och det är därför man kan ha hyfsat välväxande granskogar exv längs fjällkedjan i flera hundra år, utan brand eller kalhygge. När det sen gäller andra trädslags möjligheter att växa upp i sluten skog så måste man skilja på förmågan att föryngra sig (att frön gror och blir små plantor) och förmågan att växa upp till stora träd inne i den i huvudsak slutna skogen (vilket nästan bara gran kan).
Men jag hade tänkt komplicera resonemanget genom att ge en helt annan vinkling på det hela, genom att svara på min egen fråga (”hur ser en trofisk struktur ut som inte fungerar”): Det finns inga sådana exempel eftersom det dels inte finns nån mall för vilka arter som ska finnas i ett område eller vilket tillstånd som är generellt bäst.
I förra inlägget hade du en klassiskt bild på trofisk struktur med nedbrytare, växter, växtätande djur och rovdjur. Skulle den strukturen fungera utan rovdjuren? Självklart, men balansen mellan olika arter skulle inte vara densamma och den skulle variera över tid på ett annat sätt. Skulle den fungera även utan växtätande djur? Självklart, men en skog utan växtätare skulle inte se exakt likadan ut som en skog med växtare.
Skulle det kunna fungera utan växter? Nej, men det går å andra sidan inte att skapa en sån miljö utan väldigt stora tekniska insatser. Vi har ibland gett studenterna den uppgiften: Hur ska man göra för att ett område inte ska växa igen? Det är i praktiken omöjligt om man inte gör extrema åtgärder som dessutom underhålls. Det är som dina bilder från Belgien, där växterna gradvis tar över även inne i städerna om man inte kontinuerligt aktivt motarbetar dom. Samma sak med nedbrytarna. Låt lite fukt och komma in nånstans, och vips är svamparna där. Lämna knappt synliga matrester i kökslådor och skåp, och vips är ängrar där.
Så om man släpper de subjektiva idéerna att vissa arter är mer värdefulla än andra, att fler arter är bättre än färre arter, och att stabilitet över tid är bättre än variation över tid, då blir slutsatsen att alla tillstånd är lika bra rent objektivt. Men om man ovanpå detta lägger på mänskliga behov och förutsätter att vi vill leva goda liv med bra levnadsstandard, då blir det ganska uppenbart att vissa arter och organismgrupper uppfattar vi som hot mot hälsa och välstånd och goda liv, medan andra arter och organismgrupper tvärtom uppfattas som värdefulla ingredienser i våra liv. Då blir slutsatsen att det är vi människor som själva som avgör vilka tillstånd som är bra och dåliga. Problemet är bara att vi inte värderar likadant. Alla människor ser sig själva som normen som avgör bra-dåligt när det gäller vår livsmiljö, men för att övertyga andra försöker vi hitta på objektiva värderingsnormer och hänvisar till vetenskapen, trots att vetenskapen inte kan värdera på skalan bra-dålig.
Slutsats: Alla diskussioner skulle bli tydligare om alla accepterade att våra argument bygger på hur vi personligen värderar våra liv, vår livsmiljö, osv., och att vi inte är konsekventa utan synnerligen känslostyrda varelser.
Vi har, som du skriver, förmågan att njuta av skönheten i det vi ser och upplever, men smaken är bekant som baken, delad. Jag blir glad när jag ser lodjursspår på hundpromenaden, men jag vill inte se varg- eller björnspår eftersom jag inte vill ha dessa stora rovdjur här i byn. Och jag får tycka så, utan att behöva argumentera mot kvasivetenskapliga begrepp som ”fungerande trofiska strukturer” eller ”livskraftiga populationer”, osv. En del vill veta att det finns vargar i någon skog någonstans (men helst ”not in my back yard”), och citronporing, osv. för att de ska se på sina liv som goda, medan andra tycker att man lever lika gott utan dessa arter i Sverige. Och båda har rätt.
GillaGillad av 2 personer
Tack för att jag lärde mig namnet på en extremt ovanlig ticka, citronporing. Såg du den när du var hemma i Tyresta nationalpark?
Tack för tydliggörandet av kvävets roll i granens växtcykel. Tänk att om granen får stå kvar som torraka kan den bidra till närmare 1000 arters liv över sin levnad. Om lågorna får förbli kan det till och med dyka upp en citronporing. Huggs alla ned långt innan dess cykel är över förloras förutsättningarna till den mångfald som granen kan bidra till.
Märk väl att jag skriver ”alla”, då jag inte alls tror att hela Sverige ska bli en enda nationalpark för dem som jobbar med AI.
Har båda rätt? Kan vi enas? I alla fall kan vi börja med att inte förenkla och det kräver att vi bildar oss och ökar vår kunskap. Det tar tid och alla har inte lust att sitta en helg och plöja biogeografisk litteratur till kaffekoppen för att sedan skriva ned sina reflektioner. Jag märker hur mycket jag har lärt mig och hur mycket tid i anspråk det har tagit. Nu när jag har givit mig in i andra domäner som klimat och geologi märker jag att jag återigen är närmast en nybörjare. Så varsamhet tror jag är nödvändigt.
När vi reflekterar utifrån vår begränsade horisont är det bra att inte befinna sig i en ekokammare. Därför är jag tacksam för samtalet.
En sak som jag begrundar är just detta med rätt eller fel och ditt påstående om att vi utgår från en värdefri ståndpunkt när vi undersöker något. Som du skriver: ”Alla diskussioner skulle bli tydligare om alla accepterade att våra argument bygger på hur vi personligen värderar våra liv, vår livsmiljö, osv., och att vi inte är konsekventa utan synnerligen känslostyrda varelser.” Jag tror att du drar det ett steg för långt.
Att vi måste inse att värderingar styr hur vi tolkar informationen, är viktigt. Dock måste vi också se att de värderingarna kommer från någonstans och ställa oss frågan varför jag kommer fram till X:slutsats utifrån den tillgängliga information som jag har bearbetat.
Det kan vara som i mitt fall, där jag har gått från ignorant till att ha kommit upp på en höjd och upptäckt hur lite jag vet. Vilket leder mig till att vara försiktig i mina ställningstaganden, eller i alla fall till att undra hur väl underbyggda de är. Sedan kan det vara så att ens kunskap kommer från ett specifikt fält och med tiden är man färgad av dess slutsatser. För att man inte ska bli enfaldig är det viktigt att undersöka de andras slutsatser. Så gör jag som lärare.
Värderingarna tänker jag befinner sig på ett spektrum, där en del är alla överens om, medan andra saker är man mindre överens om. Övertid skiljer sig detta beroende på hur väl utforskat området är. Det är det senare, det vill säga hur stor kunskapen är, som kan bidra till vilka värderingar som är värda att behålla och vilka som man kan kasta bort. Kunskap bidrar till att vi kan göra bedömningar. Sedan kommer vissa vara mer avslappnade och andra mer neurotiska, mellan dem uppstår någon slags dynamisk jämnvikt (för att uttrycka mig med en oxymoron).
Kaffet har dragit färdigt och det är dags att stoppa pipan.
GillaGilla